Meriter

2. Carl Michael Bellman, den föregåendes sonson, f. 4 febr. 1740 i Stockholm i egendomen n:o 112 kvarteret Rosendal vid Björngårdsbrunnsgatan, numera Bellmansgatan 24, d. 11 febr. 1795 i hörnhuset vid Gamla Kungsholmsbrogatan och Målaregatan. Föräldrar: sekreteraren i slottskansliet, sedermera (titulär-)lagmannen Johan Arent Bellman och Katarina Hermonia. Undervisades dels i Maria kyrkoskola, dels och huvudsakligen i hemmet av olika informatorer. Antogs på prov som tjänsteman i riksbanken 14 dec. 1757; inskrevs som student i Uppsala 3 nov. 1758 men vistades endast en kortare tid därstädes; e. o. tjänsteman i riksbanken 27 juni 1759; rymde för gäld till Norge 1763; avstängdes därefter från fortsatt tjänstgöring i riksbanken; erhöll på faderns begäran avsked från sin befattning därstädes 4 apr. 1764; e. o. tjänsteman i manufakturkontoret med något över 500 dlr kmt i lön 22 nov. 1764—1766, då detta ämbetsverk indrogs; e. o. kanslist 27 aug. 1767, kopist 1768, kanslist (med 350 dlr smt i lön) 1770, allt i generaltulldirektionen; överförd på indragningsstat med lönen i behåll 1772, då nämnda ämbetsverk indrogs; tf. notarie i bondeståndet 1771 och 1778; erhöll fr. o. m. 1775 en årlig pension av 100 rdr av Gustav III sekreterare i nummerlotteriet (med 208 rdr 16 sk., sedermera, fr. o. m. 1782, 333 rdr 16 sk. i lön) 3 jan. 1776; erhöll hovsekreterares titel nov. s. å. LMA 1793.

Gift 19 dec. 1777 med Lovisa Fredrika Grönlund, f. 17 okt. 1755 i Sthlm, Klara, d 24 jan. 1847, dotter till våg- och stämpelmästaren vid Stockholms packhus Gabriel Grönlund o Maria Engel Friedlein.^[1]

Biografi

B. var den äldste av en stor syskonskara: han säger, att modern »hade vänt sig att ligga i tjuguen barnsängar»; femton syskon finnas namngivna, av vilka många dogo vid späda år. Tack vare den undervisning, han åtnjöt, blev han enligt Gjörwells uttryck »skäligen studerad» och skall enligt egen utsago som barn ha skrivit brev på tyska, engelska, franska och italienska. Bland hans informatorer må särskilt nämnas magistern, sedermera hovpredikanten och kyrkoherden Klas Ludvig Ennes, av vilken han »lärde att hantera Apollos lyra». Fadern var djupt skuldsatt. Fädernegården, i vilken B. föddes — till en sjättedel ett arv efter faderns mormor, assessorskan Katarina Daurer — var intecknad till fulla värdet och såldes 1763, varefter föräldrarna vistades först på Årsta, sedan på säteriet Visbohammar i Vårdinge socken, vilket av lagmannen inköpts; sedan båda föräldrarna 1765 avlidit, försattes boet i konkurs. B:s egna affärer blevo också från början tilltrasslade. Åsamkade skulder nödgade honom år 1763 att rymma till Norge, ett den tiden vanligt sätt att undgå bysättningshäkte. Efter någon tid kunde han väl återvända; hans affärer ordnades någorlunda av svågern, kämnären Klas Arrhén von Kapfelman, och efter en tids vistelse hos föräldrarna på landet begav han sig åter till huvudstaden, där hans gynnare visste att bereda honom en blygsam befordran inom verken. B. ägde emellertid enligt en gammal anteckning »mycket snille, till den grad, att han aldrig kunde fästas vid ämbetsmannens allvarsamma yrken», och de små löner, som följde med hans tjänster, kunde ej ens i förening med de ytterligare förmåner, för vilka han hade Gustav III:s ynnest att tacka, trygga honom mot bekymren.

De kretsar, B. tillhörde och i vilka han umgicks, voro ämbetsmannavärlden och det välsituerade borgerskapet. Redan tidigt var han eftersökt såsom sällskapsmänniska, vissångare och musiker; i yngre år gav han bl. a. lektioner i citterspel för att öka sina små inkomster och trakterade även klaver. Hans umgänge blev sålunda synnerligen stort. Under åren 1765–69, om icke längre, var han en mycket flitig gäst hos sin gynnare kommissarien, sedermera kommerserådet Anders Lissander, och i dennes hem hördes första gången många av hans gladaste visor. För dottern i huset, Ingrid Margareta, sex år äldre än B., synes han hava hyst ett visst tycke under flera år. De verser, med vilka han hyllade henne, hava visserligen till stor del ett starkt kulinariskt drag, äro mat- och bordvisor, men andra bära en mera öm prägel. Enligt anteckning av sonen Adolf Bellman skulle en verklig brytning slutligen inträffat, emedan B. vänt sin håg åt annat håll, varefter mamsell Lissander, som förut förvarat, vad hon kunnat komma över av hans hand, bränt upp alltsammans. Även hennes fader hyllades med verser, bl. a. med ett litet dramatiskt divertissement, »Det lyckliga skeppsbrottet», ett herdespel i fyra akter (på Andreas-dagen 30 nov. 1766). I Lissanders hem var det också som B. föredrog sångerna om Bacchi orden. »Bacchi första riddarslag» (Fredmans sång n:o 2) hölls på Barbaradagen 4 dec. 1766. Och sedermera fortgingo dessa tillställningar, i vilka kända fyllbultar fingo figurera, med dubbningar, riddarkapitel och parentationer m. m. i växlande former till slutet av 1770-talet. Ett dylikt ordenskapitel skildras av den unge Johan Gabriel Oxenstierna, som 4 dec. 1769 i diktarna Bergklints och Kexels sällskap bevittnade ett sådant hos Lissander. »B. håller detta kapitel ibland, dubbar riddare, allt eftersom förtjänta ämnen framkomma, och i kväll höll han en parentation över en död riddare — allt satt på vers efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning, som äro oförlikneliga, föröka ännu mera det nöje, man har av själva versen, som alltid är vacker och som innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublima, men alltid nya, alltid oväntade, över vilka man ej kan undgå att häpna och antingen komma utom sig av förundran eller av skratt».

Några av sina gladaste och lyckligaste stunder tillbragte B. längre fram hos stadsaktuarien notarius publicus Magnus Zetherman, liksom Lissander en äldre man. På sitt lantställe Follan vid Magelungen i Huddinge plägade han samla gäster från staden. Här diktade B. i ett glatt sällskap, varibland arkiatern J. G. Hallman, i augusti månad 1773 flera dikter i det idylliska herdemaneret, bland dem »Fiskafänget» (»Opp, Amaryllis»), vars föremål var den tjuguåriga mademoiselle Vilhelmina Norman, för vilken skalden vid denna tid hyste en häftig böjelse, som varit tämligen bekant för samtiden och omtalas av Gjörwell. Då Zetherman dog 1787, besjöngs han av B. i två kväden, båda föredragna i Par Bricole.

Till B:s nära umgängesvänner hörde under många år statssekreteraren Elis Schröderheim och dennes maka, den sköna Anna Charlotta von Stapelmohr, dotter till överdirektören vid stora sjötullen Kristian von Stapelmohr. B. kände båda makarna långt, före deras giftermål (1776). Antagligen har han umgåtts hos överdirektören under den tid, han var fästad vid tullverket, och sedermera. Fredmans 16:e epistel (»Fader Bergström, fingra ditt oboe, blås») skall ha varit Stapelmohrs epistel enligt B:s egen anteckning. Några verser till honom finnas dock icke bevarade med undantag av en kort rimmad supplik till förmån för Ulla Vinblads man Norström att få bli sjötullsbesökare (»Han tror uti sin själ — Gud vet, vem den tillhör! — att han har vunnit allt, om han blir visitör»). För dottern Anna Charlotta svärmar B. ungefär samtidigt med kärleken till Vilhelmina Norman, och i en dikt till fröken Stapelmohr säger han också, att två fröknar kämpa om platsen i hans hjärta. Den ena, »så vacker som Brynhilda, hon sjöng, hon neg, hon log, så kvick i tal och svar», är fröken Stapelmohr. »Jag ville hennes hand med myrtenkedjor binda», säger diktaren, vilket tyder på allvarliga avsikter, men hon flydde och »locka i sin flykt min andra fröken bort». B. fortfor emellertid att beundra henne, och han diktade till hennes bröllop, ehuru utan inspiration, och sedermera, något bättre, en kort dikt vid hennes död (1792). Med mannen har B. stått på synnerligen förtrolig fot från tiden före statsvälvningen och sedermera hela sitt liv. Ofta tar han Schröderheims vänskap i anspråk vid suppliker, mera för andras del än för egen. Honom tillägnade han »Bacchi tempel, öppnat vid parentationen över Österman 11 jan. 1777» med en dedikation, som slutar med de ord, varmed han bäst karaktäriserat sig själv: »Elis, du min skugga råkar bland små stop och långa stråkar men mig själv i Fröjas hov.» År 1780 uppvaktar han med sitt Schröderheim tillägnade manuskript »Väv utav rim av 65 aln. uppränd d. 24 jan. 1780», avslutad 1 apr. Det utgör en rulle av ihopklistrat regalpapper till något över 65 alnars längd; och ett kvarters bredd, upprullat på en kavle, försedd i vardera ändan med en förgylld trissa (tillhör Vitterhetsakademien). År 1786 inställer han sig, tydligen personligen, med ett »Nyårsspel för Schröderheimska husen». Om förtroligheten i deras umgänge vittnar, att B. fortfor att vara med Schröderheim förbrödrad, liksom han alltjämt var det med ärkebiskop von Troil. I Schröderheims hem är det, som B:s äktenskap med Lovisa Fredrika Grönlund blir avgjort.

