Meriter

2. Johan Fridtjuv Berg, den föregåendes son, f. 20 mars 1851 i Ödeshög, d 29 febr. 1916 i Stockholm. Elev vid. folkskolan i Finspång samt vid Norrköpings lyceum ht. 1866—vt. 1868; biträdande lärare i Finspångs folkskola. 1 juli 1869—1 okt. 1873; vistades vid Askovs folkhögskola i Danmark ht, 1873 och vt. 1874; inskrevs vid Göteborgs folkskoleseminarium 28 aug. 1874; utexaminerad därifrån 2 juni 1875. E. o. folkskollärare i Finspång 1 juli 1875; lärare och föreståndare vid folkskolan därstädes 28 jan. 1878—30 jan. 1881; e. o., lärare vid Stockholms folkskolor 15 aug. 1881; ord. lärare därstädes 19 dec. s. å.—31 dec; 1911; medarbetare i Svensk läraretidning 1882—1905 och ånyo från juni 1906; redaktör för samma tidning 1907—11 och ånyo från jan. 1915; ledamot av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening från 1886 (v. ordförande 1887, sekreterare och redaktör för föreningens årsskrift 1888—97, ordförande 1910—12 och från 1915); medarbetare i Den nya tiden 1890; ledamot av riksdagens andra kammare från 1891 och var därunder bl. a. ledamot av särskilt utskott för behandling av frågan om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn 1902, ledamot av särskilt utskott angående läroverksreformen 1904, ledamot av särskilda rösträttsutskottet 1907 och v. ordförande i särskilt utskott för behandling av bl. a. frågan om kommunala mellanskolor 1909 samt ledamot av statsutskottet 1909—11; ledamot av kommittén för utredning av frågan om åtgärder för beredande av lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn 16 okt. 1896—26 okt. 1899; ledamot av överstyrelsen för Stockholms stads folkskolor (Stockholms folkskoledirektion) 1904—05 och 1907—11 och var därunder ledamot av pedagogiska (utskottet (undervisningsnämnden) 1904—05 samt dess ordförande 1907—11; statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet 7 nov. 1905—29 maj 1906; medlem av Liberala samlingspartiets förtroenderåd 1908—14 och av Frisinnade landsföreningens förtroenderåd från 1913; ordförande i folkundervisningskommittén 13 juli 1906—12 okt. 1911; ånyo statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet 7 okt. 1911—17 febr. 1914; tillkallad sakkunnig för utredning av frågan om förändrade bestämmelser rörande nomadskolor för lappbarn 26 apr.—18 juni 1915. RNO 1906; fil. hedersdoktor i Uppsala 24 maj 1907; KNO1kl. 1912.

Gift 7 april 1883 med Vilhelmina Dorotea Kåberg, f. 6 okt. 1858. d 26 apr. 1921, dotter till smeden Per Adolf Kåberg.

Biografi

B:s barndoms- och ungdomstid förflöt huvudsakligen i Finspång. Tidigt utvecklad och påverkad av fadern, visade han redan som gosse starkt intresse för folkbildningssträvandena. I barnaåren väcktes också hans håg för politiken, och då representationsreformen år 1865 blivit beslutad, skrev han en hänförd uppsats om »Svenska adelns sista dag», vilken han fick uppläsa i skolan. B:s fortsatta skolutbildning avbröts emellertid genom en svår reumatisk feber, vilken som följd efterlämnade en allvarlig hjärtåkomma. För att få bättre behandling mot sjukdomssviterna vistades han åren 1868 och 1869 i Stockholm. Här infördes han av sin äldre bror Axel, som gick i nya elementarskolans gymnasialavdelning, i dennes kamratkrets och dess föreningsliv och blev där snart den tongivande. De radikala åsikter, han lade i dagen, gjorde att rektorn, A. V. Staaff, icke gärna ville ha honom i sin skola. När B. på grund av uppmaning från fadern att fortsätta sina studier till studentexamen rådgjorde härom med rektor Staaff, rådde denne honom därför att åter förlägga studierna till Norrköping. B. beslöt sig emellertid för att avstå från studentexamen. Redan vid denna tid hade han en självständig uppfattning av huru studiearbete borde bedrivas, och denna överensstämde icke med de metoder, som användes i den tidens lärdomsskolor. Han hade egentligen också redan då bestämt sitt framtidskall. Han ville bliva folkskollärare liksom fadern. Ända från sin första tjänstgöring vid dennes sida strävade han att lyfta undervisningen upp på ett högre plan än som var 'vanligt i den tidens folkskolor och försökte redan då att giva sagan och diktningen en hedersplats i undervisningen. Inpluggande av oförstådda minnesläxor avskydde han. Med en sådan uppfattning måste han med särskilt intresse, omfatta den danska folkhögskolan, där man ej använde några läxor utan sökte genom lärarens »levande ord» med sagan, historien och litteraturen som undervisningens förnämsta innehåll väcka och lyfta de unga. Sedan han vid Askovs folkhögskola gjort sig förtrogen med dess metoder, förvärvade han vid Göteborgs folkskoleseminarium den formella kompetensen som folkskollärare. Den tidens seminarieundervisning stämde emellertid föga med B:s uppfattning, och minnena från seminarietiden medverkade säkerligen i hög grad till att han sedan alltid satte en reform av lärarutbildningen som ett av folkundervisningens allra viktigaste önskemål.

