Erik den helige

Död:omkring 1160 – Gamla Uppsala församling, Uppsala län (begr i Gamla Uppsala)

Helgon, Kung


Band 14 (1953), sida 248.

Meriter

6. Erik den helige, enligt en del isländska källor (bl. a. Sverresagan) ursprungligen E. Jedvardsson, konung, Sveriges nationalhelgon, stamfader för Erikska dynastien (se art. Erikska ätten nedan), d. omkr. 1160 (om annaluppgiften 18 maj 1160 jfr i texten nedan) och begr. i Gamla Uppsala; hans kvarlevor överfördes, troligen i juli 1273 till Uppsala, där S:t Eriks skrin nu befinner sig bakom högaltaret i domkyrkan. Var konung i Västergötland omkr. 1158 (den enda säkra hållpunkten i E:s kronologi); såsom konung led E. en våldsam död; som hans helgondagar firades den 18 maj (hans död) och den 24 januari (hans translation).

G. m. Kristina, som var ättling av konung Inge d. ä. och drottning Helena.

Biografi

Om E:s börd saknas säkra underrättelser. I en del isländska källor, bl. a. Sverresagan, kallas han Jedvardsson. I en svensk annal från omkr. 1300 säges hans mor vara en viss Cecilia, dotter till Sven — säkert menas Blot-Sven — samt syster till Ulf jarl »galla» och Kol (säkert avses den föga kände svenske tronpretendenten med detta namn). Denna notis vilar på konstruktion över isländskt och inhemskt genealogiskt stoff och rymmer uppenbara orimligheter; fakta, som till äventyrs ligga därbakom, kunna inte framdeduceras. Däremot veta vi, att E. genom sitt gifte blev befryndad med de danska och norska konungahusen och den Stenkilska ätten; enligt av varandra oberoende källor hette hans hustru Kristina (Vitskolkrönikan, Knytlingasagan), och hon härstammade från Inge d. ä. och drottning Helena (Abbot Wilhelms danska kungagenealogi, Knytlingasagan). Uppgifterna om den närmare släktskapen synes däremot ej gå att bringa i överensstämmelse. En uppgift i en sen svensk kungalängd, som influerats av isländsk genealogisk forskning (Kungalängden intill 1333), att E:s gemål var dotter till Inge d. y., kan lämnas åt sidan.

Om E. föreligga inga uppgifter, som härröra från hans egen livstid. I en urkund, som utfärdats av hans son Knut Eriksson, nämnes han konung, och han uppföres i de svenska kungalängderna från tidigast 1200-talets mitt efter Sverker d. ä., i Uppsalalängden närmast före Magnus Henriksson, i Västgötalagens kungakrönika före Karl Sverkersson. Sistnämnda källa berättar, att E. lidit en våldsam död, och detta bekräftas av en till Knut Eriksson ställd påvebulla. E. blev begraven i Gamla Uppsala. Den enda episod ur E:s liv, som vi närmare känna, omtalas i en dansk klosterkrönika, författad tidigast inemot 1100-talets slut: sedan konung Sverker och hans drottning grundat tvenne cistercienserkloster i Sverige, flyttades det ena av dem till Varnhem, där en rik kvinna vid namn Sigrid skänkt munkarna en tomt med rika tillhörigheter. Men efter Sigrids död oroade hennes fränka Kristina, E:s gemål, som själv ville komma i besittning av godset, på olika sätt munkarna och uppeggade folket mot dem. En del av munkarna flyttade 1158 över till Vitskol på Jylland, men därefter stämdes E. och Kristina mildare mot munkarna, och en ny brödrakoloni från Alvastra slog sig ned i Varnhem. Denna notis, vilken visar E. som konung i Västergötland omkr. 1158, året för Vitskols klosters grundläggning, ger den enda säkra hållpunkten i E:s kronologi. De svenska annalernas uppgifter, att E. efter tio års regering dött 18 maj 1160, kunna — trots att de torde tillhöra tiden kort efter 1200-talets mitt — inte tillmätas avgörande betydelse, alldeles särskilt inte årtalet för E:s död, vilket sannolikt vilar på medeltida annalistisk-kronologisk konstruktion.

