Johannes Hellner

Född:1866-04-22 – Svedala församling, Skåne län
Död:1947-02-19 – Oscars församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Justitieråd, Utrikesminister


Band 18 (1969-1971), sida 579.

Meriter

Hellner, Johannes, f 22 april 1866 i Svedala (Malm), d 19 febr 1947 i Sthlm (Osc). Föräldrar: folkskolläraren Sören Hansson o Hanna Petersdtr. Mogenhetsex vid Lunds katedralskola 5 juni 85, inskr vid LU 3 sept 85, FK där 15 sept 87, JK där 21 maj 91, eo notarie vid Svea hovrätt 22 maj 91, eo notarie i Skånska hovrätten 4 aug 92, v häradsh där 31 maj 94, JL 2 dec 95, disp pro gradu 9 dec 95, docent i civilrätt 14 jan 96, JD 30 maj 96, allt vid LU, sekr i särsk utsk för bankväsendets ordnande 97, adjung led i Svea hovrätt 15 jan 98, led av lagbyrån 9 dec 98, byråchef för lagärenden i justitiedep o konstit revisionssekr 31 dec 02, konsult statsråd 7 nov 05—29 maj 06, justitieråd 31 maj 06—8 febr 07, led av den permanenta skiljedomst i Haag 7 dec 06, dir i Sv trä-varuexportfören 07—11, ordf i styr 12—14, del vid fredskonferensen i Haag 07, led av kommerskoll :komm 08—14, led av tryckfri-hetskomm 09 o 12, led av FK 10—11 (ordf i kollektivavtalsutsk 11), ordf i processkomm 12—17, led av AK 14 B (led av tobaksmo-nopolsutsk o särsk försvarsutsk), ordf i styr för Sv tobaksmonopolet 14—37, led av styr för Sthlms enskilda bank 15—17, 20—46 (ordf 39—44), minister för utrikes ärendena 19 okt 17—10 mars 20, ordf i styr för ab NK 16—17, 20—44, led av styr i ab Vin & Spritcentralen 27—42, ab P A Norstedt & Söner 27—44, trafikab Grängesberg—Oxelösund 33—44, Luossavaara-Kiirunavaara ab 33—44, Lifförs:ab Nordstjernan, Orrefors bruks ab. — RoKKMO 20.

G 22 juni 15 i Gbg (Vasa) m Agnes Ekman, f 17 jan 88 där (Domk), dtr till konsuln Johan E o Hedvig Sophia Richert.

Biografi

H räknas med skäl till förgrundsgestalterna i sv juridiskt och ekonomiskt liv under 1900-talets första hälft. Vid några tillfällen stod han också i centrum för de politiska händelserna. Kännetecknande för H var hans mångsidiga begåvning, intellektuella vitalitet och praktiska läggning i förening med en, såvitt man kan bedöma, harmonisk och balanserad natur. I sina under 1920-talet nedskrivna minnen från barn- och ungdomsåren uppehåller han sig mycket vid hemmet i Svedala, där hans far var skollärare och en betrodd man i orten. H var med varm kärlek och starkt intresse fästad inte bara vid sin gamla släkt med rötter från storbönder på Söderslätt utan också vid sin hembygd och dess traditioner.

H:s skolgång och akademiska studier i Lund förlöpte snabbt och framgångsrikt. Oviss om sin kommande levnadsbana, slog han sig först på humanistiska studier med tyngdpunkt på nordiska språk och statskunskap. På uppdrag av en bokhandel i Lund översatte han samtidigt Livius 21 :a bok. H övervägde allvarligt att fortsätta på den humanistiska banan, men övertalades av sin studentkamrat sedermera justitierådet Sigfrid Skarstedt att bli jurist. H såg utan glädje tillbaka på sin tid i Lund. Han kände svårt trycket att med växande skulder prestera ett studieresultat som kunde ge levebröd.

