K Hjalmar Branting

Född:1860-11-23 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1925-02-24 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Publicist, Statsminister, Partiledare, Utrikesminister, Finansminister


Band 06 (1926), sida 14.

Meriter

3. Karl Hjalmar Branting, den föregåendes son, f. 23 nov. 1860 i Stockholm, d. 24 febr. 1925 därstädes. Elev vid Beskowska skolan vt. 1868; avlade mogenhetsexamen vid Stockholms gymnasium 19 maj 1877; student i Uppsala ht s. å.–vt. 1882. Amanuens vid Stockholms observatorium 1879–80 samt 1882–84; e. riksdagsreferent i Stockholms dagblad 1883; medarbetare i tidningen Tiden 1884; redaktör för densamma våren 1885–jan. 1886; medarbetare i Socialdemokraten 1886; redaktör för densamma 14 sept. s. å.–apr. 1892 och nov. 1896–nov. 1908, för tidskriften Tiden hösten 1908–1917 samt ånyo för Socialdemokraten jan. 1911–okt. 1917; riksdagsreferent i Dagens nyheter 1887–90 och 1892–96; ledamot av socialdemokratiska partistyrelsen från första partikongressen apr. 1889 (ordförande i verkställande utskottet 17 jan. 1907) och av styrelsen för Socialdemokratiska arbetarpartiets norra och mellersta distrikt 1889; deltog i folkriksdagarna 1893 och 1896; ledamot av riksdagens andra kammare från 1897 till sin död och var därunder ordförande i socialdemokratiska riksdagsgruppen 1906–20, 1921 och 1924, valman för utseende av tryckfrihetskommitterade 1906 och 1908–09, ledamot av bevillningsutskottet 1906 och 1908–11, av första särskilda utskottet (rösträttsutskottet) 1907, av talmanskonferensen 1912–21 och 1924, v. ordförande i konstitutionsutskottet 1912–14, v. ordförande i särskilda utskottet (pensionsutskottet) 1913, valman vid justitieombudsmansvalet 1914 A–1915, ledamot av första särskilda utskottet (försvarsutskottet) 1914 B, av hemliga utskottet 1914 B och 1916–21, valman vid militieombudsmansvalet 1915, v. ordförande i särskilda utskottet (olycksfallsförsäkringsutskottet) 1916, ordförande i tredje särskilda ritskottet (rösträttsutskottet) 1918 urt, ledamot av första särskilda utskottet (författningsutskottet) 1919, ordförande i första särskilda utskottet (ang. Nationernas förbund) 1920, ledamot av utrikesnämnden 1921 och 1923–24, valman vid fullmäktigevalen 1921 samt ledamot av särskilda utskottet (försvarsutskottet) 1924; ledamot av ålderdoms- och invaliditetsförsäkringskommittén 13 dec. 1907–19 okt. 1915; ledamot av första (finansiella) beredningen för utredning av frågan om rikets försvarsväsen 1 dec. 1911–18 mars 1914; ledamot av styrelsen för riksdagens interparlamentariska (freds)grupp från 1912 (v. ordförande 1914 och representant i interparlamentariska unionens råd 1921); sakkunnig i pensionsstyrelsen 18 juli 1913; ledamot av kommittén angående obligatorisk sjukförsäkring m. m. 31 dec. 1915–26 okt. 1917; ledamot av strafflagskommissionen 10 mars 1916–19 okt. 1917; statsråd och chef för finansdepartementet 19 okt. 1917–5 jan. 1918; ledamot av kommittén för tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen efter världskrigets slut (ang. Nationernas förbund) 22 jan. 1918–31 dec. 1922 (enl. K. beslut 30 nov. s. å.); bankofullmäktig 1918–20; ledamot av kommittén angående utrikesdepartementets omorganisation 20 juni 1918–20 mars 1923; ledamot av kommittén för samarbete mellan regering och riksdag i viktiga utrikespolitiska angelägenheter 31 dec. 1918–15 mars 1919; ordförande på Internationalens konferens i Bern 1919; medlem av dess permanenta internationella kommission s. å.; svensk delegerad vid fredskonferensen i Paris 11 apr. s. å.; svensk delegerad i Ålandsfrågan 1919–21; ledamot av svenska föreningen för nationernas förbund och av dess styrelse från föreningens stiftande 1919; medlem av utrikesdepartementets antagningskommitté 31 okt. 1919; statsminister 10 mars–27 okt. 1920; svenskt ombud vid Nationernas förbunds delegeradeförsamling i Geneve från 1920; ledamot av Nationernas förbunds kommission för minskning av rustningarna 1921; statsminister och minister för utrikes ärenden 13 okt. s. å.–19 apr. 1923; chef för svenska delegationen vid Genuakonferensen 1922; medlem av Nationernas förbunds råd från 1923; ånyo statsminister 18 okt. 1924; erhöll avsked från statsministerämbetet med bibehållande av statsrådsämbetet 24 jan. 1925. Erhöll hälften av Nobels fredspris 1921.

Gift 4 apr. 1884 med Anna Matilda Charlotta Jäderin (se följande).

Biografi

Själv ledde B. gärna sin andliga härstamning tillbaka till det skede, vilket han en gång karakteriserat som »kritikens och den andliga frigörelsens åttiotal». För honom tedde sig den anknytning till särskilt västeuropeisk radikalism, vilken utmärkte genombrottet, såsom en länge fördröjd »europeisering» av hjärnorna. I Uppsala, dit hans med framgång påbörjade astronomiska studier förde honom mot slutet av 1870-talet, tillhörde han det radikala studentkotteri, som i Karl Staaff såg en ledare. Av betydelse för hans utveckling till utpräglad och aktiv radikalism var det av Hans Forssell 1881 på grund av Anton Nyströms positivistiska propaganda inledda anloppet mot Stockholms arbetareinstitut, vilket föranledde den just myndigvordne studenten att med en donation stödja institutets verksamhet. Som ett av sina bästa studentminnen har B. skildrat, hur K. P. Arnoldsons religionsfrihetsmotion på våren 1882 inom hans kotteri väckte den rörelse, ur vilken nästa höst studentföreningen Verdandi framgick. Själv hade han då återtagit en tidigare bestridd amanuensbefattning vid Stockholms observatorium, men det dröjde ej länge, innan hans intresse för de allmänna frågorna förde honomöver i pressens tjänst. Sin egentliga journalistiska gärning började han i Arnoldsons tidning Tiden, som dock snart kom på obestånd. Efter ett misslyckat försök att rädda företaget genom att (juni 1886) göra det till organ för fackföreningarnas centralkommitté, övergick B. till. Socialdemokraten. Den lilla socialdemokratiska fraktion, som vid denna tid fanns i Stockholm, var delad i två grupper, av vilka den ena i opposition mot August Palm och hans vulgära skrivsätt i Socialdemokraten samlat sig kring ett eget organ, Nya samhället. Vid möten i Murarfackföreningens lokal 7 och 14 sept. 1886 träffades emellertid en uppgörelse, som åter gjorde Socialdemokraten till rörelsens enda organ och överflyttade ledningen av tidningen till dess båda främsta medarbetare, B. och Axel Danielsson. Samarbetet mellan dem blev en latent, maktkamp, som enligt Danielssons vittnesbörd aldrig urartade till personliga slitningar men slutade med att Danielsson sökte sig ett nytt verksamhetsområde, då B. följande år ensam valdes till Socialdemokratens redaktör. Därmed hade B. nått upp i arbetarrörelsens främsta led och vid tjugusex års ålder fått en tribun, från vilken han med växande styrka gjorde sin röst hörd. Vid sidan av den journalistiska gick den muntliga agitationen, och även i denna kom B. som folkmötes talare i personlig beröring med alla delar av landet.

