Otto E F Järte

Född:1881-10-10 – Stora Malms församling, Södermanlands län
Död:1961-05-03 – Jakobs församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Kommunalpolitiker, Tidningsredaktör


Band 20 (1973-1975), sida 535.

Meriter

Järte, Otto Edvard Fridolf, f 10 okt 1881 i St Malm, Söd, d 3 maj 1961 i Sthlm, Jak. Föräldrar: lokföraren Fridolf Hjertquist o Sofia Ljungberg. Mogenhetsex vid Norra reallärov i Sthlm vt 00, inskr vid UU ht 00, FK där 14 dec 03, medarb i Soc-Dem 03— 15, studier vid StH 04—05, vid univ i München 05—06, vid univ o handelshögsk i Berlin 06—08, amanuens vid kommerskolhs avd för arbetsstatistik 1 juni 08, tf aktuarie där 31 jan 11, led av Sthlms stadsfullm 11 —nov 15, sakk vid utredn ang arbetslöshetsförsäkringen 17 nov 11, aktuarie i socialstyr 1 jan 13, sekr i styr för Sthlms stads arbetsförmedl 14—25, bitr sekr i statens arbetslöshetskommission 14, led o sekr där 17—23, extra byråassistent i socialstyr 1 juli 15, led av statens krigsberedskapskommis-sion 17 dec 15—23 aug 18, FL vid UU 29 maj 16, medarb i Sv lösen 16—18, förste aktuarie i socialstyr 1 sept 17, led av 1917 års sjömanshuskomm febr 17—nov 19, av socialförsäkr:komm (för frågan om arbetslöshets-försäkr) okt 17—dec 22, medarb i Det nya Sverige o NDA 18—20, byråchef i socialstyr 1 jan 22—23 sept 32 (tf 20—21), medarb i SvD från 24, medl i Allm valmansförb 24, led av AK 25—32, andre vice ordf i Allm valmansförb i Sthlm 26—32, led av 1928 års pensionsförsäkringskomm juli 28—april 34, av styr för ab Permanens 28—32, av styr för SvD:s ab 28—35, av komm ang privatanställda juni 31—nov 35, av styr för ab SvD:s stiftelse 32—35, politisk red i SvD 32—52. — Fil hedersdr vid StH 29 maj 53.

G 23 juni 04 i Sthlm (enl vb för Växjö) m led av stadsfullm i Sthlm lärarinnan Tekla Ester Linnea Montelin, f 25 juli 80 i Växjö, d 1 jan 41 i Sthlm, Osc, dtr till läroverksadj Carl Oscar Ulrik M o Tekla Svensson.

Biografi

Otto J var under drygt fyra årtionden en mycket aktiv och omstridd kraft i sv politik och opinionsbildning. Hans verksamhet spände över stora områden: ämbetsmannens, kommunal- och rikspolitikerns, journalistens. Hans åsikter och uttalanden blev alltid uppmärksammade av meningsfränder och motståndare.

J:s far var lokförare vid SJ; familjen bodde först på olika platser i landsorten men flyttade i slutet av 1880-talet till Sthlm, där J blev elev vid Norra realläroverket. Genom moderns oförmåga att hushålla undergrävdes familjens ekonomi, och J:s sista skolår förmörkades av ständiga penningbekymmer, splittring i hemmet och till sist upplösning av familjebanden. Detta satte djupa spår i hans sinne; han blev, enligt sin egen karaktäristik, "nyktert förståndig, brådmogen, skeptisk, sluten och oslipad". Att hans utveckling tidigt fick en bestämd inriktning och hans inre liv en ideell spänning berodde väsentligen på att han under skolåren mötte de två människor som kom att betyda mest för honom: Georg Johansson, "den faderlige vännen", rådgivaren och ekonomiske hjälparen, och Ester Mon-telin som blev hans hustru. Med båda förde han under skolåren och uppsalatiden en intensiv brevväxling. I hans brev skönjes redan tidigt den förening av självsäkerhet och överkänslighet, av kritiskt omdöme och fantasifylld fabuleringslust, av ideell viljeinriktning och praktisk beräkning som kom att prägla hans personlighet och gärning.