Efter jur kand-examen 1891 och tingstjänstgöring i Östersund och Hälsingborg beslöt sig H, härtill uppmanad av professor Alfred Winroth och av sin vän genom livet, sedermera utrikesministern Albert Ehrensvärd, att disputera på sin avhandling Hustrus förmåga af rättshandlingar efter sv förmögenhetsrätt (1895). Han blev docent i civilrätt, men drogs alltmer till den praktiska juridiken. Sommaren 1896 fick han i uppdrag att inför åttonde nordiska juristmötet hålla föredrag rörande giltigheten av utomlands ingångna äktenskap. H behandlade sitt ämne så skickligt, att han blev uppmärksammad av justitiedepartementet. Han förordnades som sekreterare i ett särskilt riksdagsutskott med uppgift att skriva en ny lag för riksbanken. Karriären gick 1899 vidare med förordnande som ledamot av lagbyrån. Senare (1902) blev han byråchef för lagärendena inom justitiedepartementet. Under sin korta tid i denna nyckelbefattning gjorde sig H särskilt känd för grundliga och eleganta motiveringar till propositionerna.

H var på grund av sin förtrogenhet med sv-norska gränsproblem, närmast frågan om de sv lapparnas rätt till renbete i Norge, särskilt ägnad att biträda vid unionsförhandlingarna 1905. Hans randanmärkningar till förhandlingsprotokollet utgör en viktig källa till unionskrisens historia. En av de sv delegaterna i Karlstad var Karl Staaff, som under samarbetet med H fick upp ögonen för dennes administrativa och juridiska kapacitet. Då Staaff i nov 1905 bildade sin ministär, inträdde H i denna som konsultativt statsråd. Härmed fick han taga på sig en betydande arbetsbörda, eftersom en stor mängd ärenden blivit uppskjutna genom regerings-ombildningarna under året. Under Staaffska regeringens korta tid hann H med flit och noggrannhet att tränga in i rikspolitiken. Regeringsarbetet stördes emellertid snart av dissonansen mellan å ena sidan statsministern och å den andra kung Oscar och särskilt kronprinsen-regenten Gustaf samt de var för sig opererande utrikesministern Eric Trolle och lantförsvarsministern Lars Tingsten. H iakttog händelseförloppet och gav senare i sina minnesanteckningar en skarp och nyanserad bild av tvisten. Staaff hade otvivelaktigt genom sitt personliga uppträdande sårat både kungen och kronprinsen. De sena-res handlingssätt mot Staaff i samband med regeringens avgång i maj 1906 fann H föga konstitutionellt. Resultatet blev, att Staaff i förbittring drev sitt liberala parti än mer åt vänster, vilket fick en negativ inverkan på försvarsfrågan. Dessutom ansåg H det som en olycka, att den politiska utvecklingen under våren 1906 ledde till att det proportionella valsättet antogs. Detta medförde att partimotsättningarna skärptes och att det bestämmande inflytandet vid valen lämnades åt partibossarna.

Kort efter det att regeringen avgått utnämndes H vid den relativt unga åldern av fyrtio år till justitieråd. Han fann sig väl tillrätta i Högsta domstolen, men efter endast ett halvår kom han in på en mera praktisk verksamhet. H:s skulder hade växt, och han fann det svårt att betala av dem med inkomster från ämbetsmannabanan. Han accepterade därför ett erbjudande att bli verkställande direktör i den då reorganiserade Sv trävaruexportföreningen, som önskade att till ledare få en erfaren jurist, och då han snart även blev medlem av styrelserna för Sundsvalls enskilda bank och Livförsäkrings-ab Thule, tedde sig hans ekonomiska framtid ljusare. Eftersom H tidigt fick rykte om sig att vara en man med stor talang att lösa tvistiga frågor, fick han det ena uppdraget efter det andra. Hans logiska skärpa gjorde sig särskilt gällande, då han lyckades i begripliga paragrafer omsätta de tekniska experternas formler. Till de särskilt känsliga uppdrag H fick kan hänföras hans förhandlingar med ryska hovet med anledning av prins Wilhelms och prinsessan Marias skilsmässa.