Själv har B., trots en i de tidigare socialistårens större artiklar och broschyrer framträdande strävan efter teoretisk klarhet på marxistisk grund, aldrig samlat sig till en genomförd framställning av sin uppfattning. Intet närmare har heller blivit bekant om de inflytelser, vilka, enligt vad det uppges redan på en utländsk resa 1882, förde honom över från Verdandikretsens allmänna politiska och kulturella radikalism till socialismen. Hans biografer bruka söka en psykologisk förklaring i en starkt personlig karakteristik av B: s vän och skolkamrat konstnären Rickard Bergh, vilken som hans centrala egenskaper framhåller »mod, djup rättskänsla och därtill en då och då framskymtande nästan kvinnlig ömhet, kompletterande hans annars så utpräglat manliga väsen» — en ömhet, som säges gärna ha framträtt i följe med medkänsla och redan under skolåren skall ha gjort honom till de svagas beskyddare. I socialismens materialistiska historieuppfattning — som han därjämte kombinerade med en radikal ateism — mötte B. evolutionistiska tankegångar, vilka tack vare darwinismens segertåg från gemensamma filosofiska utgångspunkter genomsyrat även det naturvetenskapliga åskådningssättet. Likaså fann han där en om naturvetenskaplig metod påminnande strävan att återföra det historiska skeendet på en lagbunden ordning. Det är uppenbart, att dessa analogier med det naturvetenskapliga tänkandet för B. lyfte socialism men till rangen av vetenskap, och den materialistiska historieuppfattningen förblev också det konstitutiva draget i hans samhällsåskådning. Mycket stor betydelse ägde för den unge B. jämväl den marxistiska läran om produktionens växande koncentrering. Medan han upprätthöll den därmed förbundna utarmnings- och proletariseringsteorien endast i den form, att den borgerliga samhällsorganisationen utestänger arbetarklassen från proportionell andel i det växande välståndet, såg han i stordriften den högre organisationsformen, som förbereder en fullt rationell enhetlig ledning av produktionen. Med stor konsekvens fullföljde han tanken om storproduktionens överlägsenhet i tidskriftsuppsatsen »En undergräfd magtställning» (1886), ett under tullstriden utformat angrepp på lantmannapartiet och agrarprotektionismen, som avvisade jordbrukstullarna såsom ett maktlöst palliativ mot bondeklassens oundvikliga undergång i tävlan med inhemsk och transocean stordrift. Teorien om stordriftens seger blev även bestämmande för B: s fördelningslära. Under förkastande av varje tanke på produktionsmedlens delning såsom ett återfall till smådrift krävde denna med starkt agitatorisk betoning en jämnare fördelning av produktionsresultatet, inkomsten, men saknar större intresse, då B. knappast ägnade allvarlig uppmärksamhet åt det väsentliga problemet om inkomstens rätta fördelning mellan konsumtionen och produktionsmedlens underhåll och utbyggnad. Avgörande var B: s ställningstagande till den marxistiska katastrofläran och den därmed förbundna taktikfrågan. Med sin starkt evolutionistiska uppfattning hävdade han som det centrala i den socialistiska åskådningen, att det nya samhället gradvis skulle framväxa inom det gamla, och om han än ej bröt med teorien om den våldsamma exproprieringen, koncentrerades därför hans uppmärksamhet på det fackliga och politiska vardagsarbetet inom samhällsordningens ram. Genom det eftertryck, varmed B. framhöll de näraliggande uppgifterna i jämbredd med framtidsmålet, var han från början en utpräglad representant för de flerstädes inom socialismen framträdande reformistiska riktningar, vilka längre fram i den revisionistiska striden i Tyskland skulle ådraga sig så stor uppmärksamhet.

Aggressiv hänsynslöshet och åttiotalsradikalismens förkärlek för det oförblommerade ordet förenade sig i B:s agitatoriska verksamhet med klarhet i tanke och uttryck, med nykter beräkning och med en formell smidighet, som gjorde det lätt för honom att utan självmotsägelse gå till men också stanna vid den gräns, som lämpade sig för varje särskilt tillfälle. Det var karakteristiskt för honom både som journalist och talare att blott genom skiftningar i de olika momentens betoning utprägla samma tankegång än till en våldsamt hetsande stridsfanfar, än till en lugnande, övertygande utredning, än till en halvt sentimentalt bevekande, halvt hotfull vädjan. Med sin evolutionistiska läggning och sin förkärlek för den parlamentariska vägen var B. ingen vän av överilade våldsdåd och förlöpningar. Han påtalade även ofta nog dylika, men han sökte gärna se de enskilda fallen som följder av allmänna faktorer och ombildade detta betraktelsesätt till en högt uppdriven teknik att vid kritiken av »överdrifterna» göra sig till tolk för det bakomliggande missnöjet. Därvid nådde han dock stundom en förståelse även för dettas yttringar, åt vilken han kunde giva uttryck, som i hög grad upprörde den allmänna meningen.

Inom den socialdemokratiska rörelsen sökte B. sin uppgift i den politiska verksamheten. På ett stort möte till firande av tidningen Socialdemokratens första årsdag (sept. 1886) proklamerade han, att de svenska socialdemokraterna måste organisera sig som politiskt parti. Så skedde och vid den konstituerande partikongressen i Stockholm apr. 1889. Vid denna fungerade B. som sekreterare och erhöll nu den plats bland det nya partiets styresmän, som han skulle behålla till sin död och utveckla till ett med tiden alltmer obestritt — och år 1907 även formellt erkänt — ledarskap. Kongressen ställde sig på den reformistiska ståndpunkt, som B. företrädde. Den uttalade sig för en energisk kamp för den allmänna rösträtten, den medgav samverkan med andra partier för näraliggande gemensamma syften vid val, rösträttsagitation och dylikt, och den antog en av B. skriven resolution, som förkastade »obetänksamma våldsamma utbrott av folkets missnöje» och reserverade våldet för sådana revolutioner, »som de styrandes blindhet och egoism frammana». Efter uppgörelse med en av Hinke Bergegren företrädd antiparlamentarisk, anarkistiskt färgad riktning, som utdömdes vid den andra partikongressen i Norrköping våren 1891 och därefter fann en tillflykt i Stockholms år 1.892 stiftade socialistiska ungdomsklubb, utbyggde partiet ytterligare sin organisation vid tredje partikongressen i Göteborg i mars 1894 och säkerställde därpå sin rekrytering genom den mycket omstridda »tvångsanslutningen», vilken B. vid Landsorganisationens bildande 1898 energiskt försvarade både emot dess motståndare inom fackföreningarna och emot den borgerliga pressens tal om otillbörligt samvetstvång (Tivolimötet 1898). Vittnesbörd om den socialdemokratiska rörelsens tillväxt under detta skede blevo från 1890 de årliga förstamajdemonstrationerna, vilka i Stockholm ägde rum på Ladugårdsgärde och väsentligen fingo sin prägel genom B: s folkliga talekonst. Ett annat synligt uttryck för utvecklingen i Stockholm blev »Folkets hus», vid vars invigning 1901 B. talade. I hög grad togs naturligtvis Socialdemokraten i anspråk av de strejkrörelser, som gingo fram genom den svenska arbetarvärlden i samband med de börjande organisationssträvandena och särskilt kulminerade under åren 1890-—91. Uppgiften att vara arbetarpartens advokat vid dylika konflikter fyllde B. redoboget både under detta skede, då strejkbesluten skäligen kaotiskt fattades av de lokala organisationerna, och längre fram, då den fackliga rörelsen i landsorganisationen fått en ledning, i vars beslut han ej heller ägde del — ett av hans »stora och vackra drag. i samarbetet inom den svenska arbetarrörelsen» (Herman Lindqvist), vilket dock från en annan utsiktspunkt synts präglat av »en sällan bruten konsekvens i försvaret av allt, som av organiserade arbetare eller å deras vägnar företages mot andra samhällsmedlemmar» (Rinman).

B: s journalistiska verksamhet skänkte honom jämväl tillfälle att hävda sina allmänt radikala meningar. Att han med iver kastade sig in i tullstriden på den frihandelsvänliga sidan är förut antytt. En radikal grundåskådning i kvinno- och könsfrågor framträdde redan i en artikel om Strindberg och kvinnofrågan 1885. När därpå den bekanta sedlighetsdiskussionen i Uppsala på våren 1887 föranledde det mångomtalade inskridandet mot hans Verdandivänner, tog han deras parti med en hänsynslöshet, som ådrog Socialdemokraten fyra ärekränkningsmål och, efter fällande dom i tvenne av dessa, 800 kronors böter. Nästa år gällde det en annan av radikalismens principer, religionsfriheten. Ända sedan sin Uppsalatid var B. engagerad i denna fråga, och han förblev hela sitt liv anhängare av programmet: »religionen privatsak», som omhuldades av Religionsfrihetsföreningen, där han var en av de ledande, och accepterades av det socialdemokratiska partiet. Det var statsmakternas ingripanden mot V. E. Lennstrands religionsfientliga agitation, som vid denna tid gjorde frågan aktuell. B. delade ej Lennstrands utilistiska dogmatism, men han öppnade Socialdemokratens spalter för honom och blev för en av hans artiklar dömd till 300 kronors böter. Åtalen retade likväl till fortsatt trots, som ledde till nya åtal. För att sekundera Danielsson, som i Malmö anklagats för en våldsam artikel »Till världsalltets upphovsman», avtryckte B. denna i Socialdemokraten i förhoppning, att en huvudstadsjury ej skulle uttala sig fällande, men han dömdes även nu, denna gång till tre och en halv månads fängelse. I juryns beslut deltog bl. a. Viktor Rydberg, som i de former agitationen tagit såg ett upprörande gäckeri. Sitt straff avtjänade B. på Långholmen sommaren 1889.

