Wilhelm Hisinger

Född:1766-12-23 – Grythyttans församling, Örebro län (på Ullnäs bruk)
Död:1852-06-28 – Skinnskattebergs församling, Västmanlands län (på Skinnskattebergs bruk)

Kemist, Mineralog


Band 19 (1971-1973), sida 97.

Meriter

3 Hisinger, Wilhelm (före adl Hising), brorson till H 2, f 23 dec 1766 på Ullnäs bruk, Grythyttan, Ör, d 28 juni 1852 på Skinnskattebergs bruk, Skinnskatteberg, Vm. Föräldrar: brukspatronen Wilhelm Hising o Barbara Catharina Fabrin. Inskr vid UU 5 dec 77, adl o adopt H 6 sept 84, auskultant i bergskoll 9 dec 85, brukspatron på Skinnskatteberg o Baggå, Vm, m fl bruk, deltog i riksdagarna 92, 09—10, från 28 tom 45 (led av bankoutsk 92, 28 o 30, av ekonomiutsk 09, av konstitutionsutsk 34), dir i bruksägarnas hypotekskassa från 33. Kemist, mineralog. — LVA 04 (preses 11), LLA 28.

G 8 april 88 i Sthlm (enl Post o inrikes tidn), m frih Anna Märta Eleonora Taube af Odenkat, f 12 (ej 11) maj 66 i Sthlm, Svea livg:s livbataljon, d 13 juli 45 på Skinnskattebergs bruk, dtr till översten frih Carl T o Margareta Charlotta Bergenskjöld.

Biografi

Efter studier i Klara skola i Sthlm och vid Uppsala universitet, där han åtnjöt undervisning av Torbern Bergman, Adam och Johan Afzelius samt C P Thunberg, sökte sig H först som auskultant till bergskolle gium. Han valde emellertid snart nog att bosätta sig på Skinnskatteberg som han jämte Baggå ärvt vid faderns död 1780. På Skinnskatteberg fortsatte H den redan av fadern nyorganiserade bruksdriften och följde skarpsynt utvecklingen inom järnhanteringen. Främst ägnade han sig dock åt sina stora vetenskapliga intressen, som särskilt omfattade mineralogi och geologi.

Präglad av upplysningstidens synsätt ansåg H mineralogin främst motiverad av nyttan. Detta gällde särskilt Sverige, "där stenrikets produkter giva näringsfång åt en betydlig del av dess folkmängd". Tidigt lät H i Skinnskattebergs park uppföra ett laboratorium, medan han vintertid i Sthlm utförde undersökningar under ledning av myntguardien P J Hjelm. H vann snart även kontakter med flera av tidens ledande män på naturvetenskapernas områden såväl inom —J G Gahn och E T Swedenstierna — som utom landet och förde livet ut en omfattande vetenskaplig korrespondens.

Tidigt började H publicera sina rön. Redan 1789 tryckte han Utkast till hällearterna och året därpå utkom Samling till en minerographie öfver Sverige. Under följande årtionde fortsatte H med stor energi sina forskningar. I VA:s handlingar publicerade han 1797—1804 en fortlöpande svit Minerographiska anmärkningar rörande enskilda landskap. De var åtföljda av märkliga petrografiska kartor i färg. Resultaten av sina hela landet omfattande undersökningar av mineral och bergarter sammanfattade H 1808 i det stora arbetet Samling till en mineralogisk geographie öfver Sverige. Arbetet utkom även i två tyska upplagor, översatta 1819 av K A Blöde, 1826 av den kände kemisten Friedrich Wöhler.

Av största vikt för H:s forskningar blev hans senast vintern 1800—01 inledda experiment med "galvanism", den ström som alstrades av Voltas stapel. H inköpte staplar och konstruerade själv nya sådana; tillsammans med J G Gahn och Swedenstierna bildade han ett galvaniskt sällskap i Sthlm. Efter något år kom han underfund med att produkten var identisk med den som producerades av mekaniska elektricitetsmaskiner. H:s försök avsåg att med strömmens hjälp analysera kemiska ämnen.

Under dessa försök blev H bekant med J J Berzelius, som därefter bistod honom med experiment och snart blev den mera bemärkte av de båda. Av H:s brev till Gahn framgår emellertid tydligt att det var den förre, som vid bekantskapens början hade initiativet och erfarenheten. Rollfördelningen är en annan än Söderbaum antagit i sin Berzelius-biografi, för vilken han ej kunnat utnyttja H:s brev till Gahn. H skildrar (18 febr 1802) hur han lyckats till medarbetare förvärva "en ung medicus, Berzelius, som med god insikt i nya kemin förenar särdeles färdighet i galvaniska experimenter". Den unge mannen hade blivit rekommenderad av sin lärare, Uppsalaprofessorn Afzelius, och hade när brevet skrevs redan någon tid varit H behjälplig.

Deras mångåriga vänskap blev betydelsefull för Berzelius, bl a genom H:s generösa ekonomiska stöd. I H:s fastighet — "tyska bagarens hus" — Nybrogatan 9 bereddes Berzelius 1802—03 och 1809—19 en fristad och goda arbetsmöjligheter i ett där inrett laboratorium. Här inträffade 1810 under ett experiment med s k knallguld en olycka, som höll på att beröva Berzelius synen.