I kraftig motsättning till dessa torftiga notiser i primärkällorna stå uppgifterna om E. i den hagiografiskt färgade litteraturen. Redan omkr. 1198 dyrkades E. som helgon (i Vallentunakalendariet); sannolikt före 1220 hade hans ben skrinlagts i Gamla Uppsala (Sverre-sagan) och några årtionden senare vallfärdade folk till hans grav och talade man om järtecken där (påvliga indulgensbrev 23 okt. 1256, 21 okt. 1266; Västgötalagens kungakrönika). I juli 1273 torde hans ben ha överförts från Gamla Uppsala till Uppsala. Men även hans gamla gravplats var vid 1300-talets början ett säte för Erikskulten (E. Carlsson). Redan ärkebiskop Folke Ängel gjorde uppteckningar om järtecken i samband med E., senare erhöll Israel Erlandsson i uppdrag att samla uppgifter om sådana; hans samling därav torde ha avslutats 1311. Denna verksamhet var givetvis betingad av strävanden att söka utverka E:s kanonisation, strävanden, som emellertid icke fullföljdes. I samband härmed står säkerligen den tidigast på 1270-talet författade Erikslegenden. Den äldsta existerande versionen därav, helt kort, är från 1200-talets sista decennier. Standardlegenden åter föreligger äldst i en handskrift från 1344 och ingår redan dessförinnan som lectiones i gudstjänstböcker från 1200-talets slut eller omkring 1300. Om själva handskrifterna, deras inbördes förhållande och publicering samt om E. i kult och liturgi se vidare nedan s. 254 ff. Standardlegenden är ytterligt schablonmässig och skildrar sin hjälte utan individualiserande drag som en hjälte- och martyrkonung, en rättvis lagstiftare, en asket, en kristendomens förkämpe. Legenden omtalar ett korståg, som E. skall ha företagit till Finland och tillskriver sålunda honom äran att ha inlett den svenska erövringspolitik mot öster, som vid tiden för legendens författande var aktuell.