Efter några års tjänstgöring i Finspång övergick B. 1881 till Stockholms folkskolor, vid vilka han sedan förblev bunden i något över trettio år. Just den tid, då han flyttade över till Stockholm, var för hans kår i många hänseenden en samlingens och genombrottets tid. År 1880 hade Sveriges allmänna folkskollärareförening bildats, vilken även av framstående personer utanför kåren erkänts vara en av de starkaste krafterna i de senaste årtiondenas utveckling på folkskolans område, och år 1882 grundade Emil Hammarlund i Svensk läraretidning det tidningsorgan, som i så hög grad blivit ett medel till folkskollärarkårens både fostran och inflytande. I ett av tidningens första nummer utlystes en pristävlan för pedagogiska uppsatser, och B. erhöll första priset för en artikel med rubrik »Folkskolan och folkskolläraren». Redan i denna framlade han det skolprogram, för vars förverkligande han sedan hela sitt liv arbetade och kämpade. Kärnpunkten däri var folkskolan såsom den för all bildning grundläggande bottenskolan. B. hade genom sina omfattande pedagogiska studier och genom sin erfarenhet som lärare kommit till den bestämda övertygelsen, att det vore naturvidrigt att »före övergången mellan barndom och ungdom tvinga den enskilde att välja mellan studera och icke studera». Frågan om folkskolan som bottenskola stod just vid den tiden på dagordningen inom Sveriges allmänna folkskollärareförening. I de diskussioner i ämnet, som ägde rum inom Stockholmskretsen av föreningen, tog B. en mycket verksam del. De inlägg, hån därvid gjorde, samlade han i en broschyr med titeln »Folkskolan såsom bottenskola. Ett inlägg i en viktig samhällsfråga.» Det kan utan tvivel sägas, att icke någon annan skrift på svenskt språk med sådan klarhet och skärpa utreder och belyser programmet i fråga. Den kan kallas klassisk på sitt område.

Snart blev B. bunden vid Svensk läraretidning som fast medarbetare och längre fram som dess redaktör efter Hammarlund. Hans verksamhet i tidningen rörde sig på många olika områden: Han skrev utredande pedagogiska uppsatser, recensioner m. m. Framför allt framstår han dock som författare av tidningens ledande artiklar. I dessa avhandlade han vecka efter vecka de aktuella skolfrågorna. Hans tidningsuppsatser voro icke sådana hastverk, som man ofta möter inom journalistiken. Han utförde detta arbete liksom allt annat med största noggrannhet. Därom vittnade ej minst de många rättelserna i korrekturen. Hans publicistiska författarskap präglades av stor saklighet i innehållet samt klarhet och logisk skärpa i framställningen. Men han kunde också vara skarp och dräpande, då han kom i polemik. Genom sina hundratals ledande artiklar i Svensk läraretidning och genom ett flertal pedagogiska broschyrer, som B. också fann tid att utarbeta, kom han att få ett överväldigande inflytande inom folkskolans lärarvärld. Hans uttalanden bestämde i hög grad lärarnas uppfattning i skolans olika frågor. Endast de perioder, då B. var statsråd, avbröt han sitt arbete för tidningen. På dess redaktion träffades han av det sjukdomsanfall, som lade honom i graven.

Genom sitt framträdande som pedagogisk skriftställare och föredragshållare hade B. helt naturligt blivit känd och uppskattad inom vida kretsar av den kår, han tillhörde. Också blev han vid slutet av år 1885 invald i centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening, en institution, som han tillhörde ända till sin död, alltså i något över trettio år. Som sekreterare (1888—97) ställdes han snart på en krävande post under en i många avseenden svår och prövande tid för den jämförelsevis unga föreningen. Den betraktades med misstro av många utomstående, som ej gärna sågo, att lärarna själva på detta sätt ville ha ett ord med i fråga om folkskolans angelägenheter. Och inom föreningen framträdde på åtskilliga håll opposition mot ledningen, som ansågs alltför radikal. Ej minst gällde denna anklagelse den nye sekreteraren. Denne skötte emellertid med sin vanliga grundlighet och omsorg sitt uppdrag och utförde under de tio år, han innehade sekreterarbefattningen, ett synnerligen omfattande och banbrytande arbete, vilket i hög grad bidrog till att skapa enighet och arbetslust inom föreningen och till att förvärva densamma anseende och respekt utifrån, alltså till att giva den både inre och yttre styrka. Föreningens resurser voro vid denna tid mycket små. Allt skriv- och expeditionsarbete, även det rent mekaniska, fick sekreteraren själv utföra. Den årsskrift, föreningen utgav, redigerades av honom, och han fick därvid författa det mesta av dess innehåll. Särskilt betydelsefulla voro de belysande och vägledande utredningar, han skrev i ärenden, som utsändes till behandling inom föreningens olika kretsar. Bland sådana ärenden må nämnas: folkskolan och småläroverket, om »kommunalskolor», lärarkårens representation i folkskolans lokalstyrelse, folkskolans inflytande på vårt folks sedlighet, samt arbetshåg och arbetsduglighet, införande av en begynnelsekurs i tyska språket vid seminarierna. Även sedan B. lämnat den mödosamma sekreterarbefattningen, intog han en ledande ställning inom föreningens centralstyrelse och blev slutligen dess ordförande.