Förutom att H var VD i trävaruexportföreningen var han samtidigt ombudsman i Sågverksförbundet och i denna egenskap kom han in i Arbetsgivareföreningens styrelse och arbetsutskott. En bidragande omständighet till att H trivdes så väl med sitt arbete var den djupa vänskap som här utvecklades mellan honom och Frans Kempe, Norrlands store trävaruman, vars utomordentliga egenskaper H mycket beundrade.

H hade i politiskt avseende en liberal grundsyn och tillhörde också det liberala partiet. Så småningom kom han emellertid att, särskilt i försvarsfrågan, stå till höger om partikamraterna. I två repriser tillhörde han riksdagen. Första gången blev han som representant för trävaruintressena av Västernorrland:; läns landsting 1909 invald i Första kammaren och hade under 1911 års riksdag den besvärliga uppgiften att vara ordförande i det särskilda utskott som behandlade arbetsavtalsfrågan. Sedan Staaff 1911 upplöst kammaren, återkom H som riksdagsman för Sthlm i AK 1914. Ff trivdes inte med riksdagsarbetet. Han ville inte frånsäga sig prövningsrätten i varje särskilt fall och avskydde partipiskan. Han kände det som förlorad tid att åhöra debatter »som bar alltför mycket prägel av halvbildning och omogna idéer». Emellertid genomförde han under sin riksdagstid en plan, som under lång tid hade stor betydelse i sv samhällsliv. Statsminister Hammarskjöld hade uppdragit åt honom att utreda frågan om tobaksindustrin borde förstatligas. H var från början skeptisk till tanken men kom senare att omfatta den. Han föredrog sitt förslag för regeringen och fick den att acceptera sin uppfattning. Det blev också H:s roll att inte blott driva propositionen igenom i riksdagen utan också att senare skapa de ekonomiska förutsättningarna för Tobaksmonopolets förverkligande. Följden av dessa framgångar blev att H länge kom att sitta som ordförande i dess styrelse.

H släppte aldrig juridiken under denna tid, och han kom även ut i internationella uppdrag och blev flera gånger delegerad till kongresser rörande internationell rätt. Han var också ledamot av den permanenta skiljedomstolen i Haag. Hans djupa rättsvetenskapliga intresse fick ny näring, när han 1911 av justitieministern Gustaf Sandström mottog det mycket omfattande uppdraget att leda arbetet för en rättegångsreform. H tog avsked från trävaruexportföreningen, och regeringsuppdragen avvecklades efter hand. Processkommissionen var sålunda H:s huvudintresse 1911—16. Han kom sedermera aldrig tillbaka till denna verksamhet, men utvecklade långt senare sitt intresse för ämnet i ett par uppsatser.

Redan i början av H:s arbete med processreformen inträffade de svåra inrikespolitiska motsättningar som kulminerade i borggårdskrisen och den Staaffska regeringens avgång. H hade själv med största oro följt utvecklingen, och när krisen slutligen inträffade, befann han sig mitt i händelsernas centrum. Tillsammans med Louis De Geer var han upprepade gånger kallad till kung Gustaf i anslutning till dennes strävanden att bilda en ny liberal regering. H, vars försvarsintresse skilt honom från Staaff, insåg emellertid svårigheterna i att bilda en sådan regering och avrådde kungen från försök i den riktningen. Efter borggårdskrisen bildade H tillsammans med andra liberaler den mot partiet fronderande gruppen Frisinnade försvarsvänner.