Skillnaden i ålder och temperament vållade i början inga svårigheter i förhållandet till Georg Johansson — en medelålders läroverksadjunkt i Malmö som av en tillfällighet råkat den livlige, tidigt utvecklade J och känt sig manad att bli hans mentor och själasörjare. När vid tiden för J:s studentexamen hans starka självständighetsbehov stötte hårt mot "den faderlige vännens" förmyndareanspråk, blev en brytning oundviklig. Ekonomiskt stöd till fortsatta studier fick J i stället löfte om av sin lärare i modersmålet och historia lektor Artur Bendixson, men han kom snart i samma konflikt med denne som med Georg Johansson.

När J hösten 1900 inskrevs vid UU, stod det klart att historia skulle bli hans huvudämne. Som ett erkännande för "nödig mognad och beläsenhet" fick han redan första året tillstånd att "auskultera" vid Harald Hjärnes berömda stora seminarium; han tillhörde dock aldrig den innersta cirkeln av Hjärnes lärjungar. Historien behöll förstaplatsen i J:s intresse, men hans studier omfattade även statskunskap, filosofi och geografi. Därtill kom en omfattande läsning av skönlitteratur, klassisk och modern. Ett stort kamratumgänge vidgade hans synkrets. Hans tidigt väckta politiska intresse förde honom snart bort från de konservativa historikernas krets; han blev medlem av den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och deltog i dess valpropaganda och i arbetet för att fackligt organisera arbetarna i Uppsala.

Av ekonomiska skäl måste J forcera studierna. Redan i dec 1903 var han färdig med fil kand-examen och började därefter medarbeta i Social-Demokraten, där Hjalmar Branting då var redaktör. Han vann snart Brantings bevågenhet och gjorde bekantskap med flera av partiets ledande män. Hans första sejour i Soc-Dem som möjliggjort giftermål med Ester Montelin, blev dock kort. Genom stöd från familjen Bonnier — Tor Bonnier var en av hans närmaste vänner — fick han 1904 tillfälle att några år studera i Tyskland, först i München där han läste nationalekonomi för Lujo Brentano, sedan i Berlin, där han skrev in sig både vid univ och handelshögskolan. Samtidigt var han Soc-Dem:s tysklandskorrespondent med uppgift att främst bevaka politiska och fackliga nyheter. Detta gav honom tillfälle att knyta värdefulla personkontakter och bilda sig en egen uppfattning om förhållanden och stämningar i det kejserliga Tyskland. Splittringen på olika intressen och arbetsuppgifter var dock menlig för hans studier, men den kontakt med tysk vetenskap och kultur som de givit blev av stor betydelse för hans kommande verksamhet.

1908 återvände J till Sverige för att tillträda en plats som amanuens i kommerskollegium, avdelningen för arbetsstatistik. Hans chef där var Henning Elmquist, sedermera generaldirektör för den nyinrättade socialstyrelsen, dit även J flyttade. Vid sidan av sin tjänst i ämbetsverket fortsatte J att medarbeta i Soc-Dem och skrev under de följande åren ett stort antal artiklar, de flesta om sociala problem och aktuella reformfrågor, men också en del rent politiska. Kombinationen ämbetsman-journalist passade honom förträffligt, då den gav honom möjlighet att få saklig information i olika samhällsfrågor och samtidigt propagera för de lösningar som han — och partiledningen, där han fick allt större inflytande — funnit vara de riktiga. Ämbetsmannen fick dock småningom övertaget över politikern. Han fick större uppgifter och avancerade i ämbetsverket. Han stöttes tillbaka av demagogin inom socialdemokratiska partiets yttersta vänsterkretsar och deras revolutionspropaganda. Liksom Branting var han "revisionist"; hans socialism var närmast modellerad efter den tyska "katedersocialismen". J stod troget på Brantings sida i de hårdhänta inre partiuppgörelsema under åren kring 1910, men avböjde erbjudanden att bli Brantings efterträdare som redaktör för partiets huvudorgan. Däremot ägnade han sig med intresse och energi åt arbetet med praktiska kommunala uppgifter i Sthlms stadsfullmäktige, där han blivit medlem 1911, och i drätselnämnden, där han blev en mycket verksam och inflytelserik ledamot. I det kommunala arbetet blev arbetslöshetsproblemet levande för honom; han fick snart möta detta i ett större sammanhang, då han vid krigsutbrottet blev bitr sekr i statens arbetslöshetskommission (AK), där han något senare blev ledamot och ordinarie sekreterare. Han fortsatte sina akademiska studier och blev 1916 fil lic i statistik.