För sina skolpolitiska mål verkade B. också genom sitt flitiga deltagande i större och mindre lärarmöten. Hans inlägg i diskussionerna voro tungt vägande och blevo oftast avgörande för de beslut, som fattades. Flitigt anlitades han vid mötena som föredragshållare, och beredvilligt ställde han även här sina insikter och sina krafter i skolans och lärarkårens tjänst. Ämnena för hans föredrag föllo inom olika områden, och de vittna på sitt sätt om hans mångsidiga intressen. Hans uppmärksamhet vände sig icke blott mot skolväsendets yttre organisatoriska sida. Han var också den nitiske, varmt intresserade läraren, och många av hans föredrag rörde sig om skolans inre verksamhet, om undervisnings-och uppfostringsarbetet. Han hade en stark nitälskan för en reformerad religionsundervisning, bättre än den gängse avpassad efter barnanaturens mottaglighet och behov. Själv idkade han gärna historiska studier, och hans kärlek till historien tog sig uttryck också däri, att han ville främja en bättre historieundervisning i folkskolan. Hans föredrag på detta område kunna sägas vara banbrytande. Också talade han om sagans och poesiens betydelse i undervisningens tjänst. Och att han med uppmärksamhet följde strävandena på det pedagogiska området, framgår därav, att de sista föredrag, han höll vid lärarmöten, avhandlade sådana ämnen som »att lära genom att göra» samt »uppfostran till självstyrelse».

Även som läroboksförfattare har B. utövat ett ej ringa inflytande på den pedagogiska utvecklingen. Jämväl denna verksamhet bar stark prägel av hans egen personlighet, och hans läroböcker slogo i flera avseenden in på nya vägar. Jämte Alfred Dalin stod B. såsom utgivare av nya läseböcker, vilka kunna sägas vara enastående i sitt slag och för vilkas utarbetande förvärvades sådana. författare som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Sven Hedin och Anna Maria Roos. Genom ett par samlingar »Svenska folksagor» samt en bearbetning av »Trojanska kriget» lämnade han ett bidrag till arbetet för skapandet av en god ungdomsläsning och röjde på samma gång återigen sin stora uppskattning av sagans betydelse för barnen. Och slutligen tog han verksam del i upprättandet av pedagogiska biblioteket i Stockholm, som avser att förskaffa lärarkåren tillfälle till pedagogisk läsning, samt tjänstgjorde i många år som bibliotekarie vid detsamma.

De politiska intressen, som fängslat B. redan i ungdomen, tog emellertid också ut sin rätt. Redan strax efter överflyttningen till Stockholm började han taga del i huvudstadens politiska liv. Då han under mitten av 1880-talet var medarbetare i tidningen Den nya tiden, blev han bekant med Hjalmar Branting. På dennes initiativ blev han vid ett fyllnadsval till andra kammaren år 1886 uppställd som kandidat. Det programtal, han i denna egenskap höll, gav han, betecknande nog, titeln »Folkskolan och samhället». På grund av provvalets utgång trädde han emellertid denna gång tillbaka för Ernst Beckman, men efter att ha tillhört de genom den bekanta röstsedelskasseringen under tullstriden 1887 uteslutna tjugutvå Stockholmsrepresentanterna tog han 1891 plats i andra kammaren som representant för huvudstaden. Vid sin bortgång hade han tillhört riksdagen i tjugufem år och varit med om trettio riksdagar. Från ungdomen varmt hängiven de liberala idéerna, kom B. att tillhöra kammarens vänstra flygel. Han var av en utpräglad demokratisk läggning och hyste en varm medkänsla med de små i samhället. Men han var också starkt behärskad av det liberala kravet på personlig frihet och personlig utveckling. Betecknande är följande yttrande av honom: »Liberal är den, för vilken personlighetskravets förverkligande är samhällets mening och den mänskliga utvecklingens innersta drivkraft». Då Folkpartiet år 1895 bildades, slöt han sig till detta och invaldes i dess förtroenderåd. När detta parti år 1900 uppgick i Liberala samlingspartiet, ingick B. helt naturligt i detta och tillhörde det sedan till sin död.