Av dagspolitikens stora frågor upptogo efter tullfrågan främst försvarsfrågan, norska frågan och rösträttsfrågan B: s intresse. Med utpräglad "fredsvänlighet förband han övertygelsen om nödvändigheten av ett nationellt försvar. Men då han av detta försvar fordrade en »folklighet», som blev liktydig med någon art av milissystem, kom han i oförsonlig motsats mot de vid denna lid förhärskande militära strävandena. Hans ingripande i försvarsfrågan blev därför i alldeles övervägande grad hämmande och upprivande. Upptakten gavs redan 1892. De vinster, de militära kraven hemförde vid urtiman, utlöste från hans sida ett våldsamt angrepp på »råheten satt i system», som nu i militarismens skepnad ensam skulle vräka sig i högsätet. I unionsfrågan blev B: s roll framför allt en strid mot förstakammarmajoritetens politik. År 1895 hörde han till de ivrigaste kämparna mot tvångsrevisionismen. Stort uppseende väckte det, då han vid årets förstamajdemonstration fällde orden: »så må den, som bär ansvaret, också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphäva sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga, att tiotusenden kulor på order avfyras för att lemlästa och slakta vänner och bröder». Ehuru hotelsen på många håll ansågs åsyfta konungen, åtalades B. endast för »uppmaning till våld» och undslapp till slut med 500 kronors böter, som demonstrativt insamlades i Sverige och Norge. Framför allt blev B. under 1890-talet en centralfigur i agitationen för den allmänna rösträtten. Redan 1886 hade han på det tredje svenska arbetarmötet i Örebro medverkat till en resolution om medlen för vinnandet av den allmänna rösträtten, vid massmötena för denna vid Lill-Jans 1887 och 1890 var han en huvudtalare, och sedan hans parti vid den konstituerande kongressen 1889 uttalat sig för en allmän väns ter samverkan i rösträttsfrågan, utformade han 1891 tillsammans med Danielsson och Palm den andra partikongressens manifest angående denna. Här föreslogos trenne påtryckningsmedel, som under den följande tiden framför andra skulle ådraga sig uppmärksamheten, folkbeväpning (arbetarskytteföreningar), folkriksdagar och storstrejk. Det direkta våldshotet sköts åt sidan, då tredje allmänna svenska rösträttsmötet 1892 under uttalande av sin avsky för allt blodigt våld förkastade B:s yrkande på »åtgärder för att icke det svenska folket måtte stå alldeles skydds- och vapenlöst mot även de värsta kränkningar av dess frihet och rätt från vare sig yttre eller inre fiender». Folkriksdagstanken åter enade till en början rösträttsvännerna, men vid förverkligandet framträdde allt skarpare motsatsen mellan de moderatare elementen och socialdemokraterna. Sedan den första folkriksdagens framställningar ganska snöpligt avvisats (1893), upptog den fjärde socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 1894 på allvar storstrejkshotet, men beslutet väckte ängslan bland de liberala rösträtts vännerna och storstrejkstanken förkastades av 1896 års folkriksdag. Därmed var den allmänna vänstersamverkan i rösträttsfrågan tillsvidare sprängd, och en tillämnad ny folkriksdag uteblev.

Efter ett förkrossande valnederlag 1890 erövrade B. 1896 genom en hetsig valstrid den plats på andra kammarens Stockholmsbänk, som han sedan behöll till sin död. Under sex riksdagar kammarens ende socialdemokrat, fann han till en början i riksdagsdebatterna och i den flitigt anlitade motionsrätten snarast ett verksamt propagandamedel. Han intog beslutsamt sin plats bland förstakammarpolitikens oförsonligaste kritiker, han inflyttade — redan i sitt jungfrutal vid remissdebatten 1897 — i riksdagen sin agitation mot den utveckling av försvaret, som för honom innebar en kulturfientlig militarism, han återfanns nu och framgent i riksdagen likaväl som i pressen bland den allmänna kulturradikalismens förkämpar, och han var framför allt arbetarrörelsens självskrivne talesman, närhelst myndigheternas hållning vid arbetskonflikter väckte hans och hans meningsfränders missnöje eller ekot av de fackliga striderna eljest nådde riksdagen. Någon gång erinrade B. om sitt partis framtidsprogram, så i ett anförande om gruvföretag å kronojord 3 apr. 1897, vari han betecknade gruvorna, bankerna och järnvägarna såsom socialiseringens närmaste mål, liksom längre fram i de stora striderna om de norrländska malmfälten. Men i regel betonade han i riksdagsdebatterna endast mera antydningsvis den principiella bakgrund, mot vilken han såg en föreliggande fråga, för att med förkärlek dröja vid de praktiska skäl, som kunde väntas vinna gehör i kammaren. B. var ständig opponent mot försöken till lagstiftning om arbetsavtal (1897, 1898, 1899). Vid »Åkarpslagens» antagande 1899 inskränkte han sig till en harmfylld reservation, men redan följande riksdag inledde han vid dechargedebatten den långa kampen mot denna lag. Från sin första riksdag till de slutliga uppgörelserna 1913 och 1916 var han en av de drivande krafterna i arbetet för den sociala skydds- och försäkringslagstiftningen, till vars fromma han ofta åberopade löftena vid tullarnas införande 1888. Även i riksdagen fullföljde B. självfallet kampen för den allmänna rösträtten. Som en särskild insats drog han därvid upp frågan om lika kommunal rösträtt i städerna, vilken speciellt intresserade arbetarna (motioner 1897, 1899 och 1901, de båda senare med yrkande på proportionella val). I den samling av moderata och radikala reformvänner, som under Sixten von Friesens ledning 1899 och 1900 ägde rum kring kommunal- och 25-årsstrecken, deltog han, även om han (1899) ej nekade sig att tala om andra medel än argument och retade till motsägelse genom att definiera radikal demokrati som frånvaron av klassvälde. I sak var hans anslutning till samlingsprogrammet ett offer av egna principer, uteslutande motiverat av parlamentariska hänsyn.

På många sätt visade B. vid denna tid intresse för en vänstersamverkan på bred folklig bas. Sin rätliniga tillämpning av kapitalkoncentreringsdogmen på jordbruket hade han redan 1897 börjat revidera (»En vidräkning med det moderna samhället»). Och genom att stödja Karl Lindhagens Norrlandspolitik (22 maj 1901) visade han längre fram, att samförstånd mellan »våra arbetande småbönder och våra industriarbetare», då det gällde att mildra »födslovåndorna för det nya samhället», syntes honom värdefullare än stordriften även på ett område, där denna anbefaller sig själv så direkt som vid skogsbruk. Under de meningsbrytningar, som Millerand's inträde i ministären Waldeck-Rousseau 1899 väckte till liv, ställde sig B. sympatiskt avvaktande till tanken på »samregering på positivt reformprogram mellan det socialistiska arbetarepartiet och någorlunda närstående politiska fraktioner». Hans teoretiska intresse, vilket trätt mera tillbaka efter de första socialistårens ansatser, befruktades nu av den revisionistiska striden i Tyskland och sökte sig uttryck i en rad smärre skrifter med utpräglat reformistisk tendens. Tydligast framträdde kanske B: s utjämningssträvanden vid denna tid i försvarsfrågan. Visserligen reserverade han sig efter beviljandet av det stora flottanslaget 1899 »mot detta i djupaste mening ofosterländska, för de nordiska folkens fredliga utveckling hotande, måhända ödesdigra beslut» (29 apr.). Men på Partikongressen i Malmö år 1900 talade han varmt för »ett folkligt försvar», och i några mycket uppmärksammade »Kätterska strötankar» (Socialdemokraten, 1 maj 1900) hävdade han som sin personliga mening, att arbetarpartiet borde medverka till ett positivt beslut på folklig grund i härordningsfrågan utan att schackra med rösträttsfrågans lösning som vederlag. Vad B. bjöd låg emellertid på en helt annan linje än de segrande strävandena att skapa en verkligt fältmässig värnpliktshär. Gentemot 1901 års härordningsförslag ställde han också kravet på en folklig armé, mera schweizare än preussare, »med massor av goda skyttar», utbildade inom de frivilliga skytteföreningarna. På det sammanjämkningsförslag, som till slut antogs, yrkade han rent avslag för att vid 1903 års riksdag upptaga den fordran på »verklig planmässighet vid ordnandet av landets försvar i dess helhet», vilken skulle komma att spela en så viktig roll som vänsterprogram.

