Carl Johan Bohman

Född:1816-09-29 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län
Död:1882-09-09 – Lidingö församling, Stockholms län

Gymnasielärare, Gymnasierektor


Band 05 (1925), sida 192.

Meriter

Bohman, Carl Johan, f. 29 sept. 1816 i Jönköping, d 9 sept. 1882 på Lidingön. Föräldrar: stadskorporalen Johan Bohman och Anna Elisabet Sandberg. Intogs i Jönköpings trivialskola 1825 och i Växjö gymnasium 1833; student i Uppsala 29 sept. 1835; disp. 12 okt. 1839 (De formis casuum latinorum; pres. J. G. Ek); avlade ekonomisk examen 8 nov. 1840; fil. kand. 30 mars 1842; disp. 11 maj s. å. (Öfver vexternes namn; pres. E., Fries); fil. magister 14 juni s. å. Lärare vid Stockholms lyceum jan. 1843; föreståndare för samma läroverk tillsammans med doktor O. von Feilitzen jan. 1851; lärare vid Klara hantverksskola 1852; ensam föreståndare för Stockholms lyceum ht. 1868; erhöll behörighet till rektorsbefattning vid statens läroverk utan avläggande av därför föreskrivna prov 29 nov. 1872; övergick vid skolans sammanslagning med Stockholms ateneum 1875 som lärare till denna läroanstalt; tillerkändes av riksdagen livstidspension 1880. BNO 1868.

Gift med Johanna Margareta Nordström, f. 18 jan. 1816, d 18 jan. 1885, dotter till statdrängen Karl Nordström i Spånga.

Biografi

Utgången från ett fattigt hem och tidigt faderlös, måste B. under sin studietid skaffa sig sitt uppehälle genom »matdagar», konditioner och privatundervisning. Under gymnasietiden i Växjö kom han i beröring både med den grundliga latinundervisning, som där var ett arv från den berömde latinaren Håkan Sjögren, och med den humana och vidsynta pedagogiska uppfattning, som företräddes av gymnasiets eforus Esaias Tegnér, vilkens skyddsling B. blev på grund av sin redan tidigt framträdande stora språkliga begåvning. Sina universitetsstudier bedrev han med den framgång, att han efter sin promotion lär ha erbjudits docentur i latin, ehuru han av ekonomiska skäl ej kunde kvarstanna vid universitetet. En brinnande håg kallade honom för övrigt att beträda skolbanan, och 1843 anställdes han som lärare vid Stockholms lyceum, till vilket hela hans följande livsgärning blev knuten. Nämnda läroanstalt, vårt lands första större privatskola, hade 1839 grundlagts av akademiadjunkten K. O. Ramström på ett i flera avseenden nytt program, såsom minskning av latinstudiet, upprättandet av reallinje, humanare behandling av lärjungarna, och den hade redan under stiftarens tid förvärvat ett visst anseende. Till större utveckling kom lyceet dock först sedan B. (i början tillsammans med doktor O. von Feilitzen) 1851 blivit dess föreståndare och satt sin prägel på detsamma. 1850-talet och början av 1860-talet var skolans egentliga blomstringstid, och den intog då i flera avseenden en ledande ställning inom huvudstadens skolvärld. Trots ekonomiska svårigheter och primitiva lokala förhållanden — lyceet var inrymt i en våning i Regeringsgatan 54 C, tills det 1865 flyttades till nuvarande Mästersamuelsgatan 19 — lyckades B. arbeta upp det och länge hålla det uppe på ett högt plan både kvalitativt och kvantitativt. Utom B. själv, som hela tiden skötte undervisningen i latin och filosofi samt tidvis även i grekiska, tyska och svensk uppsatsskrivning, voro vid anstalten fastade många kända och uppskattade lärarkrafter, såsom regementspastorn G. F. Hellström, doktor Axel Stridsberg och tecknings- och sångläraren Conny Burman. Elevantalet, som i början hållit sig omkring den blygsamma siffran 50, sprang upp till omkring 230; under B:s föreståndartid (1851—75) åtnjöto över 1,400 lärjungar undervisning, och av dem avgingo 265 till universitetet. Dessutom fanns vid lyceet en s. k. förberedande kadettavdelning, som under tolv år (1851—63) lämnade 191 elever till krigsskolan vid Karlberg. Lyceet rekryterades i stor utsträckning av elever från de högre samhällsklasserna, och många »lyceister» ha på skilda livsområden skaffat sig berömda eller kända namn: Karl Snoilsky, August Strindberg, Georg Nordensvan, Isidor Lundström, Karl Forsstrand, Nils och Edvard Selander, Viktor Balck, Nils Gyldenstolpe, Karl Cervin, Lars Åkerhielm, Kristian Aspelin, Georg von Rosen, Gustav Fredrikson, Emil Hillberg, Ernest Thiel och många andra. Rätt mycket offentligt erkännande kom också B. och hans skola till del. Då mogenhetsexamen vid läroverken 1863 infördes, blev lyceum den första och i början enda privatskola, som av K. M:t likställdes med statsläroverken genom att erhålla rätt att dimittera sina lärjungar till universitetet. Sedan 1870-talets början kunde emellertid en tillbakagång i lyceets verksamhet konstateras. Konkurrensen med andra skolor gjorde sig alltmer gällande, elevantalet sjönk, rekryteringen var ej alltid den bästa, utan skolan visade tendens att delvis bli en »studentfabrik», dit mindre dugliga lärjungar gärna sökte sig. De många årens överväldigande arbetsbörda i förening med ekonomiska bekymmer gjorde sina följder gällande, och B. såg sig slutligen ej i stånd att hålla tillsammans det hela. Han överlät skolföretaget på ett bolag (1874), och detta beslöt att sammanslå lyceum med en dess systerskola, Stockholms atheneum (1875). B. följde sina lärjungar till denna läroanstalt och verkade där under några år som lärare, ehuru med betydligt minskad tjänstgöring. Vid 1880 års riksdag väckte B: s gamle promotionskamrat kontraktsprosten A. J. Lyth från Gotland i andra kammaren motion om statspension åt B. å 2,000 kronor. Statsutskottet avstyrkte visserligen motionen av fruktan att skapa ett prejudikat, och andra kammaren biträdde denna mening trots bevekande anföranden av bl. a. K. H. Rundgren (också en av B:s promotionskamrater), G. F. Asker och S. A;. Hedlund; men första kammaren beviljade anslaget efter tillstyrkande yttranden av bl. a. F. F. Carlson och Gunnar Wennerberg, och i gemensam votering fick sig B. den föreslagna pensionen tillerkänd — en i sitt slag enastående hedersbevisning, ty varken förr eller senare torde en dylik ha kommit lärare vid enskilt läroverk till del.

