Meriter

Oskar Erickson, f. 10 dec. 1847 på Skälsnäs, Hults sn (Jönk.), d. 14 febr. 1931 på Bjärsby där. Föräldrar: lantbrukaren och riksdagsmannen Johan Erickzon och Sara Elisabet Rundberg. Skolgång i Eksjö läroverk; ägare av Bjärsby säteri 1891–1917; v. ordf. i Hults kommunalstämma 1874, därefter (till 1912) ordf.; led. av Jönköpings läns landsting 1876–1922, v. ordf. 1905–18, ordf. 1919–22; led. av riksdagens andra kammare 1885–1901 (suppl. i bankoutskottet 1885–87, i statsutskottet 1888–90; led. av särskilda utskott 1889–90, av lagutskottet 1891–95, av statsutskottet 1896–1901); statsrevisorssuppl. 1890; statsrevisor 1891–92; led. av Nya lantmannapartiets förtroenderåd 1894, suppl. i Lantmannapartiets förtroenderåd 1895–96, led. 1897–1901; v. ordf. i Sveriges agrarförbund 1895–1900; led. av kommittén ang. statens ansvarighet för vissa ämbetsmäns felaktiga ämbetsförvaltning 1895–96, av kommunalskattekommittén 1897–1900; tf. domänintendent i Jönköpings län 1900–21; led. av Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1904–24, av samma läns skogsvårdsstyrelse 1904–25. RVO 1896; RNO 1919; KVO2kl 1923.

G. 27 mars 1878 i Hult m. Oelgott Mathilda Rosengren, f. 8 febr. 1856 i Hallingebergs sn (Kalm.), d. 14 dec. 1927 på Bjärsby, dotter av prosten Israel Rosengren och Aurora Mathilda Charlotta Wejdling.

Biografi

Såsom framgår av släktöversikten tillhörde E. en familj, som kan anses ha stått på gränsen mellan »herreklassen» och den egentliga allmogen. Fastän E. själv på bondevis knäppte upp västen till hakan och i riksdagen gärna talade om »oss mindre jordbrukare», var han typen för en kultiverad, kunnig och burgen »herrebonde». Det är betecknande, att han i motsats till exempelvis partiledaren A. P. Danielson fick bli du med E. G. Boström. E:s goda sociala position i förening med hans ovanligt klara intellekt – omvittnat även av meningsmotståndare – förde honom tidigt in i kommunalpolitiken, sedan i landstinget och därefter i riksdagen, såsom representant för Norra och Södra Vedbo domsaga. Han lanserades som kandidat 1884, närmast av indelningsverkets anhängare, och slog med knapp marginal ut valkretsens förutvarande riksdagsman. Trots att han efter 1884 aldrig tycks vare sig ha utlyst eller deltagit i valmöten, återvaldes han vid båda valen 1887 med överväldigande majoritet och besegrade 1890–99 med stor övervikt nykteristiska medtävlare; ehuru ganska lyhörd för nykterhetsvännernas krav accepterades han ej av dem.

I riksdagen gjorde sig den unge, verksamme smålänningen från början gällande som en av Lantmannapartiets bästa krafter. En suppleantplats i bankoutskottet tillföll honom omedelbart, och sedan följde uppdragen i snabb följd. Sedan E. 1896 insatts i statsutskottet och 1897 blivit ordinarie led. av Lantmannapartiets förtroenderåd, var han erkänd som en av partiets främste. I det taktiska spelet var han väl hemmastadd. Han var, förklarade 1896 något schematiskt en i viss mån beundrande liberal bedömare, »tvärsäker och myndig som en infödd östgöte men på samma gång smidig och listig som en äkta smålänning».

Under E:s första riksdagsperiod blev tullfrågan brännande. Bland E:s kommittenter, som mest utgjordes av jordbrukare med relativt stor rågproduktion, rådde praktiskt taget blott en mening om spannmålstullarnas nödvändighet, och E. var och förblev en utrerad protektionist. Tullarna voro, hävdade han, nödvändiga inte blott för jordbrukarna, de mindre såväl som de större, utan också för arbetarna, som under en frihandelsregim hotades av arbetslöshet. Ehuru E. ännu 1886 sade sig tro, att Lantmannapartiet skulle hålla samman trots tullstriden, deltog han 1887 i de sammankomster, som ledde till bildandet av Nya lantmannapartiet.