Att på grundval av det källmaterial, som föreligger, framställa en bild av E. och hans regering är omöjligt. Uppgifterna om hans person synas alltigenom vara hagiografiska schablonmålningar av en legendförfattare, som föga eller intet vetat om sin hjälte. Att Saxo, som ganska utförligt redogör för förhållandena i Sverige under 1150-talet, överhuvud inte nämner E., tyder inte på, att dennes välde skulle ha varit av någon större betydelse. Säkert kan dock om honom sägas, att han 1158 utövat konungamakt i Västergötland och några år därefter lidit en våldsam död. Ovisst är hur och när han kommit på tronen och vilken omfattning hans rike haft. Överhuvud kunna alla positiva uppgifter om E. — utöver de nyss nämnda — inte bevisas vara ursprungliga; de kunna tvärtom mycket väl vara frukter av medeltida historisk konstruktion och kompilation. Detta gäller uppgifterna om hans tronbestignings- och dödsår, om hans krigståg till Finland, hans lagstiftarverksamhet, hans död i ett slag mot Magnus Henriksson. Problemet kompliceras av uppgifter hos Saxo och i sverkersk partitradition. Den förre omtalar, att Magnus Henriksson inspirerade dråpet på Sverker d. ä. och kort därefter föll för Karl Sverkersson, som omedelbart efterträdde sin fader. Enligt sverkersk släkttradition åter riktas anklagelser mot Erik Knutssons föregångare att ha låtit mörda Sverker och efterträddes denne direkt av sin son (påvebulla 1208). Det är uppenbart omöjligt att annat än rent glimtvis iakttaga E. under den orosperiod, som sträckte sig från Sverker d. ä:s död omkr. 1155 fram till Knut Erikssons slutgiltiga seger på 1170-talet, då både Sverkers död (enligt Saxo), E:s död (enligt påvebrev 1193) och Karl Sverkerssons död (enligt Västgötalagens kungakrönika) följdes av inre stridigheter. E:s betydelse för Sverige beror säkert inte på hans kungagärning utan på hans ställning som dynastigrundläggare och nationalhelgon. Sedan den ursprungliga okritiska tilltron till legendens teckning av helge Erik konung gett vika för ett mer vetenskapligt betraktelsesätt, ha olika hypoteser framförts. Knut Stjerna inledde denna diskussion med att påvisa legendens låga värde som historisk källa och utmönstra dess uppgifter. Den bild av Erik, som då återstod, hade föga imponerande resning och ägde inte stor likhet med en helgonkonung: en »betydelselös gestalt», en usurpator, som några få år lyckades hävda en labil maktställning i en del av riket. Därtill kommo ytterligare en del omständigheter. E. tillskrevs härstamning från Blot-Sven, den hedniska reaktionens ledare, han uppträdde fientligt mot Varnhems munkar, hans ättlingar företrädde gentemot den sverkerska dynastiens klerikala monarki en laicistiskt färgad politik; den Erik Årsäll, vilken omtalas i Heimskringla såsom representant för den sista hedniska reaktionen i Sverige, kan — menar Stjerna — inte vara någon annan än E. den helige. Så långt som till att göra E. till hedning går ej Stjerna, men han karakteriserar honom rent ut som det hedniska partiets tronpretendent, »en mycket ljum kristen», som »aldrig varit någon kyrkans man», trots att mot slutet av hans liv hans »hat mot de kristna inrättningarna avtagit». Men varför ha då legend och tradition åt denne konung, som i sig var så föga ägnad att bli Sveriges skyddspatron, givit martyrkrona och helgongloria? Stjerna menar, att kring hans person i själva verket koncentrerats legender och att på honom överflyttats en kult, som ursprungligen avsett två helt andra gestalter. Den ene av dessa var en svearnas fruktbarhetsgud, Frö-Erik, konkretiserad som deras konung — i detta avseende åberopar Stjerna särskilt Rimberts uppgifter om den vid 800-talets mitt apoteoserade sveakonungen med detta namn. Den andra gestalten, varifrån legendens och traditionens E. lånat drag„ var enligt Stjerna åter en av den kristna kyrkans äldsta helgon i Sverige, en Ericus peregrinus, om vars martyrdöd redan Adam av Bremen vet att berätta och som även omtalas i den av folklig tradition starkt influerade Botvidlegenden.

Det är givet, att Stjernas skarpt formulerade polemik mot en så fast rotad historisk tradition som den om E. skulle väcka opposition, och i själva verket hade Stjernas uppfattning åtskilliga sårbara punkter. Huvudopponent var C. M. Kjellberg. I flera avseenden påvisade han onöjaktigheter och förhastade slutsatser i Stjernas framställning; han förkastade bl. a. Stjernas identifikation av E. med Erik Årsäll och Frö, han påpekade, hur den danska klosterkrönikan utgjorde en alltför svag grund att berättiga Stjernas tes, att E. skulle vara en ljum kristen. Särskilt sökte Kjellberg stödja Erikslegendens uppgifter genom att framdraga andra källor, som skulle bekräfta legenden eller eljest voro ägnade att ställa E. i en annan belysning än Stjernas. Han åberopade sålunda ett brev av Erik Knutsson, vari denne stadfäster en gåva till Nydala kloster av sina företrädare, bl. a. E., samt två påvebullor från 1170-talet, varav den ena omtalar en av svearna som helgon dyrkad person, vilken stupat under dryckenskap, den andra förhållandet mellan svearna och de mellan kristen och hednisk tro vacklande finnarna. Dessa skulle bevisa eller indicera, att E. varit konung jämväl över Småland, att han uppträtt till ett klosters fromma, att han dyrkats som helgon kort efter sin död och att svenska korståg före 1170-talet riktats mot Finland — allt detta bestyrkte legendens skildring av E. men stod i strid mot Stjernas nya bild. Ett annat inlägg gjorde O. Janse, som accepterade de flesta av Stjernas resultat men på grundval av den nyss nämnda »påvebullan om E. den heliges, korståg» tog ställning mot hans förnekande av E:s tåg till Finland. Den följande diskussionen kom att särskilt koncentrera sig till de två påvebullorna, deras innebörd och tolkning samt gled sålunda bort från E., som inte nämnes i någon av dem.

