Meriter

Andersson, Ola, i Nordanå, sedan Burlöv och Malmö, f. 2 nov. 1837 i Nordanå, Görslövs socken. Föräldrar: hemmansägaren Anders Jönsson och Karna Olsdotter. Inlöste fädernehemmanet i Nordanå av syskonen 1860 samt erhöll köp å hustruns andel i Burlöv 1876; kommunalstämmans ordförande dec. 1862; ledamot av riksdagens andra kammare för Bara och Torna domsaga 1871 lagt.–1872 samt för Bara härad 1873–84 och var därunder bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1873, av konstitutionsutskottet 1874–77, av statsutskottet 1878–84 samt av särskilda utskott för försvarsfrågan 1878 och 1883 och av talmanskonferensen 1884; landstingsman 1871–83; styrelseledamot i riksbankens Malmö-kontor 1873–1903 (v. ordförande 1886–1900, ordförande 1901–03); ledamot av Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltnings- och beredningsutskott 1876–92, v. ordförande i samma sällskap 1892–94, hedersledamot däri 1901 samt innehavare av dess äldre guldmedalj 1902; ledamot i kommittén angående dövstumundervisningens ordnande 30 dec. 1876 (bet. 15 aug. 1878 och 17 dec. 1880); deputerad att övervara Uppsala universitets jubelfest 1877; ledamot i kommittén angående Ultuna lantbruksinstitut 27 apr. 1877–13 okt. s. k., i skatteregleringskommittén 20 juni 1879–9 maj 1883, i kommittén angående lantförsvarets ordnande 19 juni 1880–19 juni 1882 och i läroverkskommittén 20 okt. 1882–17 nov. s. å.; stadsfullmäktig i Malmö 1883–1906; styrelseledamot i brand- och livförsäkringsaktiebolaget Skåne 1884–1909 (v. ordförande 1892–1902, ordförande 1903–1909); v. ordförande i Malmö drätselkammare 1886–88; direktör för Oxie härads sparbank 1889–1912. RVO 1888; RNO 1906.

Gift 4 nov. 1864 med Maria Persson, f. 7 sept. 1837, dotter till riksdagsfullmäktigen i bondeståndet Anders Persson i Burlöv.

Biografi

A., som tidigt ådagalade vetgirighet, erhöll sin grundläggande undervisning först i hemmet, därefter i folkskolan samt tillbragte vid sexton års ålder en termin som lärjunge i Lunds realskola. Tjugu år gammal, övertog han vid faderns död skötseln av fädernegården och förvärvade den snart helt av syskonen. Tidigt hade A:s intresse för allmänna angelägenheter vaknat, och tidigt hade hans förmåga tagits i anspråk för hemsocknens kommunala angelägenheter. Redan vid tjugufem år blev han kommunalstämmans ordförande. 1857 deltog han i det svensk-danska allmogemötet i Ramlösa, där han fick näring för de skandinavistiska idéer, som sedan alltjämt besjälade honom. A. insåg tidigt, att förutsättningen för att den nya folkrepresentationen på de samfällda valens grund skulle verka till allmänt väl, var ökad folkbildning. Redan 23 sept. 1867 väckte han vid ett sammanträde med Bara härads lantmannaklubb fråga om en ändamålsenlig skola för allmogens söner, som kunde bibringa dessa allmän bildning utöver folkskolans kurser. Från början synes A. närmast tänkt sig inrättandet av en högre folkskola för Bara härad. Sedan han på nyåret 1868 fått kännedom om doktor O. V. Ålunds korrespondenser rörande den danska folkhögskolan, som föregående år stått att läsa i Aftonbladet, uppgjorde han tillika med övriga av lantmannaklubben för frågans utredning utsedda kommitterade, läraren vid Alnarps lantbruksinstitut d:r O. Pehrsson-Bendz och tegelbruksägaren Hans Andersson i Lomma, ett »förslag till inrättandet av en folkhögskola i Bara härad». Detta, dagtecknat 29 jan. 1868, innehåller »en synnerligen klartänkt utredning av de redan befintliga skolornas förmåga att tillgodose allmogens behov av bildning och som motsättning därtill en plan för en folkhögskola, så överraskande väl formulerad beträffande såväl undervisningens ändamål och omfång som sättet för dess meddelande, att man knappast kan förstå, hur en dylik kunnat uppgöras på rent teoretisk väg» (E. Ingers). Den 17 apr. s. å. hölls ett möte, vid vilket den förening bildades, som skulle skänka skolan ekonomiskt understöd, och 25 apr. erbjöds föreståndareplatsen åt doktor Leon. Holmström. Den nya folkhögskolan, Sveriges tidigast organiserade, öppnades 2 nov. 1868 — A:s födelsedag — i den gamla landsvägskrogen Vilan, efter vilken också läroanstalten fått sitt namn. A., som från skolans början i mer än en mansålder fungerade som ordförande i dess styrelse, följde med oavlåtlig uppmärksamhet läroanstaltens vidare öden, arbetade för att ställa den på så fast ekonomisk grund som möjligt och talade ofta vid dess avslutningar till ungdomen.