Redan i sitt första stora inlägg i 1901 års försvarsdebatt hade B. påtalat, att ministären ej utlovat en rösträttsreform som konsekvens av härordningsförslaget. Och efter sammanjämkningens antagande beredde han därpå genom en mycket uppmärksammad interpellation andra kammarens rösträtts vänner tillfälle att (29 maj) förena sig om fordran på ett regeringsförslag till nästa riksdag. Då detta, det bekanta Hammarskjöldska förslaget, blev en missräkning för reformvännerna, öppnades vägen för den utomparlamentariska aktion, vars riktlinjer uppdragits av den socialdemokratiska partikongressen 1894. En extra partikongress beslöt i apr. 1902 en serie demonstrationer, kulminerande i storstrejk vid frågans slutbehandling i riksdagen. För ledningen av aktionen tillsattes ett arbetarpartiets verkställande utskott, vanligen kallat »storstrejksutskottet», i vilket B. ingick. Synbarare utåt var hans insats i riksdagen. Han krävde motionsvis en verklig »författningsrevision» på den allmänna och lika valrättens grund i stället för propositionens »dåliga skämt med ett folk, som dock haft rätt att vänta ett ärligt tillmötesgående», och han tadlade med skärpa ministärens politik och ordningsmaktens hållning särskilt vid demonstrationskravallerna 20 apr. Men han bidrog också till det positiva resultat, som nåddes, i det han 16 maj under pågående debatt med några riksdagsmän ur olika läger — Ivar Månsson i Trä, David Bergström och S. J. Boëthius — överenskom om det av Ivar Månsson framlagda skrivelseförslag, som antogs av kammaren och genom sammanjämkning med det av första kammaren förut antagna Billingska skrivelseförslaget definitivt band rösträttsfrågans lösning vid den allmänna rösträtten. På riksdagarna 1904 och 1905 anslöt B. sig till den vänsteropposition, som enades om att fälla de Boströmska, på proportionella val till endast andra kammaren grundade rösträttsförslagen, men representerade i övrigt jämte de tre partikamrater, som genom 1902 års val ställts vid hans sida i kammaren, framför allt genom principiell förkastelse av alla garanti»streck» en radikalare riktning gentemot Staaff och dennes meningsfränder (motioner 1904 och 1905). Under den av Lindhagen 1905 framburna massmotionen om kvinnlig rösträtt återfinnes jämväl B:s namn. Sin plats på vänstra flygeln hävdade B. ytterligare vid unionsbrottet 1905. I denna kris var B: s hållning otvivelaktigt starkt påverkad av de norska socialdemokraterna, vilka gjort den norska vänsterns politik till sin. Han medverkade väl vid riksdagens anslutning till kronprinsens diktamen av 5 apr., men han kommenterade konungens vägran att sanktionera stortingets beslut i konsulatfrågan under rubriken »Norge ur dina händer, konung», han hälsade »den från föreningens band frigjorda norska brodernationen välkommen till gott samarbete för hela Nordens fortsatta utveckling till folkens frihet och lycka», han ledde främst demonstrationerna för en fredlig avveckling av krisen, och han protesterade (27 juli) jämte S. A. Hedin mot det hundramiljonerskreditiv, som skulle ge eftertryck åt de svenska uppgörelsevillkoren. Till dessa hade han emellertid givit sin anslutning, liksom han även några år senare (1908) deltog i riksdagens enhälliga deklaration mot Ålandsöarnas befästande.

År 1906 bragte socialdemokraterna — genom nyval 1905 utökade till en tretton man stark »riksdagsgrupp» under B: s ordförandeskap — ett »betydande offer åt situationen och åt möjligheten till ett positivt snart framsteg» genom att ge sina röster åt den Staaffska rösträttspropositionen. Men de hade även nu motionsvis erinrat om sina krav på »ett följdriktigt genomförande av den allmänna rösträttens princip», och efter Staaffs fall vidgade de (motioner 1907, 1908 och 1909) gentemot det Lindmanska regeringsförslaget ånyo sina anspråk till en fullständig »författningsrevision», en ståndpunkt, som sedan konsekvent vidhölls, även om opportunitetshänsyn föranledde vissa variationer i olika årgångar av motionerna. Målet var avlägsnandet av alla garantistreck och könsstrecket vid samtliga kommunala och politiska val samt inskränkandet av första kammaren till blott moderativa funktioner. Till yttermera visso fastslog B., nu i spetsen för trettiotre meningsfränder, vid rösträttsreformens definitiva antagande 1909, att det ej därför skulle bli lugn i landet.

Emellertid hade kritiken mot den parlamentariska kursen hållits vid liv av Svenska socialistiska ungdomsförbundet, som kort före sekelskiftet förenat Hinke Bergegrens meningsfränder i olika delar av landet och efter Bergegrens uteslutande ur socialdemokratiska partiet konstituerade sig som Sveriges ungsocialistiska parti (1908). Redan tidigare (1903) hade dock en grupp, som ej kunde förlika sig med Hinke Bergegrens anarkistiska tendenser, under namn av Socialdemokratiska ungdomsförbundet skilt sig från hans fraktion för att på egen hand fortsätta oppositionen mot B: s samverkanspolitik. På detta håll erkände man väl B:s strid mot det härskande militära systemet som »en insats av historiskt värde» men vände sig med framgång mot hans positiva önskemål i försvarsfrågan. Trots B: s motstånd utbyttes 1908 programpunkten »ett folkligt försvar» mot en kompromissformel, som lämnade utrymme även åt den rena försvarsnihilismen, och samtidigt beslöt partiet att bekämpa den frivilliga skytterörelse, till vilken B. 1901 med sådana förhoppningar hänvisat. Söndringen inom partiet framträdde även som en motsats mellan urförsamlingarna och de valda styrelserna och förtroendemännen, och farhågor för en demokratisk funktionarism uttalades ej sällan. Spänningen aktualiserades, då de ansvariga ledarna under depressionen 1908 trots de djupa ledens otåliga stridslust funno moderation påkallad av hänsyn både till näringslivets betryck och till de starka arbetsgivarorganisationer, vilka numera utgjorde fackföreningarnas motpart. B. stödde energiskt fackföreningsledarna i Socialdemokraten och i den i nov. 1908 under hans redaktion nystartade månadsskriften Tiden. Men de fredsslut, som till en början följde, utlöste ett jäsande missnöje, förgäves bemött av B. med krav på förtroende för de valda ledarna och skarpa angrepp på den »primitiva demokratien». Det blev fortsatta strejker, storlockout och storstrejk, som till slut tryckte sin prägel på året 1909 och togo B: s penna och hans insatser i övrigt i anspråk. Storstrejkens missräkningar endast skärpte motsättningarna inom partiet. Väl godkände ungdomsrörelsens kongress efter en debatt, fylld av kritik över »den oerhörda maktlystnaden hos partiets höger», i apr. 1912 ett fredsslut, vid vilket B. medverkat (1911). Men inom riksdagsgruppen fick splittringen ett tillspetsat uttryck i den bekanta episod, då Lindhagen i dess förtroenderåd slungade ett bläckhorn mot B. Kort därpå (28 mars 1912) bildades »Socialdemokratiska vänsterföreningen» »för att inom partiets ram befordra dels större klarhet i grundsatserna och dels större kraft och omfattning i arbetet» eller, som det mindre officiellt hette, förhindra fullföljandet av »en politik på möten ute i landet, en annan i riksdagen». B. bekämpade med särskild bitterhet den nya sammanslutningen men nödgades även genom Lindhagens motioner om författningsrevision (republik, enkammarsystem) till en vansklig debatt om idéer, som han med sina utgångspunkter hade svårt att principiellt bestrida men fann ligga »fjärran från livets verklighet».

Det praktiskt-parlamentariska reformarbete, B. inlett, ägde även frånsett den socialistiska vänsterns intransigenta hållning betydande vanskligheter. Under Staaffs ministär skymtade redan kommande brytningar i försvarsfrågan. Mellan borgerlig och socialdemokratisk uppfattning framträdde därjämte djupgående motsättningar i fråga om den lagstiftning, som sökte uppdraga gränser för rörelsefriheten vid det politiska och ekonomiska omvälvningsarbetet. B. och hans kamrater togo nu på allvar upp striden mot Åkarpslagen (motioner 1904, 1908, 1910, 1911), bekämpade med framgång lagförslaget mot allmänfarliga strejker 1905 och reste 1906 ett oförsonligt, men fruktlöst motstånd mot den av regeringen äskade lagstiftningen mot den försvarsfientliga propagandan (Staafflagarna). Under den Lindmanska regeringen ökades konfliktanledningarna av detta slag. I en rad mycket uppmärksammade parlamentariska strider ställde sig B. städse i främsta ledet bland den repressiva lagstiftningens motståndare, och han och hans vänner trodde sig även berättigade att klaga över en mot arbetarklassen riktad skärpt lagtillämpning, särskilt under storstrejksåret 1909 (justitieministern Albert Peterssons »åtalsraseri»).