Redan vid sin första riksdag, år 1891, väckte B. en mycket uppmärksammad motion. Den gällde icke, såsom man ju haft skäl att vänta, ett skolärende utan ordnandet av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare i fråga om arbetstiden. Som motiv för en inskränkning av arbetstiden anförde B., att en för lång arbetsdag vore skadlig för arbetarnas hälsa samt hinderlig för deras familjeliv, för deras andliga utveckling och för deras förmåga att uppfylla sina medborgerliga plikter. Motionen, som upprepades åren 1893, 1894 och 1895, ledde icke till positivt beslut. Framför allt ägnade sig emellertid B. även i riksdagen åt skolfrågorna och åt folkbildningsspörsmål i allmänhet. På sin sextiårsdag karaktäriserade han sig själv som folkbildningspolitiker. Särskilt låg älsklingstanken om folkskolan som bottenskola honom varmt om hjärtat. Ställningen i riksdagen var dock icke gynnsam för reformer i denna riktning. Huvudsträvandet fick i stället gå ut på att förhindra åtgärder, som kunde komma att stå i vägen för programmets framtida genomförande. I arbetet för att skaffa folkskolan och folkbildningen bättre villkor hade B. en skicklig och inflytelserik medhjälpare i Emil Hammarlund, vilken några år före B. av Stockholms stad invalts i riksdagen. Ofta väckte de gemensamma motioner i skolfrågor. Det var särskilt en fara för folkskolan, som de med ihärdighet och kraft kämpade mot, nämligen en strävan att i småstäder och med dem jämförliga samhällen få till stånd med folkskolan parallella statsunderstödda småläroverk för de i ekonomiskt och socialt hänseende bättre lottade klassernas barn. Om denna strävan lyckats, skulle folkskolan på dessa orter nedsjunkit till en fattigskola och dess utvecklingsmöjligheter förkvävts. De båda arbets- och stridskamraternas sega ihärdighet kröntes med framgång, och försöken att lösa småsamhällenas skolfråga genom upprättande av med folkskolan konkurrerande småläroverk misslyckades. Men B. och Hammarlund verkade också positivt för en lämplig lösning av denna skolfråga genom att väcka motioner om inrättande av överbyggnader på folkskolan. Särskilt arbetade de för en utveckling av den överbyggnad, som på initiativ av Torsten Rudenschöld tillkommit redan på 1850-talet, den högre folkskolan, och det lyckades dem också att åt denna skola förvärva gynnsammare villkor och bättre utvecklingsmöjligheter. Bland andra initiativ, som av B. fördes fram i riksdagen, må hämnas hans förslag år 1896 om åtgärder för uppfostran av minderåriga förbrytare och vanartade barn, ett uppslag, som han fick fullfölja genom kommittéarbete och som ledde till den ännu gällande lagstiftningen i ämnet. Då år 1904 regeringen framlade sitt stora förslag i läroverksfrågan, gällde det för B. att bevaka folkskolans intressen och att söka förebygga en lösning av läroverksfrågan, som kunde bliva till hinder för programmet om folkskolan som bottenskola. Han inriktade härvid sina ansträngningar på att även direkta överbyggnader på folkskolan måtte tillerkännas rätt att meddela den nya allmänt medborgerliga examen, realskoleexamen, som skulle införas, men lyckades icke denna gång få riksdagen med sig.

Vid de allmänna val till andra kammaren, som förrättades år 1905, alltså under unionsbrytningens år, gjordes starka försök att utestänga B. från riksdagen. Orsaken var, att han, driven av sin starka fredskärlek, undertecknat en motion av Karl Lindhagen om uppgörelse mellan Sverige och Norge. Under valstriden stämplades B. till och med som fosterlandsförrädare. Men han blev återvald, och då Karl Staaff på hösten 1905 bildade sin första ministär, erhöll han plats i densamma som ecklesiastikminister. Denna utnämning väckte stort uppseende, och man hade på sina håll svårt att förlika sig med att den radikale folkskolläraren blivit högste vårdaren av kyrkans och skolans angelägenheter i vårt land. Förvåningen kan i viss mån förklaras därav, att B. på grund av sitt tillbakadragna, försynta väsen ej framträtt så mycket inom riksdagen, varför hans gedigna kunskaper, hans rika begåvning, hans duglighet och plikttrohet icke voro bekanta för andra än dem, som lärt närmare känna honom. B. visade snart, att han var sin nya uppgift fullt vuxen. Helt naturligt tog han som sin främsta plikt att tillgodose folkundervisningens behov. Bland viktiga beslut i detta hänseende, som tillkommo under hans ministertid, må nämnas: lärarkårens representerande i skolrådet, bättre rättslig ställning för småskolans lärare samt lönereglering åt folkskolans lärarpersonal. Största uppseende bland de regeringsbeslut, som tillkommo på hans föredragning, väckte cirkuläret 7 apr. 1906 angående förenklat stavsätt, den s. k. »stavningsukasen». Även kyrkans och den högre undervisningens intressen bevakade B. under sin statsrådstid på ett opartiskt och samvetsgrant sätt. Som en gärd av erkännande från universitetets sida får väl hans kallelse till hedersdoktor vid Linnéjubileet i Uppsala 1907 betraktas.