År 1777 hade Schröderheim köpt Bisslinge gård i Ed (Uppland), och här var Lovisa Grönlund skriven hos Schröderheims, där hon var antingen hushållsbiträde eller sällskapsdam. Bekantskapen var dock stiftad förut; sonen Adolf säger, att den hade skett på Hägersten i Brännkyrka hos svågern Arrhén von Kapfelman. Lysningen skedde i Eds kyrka, men bröllopet firades hos brudens föräldrar i Stockholm. B. var nu nära trettiåtta år och bruden nyss fyllda tjugotvå^[2]. Skillnaden i ålder var sålunda betydande, och icke mindre tyckes den hava varit i lynne. Skaldens maka synes hava varit en redbar men något sträv person, och om sin makes poetiska storhet hade hon tydligen icke den ringaste föreställning. B. gör emellertid allvarliga försök att bli en stillsam och respektabel äkta man och husfader. Både traditionen och hans dikter bevara vissa drag av lyckligt familjeliv. Särskilt var han en öm fader, och de verser, han diktat till barnen eller lagt i deras mun, äro alltid rörande och innerliga. För barn, icke blott för sina egna, hade han alltid haft ett synnerligen fint sinne. B. uteblev nu ofta från vännernas glada kretsar, och häröver klagas t. o. m. i pressen. I Dag-bladet Wälsignade tryckfriheten lästes 23 maj 1781 ett poem »Över vår Anakreons tysthet», vari det heter, att »Hymen, denne lille skalken, har kvävt hans muntra poesi», och han anropas att komma tillbaka till vännerna: »Var alla nätter hos en maka, men dagen var hos dem ibland». Vad som emellertid nog gjorde stämningen i hemmet bitter mer än en gång, var den klena ekonomien, som med barnens ankomst blev allt svårare att hålla tillsammans. Detta gjorde också, att B:s rent litterära alstring långa tider låg alldeles nere, vartill naturligtvis även bidrog hans nedslagenhet över de misslyckade försöken att få sina verk utgivna (se nedan). I stället fick han så mycket flitigare ägna sig åt bröllops- och begravningsdikter, rimmade suppliker och andra tillfällighetsvers, varmed han måste avbörda sig sin tacksamhetsskuld till alla dem, som hjälpte honom och bjödo honom till sitt bord. Även Kellgrens klumpiga anfall (1777) nedstämde hans mod: »Att mina strängar spänna och mer på lutan slå, det vågar jag ej på. En Kellgren vasst sin penna mot mig i stad och hov; göm detta för hans öga, fastän det rör mig föga hans klander eller lov.» Att Kellgrens anfall i själva verket sårat honom mycket, är alltför tydligt. Och särskilt var det en högst allvarlig sak för B., om konungen bibragtes den övertygelsen, att hans poesi var mindervärdig. Sonen Adolf säger, att B. »fattade ett slags förakt för Kellgren, som länge fortfor», och undvek med sorgfällighet dennes umgänge. Antagligen har också detta varit förhållandet, ty i B:s verser, där på ett mer eller mindre förtroligt sätt snart sagt hela den tidens kända Stockholm figurerar, finnes Kellgren ej nämnd annorstädes och i alla händelser ej förr än i företalet till »Fredmans epistlar» (1790) och den däri förekommande dedikationen av epistel 80 (»Liksom en herdinna, högtidsklädd»). De författare, B. nämner såsom umgängesvänner, äro visserligen rätt få: Joh. Wellander, A. N. Clewberg och efter 1790 även något litet Leopold. Men bland dem, som saknas, märkas överraskande nog både Hallman och Kexel, till vilka ej en rad finnes, ehuru B. stod Kexel så pass nära, att han för att hjälpa honom lämnade huvudparten av innehållet i den av Kexel utgivna skriften »Bacchi hand-bibliotheque». Bland konstnärerna är han förtrolig med snart sagt allesammans: Pilo, Elias Martin, Lundberg, Hilleström och i synnerhet Sergel, som under 1780-talet och därefter var hans intime vän. Dessutom märkas vetenskapsmän som bröderna Bergius m. fl. Bland statsmännen och aristokraterna kunna nämnas riksrådet K. Fr. Scheffer, G. M. Armfelt, bröderna Alströmer, hovmarskalken Charles De Geer, den berömde entomologen, och dennes dotter grevinnan Dohna, som var en flitig samlare och avskrivare av B:s dikter och i vars häften han själv gjort rättelser. Nära bekant och vän var han också med S. af Ugglas, sedermera landshövding, president och greve, samt dennes maka, f. Wittfoth. Men dessa och många andra fina bekantskaper tyckas icke stort hava hjälpt honom i hans ekonomiska svårigheter, som blevo allt värre. Från och med år 1783 plågas han av oupphörliga lagsökningar, och år 1788 ingav han ansökan om cession, vilken dock snart återtogs. Slutligen blev han 8 maj 1794 intagen å by sättningshäktet (såsom hovsekreterare satt han i den till slottet hörande högvaktsflygeln, som brukade användas för sådana gäldenärer, som hörde till hovets betjäning), varifrån han utlöstes av några vänner 17 juni samma år. De, som mot slutet av hans liv ekonomiskt mest tyckas hava bistått honom och i vilkas hus han vandrade in och ut snart sagt som daglig gäst, voro: bryggarfamiljen Westman, hovgulddragaren Widman, som han gärna besökte på hans lantställe Elvvik på Lidingön, fru Helena Qviding, som han träget uppvaktade på hennes sommarnöje nära Sabbatsberg, kaptenen, sedermera majoren vid flottan Kempensköld m. fl. En mycket god vän hade B. på slutet i läkaren doktor Anders Blad, som han tillägnat Fredmans epistel 81 (»Märk, hur vår skugga, märk, Movitz, mon frére») och en tid en nästan daglig umgängesvän i f. kornetten vid adelsfaneregementet K. M. Völschow, som samlade och avskrev en massa av hans tillfällighetsdikter.

Slutligen må framhållas, att B. åtminstone tidtals stod Gustav III och hovet ganska nära. Såsom hovskald kan han sägas direkt efterträda Dalin. Sin första hyllningsdikt ägnade han vid nitton års ålder (1759) åt Adolf Fredrik, sedermera hyllade han 1769 konungen, drottningen och det kungliga huset i allmänhet. Men endast några få sådana dikter äro kända före Gustav III:s tronbestigning. Därefter bli de så mycket talrikare. B. är redan före statsvälvningen vunnen för Gustav. Han kväder till konungens lov fyra gånger under år 1771, och, vad som är särskilt betecknande, i ytterligare två dikter vänder han sig 17 juni 1771 till riddarhuset för att påverka detta för konungens kandidat till lantmarskalk (»Giv, riddersmän, Leijonhufvud staven»), vilkens val också genomdrevs. Statsvälvningen besjunger B. i två dikter, av vilka åtminstone den ena (»Så lyser din krona nu, kung Gustav, dubbelt dyr») spriddes över hela landet och blev en verklig folksång. För att befästa minnet av den stora tilldragelsen (»till tacksamhet för försynens skickelse 1772») stiftades ett sällskap, Augusti-orden, vars taleman B. var. Sammanträden skulle egentligen hållas tre gånger om året: på konungens födelsedag 24 jan., på hans namnsdag 6 juni och på ordensdagen 19 aug., dagen för statsvälvningen. Dessa tre dagar skulle B. på ordens vägnar tolka dess undersåtliga vördnad. Augustibröderna samlades på olika ställen, bl. a. i orangeriet vid Karlbergs slott, och B. höll vid dessa tillfällen långa orationer på alexandriner, i alla händelser icke sämre än andra alster av samma slag. Ett omdöme av den, som, trots allt vad som senare skrivits, fortfarande framstår som den finaste kännaren av B:s diktning, Atterbom, torde böra anföras: »Den i visst avseende märkvärdigaste yttringen av hans politiska övertygelse är det 'Tal hållet i orangeriet på Karlberg', varmed han 1785 firade den nyssnämnda dagen och vari han, från en praktfull målning av Karlbergsparken och det glada folk, som vimlar där, övergår till en grundligare framställning av den prisade statsvälvningens anledningar och betydelse, än man från honom skulle väntat. Ty detta tal, där riksdagsväldet ... finnes skildrat med en skärpa i teckning och en bjärthet i färgläggning, mot vilka nästan alla den tidens övriga rojalistiska behandlingar av samma ämne synas lenfälliga och matta, tillhör ej blott i allmänhet dem av Bellmans verk, som han med omsorg utarbetat såsom skrifter; det är därjämte av dem alla det, som visar, det största måttet av reflexionsförmåga eller av en åsikt, grundad på verklig reflexion».