Liberalernas hållning i de särskilt klassbetonade frågorna var helt naturligt växlande, men i många fall kämpade vänstermän av olika riktningar gemensamt under den individuella frihetens namn. Ett tydligt samarbete framträdde även i en rad principiellt betonade och därför särskilt uppmärksammade anlopp mot ministären (»rabalderpolitiken»). Frågan om härur skulle framgå en samverkan med regeringsmaktens erövring som mål behärskade i själva verket den inre politiken. Redan i dec. 1908 hade B. i Tiden framkastat förslag om en vänsterns »samarbetets politik». Dagens nyheter grep dock då alltför ivrigt efter den framsträckta handen genom att föreslå en vänsterministär med socialdemokrater »som gisslan», men vid Staaffs bekanta »dagordning» 24 febr» 1909 anslöt sig B. i spetsen för sitt parti till kravet på riksdagsupplösning efter rösträttsreformens ikraftträdande. Kort därpå vidgades klyftan mellan partierna genom storstrejken. Även de liberala drogo i stor utsträckning av denna den slutsatsen, att en mera utvecklad arbetsavtalslagstiftning fordrades till samhällets skydd, medan B. och socialdemokraterna på förhand stämplade de väntade regeringsförslagen som klasslagstiftning. Brytningen undveks dock. Liberalerna föllo undan, arbetsavtalslagarna förkastades med växande majoritet 1910 och 1911 och partierna möttes i striden mot F-båten 1911. Inom det socialdemokratiska ungdomslägret trodde man sig redan se, hur B. »trots så många brustna illusioner» — åter strävade mot en blockpolitik av oöverskådliga konsekvenser (Z. Höglund, 1910), men därtill skulle det ännu ej gå. B. och hans partivänner mönstrade 1911 inför valen de radikala kraven i stora partimotioner (författningsrevisionen, minskning av försvarsutgifterna och de värnpliktigas övningstid) och ställde sig avvisande mot Staaffs inbjudan till »fruktbärande samverkan». Även efter den avgjorda vänstersegern vid 1911 års val, som förde Staaff till makten och utökade socialdemokraterna i andra kammaren till sextiofyra man, tillbakavisades »den envisa illusionen» om en slags liberal-socialdemokratisk medellinje (Socialdemokraten 22 okt. 1912), B. och hans meningsfränder bevarade alltså frihet att framföra sina delvis för regeringen obekväma önskemål (motioner om författningsrevision 1912, om Åkarps- och Strafflagarna 1912,1913 och 1914, om förhindrande av militärs utkommendering vid arbetskonflikter 1912 och om tullfrågan, som upprullades i hela sin vidd 1913 och 1914). Vid sockerfrågans behandling 1913 vägrade B. att följa ministären i dess uppseendeväckande reträtt och tog därvid uttryckligen risken av en ministerkris. Även i de frågor, där ministären sökte sina centrala uppgifter, nykterhets- och försvarsfrågorna, framträdde den bristande överensstämmelsen. B., som städse varit motståndare mot absolutismen, reagerade skarpt mot Staaffs uppseendeväckande sympatiuttalande för förbudet i Immanuelskyrkan i juli 1913. I försvarsfrågan blev B:s insats åter negativ. Det var han, som — redan i sin reservation mot F-båtens byggande 1911 — först framkastade tanken på att riva upp beslutet, och han hade 1912 helst sett ministären med mera »rakryggad» hållning avvisa pansarbåtsgåvan. Med växande nervositet motsåg han det. väntade regeringsförslaget, och Staaffs försvarspolitik framstod för honom mer och mer som ett försök att förmå de borgerliga partierna att: göra upp sina mellanhavanden och samlas på en enande linje — en »glidning», som han och hans meningsfränder beredde sig att besvara med skarp opposition.

De oväntade händelser, som koncentrerades kring bondetåget (6 febr. 1914), riktade emellertid uppmärksamheten från vänsterpartiernas divergenser till den konstitutionella konflikten. Det torde kunna sättas i fråga, huruvida B. delade Staaffs förkärlek för en parlamentarism av engelsk typ med makten samlad hos regeringen. Men säkert är, att parlamentarismen fattad som en fordran på överensstämmelse mellan regeringens och den folkvalda kammarens politik för honom var en självklar följd av den demokratiska principen. Han sekunderade därför i riksdagen och Socialdemokraten den Staaffska ministären genom en våldsam, republikanskt färgad kampanj mot »den personliga konungamakten». Motsättningen mellan liberaler och socialdemokrater i försvarsfrågan markerades likväl alltjämt, då B. som svar på bondetåget 8 febr. i spetsen för ett »arbetarlag» uppvaktade ministären, och sedan socialdemokraternas antal i kammaren vid 1914 års sommarriksdag efter en hetsig valkampanj stigit till sjuttiofyra man, upprepade han och hans meningsfränder i stora partimotioner sina särmeningar i försvars- och författningsfrågorna. Vid världskrigets utbrott anslöt sig B. till »borgfreden» (Kisatelegrammet), men ehuru han nu för dess skull tillrådde den uppgörelse om försvaret mellan de borgerliga partierna, som han tidigare fruktat, medverkade han och hans parti ej till lösningen. En revision av Åkarpslagen, som blev en frukt av den allmänna strävan efter samförstånd, vägrade B. och hans partikamrater likaledes att acceptera. Det skulle också snart visa sig, att målet var vänster-, ej allmän samverkan. Sedan höstvalen 1914 utökat partiet i andra kammaren till åttiosju man och därmed gjort det till dess största parti, utverkade de ledande socialdemokraterna — efter tidigare förhandlingar med liberalerna — av den i nov. samlade partikongressen fullmakt att ingå i en vänsterns koalitionsministär på grundvalen av en författningsrevision efter de socialdemokratiska linjerna. Den närmaste följden av samarbetsfrågans upptagande blev dock blott en ny skärpning av motsatserna inom partiet. Redan kongressen vägrade att jämna vägen för samarbetet genom en revision av försvarsprogrammet — varvid Höglund antecknade som en extra vinst, att »denna oeftergivliga ståndpunkt i försvarsfrågan realiter sett måste upphäva beslutet i regeringsfrågan» —, på socialdemokratiska ungdomsförbundets kongress jäste missnöjet, och vid riksdagen 1915 respekterade minoriteten inom riksdagsgruppen ej majoritetens beslut att med hänsyn till vänstersamverkan låta försvarsfrågan vila. Att majoriteten!, med B: s medgivande om också ej på hans initiativ, genom en, disciplinstadga (»munkorgsparagrafen») gav sig rätt att undertrycka, obekväma särmeningar, kunde givetvis så mycket mindre återställa ens enighetens yttre sken, som reflexen av världshändelserna nu givit fördjupad innebörd åt de gamla motsatserna.

Under B:s senare år fångades hans personliga intresse alltmer av de utrikespolitiska frågorna. Han hade sedan gammalt underhållit intima förbindelser med ledande tyska socialdemokrater, men han stöttes tillbaka av andan i det officiella Tysklands politiska och sociala liv. Hans uppfattning av förhållandena i vårt södra grannland bestämdes därför också helt av hans meningsfränders oppositionella, kritik. På ett helt annat sätt kände han sig hemma i de västeuropeiska demokratierna, särskilt Frankrike. För de revolutionära, rörelserna i Ryssland hade han länge visat intresse. Så framlockade han vid partikongressen 1905 en applådsalva genom att »utanför ramen av dessa förhandlingar... meddela, att storfurst Sergius gått samma väg som Plehve», utövade 1906 å partiets, vägnar värdskapet för en hemlig rysk socialdemokratisk partidag, i vilken bl. a. Lenin och Tjitjerin deltogo, och demonstrerade sina. sympatier genom interpellationer om ryska tsarbesöket 1909 och om ryska flyktingars behandling i Sverige 1912 samt genom Socialdemokratens angrepp på ett tillämnat ryskt pressbesök 1913. Gammalt var även hans intresse för den internationella rättsordningens utbyggande (motioner 1912). Efter världskrigets utbrott blev det snart tydligt, att B. i en seger för det kejserliga Tysklands politik och krigsorganisation såg ett dråpslag mot den demokratiska utvecklingen i Europa. Utan tvekan skänkte han därför sina sympatier åt västmakterna. Den beredvillighet, varmed han tillägnade sig den officiösa ententeuppfattningen av världskriget som en strid för de demokratiska idealen, stod emellertid i oförenlig motsats mot den socialdemokratiska ungdomsrörelsens krav på fred till varje pris. Detta aktualiserades 1916 i direkt opposition mot B. genom en agitation, som skarpt utdömdes av denne, även om han samtidigt i yttrandefrihetens namn vände sig mot de bekanta förräderiåtalen mot Z. Höglund, Ivan Oljelund och Erik Hedén och särskilt väckte mycken strid genom att med framgång skydda Höglunds riksdagsmannarätt (9 maj 1916 och 17 jan. 1917). Trots de skärpta motsatserna bevarades partiets yttre enhet ännu 1916, men i febr. 1917 ställde den socialdemokratiska partikongressen under B: s ledning ett formligt ultimatum till ungdomsrörelsen och föranledde därigenom konstituerandet av socialdemokratiska vänsterpartiet, vars anhängare i riksdagen som socialdemokratiska vänstergruppen skilde sig från majoritetens riksdagsgrupp. Den ryska revolutionen hade B. med jubel hälsat som »ett världshistoriskt genombrott av samma art som franska revolutionen», men dess utveckling blev en bitter missräkning för honom. Bolsjevikernas läror om den politiska rösträttens och de successiva reformernas otillräcklighet, om den våldsamma omstörtningen och om minoritetsdiktaturen inneburo i varje punkt ett radikalt underkännande av åsikter, som städse utgjort grundvalar för hans teoretiska åskådning och politiska handlande. Han bekämpade också ivrigt den bolsjevikiska uppfattningen och trädde i den skarpaste motsats mot den nya riktningens anhängare i Sverige. Ehuru den stora majoriteten av partiet delade hans mening, växte likväl även hos oss upp ett kommunistiskt parti, vars särskilda riksdagsgrupp konstituerades 1922 — en splittring, som knappast uppvägdes av att den socialdemokratiska vänstergruppen 1923 återförenades med moderpartiet.