Av kravet på grundskatteavskrivning var E. en deciderad anhängare. Grundskatterna voro i hans ögon en orättvisa, som borde avlyftas utan vederlag i form av ökad värnplikt. Av detta skäl motsatte han sig 1885 års försvarskompromiss. När regeringen 1891 föreslog fullständig avskrivning mot en ökning av beväringens övningstid från 42 till 90 dagar, förordade E. en nedprutning till 60 dagar och vidhöll denna ståndpunkt även vid lagtima riksdagen 1892. Enligt samtida uppgifter röstade han dock ja vid den slutliga voteringen om regeringsförslaget 1891, men nej 1892. Under sommaren 1892 utsattes han för påtryckningar av statsminister Boström. Efter att först ha svarat undvikande tillstyrkte E. den 28 juni inkallandet av en urtima riksdag, som enligt hans mening var ett lämpligt forum för försvarsfrågans lösning. På urtiman yrkade han bifall till regeringens förslag. Till hans omsvängning medverkade utan tvivel norska stortingets den 10 juni fattade principbeslut att upprätta ett eget konsulatväsen; han satte rentav i fråga, att en hänvisning härtill skulle göras i själva riksdagskallelsen.

E:s tveksamhet inför härordningsförslagen sammanhängde också med hans starka sparsamhetssinne. I omstridda anslagsfrågor stod han regelbundet på sparsamhetssidan; i pansarbåtsfrågorna 1887 och 1890 tog han avstånd från själve Danielson. Misstänksam mot den militära byråkratien ville han avskaffa Krigshovrätten och humanisera den militära rättskipningen. Ehuru övertygad vän av statskyrkan intog han i dissenterfrågorna en tolerant hållning men ville inte veta av något civiläktenskap. Vid striden om den s. k. munkorgslagen 1889 – närmast riktad mot socialisterna – följde han den av Danielson förordade mellanlinjen. Mest uppseende väckte hans rösträttsmotion 1888. I överensstämmelse med sina kommittenters 1884 uttalade åsikter föreslog han en sänkning av census till det s. k. 500-kronorsstrecket. Hans partikamrater ogillade denna aktion, som i rådande läge var fördelaktig för frihandlarna, och i plenardebatten måste E. efter en ganska skruvad motivering göra väsentliga inskränkningar i sitt yrkande, som f. ö. lämnades utan avseende. På ett möte med kommittenterna i december 1893 anslöt sig E. själv till partiets officiella åsikt, att rösträttsutvidgning blott finge ske »under nödiga garantier».

Mest aktiv var E. i tullfrågan. Den sänkning av 1888 års tullsatser, som genomfördes 1892, såg han ogärna. På nyssnämnda möte 1893 förordade han tullhöjning, och samma hållning intog han i riksdagen 1894. År 1895 gick han i spetsen för en protektionistisk massmotion. S. å. deltog han i grundandet av den protektionistiska riksorganisationen, Sveriges agrarförbund, där han i hård konkurrens med bl. a. bruksägaren C. P. af Burén utsågs till vice ordförande. Stödd av förbundet ledde han 1896 den aktion, som resulterade i en höjning av den för smålänningarna betydelsefulla fläsktullen.

Såsom redan antytts, delade E. den bland ultraprotektionisterna vanliga misstron mot Norge. År 1895 stödde han kravet på en uppsägning av den för tullvännerna förhatliga mellanrikslagen. Med sin försiktiga läggning avstyrkte han däremot s. å. av rädsla för fiasko anordnandet av opinionsmöten i den aktuella unionsrevisionsfrågan. Trots att han icke torde ha varit odelat nöjd med lantmannapartiernas återförening i jan. 1895 – enligt obestyrkt uppgift hotade han i jan. 1896 med en protektionistisk utbrytning – ville han till mångas förvåning inte underteckna det ultraprotektionistiska och i unionsfrågan ganska utrerade valprogram, som redaktör O. Norén utsände 1896 med stöd av 23 lantmannapartister. Enligt Norén var E. rentav en bland säraktionens svåraste vedersakare. När frågan om den norska flagglagens notificering blev aktuell 1899, iakttog E. utåt fullständig tystnad, vilket väckte åtskillig undran. Den honom närstående tidningen Smålands Allehanda försäkrade dock, att han intog en »svensk» hållning, och enligt en samtida uppgift ivrade han för sockenadresser i flaggfrågan. Han var nu den främste inom Lantmannapartiets »agrarkonservativa» fraktion.

E., som på 1880-talet åtminstone i vissa avseenden tillhörde Lantmannapartiets vänsterflygel, stod alltså under slutet av 1890-talet otvetydigt på den högra flygeln. Någon rösträttsutvidgning ville han nu inte vara med om. I motsats till Danielson hade han inga betänkligheter mot en ökning av regeringens makt över Riksbanken. Redan 1893 hade han varit med om ett beslut, som möjliggjorde visst statligt ingripande i arbetskonflikter, och 1898 instämde han i en av Agrarförbundet stödd motion med krav på skydd för arbetsavtalets helgd. I arbetarförsäkringsfrågan intog han en konservativ ståndpunkt. Alltjämt var han dock sparsamhetsman; han avstyrkte anslagen till Ofotenbanan 1898 och till Bodens fästning 1900. Först genom sitt bifall till 1901 års härordning gav han uttryck för en ny syn på försvarsfrågan.