Världskrigets utbrott kom inte oväntat för J. Han hade åren före 1914 noga iakttagit den växande spänningen mellan stormakterna och anat att den skulle utlösas i en våldsam sammanstötning. Han hade oroats av förryskningspolitiken i Finland och av Rysslands ökade aktivitet i Östersjöområdet, som kunde betyda ett direkt hot även mot Sverige. Som sakkunnig i försvarsberedningarna, där han bl a hade i uppdrag att göra en utredning om den militära övningstidens betydelse för arbetsmarknaden, hade han fått ögonen öppnade för bristerna i den sv försvarsberedskapen. Han blev, som hans partivän Erik Palmstierna skrev, en "pålitlig försvarsvän" och gjorde allt vad han kunde för att få det socialdemokratiska partiet att överge avrustningslinjen och acceptera en positiv försvarspolitik. Vid krigsutbrottet tog han klart parti för Tyskland; hans under tysklandsåren befästade sympatier för detta land och dess folk samverkade med hans misstro mot Rysslands avsikter och hans romantiska dröm om sv ledarskap i ett Norden, där ett fritt Finland skulle ingå. Brantings ställningstagande på ententemakternas sida förde J i ett bestämt motsatsförhållande till partiledaren, men till öppen brytning gick det ännu inte.

1915 blev avgörandets år. J hörde till den lilla grupp nationellt sinnade intellektuella, som ansåg att Sverige av eget intresse borde öppet deklarera samhörighet med Tyskland och kräva Finlands frigörelse från Ryssland. I sådant syfte borde, ansåg man, Sverige föra en "aktiv neutralitetspolitik". Vad detta innebar utvecklades i den sommaren 1915 utgivna boken Sveriges neutralitetspolitik i världskrigets belysning, som fick många läsare men knappast värvade några proselyter. De flesta medarbetarna ville inte, att Sverige skulle kasta sig in i kriget för att förverkliga dessa mål, men J hade i förordet formulerat den sats om att faran för Sverige kunde avvärjas endast genom "modig uppslutning på Tysklands sida", som blev beviset för att "aktivisterna" ville krig. Den våldsamma indignation som "krigsboken" framkallade riktade sig framför allt mot J som uteslöts ur socialdemokratiska partiet. Han nödgades lämna också sina platser i stadsfullmäktige och drätselnämnden.

Under de följande åtta åren var J:s verksamhet koncentrerad på arbetet i socialstyrelsen, där han 1921 blev ordinarie byråchef, och i arbetslöshetskommissionen, där hans verksamhet som sekreterare blev särskilt betydelsefull under de svåra arbetslöshetsåren i början av 1920-talet. De direktiv för hjälpen till de arbetslösa, som AK utformade, var i hög grad präglade av J:s i detta fall gammalliberala syn på statens uppgifter och ansvar. De arbetslösa skulle så långt möjligt beredas "nödhjälpsarbeten" i stället för kontantunderstöd och lönerna vid dessa arbeten skulle sättas så att de inte lockades att söka hålla sig kvar i dessa då arbetstillfällen på öppna marknaden yppades. Strid om "direktiven" ledde till en regeringskris 1923, då J agerade bakom kulisserna. Den restriktiva politiken torde dock ha medverkat till att jämvikten i den sv ekonomin snart återställdes.