Det utomordentliga anseende och den höga uppskattning, B. åtnjöt, hade sin grund icke så mycket i hans insatser på de pedagogiska teoriernas eller de stora skolreformernas område. B: s skola var visserligen från början baserad på vissa skolorganisatoriska nyheter, särskilt den reala bildningslinjens tillgodoseende, och han gjorde sig även någon gång till talesman för andra pedagogiska krav, t. ex. skolferiernas förkortande, en mera rationell fördelning av arbetstiden och lärokursernas begränsning. Men för B. var alltid det personliga det högsta i lärarens gärning och skolans verksamhet. I några mindre pedagogiska uppsatser har han utvecklat sina humana och vidsynta tankar i detta ämne, men framför allt omsatte han sina åsikter i sin lärarverksamhet, och det på ett sätt, som gjorde hans skola så populär och honom själv så älskad, som det väl varit få skolor och lärare förunnat. B: s disciplin grundade sig icke på kroppsaga, nedsatta uppförandebetyg och anmärkningar i »klassliggaren», vilket allt enligt hans mening endast i undantagsfall borde ifrågakomma. Han sökte alltid upptäcka det goda hos sina lärjungar, även där detta var dolt för de flesta. »Denna klass av brushuvuden, slagskämpar och stimmare är», skrev han en gång, »ett slags naturbarn, som ej tåla vid den summariska bestraffning, de vanligen röna i våra skolor.» Han ogillade småaktighet, sådan den kunde röja sig genom beivrandet av t. ex. en underlåten hälsning, tobaksrökning av äldre lärjungar, viskning under lektion och dylikt. Han var generös och vidsynt i bedömandet av lärjungarnas kunskaper; betygskalan borde snarare vara för hög än för låg, ty »ingenting är mera förvänt, om man vill vinna inflytande på sina medmänniskor, än att vara snål och illiberal». Ingrep han någon gång med klander eller skrapor, skedde det gärna med en tillsats av humor och godmodighet, som lade balsam på såret. I studentexamen utstod han mången het dust med censorerna, då det gällde att lotsa sina lärjungar igenom examens svårigheter. I sitt yttre uppträdande och i sin undervisning var B. i hög grad originell men samtidigt fängslande och respektingivande. Han var en man med ädelt vackra drag och hade av naturen en ståtlig hållning, men med åren blev gestalten lutad och toaletten tämligen vanvårdad. »Med rufsigt hår, nästan ständigt klädd i en gammal päls och pälsmössa, med en lång röd ami lindad flera varv om halsen samt iförd oborstade, glappande lädergaloscher, inträdde han i klassen beväpnad med en rotting.» Oftast kom han för sent till lektionerna, men han tog vanligen skadan igen genom att hålla eleverna kvar en timme, kanske ännu längre över den bestämda tiden. Under lektionerna satt han sällan på katedern utan tog plats nere i salen än hos den ene, än hos den andre av gossarna, lade armen om dennes hals och läste i hans bok. B:s huvudämne var latin, där undervisningen sköttes med liv och fart och på ett sätt, som gav icke blott kunskaper utan även kärlek till ämnet. B. höll sig icke blott till ämnets formella sida utan utlade texten så att lärjungarna, som Snoilsky sjöng, förflyttades »från döda former och döda ord till levande syner på klassisk jord». B. var dock ingen ensidig vän av den klassiska bildningen, han uppskattade tillfullo även de övriga, icke minst de reala ämnena och förstod att kombinera sin egen undervisning