Problemet togs upp till ny behandling av K. B. Westman, som ville förstå E. den helige genom att skildra honom mot bakgrunden av tidens allmänna kyrkopolitiska läge och motsättningar. De antydningar, som gåvo Stjerna anledning att karakterisera E. som en ljum kristen, hednapartiets man gentemot de varmt kristna konungarna av sverkerska ätten, föranledde Westman att framställa E. — och hans. efterkommande — såsom ledare för ett konservativt nationalkyrkligt orienterat parti, medan konungarna av den sverkerska ätten vore talesmän för den gregorianska kyrkoreformrörelsen. Åt Erikslegenden sökte Westman indicera ett stort källvärde, och han godtog dess uppgifter om E. såsom lagstiftare, kyrkobyggare och korsfarare. Han gjorde gällande, att E:s gestalt »måste ha haft ganska betydande dimensioner».

Det är sannolikt, att Westman i väsentliga drag träffat rätt, när han betonar sambandet mellan den sverkerska ättens konungar och kyrkoreformrörelsen. Men han har även för den senare tiden så renodlat synpunkten och så starkt schematiserat bilden, att man måste tala om ett tillrättaläggande av källorna. Än mer var Westmans uppfattning av dynastigrundläggaren E. ägnad att väcka opposition.

Från starkt kritiska utgångspunkter upptog L. Weibull problemet till behandling. Källmaterialet granskades och värdesattes, traditionsutvecklingen klarlades. Resultatet blev, att både legendens bild av martyrkonungen E., Stjernas skildring av E. som hednapartiets man och den ljumme kristne samt Westmans framställning av talesmannen för konservativa, nationalkyrkliga ideal måste avvisas såsom obevisbara. Någon totalbild av E. framlägger icke Weibull; en sådan är enligt honom icke möjlig. Han hävdar, att källmaterialet till E:s historia överhuvud är så sparsamt, att utöver spridda fakta om E. och episoder ur hans liv, vilka ovan meddelats, intet låter sig med säkerhet konstatera. Här är ett sådant fall, där den historiska vetenskapen måste nöja sig med ett negativt resultat, den måste konstatera, att den till följd av bristande material inte kan — ens i grova huvuddrag — rekonstruera E:s gestalt och historia.

Weibulls arbete, som koncist fastslår vad vi med säkerhet veta om E., avslutade inte diskussionen om denne. Vissa nyare diskussionsinlägg gälla mer Erikskultens utveckling och Eriksrelikernas öden än helgonkonungens person och levnad. Ett försök att med principiell anslutning till Weibulls grundsyn och med användande av kritisk metodik övervinna hans resultat har gjorts av E. Carlsson. Han hävdar, att den bevarade Erikslegenden är vida äldre än man tidigare antagit och att den punkt däri, som omtalar grundläggningen av Uppsala nya domkyrka, är en sen interpolation. Eller också har den bevarade legenden hämtat sitt stoff från en vida äldre legend, nedskriven icke långt efter helgonkonungens död. Därför kan man, menar Carlsson, acceptera legendens icke rent schablonmässiga upplysningar om E., främst om hans korståg till Finland. Bindande bevis för den av Carlsson antagna interpolationen i den bevarade helgonlegenden eller dennas beroende av en tidigare legend föreligga dock ej. Ställer man stränga krav på bindande bevisföring, är det inte mycket vi veta om det svenska nationalhelgonets personlighet och levnadsöden.

I fråga om själva handskriftsmaterialet med legenderna om E. samt det kyrkligt-liturgiska källmaterialet och dess utveckling må följande nämnas.