Under de första åren efter uteslutningen ur socialdemokratiska partiet var J politisk vilde. En invit av Branting att återgå till sitt gamla parti — "vi behöva Dig" — hade han avvisat med motiveringen: "Jag är inte längre socialdemokrat, jag har lärt mig liberal nationalekonomi av Cassel och Heckscher." Denna liberala trosbekännelse hindrade honom dock inte att flitigt medarbeta i mer eller mindre högerbetonade tidningar och tidskrifter. I början av 1920-talet gick han in i högerpartiet, och 1924 accepterade han ett erbjudande att stå som andra namn på högerns valsedel vid riksdagsvalet i Sthlm. Han hade då blivit fast knuten till Svenska Dagbladet som politisk medarbetare. Denna tidigare partiobundna tidning blev genom J snart ett högerns kamporgan, med särskilt markerad frontställning i försvarsfrågan och mot socialism och fackföreningsmonopol.

I riksdagen vann J nästan omedelbart en stark ställning och inflytande. Hans stora kunskaper, orädda debattförmåga och taktiska skicklighet lät honom snart framstå som en av högerns bästa krafter, ämne till en ledare den dag Arvid Lindman drog sig tillbaka från ledarskapet. J stödde lojalt Lindman och vann hans fulla förtroende. Hans inflytande på partiets politik mot fackföreningsväldet på arbetsmarknaden var inte alltid lyckat; han generaliserade enskilda och lokala missförhållanden och underskattade LO:s vilja att komma till rätta med dem. Omsorgen om partiets politik och ledning hindrade honom inte att i en rad mera neutrala frågor göra sin sakkunskap gällande; som ledamot av statsutskottet hade han en både strategiskt och taktiskt viktig position. När Lindman efter högerns valframgång 1928 bildade sin andra ministär, hade många väntat att J skulle bli en av hans regeringskolleger. Lindman själv hade önskat detta, men J:s namn mötte bestämt motstånd hos några av dem som Lindman av olika skäl önskade få med i regeringen och så lämnades J utanför. Själv beklagade han sig inte. Han hade hört till dem som bestämt avrådde från att högern ensam skulle ta på sig regeringsansvaret; hans program var en borgerlig samlingsministär. Han stödde lojalt ministären Lindman och fungerade de facto som högerns ledare i AK men drog en suck av lättnad när den sommaren 1930 avgick.

1932 blev en ny vändpunkt i J:s liv. Genom sitt medarbetarskap i SvD hade J kommit att medverka till att Ivar Kreuger blev ägare av aktiemajoriteten i tidningen, vilket emellertid skulle strängt hemlighållas. I samband därmed träffades ett avtal mellan Kreuger, J och Helmer Key, att J vid Keys avgång 1931 skulle efterträda honom som SvD:s chefredaktör. När efter Kreugers död dessa transaktioner blev kända, riktades från en del kretsar inom sthlmshögern hårda och ofta personligt färgade angrepp mot J. För att inte högerpartiet skulle skadas och splittras av denna kampanj avsade sig J vid riksdagsvalet 1932 kandidatur. Därmed var hans korta riksdagsbana slut. Hans avgång betydde en svår förlust för riksdagshögern. Förtroendet för honom var dock alltjämt starkt inom partiet, och han fortsatte att vara medlem av dess överstyrelse och verkställande utskott.

