Meriter

3. Carl Fredric von Breda, den föregåendes son, f. 16 aug. 1759 i Stockholm, d. 1 dec. 1818 därstädes. Elev vid Konstakademien. Verkade som porträttmålare i London sommaren 1787–hösten 1796 och därefter i Stockholm; svensk hovmålare;. professor i teckning vid Konstakademien 26 nov. 1796 (K. fullmakt 20 dec. s. å.); erhöll pension 11 juli 1810; adlad 6 apr. 1812. AgréFrKA 1790; LFrKA 1791; RVO 1807.

Gift 1781 med Inga Kristina Enqvist, f. 19 dec. 1758, d. 4 okt. 1838, dotter till lantbrukaren Abraham Engvist.

Biografi

Efter en helt visst lycklig barndom i det på konst och konstintresse rika hemmet fick B. vid Konstakademien sin grundläggande utbildning under porträttmålaren Lorens Pasch d. y. Hans ovanliga anlag gjorde sig tidigt gällande, och hans framgång i studierna röjes bl. a. av de utmärkelser, som Konstakademiens protokoll upprepade gånger nämna och som nådde sin höjdpunkt i akademienis guldmedalj 1784. Under detta och följande år exponerade B. med mycken framgång porträtt på akademiens utställningar. Hans konst rönte uppmärksamhet även på högsta ort; han fick bl. a. av drottningen beställning på kronprinsens porträtt, som utfördes 1785. Detta arbete (numera på Gripsholm) blev emellertid ej honorerat, oaktat flera hänvändelser från konstnärens sida. År 1786 tävlade B. med en historisk komposition om akademiens resestipendium men blev (1787) förbigången av en medtävlare, Jonas Åkerström. Denne helt visst långt mindre begåvade elev betraktades av akademiens majoritet som den mest lovande och var dessutom medellös i motsats till B., som man visste ha ett ekonomiskt stöd i sin far.

Sina resplaner satte B. trots det uteblivna stipendiet i verket frampå sommaren 1787. Sannolikt var Italien det slutliga målet för hans resa. Först styrde han emellertid kosan till London, där han ägde släktingar, och hans vistelse i England, som endast avbröts av en studieresa till Paris juni–juli 1792, blev långvarigare, än vad han själv från början torde ha beräknat. Under hela den tid han vistades där (sommaren 1787–hösten 1796), torde han ha utfört porträttbeställningar. Hans modeller voro dels medlemmar av den svenska kolonien såsom ministern baron G. A. von Nolcken och grosshandlaren Lorens Tarras, dels förnäma eller framstående engelsmän såsom lord Archibald Montgomery, sir William Chambers och James Watt. Samtidigt bedrev emellertid B. studier under Englands då mest berömde porträttmålare sir Joshua Reynolds. Under intryck av dennes och Thomas Gainsboroughs konst omdanade han helt sin måleriska stil i engelsk anda och vann efterhand anseende som porträttmålare i Englands konstvärld. Han deltog i Royal Academy's utställningar 1788–92 och lät också emellanåt den svenska publiken på Konstakademiens utställningar i Stockholm se prov på sitt nya målningssätt. Då han 1791 upptogs som medlem i akademien, målade han på dess önskan som receptionsstycke sin lärare Reynolds' porträtt (Konstakademien). Efter nio års utomlandsvistelse drevs B. av hemlängtan att flytta tillbaka till Stockholm. Vid återkomsten till Sverige möttes han av livligt intresse både från Konstakademiens och publikens sida. Redan ett par månader efter hemkomsten erhöll han (26 nov. 1796) en professur vid Konstakademien, en syssla som han med stort nit och varm omtanke om ungdomen handhade ända till sin död. B:s romantiska människouppfattning och uttrycksfulla stil torde tillmötesgått tidssmaken på ett ojämförligt vis. Inom kort var han den mest anlitade porträttmålaren i landet; i detta avseende övertog han den roll, som hans tidigare lärare, den nu åldrade Lorens Pasch d. y., spelat under Gustav III:s tid. Hans breda och snabba föredrag och hans utomordentliga arbetsförmåga möjliggjorde också en mycket rik konstnärlig alstring; under senare år lockades han dock ej sällan till överproduktion.

B. var en vänsäll man, vars intagande och generösa väsen var ett värdefullt inslag i det gustavianska konstlivet i Stockholm. Konstnären, som ärvt sin faders stora tavelsamling och för övrigt befann sig i en ekonomiskt synnerligen god ställning, förde ett mycket gästfritt hus. Under många år var hans hem ett kulturellt centrum i huvudstadens umgängesliv. Då han år 1812 adlades, var detta en utmärkelse, som bland samtida bildande konstnärer endast kommit J. T. Sergel till del, och sedan David von Kraffts tid hade ingen svensk målare upphöjts i adligt stånd. Genom den mångsidiga personliga kultur, hans uppfostran skänkt honom, och genom sin ekonomiska ställning tillhörde B. också en helt annan social typ än de porträttörer under 1700-talet, vilkas traditioner han övertagit. Dessa äldre mästare hade vanligen framgått ur hantverkarnas värld och synas ha bibehållit något småborgerligt i sitt levnadssätt och sitt väsen. I B:s personlighet åter framträdde både en artist av den mera moderna art, som t. ex. Elias Martin före honom förkroppsligat, och samtidigt en gentleman med socialt fördomsfri och mänskligt ohämmad livssyn. B:s framgångsrika levnad förmörkades under hans sista år av yttre motgångar i hans verksamhet, i det att två stora beställningar — bilderna av Gustav IV Adolfs och Karl XIII:s kröningar —, i vilka han hoppades få skapa sitt livs mästerverk, genom händelsernas makt, möjligen också på grund av intriger, blevo till intet.