Den tidigaste kända utformningen av Erikslegenden är den sist upptäckta, avtryckt av Ellen Jorgensen i Nordisk tidskrift för bok-och biblioteksväsen 1933 (s. 191). Den förekommer i ett svenskt breviarium (Ms Add. 40146) i handskriftssamlingen i British Museum. Breviariet är skrivet för Linköpings stift någon gång under 1200-talets sista decennier. Denna legendversion är kortare än standardlegenden och sakuppgifterna ytterst få. Toni Schmid hävdar emellertid, att det icke därför är säkert, att denna legend representerar ett tidigare stadium än standardlegenden med dess utsmyckningar. Den kan i stället vara en för Linköpings stifts liturgiska bruk gjord förkortning av en Uppsalalegend, som sedan utförligare återgår i standardlegenden.

Om tiden för legendens författande se ovan (s. 250). Standardlegenden återgår på två olika uppteckningar. Den äldre av dessa föreligger i Registrum Upsalense från 1344 (codex A 8, Riksarkivet), som innehåller på latin såväl vita som de 50 miracula, sammanställda av dominikanpriorn i Sigtuna, sedermera biskopen i Västerås Israel Erlandsson och utgivna 1675 av J. Schefferus. Mirakelförteckningen torde, såsom förut nämnts, vara avslutad 1311. En annan uppteckning med såväl latinsk som svensk version med vita och miracula finns i Codex Reginae Lat. 525, Vatikanbiblioteket, numera utgiven (Vita et miracula sancti Erici regis Sueciae...) i faksimiliedition (med inledning på svenska och engelska) av Axel Nelson (Corpus codicum suecicorum medii aevi, vol. 3, Hafniae 1944). Denna handskrift, som tillhört drottning Kristina, medfördes av henne till utlandet, slutligen till Rom. Bollandisterna fingo kännedom om den och G. Henschenius tryckte därefter Erikslegenden 1685 i Acta sanctorum (Majus, T. IV, p. 187—197). Handskriften, som är praktfullt utstyrd, anses av Nelson härröra från 1400-talets början och troligen vara gjord för Uppsala domkyrka. En avskrift togs 1817 i Rom av sedermera domprosten S. F. Lidman och efter denna trycktes legenden, dock med flera felläsningar, i Handlingar rörande Skandinaviens historia, 6 (1818; s. 1—55). Vid legendens publicering i Scriptores rerum svecicarum, 2: 1 (1828) tryckte J. H. Schröder (s. 273—316) vita och miracula på svenska efter vatikancodexen, dock i en betydligt moderniserad form, parallellt därmed Israel Erlandssons latinska text, samt (s. 318—321) en svensk text av legenden efter Codex Ups. G 528 (Codex Bildsteinianus, från 1420—50) och en lågtysk version därav, som utgivits i »Leuen der hylligen» (Lübeck 1507). Härtill har Schröder fogat bl. a. (s. 323—328) ett avtryck av Eriksofficiet efter Breviarium Upsalense (Stockholm 1496), varur tidigare en sammandragen biografi tryckts av J. Vastovius i »Vitis aquilonia» (Köln 1623). I »Fornsvenska legendariet» har G. Stephens lämnat ett avtryck i del 2 (1858, s. 883—888) efter Codex Ups. C 528 och i del 3 (1865—74, s. 343—385) efter vatikancodexen i Lidmans avskrift. En modern utgåva av rimofficiet och hymnerna till E. finnes i Analecta hymnica,, resp. bd 25 (1897) och 43 (1903).

Beträffande Erikskultens utveckling har redan nämnts (ovan s. 250), att E. omkring 1198 (Vallentunakalendariet) dyrkades som helgon, varjämte några andra uppgifter lämnats rörande kulten under 1200-talet. Härtill må, efter Toni Schmids utredning (1951), ytterligare nämnas följande. Redan 1298 kallar sig ärkebiskopen av Uppsala ärkebiskop »genom Guds och de heliga apostlarna Petrus' och Paulus' och martyrerna Laurentius' och Eriks barmhärtighet». S:t Eriks kapell i Uppsala nämnes 1314. Småningom blir E. den förnämste av landets skyddshelgon. Birgitta Birgersdotter framhöll E. som ett varnande och eggande exempel och hennes samtida, icke minst konung Magnus Eriksson, sörjde för Erikskultens ytterligare spridning och utgestaltning; Magnus föreskrev firande av Eriksfest i Oslo. Vid mitten av 1300-talet äro kulttexterna för Eriksdagen spridda och enhetliga. Det finns en fullt utarbetad missa propria, ett officium proprium, bakom vilket standardlegenden skymtar. Officiet utgöres av ett rimofficium med hymner och tre läsestycken. Standardofficiet med tre lektier, tre hymner, bön samt antifoner och responsorier för en nokturn kan i handskrifter följas till tiden före 1300. Nicolaus Hermanni kompletterade rimofficiet med antifoner och responsorier för andra och tredje nattgudstjänsten. Med birgittinernas. ordensfolk följde kulten av E. på 1400-talet med till både kontinenten och England. I Danzig instiftade den tyske köpmannen i Stockholm Cort Rogge d. ä. (biskop Cort Rogges far) ett Olavs- och Eriksaltare.