Såsom opinionsbildare togs B. allt framgent i anspråk. Då han blev notarie i bondeståndet vid riksdagen 1778, skall hans egentliga uppgift mindre hava varit att föra protokollen än att muntra upp bönderna vid Schröderheims bjudningar och göra dem fogliga och villigt stämda för konungens förslag. Under krigsåren 1788–90 är B, en outtröttlig stridssångare. Hans högtidligaste alster äro »Embarkeringen på Kongl. Skeppsholmen den 23 juni 1788», »Fäderneslandets försvar. Ode» (1788) och »Kämpevisa över segren vid Högland den 17 juli 1788». Även en av Fredmans epistlar, skriven närmast föregående år, har en krigisk och patriotisk syftning. Att sålunda konungen i B. trott sig äga och verkligen också hade en värdefull och pålitlig hjälp i att påverka opinionen, om icke bland aristokraterna, så likväl inom vissa ämbetsmannakretsar och de borgerliga lagren, lider intet tvivel. Bredvid den politiska uppgiften framträder så den mera privata att roa konungen och hans hov, varom såväl traditionen som B:s dikter hava åtskilligt att förtälja. För konungen föredrog han åtskilliga av sina dikter, och till hans förströelse skrev han också några smärre dramatiska bagateller. Vid invigningen av den nya vägen med broarna till Drottningholm 19 aug. 1787 uppehölls konungen tre gånger av teatraliska tillställningar. Den sista av dessa, som ägde rum på Kersön, holmen närmast intill slottet, varest då fanns ett värdshus, var författad av B. och bar titeln efter lokalen »Kersö värdshus». Ett annat sådant stycke hette »Dramatiska sammankomsten» och uppfördes inför konungen på Haga nyårsnatten 1790. Det är ett skämt med den tidens aktörer och aktriser, vari de uppträda i varandras kostymer, så att Lars Hjortsberg spelade mamsell Löf osv. I stycket införes en gammal blind soldat, vars roll innehades av B. själv, som »sjunger en impromptu, ackompanjerad av sin cittra». Till ära för hertig Karl skrevos två stycken: »Lustspel den 17 juli 1790» (Hoglandsdagen) och »Kaffehuset», uppfört på Drottningholm på hertigens födelsedag 7 okt. 1790, vari B. återigen uppträdde med sin roll såsom blind soldat, sjungande impromptu till cittran. Slutligen märkes »Mantalsskrivningen», som uppfördes till ära för Gustav IV Adolf på dennes födelsedag 1 nov. 1794. Den är en lätt omarbetning av ett stycke, som ursprungligen skrevs för Gustav III men ej hann framföras, medan han levde. Det är B:s både sista och bästa dramatiska alster. De lustiga scenerna mellan lantfolket och kronobetjäningen äga en kraftigt burlesk komik utan att likväl verka som karikatyrer. Marktschreierns roll i stycket har B. troligen tänkt sig själv övertaga. Han hade i apr. 1783 vid en stor fest på Ulriksdal spelat en sådan roll i Hallmans och Armfelts pjäs »Tillfälle gör tjufven». Till det nu nämnda kommer den mängd; gratulationsdikter och lapprivers som ströddes för den kungliga familjens medlemmar på bemärkelsedagarna. Till änkedrottningen skriver B. i negern Badin's namn, till prinsessan Sofia Albertina i hennes jakthundars; kronprinsen uppvaktas med verser vid överlämnandet av en målning av en katt; på kronprinsens födelsedag år 1790 överlämnar B. åt honom ett exemplar av sitt nyss utkomna verk »Fredmans epistlar» jämte dedikationsverser.

Det kan tyckas, som om Gustav III efter så trogna tjänster gjorde bra nog litet för B:s uppehälle, men man får ju erinra sig, att tiggarna voro många och konungens egna och hans gunstlingars affärer allt annat än lysande. Det var ju dock av konungen, B. fick det han hade: hovsekreterartiteln och det årliga anslaget ur konungens kassa, platsen i nummerlotteriet och därmed förenad lön, som efter ansökan av B. två gånger på K. befallning höjdes (1777 och 1782). Dessutom omtalas åtminstone en gång en betydligare gratifikation. Bland smärre nådebevis märkes, att B. en gång erhöll i föräring ett skulpterat stenbläckhorn, som ännu finnes i behåll, med inskrift: »Af K. G. III. til C. M. Bellman. Anno 1776». Bland utmärkelser från annat håll må utom ledamotskapet i Musikaliska akademien (1793) nämnas, att B. år 1791 av Svenska akademien erhöll det Lundbladska priset (50 rdr). Hedersnamnet »den svenske Anakreon» fick han av O. Bergklint i en liten vers år 1773 (»Med dig vår Nord kan skryta av sin Anakreon»), och detta namn fick genast stor utbredning.

Till sitt yttre beskrives B. såsom långlagd, blek och mager med stora, blixtrande ögon, lindrigt böjd näsa och fylliga, sinnliga läppar, »såg ofta sömnig ut men blev i ett ögonblick upplivad, full av eld och glädje». Hans utseende är för övrigt känt genom många avbildningar av samtidens yppersta artister. Först märkes den genom reproduktioner bekanta medaljongen i gips, modellerad av Sergel år 1787, i gravyr återgiven av J. F. Martin på titelbladet till första upplagan av »Fredmans epistlar», varefter Byström modellerat bysten på Djurgården. Till samma original återgå även bilderna på de fem medaljer, som slagits över B., den första redan under hans livstid. Av Sergels hand finnas dessutom två teckningar, en från 1792, föreställande diktaren rökande pipa, samt en odaterad (i nationalmuseums samlingar), kallad »Bellmans morgonsup, med smörgås i hand, trött och trumpen», otvivelaktigt från något av hans allra sista år. Ett bekant porträtt är det, som målats i olja av Per Krafft d. ä. (å Gripsholm), föreställande B. i skjortärmarna, spelande luta. Det utfördes 1779 på befallning av Gustav III. Vidare finnas oljemålningar av Elias Martin (huvudet stött mot högra handen; i nationalmuseum); av P. Hilleström två oljemålningar, den ena (i nationalmuseum) föreställande B. sittande vid ett bord och gråtande med näsduken för ögat, den andra (å herresätet Skärva utanför Karlskrona) B. sittande vid ett bord och igenlackande ett brev. Även av B:s egen hand finnes ett litet självporträtt (pennteckning, KB), dessutom både av honom själv och andra åtskilliga mera flyktigt utkastade genrebilder, som dock ej äga porträttvärde.

Redan vid unga år började B. sin skaldebana med religiösa dikter, påverkad av den pietistiska anda, som rådde i hans föräldrahem. Vid femton års ålder översatte han psalmer från tyskan, och under åren 1757–61 lästes då och då hans »Gudeliga tankar på vers i den av L. Salvius utgivna Lärda tidningar. År 1757 översatte och utgav han det åt modern tillägnade arbetet »Evangeliska dödstankar», andliga betraktelser med inlagda verser, en bearbetning av en tysk författare D. von Schweidnitz. Samma år utgav han en översättning från franskan, »Underwisning lämnad af en fader åt sin son» av Dufour. Som hans sista religiösa ungdomsarbete angives, ehuru osäkert, en översättning av Christian Scrivers »Sanna christendom» (1761), som är en hel postilla på över 700 sidor. Samtidigt försöker han sig på moralsatiriska dikter i Dalins anda. B:s första världsliga dikt från 1757 har ansetts vara »Konsten att upptäcka en obekant mask» (som dock möjligen ej är författad av B.), varpå nästa år följde »Tankar om flickors ostadighet», som gav upphov åt ett »verskrig», som varade under en tid av nära två år. En större satirisk dikt »Månan», som utgavs 1760, hade före utgivandet genomsetts och gillats av Dalin. Med år 1761 är det slut med denna första period av B:s diktning, och nu följa några år (1762–66), som bilda ett övergångsstadium, vid vars slut han framstår som den fullt utvecklade backanaliske sångaren. Hans dikter från dessa år utgöras framför allt av folklivsbilder från stad och land i visform, såsom »Annika», »Hårfrisören», »Över köpmännerne i Stockholm», ett flertal teckningar av den unge ämbetsmannens prekära ställning (»Var skall jag födan taga, jag fattig sekreter?») m. fl. Nu börja också dryckesvisorna att komma med målningar av livet på källare och utvärdshus (»Sist jag lustigt surra», »Kom, sköna källarflickor») och med motiv från gamla testamentet, såsom »Gubben Noak», som var allmänt känd och sjungen redan 1766.