B:s artistiska utveckling hör till de glansfulla kapitlen i det svenska måleriets historia. Hans utgångspunkt är den svenskfranska 1700-talstraditionen, så som den uppbars av en av dess solidaste och mest förfinade representanter, Lorens Pasch d. y. Ungdomsverkens lätta gratie och konventionellt klara teckningssätt hänvisa tydligt på Pasch som förebild (faderns porträtt på Konstakademien, utfört i samarbete med läraren, självporträttet på Gripsholm). Koloristiskt hålla de sig till senrokokons färgskala av kyliga halvtoner. I transparens och lyskraft står B:s kolorit ej i jämnhöjd med mästarens bättre arbeten; lärjungens färger ha denna tid ofta något matt och kritigt över sig men kunna vara hopstämda på ett sätt, som röjer den originella färgbegåvningen. Blicken för det individuella hos modellerna är friare och käckare hos lärjungen än hos mästaren; så visa porträtten av de franska aktörerna Desguillon och Saint-Ange ett intresse för det personliga ansiktsuttrycket, den karakteristiska åtbörden, som sällan eller aldrig livar Paschs senare, mera stelt konventionella verk. Förvånande i dessa och andra arbeten från 1785, som utförts av en konstnär, vilken dock redan passerat det första elevstadiet, är en viss osäkerhet i teckningen, en viss oförmåga att behärska den klart plastiska form, som den franska akademiska skolan eftersträvade.

För en ung konstnär med mindre fallenhet för sträng formgivning men med denna utpräglade koloristiska läggning och detta människointresse, som B. visade, måste det dåtida engelska måleriet hava erbjudit de största möjligheterna till personlig utveckling. Den porträttkonst, åt vilken de berömda mästarna Reynolds och Gainsborough lyckats erövra en tongivande ställning, hade frigjorts från den konventionella människouppfattning, vilken dittills härskat överallt i Europa, så långt fransk hovkultur nådde. En parallellföreteelse till realismen och romantiken i den engelska 1700-tals-litteraturen, hade detta måleri sökt sig fram till en stil, som gav friare uttryck för det individuella än den franska akademiska rokokon med dess i formen så nyktra och konturbundna uttryckssätt. I hög grad eklektiskt anlagd, hade Reynolds, grundaren av den nya skolan, framför allt tagit de stora venetianska och spanska koloristerna (Tizian, Veronese, Murillo) till förebilder; ur studier av deras färgkonst framgick hans realistiska stil. Han har återupptagit mycket av renässansporträttets stora humanistiska uppfattning och smält denna samman med engelsk naturkänsla och romantiskt patos. Rent måleriskt begagnar han som uttryck mindre den klart omslutande formen än ljusdunklet, färgernas tonverkningar, luftperspektivet. Gainsborough hade utvecklat detta slags uppfattning och målningsstil i en än friare bana: snarare återgav han med utomordentlig koloristisk finess lyriska själsstämningar än skildrade karaktärer, så särskilt i sina damporträtt.

För B:s måleri betecknar den närmare beröringen med denna engelska konst begynnelsen till ett nytt skede, under vilket han vann frihet åt sin konstnärliga och mänskliga egenart. I början förlorade han sig tidvis i det främmande till den grad, att hans ej alltid signerade verk även för nutidens specialforskare helt synas gå in bland mängden av de samtida engelska porträtten. B:s senaste biograf Emil Hultmark har i sin utmärkta bot om målaren konstaterat två klart skilda inflytanden på hans engelska utveckling: Reynolds och Gainsboroughs. Reynolds, som var känd som en ointresserad lärare, torde personligen ej ha betytt så mycket för B., men denne kunde ur hans verk hämta det solidaste materialet för sin nya stilbildning: Reynolds' kraftiga handlag, hans koloristiska djup, hans omedelbara men värdiga människouppfattning, hans sätt att ställa upp sina modeller (porträtten av lord Montgomery, Segersjö, och Reynolds). Inflytandet från Gainsborough visar sig rent koloristiskt i vissa silveraktigt skimrande toner, poetiskt i veka subtila stämningar, som möta oss i några porträtt från 1790-talet (friherrinnan H. Silfverhielm, Jean Dreyer, greve Gustav Bonde).