Eriksofficiet ingår i de tryckta svenska breviarierna och mässböckerna samt i breviarierna från Nidaros, Lund, Roskilde och Odense. I de tryckta liturgiska böckerna har Eriksdagen den 18 maj följande festgrad: totum duplex i Uppsala, semiduplex i Nidaros och novem lectionum i Roskilde och Odense. Läsningen i Eriksdagens officium utgöres av en del av standardlegenden. I modern översättning äro Eriksofficiet, Eriksmässan och Eriksmiraklerna tryckta i Credo (26, 1945, s. 26—661) av Tryggve Lunden, som även (1951) behandlat miraklerna i en uppsats. I korrektur föreligger och väntas snart utkomma minnesskriften »Erik den helige. Historia, kult, reliker», av vars bidrag här använts Toni Schmid, »Erik den helige i liturgien». Övriga bidrag äro: av K. B. Westman om E. som historisk person, av N. Ahnlund om E. i den nationella och folkliga kulten, av B. Thordeman om E. i medeltidens bildkonst samt om E:s kungakrona, av B. E. Ingelmark om E:s jordiska kvarlevor, av Agnes Geijer om textilierna i E:s skrin, av C. A. Nordman om en Eriksrelik i Finland, av A. Bygden om E:s relikskrin genom tiderna samt av O. Källström om E:s relikskrin som konstprodukt.

Bland E:s barn äro med säkerhet kända sonen Knut Eriksson, sedermera konung av Sverige, samt döttrarna Margareta, g. m. konung Sverre av Norge, och Katarina, g. m. Nils Blaka, förmodligen en svensk storman, och moder till den från Norges historia kända Kristina den svenska. I ett dokument från Knut Erikssons tid omtalas en dennes bror Filip; uteslutet är väl icke, att Filip varit Knuts halvbror, och att de blott haft gemensam mor. Om det icke bevisbara men rimliga antagandet, att Knut långe är sonson till Filip, är riktigt, synes det sannolikare, att denne var en E:s son. Jfr även art. Erikska ätten.