I neutralitetens namn gick B. från början skarpt till rätta med de yttringar av sympatier för Tyskland, som framträdde i Sverige. Han underlät därvid ej att ifrågasätta högerns fredsvilja, så redan i interpellationsdebatten 18 sept. 1914 om P. Fahlbecks uttalanden i Statsvetenskaplig tidskrift och än mer under sin strid mot »aktivisterna», en grupp, som fordrade Sveriges uppslutning på centralmakternas sida och vars mest bemärkta socialdemokratiska anhängare efter en av B. ledd kampanj uteslötos ur partiet (1915). Trots risken av att i den ömtåliga situationen kompromettera den svenska utrikesledningen ansåg sig B. även i neutralitetens intresse böra gå till rätta med utrikesdepartementets hållning bl. a. i den bekanta affären rörande telegrambefordringen mellan tyska sändebudet i Argentina och regeringen i Berlin 1917 (Luxburgaffären). Mycket omtalade blevo de försök att skapa en internationell fredsaktion, som på våren 1917 gjordes i Stockholm under B: s medverkan. Ett led i dessa strävanden var den resa till Ryssland, som B. företog efter den ryska revolutionens utbrott. Som en direkt oneutral handling stämplades det på många håll, att han därvid lät undfalla sig yttranden, som avsågo att förebygga en separatfred mellan de nya makthavandena och Tyskland. Den planerade allmänna fredsaktionen, till vilken han i stället hänvisade, var emellertid obekväm för västmakterna och omintetgjordes genom deras passvägran.

Under tiden hade den socialdemokratiska politiken under B: s ledning alltmera tagit formen av en opposition, som gjorde sig till tolk för dyrtidsmissnöjet och därav föranledda fordringar, kritiserade ministären Hammarskjölds neutralitetspolitik såsom alltför folkrättsligt doktrinär och därför onödigt hinderlig för vår tillförsel samt lät sina strävanden sammanflyta i det gamla socialdemokratiska kravet på kommunallagarnas och författningens revision (motioner 1916 och 1917). B. bröt väl ej enigheten vid de stora utrikespolitiska demonstrationerna 17 maj 1916 (mot Ålandsöamas befästande) och 13 juni 1917 (för Sveriges neutralitet). Men han hade under ständig kritik av den svenska ståndpunkten följt ministären Hammarskjölds sedan 1915 pågående förhandlingar om handelsavtal med England, och han lade hela sitt inflytande i vågskålen för de krav på grundlagsreglerade former för riksdagens medinflytande på utrikespolitiken, vilka 1916 upptogos av socialdemokraterna för att snart, bli allmänt vänsterprogram och slutligen realiseras (1921). Då den genom de ständigt växande livsmedelssvårigheterna upprörda opinionen 1917 ytterligare upphetsades till följd av revolutionen i Ryssland, väckte han uppseende genom att träda i spetsen för en »arbetarkommitté» med lika vittutseende som svävande program. Avgörandet söktes likväl på den parlamentariska vägen. Sedan ministären Hammarskjöld 1917 vikit för den förmedlande Swartzska ministären och därigenom en avspänning verkligen uppnåtts, ställdes dock situationen på sin spets genom B: s och vänstersocialisten Ivar Vennerströms interpellationer om regeringens ställning till kraven på författningsrevision. Medan Gustav Adolfs torg fylldes av demonstrerande folkmassor, som snart råkade i handgemäng med polisen, avgav statsministern (5 juni) sitt svar. Det blev en hänvisning till de stundande valen, av B. besvarad med ett av demokratiens dåtida segerstämning buret anförande, som tog fasta på löftet om respekt för valutgången. Efter ett försök att lugna massorna på Gustav Adolfs torg och ett stormigt möte i Folkets hus tog B. åter till orda i kammaren för att utmynta förbittringen över gatustriderna till ytterligare en eggande valparoll. Avgörande var, att det liberala partiets ledare Nils Eden på sitt partis vägnar anslöt sig till kravet på författningsrevisionen och sålunda tryggade den vänstersamverkan, som hemförde segern vid 1917 års val och trots en förlust av ett mandat befäste socialdemokraterna (nu åttiosex man) i deras ställning som andra kammarens största parti. Redan i sept. hade socialdemokraterna inlett nya förhandlingar med liberalerna i regeringsfrågan, och B. hade redan då stadgat sin mening, att situationen krävde en vänsterministär. Sedan socialdemokraterna avböjt en av konungen föreslagen allmän koalitionsregering, kom en vänsterministär jämväl till stånd med Eden som stats-och B. som finansminister, men den senare lämnade redan på nyåret 1918 under åberopande av ohälsa sin post. I riksdagens förhandlingar deltog han däremot och understödde där ministärens — av första kammaren förkastade — förslag till författningsrevision, oaktat detta ej fullt tillgodosåg de socialdemokratiska kraven. En ledande roll spelade han, då författningsfrågan på hösten samma år fick förnyad aktualitet genom revolutionen i Tyskland. Vid den för annat ändamål inkallade urtima riksdagen tillsattes ett stort författningsutskott, och i detta medverkade B., på grundvalen av det gamla socialdemokratiska programmet men med vissa eftergifter, till en av riksdagen godkänd preliminär uppgörelse, vilken han försvarade i ett försonligt, ofta åberopat principanförande (17 dec. 1918). Vid riksdagen 1919 godkändes sedan den i sina detaljer utarbetade författningsreformen för att slutgiltigt grundlagsfästas 1921. Därmed hade det av B. städse företrädda programmet beträffande valrätten i huvudsak genomförts, medan däremot kamrarnas likställighet lämnades orubbad i grundlagsbestämmelserna.

Även andra socialdemokratiska reformkrav segrade nu i rask takt, bland dem framför allt arbetstidslagen (1919 urt). Men efter författningsrevisionens genomförande uppluckrades dock sammanhållningen inom vänsterblocket, ooh på våren 1920 föranledde en konflikt i kommunalskattefrågan, att det liberal-socialistiska statsrådet lämnade rum för den första rent socialdemokratiska ministären. Denna bildades av B. Då den ej ägde parlamentarisk majoritet, utlovade den i ett av B. skrivet yttrande till statsrådsprotokollet en moderat om än bestämd reformpolitik men gav även uttryck åt sin särart genom tillsättandet av socialiseringsnämnden och kommittén angående industriell demokrati. Höstens val nedsatte emellertid socialdemokraterna i andra kammaren till sjuttiofem man, och efter ett av Eden avvisat förslag om förnyad koalitionsregering lämnade B. plats för fackministärer (L. de Geer, O. von Sydow) för att dock redan följande höst (1921) efter de väl, varigenom författningsrevisionen sattes i funktion, av en vänster-seger, som ökat andra kammarens socialdemokrater till nittiotre man, ånyo lyftas upp till statsministerposten. B: s andra ministär blev liksom den föregående rent socialdemokratisk men saknade liksom denna fast majoritet. Den proklamerade sig därför i analogi med tidigare »riksregeringar» som en »folklig landsregering» med uppmärksamheten koncentrerad på de icke alltför partiskiljande frågorna. Bakom den arbetsro, som därmed vanns, skönjdes dock som hotande ovädersmoln försvars- och arbetslöshetsfrågorna. Den senare blev ödesdiger för ministären, vilken av arbetarnas missnöje drevs att vända sig mot riksdagens direktiv för arbetslöshetsunderstödens utdelande vid arbetsstrider och efter en häftig pärla- mentarisk konflikt nödgades lämna plats för en ministär Trygger 1923. Därmed kom försvarsfrågan i politikens centrum. Kravet på en minskning av försvarsbördorna hade längesedan vunnit gehör i riksdagen, men medan man hjälpte sig fram med provisoriska nedsättningar i övningstiden, hade huvudfrågan i nov. 1919 förvisats till en stor försvarskommission, och endast förpostfäktningar av mera symtomatisk betydelse hade då och då blossatupp. Sedan den Tryggerska ministärens uppgörelseförsök avvisats vid 1924 års riksdag och valen gått ministären emot, kallades B. för tredje gången till statsminister med huvudsaklig uppgift att lösa försvarsfrågan. Den sjukdom, som efter några månader ändade hans liv, avstängde honom dock från det slutliga utarbetandet av regeringspropositionen, men ansvaret för den segrande kursen hade han redan fullt ut tagit på sig. Hans sista anförande i riksdagen var hans inlägg i försvarsdebatten 24 maj 1924 och gällde alltså samma fråga, som han upptagit redan i sitt jungfrutal. Då han nu hemförde segern åt den avgörande brytning med de militära principerna, varför han så ihärdigt kämpat, kände han sig tryggad genom sin förtröstansfullt uttalade visshet, att det dock ljusnat i världen.