H hade nu tänkt sig att i lugn och ro fortsätta arbetet med processreformen. På hösten 1916 drogs han emellertid ånyo in i vanskliga och svåra ärenden, denna gång av utrikespolitisk art. Stora bekymmer för Sveriges handel med ententemakterna hade uppstått. Blockaden mot de neutrala under kriget blev efter hand alltmera skärpt. Slutligen hade den Hammarskjöldska regeringen tvingats till slutsatsen att enda möjligheten att åstadkomma drägligare förhållanden var att sända en delegation till England. I denna ingick förutom H Marcus Wallenberg och Erik Frisell, båda förgrundsfigurer i bank-och industrivärlden samt kanslirådet i UD C G Westman. Förhandlingarna saknade inte dramatiska inslag genom att Hammarskjölds egna representanter tydligen drev en annan linje än majoriteten inom delegationen. Meningsmotsättningarna kulminerade också i en häftig uppgörelse mellan H och Westman. H:s och majoritetens av delegationen bestämda uppfattning var att ett handelsavtal måste komma till stånd om inte Sverige skulle komma att lida svår nöd med åtföljande inrikespolitiska oroligheter. Sedan delegationen slutfört sitt uppdrag, utan att Hammarskjöld velat acceptera dess resultat, kämpade den vidare på det politiska planet, särskilt genom en klarläggande skrivelse till utrikesministern men med adress till riksdagens Hemliga utskott. Skrivelsen väckte stort uppseende, och den ökade också spänningen mellan H och Hammarskjöld, som för övrigt kom att bestå länge. Motsättningarna mellan Hammarskjöld och H jämte andra anhängare av delegationens åsikt om handelsavtalet har ytterligare belysts genom inträngande studier i Hammarskjölds politik och hans folkrättsliga uppfattning (jfr art Hjalmar Hammarskjöld, SBL 17, s 182— 184). Långsiktiga bedömningar av krigets utgång har otvivelaktigt även spelat in.

Då Nils Eden i okt 1917 bildade sin ministär, sammansatt av liberaler och socialdemokrater, var det för honom naturligt att söka få H till utrikesminister, eftersom han bl a genom sitt höga anseende i Sverige och sin nyförvärvade goodwill i England hade de bästa förutsättningarna att bringa handelsavtalet i hamn. Ytterst motvilligt lämnade H sitt arbete med processreformen efter att från många håll ha utsatts för starka övertalningsförsök och gick in i ministären under den absoluta förutsättningen att han skulle få vara en opolitisk fackminister, då han ansåg sig vara för moderat för att i inrikespolitiska frågor samverka med regeringen i övrigt. De problem utrikesförvaltningen hade att lösa under denna tid var svåra nog. I riksdagen uppträdde H ofta för att motivera eller försvara sina åtgärder. Handelsavtalet med England genomfördes enligt de riktlinjer som delegationen tidigare uppdragit. Beträffande politiken under Finlands självständighetskamp kom H att följa situationens krav och handla mot sin egentliga vilja och känsla. Inbördeskriget försatte honom i ett svårt dilemma. H har skildrat vilken stor överraskning det var för honom och Eden, att en enig sv arbetarrörelse ovillkorligen motsatte sig varje sv inblanding i den blodiga uppgörelsen. Några oöverlagda aktioner från den unga republikens företrädare födde också konflikt med dessa, särskilt i den vid krigsslutet aktuella Ålandsfrågan.

I och med världskrigets slut kände H sin roll i utrikespolitiken mer eller mindre utspelad. Hans åtgärder kritiserades, särskilt från socialdemokratiskt håll. En obehaglig historia för honom var den så kallade rubel-affären. Det hade visat sig att under Rysslands kaos vissa tjänstemän på legationen i Petrograd och generalkonsulatet i Moskva utnyttjat deponerade penningdepåer för att spekulera i valuta m m. Intet klander kunde visserligen resas mot H personligen, men han kom att känna stark motvilja mot sin befattning, allrahelst som han var svårt utarbetad. I ett långt brev till Eden motiverade H på hösten 1919 sin olust att sitta kvar i regeringen, sedan han hårt angripits från såväl högern som vänstern. Men statsministern ville inte lyssna till detta, och H satt kvar på sin post till dess regeringen avgick på våren 1920.