1870 erhöll A. vid ett fyllnadsval mandat till andra kammaren. Han var då en man med mångsidiga intressen och ägde tack vare sina självstudier och sin praktiska verksamhet vida större kunskaper än lantmännen på den tiden vanligen voro i besittning av. Hans utskottsbefordringar gingo också med sällspord snabbhet, och från slutet av 1870-talet spelade han en betydande roll i lantmannapartiets niomannaråd. Helt naturligt skulle han som riksdagsman sträva att genom statens mellankomst höja folkundervisningen. År 1872 väckte han med framgång motion om statsunderstöd åt folkhögskolor, och 1878 talade han för att tjänstgöring vid folkhögskola skulle få medföra lönetur vid statens elementärläroverk. Men han hävdade på samma gång, att en dylik förmån icke finge åtföljas av en besvärande kontroll från statens sida. Han fann det nämligen vara ett livsvillkor för folkhögskolorna, att de utan hämmande band utifrån fritt finge ordna sin undervisning. Även för slöjdundervisningen, som han i hemorten befordrat, verkade han inom riksdagen, bl. a. genom att förorda slöjdens upptagande på folkskoleseminariernas läroplan. År 1883 väckte han motion om anslag till föreläsningskurser för arbetarna i de större städerna, ett förslag, som först nästa år hade framgång. I fråga om elementarläroverken var han förespråkare för lantmannapartiets program (inskränkning av latinstudiet m. m.). Han önskade indragning av läroverkens första klass, som kunde ersättas av folkskolan, ävensom av deras högsta klass, alldenstund de unga tidigare borde lämna skolbänken och komma ut i livet. Även rent humanitära reformer hade i honom en vidsynt förkämpe. Han yrkade ersättning åt för brott lagligen häktade, som sedermera befunnits oskyldiga, och han föreslog, att det skulle få bero på domstols prövning, huruvida den, som fälldes för första resans stöld, skulle förklaras medborgerligt förtroende förlustig (1878). 1884 talade han för utvidgandet av gift kvinnas äganderätt och 1879 för revision av legostadgan. Sina mest uppmärksammade inlägg under de tidigare riksdagsåren gjorde han emellertid som talesman för lantmannapartiets åsikter i grundlagsfrågor, kraftigt hävdande vad han ansåg vara riksdagens rätt. Så var det han, som 1875 i andra kammaren, med anledning av konstitutionsutskottets hemställan om anmälan mot statsråden enligt § 107 regeringsformen, främst kämpade för riksdagens bestämmanderätt även i fråga om de ordinarie anslagen: det gällde den bekanta tvisten om lönen för presidenten i kommerskollegium. Ett särskilt intresse ägnade A. grunderna för riksdagens sammansättning, i det han, alltifrån en märklig reservation vid ett konstitutionsutskottets utlåtande 1874, upprepade gånger påyrkade en väsentlig utvidgning av valrätten till andra kammaren och jämväl förordade en demokratisering av den första. I en av de riksdagsdebatter, vari han framhöll nödvändigheten av den politiska rösträttens utsträckning, förklarade han å böndernas vägnar, att dessa icke ville för sig ensamma behålla en rätt, som tillhörde alla samhällsklasser (1880). Sedan 1872 hade han även framhållit nödvändigheten av en reform av den kommunala rösträtten; genom en lämplig graderad skala borde man välja en medelväg mellan personlighetsprincipen och förmögenhetsprincipen. Envar skattskyldig borde erhålla skäligt inflytande på kommunens angelägenheter och bestämmanderätten ej, som dittills mångenstädes, kunna ligga i händerna på en eller två personer (motioner 1880, 1881). Till något riksdagens beslut ledde emellertid ej hans yrkanden i dessa frågor, och ej heller en motion 1881 rörande ordnandet av kommunalväsendet för härad och tingslag medförde synbart resultat. — Av förhållandena ytterst påkallad var en motion av A. rörande åtgärder för lättandet av statsrådets arbetsbörda (1884). År 1875 förordade ban införandet av statsministerämbetet, 1873 uttalade han sig för öppen omröstning i riksdagen.