Det vetenskapliga samarbetet mellan H och Berzelius förlöpte friktionsfritt och utan prestigesynpunkter. Den första produkten av samarbetet var Berzelius avhandling om "galvanismen" (1802). H såg som sin uppgift att tillse, att Berzelius stödde sina teorier på verkliga experiment. I övrigt fann H "det vara lämpligt att vårt språk även kan framvisa något annat än översatta tyska romaner, och att en ung man av verkelig förtjänst gör sig bekant, oaktat någon akademisk självklokhet här och där i arbetet kan framsticka". H lät gravera en "plåt. . . med de mesta appareiller" som bilaga till skriften.

De viktigaste elektrolyserna utförde H och Berzelius hösten 1802 över saltsyran "för att finna de lagar, efter vilka stapelns kemiska verkningar frambringas". Planen för arbetet hade utarbetats gemensamt, försöken fördelade de sinsemellan, men redogörelsen avfattades av Berzelius. Resultatet var främst upptäckten av att den elektriska strömmen, då den går genom en ledande vätska, skiljer dennas beståndsdelar så att syret och syrorna går till den positiva polen medan brännbara kroppar och baser går till den negativa. Resultaten av dessa experiment offentliggjordes på tyska och franska men kom i någon mån att fördunklas av den framstående engelska kemisten Davys samtidiga elektrokemiska upptäckter. Berzelius var senare mycket mån om äran av dessa H:s och hans gemensamma arbeten. När Davy sökte undertrycka erkännande av dessa, reagerade Berzelius å H:s och egna vägnar mycket starkt; han fick även till sist berättigat erkännande av utländska auktoriteter.

Det nästa stora resultatet av H:s samarbete med Berzelius var analysen av den s k Bastnäs tungsten. Våren 1803 hade H fått besök på Skinnskatteberg av Berzelius. Han fäste dennes uppmärksamhet vid detta sällsynta mineral från Riddarhyttan, som trotsat tidigare analyser. De beslöt att gemensamt söka lösa uppgiften, arbetade dels var och en på sitt håll, dels gemensamt i Sthlm. Härvid kom de till klarhet om att denna sten innehöll ett hittills okänt grundämne, som de kallade för cerium och mineralet för cerit. För upptäckten, som kom att sammanfalla med ett motsvarande resultat av Klaproth, redogjorde Berzelius i en på tyska skriven avhandling (i Gehlens Journal der Chemie 1803). H lät på egen bekostnad trycka en sv upplaga av redogörelsen: Cerium, en ny metall, funnen i Bastnäs tungsten från Riddarhyttan i Westmanland. "Däri ligger väl litet fjäsk", ansåg Berzelius, "men det skadar emellertid icke, då han utan känning kan vara förläggare." Upptäckten väckte stor uppmärksamhet inom och utom landet. I en följande konflikt med Klaproth om prioriteten uppträdde H — liksom Berze-lius — korrekt, försonligt och värdigt.

Mindre framgång hade H och Berzelius med analysen av det material, som efter J G Gahn kallats gahnit; de trodde sig först ha upptäckt ett nytt grundämne. Trots löftesrika undersökningar måste Berzelius konstatera, att ämnet var zink.

Det fortsatta samarbetet kom att präglas av H:s stora intresse för mineralogin, medan kemin — Berzelius huvudämne — fick stå tillbaka. H förmådde härvid Berzelius att ägna några studier åt mineralier och kunde bistå denne med sin enastående rika kunskap om sv fyndorter. Särskilt viktig var hans hjälp under det arbete, som ledde fram till Berzelius upptäckt av ytterligare ett grundämne, selenium.

H:s arbeten hade förskaffat honom ett så stort anseende, att han valdes till medlem i VA (1804) några år före Berzelius. När VA i strid mot H:s uppfattning refuserade en avhandling av denne om vissa vattenanalyser, beslöt H att i förening med Berzelius grunda en egen vetenskaplig periodisk tidskrift; han hade länge haft planer i sådan riktning. Det blev den berömda serien Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi. Dess första del, som utkom 1806, var helt bekostad av H; den innehöll fem avhandlingar av denne och Berzelius tillsammans, en av H ensam, en av H och Gahn gemensamt, sju av Berzelius och två av andra forskare. Serien är enkel till sin utstyrsel men en av de viktigaste i kemins historia.

H;s forskarintresse hade tidigt inriktats mot geologin i hela dess omfattning. I Mineralogisk geographie öfver Sverige (1808) har han sökt ge en allmän översikt över landets geognostiska beskaffenhet. Som grundval för ett arbete rymmande en allsidig kunskap därom började H offentliggöra egna och andras rön. För teoretiska spekulationer hade han till en början ej stort intresse; han följde Werners teori om jordskorpans utveckling ur ett allomfattande hav (neptunisk förklaring) men godtog senare tanken på eruptionernas betydelse (plutonisk förklaring). I sina senare arbeten följer han den vetenskapliga debatten i Europa, med vilken han var väl förtrogen, söker sätta in sina rika iakttagelser i detta sammanhang och lämnar ibland egna bidrag till den teoretiska spekulationen.