J var i fortsättningen uteslutande journalist. Han hade redan tidigare begärt avsked från byråchefsbefattningen och kunde nu helt ägna sig åt sina uppgifter i SvD. Där gjorde han också sin största insats. Avtalet om att han skulle bli tidningens chefredaktör gällde ej längre, men han hade plats i styrelsen och medverkade till att äganderätten till SvD flyttades över från familjen Kreuger för att 1940 slutgiltigt förankras i en stiftelse. Under 1930—40-talen var han tidningens ledande politiske medarbetare, till en början med tyngdpunkten lagd på inrikespolitiken. Hans intresse var dock inte enbart politik; många artiklar vittnade om hans sinne för kulturfrågorna i vidaste bemärkelse. När den utrikespolitiska situationen blev allt mera hotande under senare hälften av 1930-talet, fick intresset för dessa vika för den alltmer angelägna uppgiften att egga de sv statsmakterna att påskynda försvarsförstärkningar och att bereda den allmänna opinionen för de faror som kunde hota från diktatur i söder och öster. Redan tidigt blev han anhängare av Rickard Sandiers plan, att Sverige och Finland skulle gemensamt ta ansvaret för Ålands försvar, och drev denna politik hårt, även sedan det börjat bli uppenbart att den inte var realistisk. När kriget bröt ut och Finland överfölls, var J en ivrig förespråkare för en effektivare sv hjälpinsats i Finland, dock utan att förorda en direkt intervention. De tyska våldsdåden mot Norge och Danmark upprörde honom starkt, och han upphörde inte under de följande krigsåren att ständigt påminna sina läsare om brödrafolkens öde, som borde mana Sveriges folk till skärpt vaksamhet och ökad beredskap, militär och andlig. Han insåg tidigt betydelsen av det psykologiska försvaret.

J:s oavlåtliga "motstånds-propaganda" i tidningen och inom den stora bekantskapskrets, där han var mycket uppskattad som välunderrättad informerare och spirituell konversatör, riktade uppmärksamheten på faror som var okända för de flesta och stärkte därmed motståndsviljan. Hans artiklar kunde ibland tydas som kritik av regeringens neutralitetspolitik, och J gjorde själv ingen hemlighet av att han ogillade eftergifterna för Hitlerregimen. Tysklandsvännen J avskydde Hitlers demagogiska och djupt antihumana politik och blev en av nazismens hårdaste motståndare i Sverige. Men han var alltför klok för att i onödan utmana det segerrika och övermodiga Hitler-väldet. Tidningens ledning ställde sig solidarisk med honom. Kritiken förbyttes, sedan det yttre trycket lättat, i lovord över SvD:s och J:s kamp mot defaitism och mörkläggning. Ett offentligt erkännande gavs, när J 1953 blev fil hedersdr vid Sthlms högskola med en motivering som lägger huvudvikten vid hans politiska författarskap, präglat av "vidsträckt sakkännedom, slagfärdig stilkonst och kulturellt ansvarsmedvetande". Det har, heter det vidare, "liksom varje fri och äkta publicistik understundom framkallat strid men också tillvunnit honom aktning och respekt inom skilda meningsläger".

Vid denna tid var J pensionerad från SvD men fortsatte till sin död 1961 att där och i andra publikationer skriva artiklar i företrädesvis utrikespolitiska ämnen, utmärkta av den starka personliga övertygelse, den vida utblick och med de ofta djärva formuleringar som gjorde honom till en av den sv dagspressens mest intressanta och uppmärksammade författare i nyare tid.