I slutet av detta år börjar B. sin diktcykel »Bacchi orden», vari han parodierar sin tids ordensväsen i allmänhet men framför allt och enligt hans eget intygande de s. k. statsordnarna (serafimersvärds- och nordstjärneordnarna), med ordenskapitel, utnämningar och riddarslag, sådana de då för tiden högtidlighöllos. Huru B. därvid uppträdde, skildras bl. a. i Oxenstiernas ovan citerade framställning. I början hade dessa upptåg anspråkslösare former och utgjordes av små visartade stycken, som tvivelsutan endast voro avsedda till förströelse i sällskapskretsarna. Men med tiden svälla de ut och bli sammanhängande dramatiska divertissementer, i vilka sammanhanget med ordensväsendet är tämligen svagt eller alldeles borta. De ändra nu också namn, så att åtminstone tre stycken, kallas »Bacchi tempel». Det sista av dessa är det omfångsrika »Bacchi tempel, öpnadt vid korporalen samt ordensoboisten fader Movitz död 1779», utgivet av trycket i omarbetad form 1783 under titeln »Bacchi tempel, öpnadt vid en hieltes död», med teckningar av Elias Martin, graverade av J. F. Martin. Det är utan tvivel ett av vår litteraturs egendomligaste verk, ehuru det aldrig haft och aldrig kan komma att få någon vidare popularitet. Dess ämne är en minneshögtid över den avlidne Movitz, firad i ett Bacchi tempel med ett slags gudstjänst och ett minnestal, vari skildras, huru Movitz mottages bland Olympens gudar, lagerkrönes och såsom f. d. korpral vid artilleriet placeras vid sidan av Mars, Hannibal och Pompejus. Festen slutar med Ulla Vinblads förlossning, varigenom Movitz återfödes. Om denna vanvettiga och övermänskliga värld fäller en tysk kritiker, Niedner, följande omdöme: »Den som ej skyr mödan att arbeta sig igenom denna urskog av entoniga alexandriner, skall överraskas av den outtömliga rikedom av både groteska och intagande täcka bilder, som rullas upp i berättelsens konventionella ram... De framföras med en poetisk åskådlighet och ett liv, som alldeles såsom i Aristofanes' fågelstad, på Shakespeare's fantastiska ö eller på Goethe's helleniska sagoslätt låter oss glömma, att vi ej hava med verkliga människor att göra utan med de kostligaste och uttrycksfullaste konstskapelser av en stor diktarfantasi».

Icke fullt två år efter begynnelsen till »Bacchi orden», under året 1768, har B. gjort början till sin andra stora diktcykel, »Fredmans epistlar», lyriskt-episka dikter, vilkas enhet består uteslutande i titeln, stämningen och de framförda personerna. Den, i vars mun B. lägger de s. k. epistlarna, hovurmakaren Johan Fredman, hade dött 9 maj 1767, och B. skrev en dikt om hans begravning (Fredmans sång n:o 26), något i stil med de tidigare visorna i »Bacchi orden». Att denne Fredman andligen skulle varit något annat än en förfallen stackare, vars namn diktaren tagit för att däri lägga en del av sitt eget jag, är knappast sannolikt och i alla händelser icke bevisligt. Åtminstone vissa av epistlarnas övriga personer hava väl något flera drag gemensamma med sina förebilder i verkligheten, såsom Movitz, Mollberg, Jergen Puckel, Ulla Vinblad, men någon porträttlikhet har aldrig funnits, och skalden använder dem med full suveränitet alldeles som det passar för hans poetiska avsikter, utan hänsyn till hur hans framställning stämmer med verkligheten. Ulla Vinblad t. ex. är än en elegant rokokodam, än en sluskig krogpiga. Stundom äro namnen blotta masker för helt andra personer. Till att börja med voro epistlarna skrivna i ett språk, som i vissa avseenden parodierade epistlarna i nya testamentet. Egentligen är det dock blott en enda epistel, som är konsekvent genomförd i denna anda, den först skrivna, nuvarande n:o 5. Snart försvinner denna bibelparodiska stil fullständigt, och dikterna bliva sedan målningar ur livet, backanaliska folklivsbilder och naturscenerier. Under några år framåt, till och med 1773, fortgår arbetet med epistlarna ganska raskt, och vid denna tidpunkt hade B. över sextio färdiga. I juli 1772 hade han ingivit ansökan om befrielse från karta-sigillata-avgift och om privilegium för ett arbete, benämnt »Bellmans poetiska arbeten», och 30 nov. 1773 ansökan om privilegium på ett arbete, benämnt »Fredmans 100 epistlar», men något svar på dessa ansökningar kom aldrig. En ny ansökan av 10 maj 1774 blev däremot av konungen beviljad. Men utgivningen kom av någon anledning, förmodligen av ekonomisk natur, ej till stånd förrän 1790. Däremot hade B. år 1772 börjat anonymt utgiva en del dryckessånger under titeln »Bacchanaliska qwäden», varav fyra små häften, tillsammans tretton dikter, utkommo, varefter utgivningen upphörde. En del av dessa inflöto sedermera i »Fredmans sånger», utgivna 1791, andra äro omtryckta först i våra dagar. Åtskilliga samlingar äro under olika namn (»Fredmans testamente» osv.) utgivna efter B:s död.

Emellertid hade B. återupptagit sin religiösa och moraliserande diktning. År 1780 hade han utgivit »Betraktelser öfver åtskillige evangeliske texter», och en ny, tillökad upplaga härav utkom år 1787 under namn av »Zions högtid». Ursprungligen hade B. velat giva detta sitt verk namnet »Zions tempel», men som detta av konsistoriet och kanslikollegiet ansågs alltför mycket erinra om »Bacchi tempel», gavs privilegium endast under förutsättning av en ändring i titeln. B:s sista av honom själv tryckta verk är en översättning av »C. F. Gellerts fabler» (1793), femtifem stycken på vers med gravyrer av J. F. Martin och en komposition av Uttini.

B:s rent konstnärliga alstring avtog mot slutet av 1770-talet. Orsakerna härtill äro ovan berörda. Och det bör ytterligare kraftigt betonas, att detta ej berodde på minskad inspiration eller andlig oförmåga. Tvärtom står B. mot slutet av sitt liv såsom konstnär allra högst, när han verkligen diktar för diktens egen och ej för den ekonomiska utkomstens skull. Hans sista epistlar, från slutet av 1780-talet, äro hans mest fulländade, sådana som »Ulla, min Ulla, säj får jag dig bjuda» (n:o 71), »Karon i luren tutar» (n:o 79), »Liksom en herdinna, högtidsklädd» (n:o 80) och »Vila vid denna källa» (n:o 82), vilken sistnämnda säkerligen nydiktats till epistlarnas utgivande. Bland hans senaste alster märkes också »Fjäriln vingad syns på Haga» (mellan 1788–90). Hans produktivitet var för övrigt knappast någonsin större än under de senare åren. Så äga vi från 1790–91, utom vad som kan vara odaterat, icke mindre än fyrtifem daterade dikter, varibland tre mera omfångsrika dramatiska arbeten. Ännu så sent som några månader före sin död och trots det svåraste betryck kunde B., under det han satt på gäldstugan, skriva något så sprudlande som den påbörjade självbiografien. Hade han haft krafter till dess fortsättande, hade vår litteratur erhållit ett prosaverk utan motstycke.

Omdömena om B:s diktning av hans samtid voro till en början tämligen växlande, och såväl den goda smakens som de moraliska och religiösa synpunkternas representanter hade givetvis mycket att klandra. Han ställdes t. o. m. en gång (1773) under konsistoriets åtal. Men motståndet blev med tiden allt svagare och är efter 1770-talets slut så gott som försvunnet. Allt mera växte det beundrande bifallet omkring honom, och hans berömmelse nådde höjdpunkten mot slutet av hans liv. Av denna diktnings innersta karaktär hade samtiden visserligen knappast någon djupare uppfattning, helt naturligt på grund av kritikens outvecklade beskaffenhet. Man berömde hans »kvickhet», t. o. m. hans originalitet. Men man kunde ej förklara, vari denna bestod. »Yr, häftig, förvånande, rik» — säger Kellgren i sitt företal till »Fredmans epistlar»; »den vilda backiska glädjen, vars Pindarus Bellman är», säger Thorild något bättre i sin »kritik». Begreppet humor var vid denna tid ännu icke närmare utvecklat, denna stämning, som i Sverige fått sin klassiska formel i Tegnérs ord just om Bellman: »en sorg i rosenrött». Och likväl saknades ej alldeles förståelse även härför, därom vittnar bl. a. Hilleströms målning. Den förste, som något djupare uppfattade B., var tysken E. M. Arndt i »Reise durch Schweden im jahre 1804» (Berlin 1806) och sedermera i »Einleitung zu historischen charakterschilderungen» (Berlin 1810). Den svenska kritiken över B. börjar med Atterbom, som i Phosphoros 1812 gav den första grundläggande karaktäristiken, sedermera fullföljd och utvidgad i Svenska akademiens handlingar 1852 och i sjätte delen av »Svenska siare och skalder».

