Ericus Olai

Född:troligen 1420-talet
Död:1486-12-24

Historiker, Teolog, Dekan


Band 14 (1953), sida 216.

Meriter

Ericus Olai (Erik Olofsson, Erik Olsson, Ericus Upsalensis, Helge doctor Erik), f. sannolikt under 1420-talet, snarast i dess förra hälft, d. 24 dec. 1486. Student vid Rostocks universitet 1 okt. 1447; magister artium där 9 okt. 1452; namnes 4 april 1459 såsom yngste kanik vid Uppsala domkyrka; blev 25 nov. 1464 genom option innehavare av prebendet Votum s. Olavi där; nämnes 16 april 1466 och ännu 8 okt. 1472 såsom innehavare av Rasbo prebende, som han senare, kanske först efter maj 1475, har utbytt mot Tierps prebende, vilket då åtföljde värdigheten av kapitlets scolasticus; är säkerligen den »dominus E. O.», som 12 juni 1474 närmast efter domprosten i Uppsala Ericus Andreas tog inträde i Stockholms Helga lekamens gille; upptagen som baccalaureus incorporatus i teol. fakulteten i Siena 27 maj 1475; magister in sacra theologia där 30 maj s. å.; professor i teologi vid Uppsala universitet 1477; kapitlets dekan 1479; namnes som sådan i inskriften på den nu förlorade gravstenen.

Biografi

Om E:s härkomst är intet med visshet känt. Något vapen har ej prytt hans ännu i slutet av 1600-talet bevarade gravsten, och flera skäl tala för att han utgått ur folkets led. I sin bekanta karakteristik i krönikan av svenskarna såsom mindre ägnade för hovmannens och krigarens värv eller att vara furstar hörsamma låter han denna gälla »præecipue Uplandenses», vilket kan innebära en solidaritetsförklaring med de sistnämnda. Han visar särskild förtrogenhet med Enköpingstrakten, vilket måhända kan bero på personliga anknytningar till denna. Uppsala blir i hans skildring i krönikan en av världens medelpunkter, och då han inskrives i Rostock som Ericus Olai de Upsalia, kan detta möjligen ge stöd åt uppgiften (äldst hos Örnhielm), att han varit född där. Sannolikare avser det blott, att han utgått från domskolan i Uppsala, där just vid den tid, då han bör ha tillhört densamma, magister Andreas Bondonis tack vare ett av rådet 1438 beviljat tiondeanslag undervisade »likerwiis som en mester i studiis privilegiatis pleghir at göra».

E. torde därför ha bedrivit högre studier redan innan han hösten 1447 — alltså under Nicolaus Ragvaldi ärkebiskopstid — styrde kosan mot Rostock, den tidens vanliga mål för nordbornas universitetsbesök. Detta lärosäte var då, och som det vill synas under hela 1400-talet, oberört av nyare strömningar i lära och livsåskådning. Humanismen hade icke vunnit fotfäste där, och i den teologiska fakulteten härskade ännu enväldigt den till Thomas ab Aquino anknytande riktningen (via antiqua). Sannolikt har E. efter avslutade studier i artiumfakulteten även fullgjort en i november 1452 stipulerad skyldighet för envar promoverad att kvarstanna i Rostock åtminstone två år efter promotionen och alltså redan då förvärvat den backalargrad i teologi, som han sedermera vid universitetsstudiernas fortsättande uppges inneha. En av det första studieårets upplevelser — konung Kristofers inkvartering i Rostock med manstarkt beväpnat följe och alla därav föranledda rykten — återljuder ännu i krönikan, där även en av E:s dåvarande studiekamrater, Karolus Ingevasti, omnämnes. Bland dessa befunno sig också andra av hans blivande kolleger i Uppsalakapitlet samt flera sedermera bemärkta män inom den nordiska kyrkan, såsom Jens Brostrup, den blivande ärkebiskopen i Lund, och Henrik Tidemansson, senare biskop i Linköping.

Tidpunkten för E:s återkomst till Sverige är oviss, men har av redan nämnd anledning sannolikt icke ägt rum före 1454. Att den dock skett före tronförändringen tre år senare, är troligt genom den välunderrättade skildring han lämnar av denna i sin krönika. Först i april 1459 möter hans namn i en bevarad urkund, då han som Uppsalakapitlets yngste ledamot bekräftar villkoren för en gåva till domkyrkan. I Uppsala kom också hans återstående levnad att förflyta under en jämnt fortlöpande befordran, först till tvenne av de mindre prebendena och slutligen till värdigheterna av scolasticus och dekan. Några tvister om dessa äro icke kända, lika litet som vädjanden till kurian i Rom, där E:s namn förgäves eftersökes i de påvliga registren. Desto mera upplysande är den anteckning, som gjorts på första bladet av domkyrkans på pergament skrivna register. Den gäller återbesättandet genom ärkebiskop och kapitel av det traditionsrika prebendet Votum s. Olavi på den heliga Katarinas dag 1464, endast två veckor efter ärkebiskop Jöns Bengtssons (Oxenstierna) återkomst från fångenskapen i Danmark. Ingen hade dittills fått optera detta prebende, men Ericus Olai fick nu denna tillåtelse på grund av uppskattningen av hans person och hans personliga förtjänster (propter favorem et meritum persone sue). Bevarade urkunder från dessa upp- rörda år bekräfta det förtroende från stiftschefens och ämbetsbrödernas sida, varom denna anteckning bär vittne. Jämte den redan då högt ansedde Cort Rogge, vid detta tillfälle ärkedjäkne, har E. sålunda den 1 sept. 1463 av den på Stockholms slott fängslade Jöns Bengtsson fått mottaga ärkestiftets styrelse och åtta dagar senare av den påvlige nuntien Marinus de Fregeno erhållit uppdraget att jämte ärkedjäknen, scolasticus och ännu en kanik bikta och avlösa under det interdikt ärkebiskopen påbjudit med anledning av sitt fängslande. Två och ett halvt år senare deltager han i kapitlets bekräftelse av förlikningen mellan Jöns Bengtsson och rådet, och i november 1467 har han mottagit ett mindre uppdrag av kapitlet.

Andra direkta uppgifter om E. saknas från 1460-talets upprörda år, då två konungar och tre riksföreståndare kämpade om makten och talrika regenter avlöste varandra. Kapitlets sinnesstämning kan utläsas ur några bevarade, delvis fragmentariska aktstycken innehållande bittra klagomål över utståndna faror och lidna själsliga oförrätter, »thå clerekerijt stodh ganska illa på bådha sijdor» (Olaus Petri). Icke många genljud härav förnimmas i E:s egen krönika, där repliken från de av danskarna tilltalade prelaterna, att detta, d. v. s. ärkebiskopens inkallande av konung Kristian, »ingalunda anginge kapitlet och aldrig företagits med dess vetskap eller råd», dock är talande nog.

Oron i kapitlet hotade att fortsätta även efter Jöns Bengtssons död (15 dec. 1467) genom Karl Knutssons försök att som hans efterträdare intränga sin släkting dekanen Tord Pedersson i Linköping. Ärkebiskopsstriden fick dock en för kapitlet gynnsam utgång genom Jakob Ulfssons utnämning vid kurian (18 dec. 1469), men såväl den forne medtävlaren electus Tord som Karl Knutsson själv hunno dock avlida, innan den nye ärkebiskopen på Birgittadagen följande år gjorde sitt högtidliga intåg i sin residensstad, »mottagen i procession av klerus och folk med glädje» enligt en samtida anteckning. Årtiondet efter den kort därpå tillkämpade segern på Brunkeberg har betecknats som det måhända lugnaste och lyckligaste som vårt folk och vår kyrka upplevde under medeltidens sista period (Brilioth). Ett provinsialkoncilium hölls år 1474, det första sedan Nicolaus Ragvaldi dagar. Från dennes tid låg också frågan om inrättandet av ett studium generale olöst. Detta viktiga nationella önskemål förverkligades nu genom den påvliga bullan i febr. 1477 om inrättandet av ett universitet i Uppsala och rådets några månader därefter utfärdade privilegiebrev för det nya lärosätet. I samband härmed har E. företagit en ny studieresa, denna gång till Siena, där han den 30 maj 1475 promoverats till magister i teologi efter att ha hållit ett tal »de laudibus sanctissime theologie». Därmed hade han habiliterat sig för den lärostol i teologi i hemstaden, till vilken Jakob Ulfsson helt visst designerat honom redan vid avsändandet. Avresan från Sverige har sannolikt skett ganska kort tid före immatrikuleringen i Siena, då inga andra åtgärder i universitetsfrågan äro kända från ärkebiskopens sida före år 1475. Vistelsen i den toskanska staden torde också ha varit kortvarig, och hans där sent omsider (i femtioårsåldern) förvärvade lärdomsgrad har näppeligen inneburit föga mer än det yttre inseglet på en redan mognad lärdom. Jurisprudensen var det mest omhuldade studiet i Siena, liksom i Bologna, och den teologiska fakulteten synes icke ha varit särskilt betydande. Av det bevarade protokollet från E:s examen rigorosum, vilket uppräknar fakultetens dåvarande lärarkrafter, framgår att undervisningen skötts av regulära präster, liksom i allmänhet vid de italienska universiteten. Själva akten har försiggått i Sienas dominikankloster, och den visserligen summariska beskrivningen av proceduren utvisar, att man följt en förenklad examensordning och icke det strängare system, som efter Sorbonnes mönster alltjämt tillämpades vid de tyska universiteten, där det krävde c:a fjorton år att ernå teologie doktorsgraden.

Redan själva grundläggningsåret möter E:s namn (doctor sacre theologie Ericus nomine) som föreläsare vid det nygrundade universitetet i Uppsala. Tack vare en flitig lärjunges (Olaus Johannis Gutho) uppteckningar, vilka sedan med dennes inträde i Vadstena brödrakonvent hamnat i konventets boksamling och därefter i Uppsala universitetsbibliotek, kunna vi följa E:s lärarverksamhet i hemstaden ända fram till 1485, året före hans död. Icke mindre än fem uttryckligen till honom attribuerade föreläsningsserier ha på detta sätt bevarats åt eftervärlden. Äldst äro »regulæ sacre theologie», vilka föredragits redan hösten 1477, två år senare meddelas en vidlyftig utläggning av Matteus' evangelium, 1485 förklarar hån Hugo av S:t Viktors »De operibus trium dierum» och Petrus' av Blois skrift om bikten, den sistnämnda »in lectorio theologorum». På samma rum — i den gamla av ärkebiskop Johannes Haquini byggda, år 1778 nedrivna Academia Carolina — har E. slutligen vid icke angiven tid kommenterat Bonaventuras »Breviloquium de sancta trinitate», en då gängse handbok vid den teologiska undervisningen. Möjligen härröra ännu flera, med de sistnämnda nu sammanbundna, förklaringar över delar av Nya Testamentet från honom.

Som doctor ordinarius i teologiska fakulteten har E. uppburit avkastningen — årligen 60 mark — av den s. k. prebenda theologorum vid domkyrkan. Samtidigt beklädde han värdigheten av kapitlets scolasticus till 1479. En honom tillskriven svensk översättning av »Epistola Petri Damiani» — en bekant klosterreformator och kyrkoman från 1000-talet — bör möjligen förläggas till denna tid. Brevet i fråga avhandlar mässan och ger en utförlig redogörelse för alla däri ingående moment och deras innebörd. Tyvärr är det dock numera blott bevarat i en fragmentarisk, men nära samtidig avskrift. Sannolikt har denna tolkning på modersmålet varit avsedd att spridas i upplysande syfte för att skingra villomeningar bland kyrkfolket. Av ett odaterat brev från Jakob Ulfsson till kapitlet är ett liknande fall känt, vari ärkebiskopen ger »dominus scholasticus» i uppdrag att i tal och skrift stilla oron bland menigheten över att hostian icke alla söndagar inbars på altaret. E. är även översättaren eller bearbetaren »ad modum carminis» av parabeln i Lukasevangeliet om den rike mannens gästabud (»Een rikir man ok wellogher han»), vilken intogs av Olaus Petri i 1536 års Svenska sånger eller visor och bibehölls under nummer 205 ännu i psalmboken av 1695. Författarens namn var dock okänt, ända tills 1515 års original tryck av dikten återupptäcktes på 1750-talet.