Författare

Ivar Anderson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

J:s arkiv (brev, ms, tidnmrklipp) i KB. Brev från J till bl a G Cassel, E Heckscher, S Lidman o A Molin i KB. Strödda brev från J i RA. Ang J:s brev se f ö I Anderson, nedan a a (1965), s 298.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Karl Marx och socialismen. Sthlm 1908. 17 s. [Ur Social tidskrift s å.] — Den revolutionära syndikalismen (Tiden, 1908, Sthlm, provhäfte 1/2, s 36—44, årg 1, 1909, nr 1, s 7—18, 2, s 8—18, 3, s 6—13, 5, s 10—20). — Den svenska olycksfallsförsäkringen en reformljusning? (ibid, nr 7—12, s 8—18). — Storstrejken och svenska folkhushållningen (ibid, s 76—81, 112—117). -— Martin Sundell. Ett minnesord [sign] (ibid, 2, 1910, s 215—[2] 17). — Arbetslösheten i Sverige under vintern 1908—1909. Sthlm 1910. 246 s. [Föret.] (Arbetsstatistik. H: 1.) — Arbetslöshetsräkningen i Sverige den 31 januari 1910. Sthlm 1911. 181 s. (Ibid, H: 2.) — Kommunal arbetslöshetsförsäkring (Svenska stadsförbundets tidskrift, årg 3, 1911, Sthlm, 4:o, s 146—155).

— Staden som arbetsförmedlare och arbetsgivare (ibid, 5, 1913, s 163—173; även sep, 11 s). — Stadskommunerna och krisen på arbetsmarknaden (ibid, 6, 1914, s 155—159). — Skördearbetet och mobiliseringen (Forum, årg 1/2, 1914—1915, Sthlm, 4:o, s 305 f). — August Bebel som socialpolitiker. Malmö 1914. 46 s. (D.Y.G. — Laboremus' skriftserie, 10.)

— Värnplikten och arbetsmarknaden. Sthlm 1914. 16 s. [Jämte GHJ Schulzenheim, Till diskussionen om värnpliktsövningarnas förläggning; ur Social tidskr s å.] — Tyskland och Sveriges lifsintressen [anon] (Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning, [red O J, A Molin o Yngve Larsson,] Sthlm 1915, s 39—76; 2.—6. uppl så). — Tyskland [som kulturnation] (ibid, s 185—210). — Det kommunala kollektivavtalet i Sverige (Sv stadsförb tidskr, 11, 1919, s 117—124). — Industriell demokrati. [Rubr.] Jönköping 1923. 8 s. — Arbetslöshetspolitik 1914—1924 (Världskrigets ekonomiska och sociala historia . . ., [förtit:] Skrifter utg av Carnegie-stiftel-sen för internationell fred. Avd för nationalekonomi och historia, Sthlm & New Haven (tr Sthlm) 1926, 4:o, s 292—348). — Garleson, Carl Natanael (SBL, bd 7, Sthlm 1927, 4:o, s 417—419). — Svenskarna och deras hövdingar (OBS!, årg 11, 1954, Sthlm, nr 6, s 5—-10, 94). — Fackföreningarnas problematik (Samtid och framtid, årg 16, 1959, Sthlm, 4:o, s 68—74). — Ett parlamentsval med perspektiv (ibid, s 216—222). — Nazism i närbild. Intryck från Berlin under krissommaren 1934 (VSH 8: Civibus et rei publicae. Festskrift till Georg Andrén på sjuttioårsdagen den 10 december 1960, Sthlm, Göteborg, Upps (tr Upps) 1960, s 216—260). — Bidrag i: Bonniers månadshäften, årg 1—2, 1907— 1908, Sthlm; Social tidskrift, årg 8, 1908, 13—14, 1913—1914, 16, 1917, Sthlm; SvT, årg 5—7, 1915—1917, 10, 1920, 13, 1923, 18, 1928, 41—43, 1954—1956, 47, 1960, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); dens, SvD:s hist, 1, 1884— 1940 (1960); dens, OJ — en man för sig (1965) o där anf källor; dens, Klubben Brunkeberg 1917—1967 (1967); Kommerskoll; PK:s porträttmatr 1952 (1951); Sthlms stadsfullm 1913—1938 (1938). — Nekr:er i DN, GHT o SvD 4 maj 1961. — T Bonnier. Längesen (1972).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto E F Järte, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12287, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Anderson), hämtad 2019-08-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12287
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto E F Järte, urn:sbl:12287, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ivar Anderson), hämtad 2019-08-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se