B. är framför allt den vilda och otämjbara njutningstörstens diktare och som sådan nästan utan jämförelse i världslitteraturen. Han är icke uteslutande dryckessångare. Visserligen intaga dryckesvisorna ett mycket stort rum i hans alstring, vilket har sin orsak däri, att han i »Fredmans epistlar» och »Bacchi orden» tecknar förfallna individer, för vilka dryckenskapen är snart sagt hela deras liv. Även i de mera rent lyriska visorna i »Fredmans sånger» är B. visserligen det backiska tumultets yrande bard. Men när han talar å egna vägnar och ej i sina figurers, är han i nästan lika hög grad en kulinarisk sångare. Matoset framkallar hos honom knappast mindre än vinångorna en stark dityrambisk stämning, och listan på maträtter i hans dikter är ansenlig. Kanske icke lika talrika men lika glödande äro hans extatiska uttryck av hänförelse för den kvinnliga skönheten: »kött och blod i skönsta prydnad». Den kärlek, han besjunger, är den som framträder i Ulla Vinblads gestalt såsom Venus vulgivaga, men naturdriften klädes dock ofta i en skylande dräkt av skönhetsberusad vers, är så uppriktig, stundom så menlöst naiv, att vi glömma det stötande och förlåta både skalden och oss själva för de bristande fikonalöven. De olika skiftningarna i B:s hedonistiska åskådning, som stundom framträder med rent hedniska färger (»Jag är en hedning! Hjärta, mun och krafter dyrka vinets gud»), löpa tillhopa i en obegränsad samkänsla med naturen och hänförelse för dess rikedom, dess ymnighet, dess slöseri (»Allt leker för vår håg, skönhet i var ögnastråle». — »Vad skönhet i naturen, vad fetma i vart spår!»). Likväl skulle allt detta: frossandet, drickandet, driftlivet, verka rått (och detta intryck blir nog stundom beståndande), om icke härtill komme penseldrag, som gåve tavlan djupare kontraster genom den mörka bakgrunden: dödstankarna, förgängelsen, vilken framträder än som ett hotande spöke, än som en efterlängtad befriare: »Ack, längtansvärda och bortskymda skjul under de susande grenar, där tid och döden en skönhet och ful till ett stoft förenar». Komma så ytterligare som försonande element de tjusande naturmålningarna och den ständigt strömmande och tonande musiken. »Så som Mälarnaturen med alla dess dagrar och dofter, dess vindsus, vågskvalp och fågelsång tolkats av Bellman, har den varken förr eller senare kunnat skildras» (M. Lamm). Och ett av de egendomligaste dragen i hans diktning är förmågan att svänga om från vild backanal till lekande idyll, från orgie till oskyldig naturnjutning och tvärtom, liksom att sammansmälta den råa grotesken med rokokons graciösa sirlighet: Kontrasterna i hans diktarpersonlighet ligga ändå djupare. Bredvid det hedniska draget framträder det kristligt religiösa. Några bedömare (dansken Rosenberg, norrmannen Dietrichson och i viss mån Atterbom) hava i B:s poesi funnit en speciellt kristlig anda, och förvisso finnes det åtskilligt att säga till stöd för en sådan uppfattning. Trots sina bibelparodier förblev han hela sitt liv en uppriktigt och naivt troende kristen. Minnena från det fromma föräldrahemmet släppte honom aldrig, och bredvid hans backanaliska diktning står hans religiösa, av icke obetydlig omfattning, om än dess litterära värde är begränsat. Det fanns också i djupet av hans själ en ständigt levande ömhet för allt svagt och lidande och en kärleksfullhet, som omfattade hela tillvaron, även det lägsta. Att hans »hjärta var ädelt och gott», intygas bl. a. av två så olika naturer bland hans samtida som Kexel och Gjörwell.

Den känslans innerlighet, som framträder i B:s diktning, får åtminstone stundom sitt egentliga uttryck i den beledsagande musiken. Att ord och toner hos B. sammansmälta till en oupplöslig enhet, har redan av Kellgren i hans företal på ett utmärkt sätt framhållits. Likväl torde det vara en överdrift att frånkänna B:s dikter en gripande kraft även utan musiken. Mycket beror utan tvivel på vår vana att höra dem tillsammans. Men huru många av B:s dikter är det, som vi verkligen höra sjungas? Bland »Fredmans epistlar» är det icke hälften och bland hans övriga dikter ännu färre. Och vem kan påstå, att sådana epistlar som »Ack, du min moder, säg, vem dig sände», »Mamsell Ulla, märk, mamsell», »Vår Ulla låg i sängen och sov» m. fl. skulle vinna det allra minsta på att föredragas musikaliskt? Vissa epistlar skulle t. o. m. rent av förlora därpå, såsom »Karon i luren tutar». Ord och toner passa sålunda icke alltid så väl tillsammans, som man vanligtvis okritiskt antager. Att B. lånat sina melodier från samtidens musikrepertoar, är numera nogsamt bekant. Hans källor äro operor och operetter, symfonier, dansmusik, koraler, folkmelodier, kompositörer som Händel, Haydn, Gluck, Kraus, Grétry, Vogler, Uttini m. fl. Ofta äro dock de ursprungliga melodierna så starkt ombildade, att de fått en i det väsentliga ny prägel. Att B. undantagsvis kunnat alldeles nyskapa en melodi, kan ej heller förnekas gentemot hans eget påstående i förordet till »Fredmans sånger», där han talar om »den av mig till en del även komponerade musiken». Mera outredd är frågan, i vilken mån B. själv också nedskrivit musiken. Man har någon gång betvivlat, att han varit så notkunnig, att han därmed kunnat taga den ringaste befattning. Detta torde nog vara att gå för långt. Musiken till »Fredmans epistlar» och »Fredmans sånger» trycktes på K. privilegierade nottryckeriet, som grundats och ägdes av krigsrådet och kompositören O. Åhlström. Denne har med all säkerhet harmoniserat melodierna i »epistlarna» och »sångerna», kanske också upptecknat dem. Men redan i »Bacchi tempel» (1783) har B. tryckt noter, som Åhlström ej haft något att skaffa med och där också harmoniseringen är ännu enklare än Åhlströms och själva notpikturen så pass outvecklad, att man närmast måste antaga, att den härrör från B. själv. I B:s manuskript, vare sig de äro egenhändiga eller av honom föranstaltade, finnes emellertid ingen notskrift.

Huru ord och toner funnit varandra i B:s diktning, kan bli föremål för olika meningar. Möta vi ord, satta till toner, eller toner, sökta till orden? De flesta torde hålla till godo med Kellgrens så ofta citerade uttryck, att dessa dikter äro »sällan alstrade vid skrivbordets lugn men i en stormande glädjes virvel» och att de »helgjutna frambrustit ur en lågande bildnings sköte». Forskningen måste komma till ett annat resultat. B. har utan tvivel skapat med lekande lätthet. Han har i ett sällskap kunnat tacka för välfägnaden impromptu med ett par rimmade rader till värden och värdinnan. Men av de dikter, som givit honom en av de främsta platserna i vår litteratur, har han icke improviserat en enda. Redan deras konstnärligt utarbetade form visar detta: med invecklade rimföljder, som stundom icke ens äro förnimbara för örat utan endast synliga för ögat, med utsökta klangeffekter, visserligen burna av naturligt gehör men också av tydlig beräkning, med ett originellt, ofta studerat ordval och med metriska konststycken, som ingen i vår vitterhet kan göra efter, fastän vi äga sådana virtuoser som Tegnér och Runeberg, Stagnelius och Fröding. Huru B. strukit, ändrat och rättat även i småvers, kan bevisas genom bevarade manuskript. Han har som andra författare diktat med pennan i hand, sina melodier har han väl tagit ut vid cittran, och så rustad med gott minne, snarfyndighet och en spelande mimik har han gått ut och tjusat sin omgivning. Med åren har han dock blivit allt mera obekväm för dessa föreställningar och dragit sig undan.

B. fick sin grav å Klara kyrkogård. Svenska akademien lät 1849 uppresa en minnesvård på den plats, varest man antog, att hans stoft vilade. Emellertid lär vården stå på en sten eller klippa, som ligger strax under jordytan. B:s kvarlevor hade i själva verket blivit uppkastade och förströdda vid en större grävning, som gjorts före vårdens resande.

