Karl Tordsson Bonde

Död:1443/45

Lagman, Riksråd, Slottshövitsman


Band 05 (1925), sida 318.

Meriter

2. Karl Tordsson Bonde, den föregåendes son, f. troligen på 1390-talet, d mellan 28 jan. 1443 och 16 nov. 1445. Riksråd från 1420-talets början (blev däremot aldrig riddare); hövitsman å Raseborg 1412(?) och aug. 1437—41; lagman i Västmanland 1422 (1417?)—38 och ånyo från 1442. Ägde och bebodde Penningby.

Gift senast 1426 med Cecilia Bosdotter Djure, d efter 27 maj 1463, dotter till den danskfödde riddaren och slottshövitsmannen i Stockholm Bo Tykesson Djure (Dyre).

Biografi

Om B:s bana före 1417, då hans namn första gången möter i svenska handlingar, är föga känt. Det faktum, att föräldrarna voro bosatta i Finland, gör det utan vidare antagligt, att han där tillbragt sina uppväxt- och tidigare ungdomsår, och år 1412 synes han ha fungerat som hövitsman å Raseborg, en verksamhet, som dock uppenbarligen var kortvarig och av mera tillfällig natur. Möjligen har han ett par år senare anträtt en studieresa till utlandet. Det ligger nämligen nära till hands att identifiera honom med den »Karolus Bonde de Abo», vilken sommarsemestern 1414 (tillsammans med den från Viborg bördige kyrkoherden i Åbo magister Johannes Ölintu och tre finländska ynglingar ur borgarklassen) inskrevs vid universitetet i Leipzig. Denna identifikation, som, om den är riktig, får anses innebära, att B. förut åtnjutit undervisning vid domskolan i Åbo, torde vara rimligare än den av en forskare uttalade förmodan, att det är ingen mindre än sedermera, konung Karl Knutsson, som sålunda immatrikulerats vid det sachsiska lärosätet; den sistnämnde var troligen född år 1408 och alltså vid den ifrågavarande tidpunkten endast sex år gammal, en alltför späd ålder för en inskrivning vid universitet i främmande land. Vare härmed hur som helst, vid tiden för faderns död 1417 påträffas B. i det egentliga Sverige, där han nu under en lång följd av år förblev bosatt. Vid det engelbrektska upprorets utbrott var han redan en av riksrådets äldre och mera framskjutna medlemmar, och han kom nu att spela en betydelsefull roll i den stora unionspolitiska kris, som sålunda tog sin början. Traditionerna från fädernet, de intima förbindelserna mellan honom och den unionsvänlige Kristiern Nilsson (Vasa), vars systerson han var, och slutligen hans danska giftermål och därigenom förvärvade godsbesittningar i Danmark — allt detta samverkade till hans ställningstagande på deras sida, som motsatte sig unionens upplösning och sökte stödja konung Eriks vacklande tron. Då konungen i okt. 1435 återfick regeringsmakten i Sverige, fann han därför med sina intressen förenligt att använda B. i den ny organiserade slotts- och länsförvaltningen och utsåg denne till innehavare av Kastellholms slott, som Erik Puke under resningen hade bemäktigat sig. När B. i enlighet härmed i slutet av 1435 eller början av följande år infann sig på Åland för att å konungens vägna» taga fästet i besittning, satte sig Puke emellertid till motvärn; och kastade B. och hans svenner i slottstornet. Fångenskapen på Kastellholm blev icke långvarig — redan i juli 1436 befann sig B. på fri fot och var då en av deltagarna i fredsmötet i Kalmar — men episoden bidrog förvisso i sin mån att ytterligare stadga B: s motvilja mot de svenska oavhängighetssträvandena och dessas representanter. Som slottsherre å Raseborg från 1437 fick han i fortsättningen rika tillfällen att lägga sina tänkesätt i dagen. Under den för unionen ytterst hotande utveckling, som inträdde genom Karl Knutssons val till riksföreståndare hösten 1438, tvekade han icke att taga parti mot den sistnämnde, ehuru denne var hans egen brorson, och då Karl i jan. 1439 överföll och tillfångatog den gamle drotsen Kristiern Nilsson för att undanröja det förnämsta personliga hindret för hans upphöjelse på Sveriges tron, vidtog B. omedelbart förberedelser till väpnad kamp mot honom och skyndade sig att för ändamålet från Reval införskriva nödig krigsmateriel. Hans sålunda intagna hållning bidrog redan på detta stadium att motverka Karl Knutssons kungaplaner; då riksrådet på mötet, i Stockholm i juni nämnda år gick att taga ståndpunkt i tronfrågan, fann man sig nämligen föranlåten att avstå från tanken på nationellt konungaval bl. a. av det skälet, att Raseborg i sådant fall på grund av slottsherrens motstånd skulle avsöndra sig från riket. Även i det följande var B. en förbittrad vedersakare till Karl Knutssons aspirationer, och efter en tillfällig avspänning våren 1440, då han sammanträffade med denne i Åbo, varvid han lär ha avgivit ett inom kort brutet löfte att hålla sitt slott »till rikets hand», förband han sig med drotsen, som nu dragit sig tillbaka till Viborg, i öppet krig mot den huvuddel av riket, där riksföreståndarens myndighet var erkänd. Denna de båda Finlandshövdingarnas separatistiska aktion understöddes verksamt av staden Reval, där såväl B. som drotsen för rustningsändamål gjorde upprepade besök och erhöllo livsmedel och krigsförnödenheter. Den omständigheten, att sålunda en stor del av Finland stod i vapen mot Karl Knutsson, torde högst avsevärt ha påverkat riksföreståndarens omsider fattade beslut att uppge sina kungaplaner och avstå regeringsmakten till Danmarks nyvalde monark Kristoffer av Bajern. Detta var säkerligen ett streck i räkningen för B. och herr Kristiern, som alltjämt torde ha önskat konung Eriks återinsättande, och det är nog mer än en tillfällighet, att ingendera var närvarande vid Kristoffers kröning i sept. 1441, men de böjde sig utan vidare för det fullbordade faktum, som ju dock tryggade det för dem väsentligaste, nämligen Karl Knutssons tillbakaträngande och unionens bestånd. Personligen blev B. lidande på förändringen, i det att Raseborg fråntogs honom och överlämnades till Kristiern Nilsson såsom ersättning för Viborg, som enligt den i okt. 1441 av konung Kristoffer bemedlade uppgörelsen mellan drotsen och Karl Knutsson skulle tillfalla den sistnämnde. Senast i början av följande år lämnade B. för alltid Finland, och vid den av Kristoffer sammankallade herredagen i Stockholm apr. 1442 återtog han sin plats i det svenska riksrådet, vars möten han under Karl Knutssons riksföreståndartid trots flera gånger erbjuden lejd konsekvent hade underlåtit att besöka. Han återfick nu även sitt västmanländska lagmansämbete, som under fejden med Karl Knutsson avhänts honom och anförtrotts åt en av Karls anhängare, sedermera marsken Sten Pedersson (stjärna). I denna befattning verkade han ännu i jan. 1443, då han sista gången nämnes i bevarade handlingar; förmodligen dog han ej långt därefter.