Då Staaffska ministären i maj 1906 måste avgå, återgick B. till folkskollärarbefattningen. Sedan han genom att erhålla plats i den första liberala ministären blivit erkänd som en av det frisinnade partiets främsta män, trädde han emellertid numera starkare fram i det politiska livet. Han blev en av sitt partis förnämsta föredragshållare och tolkade runtom i landet med klarhet och kraft de samhällsidéer, som fyllt hans sinne ända från ungdomen. Så var fallet särskilt vid nyvalen 1908, 1911 och 1914. Alltjämt verkade han även med nit och intresse i kammaren och i utskottsarbetet. Vid riksdagen 1909 fick han äntligen vara med om ett beslut, varigenom åtminstone i viss utsträckning programmet om folkskolan som bottenskola förverkligades. I samband med en vidlyftig proposition om anslag till de enskilda skolorna hade regeringen också framlagt förslag till en lösning av skolfrågan för småstäder och liknande samhällen, och detta gick ut på att behovet av ökad bildning utöver folkskolans mått för dessa samhällens ungdom skulle tillgodoses genom särskilda överbyggnader på folkskolan, benämnda kommunala mellanskolor. Den energiska strid, som B. jämte Emil Hammarlund fört under 1890-talel, bar nu frukt. Det förslag, som nu framlades, överensstämde i väsentliga punkter med deras redan år 1892 motionsvis framställda program. B. blev vice ordförande i det utskott, som fick propositionen om hand, och utövade ett bestämmande inflytande på riksdagens beslut. Såsom ordförande i den s. k. folkundervisningskommittén fick B. ytterligare arbeta för en rad spörsmål, som sedan gammalt varit föremål för hans intresse. Kommitténs ursprungliga uppdrag gällde folkskoleseminariernas omorganisation, men härtill lades snart andra aktuella frågor, såsom uppgörandet av ny undervisningsplan för folkskolorna, reformering av den fortsatta undervisningen och omläggning av hela vårt folkundervisningsväsen i praktisk riktning samt förbättring av folkskolinspektionen, varjämte kommittén ansåg sig böra upptaga även spörsmålet om upprättande av en central ledning1 för folkundervisningsväsendet. B. kom helt naturligt på grund av sina insikter, sin erfarenhet och sin personlighet att utöva ett avgörande inflytande på kommitténs arbete. På grund av sin nya utnämning till statsråd 1911 fick han dock icke vara med om detta arbete till slut. Under den tid av omkring två och ett halvt år, som han denna gång innehade statsrådsämbetet, kunde han till lösning i riksdagen föra fram flera viktiga folkbildningsfrågor. Vid riksdagen 1912 gällde det folkhögskolorna och folkbibliotek. För 1913 års riksdag framlade han tre betydelsefulla förslag, som folkundervisningskommittén nu hunnit utarbeta, nämligen om läroverksöverstyrelsens utvidgning till en för hela skolväsendet gemensam överstyrelse, om folkskoleseminariernas omorganisation och om folkskolinspektionens omläggning. I de två förstnämnda frågorna fattades 1913 positiva beslut. Visserligen gick riksdagen icke med på den gemensamma skolöverstyrelsen utan beslöt i stället upprättande av en särskild folkskolöverstyrelse, men därmed var dock huvudsyftet vunnet, nämligen en central ledning för landets hela folkundervisningsväsen, och på samma gång en viktig förutsättning skapad för andra reformers förverkligande. Behandlingen av propositionen om folkskolinspektionen uppsköts, men frågan återkom vid 1914 års andra riksdag och löstes då i närmaste överensstämmelse med det av B. framlagda förslaget. Själv fick han icke framlägga den förnyade propositionen i ämnet. Ministärens avgång i febr. 1914 och den därpå följande riksdagsupplösningen kommo emellan. Vid sommarriksdagen 1914 tog B. åter livlig del i riksdagsarbetet. Så författade han till väsentlig del motiveringen till det liberala partiets stora motion angående lantförsvaret. 1915 blev för B. det sista arbetsåret. Tre gånger deltog han under detta i riksdagens debatter, och vid alla dessa tillfällen fick han kammaren på sin sida. Den ena gången vände han sig med skärpa mot ett försök att få riksdagens stöd för den s. k. halvtidsläsningen. Andra gången var det fråga om folkskolan som bottenskola. Regeringen hade framlagt förslag om en statssamskola i Sollefteå. Detta förslag bekämpades ivrigt av B., som däri såg ett försök att, som han sade, lägga om rodret i fråga om den skolpolitiska kursen. B: s sista yttrande i riksdagen gällde kristendoimsundervisningen, varvid han särskilt vände sig mot katekesplugget.