Författare

R. Steffen.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Enstaka dikter, mest bestående i hyllnings- och festdikter, bröllops- och begravningsskrifter, i periodiska publikationer: Lärda tidningar (1757—61); Dagligt allehanda (1770, 71, 73, 77, 78, 80, 93); Hwad nytt? Hwad nytt? (Göteborg) (1772, 74, 76, 77, 78, 83); Göteborgs allehanda (1774); Adressen (1775, 76); Stockholms posten (1779, 80, 83, 88, 92) [åtm. ett par stycken, om icke flera, hämtade ur Hwad nytt? Hwad nytt?]; Wäl-signade tryck-friheten (1781, 82) [inneh. några verkliga dikter av litterär betydelse]; Afton-bladet, utg. af et sälskap i Stockholm (1784); Musikaliskt tidsfördrif (1790, 93, 95); Sommar-promenaden (1794) m. fl. — Särskilt utgivna griftkväden: över statskommissarien Bengt Rudenskiöld (1760); kornetten vid adelsfaneregementet And. Ad. von Heynne (1763); fru Hedvig Eleonora Hallman (1764); B:s moder, fru Catharina Bellman (1765);. handelsmannen och bryggaren Carl Rehns son Carl Carlsson Rehn (1767); konungens livkirurg Abr. Österdam (1775); herr Joh. Gust. Björkman (1776); notarius publicus' And. Lifsdals maka, fru Christina Elisab. Klöving (1776);. assistenten i Stockholms stads handelskollegium Erik Saxenberg (1777); fru Georgii (1788); handelsmannen och bryggareåldermannen Carl Joh. Wiers' maka, fru Christina Wiers, f. Nyman (1791); rådmannen Lorents Westman (1792); handelsmannen och bryggaren Peter Garner (1793). — Särskilt utgivna bröllopsdikter: till löjtnanten vid K. amiralitetet Ebbe Anderson Bau-man och Anna Margaretha Pihlberg (1767); expeditionssekreteraren Elis Schröderheim och- Anna Charlotta Stapelmohr (1776); hovmästaren hos hertigen av Södermanland Charles Le Griel och Marguerite Susanne Friedlein (1777); handelsmannen Petter Helin Pettersson och Lona Lidman (1782); borgmästaren Johan Daniel Sjödin och Petronella Carol. Schisler (1788); K. sekreteraren Carl Agardt Pettersson och Anna Fredrica Sundling (1794) [i form av en skämtskrift: 'Stockholms-posten 31 okt. 1794', imiterade tidningen]. — Konsten att uptäcka en obekant masque. Sthm 1757. 4: o 8! bl. (Anon.) [Enl. Bygden med orätt tillskriven B. och rätteligen förf. av Carl Rob-sahm.] — Tankar om flickors ostadighet. Sthm 1758. 4: o 4 bl. (Anon.) [Ang-det 'versekrig', som uppstod till följd av denna dikt, se R. Steffen i Samlaren, 1895; även1 B. själv synes ha deltagit i detta.] — Månan. Sthm 1760. 15 bl. (Anon.) — Öfver Hans Kongl. Maj:ts tal på riks-salen d. 26 jun. 1771. Författadt d. 26 jun. följ. Sthm 1771. 4:o 2 bl. — Pharao- och Cambio-spelen. [Fredmans testamente n:o 180, 181.] Sthm 1772. — Baccha-naliska qwäden. Första stycket. N:o 1—4. Upps. & Sthm 1772. 6 bl. (Anon.) — Trenne upmuntrande bacchanaliska sånger, på Valborgsmässo-dagen d. 1 maji. Sthm 1773. 4 bl. (Anon.) — Betraktelser' öfver åtskillige evangeliske texter; på vers författade af hof-secreteraren Carl Michael Bellman. Sthm 1780. 15 s. [Ingå senare, delvis omarb., i Zions högtid, H, 1; se nedan.] — Hwad behagas? N:o 1—8. Sthm 1781. 4: o (56 s.) [Vitter skämttidn., utg. och väsentligen förf. av B.; bidrag ha dock lämnats även av Kexel och Lidner. Bland prosabidragen av B. märkes: Utkast til et biographiskt manual-lexicon öfver namnkunnige krögare i Stockholm, sedermera omtr. i det av Kexel utgivna Bacchi hand-bibliotheque, D. 4, Sthm 1786, s. 37—48. — En 2: a uppl. av tidningen utgavs av P. A. Sondén, Sthm 1833, däri orig. dock ej till alla delar följts. Den upptogs vidare väsentligen i B:s Valda skrifter och Samlade skrifter samt i: Hwad behagas. Tidning af C. M. Bellman. Ett hundraårsminne, upplifvadt och kommenteradt af C. Eichhorn. Sthm 1881. (Två olika uppl., anslutande sig till resp. praktuppl. och gottköpsuppl. av B: s Skrifter.)] — Inrikes tid, ningar 5 sept. 1782 [skämtskrift, imiterande tidningen]. — Bacchi tempel, öpnadt vid en hieltes död. [Text och musik.] Sthm 1783, 124 s. (Anon.) Ny uppL [med inledn.: Carl Michael Bellmans lefverne, beskrifvet af honom sjelf (fragment).] Sthm 1815. (10), 127 s. [Jämte.] Musiken till Bacchi tempel. St. Petersb, & Åbo 1815. 21 s. — Handlingar rörande Bacchi con-curs (Bacchi hand-bibliotheque, D. 1, Hälsingör 1784, s. 5—18 , jämte noter 11 bl.; tillägg i D. 2, Sthm 1784 , s. 14—15). — En namnkunnig mans graf-skrift. Sthm 1785. 4: o 2 bl. (Anon.) [Två uppl., dels med, dels utan noter till visans melodi. Även med tillägg i titeln:... som dog för några hundrade år sedan. Sthm s. å.] — Parentation öfver bränvins-brännaren Lundholm (Bacchi hand-bibliotheque, D. 3, Sthm 1785, s. 1—32 jämte noter 13 bl. ). — Bacchanaliskt härholds capitel hållit på Sulpitii-dag, d. 20 april 1771 (ibid., D. 4, Sthm 1786, s. 1—28; härtill samt till tvenne 'Visor' ibid., s. 35—36, 2 bl. noter). — Skuggor af en förlorad Bacchi man eller graf-skrifter öfver härholden Glock (ibid., s. 29—32). — Zions högtid. H. 1*. Sthm 1787. (6), 53 s. [Går fr. o. m. 1: a sond. i advent t. o. m. palmsöndagen; en början av 2: a häftet, omfattande långfredagen t. o. m. 1: a sond. efter påsk (4 dikter) trycktes likaledes, men utgavs aldrig av B. själv.] — Fäderneslandets försvar. Ode. Sthm 1788. 4:o 4 bl. [Två uppl.] — Embarqueringen på Kongl. Skeppsholmen d. 23 junii 1788. Poeme. Sthm 1788. 4: o 2 bl. [Två uppl.] — Kämpe-visa öfver segren vid Högland d. 17 julii 1788. Sthm 1788. 4: o 2 bl. [Även utg. Linköping 1788. 8: o 2 bl. (två uppl.) och i Örebro 1789, ehuru ej av B. själv.] — 'En wisa, Fougden skall liquidere'. [Wetz kurir ifrån Bohuslän 15 nov. 1788.] Sthm 1788. 2 bl. (Anon.; flera uppl.) — På första söndagen i adventet' år 1788. Til åminnelse af Ulricae Eleonoras kyrkas invigning samma dag år 1688. Sthm 1788. 2 'bl. (Anon.) — Fredmans epistlar. [Med företal av ]:¦ H. Kellgren.] Sthm 1790, (10), 274, (4) s. [Jämte:] Musiken till Fredmans epistlar. Sthm u. å. 104 s. Nya uppl. Sthm 1810, 1816, 1831, 1854,. 1869, 1900 [med inled, essay av O. Levertin], samt flera senare, däribland 1909 [tr. för Allm. sv. utställn. för konsthantverk och konstindustri i Stockholm; endast text], 1915 [med bilder av E. Nerman; endast text] och 1918 [med orig.-litografier och vignetter av Yngve Berg; musiken till denna uppl. utg. gemensamt med musiken till Fredmans sånger. Sthm 1918]; Falun 1818 [endast text]; Köpen-' hamn 1843—44 [St. '8:o; med litografier samt ordförklaringar av P. O. Welander; 2: a uppl. utan litografier 18451, 1845 [Lit. 8: o], [1857—]1858. — Fredmans sånger. Sthm 1791. (4), 163, (4) s. [Jämte:] Musiken till Fredmans sånger. Sthm u. å. 86 s. Nya uppl. Sthm 1814, [1872—]1873, 1911, 1913, 1917 [med orig.-litografier och vignetter av Yngve Berg; musiken gemensamt med musiken till Fredmans epistlar, se ovan]; Falun 1821 [endast text]; Köpenhamn 1844—45 [St. 8: o; med litografier samt ordförklaringar av P. O. Welander]. — Konungens död och minne, på klago-dagen d. 6 junii 1792. .Upläst uti Augusti-orden af C. M. B. Sthm 1792. 4: o 8 bl. — Bref till Konglig secreteraren S*** [Elis Schröderheim] öfver konungens bortresa. [Fredmans sång n:o 65.] Upps. 1794. 4 bl. — Bihang till Fredmans epistlar. Nyköping 1809. (4), 120 s. — Tvenne epistlar, rörande brödernas tillstånd och lefnad i hufvudstaden sommaren 1774; samt slutligen en öm och trogen förbön för mag. C. L. Ennes, äf Mikael Bellman. Och ett svar af Elis Schröderheim. Efter handskrifterna. Gtbg 1812. 15 s. — Fredmans handskrifter. [Utg. av P. A. Sondén.] Upps. 1813. (8), 217, (5) s. — C. M. Bellmans skaldestycken, efter C. M. Völschows manuscripter första gången utg. D. 1—2. Sthm 1814. (8), XIII, (1), 397, (1) s.; 376 s. — Pastoral till kyrkoherden magister Arnold Asplund, den älskansvärde mannen, d. 25 april 1790 (bil. till P. S. Dryséns Tal, då . .. doctor Arnold Asplund jordfästes, Sthm 1815, s. 24—25; anon.). — Valda skrifter. [Utg. av P. A. Sondén.] D. 1—6. Sthm; 1835—36. 12: o (4), 250 s.; 252, (2): s.; 288 s.; 167 s.; 408 s.; XXIV, 388 s. [Jämte:] Musik till Valda skrifter. [Arrang. av E. Drake.] H. 1—3. Sthm 1836—37. 120 s.; 80 s.; 79 s. — C. M. Bellmans samlade skrifter. D. 1—5*. Gtbg 1836—38. 1. Fredmans epistlar. 1836. (18), 266, (4) s. 2. Fredmans sånger. 1836. 150, (3) s. 3—4. Bacha-naliska ordens-capitlets handlingar. Afd. 1—2. 1837. 188, (4) s.; 261, (2) s. 5. Zions högtid; Öfversättningar ur Gellerts fabler; Dramatiska arbeten.. 1838. (8), 204 s. — Konungens återkomst förenad med konung Gustaf Adolphs högtid, då dess statue-eqvestre oprestes, firad genom en underdånig skaldesång i ett ordens-sällskap på deras årliga fest af C. M. B. [Omslagstit.:] Ett hittills okändt och otryckt skaldestycke af Carl Michaél Bellman. Bi-hang till Bellmans skrifter. [Utg. av G. O. Hyltén-Cavallius.] Sthm 1846. 33 s. — Samlade skrifter. [Utg. av P. Hanselli.] D. 1: H. 1—2*. Baccha-rialiska ordens-capitlets handlingar. Upps. 1852—53. 16: o (4), 304 s. (Sv. vitterheten. 3.) [Avsedda att utgivas i 4 delar.] — 36 hittills otryckta sånger. (Efter ett nyligen funnet manuskript.) Söderhamn 1853. IV, 44 s. [Ur den av G. E. Klemming utg. handskriften; se nedan.] — Samlade skrifter. Utg. af Joh. Gabr. Carlén. D. 1—4. Sthm [1855—]1861. (6), XL, 512, (3; s, 1 portr, 9 pl.; IV, (2), 364 s, 1 pl.; (6), 446, (5) s, 1 pl.; VIII, 528, (4) s, 1 pl. [Jämte:] [D. 5.] Musik till C. M. Bellmans samlade skrifter,... arrang. af J. A. Josephson. Sthm 1861. 521, (1) s. -f- (4) s, inneh. 'Musiken till den nya Bellmans-editionen' av Wilh. Bauck. Sthm 1856. [Av den av Josephson arrang. musiken utkom en ånyo genomsedd uppl. Sthm 1881 (Fol.) samt ytterligare en ny uppl. Sthm 1890 (4: o).] — Samlade skrifter. Illustr. godtköpsuppl. D. 1—4. Sthm 1869—70.' Lit. 8: o. 1. Fredmans epistlar och sånger. 1869. XXIV, 346, (2) s. 2. Handlingar rörande Bacchi ordenskapitel. 1870. (6), 306, (4) s. 3. Fredmans testamente. 1870. (6), 339, (6) s. 4. Dikter vid åtskilliga tillfällen. Zions högtid. Öfversättningar ur Gellerts fabler. 1870. XII, 444, (3) s. 2: a avtr. D. 1—4. Sthm 1879. 3:e illustr. godtköpsuppl. D. 1—4. Sthm 1889. — Bellmans poetiska arbeten till år 1772 sådana han då ämnade utgifva dem. Efter skaldens egen handskrift. Med melodier och pennritningar. [Utg. av G. E. Klemming.] Sthm 1872. (8), 276, (1) s. [Två uppl, den ena 'med modern stafning'. — Om den av Klemming använda handskr. se J. Flodmark och R. Steffen i Samlaren, Årg. 16, 1895.] — Skrifter. Ny samling, efter skaldens egna handskrifter och andra samtida källor utg. af C. Eichhorn. D. 1—2. Sthm 1876—77. VIII, 439 s.; 412, (1) s. Annan uppl. D. 1—2. Sthm 1877. Lit. 8:o„'VIII, (1), 359 s.; 305, (1) s. [Även i anslutn. till gottköpsuppl. av Samlade skrifter som D. 5—6 av denna.] — Outgifna dikter. Med en inledning af R. Steffen. Upps. 1895. (4), 67 s. — Fredmans epistlar i urval. Utg. af R. Steffen. Sthm 1900. 60 s. (För skola och hem. 2.) — [Skrifter i urval, utg. av N. Erdmann] (Sveriges national-litteratur 1500—1900. 4. Carl Mikael Bellman. Jakob Wallen-berg, Sthm 1908, s. 5—17, 23—280). — Dikter. Utg. av R. Steffen. D. 1. Fredmans epistlar. Text. Sthm 1916. XV, 298 s. (Sv. författare, utg. av Sv. vitterhetssamfundet, 5; under utgivn.)