År 1479 befordrades E. till dekan, och under denna titel har hans namn merendels gått till eftervärlden. Näst domprosten och ärkedjäknen var han därmed den mest ansedde prelaten inom kapitlet och hade bland andra uppgifter dels att verkställa reception av nya medlemmar, dels att utöva disciplinär myndighet över kanikerna ej blott vid försummelser i gudstjänsten, utan även i fråga om det enskilda livet.

Dock blev hans verksamhet ej lång varken i denna värdighet eller som universitetslärare. Han avled nämligen den 24 dec. 1486 och begrovs i eller vid den domkyrka han då tjänat i trenne årtionden eller mera. Hans gravsten, som under några årtionden varit målet för vallfärder (jfr nedan), befann sig under senare 1600-talet utanför den södra dörren, men flyttades då på Karl XI :s befallning in i kyrkan. Där har den förmodligen gått förlorad vid 1702 års brand; den har åtminstone ej kunnat identifieras bland de tillvaratagna gravstensfragmenten. Stenens utseende är dock bekant genom Peringskiölds arbete. Man ser där den dödes bild i helfigur, iförd dåtida prästdräkt och med en kalk mellan de hopknäppta händerna samt omskriften: Anno Domini MCDLXXXVI. XXIIII — Die — Decembris . obiit . venerabilis . vir . Dominus . Magister . Ericus . Olavi . Decanus . Upsalensis . Sacre . Theologie . Professor . I Fredianis sällsynta, år 1711 tryckta arbete om inskriptionerna i Uppsala domkyrka anges platsen, där stenen en gång legat inne i kyrkan.

Redan i 1464 års ovan återberättade anteckning framhäves starkt uppskattningen av E:s personliga egenskaper (»propter favorem et meritum persone sue»). De valda ordalagen äro ovanliga i sin uttrycksfulla saklighet, men kunna vid den tidpunkt, då de förekomma, avse hans förtjänster om krönikeskrivningen. I Uppsalaregistrets kaniklängd för Tierp får han eftermälet: den utmärkte och vördnadsvärde (»egregius et venerabilis»). Sanningskärlek, redbarhet och fromhet prägla hans framställningssätt i krönikan, och redan i livstiden synes helgonglorian ha svävat över hans huvud. Blott ett par decennier efter hans död tala i varje fall breven om pilgrimsfärder till hans grav i Uppsala, och även långväga sådana — t. ex. från Danmark — till helge doktor Erik äro kända. I originaltrycket av hans psalm »Een rikir man» heter det, att Gud alltjämt gör många underverk genom hans goda gärningar (»per cuius merita»), och i en under åren 1517— 19 tillkommen handskrift av hans krönika tilltalas krönikeförfattaren av skrivaren med orden: »O pie Pater ... sancta tua conscientia» . ..

Som teolog är E. traditionalist och avvisar all modernism i bibeltolkningen. »Antiqui doctores ... Hieronymus, Ambrosius, Augustinus, Gregorius (Magnus) et alii... preferendi sunt modernis» heter det i den 13:e regeln av traktaten »Regulse sacre theologie», i vilken hans ståndpunkt klarast framträder. Lika oklokt som det är, fortsätter han, att anamma och följa nya utläggningar och tolkningar av de heliga skrifterna, »quas non comendat famösa veterum traditio», lika klokt och tryggt är det att därvid lita till de meningar, som uttalats av »antiqui doctores ecclesie». Till ledning och rättesnöre (veluti quibusdam directoriis et lineis) vid teologiens studium säger han sig ha sammanställt dessa regler av sådana rättrogna lärares uttalanden och åberopar därvid, utom de redan nämnda, Aristoteles och hans kommentator Boétius, Dionysius, Albertus Magnus och framför allt dennes lärjunge Thomas ab Aquino, men även en lång rad andra. Dessförinnan har han dock som den förnämsta av alla trons artiklar proklamerat den axiomatiska lärosatsen, att den heliga allmänneliga och apostoliska kyrkan regeras och ledes av den Helige Ande, och att den icke på något sätt kan fela. Till dogmen om kyrkans ofelbarhet återkommer han i krönikan i ett intressant uttalande om Erikslegendens trovärdighet, övriga bevarade uppteckningar från E:s teologiska undervisning åberopa i stort sett samma auktoriteter. Matteus utläggningen synes i det väsentliga överensstämma med Hieronymus' kommentar i samma ämne, och de tre andra ange redan i sina benämningar de författares verk, vilka de äro ägnade. Valet av ett under medeltiden mycket uppskattat arbete av Hugo av Sankt Viktor röjer en dragning hos E. åt mystiken, som också är framträdande i krönikan.

Det är dock icke som teologisk författare, utan som krönikeskrivare E:s namn gått till eftervärlden, ehuru denna verksamhet icke med. säkerhet låtit inpassa sig i hans levnadslopp enligt samtida dokumentariska källor. Endast en sen uppgift i mycket otillfredsställande avfattning har något att berätta om krönikans tillkomst. I nu veterligen äldsta uppteckning ingår denna i en av Hadorph år 1690 författad utredning »om Collegii Antiquitatum första uphof», där det om svenska konungars nitälskan för historieskrivningen bl. a. heter: »Men kon: Carl Knutsson, som var en studerat herre, när han befann den stora fattigdom på våra svenske historier, antog han Doct: Ericum Olai Prof. Theol. och Decanum Upsalensem att beskriva den svenska historien av alla befindelige antikviteter som i Upsala domkyrkio archivo låge, det han gjorde, som nu i allas händer tryckt finnes, och han hade löhn av konungen, en stor spannmålsränta av domkyrkians inkomster, som biskop Jacobs brev ännu bevittnar». Med ungefär samma formulering, men med tillägget att ärkebiskop Jakobs brev ännu vore bevarat (etiamnum superstites) återkommer uppgiften i latinsk avfattning hos Stiernman i den på 1720-talet tillkomna, men aldrig tryckta del 1 av hans verk Bibliotheca Suiogothica och första gången i tryck i densammes presidiital 1758 »om de lärda wettenskapers tilstånd». Från det senare har uppgiften sedermera influtit i inledningen till krönikeutgåvan i Scriptores rerum Svecicarum, i P. Wieselgrens Sveriges sköna litteratur samt äldre biografiska och encyklopediska uppslagsverk. Såväl Jakob Ulfsson som Jöns Bengtsson ha därvid jämte Karl Knutsson framförts såsom idégivare till krönikearbetet, dock utan försök att närmare tidfästa uppdraget. Då dateringar av krönikan gjorts i vetenskapliga specialundersökningar eller sammanfattande framställningar, avse de merendels arbetets avslutande, vilket enligt olika meningar skett: kort efter Jöns Bengtssons död dec. 1467 (von der Ropp); år 1470 (H. Schück); kort efter 1468 (S. Kraft); efter 1471, då slutnotisen vid icke närmare angiven tidpunkt fattats i pennan (G. T. Westin). Själva författandet har vanligen hänförts till Karl Knutssons regering i allmänhet (så von der Ropp), men senare preciserats därhän att uppdraget givits E. år 1464 vid konung Karls återkomst från Danzig (Löw) och i anslutning härtill att krönikan tillkommit under åren 1464—67 (E. Nygren), medan den enligt en tredje mening påbörjats redan under Karl Knutssons. första regeringstid (S. Kraft).

Liksom de flesta litterära verk från vår medeltid är alltså E:s krönika svår att exakt datera. I motsats till rimkrönikorna kan dock ingen tvekan råda om, vem som är författaren, nämligen E.; handskrifterna äro samstämmiga härutinnan. Den hadorphska notisen bär prägeln av dennes formulering och uppvisar därjämte flera felaktiga kombinationer i detaljuppgiftérna. Den kan dock därför icke frånkännas vitsord i huvudsaken eller att E. mottagit uppdraget att »beskriva den svenska historien» av Karl Knutsson. Huruvida tillägget »av alla befindelige antikviteter som i Upsala domkyrkio archivc låge» verkligen ingått i det ursprungliga uppdraget eller funnits i ärkebiskop Jakobs brev, kan diskuteras.

Av möjliga tidpunkter för E:s mottagande av krönikeuppdraget torde det sista av Karl Knutssons trenne kungadömen av många skäl kunna uteslutas, ehuru det i tiden närmast sammanfaller med Jakob Ulfssons archiepiskopat. Fasta kronologiska hållpunkter finnas i övrigt endast för en datering av uppdraget till Karl Knutssons. episodiskt korta andra regering (augusti 1464—-januari 1465). Genom säkra källuppgif ter är E. då känd som kanik i Uppsala sedan mer än fem år tillbaka. Just vid denna tid eller 25 november 1464 erhåller han, såsom nämnts, dessutom »på grund av sina personliga förtjänster» befordran inom kapitlet genom Jöns Bengtssons första kända ämbetshandling efter återkomsten från fångenskapen i Danmark. Om denna förut nämnda uppteckning överhuvud har något samband med Ers verksamhet som rikskrönikeskrivare, säger den dock ingenting om Karl Knutssons befattning därmed och avgör icke heller tvistefrågan, när E. mottagit sitt uppdrag. Genom att förlägga detta till Karls första regering vinnes ett direkt tidssammanhang mellan Ers. och övriga av Karl Knutsson inspirerade krönikeverk. Att E. icke uppträder i källorna förrän två år efter konungens flykt ur riket, behöver icke kullkasta en sådan datering, men stöder den ej heller. Mera besvärande för densamma kan det synas vara, att E., sedan Karlskrönikan upphört som källa med år 1452, icke har någonting att berätta om de fyra därpå följande händelserika åren 1453—56, ty ett av dem måste ha varit just det år, då han enligt detta alternativ åtagit sig uppgiften. Styffe förmodar, att denna »lucka» uppstått genom censurering. En mera närliggande förklaring är, att E. utformat krönikans-just här begynnande slutparti som en epilog till Karl Knutssons förut berättade lyckosamma historia, och att urvalet av meddelade fakta har anpassats därefter. Endast ett årtal — krisåret 1457 — förekommer i detta avsnitt, som synbarligen fattats i pennan först efter Karl Knutssons och Jöns Bengtssons död, slutorden i sista stycket icke förrän »efter det stora avgörandet 1471». Jakob Ulfsson hade då gripit ärkebiskopskräklan och har sannolikt spelat en roll vid denna avslutnings tillkomst. Det av Hadorph åberopade brevet av »biskop Jakob» måste vara källan för dennes notis om krönikans tillblivelse, och i 1474 års synodalbeslut dyker en bestämmelse upp att vid varje domkyrka i riket skulle finnas en skrivare av »annales et gesta pro cronica conscribenda». Avslutandet av Ers gamla uppdrag kan då ännu ha varit aktuellt. Med 1475 — Sienaresans år och förberedelser för lärarverksamheten vid det planerade universitetet — ha dock yttre förändringar inträtt i E:s liv, som göra det mindre troligt, att han därefter ägnat sig åt krönikeskrivning. Huru långt han hunnit framföra denna under Karl Knutssons livstid och vad som därav kan ha kommit under konungens ögon är ovisst. Den påvisade skarven mellan avslutningen och det parti, som föregår denna, förutsätter ett visst, förmodligen ganska långt, tidsavstånd mellan båda även i författandet. Huruvida motsvarande avbrott ägt rum i krönikans huvuddel eller om denna haft en sammanhängande tillkomsttid, undandrar sig en säker prövning i de nuvarande handskrifterna.