Under sommaren 1915 tog den hjärtsjukdom, varav B. lidit från ungdomstiden, överhand. Den sista febr. 1916 avsomnade han, och 7 mars ägde begravningen rum under storartad anslutning.

Författare

N. O. Bruce.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nordens gudar (Sv. familjejournalen, Bd 14, 1875, s. 1 — 3). — Folkskolan och folkskolläraren (Sv. läraretidn., Arg. 1, 1882, s. 181—183). — Folkskolan såsom bottenskola. Ett inlägg i en vigtig samhällsfråga. Sthm 1883. 64 s. (I uppfostringsfrågor, 1.) — Om folkskolelärares utbildning (Verdandi, Arg. 1, 1883, s. 125—136, 145—175). — Om åtgärder för folkskollärarnas fortsatta utbildning (5: e nord. skolmötet 1885, s. 152—179). — Hvad var det gamla läroverkets mål? (Verdandi, Årg. 3, 1885, s. 35—63, 143—160). — Läroverkskommittén och teckningsundervisningen, ett bidrag till svar å frågan: I hvilken riktning bör läroverksreformen gå? Sthm 1885. — Hermann Molkenboer. Skolan och fredssaken (Sv. läraretidn., Arg. 5, 1886, s. 64—65, 92—93; även sepr Sthm 1886. 18 s.). — [Valprogram. Folkskolan och samhället.] (Vensterkandidaternas program, utg. af B. Lundqvist, Sthm 1886, s. 11—28.) ¦— Pedagogiska biblioteket i Stockholm. Resebrev från Sverge. Köpenhamn 1887. 22 s. (Särtr. ur Vor Ungdom, 1887). — Kartbok för folkskolan. Sthm 1888. (1) s., 23 pl. 3:e omarb. uppl. Sthm 1909. (4), 72 s. — Om öfverbyggnader på folkskolan (10 :e allm. sv. folkskolläraremötet, Berättelse, Sthm 1889, s. 112—118). — Flickskolekommitténs förslag (Verdandi, Årg. 7, 1889, s. 72—82). ¦— Lärobok i Sveriges historia för barndomsskolor. D. 1—2. Sthm 1889, 90. VIII s., s. 1—48; (4) s., s. 49—124. 3:e uppl. D. 1—2. Sthm 1899. (2), 52 s.; 80 s. — Lärobok i geometri för folkskolan. N:o 1. Sthm 1890. 84, 3 s. 4:e uppl. Sthm 1917. (4), 92, 5, (1) s. N: o 2. Sthm 1890. 60 s. 6:e uppl. Sthm 1918. (4), 64, 3, (1) s. (Tills, med Hj. Berg.) — Normalarbetsdagen och barnet. Tal vid arbetaredemonstrationen i Stockholm den 1 maj 1890. Sthm 1890. 16: o 7 s. — Folkbildningspolitikern Adolf Diesterweg. Ett hundraårsminne. Sthm 1890. 57 s. (Studentfören. Verdandis småskrifter, 26.) — Bildning och arbete. Inledningsanförande vid Stockholms folkskollärareförenings möte den 3 okt. 1891 (Verdandi, Årg. 9, 1891, s. 169—191). — Huru folkskolestadgan tillkom (Sv. läraretidn., Årg. 11, 1892, N:o 20—28; även sep. Sthm 1892. 16: o (8), 246, (1) s.). ¦— Johan Amos Comenius, upp-fostringslärans och folkskoletankens fader. En lifsbild från 1600-talet. Sthm 1892. 70 s., 1 portr. (Sverges allm. folkskollärarefören. småskrifter, 2; även såsom samma förenings årsskrift, Årg. 13, 1892, H. 2.) — Vid hvilken ålder bör studiet af främmande språk begynna? (Verdandi, Årg. 10, 1892, s. 70—85.: genmäle av K. L. Olsson ibid., s. 174—179). ¦— Ett första steg mot lösningen af frågan om lagstadgad maximalarbetsdag. Tal till Stockholms arbetare den 1 maj 1894. Sthm 1894. 16: o 15 s. — Den sedliga förvildningen bland ungdomen (Sv. läraretidn., Årg. 14, 1895, N:o 48—52). — Fredrik Fehr (Svea, Årg. 52, 1896, s. 138—146). — Lärobok i geografi för folkskolan. Sthm [1894—]1897. (4), 171, (5) s. 8:e uppl. med titel: Geografi för folkskolan i kartor, bilder och skildringar. D. 1—2. Sthm 1918. 132, 32 s.; (4), 184 s., s. 33—72. ¦— Svenska folksagor berättade för barn. Sami. 1—2. Sthm 1899—1903. 284, (1) s.; 159, (1) s. (I: Barnbiblioteket Saga, Arg. 1, 5.) 4:e uppl. Sthm 1916—18. 284, (1) s.; 231, (1) s. [Barnbiblioteket Saga, 1, 7.) — Stockholm och dess omgifningar. Geografisk inledningskurs för skolor i Stockholm utarb. Sthm 1899. 40 s. — Kartritningsblad för skolor jämte anvisningar för deras begagnande. Sthm 1900. 4: o 17 bl. — Mindre lärobok i geografi för folkskolan. Sthm 1900. (4), 176 s. 13: e uppl. Sthm 1921, 192, 32 s. — Om behandlingen af sedligt försummade och vanartade barn. En redogörelse för tvångsuppfostrings-kommitténs förslag i denna fråga. Sthm 1900. 80 s. (Sverges allm. folkskollärarefören. småskrifter, 10; även såsom samma förenings årsskrift, Årg. 21, 1900, H. 2.) —¦ Svenska folkvisor i urval för barn. Med bilder af Jenny Nyström. Flock 1. Sthm 1900. 12: o 62, (2) s. (Barnbiblioteket Saga, 7.) — Geografiska skioptikonbilder, valda och ordnade för undervisningen. 1—6. Sthm 1901 —02. (1—4 50 bilder, 5—6 25 bilder jämte text.) — Trojanska kriget. Forngrekiska guda- och hjältesagor. Efter de homeriska dikterna berättade. Sthm 1901. 16: o 323, (1) s. 3: e uppl. Sthm 1918. 