Författare

Sture Bolin med bidrag (om E. i kulten och liturgien) av Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor (jämte här ovan nämnda texter och textutgåvor samt den blivande minnesskriften) : Diplonmtarium suecanum, 1 (1829) ; Liber ecclesioe Vallen-tunenses, utg. av Toni Schmid (1945) ; Scriptores minores historice danicce medii revl... rec. M. C. Gertz, 2 (1918—20) ; Scriptores rerum svecicarum medii a>vi, 1 (1S18), 2 (1S28) ; Sogur danakonunga ... utg. af O. af Petersens & E. Olson (1919—25); Sverris saga... Utg____ved G. Indreb0 (1920). — O. Ahnifelt, Ännu ett bidrag till tolkningen af »påfvebrefvet om Sankt Eriks korståg» (Hist. tidskr., 21, 1901) ; N. Ahnlund, Till frågan om den äldsta erikskulten i Sverige (Hist. tidskr., 68, 1948) ; dens., 'S :t Eriks translation och legend (ibid., (39, 1949) ; E. Carlsson, Erikskultens uppkomst. Påven Alexander III :s brev till svearnas och göternas konung K. (Saga och sed, 1938, tr. 1939) ; dens., Translacio archiepiscoporum. Erikslegendens historicitet i belysning av ärkebiskopssätets förflyttning från Upsala till östra Aros (UUÅ 1944 : 2) ; dens., S :t Eriks tavla och S :t Eriks skrin (1949) ; K. Grotenfelt, Erik den helige och hans korståg till Finland (Hist. tidskr. för Finland, 5, 1920) ; T. Haapanen, Olika skikt i S:t Eriks metriska officium (Nord. tidskr. för bok- o. bibl.-väsen, 14, 1927) ; A. Hahr, Erik den heliges legend och Uppsala domkyrka (Kyrkohist. årsskr., 44, 1944) ; G. Holmgren, När försvann det gamla S:t Eriks skrin? (ibid., 46, 1946) ; J. Jaak-ljola, Pyhän Eerikin pyhimystraditsionin, kultin ja legendan synty (Historiallisia tutkimuksia, 4:1, 1921) ; O. Janse, De nyaste åsikterna om Erik den helige (Hist. tidskr., 18, 1898) ; dens., Upsala ärkesätes flyttning (Bidrag till Sverges medeltidshistoria, tillegn. C. G. Malmström, 11, 1902) ; Ellen J0rgensen, Bidrag til ffildre nordisk Kirke- og Litteraturhistorie (Nord. tidskr. för bok- o. bibl.-väsen, 20, 1933) ; C. M. Kjellberg, Erik den helige i historien och legenden (Finsk tidskr., 45, 1898) ; dens., Genmäle (Hist. tidskr., 19, 1899, bil.) ; dens., S. Erikslegendens författare och en autograf af honom (Kyrkohist. årsskr., 2, 1901); dens., Flyttningen av ärkebiskopssätet och Erik den heliges reliker 1273 från Uppsala till östra Aros (Fornvännen, 14, 1919); dens., Erik den heliges ättlingar och kronpretendenter bland dem (Hist. tidskr., 43, 1923); A. Korhonen, N. s. ensimäinen ristiretki Suomeen Ruotsin edellytysten kannalta katsottuna (Historiallinen aikakauskirja 1926); å. Ljungfors, Till några svenska 1200-talsurkunders diplomatik (Hist. tidskr., 71, 1951); T. Lundén, Om de medeltida svenska mirakelsamlingarna (Kyrkohist. årsskr., 50, 1950, tr. 1951); C. A. Moberg, Über die schwedischen Sequenzen (1927); dens., Die liturgischen Hymnen in Schweden, 1 (1947); A. Neovius, Något om rätta årtalet för Erik den heliges och biskop Henriks död (Finska kyrkohist. samf:s prot. och meddel., 5, 1904—1905, tr 1908); Toni Schmid, [se texten ovan]; A. Stade, Påvebrevet till »konung K» (Kyrkohist. årsskr., 38, 1938); K. Stjerna, Erik den helige. En sagohistorisk studie (LUÅ 34: 1: 2, 1898 ); dens., Påfvebrefvet om Sankt Eriks korståg (Hist. tidskr., 19, 1899); dens., Påfvebrefvet om Sankt Eriks korståg, 2. Svar till herr C. M. Kjellberg (Hist. tidskr., 20, 1900 bil); S. Söderlind, Erik den heliges skrinläggning och Uppsala ärkesätes flyttning (Hist. tidskr., 70, 1950); H. Toll, Erik den heliges korståg till Finland (Hist. tidskr. för Finland, 11, 1926, tr. 1927); S. Tunberg, Erik den helige, Sveriges helgonkung (Fornvännen, 36, 1941); dens., Erik den helige, Sveriges helgonkonung (ibid., 45, 1950); L. Weibull, Erik den helige (Aarbøger for nord. Oldkyndighed og Historie, 3:7, 1917); K. B. Westman, Den svenska kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s (1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik den helige, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin med bidrag (om E. i kulten och liturgien) av Bengt Hildebrand.), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15396
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik den helige, urn:sbl:15396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin med bidrag (om E. i kulten och liturgien) av Bengt Hildebrand.), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se