I olika uppslagsböcker anföras, som redan påpekats, utom Karl Knutsson än Jöns Bengtsson än Jakob Ulfsson såsom initiativtagare till E:s krönika. Det sistnämnda alternativet bygger på den hadorphska notisens nyss behandlade uppgift, det förra på 1464 års anteckning i Uppsalaregistret kombinerad med uttalandet hos Hadorph, att E. antagits för »att beskrifwa den Swenska Historien af alla befindeliga Antiquiteter som i Upsala domkyrkio archivo låge». Ingen av de nu bevarade källorna nämner sålunda ärkebiskop Jöns som direkt engagerad i E:s krönikearbete. Det är dock uppenbart, att han icke kan ha stått främmande för ett uppdrag, som en medlem av hans eget kapitel mottagit och i huvudsak måste ha utfört under hans ärkebiskopstid. Den programmatiska satsen i krönikans början att lika uppmärksamhet skulle ägnas den götiska kyrkans styresmän som det götiska rikets konungar visar för övrigt bäst dubbelsidigheten i E:s åtagande. Icke mindre upplysande är det namn (cronica regni Gothorum) E. givit sitt verk. Det anknyter direkt till den i Uppsala officiellt knäsatta och alltsedan omhuldade historiedoktrinen om Sverige som stamlandet för de namnkunniga goterna, Roms och andra mäktiga väldens omstörtare. Sannolikt har E:s krönika förverkligat ett länge ouppfyllt önskemål, som Nicolaus Ragvaldi lämnat i arv till Uppsalakapitlet. Såväl »den götiska kyrkans styresman» som »det götiska rikets konung» ha haft intresse av att ett sådant propagandamotiv blev utnyttjat i en för utlandet och den lärda världen tillgänglig krönika.

Båda dessa bestämmande drag — det dualistiska såväl som det götiska — äro lätta att återfinna i inledningen eller prologen, som den betecknas i några av handskrifterna. Den i huvudsak efter litterära schabloner avfattade beskrivningen av Uppsala tjänar i första hand ändamålet att utåt presentera ärkebiskopsstaden som den götiska nationens äldsta huvudstad. Liksom Jerusalem och Rom utvalts till huvudorter i större sammanhang, har Uppsala — förkunnas det — haft samma roll vid Kristi läras utbredande i götarnes rike. Krönikans dubbla syfte åskådliggöres genom en utläggning av den medeltida doktrinen om kyrkan såsom Kristi mystiska kropp, vilkens två sidor symboliskt fattas som det klerikala ståndet och lekmännen. En dubbel överhet har därför måst inrättas av den, som skapat människan av kropp och ande. Detta kyrkobegrepp har han gemensamt med den mest inflytelserike av de tidigare skolastikerna, Hugo av S:t Viktor, som — det har redan påpekats — även i övrigt påverkat E:s åskådning, men det hade dessutom fått särskild aktualitet i reformkonciliernas tidsålder. Andra dogmatiska utvikningar — om treenigheten, avguderiet — finnas vid beskrivningen av Uppsala-templet, vilken sannolikt återgår på Adam av Bremens eget verk och icke på utdraget i Prosaiska krönikan. Då han slutligen kommer in på sitt eget »opus-culum sive compendium», förklarar han sig vilja skildra götarnes rike fram till »våra tider», men ej gå längre tillbaka än till Kristi födelse, emedan han för den föregående tiden »ej funnit något, som vore värt att nämna i tillförlitliga krönikor».

Här slutar prologen och börjar berättelsen, antecknar skrivaren i en av handskrifterna efter denna programförklaring.

Av det skrivna källmaterialet bakom denna »berättelse» förtjäna främst de av Karl Knutsson inspirerade eller aktualiserade krönikeverken uppmärksamhet. I Prosaiska krönikan har E. funnit den stomme, som han behövt för sin berättelse fram till den siste konungen av Erikska ätten. Sannolikt har han använt denna i dess icke interpolerade redaktion, ty vad han vet av dessa interpolationer, är upptaget redan av Lilla rimkrönikan, vilken icke heller varit honom obekant. Han bemöter understundom bådas uppgifter och antyder därvid ett par gånger, att de tillkommit genom fleras tillskyndan (quorundam voluntate). Åren 1230—1319 — Erikskrönikans år — uppta i omfång vidpass tredjedelen, åren 1395—1452 — Karlskrönikans — fjärdedelen av E:s verk. Redan dessa relativa tal markera det stora sammanfogade rimkrönikeverkets roll som källa för E. Vid dess tillkomst efter 1452 sammanknötos som bekant de redan nämnda rimkrönikorna genom den s. k. Förbindelsedikten; verket försågs med en ny, av E. använd, inledning och underkastades en i vissa partier genomgripande textrevision, som dock lindrigast drabbade Erikskrönikan. Den senares sakinnehåll infogas också nästan helt och hållet av E., vilken däremot på viktiga punkter avviker från Förbindelsedikten eller endast alternativt anför dess mening. Intressanta skiftningar kunna vidare iakttagas i återgivandet av de olika tidsavsnitten i den stora Karlskrönikan, självständigt i förhållande till det första, åt Margareta och Eriks tidigare regeringsår ägnade partiet, troget efterföljande, när det gäller befrielsekrigets olika faser eller Kristofers inkallande och tiden därefter fram till hans kröning. Ur den senare Karlskrönikans överrika stoff utmönstrar han eljest konsekvent de glorifierande dragen i teckningen av »marsken», upptar av de första konungaårens krigiska bedrifter endast de, som gällt Danmarks bekämpande och omgrupperar samtidigt sakinnehållet efter de avgörande händelserna. I sistnämnda hänseende har E. sannolikt påverkats av annan litterär källa med mot Karl Knutsson fientlig tendens, vilket (av E. Lönnroth) kunnat exemplifieras genom att uppräkningen i nummerföljd av marskens oskadliggjorda motståndare överensstämmer i urvalet med en mot honom år 1447 riktad pamflett av konung Erik. E:s beroende av den förnämsta huvudkällan är alltså långtifrån slavisk, vilket röjer en självständig syn på händelseförloppet och tillgång till andra källor. Hans mot Karlskrönikan svarande framställning visar dessutom, att den förstnämnda tidigt existerat i olika redaktioner. En av dessa har bevarats i en utskrift av det sammanfogade rimkrönikeverket (nu cod. Ups. C 62), vilken på 1480-talet tillhört Stockholms gråbrödrakloster. Den företer nära överensstämmelser med stoffurvalet hos E. Texten har nämligen starkt beskurits i de avsnitt, där »marsken» är huvudpersonen eller vissa politiska tvistefrågor behandlats, medan Engelbrektspartiet lämnats orört. Den ifrågavarande textredaktionen återger alltså en från den officiella avvikande uppfattning och har från detta utgångsläge tillkommit — för att använda E:s egna ord i nyss nämnt sammanhang — på någons eller någras tillskyndan (quorundam voluntate). Denna meningsfraktion har omfattat programmet från 1430-talets år, men icke Karl Knutssons, och E. har — många tecken tyda härpå — varit besjälad av samma frihetspatos.

Att även primärmaterialet till huvudkällorna använts av E., kan både förutsättas och bevisas, ehuru han stått främmande för det, som fanns i Stockholmsfranciskanernas egen kalendariehandskrift. Men delvis verbala överensstämmelser röja direkt förtrogenhet med kungalängderna, vår äldsta inhemska källgrupp. Till »Chronica Danorum» hänvisar E. uttryckligen flera gånger i början av sitt verk. Det är Saxo-kompendiet, som döljer sig under denna benämning, det på 1340-talet tillkomna sammandraget av Saxo och dess fortsättning i den s. k. jylländska krönikan. För E. har detta innehållsrika verk blivit en verklig fyndgruva, som han utnyttjat så långt förlagan räcker. Bråvallaslaget, Ragnar Lodbrok (Regnerus) och Einar Tambaskälver (Enarus) uppträda härigenom för första gången i svensk historisk framställning.

Även en »Cronica Noricorum» förekommer bland Ers namngivna källor, och han avslöjar själv, vilken denna källa är genom att hänvisa till vad som läses i den helige Olofs bedrifter (»in gestis S. Olaui»). Härmed avses en på svenska rim verkställd, starkt förkortad översättning av den norska Olofssagan, vilken sannolikt även den får sättas i samband med Karl Knutssons icke alldeles osjälviska intresse för krönikeskrivning. Härur har E. lånat allt, som en nutida läsare möjligen ville återföra på Snorre (Agnafit och Torgny lagman, vilkens namn han dock ej känner; slaget vid Stiklastad).

Annalstoff har använts både i rimkrönikeverket och, mera sparsamt, i Prosakrönikan. I E:s verk hör det till det allra viktigaste inslaget och har varit av verklig betydelse för hans framställning. Åtskilliga av hans hithörande uppgifter bära förstahandsuppteckningens prägel och röja ofta genom den noggranna kronologiska bestämningen, att källan varit ett nu förlorat kalendarium eller nekrologium, helt visst i hans egen domkyrka. Men de flesta av E:s annallån ha lämnat det första uppteckningsstadiet och ingått i kompilationsverk. Förhållandet är detsamma i såväl den äldsta bevarade kodifieringen av källgruppen som i de yngre texterna, och i vissa av den senare kategorien är annalstilen på väg mot pragmatisk krönikeframställning. I enstaka notiser, men också i urvalet av sådana visar E:s krönika överensstämmelser med båda skikten, utan att något av de nu bevarade verken torde ha förelegat honom. Allt talar för att han haft detta annalstoff tillgängligt i Uppsala. Våra äldsta annalnotiser av inhemskt ursprung ha nämligen ett nära samband med cistercienserna, bokstavsskriftens pionjärer i vårt land, och måste tidigt ha överförts till den nya metropolitankyrkan genom Alvastramunken Stefan. En fortsatt växelverkan mellan det uppsvenska och det äldre, klosterrikare östgötastiftet kan iakttagas också i de alltmer rikspolitiskt betonade uppteckningarna om det följande seklets händelser, men de äldsta bevarade texterna av detta vårt äldsta annalstoff ha alla tillkommit inom ärkestiftet, en av dem till och med i ett scriptorium i själva stiftsstaden. Med Birger jarl och Folkungaättens tillträde till regeringsmakten få ärkebiskoparna och det nyorganiserade kapitlet i Uppsala en stark politisk maktställning, och från tronväxlingen 1275 och ännu mera från 1290 reflekteras detta rikspolitiska intresse i annalstoffet till följd av ärkebiskoparnas partitagande i brödratvisterna (för Magnus mot Valdemar, för Birger mot hertigarna). Om den yttre formen för dessa uppteckningar är ingenting känt, men för avsnittet 1290—1313 har ärkebiskop Nils Kettilsson utpekats som inspirationskällan (Sture Bolin). Denna rikshistoriska annalskrivning kan spåras i Erikskrönikans sakuppgifter och i olika urval, särskilt ur det sist åsyftade partiet, även i flera senare kompila- tionsverk. Fullständigast återgår den dock i E:s krönika, som därigenom blivit enda källan för flera uppgifter om Valdemars avsättning och senare öden, liksom om Algotssönerna och Torgils Knutsson. Deras kyrkligt präglade och fientliga tendens gentemot den sistnämnde och hertigarna har också avsatt spår i E:s motsvarande, eljest på Erikskrönikan uppbyggda framställning.

Ett nytt källmaterial är också de i texten infogade urkunderna. Bakom Karlskrönikans rimverk ha visserligen brevuppgifter kunnat iakttagas, men hos E. uppträda breven för första gången utan förklädnad. Det sker samtidigt med att det rikshistoriska annalstoffet får en särpräglad karaktär eller från tronskiftet 1275. De båda källorna sina även ungefär samtidigt (1314). En växelverkan dem emellan ligger därför inom sannolikhetens gräns och har även förutsatts (G. T. Westin). Samtliga dessa aktstycken, återgivna till ordalydelsen, i utdrag eller kortfattad redogörelse, men även synliga i framställningen, angå Folkungarnas brödratvister (framför allt Valdemars tronavsägelse) och röja själva sitt ursprung från Magnus Ladulås' och sonen Birger Magnussons arkiv. Båda hade under tronstridigheterna sökt och funnit sitt fasta stöd hos ärkebiskopsstolens innehavare, och i kampens slutskede före flykten till Danmark har konung Birger anförtrott dessa statshandlingar i domkyrkans vård, där hans andre son junker Erik då var ärkedjäkne. De äro nu samtliga förlorade, men Olaus Petri har ännu kunnat utnyttja dem, då han skrev sin krönika. Först då E. närmar sig sin egen samtid, åberopar han ånyo urkunder. Skildringen av Uppsala domkapitels strid mot konung Erik vilar uttryckligen på sådana, ehuru de på grund av sin talrikhet icke anföras till ordalydelsen. Så har däremot skett — kanske på vederbörandes egen önskan — med den bulla, som förberedde påvestolens erkännande av Jöns Bengtsson som ärkebiskop och som markerade den svenska kyrkoprovinsens avfall från den konciliära regimen. Samtliga dessa dokumentariska källor kunna hänföras till den i Hadorphs notis omnämnda kategorien »antikviteter ... i Upsala domkyrkio archivo». Även andra, i kröniketexten inarbetade uppgifter, vilka bäst förklaras ur bakomliggande urkunder, torde ha samma proveniens. Däremot finnas inga synliga spår av att Karl Knutssons eget arkiv eller rikets handlingar utom de ovan nämnda stått till E:s förfogande.