16: o 323, (1) s. (Barnbiblioteket Saga, 9.) — Stafningsreformen, dess historiska utveckling och nuvarande ställning. En öfverblick. Sthm 1902. 63, (1) s. (Sverges allm. folkskollärarefören. småskrifter, 17; även såsom samma förenings årsskrift, Årg. 23, H. 2.) — Askepåten samt pojken och näcken. Två svenska folksagor berättade för barn. Med originalvinjett af Jenny Nyström. Sthm 1903. 16: o 48 s. (Barnbiblioteket Saga, Årg. 5, Julhäfte.) — Olof Eneroth. Föredrag (Verdandi, Årg. 21, 1903, s. 127—138; omtr. i En svensk professur i pedagogik, Sthm 1903, s. 5—16). — Svenska folkskolan i tjugonde seklets begynnelse (13: e allm. sv. folkskolläraremötet i Stockholm, Sthm 1903, s. 12—22). — Silfverhvit och Lillvacker. Svensk folksaga, berättad för barn. Med 11 bilder af Jenny Nyström. Sthm 1904. 48 s. — Individualitet eller schablon: det är frågan. Strödda uppsatser i Svensk läraretidning 1905. Sthm 1905. 12: o 256 s. — Adolf Hedin. Några inledningsord vid Frisinnade klubbens i Stockholm minnesfest den 26 oktober 1905. Sthm 1906. 16 s. "(Skrifter utg. af Frisinnade landsfören, 3; även som Frisinnade landsfören. Meddelanden, N: o 36.) — Inför genombrottet. Några inlägg i svensk vänsterpolitik. Sthm 1906. (8), 192 s. — Tänk själf i rösträttsfrågan. Tal i Stadsparken i Jönköping söndagen den 12 augusti 1906. Jönk. 1906. 16:o 31 s. (Frisinnade landsfören. Meddelanden, N:o 40.) —¦ Vänstern och dess program. Föredrag vid Uppsala vänsterförenings sammanträde den 27 oktober 1906. Sthm 1906. 16 s. (Frisinnade landsfören. Meddelanden, N: o 43.) — Om en folkskoleöverstyrelse (Växjö stifts 16: e folkskolläraremöte i Jönköping 1907, Jönk. 1908, s. 31—38). — Praktisk undervisning och fortsatt undervisning (Göteb. stifts 4: e folkskolläraremöte 1908, Gtbg 1909, s. 18—33). — Partiuttalanden i kvinnornas rösträttsfråga. Sthm 1909. 17 s. (Skrifter utg. av Centralstyr. i Landsfören. f. kvinnans polit. rösträtt, 6; tills, med G. Welin.) — De frisinnades upp-fostringspolitik och dess närmaste uppgifter. Föredrag... Sthm 1910. 20 s. [Ny uppl.] Sthm 1911. 20 s. (Frisinnade ungdomsförbundet, Småskrifter, N:o 4.) [Ny uppl.] Sthm 1912. 16 s. (Frisinnade landsfören. Småskrifter, N:o 6.) — Enkla övningar i grafisk framställning. Sthm 1910. 8 s, 15 pl. (Tills, med Hj. Berg.) — Mindre geografi och kartbok för folkskolan. Sthm 1911. 176, 72 s. 4:e uppl. Sthm 1919. 176, 72 s. — Nutidsfrågor på uppfostrans område. Några inlägg i svensk pedagogik och skolpolitik. [1—3.] Lund 1911—19. 156 s.; 96, (1) s.; (4) s, s. 97—186, (1) s. (Pedag. skrifter, utg. av Sverges allm. folkskollärarefören, H. 55, 86, 87; omtryck av tidigare publicerade artiklar.) — Rättvisa lönegrunder. Några bidrag till lönefrågans utredning. Sthm 1911. 149, (1) s. (Föreningen, tidskr. f. Sverges allm. folkskollärarefören, 1911, H. 3.) — Att lära genom att göra. Föredrag (Växjö stifts 17: e folkskolläraremöte, Berättelse, Växjö 1913, s. 105—114; även sep. Växjö 1913. 10 s.). — Om examensväsendet (Tidskr. f. det sv. folkbildningsarb, Årg. 2, 1913, s. 149—151). — Första dagen på Askov (Verdandi, Årg. 32, 1914, s. 144—153; även i Till Anna Sandström på hennes sextioårsdag, Sthm 1914). — Konung och statsråd. Politiskt föredrag... Sthm 1914. 24 s. (Frisinnade landsfören. småskrifter, N:o 7.) — Partiernas ansvar. Skola vi svenskar nu inför världen stå samlade eller splittrade? Sthm 1914. 12 s. (Frisinnade landsfören. småskrifter, N:o 26; anon.) — Under 1914 års kris. Några inlägg i svensk vänsterpolitik. Sthm 1914. 69, (1) s. — Uppfostran till självstyrelse. Föredrag (Social tidskr, Årg. 14, 1914, s. 241—259). — Religionsundervisningen i folkskolan. Kan denna undervisning ordnas så, att den ej kränker någons rätt? (Forum, Årg. 1915, N: o 11—13; även i Sv. lärare-tidn, Årg. 34, 1915, s. 201—203, 220-223; sep. Sthm 1915. 40 s.) Dessutom ett stort antal artiklar och recensioner i Svensk läraretidning, smärre artiklar i Norrköpings tidningar (18/7, u/9, 17/io 1867 under sign. Balder), Allehanda för folket (1876, 77), Veckoblad för folkskolan, Sverges allm. folkskollärarefören. årsskrift, Den nya tiden (1890), Social tidskrift (1903, 1904), recension i Verdandi (1895), inledningsanföranden och diskussionsinlägg vid nordiska skolmöten (1885, 1895, 1900, 1905, 1910), vid allm. sv. folkskolläraremöten (1888, 1893, 1898, 1903, 1908, 1913), vid Växjö stifts folkskolläraremöten (1892, 1907, 1911) och vid 11 :e allm. sv. läraremötet (1884); riksdagsmotioner; uppsatser i Nord. familjebok.