Efter att energiskt ha understött den Edénska ministärens mycket omstridda neutralitetspolitik under det finländska inbördeskriget 1918, blev B. en av de mest bemärkta förkämparna för Ålandsbefolkningens önskan att sluta sig till Sverige och för det svenska kravet på tillämpning av grundsatsen om folkens självbestämningsrätt i detta fall. Flerstädes torde man ha räknat med att det inflytande, B. genom sin hållning under kriget troddes ha förvärvat hos de segrande makterna, skulle befrämja en lösning av Ålandsfrågan i enlighet med den svensk-åländska ståndpunkten, men hans ivriga arbete för denna sak kröntes ej med framgång, ehuru han följde frågan i alla dess faser: som ledamot av den svenska delegationen till fredskongressen 1919, som statsminister och som svenska regeringens ombud hos Nationernas förbund vid det slutliga avgörandet sommaren 1921. Det Wilsonska förslaget om inrättandet av ett Nationernas förbund hade B. mottagit som det löftesrikaste uppslag till världsfred och folkförsoning, och han var vid 1920 års riksdag den mest framträdande förkämpen för Sveriges inträde i förbundet såväl i särskilda utskottet, vars ordförande han var, som i andra kammarens debatter (18 febr. och 3 mars). Inom Nationernas förbund, där B. var en av den svenska regeringens representanter vid samtliga sammanträden under åren 1920—24, togs han i anspråk för utskotts- och kom- missionsarbete i avrustningsfrågan, och då Sverige 1922 erhöll en av de icke-permanenta rådsplatserna, troddes detta ganska allmänt bero på förväntningen, att den svenska regeringen till sin representant i rådet skulle utse B. Så skedde ock, och han deltog därefter i de flesta rådsmöten, som höllos under hans återstående livstid. I folkförbundet gjorde B. till sin uppgift att verka för de rättvisans och humanitetens principer, vari förbundet söker sin ideella grund. Han arbetade sålunda för förbundets utveckling till universalitet genom upptagande av nya stater, för rustningarnas begränsning och för ett opartiskt avgörande av internationella konflikter. I vad mån dessa hans strävanden burit frukt torde ännu icke kunna avgöras, och likaså torde det föreliggande materialet icke berättiga till att taga ståndpunkt till en kritik, som i hemlandet stundom beskyllde B. för obefogad eftergivenhet för stormaktsintressen. B: s kanske mest omtalade insats i Nationernas förbund var hans energiska uppträdande i förbundsrådet under Korfukonflikten i sept. 1923 till förmån för förbundets rätt att taga lösningen av denna konflikt i sina händer. Sedan frågan det oaktat hänskjutits till ambassadörkonferensen och denna löst konflikten genom en kompromiss, vars rättvisa blivit bestridd, hävdade B., hälsad av ovationsartat bifall, 28 sept. i förbundsförsamlingen sin mening genom ett med allmänt gillande mottaget principuttalande. Stor uppmärksamhet väckte likaledes B: s vid flera tillfällen i rådet framförda kritik av den för Saarområdets förvaltning av Nationernas förbund tillsatta regeringskommissionen, vilken enligt en allmän mening ensidigt tillgodosåg de franska intressena. I egenskap av rådets rapportör medverkade B. år 1924 kraftigt till den preliminära uppgörelse i gränstvisten mellan Turkiet och Irak, varigenom de då hotande militära förvecklingarna undgingos.

B: s varma hängivenhet för radikalismens och socialdemokratiens ideal gjorde hans liv till en oavbruten kamp mot starka ideella åskådningar och en djupt rotad, prestationskraftig ekonomisk samhällsorganisation. På samma gång tröttnade kanske en och annan, som stod på samma sida som han, i samarbetet, och andras otålighet kunde ej nöja sig med de partiella framgångar, i vilka han såg gradvisa steg till framtidsmålets förverkligande. I de strider, vilkas medelpunkt han därför städse var, både gav och tog han skarpa hugg, och hans temperament var ej av den art, som mildrar motsatserna. Omdömena om honom och hans verk skifta också från principiell fördömelse till den mest oreserverade beundran. Vid sidan av de egenskaper, varom hans lysande framgångar bära vittne, tillskrevo honom opponenterna inom det socialistiska lägret maktlystnad, och härskarbegär och talade gärna om hans lynnes växlingar och hans känslighet för beröm, om hans benägenhet att omge sig med dem, som lydigt tjänade honom åtminstone med åthävorna, och framför allt om hans fallenhet för kompromisser. De, som sågo honom på nära håll, lärde känna honom som en sällsynt vinnande och vänsäll man i det förtroliga umgänget. Försök till en psykologisk tolkning av den makt, B. ägde över sina anhängares sinnen, ha gjorts av Bengt Lidforss och Erik Hedén. Den förre tillskrev honom samma »geniala nykterhet», som Mommsen trott sig finna hos Caesar, och såg i honom »en realist och förståndsmänniska, fastän liksom Julius Caesar en förståndsmänniska med hjärta och gemyt». Hedén utgår från den fantasifängslande förmåga, som gjorde B: s namn till en symbol för anhängare och motståndare. Förklaringen finner han i föreningen av en romerskt viljestyrd, behärskad, uthållig lidelse och ett germanskt drag av känslighet, ideell gripenhet (Magnusson, 1, s. 407). Viktiga bidrag till B: s biografi finnas sammanförda i de festskrifter, som ägnades honom vid hans femtio- och sextioårsdagar, samt framför allt i Gerhard Magnussons samlingsverk »Socialdemokratien i Sverige». Den bild av B., som där med vänskapens färger tecknas, präglas väsentligen av den försoning med samhället, som blev en följd av de senaste årens officiella ställning och av den relief, de skärpta revolutionära rörelserna skänkte åt B: s förkärlek för laglighetens vägar. Men framför allt hyllas han här som ledaren och hövdingen. Det är samma tendenser, som alla skiftningar till trots behärskade nekrologerna vid hans död och gjorde hans jordfästning i Stockholms Storkyrka och gravsättning på Adolf Fredriks kyrkogård till en minnesfest av osedvanliga mått. Framtidens uppgift blir det att under kritisk prövning av denna tradition återställa bilden av en stridbarare, mera sammansatt och vida mera lidelsepräglad personlighet och med tillgodogörande av ännu ej tillgängligt material mot varandra väga B: s obestridliga anspråk på att ha tryckt sin prägel på en stor tidsrörelse och vittnesbörden om att han dock även bars av och följde, ej alltid ledde den starka strömmen.