En särställning inom krönikan intar partiet om Magnus Eriksson och Albrekt av Mecklenburg. Rimkrönikeverkets förbindelsedikt har, som redan anmärkts, här utnyttjats endast partiellt och framställningen har i stället kommit att präglas av dess tendentiösa källor. Grundtonen anslås av Birgitta, på vilkens skarpa uttalanden mot konungen berättelsen om Rysslandståget är uppbyggd, och med hennes föraktfulla ord: »Du skall bliva såsom en krönt åsna» avslutar E. sin karakteristik av konung Magnus. Den av Birgittas uppfattning influerade, hätska partiskriften: Qualiter regnavit rex Magnus (Libellus de Magno Erici rege) låter han nästan utan strykningar inflyta i sin text och gör sig därmed till språkrör även för stormannaoppositionens anklagelser mot tyrannkonungen. Flera text- och motivlån förekomma även ur agitationsdikten »En lustig liknelse om konung Albrekt», vilken i allegorisk form vänder sig mot dennes och tyskarnas förtryck av folket och därför passat E:s främlingsfientliga inställning. Av samma anledning infogar han som verkningsfull avslutning på detta krönikeparti och under särskild innehållsrubrik berättelsen om käpplingemorden, vilken här gör sin debut i svensk historieskrivning. Utöver bidragen från dessa uppenbara tendensskrifter möter hos E. i samma avsnitt en svårbestämbar, nu förlorad källa för ett flertal uppgifter om de konflikter, som förberedde 1360- och 80-talens. regentskiften eller föranleddes av dessa. Samma källa kan skönjas i Förbindelsedikten, men har särskilt präglat Visby-krönikans motsvarande framställning. Den har sannolikt utgjorts av uppteckningar,, liknande dem, som förelegat E. för tronstridigheterna under de äldre folkungarna.

Programförklaringen att lika uppmärksamhet skulle ägnas ärkebiskoparnas styrelse av svenska kyrkan som åt konungahistorien har E. genomfört mycket ojämnt. Ett visst samband med källförhållandena i krönikans olika avsnitt kan härvid iakttagas, men det kan också bero på att hans verk icke blivit fullt färdigt. Från den i Uppsalaregistret inskrivna texten av ärkebiskopskrönikan avviker han i flera detaljuppgifter, varför denna möjligen trots allt icke varit den officiella. Den äldre versionen från sekelskiftet 1200/1300 känner han icke; den hade på hans tid sedan länge varit överflyttad till Vadstenaklostret. Helgonlegendernas auktoritet har E. i ett uttalande om den helige Eriks börd förklarat oomkullkastlig, men han begagnar dem dock föga. Eskilslegenden citerar han uttryckligen. Eriks- och Sigfridslegenderna funnos visserligen båda i Uppsalaregistret, men vad han anför ur dem, kan han ha hämtat ur deras helgonofficier, och detsamma torde vara förhållandet med det han meddelar om Henrik och ur »gesta s. Ansgarii». Också hänvisning till visdiktning (»unde metrice dicitur») förekommer ett par gånger (Lenavisan, Marsk Stigvisorna). Ju mera skildringen nalkas E:s egen samtid, dyker även annat icke skriftligt källmaterial upp. »Ryktets ord» (ut verbis utar famse relicta?) åberopas för den av Margareta och Erik pålagda skattetungan. Muntliga meddelanden inom kapitlet torde ligga bakom, vad E. vet om ärkebiskop Olofs deltagande i Stockholms belägring eller om den initierade skildringen av Erik Pukes avrättning för att blott nämna ett par exempel. På krönikans sista blad har han slutligen återgivit händelseförloppet efter egna upplevelser och hågkomster och kan därvid näppeligen ha varit opåverkad av de »oräkneliga libeller» (uttrycket är E:s eget), som vid denna tid utspredos från båda sidor, eller av ärkebiskop Jöns' synpunkter, då han där åter kommer in på konungavalet 1448. Denna rekapitulation av en så brännande stridsfråga som förloppet vid Karl Knutssons konungaval, vilket E. tidigare behandlat i sitt kronologiska sammanhang, får sin förklaring genom den redan diskuterade sena tillkomsten av krönikans avslutningsparti och är ett viktigt indicium för en markerad tidsdistans i avfattningen av de båda versionerna.

Av »götiska» källor har E. främst använt Nicolaus' Ragvaldi tal i Basel, från vilket han ordagrant citerar auktorerna Ablabius och Dion (Chrysostomus), vilka dock tidigt förlorats och därför i själva verket icke kunnat utnyttjas av vare sig Nicolaus eller E. Av övriga verk anförda av E. lämnar hans egen skildring stöd för att han använt Rodrigo de Roda, »Godericus Toletanus», som varit känd redan av Prosaiska krönikans författare. Av den med E. nära samtida Leonardus Aretinus' Procopiusöversättning äro ännu två prakthandskrifter bevarade (båda i UB), och Cort Rogge skall ha varit den enas ägare (enl. Benzelius). Även av Orosius, med vilken ett påstående av prosakrönikan gendrives, och Valerius Maximus anför E. citat. Det han åberopar efter Valerius Maximus, har han däremot avskrivit efter Petrus från Blois (E. Nyrin-Heuman). Det har betvivlats, att han använt Jordanes och Adam av Bremen, men knappast med rätta. Då Prosaiska krönikan känner båda, ha de säkert icke varit okända för E. och samtliga böra ha funnits bland antikviteterna i Uppsala domkyrka efter Nicolaus Ragvaldi. Bland ärkebiskopsstolens där antecknade böcker år 1369 märktes redan då Martinus Polonus' (Martin av Troppau) Cronica Imperatorum, vilken E. citerar på ett par ställen. Säkerligen förvarades även de arbeten av Eusebius och Isidorus av Sevilla, vilka E. synes ha rådfrågat i sin lärda inledning, i det librarium som Jöns Bengtsson beslutat bygga år 1451 enligt en anteckning i Uppsalaregistret. Måhända har E. utarbetat sin krönika just där.

Har något bland de angivna verken haft betydelse för E. utöver det källstoff de givit honom? Saxo-kompendiet kommer här närmast i fråga, och utan tvivel har detta även spelat en roll som kompositionsmönster för E:s-krönika. Den geografiska inledningen med uppräknandet av de olika landsdelarna eller delrikena har liksom placeringen av detta textavsnitt en påfallande motsvarighet i »chronica Danorum», som också i fortsättningen på ett särskilt sätt uppmärksammas av E. Martin av Troppaus krönika har däremot haft mindre betydelse i förenämnda hänseende, och den Historia Polonise, som Krakaukaniken Johannes Dhigosz (Dhigossius eller Longinus) på sin biskops initiativ författade under åren 1455-80, har E. icke använt, ehuru Karl Knutsson med stor sannolikhet haft kännedom om detta omfattande verk. De handskrifter, som nu finnas i svenska bibliotek, äro dock alla senare förvärv.

Om källvärdet i E:s krönika uttalade sig redan den förste utgivaren Messenius, ehuru indirekt, då han fastslog, att den gamla rimkrönikan »aldeles öffuereens kommer medh» E:s latinska krönika. Hadorph instämde (i sin redan omnämnda utredning 1690): om icke de tvenne rimkrönikorna varit, »så hade E. icke hafft en Bookstaff, hwar efter han kunnat beskrifwa the Konungars historia». Den moderna källkritikens uttalanden blevo i sak skarpare, därför att de föregåtts av analyserande textundersökningar. Krönikan vore alltigenom en avledd och icke ursprunglig källa, förklarade von der Ropp år 1876, och Kr. Erslev instämde några år senare efter granskning av partiet om Margareta och unionstidens tidigare år, vilket frånkändes egentligt källvärde. Krönikans sista del (där karakteristiken av Karl Knutsson vidtager) ansågs av von der Ropp visserligen vara en fullt självständig författarprodukt, men samtidigt vittna om räddhåga i framställningssättet och överhuvud om E:s oförmögenhet att ha kunnat skriva en sammanhängande historia utan en källa av rimkrönikeverkets art och utan noggrant angivna direktiv. Opposition mot dessa auktoritativa, men alltför kategoriska domslut framfördes först i en detaljfråga, om Albrekts reduktion (Girgensohn 1898), men de betydelsefullaste omprövningarna av krönikans förskningsvärden ha gjorts vid undersökningarna av den äldre folkungatidens författningsutveckling och politiska historia (K. G. Westman 1904, men framför allt, från 1939, i flera arbeten, Jerker Rosén). Det är särskilt i detta avsnitt, som E. utökat sitt källmaterial utöver det Karl Knutsson-inspirerade. För tiden 1151—1315 kunna de annorstädes icke traderade annalnotiserna räknas till mer än ett femtiotal, och de meddelade eller använda, nu förlorade breven från åren 1275—1314 uppgå till nära hälften av detta antal. Även om Magnus Erikssons senare regeringsår och den därpå följande upplösningstiden fram till sekelskiftet har E. nya uppgifter eller överskjutande detaljer utöver övriga kända uppteckningar (Sten Engström 1929 om 1362—63 års händelser). Detsamma gäller också 1400-talets tre första årtionden.

Det följande partiet är krönikans sista och intressantaste. Reuterdahls ord (1863) karakterisera det rätt väl: »Han (E.) känner en del af de viktigare personerna. Han står tilldragelserna nära. Hans biskop och capitel hafva deruti en icke alldeles obetydlig del.» De stora reformkonciliernas tid var visserligen förbi, när E. nedskrev skildringen av de händelserika åren 1434—52. Men han har omfattat dess ideal om kyrkans frihet, vilket såsom kyrkopolitisk doktrin berett marken för och befordrat resningen mot unionskonungen. E. röjer detta sammanhang själv, då han på ett ställe i krönikan finner det betecknande (mirum est), att dennes fall inträffade först, när han hade förhindrat ett rättmätigt val av ärkebiskop och i stället inträngt en ovärdig. Och för ärkebiskop Olof, heter det sedermera, fanns ingen väg att kunna återvända till sin kyrka i Uppsala utom den, som Herren värdigats öppna genom att inom riket uppväcka en motståndare till konungen och så förödmjuka denne högmodige furste, att han mot sin vilja fick insläppa ärkebiskopen. Från denna utgångspunkt genomför E. sin framställning av den tid, som närmast föregick och i så hög grad bestämt hans egen. Utöver de från huvudkällan hämtade sakuppgifterna visar han sig därvid synnerligen välunderrättad om en annan tradition, hemmahörig i Uppsala-kapitlet och detsamma närstående kyrkliga kretsar (biskop Tomas) och därigenom även i samklang med den dåtida tidsopinionen. Att E. och med honom kyrkan sett på samma sätt även på Magnus Erikssons och Albrekts tid, låter han Engelbrekt till yttermera visso förklara i sitt stora Vadstena-tal. »Ty»* heter det där, »från den siste konung Magnus' tid hade Sveriges rike icke haft konungar utan tyranner, vilkas traktan det var icke att bevara riket, utan att utplundra det och åter göra det till en ödemark.» De båda föregående konungarna Magnus och Birger ha icke inräknats bland tyrannerna, trots att Birgitta ställt även dem inför domen. E. har redan här följt den i detta fall motsatta Uppsala-traditionen och har i den utförliga framställningen av dessa brödratvister dessutom haft sin egen tids partifejder i tankarna.