Översatt: D. von Schweidnitz, Evangeliska dödstankar, bestående uti anderika betraktelser öfwer Christi lidande, lämpade til en tröstefull åtanka på döden... öfwersatte på swenska af C. M. B. Sthm 1757. 4:o 4 bl, 48 s. — (Ph. S. Dufour,] Underwisning, lämnad af en fader åt sin son, som företager sig en lång resa, eller et lätt sätt at anföra en ung person til allehanda dygder, ifrån fransyskan öfwersatt af C. M. B. Med bifogade lefnads- och försicktighetsreglor. Sthm 1757. 10 bl, 116 s. 2: a uppl. Sthm 1768. 10 bl, 116 s. 3:e uppl. Sthm 1810. 8 bl, 116 s. — Mag. Christian Scrivers Sanna christendom eller utdrag af thess själe-skatt; ut-gifvit på tyska af mag. Friedrich Amådeus Schmeltzen. .. och nu på swenska öfwersatt samt ansenligen förbättradt. Norrköping 1761. (32), 718 s. 2: a övers. uppl. Sthm 1856. (4), 436 s. (Anon.; ovisst om' B. är översättaren.) — C. F. Gellerts fabler. D. 1*. Sthm 1793. (8), 144 s, 2 pl.

Ett mycket stort antal av B: s sånger hava såväl under hans livstid som senare utkommit som skilling- eller andra tillfällighetstryck; en systematisk förteckning på skillingtrycken, omfattande tiden t. o. m. 1802 (144 st.), lämnas av R. Steffen i Samlaren 1896, s. 149—164. — Översättningar av B: s dikter till danska finnäs bl. a. i Udvalgte Digte, udg. af C. Nielsen (Köpenhamn 1845), Fredmans Sange i Udvalg, overs. af Martin Petersen (Köpenhamn 1902) och Fredmans Epistlar og Sange i Udvalg, ved Joh. Marer (Köpenhamn 1918); till tyska i A. Winterfeld, Der schwedische Ana-creon (Berlin 1856), P. J. Willatzen, Carl Michael Bellman, Der Weingott des Nordens (Bremen 1892), F. Niedners nedannämnda monografi (1905) samt densammes Carl Michael Bellman, Fredmans Episteln (Jena 1909). Även till holländska äro dikter av B. översatta.