Utgivit: Sverges allmänna folkskollärareförenings Meddelande 1888 samt Årsskrift 1889—97. — 10: e allmänna svenska folkskolläraremötet i Stockholm den 8, 9, och 10 augusti 1888. Berättelse enligt uppdrag utg. Sthm 1889. X, 310 s. — För församlingsfriheten. Några anföranden vid protestmötet i Sveasalen den 9 mars 1890. Utg. af sekreteraren. Sthm 1890. 40 s. (Anon.) — Bibliotek för undervisningen. En samling åskådliga skildringar till skolbruk och själfstudium. Följd 1—3. Sthm 1890—92. — 13: e allmänna folkskolläraremötet i Stockholm den 1,-2 och 3 juli 1903. Redogörelse enligt uppdrag utg. Sthm 1903. IV, VI, 288, (16) s. — Svensk läraretidning, Årg. 26—30 (1907—1911), Årg. 34, 35 (1915, 1916; Årg. 30 tills, med G. Björkman, Årg. 35 tills, med J. G. Söderberg). — Läseböcker för Sveriges barndomsskolor. 1—4. Sthm 1906—1914. (Tills, med Alfr. Dalin.) — Gleerupska biblioteket. Naturen och människolivet i skildringar och bilder. 1:1—3; 2:1—3. Lund 1907—13. (Tills, med N. Lundahl m. fl.) — Läseböcker för Sveriges ungdomsskolor. 1:1—2. Sthm 1911. (Tills, med Alfr. Dalin.) — Småskolan. Veckoblad för den första undervisningen, Årg. 1 (1911; tills, med G. Björkman).

Källor och litteratur

Källor: Sv. läraretidning (1882—1916); Sverges allm. folkskollärareförenings årsskrift (1889—1903); Föreningen (1904—1916); andra kammarens protokoll. — Fridtjuv Berg. Några minnesblad (1916); Stockholms folkskollärareförenings minnesfest över Fridtjuv Berg den 20 mars 1916 (1916); J. Franzén, Fridtjuv Berg. Några minnesord (Pedagog, skrifter, H. 86, 1918); Minnesskrift tillägnad Fridtjuv Berg på 60-årsdagen (1911),

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Fridtjuv Berg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18541, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. O. Bruce.), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18541
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Fridtjuv Berg, urn:sbl:18541, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. O. Bruce.), hämtad 2024-04-23.