Utom ett vidgat källvärde genom inarbetat, nu förlorat traditions- och urkundsmaterial har därför Ers krönika intresse som ett helgjutet uttryck för en tidsrepresentativ åskådning, som dock icke sammanfallit med vare sig den officielle uppdragsgivarens eller den dåvarande ärkebiskopens. Har krönikan, som sannolikt är, i huvudsak tillkommit under det oroliga 1460-talet med dess täta politiska växlingar, ha tidsförhållandena för övrigt omöjliggjort påtryckning från såväl den ene som den andre av de närmast intresserade parterna.

Ett framträdande drag i Ers krönika liksom i de flesta av hans. källor är främlingsfientligheten, vilken tagit sig särskilt hätska uttryck gentemot de icke inländska »tyrannerna» (Albrekt, Margareta och Erik) och alltså, åtminstone delvis, har sin rot i en känd kyrklig doktrin. Samma fientliga inställning har också drabbat alla, som talade deras tungomål. »Sveriges rike föder många främlingar av olika nationer, och dessa önska oenighet och osämja i landet», är E:s övertygelse, som bl. a. det tyska borgerskapet i »främlingsstaden» Stockholm får exemplifiera. Det antidanska draget är ännu starkare och har ett mera komplicerat ursprung. Som reflex av unionsfientligheten, E:s politiska patos, får det understundom tonfall, som erinra om det Hemming Gadh tillskrivna talet »contra Danos».

E:s markerade ställningstagande i politiska och nationella frågor torde, såsom det närmaste halvseklet gestaltade sig, motverkat spridningen av hans krönika. Genom sin unionsfientliga tendens tjänade den icke unionsvännernas, genom sin klerikala prägel icke Sturarnas intressen. Dess antidanska och antityska inställning är redan berörd. Latinet har avstängt den från många, till vilka den eljest haft ärende. Det auditorium, till vilket E:s krönika framför allt vänt sig, har dock befunnit sig långt utanför rikets gränser. Liksom Nicolaus Ragvaldi protestation har den velat rikta uppmärksamheten på att Sveriges historia också var de äldsta göternas. Det finns likväl inga tecken på att E:s krönika blivit känd i påvekyrkans centrum eller i de kretsar, där Nicolaus' ryktbara tal en gång annoterats som en märklig nyhet. Med Baselkonciliet, som blev medeltidens sista i sin art, upphörde för denna epok också de möjligheter, dess från alla kyrkoprovinser komna mötesdeltagare då haft att driva propaganda för det egna landet. Kurian i Rom blev i stället mot 1400-talets slut alltmer ett centrum för den yttre storpolitiken med den miljöförändring detta innebar även för Nordens vidkommande, varpå Johannes Magnus anspelar i företalet till sin Gothorum Sveonumque historia. Genom den sistnämnde kom dock till slut E:s krönika att återuppstå just i Rom och Nicolaus Ragvaldi historiska program att därigenom nå den vida spridning, som föresvävat både E. och honom. Johannes Magnus' båda verk bygga nämligen i såväl material som planläggning på E. som föregångare. Programmet är detsamma, men Johannes har låtit de tu herrskapen få var sin historia. I sin patriotiska iver har den landsflyktige ärkebiskopen därvid ej kunnat motstå frestelsen att medtaga även de götiska konungar, som hans mera kritiska föregångare uteslutit. Att också brodern Olaus haft E. som inspirationskälla, visar det i hans förstlingsverk Carta marina på kartan återgivna citatet ur Psaltaren om Herrens i Nordlanden grundade stad (Hj. Grape). Uppslaget härtill är hämtat från E:s krönikeprolog, där Domberget i Uppsala genom ärkebiskopssätets förläggande dit symboliskt blivit ett nordiskt Sion. För Olaus Petri samtidiga svenska krönika, eljest i allt motsatsen till bröderna Magnus' verk, har E. likaledes varit huvudkällan. Det är i ett brev till honom, som Gustav Vasa gjort ett ofta citerat uttalande om doktor E., att denne varit mycket mera benägen »emott the gambla Biscoper och the andeliga frijheter och wäsendh än emott Rigesens konger, herrer och adel» och att många stycken i hans krönika »mere dragé till vpror och obestandh emott Rigesens furstar och gubernanter än till friid och enighett».

Stilen och språket i E:s krönika har nyligen underkastats en specialundersökning (av E. Nyrin-Heuman). Inflytandet från Vulgata har därvid, som naturligt är, visat sig vara det starkaste. Såväl bibliska stilmönster som språkliga reminiscenser av bibelställen kunna sålunda urskiljas. Till den förra kategorien höra Sverige-beskrivningen, vilken är uppbyggd på ett textavsnitt ur Psaltaren, partiet om göternas tillväxt och utbredning över jorden, som har parallell i Moseböckernas framställning av Israels barns historia, skildringen av Engelbrekt och dalkarlarna, som hämtat inspiration från Konunga- och Mackabeerböckerna. Den andra kategorien åter är så talrikt företrädd, att den, enligt vad det blivit sagt, »alltigenom präglat språket i Chronica». Utformningen av Engelbrektsgestalten röjer även påverkan av legendstilen; en drastisk bild i skildringen av mordet är hämtad från Sebastianlegenden (G. Carlsson). En från schackspelet hämtad bild vid skildringen av Krister Nilssons och Karl Knutssons införande i drots- och marskvärdigheterna visar förtrogenhet med den medeltida litterära utformningen av detta motiv (G. Blomqvist). Augustinus, som E. på ett par ställen citerar men rönt föga påverkan av i sin framställning, har däremot icke varit hans stilistiska förebild. På skilda ställen i krönikan förekomma däremot fraseologiska och textlån ur flera skrifter av Petrus från Blois, densamme som redan nämnts i samband med E:s föreläsningsverksamhet och för ett indirekt citat från Valerius Maximus. Skildringen av ärelystnaden såsom roten till göternas svaghet återgår på Bernhard av Clairvaux, vilken alltså fått låna ord åt en genomskinlig anspelning på E:s egen samtid. Reminiscenser av klassiska poeter i medeltida version såsom Ovidius, Vergilius och Propertius, inflätade versrader från den engelske fabelförfattaren Gualterus Anglicus' parafrasering av Aesopus' fabler samt ordstäv, vilka sannolikt använts vid skolundervisningen, äro andra, färgrikare inslag i den till synes torra krönikeprosan, i vilken den lyhörde läsaren dessutom kan urskilja förekomsten av allitteration, rim, cursus och övriga stilistiska konstmedel, utmärkande för medeltidslatinet.

Originalhandskriften till E:s krönika är förlorad. Då alternativa läsarter uppträda i de viktigaste avskrifterna, ha sannolikt sådana funnits redan i archetypen (G. Bendtz). Inalles fem avskrifter, samtliga på papper, äro nu i behåll och anföras här efter ålder och benämningarna i Scriptores-upplagan: Regius I från år 1508 (fol., sign. D 9, KB; skrivarens dateringsanteckning å s. 29), Bielkeanus I från 1517 —19 (Skoklostersaml., I, 4:o: N:o 48, RA; daterade skrivaranteck-ningar å första och sista bladen), Upsaliensis från år 1528 med årtalet 1545 å bandet (fol., sign. E 3, UB), Regius II från 1556 (4:o, sign. D 10, KB), Bielkeanus II, skriven senast 1595 av riksrådet Ture Bielke enl. äldre pärmuppgifter och stilkontroll av H. Gillingstam (Skoklostersaml., I, Folio: N:o 91). Upsaliensis har skrivits av Uppsala-prebendaten Laurentius Laurentii och bör redan därför stå originalet närmast. Avskrivaren är känd som domkyrkans syssloman och ägare av ett flertal inkunabler. Hans avskrift är även i texthänseende den fullständigaste och tillförlitligaste, och många av annalnotiserna finnas endast där. Olaus Petri och, som det vill synas, även Johannes Magnus ha använt denna texttyp. Regius I och Bielkeanus I äro systerhandskrifter. Båda uppvisa alternativa läsarter, men också talrika skrivfel trots deras vårdade yttre skick. De två återstående äro avskrifter av Upsaliensis, Bielkeanus II dock med spår av kollationering med Messenius' utgåva, vilken enligt företalet ombesörjts efter en handskrift i Johan Skyttes bibliotek. Det är möjligt att denna skytteanska kodex är identisk med den nära överensstämmande Bielkeanus I. Ingen av de bevarade handskrifterna har den indelning i böcker, som Messenius, sannolikt efter Johannes Magnus' mönster, företagit och senare editioner bibehållit. En särskild prolog är dock markerad i två av dem. Avvikande läsarter mellan Messenius' upplaga och de tre handskrifterna Upsaliensis och Bielkiani I och II antecknades år 1746 av M. von Celse (4:o, sign. E 4, UB), men äro nu överflödiga genom Nyrin-Heumans undersökningar.

Utom Gustav Vasa, vilkens omdöme om krönikan redan åberopats, har Hogenskild Bielke känt och gjort utförliga utdrag ur densamma i den s. k. Gröna boken (fol., sign. E 131, UB), så ock Rasmus Ludvigsson (i Gen. 23 c, RA). En »cronica latina Suecorum» har även funnits bland kvarlåtenskapen efter den 1556 avlidne Skarabiskopen Sveno Jacobi. Då Gustav Vasas forne lärare, Uppsalakaniken Henrik Sledorn, 1527 översätter en krönika för konungens räkning, är det möjligen just E:s (L. Sjödin).

Av danska historieskrivare citerar redan Christiern Pedersen, som skrev före 1529, »Hellig Doctor Erich» flerstädes, och även Huitfeld har flitigt öst ur samma källa. Möjligen är det samma exemplar av »chronicon Sveticum D. Erici», som 1608 och 1618 inlevererats till Köpenhamns universitetsbibliotek efter Niels Krag och Anders Sorensen Wedel och som ännu 1722 fanns hos den kände samlaren Arne Magnusen. Om ett eller flera exemplar förstördes de dock alla vid den stora branden 1728.

Av trycket utkom krönikan först år 1615, som redan nämnts genom Messenius, vilken därvid av rädsla för efterräkningar och förmodligen skrämd av Gustav Vasas skarpa uttalanden uteslöt den kyrkopolitiska programförklaringen i prologen. Ett par av Gustaf Benzelstierna (i Engestr. C. V. 1. 5, KB) anförda, men i svenska bibliotek ej företrädda upplagor, tryckta i Heidelberg 1623 och 1652, äro förmodligen avtryck av Messenius' edition, av vilken Loccenius år 1654 ombesörjde en ny tämligen spridd utgåva, som försågs med några kortfattade noter, huvudsakligen ordförklaringar. Benzelstiernas uppgifter återgå på Georgi, Allg. europäisches Bücher-Lexicon, 3 (1742), s. 148; de båda upplagorna finnas (enl. Bibl.-rat Haas) ej heller i Heidelbergs universitetsbibliotek. Den år 1678 utkomna översättningen av Johan Sylvius har av Benzelius bedömts som »otienlig för en annor, men aldeles oförswarlig för en Interprete Regio» (hdskr. sign. B 3 a, Linköpings Stifts- och landsbibi.). Benzelius själv förberedde länge en nyedition av E. efter alla då kända handskrifter för en ny upplaga av sina Monumenta ecclesiaa Sveo Gothicae. Tyvärr kom denna plan dock icke till utförande, och det exemplar av Loccenius' utgåva, i vilket han antecknat alla de källor han uppspårat, är försvunnet, sedan det vid 1800-talets början försålts av Linköpings stiftsbibliotek såsom duplett. Först 1828 utkom krönikan på nytt i den enda nu brukbara editionen i Scriptores-verket, vilken sannolikt ombesörjts av J. H. Schröder, ehuru den oftast åberopas under Fants namn. Texten i codex Upsaliensis har lagts till grund för denna upplaga, som dock vanprydes av talrika felläsningar. En ny textutgåva har därför länge varit av nöden.