Av B:s söner blev den äldre, Tord B., sin ätts namnkunnigaste medlem under medeltiden näst Karl Knutsson (se nedan 3). Den yngre sonen, Bo Karlsson, bar aldrig tillnamnet Bonde men kallade sig ofta Bo Djure (Dyre) efter morfadern och omtalas i regel under detta namn i samtida källor. Riddare vid konung Karls kröning 1448, synes han något av de följande åren (troligen under 1450-talets förra hälft) ha företagit en resa till Italien; han torde nämligen vara identisk med den »Boccius Diber (o: Boecius Diwr?) miles de Svecia», som under Nicolaus V:s (d 1455) pontifikat till Birgittahospitalet i Rom donerade »sin gröna mantel och sin rock». I politiskt avseende var han under sin korta bana en trogen anhängare av Karl Knutsson — detta i likhet med brodern men i märklig motsättning till faderns uppträdande under Karls riksföreståndartid. Under senare delen av konungens landsflykt tillhörde han dennes svit i Danzig, och vid Karls återfärd till Sverige sommaren 1464 åtföljde han sin kunglige frände. Efter brytningen mellan Karl Knutsson och biskop Kettil Karlsson (Vasa) på hösten sistnämnda år sändes han i dec. av den förre till Uppsala för att upptaga kampen mot den senare och det oxenstiernska partiet över huvud. En betydande härsmakt ställdes för ändamålet under hans befäl, och han hade till en början framgång i sitt företag: ärkebiskop Jöns Bengtsson tvangs att fly från Arnö till Västerås, hans gård i Uppsala intogs (av denna anledning blev Bo Djure senare bannlyst av.Jöns Bengtsson), och även en strid på öppna fältet med biskop Kettil strax utanför nämnda stad (13 dec.) synes i huvudsak ha utfallit till herr Bos fördel. Kort därefter blev han emellertid (enligt Olaus Petri och Sturekrönikan under avtalat stillestånd) i närheten av Flottsund plötsligt överfallen av biskop Kettils anhörig och i grund besegrad, varefter han med knapp nöd undkom till Stockholm. I jan. 1465 deltog han med utmärkelse i Stockholms försvar mot biskop Kettil och Jöns Bengtsson, vilka genom Uppsalaexpeditionens misslyckande fått tillfälle att innesluta, staden. Om hans öden i det följande vet man blott, att han redan. s. å. avled; han föll offer för den pestsjukdom, som. då rasade i hela riket och som bortryckte även hans motståndare biskop Kettil i Klara kloster i Stockholm fick han sin lägerstad. — Utom de ovannämnda båda sönerna efterlämnade. Karl Tordsson B. tvenne döttrar: Sigrid, d på 1490-talet, gift före 5 febr. 1457 med riksrådet och riddaren samt lagmannen i Västmanland Staffan Ulfsson (av Ulf släkten), och Birgitta, d 5 juli ,1494, gift i jan. 1457 med den berömde Nils Bosson Sture och i detta äktenskap moder till riksföreståndaren Svante Nilsson.