H återinträdde efter sin avgång som utrikesminister aldrig i statstjänst, men han mottog tillfälliga uppdrag bl a att 1932 leda undersökningen rörande Ivar Kreugers italienska statsobligationer. Han sade 1920 nej till ett erbjudande att bli president i Svea Hovrätt, då han efter de ansträngande åren inte ville ha ett ämbete som var honom främmande. H:s återstående levnad kom i stället att präglas av bank- och styrelseuppdrag. I sin egenskap av svärson till Johan Ekman fick H en ny anknytning till affärsvärlden. Han blev ordförande i Orrefors glasbruk och i Eds bruk i Småland samt konsulterande jurist hos Ekman & Co i Gbg. Större uppdrag följde efter hand såsom ordförandeskapet i Grängesbergsbolaget med Luossavaara-Kiirunavaara ab, Nordiska Kompaniet samt hos P A Norstedt & Söner. H:s huvudinsats under 1920—30-talen kom emellertid att koncentreras till Sthlms Enskilda Bank, först som konsulterande jurist. Under många år nedlade han bl a mycket arbete för Marcus Wallenberg personligen och var hans juridiska rådgivare i alla internationella domareuppdrag som denne fick efter första världskriget. Dessutom deltog H i många underhandlingar, som av banken kontrollerade eller med banken samarbetande industriföretag fört i Sverige och utlandet. I ett av bankens största och mest svårgenomförda projekt tog H särskilt verksam del. Det gällde förhandlingarna i Bukarest och Paris 1931, vilka ledde till att sv företag nydanade Rumäniens vägväsen.

H nedlade också mycket intresse och arbete på fördelningen av anslag från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. I detta sammanhang intresserade han sig som gammal skåning och amatörbotanist för utvecklingen av växtförädlingsanstalten i Svalöv. Så länge hans krafter räckte arbetade H för Enskilda banken. Han efterträdde Marcus Wallenberg som styrelsens ordförande och höll som sådan vid bolagsstämman 1944 ett sedermera tryckt minnestal över sin vän.

Vid mitten av 1920-talet började H, närmast av en tillfällighet, att intressera sig för kinesisk keramik. Hans samling byggdes upp målmedvetet och i rask takt, allteftersom hans vetenskapliga insikter i ämnet ökades. H samlade vidare ett betydande bibliotek rörande keramik och tog initiativ till Kinaklubben, där han kunde utbyta kunskaper i kretsen av andra samlare och experter. När H på grund av krigsutbrottet 1939 avslutade sitt samlande av kinesisk keramik, kom hans intresse i stället att inriktas på den moderna och Kinainspirerade nordiska keramiken, vilken sedan 1940-talet upplevt en guldålder. H:s samlingar jämte de som skapats av medlemmar av hans familj visades 1970 i en specialutställning på Östasiatiska museet och väckte uppmärksamhet genom sin skönhet och höga kvalitet.