Författare

Ernst Nygren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Chronica regni Gothorum, utg. av J. Messenius under tit.: Historia Suecorum Gothorumque ... Sthm 1615. 411 s.; ny uppl. med samma tit. utg. av J. Loccenius, Sthm 1654. 214 s.; Chronica Erici Olai (i Scriptores reruin Sueeicarum medii aevi, 2, 1828, s. 1—166) ; i sv. övers, av J. Sylvius under tit.: The Swenskes och Göthers historia ..., Sthm 1678. 536 s.; [utdrag] Ur Ericus Olai krönika. (Engelbrektsfejden). (P. G. Berggren, Svensk historia enligt samtida skildringar, Ser. 2, Sthm 1901, s. 7—12). — [Om andra editioner av krönikan se även texten ovan]. — [Psalm] Een rikir man ... Uppsala omkr. 1515, 4 s.; fotolitogr. i facs. Sthm 1870; omtr. i Svenska medeltidsdikter och rim, ed. G. E. Klemming 1881—82, s. 167—171 (Samlingar utg. av Sv. fornskrift-säll-skapet, 25) samt i P. TVieselgren, Svenska kyrkans sköna litteratur, 3 :e uppl. (1866), s. 59 ff.; i Sv. psalmboken före 1819. — Epistola Petri Damiani (i Svenska kyrkobruk under medeltiden, ed. R. Geete, 1900, s. 86 ff., Samlingar utg. av Sv. fornskrift-sällskapet, 33) ; innehållsförteckning i Sv. medeltidsdikter och rim (se ovan), s. 527 f. Handskrifter: översättning av Eamiani brev om mässan. Fragmentarisk avskr. fr. 1400-talets slut jämte annat innehåll i fascikel om 11 blad, tidigare i Joh. Buraji Sumbla (sign. Fa 12) efter fol. 828, nu Fa 12 a, KB [se ovan under Tr. arbeten]. — Commentum super Euangelia Mathei a. D. MCDLXXIX per manus Olaui Johannis G[utonis] datum ad pennas per egregiuni doctorem sacre theologie qui nomine uocatur Ericus (C 195 [tidigare Teol. 39], f. 15—204), UB. — Regule sacre theologie per manus Olaui Johannis Gutonis a. D. MCDLXXX0 que tamen date ad pennas velociter omnibus scribere fuerunt volentibus per egregium dominum doctorem sacre theologie Ericum nomine A. D. MCDLXX septimo quos ego pauper anno illo vna cum ceteris conscripsi sed anno isto moueös manus secundario repetendo ... dominica finiui inuocauit que dominica proprie dicitur quadragesima (C 195, f. 205—21S), UB [under utgivning av prof. F. Stegmiiller, Preiburg i Br.]. — Expositio super Bonauenture breuiloquium de sancta trinitate... per manus Olaui Johannis Gutonis lectum et declaratum per venerabilem dominum decanum Vpsalensem et sacre theologie doctorem exiniium in lectorio theologorum vniuersitatls eiusdem (C 242 [tidigare Teol. 86], f. 1—45), UB. — Tractatus Petri Blesensis de confesslone lectus et declaratus per egregium sacre theologie doctorem Ericum Olai Vpsalensis ecclesie decanum benedignum in lectorio theologorum conscriptus per me Olaum Johannis Guthonem in prefate ciuitatis Vpsalensis vniuersitate scolarem in artibus ministrum a. D. 1485 et ftnitus X Kalendas Aprilis (C 242, f. 242—247), UB (i samma handskr., f. 54—il31: förklaringar över söndagsevangelierna [scriptum Vpsalie a. D. MCDLXXXIII] ; f. 133—238: utläggning av Ebreerbrevet, Apostlagärningarna, Jakobs och Petri brev samt Johannes uppenbarelse, vilka uppteckningar möjligen också återgå på föreläsningar av E.) — Hugo [de S. Victore], De operibus trlum dierum per venerabilem virum et egregium sacre theologice facultatis decanum et doctorem Ericum Olai in lectorio theologorum pronunciatus et declaratus, per me autem Olaum Johannis Guthonem scriptus a. D. MCDLXXXV (11 tätskrivna blad i paleo typbandet 35:129, mellan två inkunabel tryck), UB (se I. Collijn i Kyrkohist. årsskr. 1910, s. 227 f.; facsimile av sista sidan i A. Nel-sons studie i Symbola litteraria, 1927, s. 35, jfr s. 34, not 2). — Oratio de laudibus ¦sanctissime theologie. Tal vid teologie magister-promotionen i Siena 30 maj 1475 [förlorat]. — Chronica regni Gothorum (se ovan i texten, s. 234 f.).