med de kunskaper, lärjungarna inhämtat i andra fack. Hans filosofilektioner voro icke blott övningar i ansträngande tankegymnastik utan gåvo även tillfälle till utflykter i tankens och poesiens världar, där B. var en av åhörarna högt skattad ledsagare. Som kriarättare ivrade han för klassisk 'klarhet och formtukt; »du talte ej dunkel, ej flärdfull glans, och logisk reda och rykt och ans var alltid ditt främsta bud», säger Snoilsky. De band av tillgivenhet, som förenade »gubben Bohman» och »Bohmans gossar», lossnade icke, sedan de senare lämnat skolan. Både i sina forna lärjungars familjer och i kretsar av gamla »lyceister», som då och då samlades, var B. en ofta och med glädje sedd gäst. Med utomordentlig minnesgodhet och, troligen också i många fall, hjälpsamhet följde han sina gossar på deras vägar genom livet. De glömde honom ej heller; ett vackert vittnesbörd härom är den gravvård, som B:s lärjungar året efter hans död reste på nya kyrkogården i Stockholm och till vars avtäckning Karl Snoilsky skrev en här ovan flera gånger citerad minnesdikt, vilken vid tillfället upplästes av skådespelaren Gustav Fredrikson. Även åtskilliga andra av B:s lärjungar ha i minnesrunor, minnes verser eller offentliggjorda minnesanteckningar givit pietetsfulla uttryck åt sin tillgivenhet för den gamle rektorn och på samma gång värdefulla bidrag till kännedomen om en i flera avseenden märklig gestalt i vår skolas historia.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De formis casuum latinorum. Upps. 1839. 69 s. (Diss., prass. J. G. Ek, resp. B.) — öfver vexternes namn. 1. Upps. 1842. 16 s. (Diss. pro gradu, prass. El. Fries, resp. B.; D. 2—4 under växlande respondenter.) — Om principen för afgifvande af kunskaps- och sede-betyg (Pedag. tidskr., Arg. 1, 1865, s. 358—362). — Några tankar om skoltuktens upprätthållande (föredrag i Stockholms läraresällskap 18 nov. 1865 jämte diskussion; ibid,, Årg. 2, 1866, s. 86—107). — Några reflexioner med anledning af stadgan för afgångsexamen vid rikets högre elementarläroverk (ibid., Årg. 4, 1868, s. 73—78). — [Anm. av] R. Törnebladh, Förklarande anmärkningar till P. Virgilii Maronis Aeneidos libri I—VI. 2: a uppl. Sthm 1866 (ibid., Årg. 7,. 1871, s. 109—118). — Om skol-feriernas förkortande (ibid., Arg. 9, 1873, s. 1—9).

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 29 nov. 1872 (meritförteckn.), RA; meddelanden av B:s dotter, fru Selma Schumacher; andra kammarens prot. o. handl. 1880; nekrologer i Aftonbladet 9 sept. 1882 och Ny illustr. tidn. 23 sept. 1882; Svalan 3 juli 1875; Svea, illustr. veckotidn. 4 juli 1891; C. Burman, Minnen (1904); C. Forsstrand, Stockholms lyceum (S: t Eriks årsbok, 1917); dens., Från Slottsbacken till Ladugårdslandet (1921); Isidor [Lundström], Litet af hvarje men mest brända mandlar (1875); N. & E. Selander, Två gamla Stockholmares anteckningar (1920); C. Snoilsky, Saml. dikter, 4 (1913).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Bohman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17867, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-03-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17867
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Bohman, urn:sbl:17867, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-03-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se