Författare

B. BOËTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Strindberg och qvinnofrågan (Ur dagens krönika, Årg. 5, 1885, s. 302—322). — En undergräfd magtställning. Social studie (Revy i litterära o. soc. frågor, 1886, s. 113—139; även sep. Sthm 1886. 27 s.). — Hvarför arbetarrörelsen måste bli socialistisk. Föredrag. Sthm 1887. 34 s. ¦— En svensk utopist (Ur dagens krönika, Årg. 7, 1887, s. 192— 199; med anl. av [N. H. Quiding,] Slutliqvid med Sveriges lag af Nils Nilsson, D. 1—4, 1871—76). — En folkfara (Ljus o. frihet, 1890, s. 4—16). — För församlingsfriheten. Några anföranden vid det stora protestmötet i Sveasalen söndagen den 9 mars 1890. Sthm 1890. 40 s. (B: s anförande s. 28—31.) — Arbetarebörsen i Paris. Ett minne från hösten 1891 (Lucifer 1892, tr. 1891, s. 42—51). — Pressens achilles-häl. Några strötankar i ett rikt ämne (Ur dagens krönika, Arg. 11, 1891, s. 63—72). — Hvad socialismen är (Framåt, Nyårstidn., 1892, s. 3—4). — Militärriksdag — folkriksdag. Inledningsföredrag. Upps. 1892. 28 s. (Svenska spörsmål, 2.) — Socialismen. En historisk framställning. Sthm 1892. 64 s. 3:e uppl. Sthm 1909. 72 s., 1 portr. (Verdandis småskr., 45.) — En folkriksdag för femtio år sedan (Lucifer 1893, tr. 1892, s. 4—8). — Die Arbeiterbewegung in Schweden (Die neue Zeit, Jahrg. 11, Bd 2, 1893, s. 708—718). — En kamp för rätten (Lucifer 1895, tr. 1894, s. 41—48). — Arbetareförsäkringens fall och närmaste utsikter (Nord. revy, Bd 1, 1895, s. 418—423). — Rösträtt och arbetarerörelse. Föredrag hållet flerstädes i Sverige sommaren 1895 (jämte en efterskrift). Sthm 1896. 36 s. Ny uppl. Sthm 1899. 36 s. — En vidräkning med det moderna samhället. Östersund 1897. 27 s. (Jämtlandspostens folkbibliotek, 14.) — Mot bolagsväldet. De tre reduktionerna. Hudiksvall 1900. 16 s. (Undert.: Hj. B—g.) — Rösträtt och värnplikt. Kätterska strötankar (Social-demokratens extranummer 1 maj 1900, s. 3—4), — Arbetarna och lifförsäkringen. Auktoriseradt separattryck ur tidn. Socialdemokraten af den 1 aug. 1902. Sthm 1902. 11 s. Sthm 1905. 11 s. — Die Generalstrikeprobe in Schweden (Socialist. Monatshefte, Jahrg. 6, Bd 1, 1902, s. 420—424). — Ett modärnt socialdemokratiskt program, Axel Danielssons sista verk (Lucifer, 1902, s. 20—23). — »Radikalismen» öfvervunnen. En liten antikritik (ibid., s. 67—72). — Socialdemokratiens århundrade. Efter C. E. Jensen och Fr. Borgbjergs arbete samt andra in- och utländska källor. Bd 1—2. Sthm 1904—06. 496 s.; 604, III s. — Die nationale Krise in Skandinavien (Socialist. Monatshefte, Jahrg. 9, Bd 2, 1905, s. 653—662). — Die liberale Episode im schwedischen Wahlrechtskampf (ibid., Jahrg. 10, Bd 2, 1906, s. 657—664). — Flygskrift för att belysa den revolutionära generalstrejken. Sthm 1906. 13 s. Ny uppl. Gefle 1907. 16 s. (Undert.: Hj. B—g.) — Socialismen i arbetarrörelsen. Upps. & Sthm 1907. 20 s. (Svensk politik, Bd 1: 12.) — Das Wahlrecht der Frauen (Socialist. Monatshefte, Jahrg. 11, Bd 2, 1907, s. 654—660). — Vårt partiprogram. »Socialdemokratens» nya programutdrag. Sthm 1907. 8 s. (Undert.: Hj. B—g.) 
— I orostider (Tiden, Provh. 1, 1908, s. 1—4). — Ett modernt socialförsäkringsförslag. Österrikes arbetare om sina försäkringsfrågor (ibid., s. 11—18; undert.: Hj. B—g). — Inför 1909 (ibid., provh. 2, 1908, s. 33—35). -- Die Massenstreik in Schweden (Die neue Zeit, Jahrg. 27, Bd 2, s. 708—713). — Am zwanzigsten ' Tage (ibid., 1909, s. 804—810). — Det klarnar över vägen (Tiden, Arg. 1, 1909, N:o 1, s. 1—4). — Till Strindbergsdagen (ibid., s. 4'—6). — Vad är »vänster»? (ibid., N: o 2, s. 1—7). — När motsättningarna skärpas (ibid., N:o 3, s. 1—6). — 1909 års riksdag: samling mot herremakten! (ibid,, N:o 5, s. 21—27). — Varnande exempel (ibid., N:o 6, s. 1—11). — Storstrejken (ibid., N:o 8, s. 33—55, N:o 9, s. 65—75; även i Folktribunen, Årg. 3, Helsingfors 1909, s. 197—220). — Kongressen (Tiden, Arg. 1, 1909, N:o 11/12, s. 129—136). — Till Ferrer-saken (ibid., s. 170—175). — Generalstreiklehren (Socialist. Monatshefte, Jahrg. 14, Bd 2, 1910, s. 1052—1057). — Socialismen. Litet om klasskamp och socialisering (Folkets årsbok 1911, tr. 1910, s. 90—97). — Utifrån—och här hemma (Tiden, Årg. 2, 1910, s. 1—3). — Där man utjämnar och där man utmanar. Till kapitlet Hamilton-Millerand (ibid., s. 33—36). — Fram mot första kammaren (ibid., s. 65—67). — Våra politiska fångars behandling. Förslaget om »custodia honesta» (ibid., s. 94—96; anon.). — En bakgrund att minnas (ibid., s. 129—131). — Självbehärskningens triumf (ibid., s. 161—164). — Försöken till strejkförbud (ibid., s. 321—325). — Den 40-gradiga i tillämpning (ibid., s. 353—357). — La classe des travailleurs et la paix (18: e congrés univ. de la paix å Stockholm 1910, Sthm 1911, s. 270—275). — Dagspolitikens skyttelinje. En svensk-tysk parallel (Tiden, Arg. 3, 1911, s. 162—165). — Det nyaste lantmannapartiet (ibid., s. 225—228). — Segern (ibid., s. 289—295). — Socialpolitiska dagsfrågor (Morgonbris, Årg. 8, 1912, N:o 7, s. 1—3). — Utrikes och inrikes (Tiden, Arg. 4, 1912, s. 193—196). — I kongressdagar (ibid., s. 257—259). — Med världskriget i sikte (ibid., s. 352—358; med anledn. av O. Bauer, Balkankriget och världspolitiken). — Balkankrisen och världspolitiken (ibid., Årg. 5, 1913, s. 1—10; forts, av föreg.; anon.). — I rustningstider (ibid., s. 225—229). — Varför det valrätt att antaga pensionsförsäkringslagen. Tal i andra kammaren den 21 maj 1913. Sthm 1913. 32 s. — Den politiska krisen, dess innebörd, uppkomst och första förlopp skildrat dag för dag. Sthm; 1914. 32 s. (Omtryck ur Socialdemokraten den 3—19 febr. 1914.) — Mot den personliga kungamakten. Hjalmar Brantings och pro'f. Edens tal vid apanagefrågans behandling i andra kammaren den 7 februari 1914. Sthm 1914. 15 s. (B: s tal s. 6—12.) — Situationen. Tal i Sundsvall den 16 mars 1914. Sundsvall 1914. Fol. (4) s. — Arbetarklassen och världsläget. Föredrag i Hornsbergs hage utanför Stockholm den 15 aug. 1915. Sthm 1915. 62 s. — Arbetarrörelsens fredsaktion (Tiden, Årg. 7, 1915, s. 65—69). — Bland högerns tanke-frukter. En dagsstudie (ibid., s. 289—296). — »Högerns tankefrukter» än en gång (ibid., s. 349—351). — »Vågen stiger.» En ögonblicksbild av världsläget. Stenografiskt referat av föredrag vid demonstrationen på Ladugårdsgärdet den 1 maj 1917. Sthm 1917. 32 s. — Demokratiens genombrott. Hj. Brantings och Harald Hallens tal i riksdagen den 17 december 1918 före beslutet om den stora författningsreformen. Sthm 1919. 32 s. '(B: s 'tal s. '1'—21.) — Dessutom ett stort antal riksdagsmotioner, artiklar i Tiden, fackfören. organ (1884—86), Socialdemokraten (1886 o. följ.), Dagens nyheter (riksdagsreferat), Göteborgs handels- och sjöfartstidn., Lucifer (1886, 93, 1903), Julfacklan (1894—1906), Nord. revy (1895), Första majbladet (1895), Framåt (1899), Första maj (1901, 02, 05), Morgonbris (1905), Fram (1907), Flamman (1909), Tiden (1909—15) m. fl. tidningar och tidskrifter. — Se i övrigt F. E. Åhlander, Hjalmar Branting i arbetarrörelsens arkiv. Försök till en Brantingsbibliografi (Festskrift till Hj. Branting, 1920).

Översatt: Normalarbetsdagen i dess historiska utveckling. Ur Karl Marx' »Das Kapital». Öfversatt samt försedd med tillägg om normalarbetsdagens senare utveckling. Sthm 1886. 54 s. — Socialismens historia tecknad i fristående, skildringar af E. Bernstein, C. Hugo, K. Kautsky, P. Lafargue, Franz Mehrinfg; G: Plechanov. Den nyare socialismens förelöpare. 1. Från Plato till vederdöparne af Karl Kautsky. Sthm 1896—97. 367 s. — H. Blocher, Det 20:e århundradets sociala uppgifter. Föredrag... lolkadt och efter anteckningar återgifvet. Sthm 1901. 15 s. — F. Engels, Socialismens utveckling från utopi till vetenskap. Öfversatt och med senare erfarenheter belyst. Sthm 1902. 62 s. Ny uppl. Malmö 1905. 63 s. — Arbetarne, fosterlandet och armén. Tre kapitel ur »L'armée nouvelle» (Den nya hären) av Jean Jaurés. Sthm 1916. 152 s. (Tills, med G. Branting.)

Redigerat: Tiden. Fackföreningarnes organ. Sthm 1885—86. — Socialdemokraten. Sthm 1886—92, 1896—1908, 1911—17. — Tiden. Månadsskrift för socialistisk kritik och politik. Årg. 1—9. Sthm 1909—17. (Årg. 3—6, .1911—14, tills med R Sandler, Årg. 7—9, 1915—17, tills, med G. Möller.) — Dessutom redigerat några smärre tillfällighetstidningar.

Källor och litteratur

Källor: B:s skrifter, riksdagens prot. och handl., partiernas valhandböcker, artiklar och nekrologer i den samtida pressen samt festskrifter tillägnade B. 23 nov. 1910 och 23 nov. 1920; Aktstycken utgivna av Kungl. utrikesdepartementet 1920—25; S. Backlund, Hjalmar Branting (1920); C. N. Carleson. Hjalmar Branting — teoretikern (Tiden, 1925); N. Eden, Regeringsbildning och regeringsarbete (Forum, 1920); F. Henriksson, Hjalmar Branting. Hans betydelse för Sverige i utlandet (Ord och bild, 1925); Z. Höglund, Hjalmar Branting (1910); N. Karleby, Hjalmar Branting och Tiden {Tiden, 1925); R. Kjellén, Rösträttsfrågan 1869—1909 (1915); B. Lidforss, Axel Danielsson (Urval ur Axel Danielssons skrifter, utg. av B. Lidforss, 1908); G. Magnusson, Hjalmar Branting (Ord och bild, 1920); dens., Arbetaren Hj. Branting (Tiden, 1925); dens., Socialdemokratien i Sverige, 1—3 (1920—24); E. B. R[inman], Karl Hjalmar Branting (Nord. familjebok, 2: a uppl. med suppl.); Fr. Ström,. Branting och hans garde (1918); E. Thy-selius, Hjalmar Branting (1920); dens., Kampen för allmän rösträtt (1902); S. WallenEren, Första kammarfrågan inför svenska riksdagen efter 1866 {1916); K. Warburg, Viktor Rydberg (1913).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Hjalmar Branting, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16868, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16868
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Hjalmar Branting, urn:sbl:16868, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se