Källor och litteratur

Källor: Pappersbrev 8 okt. 1472, dito odat. av Jakob TJlfsson till kapitlet i "Uppsala (tr. i U. v. Troil, Skrifter o. bandi., 2, s. 373), dito odat. av fru Metta Ivarsdotter (Dyre) till Svante Nilsson, nr 211 a i Sturearkivet (tr. i Sv. forn-minnesfören :s tidskr., 4, 1879—81, s. 294 f.), Pergamentsbrev 24 aug. 1311 (tr. i Sv. dipl., 3, nr 1811), 4 april 1459, 1 oeh 9 sept. 1463 (tr. i Hist. bandi., 8, s. 9—13), 16 april 1466 och 18 nov. 1467, Registrum eeclesia; Upsaliensis (sign. A S), fol. 1 r, 14—35 v (ärkebiskopskrönikan, tr. i Sv. dipl., 5, nr 3S34), 17—23 v (dekan-och kaniklängden, tr. ibid., nr 3835), Genealogica 23 c (fd. H 47; med excerpter av Rasmus Ludvigsson ur E :s krönika), RA; Uppsala ärkebiskopskrönika till år 1472 (8:o, sign. A 960), G. Benzelstiernas Anteckningar rörande den nordiska lärdomshistorien m. m. (4:o, Engeström B IV. 1. 30), M. von Celses Notitia litteraria scriptorum historioe Sviogothicaj (fol., sign. R 5, R 29; utdrag i X 207 [Gallin], UB), KB; handskrift före 1489, innehållande de sammanfogade Eriks-och Karlskrönikorna i sammandrag och början av berättelsen om Käpplinge-morden (4:o, C. 62, f. 15 r, med Stockholms franciskanklosters exlibris; se Sv. medeltidens rim-krönikor, ed. G. E. Klemming, 3, s. 259 f., och I. Collijn i Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen 1917, s. 130 f. och R. Pippings ed. 1921 av Erikskrönikan, s. XI f.), Leonardo (Bruno) Aretino : De bello Italico adversus ¦Gothos gesto libri quatuor (skriven 1446, sign. O. 696, jfr O 82), Martini Poloni (Martin av Troppau) Chronicon ab anno Christi nati ad an. 1268 (fr. början av 1300-talet, sign. C 697), O. Celsius d. y :s föreläsningar höstterminen 1747 »om dem som skrifwit Swea rikes historia» (folio, sign. E 90; avskr., sign. R 6, KB), Hogenskild Bielkes utdrag ur E :s krönika i del 1 av den förres Gröna bok (folio, sign. E 131, s. 430—459), Scriptores rerum Svecicarum medii arvi: förarbeten (folio, sign. E 218, 219), Förteckning på dåliga latinska uttryck i Erici Olai Historia Sueorum Gothorumque, skriven sept. 1708 (Nordin 1062), J. Hadorphs Om collegii antiqvitatum första uphof (4:o, egenhändig redogörelse 1690 i Palmskiöld 71, avskr. bl. a. av Gahm i U 113; jfr H. -Schack, Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets akademien, 2, s. 29S f., 319), Handlingar ang. utgivande av Scriptores rerum Svecicarum medii sevi 177S—1829, 1868—76 (folio, sign. U 143 a, b), A. A. v. Stiernmans Bibliotheca Sviogothica, 1 (fol., U 199), Variantes et additamenta ad chronicon vel historiam de rebus 'Sveticis Erici Olavi annot. Magn. Celsius 1746 (Westin 604) : S. L. Gahms Blographiska samlingar: Histo- rici, p. 2 (4 :o, sign. X 207), TJB ; E. Benzelius cl. yrs Notitia auctoruni qui scripsere historiam Svecioe (påbörjad 1705, fortsatt ännu 1722, 4:o, sign. B 3 a), E. Benzelii brevväxling, vol. 7 (Nils Hufvudsson Dals brev till B. 7 juni—6 nov. 1722, folio sign. Br. 10:7, nris 40, 49, 62, 83), Utdrag (1700-talets början) av E:s krönika (sannolikt ur D 9 i KB, vid jämförelse av denna med Messenii utgåva; sign. G 28 [Hist. saml. til Sveriges beskrifn.] 1, nr 20), Collecteana historico-ecclesias-tica Svecana (folio, sign. Kb 14 — om ny uppl. av E:s krönika), Linköpings stifts- och landsbibliotek; Liber vniuersitatis sacrorum Theologorum Senarum. Deliberationes ab anno 1472 ad annos 1585 (4:o, sign. A XI. 1), Biblioteca coni-munale, Siena; otryckt avh. om E. av E. Nygren (hos förf.). — Editioner av E:s egna källskrifter upptas icke här; de återfinnas, försåvitt de äro avfattade på svenska, i Geetes Fornsvensk bibliografi (1903; nris 45—52, 56, 57, 63, 94, 176, 177, 226, 286, 318 f„ 326, 332) med Supplement [1] (1919; nris 856, 857, 864, 876, 901, 978, 979, 983) och 2 (av I. Collijn, 1945—48, nris 21, 22, 23, rörande resp. Engelbrekts-, Eriks- o. Karlskrönikorna; under nr 23 även alla följdskrifter till I. Anderssons och E. Neumans krönikeforskningar. Suppl. 2 upptar också medeltidslatinska texter. För dessa hänvisas dessutom till Scriptores rerum svecicarum, 1—3, 181S—75, för götiska källor också till Potthasts Bibliotheca historica medii revi, 1—2, 2. Aufl. 1896, särskilt Anhang, s. 1726 [16. Schweden]). — Akter rörande ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432, utg. af A. Lindblom (1903) ; Brefwäx-ling imellan .. . Eric Benzelius den yngre och ... Gustaf Benzelstierna, utg. af J. H. Liden (1791), s. 173, 218—221, 224 f., 259 f., 262, 321; [brev från Gustav I till Olaus Petri 5 aug. 1541, tr. bl. a. i] Scriptores rerum Svecicarum, 1: 1 (1818), s. 151; Handlingar rörande Helga lekamens gille i Stockholm, utg. av I. Collijn, 1 (1921), s. 80; Hist. handl., 8 (1879), s. 9 ff., 17 f., 20 ff., 27 ff.; Matrikel der Universität Rostock, hrsg. v. A. Hofmeister, 1 (1889), s. VIII f., 81, 91; Matrikler over nordiske Studerende, utg. av L. Daae, 1 (1885), s. 44 ff.; Monumenta historica Norvegife, ed. G. Storm (1SS0), s. XVIII f„ 259 (rad 23 ff.: årtalet för Olof d. heliges död) ; Scriptores rerum Svecicarum medii aevi, 2:1 (1828; inledningen återgår på nedan anförda avhandlingar av Fant) ; Skriftelige bewis hörande til swenska kyrckio-historien eller biskops chrönikan, [utg. av H. Spegel] (1716), s. 52, nr 22; Statuta synodalia, ed. H. Reuterdahl (1839^12), s. 174; Svenska Mercurius aug. 1757, s. 167 (fyndet av »Een rikir man») ; E. J. v. Westphalen, Monumenta inedita, 4 (1745), s. 1025 (Rostocks universitetsstatuter). — N. Ahn-lund, Svenskt och tyskt i Stockholms äldre historia (Hist. tidskr., 49, 1929) ; dens., Engelbrekts gravskrift (Fornvännen, 41, 1946) ; dens., Jämtlands och Härjedalens historia, 1 (1948), s. 30, 78; C. F. Allén, De tre nord. Rigers Historie, 4:1 (1870), s. 207; Ingvar Andersson, Källstudier till Sveriges historia 1230—1436 (1926) ; dens., »Folkresningen» i Sverige 1371 (Scandia, 2, 1929) ; dens., Den senare medeltiden (Världshistorien... under red. av Helge Almquist, 3, 1932) s. 612 ff.; dens., Tyrannbegreppet under medeltid och renässans. Från Augustinus, till Machiavelli (Lychnos 1943) ; C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 1 (1877), s. 30 ff., 46 f.; 2:2 (1909), s. 255; Bih. I, s. 413 ff.; dens., Schefferus och Arerelius. En literär fejd i sjuttonde seklet (Ur några antecknares samlingar, 1S91) ; dens., Upsala universitetsbiblioteks historia (1894), s. SI (om handskrift av Martin av Troppau's krönika) ; P. F. Aurivillius, De bibliothecis medii revi in Sviogothia (1782) ; S. Bajlter, Hist. anm. om kyrcko ceremonierna, 1 (1762),. s. 369; N. Beckman, Studier till Västgötalagarnes historia (Arkiv f. nord. filol. N. F. Bd 2S, 1911—12, s. 95, 143 ; Bd 32, 1915—16, s. 70) ; dens., Ur vår äldsta bok (1912) ; dens., Sveriges äldsta kristna konungalängd (Personhist. tidskr., 16, 1914), s. 9; dens., Erikskrönikan (Arkiv f. nord. filol. N. F., Bd 40, 1928), s. 195 f., 209 f.; G. Bendtz, [rec. av Ella Nyrin-Heuman, Källkritiska, textkritiska och språkliga studier till Ericus Olai: Ghronica Gothorum] (Scandia, 16, 1944, Lychnos 1944—45) ; S. Birket Smith, Om Kj0benhavns Universitetsbibliothek: f0r 172S (1882), s. 119, 124, 151, 153; G. Blomqvist, Sohacktavelslek och Sju vise mästare (1941), s. 121—127, 219 f.; S. Bolin, Om Nordens äldsta historieforskning. Studier över dess metodik och källvärde (1931), särskilt s. 327—333; dens., Folkungarna (Scandia, 8, 1935) ; Y. Brilioth, Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen (1915), s. 130 ff., 140, 342 ff.; dens., Svensk kyrka, kungadöme och påvemakt 1363—1414 (UUÅ 1925. Teol. 1) ; dens., Den senare medeltiden 1274—1521 (Svenska kyrkans historia, 2, 1941) ; dens., Medeltiden (Handbok i svensk kyrkohistoria, 1, 1948) ; S. E. Bring, Bibliografisk handbok till Sveriges historia (1934), s. 165; Joan Bapt. de Caccialupis de sancto Seuerino, Tractatus de modo studendi et vita doctorum (förf. 1467 i Siena, ingår i inkunabel 35:75, TJB: Repetitiones, disputationes et tractatus varioruni doctorum. Wenezia 1472) ; Gottfrid Carlsson, Anteckningar om de teologiska studierna i Upsala under universitetets första tillvaro (Kyrkohist. årsskr., 14, 1913) ; dens., Ericus Olais utrikesstudier (ibid., 18, 1917) ; dens., Stockholms Helga Lekamensgilles handl.: gillesboken (Personhist. tidskr. 1922), s. 86 ff.; dens., De skandinaviska länderna under medeltiden (Världshistorien... under-red. av Helge Almquist, 3, 1932), s. 734; dens., Det Engelbrektska upprorets begynnelseskede (Hist. tidskr., 54, 1934), s. 243, 254; dens., Arboga möte (ibid., 56, 1936), s. 9 ff., 46 f.; dens., Senare medeltiden (1389—1448) (iSveriges hist. t. våra dagar, 3:1, 1941), s. 347 f., 375, 391, 413, 416, 424 ff., 538 ff., 547; dens., Biskop Thomas' sång om Sveriges frihet (Hum. vet. samf. i Lund årsber. 1941/42) ; dens., Engelbrekt Engelbrektsson (SBL, 13, s. 572) ; G. Cederschiöld, Huru den gamla isländska litteraturen kommit till oss (Nordisk tidskr. 1886) ; O. Celsius d. y., Dissertatio de Erico Olai historico (1751) ; Christiern Pedersen, Danske Skrifter, ed. C. J. Brandt, 5 (1856), s. 450 ff.; I. Collijn, Svenska boksamlingar under medeltiden, 3 (Samlaren 1904, s. 205 ff.) ; dens., Katalog der Inkunabeln der TJniv.-Bibliothek zu Upsala (1907), nrls 526, 678, 1006, 1181, 1431 (tillhört skrivaren av codex Upsaliensis) ; dens., Bibliografiska miscellanea 9. Till de första föreläsningarnas historia vid Uppsala universitet (Kyrkohist. årsskr., 11, 1910) ; dens., Franciskanernas bibliotek på Gråmunkeholmen i Stockholm med särskild hänsyn till Kanutus Johannis' verksamhet (Nord. tidskr. f. bok- o. Bibi. väsen 1917), s. 118, 123, 130, pl. 3. fig 1; L. Daae, Legenden om den danske S:t Erik (Kirkehist. Samlinger, ed. R0rdam, R. 3: III, 1881—82, s. 829; H. Denifle, Die Ent-stehung der Universitäten des Mittelalters (1885), s. 429 ff.; J. Dlugossius, Historia Poloniffi (Opera oinnia, t. 10—14, 1873—78; jfr Potthast, Bibi. hist. medii revi, 1, s. 380 ff.) ; B. Dudik, Forschungen in Schweden fur Mährens Geschichte (1852), s. 242 f.; E. v. Eicken, Geschichte und System der mittelalterlichen Weltansehau-ung (1887), s. 641 ff.; S. Ek, Annales Sigtunenses och våra historiska brudrovs-visor (Samlaren, 11, 1930), s. 123 ff.; S. Engström, Landsförvisningen av de tre svenska oppositionsledarna 1362—63 (Hist. tidskr., 49,1929) ; dens., Bo Jonsson, 1. Till 1375 (1935) ; K. Erslev, Studier till Dronning Margrethes Historie ([Dansk] Hist. Tidsskr., R. V: 3, 1881—82), s. 333, 342 ff., 358 f., 389 f.; E. M. Fant, Genea-logia historioe .Svecanre (1787) ; dens., Observationes selectffi historiam Svecanam illustrantes. 1, P. 6 (1786), s. 58 ff. (om de av Aurivillius funna föreläsningarna), P. 8 (17S7), s. 76 f. (prelaturer och kanonikat) ; dens., Animadversiones in historiam Sturii senioris (1793) ; dens., Fortsättning af... Lagerbrings Svea rikes historia (1794), företalet; dens., Brevis conspectus historicorum Svecite (1796), s. 7; dens., Bibliotheca critica Historicorum Svecise, P. 2 (1808), s. 4 (om E :s källor) ; dens., Monumentorum veterum historise Sveogothicoe prolego-mena, P. 5—6 (1815; innehåller av v. Celse i cod. E. 5, UB, antecknade varianter t. Messenius' edition) ; H. Forssell, Minne af Erik Benzelius d. y. (Sv. akad. handl. 58, 1883), s. 230 ff.; C. G. Frediani, Inscriptiones in templo cathedrali Upsalensi occurentes (1711; i Palmskiöld,280, UB) ; J. Gallén, Dominikanerna och den medeltida annalistiken i Danmark och Sverige, 1—3 (Hist. tidskr. f. Finland, 25, 1940) ; dens., Kring Birger jarl och andra korståget till Finland (ibid., 31, 1946) ; P. Girgensohn, Die skandinavische Politik der Hansa 1375—95 (1S98; Beilage IV, Ericus Olai), s. 192 ff.; K. G. Grandinson, Vilken var Engel-brekts dödsdag? (Hist. tidskr., 53, 1933) ; Hj. Grape, Det litterära antik- och medeltidsarvet i Olaus Magnus patriotism (1949), särskilt s. 83 f.; V. Gödel, Fornnorsk-isländsk litteratur i Sverige, 1 (1897), s. 15 ff.; dens., Katalog över K. Bibliotekets fornisländska och fornnorska handskrifter (1897—1900), s. 13, 36; dens., Sveriges medeltidslitteratur (1916), s. 82 ff.; dens., Riksantikvarieämbetet (1930), s. 87 f.; J. Haglund & J. Svennung, Johannes Magnus' och Miechowitas brevväxling om goternas ursprung (Kyrkohist. årsskr., 49, 1949, s. 178 ff.) ; Karin Hagnell, Sturekrönikan 1452—1496 (1941) ; A. Hauck, Motsatser inom den senare medeltidens kyrkobegrepp (Kyrkohist. årsskr., 12, 1911) ; H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 2 (1S84—98), s. 466; dens., Medeltiden (Sveriges historia intill tjugonde seklet, 1905), s. 516 f.; K.