Författare

Wilhelm Odelberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av H:s arkiv som dep i RA, bl a H:s minnesanteckn:ar, delvis utg 1960, jfr nedan. En del av H:s papper i VVS:s arkivs dep i GUB. Brev från H i RA (bl a till Albert Ehrensvärd).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hustrus förmåga af rättshandlingar efter svensk förmögenhetsrätt. [Akad avh.] Lund 1895. IV, 168 s. — Om giltigheten af utomlands ingångna äktenskap. [Rubr.] Sthlm 1896. 24 s. (Förhandlingarna å det åttonde nordiska juristmötet i Stockholm den 27, 28 och 29 augusti 1896. Utg af svenska bestyrelseafdelningen, Sthlm 1897 [:bilaga 2].) Sep även med tit: . . . Öfverlägg-ningsämne vid det åttonde nordiska juristmötet. — Obligatorisk skiljedom i tvister mellan stater, föredrag vid Svenska fredsförbundets konstituerande den 30 jan. 1911. Sthlm 1912. 13 s. [Svenska fredsförbundets skriftserie, 2.] — Utlåtande i tomtöresfrågan. [Rubr; titelrubr:] Bilaga till Gefle dagblad. Gävle 1911. 12 s. — Domstolsorganisationen och rättegången i tvistemål i första instans. Några grundlinjer för en reform (SvJT, årg 1, 1916, Sthlm, s 5—23; även sep, 19 s). — Huru bör ett tredskodomsförfarande anordnas i en reformerad svensk civilprocess? (Skrifter tillägnade Johan C. W. Thyrén vid hans avgång från professorsämbetet den 31 maj 1926, Lund 1926, 4:o, s 1—41; även sep). — Några reflexioner rörande Kungl. maj:ts proposition angående huvudgrunderna för en rättegångsreform (Festskrift tillägnad . . . Erik Marks von Würtemberg den 11 maj 1931 av nordiska jurister, Sthlm 1931, s 248—255). — Gift kvinnas rättsliga ställning enligt 1734 års lag (Minnesskrift ägnad 1734 års lag av jurister i Sverige och Finland den 13 december 1934, 200-årsdagen av riksens ständers beslut, 2, Sthlm 1934, s 53—71). — Memorandum rörande Sveriges politik i förhållande till Finland under tiden från Finlands självständighetsförklaring till det finska inbördeskrigets slut utarb. Sthlm 1936. 44 s. (Aktstycken utg av Kungl. utrikesdeparte- men tet [:26].) — Några minnen från Lagbyrån (SvJT 1938, s 5—14). — Carl Berg t (SvJT 1940, s 388 f). — Albert Ehrensvärd t (ibid, s 389 f). — Det svenska tobaksmonopolets tillkomst ([A Munthe, J H o E Vas-seur,] Minnesskrift utg med anledning av Svenska tobaksmonopolets tjugofemåriga verksamhet den 1 juni 1940, Sthlm 1940, 4:o, s 223—327). — Minnesruna över v. häradshövding Marcus Wallenberg vid Stockholms enskilda banks ordinarie bolagsstämma den 31 mars 1944. [Omsl.] [Sthlm 1944.] (8) s. ¦— Anteckningar från förhandlingarna i Karlstad 1905 av sekreteraren i den svenska delegationen . . . (Skrifter utg av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 33: Karlstad konferensen 1905. Protokoll och aktstycken utg av A Wåhlstrand, Upps . . . 1953, s 24— 86). — Berättelse om ministärkrisen 1914 (ibid, 37: O Nyman, Högern och kungamakten 1911—1914, ur borggårdskrisens förhistoria, Upps... 1957, s 362—387). — Minnen och dagböcker, med inl och kommentar utg av W Odelberg. Sthlm 1960. XXVI, 550 s, 10 pl-bl.

översatt: [Titus] Livius, Öfversättning till Livius' Romerska historia 21sta boken. Till den studerande ungdomens tjenst utg af H. Lund 1885. 80 s. [Sign.] 2. förbättr uppl 1898. 79 s. 3. uppl 1904. 4.-5. uppl 1915, 1926. 93 s. 6. uppl 1935. 82 s. [Samtl anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: W M Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967); G Hesslén, J H (Minnestal i VVS, ser från 1938, nr 3, 1953); O Nyman, Högern o kungamakten 1911—1914 (1957); W Odelberg, inledn till J H, Minnen o dagböcker (1960); K J G Schlyter, J H 80 år (SvJT 1946); N v Steyern, nekr över H (SvJT 1947); A Wåhlstrand, Karlstadkonferensen 1905 (1953). — Kina o Norden i form o glasyr ur H:skasaml (1970).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Hellner, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12829, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wilhelm Odelberg), hämtad 2019-05-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12829
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Hellner, urn:sbl:12829, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wilhelm Odelberg), hämtad 2019-05-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se