Författare

G. Carlssox.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA; kopiebok B 16, f. 20, RA. — .Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 3 (1870); Diplomatarium Dale-karlicum, 1 (1842), s. 94 o. följ.; Diplomatarium Norvegicum, 5: 2 (1861), s. 490; Finlands medeltidsurkunder, utg. af R. Hausen, 2—3 (1915—21); Hanserecesse von 1431—1476, bearb. von G. v. der Ropp, 1 (1876); Handl. rör. Helga lekamens gille i Stockholm, utg. av I. Collijn, P (1921), s. 69 (ang. Bo Karlsson Dyre); Hist. handl., 1 (1861), s. 5 (ang. densamme); F. H. -Jahn, Danmarks politisk-militaire Historie. under Unionskongerne (1835), s. 523; Liv-, Est- und Curländisches Urkundenbuch, 9 (1889)] Matrikel d. Uni-versität Leipzig, hrsg. von G. Erler, 1 (1895); Olavus Petri, Samlade skrifter, 4 (1917), s. 218 o. följ.; Registrum ecclesise Aboensis, utg. af R. Hausen (1'890); Repertorium diplomaticum regni Danici mediarvalis, udg. ved Kr. Erslev, 3 (1906); Samling af åtsk. handl. i swänska historien, utg. af S. [LagerJBring, 2 (1754), s. 208; Scriptores rerum Suecicarum, 3: 1 (1871), s. .87; Sv. medeltidens rimkrönikor, utg. af G. E. Klemming, 3 (1867—68); Sv. diplomatarium fr. o. m. år 1401, 2—3 (1879—1902); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg", 3 (1895). — C. Bildt, Olai Magni sista hvilorum (Hist. tidskr., 1912), s. 131 o. följ. (ang. »Boccius Diber»); T. Hartman, Raseborgs slotts historia (1896); T. W. Ruuth, Åbo stads historia under medeltiden och 1500-talet, H. 4 (1923), s. 78 o. följ.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl Tordsson Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17932, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlssox.), hämtad 2019-05-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17932
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl Tordsson Bonde, urn:sbl:17932, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlssox.), hämtad 2019-05-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se