-I. Hildeman, Politiska visor från Sveriges senmedeltid (1950) ; P. Hinsohius, -System des katholischen Kirchenrechts, 2 (1871—72), s. 92, 95 (dekanens uppgifter) ; F. Hjelmqvist, Några originalmanuskript av Sven Lagerbring (Hist. tidskr. f. Skåneland, 4, 1910—13), s. 87 f. (av vikt för L:s uppfattning av E.) ; E. Hjärne, Biskop Thomas' av Strängnäs visa om striden för Sveriges frihet (Hist. tidskr. f. Finland, 4, 1919) ; dens., Fornsvenska lägstadganden, 1—3 (UHS Årsbok 1949—50), s. 48, 96—144; Johannes Magnus, Gothorum Sveonumque historia (Baselupplagan 1558) : brodern Olaus' tillägnan; Prrefatio, kap. 7 och 8 (autores) ; lib. 16, kap. 27 (om de spanska goterna), kap. 28—30 (protestatio Nicolai Ragvaldi) ; lib. 21, kap. 2; dens., Historia metropolitante ecclesise Upsalensis (Scriptores rerum svecicarum medii aevi, 3: 2, 1876), lib. XXI, cap. II; R. Josephson, Det hyperboreiska TJpsala (Sv. humanistiska förbundet, 51, 1940), s. 42 ff.; G. Kellerman, Från medeltid till reformation (Kyrkohist. årsskr., 33, 1933) ; dens., Jakob Ulvsson och den sv. kyrkan 1470—1497 (1935) ; O. M. Kjellberg, Ofvanberga, »Herrens berg» (Upsala Nya Tidn. 27/i 1909) ; O. Krabbe, Die Universität Rostocks im funfzehnten und sechzehnten Jahrhundert (1854), s. 138, 223, 239, 256 ff.; S. Kraft, En pamflett mot Magnus Eriksson i dess idépolitiska och litterära miljö (Hist. tidskr., 47, 1927) ; dens., Står Erikskrönikan i direkt litterärt samband med den västgötska konungalängden? (ibid., 50, 1930) ; dens., Burgo, Smålands konung (ibid., 51, 1931) ; dens., Erikskrönikans källor (ibid., 52, 1932) ; dens., Karlskrönikans datering (ibid., 57, 1937), s. 22 f.; dens., Jöns Bengtsson och 1457 års tronskifte (Kyrkohist. årsskr., 40, 1940) ; dens., Senare medeltiden (1448—1520) (Sveriges historia t. våra dagar, 3:2, 1944), åberop. från s. 46; K. Kumlien, Karl Knutsson och Sveriges unionsparti 1439 (Hist. tidskr., 50, 1930) ; dens., Till frågan om »Engelbrektskrönikans» författare (Personhist. tidskr., 33, 1932) ; dens., Karl Knutssous politiska verksamhet 1434—1448 (1933) ; dens., Karl Knutsson i Preussen 1457—1464 (HA Handl. 46 : 2, 1940); dens., Käpplinge-morden (Sainf. Sankt Eriks årsbok 1947) ; S. Lagerbring, Svea rikes historia, 2 (1773), företal § 6, s. 537 ff., 644 ff., 809 f., 4 (1783), s. VI, 56, 10S, 204, 407, 450 f., 524—530; [Langebeks uttalande om Sasokompendiet i] Scriptores rerum Daniearum, 2, (1773), s. 2S6; E. Liedgren, Svensk psalm och andlig visa (1926), s. 42 ff.; S. Lindqvist, Upsala hednatempel (Ord och bild 1927) ; A. Lundegård, Om Engelbrekt, Erik Puke och Karl Knutsson som blev kung (1913), s. 19 f.; K. V. Lundqvist, De svenska domkapitlen under medeltiden (1S97), s. 27, 66, 94, 243 f.; E. Lönnroth, Biskop Thomas' frihetsvisa (Scandia, 4, 1931) ; dens., Sverige och Kalmarunionen 1397—1457 (1934), särskilt s. 250 f.; dens., Medeltidskrönikornas värld. En politisk miljöstudie. (Göteborgs högskolas årsskr., 47, 1941: IS) ; dens., De äkta folkungarnes program (HVS Årsbok 1944) ; dens., Kyrkan och det svenska tronskiftet 1275 (Stud. tillägn. Curt Weibull, 1946) ; G. Löw, Sveriges forntid i svensk historieskrivning, 1 (1908), s. 3 ff., 30 ff.; J. Messenius, Theatrum nobilitatis (1616), s. 124; P. A. Munch, Om Kilderne til Sveriges Historie i den förchristlige Tid (Annaler for nordisk Oldkyndighed, 1S50), s. 314 f., 325 ff., 337—343, 357; A. Nelson, Om Uppsala universitet under medeltiden (Symbola litteraria, 1927), s. 34 f., 45; E. Neuman, Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde. En undersökning och några slutsatser, 1—3 (Samlaren 1927, 1931, 1934) ; dens., Dateringen av den s. k. Karlskrönikaus olika partier och antalet författare (UUÅ 1934) ; J. Nordström, De yverbornes ö (1934), s. 56—59, 67 f.; dens., Goter och spanjorer (Lychnos 1944—45), s. 263, 267; E. Nygren, Ericus Olais och andra svenskars studiebesök i Siena (Kyrkohist. årsskr., 19, 1918) ; dens., Vadstena klosters tankebok och annalhandskriften C 92 i Uppsala universitetsbibliotek (Hist. studier tillägn. Ludvig Stavenow 12/io 1924) ; dens., [reviderad artikel av L. Stavenow om] Ericus Olai (Nord. Familjebok, 6, 3 :e uppl., 1927) ; dens., [rec. av Ingvar Andersson,] Källstudier till Sveriges historia 1230—1436 (Scandia, 2, 1929) ; Ella Nyrin-Henman, Källkritiska, textkritiska och språkliga studier till Ericus Olai: Chronica Gothorum (1944) ; Olaus Petri, En swensk crönika, utg. av J. Sahlgren (1917), s. 212 ff.; J. Olrik, Sagnkr0niken i Lundeårb0gerne ([Dansk] Hist. Tidsskr., R. 7 : 2, 1899—1900), s. 222 f.; Harald Olsson, Johannes Messenius' Scondia illustrata (1944) ; J. Paludan, Danmarks Literatur i Middelalderen, med Henblik til det 0vrige Nordens (1896), s. 73; J. Peringskiöld, Monumenta Uplandica, 2 (1719), s. 216, 293 f., 312 f.; R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Sv. litt. sällsk. i Finland, 187, 1926) ; H. Reuter-dahl, öfversigt af den behandling, som det hedniska Sveriges historia erhållit före medlet af 17de århundradet (HA Handl., 15, 1839), s. 192—197; dens., Swenska kyrkans historia, 2:1 (1S43), s. 6; 2: 2 (1850), s. 9; 3:1 (1863), s. 6, 11, 261; 3:2 (1S63), s. 415 f., 432 ff.; G. von der Ropp, Zur deutsch-skandi-navischeu Geschichte des XV. Jahrhunderts. Anhang: Die schwedischen Ge-schiehtsquellen des XV. Jahrhunderts (1876), s. 166—177; J. Rosén, Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder. Stadier i nordisk politisk historia 1302—1319 (1939) ; dens., De sekulära domkapitlens tillkomst (Sv. teologisk kvartalskrift 1940) ; dens., Studier i Stockholms gråbrödraklosters diarium (VSL Årsbok 1940) ; dens., Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274—1275 (Kyrkohist. årsskr., 41, 1941) ; dens., Magnus Ladulås och Valdemar Birgersson 1284—1285 (Hist. tidskr., 62, 1942) ; dens., örkelljungatraktaten (Hist. tidskr., 65, 1945) ; dens., [rec. av G. T. Westin,] Historieskrivaren Olaus Petri (Hist. tidskr., 66, 1946), s. 297, 301 f., 309; dens., Bevarade rester av Magnus Ladulås' och Birger Magnussons arkiv (VSL Årsbok 1946) ; dens., Tronskiftet i Sverige 1275 (Scandia, IS, 1947) ; dens., Kronoavsöndringar under äldre medeltid (Skrifter utg. av K. humanistiska vetenskapssamf. i Lund, 46, 1949) ; C. Rosenberg, Nordboernes Åandsliv fra Oldtid til vore Dage, 2 (1880), s. 370 f f.; S. Rosenhane, Historiens öden inom fäderneslandet (VittÅ Handl., 5, 1796) ; O. S. Rydberg, Sverges traktater, 1 (1877), s. XII (om svenska akter i Danmarks Rigs-arkiv) ; Pr. Riihs, Svea rikes historia, 1 (1823), s. XII ff.; H. R0rdam, Historie-skriveren Arild Huitfeld (1896), s. 319; J. Sahlgren, Namnet Uppsala (Upsala Nya Tidning 13/4 1911) ; S. Sawicki, Poetria och testa nucis av magister Matthias Lincopensis (Samlaren, 1936), s. 124 ff.; J. Schefferus, Upsalia Antiqua (1666), s. 46 f., 189 f., 225, 228, 399; dens., Chronicon de archiepiscopis (1673), s. 168 ff., 215, 230 f.; dens., Svecia literata (ed. Mollerus, 1698), s. 14, 358; Toni Schmid, Den helige Sigfrid, 1 (1931), s. 7; dens., Birgitta och hennes uppenbarelser (1940) ; H. Schlick, När öfversattes Didrikskrönikan? (Samlaren, 1885) ; dens., Svenska literaturens historia, 1 (1890), s. 125, 129 fl, 191, 202; dens., Illustrerad svensk litteraturhistoria, 1 (l:a uppl., 1896), s. 157 ff., 1 (2:a uppl., 1911), s. 247 ff., 1 (3:e uppl., 1926), s. 384 f., 415, 421; dens., En politisk saga (Ur gamla papper, 7, 1905), s. 168 ff.; dens., Sveriges förkristna konungalängd (Inbjudn. skrift Uppsala, 1910) ; dens., Den äldsta kristna konungalängden (Inbjudn. skrift Uppsala, 1914) ; dens., Svenska folkets historia, 1:2 (1915), s. 4, 433, åberop. från s. 180; dens., Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 1 (1932), s. 5—15, 89 f. (göticismen) ; 2 (1933), s. 298 f., 319; 3 (1932—33), s. 322 f.; D. Schäfer, Dänische Annalen und Ohroniken (1872), s. 81 f., 102; dens., [rec. av von der Ropp,] Zur deutsch-skandinavischen Geschichte des XV. Jahrhunderts (Hansische Geschichtsblätter 1875), s. 213 ff., 221 ff.; C. Silfverstolpe, Klosterfolket i Vadstena (1899), s. 152 (Olaus Gutho) ; L. Sjödin, Meddelanden om kanslistilar under de yngre Sturarnas och Gustav Vasas tid [Henrik Sledorn] (Meddelanden från svenska riksarkivet 1933), s. 116; O. S[jögren], Ericus Olai (Svenskt biografiskt lexikon, N. F., 8, 1879—SI) ; A. Stade, Bugge, »Smålands konung», redivivus. Till frågan om Chronologia Anonymfs metodik (1939) ; L. S[tavenow], Ericus Olai (Nordisk familjebok, 7, 2:a uppl., 1907) ; R. Steffen, Den heliga Birgittas uppenbarelser (1909) ; K. Stjerna, Erik den helige (1898), s. 33; A. A. v. Stiernman, Tal om de lärda wettenskapers tilstånd i Sverige (1758), s. 94 ff.; G. Storm, Snorre Sturlassöns Historieskrivning (1873), s. 266 ff.; dens., Den Bergenske Biskop Arnes Bibliotek ([Norsk] Hist. Tidsskr., R. 2: 2, 1880) ; dens., Om Kilden til den svenske Rimkr0nike om St. Olof (Arkiv för nord. filologi 1, 1882), s. 304; C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver, 1 (1839), förord s. 4; 3, inledn., s. 89, 155, 158, 179 ff.; dens., Aristokrat-fördömandet i svenska historien: under folkungaätten ooh unionstiden (Tidskr. för litteratur 1851), s. 129 ff.; N. Sundcmist, Uppsala tempel och dess läge (Upsala Nya Tidning. Julnr 1949) ; dens., Uppsala kyrkas ålder (ibid., Julnr 1950) ; I. Svalenius, [rec. av J. Rosén,] Striden mellan Birger Magnusson och hans bröder (Hist. tidskr., 60, 1940) ; B. Swartling, Johannes Magnus' Historia Metropolitana Ecclesise Upsaliensis (Hist. studier tillägn. H. Hjärne 1908), s. 112; J. B. Sägmiiller, Lehrbuch des katholischen Kirchenrechts (2. Aufl. 1909), s. 305, § 74 (om option) ; V. Söderberg, Nicolaus Ragvaldis tal i Basel 1434 (Samlaren 1896) ; dens., Några äldre svenska historieskrifvare (Ericus Olai, Johannes Magnus, Olaus Petri...). Grundlinjer till föreläsningar (Sommarkurserna i Uppsala 1901) ; dens., Nicolaus Ragvaldi och Baselkonciliet (Bidrag... tillegn. C. G. Malmström 1902) ; N. Söderblom, Sveriges förste teologie professor (Svenska kyrkans kropp och själ, 1916), s. 147 ff.; S. Söderlind, Tractatus, dagtingning, placitatio (Hist. tidskr., 65, 1945); S. Tunberg, Sveriges riksdag, 1:1 (1931), s. 223; dens., Götarnas rike (Västergötland A: 4. Bidrag till landskapets kulturhistoria och naturbeskrivning, 1940) ; P. O. v. Törne, Medeltidsstudier, 3 (Hist. tidskr. f. Finland, 5, 1920) ; C. G. Warniholtz, Bibliotheca historica Sveo-Gothica, 5 (1790), s. 32 ff. (n. 2496) ; W. Wattenbach, Deutschlands Geschiehtsquellen im Mittelalter (7. Aufl., 1904), s. 58, 74 f., 80; E. Wessén, Gamla Uppsala eller Domberget? En lärd stridsfråga på 1600-talet (Hist. tidskr., 45, 1925) ; G. T. Westin, Historieskrivaren Olaus Petri. Svenska krönikans källor och krönikeförfattarens metod (1946), kap. I; s. 435 f.; cit. från s. 373; K. B. Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918) ; K. G. Westman, Svenska rådets historia till år 1306 (1904), s. 112, 165, 168 f., 171, 218, exkurs VI, s. 220—227; H. Wideen, Till diskussionen om Uppsala hednatempel (Fornvännen 1951) ; P. Wieselgren, Bildningsanstalterna i Sverige. En historisk uppsats (Skandia, 3, 1834), s. 246 ff.; dens., Sveriges sköna litteratur, 2 (1834), s. 213 f., 328 ff., 394; G. Voigt, Enea Silvio de' Piccolomini als Papst Pius II, 2 (1862), s. 320 f.; L. Zdekauer, Lo studio di Siena nel rinascimento (1894), s. 83; H. Zeissberg, Die polnische Geschichtsschreibung des Mittelalters (1873), s. 197 ff., 337; F. ödberg, Om magister Sven Jacobi (Västergötlands fornminnesfören. tidskr., [I] h. 8—9. 1897). s. 62. 92.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ericus Olai, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15388, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Nygren.), hämtad 2017-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15388
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ericus Olai, urn:sbl:15388, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Nygren.), hämtad 2017-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se