B:s återflyttning till Sverige betecknar även för hans konstnärskap inledningen till ett nytt skede, det tredje, hans s. k. »varma» eller »röda period». Stilförändringen sker successivt. Artistiskt sett innebär denna sista fas väl knappast en utveckling, även om i hans porträttmåleri nu framväxer en tydlig nationell egenart, som sätter det i levande förbindelse med 1700-talets svenska traditioner. Den svenska publikens konventionella smak i förening med en stigande överproduktion kunde ej undgå att så småningom inverka menligt på verkens konstnärliga halt. Mängden av vardagliga modeller försvagade efter hand B: s tidigare subtila människointresse, dessutom torde tidens stränga empiremoder med deras hårda dräktfärger ej passat för hans luftigt måleriska stil. Över de sista tio årens produktion ligger koloristiskt sett en dov aftonrodnad, entonigt reflekterad från dessa olikartade modeller, som teckna sig emot stormiga havshimlar eller skumma parklandskap. Den tidigare utpräglat måleriska stilhållningen viker för övrigt under konstnärens senare år — såsom i porträttet av Karl XIII, 1810 (Gripsholm) — för intryck från tidens nyklassiska fordran på plastisk bildverkan.

Bland de porträtt, som tillkommo strax efter hemkomsten, vittna några i särskild grad om en lycklig inspiration, måhända också om konstnärens glädje att åter leva hemma i välbekant omgivning. I friluftsbilden av sin gamle fader — framställd i slängkappa och bredskyggig hatt som en vandrare vid havsstranden — har han skapat det kanske mest utpräglade romantiska porträttet i svensk konst (1797; nationalmuseum); i de nervöst känsliga bilderna av B:s systersöner K. G. och J. F. de Ron (1797 och 1798; nationalmuseum) — svärmiskt allvarliga — visar B., att han förmått uppfatta och personligt omsmälta något av det mest subtila i Gainsboroughs lyriska människoskildring. Helfigursporträttet av operasångerskan Teresa Vandoni i Bellevueparkens höstliga grönska är icke blott ett magnifikt måleri, som kvinnoskildring har denna vekt passionerade och åtråvärda gestalt något nytt att säga i svensk konst. Glansfullt och patetiskt har konstnären (efter Sergels sista byst av konungen) framställt Gustav III i ett postumt porträtt (Övedskloster). Bland mängden av B:s porträtt från tiden kring sekelskiftet, då han enligt Sergel hade »var dag illustra modeller», må framhållas gruppbilderna av greve Nils Gyldenstolpe med familj, en ofullbordad och senare av annan hand mindre lyckligt avslutad målning (Mariannelund), och av fru Hedvig Tersmeden med barn, 1801 (justitierådet Trygger, Stockholm), porträttet av friherre Karl de Geer, 1801 (Leufsta), av direktören William Chalmers, 1803 (Chalmerska institutet, Göteborg), och bland damporträtten bilden av den sköna Viveka Ramel, f. Sture, 1803 (Maltesholm). I de större mansporträtten ger B. prov på något av samma representativa förmåga, som Reynolds ägde, att låta sina modeller uppträda på en gång mänskligt fritt och med ett drag av heroisk myndighet. Tyvärr fick han som nämnt ej tillfälle slutföra de stora bilder av Gustav IV Adolfs och Karl XIII:s kröningar, som dessa konungar uppdragit åt honom att måla, men raden av talmansporträtt från Örebroriksdagen 1810 liksom lantmarskalksbilden av greve Magnus Fredrik Brahe (Riddarhuset) och porträttet av greve Gustav Klingspor (Ekenäs) utgöra goda prov på hur B. med sin måleriska stil kunde nå imponerande, nästan monumentala verkningar.

Som lärare och förebild kom B. att få ett tydligt inflytande på de för övrigt mindre glänsande yngre begåvningar, som sökte sig till honom. Per Krafft d. y:s ungdomsverk exempelvis äro lyckligt påverkade av hans konst. Hans båda söner hörde till hans tidigaste elever. Av dem kom blott Johan Fredric von Breda (f. 1788, d. 1835) att nå ett mera självständigt konstnärskap. Jämte bildhuggaren B. E. Fogelberg m. fl. tog denne verksam del i den nordiskt-nationella konströrelse, som uppträdde i opposition mot akademien 1815. Att döma av bevarade arbeten torde han ha ägt en icke obetydlig målerisk begåvning; hans veka karaktär förde honom emellertid på avvägar bort från konsten, och han dog i förfall. Längre och säkrare levde B:s inflytande i A. Lauréus' genremålningar och i J. G. Sandbergs nyktra men solida porträttkonst.

Författare

Sixten Strömbom.

Källor och litteratur

Källor: E. Hultmark, Carl Fredrik von Breda (1915); L. Looström, K. akademiens för de fria konsterna samlingar af målning och skulptur (1913 —15); N. F. Sander, Carl Fredrik von Breda (1896); S. Strömbom, Ett sekels tradition i svenskt porträttmåleri (Kunstmuseets Aarsskrift, 1921—24).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredric Breda, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16917, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:34598:Sixten Strömbom].), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16917
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredric Breda, von, urn:sbl:16917, Svenskt biografiskt lexikon (art av [a:34598:Sixten Strömbom].), hämtad 2024-04-18.