Från 1819 sammanställde H sina beskrivningar över den sv jordytan i Anteckningar i physik och geognosi under resor i Sverige och Norrige, varav tre delar utkom under de närmast följande åren. Arbetet kompletterades senare med nya bidrag, Fortsättningar af anteckningar . . ., 1828, 1831, 1837 och 1840. Till stora delar bygger dessa arbeten på noggranna observationer gjorda under årliga långa färder i Sverige och Norge. I linnéansk anda redovisar H utförligt egna iakttagelser men medtager också andras resultat. Notiserna rör främst geologin men utsträckes ofta till zoologi, botanik och kulturgeografi. Resultat sammanställdes även i Geognostisk karta öfver medlersta och södra delarne af Sverige (1832).

Från geologin kom H snart över till paleontologin, dels som ett hjälpmedel för den förstnämnda vetenskapen, dels också på grund av sitt stora intresse för fauna och flora. Paleontologin ägde ju betydelse även för utvecklingsläran, som nu började ersätta en äldre katastrofteori, enligt vilken arterna gått under vid våldsamma förändringar och ersatts med nybildade släkten. Härvid inledde H ett fruktbart samarbete med den framstående zoologen Sven Nilsson i Lund, som kunde berika H:s samlingar och kunskaper om fyndorter med material, särskilt från södra Sverige och Danmark. 1829 utgav H en Esquisse d'un tableau des pétrifications de la Suéde. Därefter följde Icones petrificatorum Suecica, 1 (1835) samt framför allt det allmänt uppskattade, värdefulla verket Lethaea Suecica, vars första del utkom av trycket 1837 och följdes av flera häften. Här sökte H samla och i bild återge det kända materialet av fossila djur och växter från vårt land.

Som ledamot av adeln deltog H redan i riksdagen 1792. Under Karl-Johanstidens politiska strider slöt han sig — liksom Berzelius — alltmer till den regeringstrogna sidan. Han var en typisk representant för den lärde, mångfrestande sv brukspatronen, som tack vare ekonomiskt oberoende kunde odla sina intressen. Den berömde tyske kemisten Friedrich Wöhler, som jämte Berzelius och Carl Retzius gästat H på Skinnskatteberg och som till tyska översatt ett av hans större arbeten, beskriver honom som "jovialisk och originell". Han "levde i högsta välmåga som en magnat på sin nära nog furstliga egendom, vilken omgavs av de präktigaste alléer, trädgårdsanläggningar och stora järnbruk".

Efter H är mineralet hisingerit uppkallat. VA lät 1859 prägla en medalj över honom.

Författare

Stig Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H :s brevsaml i vissa delar bevarad i VA. Brev från H till J J Berzelius i VA, till J G Gahn i KTH :s bibi, till Sven Nilsson i LUB

0 till bl a G Wahlenberg i UUB samt strödda

1 RA (Ericsbergsarkivet) o KB. Brewäxl med Berzelius tr, jfr under Tr arbeten nedan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se MHoF, 5, 1933—34, Sthlm 1934, s 70—72, eller VAH 1852, Sthlm 1854, s 389—391; efter 1800 jfr även Cata-logue of scientific papers. (1800—1863.) Vol 3, London 1869, 4:o, s 363—365. Vidare: 4 st brev från H i Jac. Berzelius brev utg. . . genom H. G. Söderbaum, 8 [omsl : 4:1], Uppsala 1921, s 12 f, 14f, 78 f, 81; 2 nyfunna brev refereras av A Holmberg i VAÄ 1959, Sthlm (tr Upps), s 406 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: J J Berzelius brev till H G Trolle-Wachtmeister, Kulla-Gunnarstorps arkiv. — J J Berzelius, Bref, ed VA gm H G Sö-derbaum, 1—6, suppl 1—3 (1912—61); B Boéthius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 3:1 (1955); Briefwechsel zwischen J Berzelius und F Wöhler, 1—2 (1901); C Heijken-skjöld, W H. Bidr till hans levnadsteckn (MHoF 1933—1934); E Jacobson, Från Nybrogatan, Riddargatan o Sperlingens backe (SSEÅ 1944, s 55 f); G W A Kahlbaum, Friedrich Wöhler (1900); C W Liljecrona, Bakom riksdagens kulisser (1917); S Lindroth, VA:s hist 1739—1818, 2 (1967); Na-turhist riksmus :s hist, dess uppkomst o utveckling (1916); G Selling, Sv herrgårdshem på 1700-talet (Nord mus :s handl:ar, 7, 1937); Skinnskattebergs herrgård 1775—1965 (1965); Slott o herresäten i Sverige, red S T Kjellberg. Närke. Västmanland (1969); H G Söderbaum, Jac Berzelius, Levnadsteckn, 1— 3 (1929—31).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Wilhelm Hisinger, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13614, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13614
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Wilhelm Hisinger, urn:sbl:13614, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se