Riksdagen 1901 var E:s sista. 1899 års andrakammarval inneburo ett klart nederlag för den agrarkonservativa fraktionen, och E., som sedan 1896 räknats som en av de främsta aspiranterna på partiledarskapet, kom därigenom i ett sämre läge än sina rivaler Ivar Månsson i Trää och Per Pehrson i Törneryd. Förordnandet som domänintendent i febr. 1900, som utlöste viss kritik på liberalt håll, gav honom möjlighet till en hedersam reträtt; han var näst efter Anders Persson i Mörarp den förste lantmannapolitiker, som fått ett dylikt förtroende. Efter att redan i febr. 1900 ha lämnat sin post i Agrarförbundet och efterträtts av Ivar Månsson, avsade han sig 1901 sitt riksdagsmandat. Han tog emellertid del i Allmänna valmansförbundets bildande 1904 och behöll länge sina viktigaste uppdrag i hemlänet.

E:s politiska gärning har blivit föga uppmärksammad av eftervärlden. I gängse uppslagsböcker söker man förgäves efter hans namn. Orsaken torde vara att söka såväl i partipolitiska förhållanden som i E:s eget relativt tillbakadragna väsen; trots att han var en god talare, älskade han uppenbarligen inte att uppträda offentligt. Till de färgstarkaste lantmannapolitikerna kan E. inte räknas. Men han var en framstående och i sin utveckling tidstypisk representant för de centrala Götalandskapens bondeopinion under slutet av 1800-talet.

Författare

Sten Carlsson.

Arkivuppgifter

Ett brev från E. till E. G. Boström finns i Boströms samling i Riksarkivet. E:s egna politiska papper förstördes under hans livstid.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Anföranden och motioner i andra kammaren. – Förslag till lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, förorsakad af embets- eller tjensteiuan, som med utsökningsmål bar befattning, samt till andra dermed sammanhängande författningar, afgifna af den genom nådigt beslut den 8 mars 1S95 förordnade komité. Sthm 1896. 81 s. (Undert. föret, såsom ledamot.) – Betänkande, afgifvet den 18 maj 1900 af den för utredning angående ändrade grunder för den kommunala beskattningen i nåder tillsatta komité. Sthm 1900. (2), VI, (2), 12, 16, 53, (1), 3, (1), 3, (1), 17, (1), 9, (1), 7, (1), 5, (1), 3, (1), 4, 2, 1, (1), 1, (1); 2, 2, 1, (1), 2, 7, (1), 2, (2), 152, 94, 204, (1) s. (Undert. föret, såsom ledamot.)

Källor och litteratur

Källor: Brev från G. Berg och E. 1892 i Boströms saml., samt från A. P. Sjögreen 1895 och Chr. Lundeberg 1899 i G. Bergs saml., RA; Sveriges agrarförbunds protokoll, X 376 a: 1, KB ; Lantmannapartiets kassabok, Högerns riksorganisation. – Riksdagens protokoll 1885–1901; Jönköpings läns hushållningssällskaps handlingar och tidskrift 1924. – G. Billing, Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893–1906 (1928); [V. Millqvist], Andra kammarens män 1888–90, af Scipio (1890) ; [dens.], Andra kammarens män 1897–1899, af Spectator (1899); [dens.], Andra kammarens män 1900–1902, af Spectator (1902) ; Sv. gods och gårdar, 25 (1941 ; Sv. porträttgalleri, 25 : 2 (1905) ; G. Säve, Jönköpings läns Kgl. hushållningssällskaps historia 1814–1913, 2 (1914) ; E. Thermaenius, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 2: 17, 1935); J. A. Westerlund och J. A. Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne 4:1 (1920); A. Wåhlstrand, Allmänna valmansförbundets tillkomst (Skrifter utg. av Statsvetenskapliga Föreningen i Uppsala, 24, 1946 ; [O. v. Zweigbergk] Politiska röntgenfotografier tagna af Amatör (1896). – Aftonbladet «/4 1892, 10/2 1900; Dagens Nyheter 22/5 1891, 29/7 1899; Göteborgs Aftonblad 4/7 1896; Nya Dagligt Allehanda Smålands Allehanda 1884,1887,1890–93, 1896, 1899; Småland 9/12 1893. – Meddel. av kamreraren Erik Kr. Erickson, Stockholm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Oskar Erickson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15336, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson.), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15336
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Oskar Erickson, urn:sbl:15336, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson.), hämtad 2024-04-27.