Handskrifter: a) Bellmans egenhändiga: Fredmans epistlar, 2: a delen,, tillägn. baron Johan Diedrich Duwall, St. 4: o (KB; upptager 25 epistlar nedskrivna med B: s egen hand. l:a delen av detta det s. k. Duwallska dedikationsexemplaret är ej egenhänd. nedskrivet av B. men har hans egenhänd. namnteckning). — J. O. Schagerströms handskr. (KB; inneh. även åtskilliga av B. själv nedskrivna dikter, däribland två epistlar: n:o 30 och 78, samt hela' 'Bacchi tempel' i den ursprungl. redaktionen). — Bacchi tempel, öpnadt vid Movitz död (KB). — Samling av fyra parenta-tioner och ceremoniel i Bacchi orden samt 26 smärre dikter m. m. (KB). —i Väf utaf rim af 65 aln. uppränd d. 24 jan. 1780 (HA, bibliotek; inneh. Bacchi tempel, en mängd tillfällighetsdikter m. m.). — Verser af C. M. Bellman 1791—94, mest till Westmanska familjen (KB). — Samling av 4 blad dikter, till fru Helena Qviding, N. von Rosenstein m. fl, samt en teckning (KB). — Samling av 8 brev på vers till kapten Kempensköld och herrskapet på Tjälfvestad, med färglagda teckningar och pennteckningar (KB). — Bellmans skrifter. Samlingsband av P. A. Sondén (Linköpings stiftsbibi.; inneh. bl. a. tre av B. egenhänd. skrivna dikter). — Samling lösa blad ur lagmannen J. Fr. Granschougs papper (Odensviholm, Småland; inneh. bl. a. ett par skämtsamma brev samt Ep. 49). — Samling av tre stycken, varav två poemer med färglagda pennteckningar, tillägn. greve Sam. af - Ugglas och hans grevinna; exemplar av Movitz parentation (egenhänd.?) med dedikation (Forsmark, Uppland). — Samling av diverse Bell-maniana, bl. a. flera egenhänd. nedskrivna tillfällighetsdikter (hos bokförläggaren Ad. Bonnier). — Samling av några, dikter å lösa papper, ursprungl. från skaldens son Adolf Bellman, bl. a. en del koncept till divertissementet Mantalsskrifningen (KB). — b) Samtida avskrifter. Bland de viktigare äro: Fredmans epistlar, l:a delen, tillägn. baron Johan Diedrich Duwall, St. 4: o (KB; upptager 25 epistlar, har föranstaltats av B. själv och har ungefär samma värde som hans egen handskr.; jmfr ovan, 2: a delen). — Fredmans epistlar, 1: a och 2: a tornen, 2 bd liten 4: o (KB; har utgått från B. själv och äger ungefär samma värde som hans egen handskr.). — Visor och sånger af C. M. Bellman, uppteckn. af C. M. Völschow. T. 1—4, 6—7 (KB). — Allehanda små saker på vers och prosa af hof-secreteraren Carl Michael Bellman, saml. af C. M. Völschow. 3 häft. (KB). — Samling af Bellmans poesier börjad år 1769, av överste Carl Adam Ehrengranat (KB). — Bellmans visor, handskr.,av grevinnan Hedv. Ulr. Dohna, f. De Geer, 4 bd (KB). — Samling af Bellmans poesier, avskr. för akad. sekreteraren Carl Bergström i Uppsala (KB). — Allehanda, av Petter Jakob Hielm, 3 bd, inalles 793 nummer dikter, varav en massa av B. (KB). — Bellmans poetiska arbeten till år 1772 (KB; utg.'av G. E. Klemming såsom B:s eget manuskript). — Bellmans visor, Fredmans epistlar etc, av D. G. Nescher (KB). — Avskrift av 23 dikter, ursprungl. samlade av B: s umgängesvän Magnus Zetherman (KB). — Vitterhetsstycken, de flesta avskrivna ay hovrättsrådet J. U. Schröderheim, innehåller en mängd ay B: s dikter (KB). — Witterhetsalster af Kgl. hofsekr. C. M. Bellman meddelte dess ungdomsvän E. Palmstedt år 1791 et seqv. [Med en ritning av Masreliez.] (KB; avskr. föranstaltad av B.). — Måltiden i Fiskarstugan, dedic. till fru Palmstedt och Kgl. sekr. Leopold, m. m. (KB; avskr. föranstaltad av B.). — Häckningen, dedic. till fru Gustava Palmstedt och herr intendent Fischer-ström (KB). — Fiskarstugan, ord och musik med akvareller av E. Martin (KB). — Av ett par antagligen betydelsefulla samlingar har man numera förlorat spåren, näml. en handskr. av E. M. "Weste, fordom tillhörig C. Eichhorn, vidare en visbok för mademoiselle Ulrica Maria Risell, 6 delar, fordom tillhörig P. Hanselli, Uppsala. dens., Carl Michael Bellman (Sv. siare och skalder, D. 6: 1, 1863); A. Björkman, Bellmansforskning (1892); C. Eichhorn, Bellman och, hans senaste biograf (1879); N. Erdmann, Carl Mikael Bellman (1895) och Carl Michael Bellman, en kultur- och karaktärsbild (1899); G. Ljunggren, Bellman och Fredmans epistlar (1867); P. A. S[ondénJ, C. M. Bellman (Biogr. lexikon, 2, 1836); R. Steffen, Anteckningar till Bellmansdiktens historia (Samlaren, 1895—96); dens., Bellman och hans diktning (1908); J. P. Theorell, C. M. Bellman (Dagl. allehanda, 1832); L. Weibull, Bellman såsom skald bedömd af sin samtid (Samlaren, 1895). — Om Bellmansfigurerna: C. Eichhorn, Bellmansfigurerna (Ny illustr. tidn. 25 jan. 1868); J. Flodmark, Hvilka voro Mollberg och Movitz? (Polstjärnan, 1890); dens., Bellmansfigurerna (sep. ur Nya dagl. allehanda febr. 1895); Mila Hallman, Målare och urmakare, flickor och lösdrifvare (1916); A. Norden, Ulla Winblad i Norrköping (Samlaren, 1914); B. Schöldström, I tittskåpet (1891); dens., Bellmansfigurer (i minnesbladet C. M. Bellman, ett hundraårsminne, 1895); R. Steffen, Movitz och Mollberg (Nord. .tidskr., 1918). — Om. Bellmans musik: J. Bagge, Bellmaniana (Samlaren, 1881); [E. Drake,] Musikeir till Valda skrifter af C. M. Bellman (Sondéns uppl., 1835—36); J. Flodmark, Bell-mansmelodiernas ursprung (Sv. musiktidn., 1882); A. Lindgren, Bellmans-musiken (Samlaren, 1895); K. A. Mankell, Musikens historia (1864). — Se i övrigt: Karin Ek, Fredmansgestalten (1915); O. Levertin, Konturer till en Bellmanskarakteristik (Ord och bild, 1895); dens., Fredmans epistlar (Sv. gestalter, 1903); F. Niedner, Carl Michael Bellman, der schwe-dische Anakreon (1905); K. Warburg, Bellmansdikten i Danmark (1895); Sällsk. Bellmans minnes festskrift 1899—1914 (1914).

Källor och litteratur

Källor: B: s skrifter i samtliga ovannämnda uppl. och handskr., sär-sk.lt Samlingar till C. M. Bellmans biographi och charakteristik' i Valda skrifter (1835) samt J. G. Carléns levnadsteckning av B. i dennes Bell-mansupplaga (1861); E. M. Arndt, Einleitung zu historischen Charakter-schuderungen (1810); P. D. A. Atterbom, Om Bellman och Valerius (Phos-phoros, 1812); dens., Minne af C. M. Bellman (Sv. akad. handl. 1852?)dens., Carl Michael Bellman (Sv. siare och skalder, D. 6:1, 1863); A. Björkman, Bellmansforskning (1892); C. Eichhorn, Bellman och hans senaste biograf (1879); N. Erdmann, Carl Mikael Bellman (1895) och Carl Michael Bellman, en kultur- och karaktärsbild (1899); G. Ljunggren, Bellman och Fredmans epistlar (1867); P. A. S[ondén], C. M. Bellman (Biogr. lexikon, 2, 1836); R. Steffen, Anteckningar till Bellmansdiktens historia (Samlaren, 1895—96); dens., Bellman och hans diktning (1908); J. P. Theorell, C. M. Bellman (Dagl. allehanda, 1832); L. Weibull, Bellman såsom skald bedömd af sin samtid (Samlaren, 1895). — Om Bellmansfigurerna: C. Eichhorn, Bellmansfigurerna (Ny illustr. tidn. 25 jan. 1868); J. Flodmark, Hvilka voro Mollberg och Movitz? (Polstjärnan, 1890); dens., Bellmansfigurerna (sep. ur Nya dagl. allehanda febr. 1895); Mila Hallman, Målare och urmakare, flickor och lösdrifvare (1916); A. Nordén, Ulla Winblad i Norrköping (Samlaren, 1914); B. Schöldström, I tittskåpet (1891); dens., Bellmansfigurer (i minnesbladet C. M. Bellman, ett hundraårsminne, 1895): R. Steffen, Movitz och Mollberg (Nord. tidskr., 1918). — Om Bellmans musik: J. Bagge, Bellmaniana (Samlaren, 1881); [E. Drake,] Musiken till Valda skrifter af C. M. Bellman (Sondéns uppl., 1835—36); J. Flodmark, Bellmansmelodiernas ursprung (Sv. musiktidn., 1882); A. Lindgren, Bellmansmusiken (Samlaren, 1895); K. A. Mankell, Musikens historia (1864). — Se i övrigt: Karin Ek, Fredmansgestalten (1915); O. Levertin, Konturer till en Bellmanskarakteristik (Ord och bild, 1895); dens., Fredmans epistlar (Sv. gestalter, 1903); F. Niedner, Carl Michael Bellman, der schwedische Anakreon (1905); K. Warburg, Bellmansdikten i Danmark (1895); Sällsk. Bellmans minnes festskrift 1899–1914 (1914).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Michael Bellman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18441, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Steffen.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18441
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Michael Bellman, urn:sbl:18441, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Steffen.), hämtad 2024-04-20.