I och med A: s inval i statsutskottet 1878 kom hans riksdagsarbete framför allt att koncentreras på genomförandet av grundskatteavskrivningen och i samband därmed indelningsverkets ersättande med ett mera tidsenligt försvarsväsen. A., som redan 1871 röstat för ett utskottsförslag om indelningsverkets successiva upphörande och värnpliktens utsträckning och 1873 biträtt den s. k. kompromissen, hade flera tillfällen att i riksdagen protestera mot en mot lantmannapartiet framkastad beskyllning för likgiltighet för landets försvar. Själv visade han vid 1875 års riksdag sin nitälskan för försvaret genom att biträda Ola Jönssons i Kungshult skrivelseförslag, som anslöt sig till den K. propositionen och alltså påyrkade en värnpliktsarmé men med kortare övningstid för infanteriet, än vad i nämnda proposition föreslagits (10 ½ månader), allt under förutsättning av grundskatternas avskrivande. Jämte Emil Key, Jonas Andersson i Häckenäs, K. A. Larsson och andra lyckades A., som 1877 verksamt bidragit till den K. försvarspropositionens fall, inom lantmannapartiet taga ledningen från dem, som av fruktan för ökad värnplikt blott önskade undanskjuta hela försvarsfrågan. I andra kammaren genomdrevs därpå en av E. Key föreslagen skrivelse till K. M :t med begäran om framläggandet till nästa riksdag av ett förslag till försvarets ordnande, byggt på värvad stam och beväring, i sammanhang med indelningsverkets och grundskatternas fullständiga avskrivande. Hösten 1877 tog A. en verksam del i förarbetena till de stora motioner i försvars- och skattefrågorna, varigenom lantmannapartiet 1878 infriade sitt i nyssnämnda skrivelse utfästa löfte. Själv hade han dock helst sett, att åtminstone vid infanteriet den rena värnpliktsprincipen kunnat tillämpas, men för att undgå så lång övningstid, som militärerna begärde, hade han förenat sig med sina medmotionärer om principen värvad stam och beväring, och han hade också som medlem av särskilda utskottet inom detta och i kammaren för fäktat detta system. Vid förarbetena till det Posseska härordningsförslaget med tillhörande skatteregleringsförslag inlade A. som medlem i 1879 års skatteregleringskommitté och 1880 års lantförsvarskommitté betydande förtjänster. Vid 1883 års riksdag, då nyssnämnda regeringsförslag, väsentligen fotat på samma grunder som lantmannapartiets eget av 1878, framlades, krävde han i försvarsutskottet i spetsen för åtta betydande reservanter från andra kammaren vissa modifikationer av förslaget, men hans avsikt var icke att härigenom omintetgöra dess antagande, utan han hyste tvärtom den förhoppningen, att förslaget i det väsentliga (utom med hänsyn till övningstidens längd) skulle kunna genomföras genom sammanjämkning mellan första och andra kammarens beslut, i händelse det förra blev bifallande. Men visserligen gjorde nämnda reservationer, bl. a. genom reservens borttagande och därav följande försvagande av den K. propositionen, många tveksamma inom första kammaren ytterligare betänksamma, då de fruktade att genom att rösta för regeringsförslaget i själva verket bidraga till en försämring av detsamma. A. betonade nödvändigheten av planmässighet i fråga om försvarsväsendets organisation, speciellt (vid 1880 års debatt om anslag till flottans nybyggnad) beträffande flottan, .ett krav, som ända till de ordalag, med vilka det framfördes, starkt påminner om en fordran, som långt senare gjorts. gällande från liberalt håll. Kort efter det Posseska för slagets fall förklarade A. under instämmande av många medlemmar av lantmannapartiet, att han icke i någon form ville bevilja förbättringar i militära löner eller pensioner, förrän själva försvarsfrågan blivit löst, en princip, som, alldeles oavsett dess berättigande, icke inom riksdagen kunde göras gällande av lantmannapartiet. Då försvarsfrågan och i samband därmed skattefrågan 1883 fallit, sökte A. genom en motion 1884 verka för partiella lättnader i indelningsverkets börda, och han understödde med kraft statsutskottets hemställan om avskrivning med 10 % av. grundskatterna och motsvarande lindring i indelningsverket samt hävdade sedan lagligheten av gemensam votering i denna fråga, i vilken kamrarna fattat olika beslut. A. verkade även i övrigt för lättnader i lantmännens bördor. Så arbetade han för ett rättvisare system i fråga om väghållningsskyldigheter och för skjutsskyldighetens avlyftande från jordbruket, vilket senare önskemål vann framgång 1878. Lantmannanäringarna sökte A. främja bl. a. genom att bereda ökade anslag åt lantbruksundervisningen och genom att förorda anställandet av särskilda skogsingenjörer för att uppamma intresset för skogsvård. A. väckte 1880 motion om inrättandet av ett särskilt departement för jordbruket och övriga näringar, varemot lant- och sjöförsvarsdepartementen borde sammanslås. Som en nitisk förfäktare av lantmannapartiets sparsamhetsgrundsatser visade sig A. alltjämt, särskilt i sin egenskap av statsutskottsledamot, detta icke minst, då' i slutet av 1870-talet med dess finanskris mäktiga enskilda intressen påkallade statens hjälp. 1879 uppträdde han mot Erik Sparres förslag om bildandet av en av staten understödd association för tillhandahållandet av lån åt idkare av jordbruk, bruks- och sågverksrörelse, liksom han också avstyrkte förslaget om inköp för statens räkning av Hallsberg—Motala—Mjölby järnväg. Dock motsatte han sig under vissa villkor icke regeringsförslaget om en järnvägshypotekslånefond. Han bidrog kraftigt till riksdagens beslut 1879. att indraga de. enskilda bankernas rätt att utgiva femkronesedlar. Den egentliga tullstriden ägde ej rum under A: s riksdagsmannatid, ehuru förpostfäktningar redan då; förekommo. En sådan var striden 1882 om franska handelstraktaten. A. tillstyrkte dennas förnyande under en skarp polemik mot de krav på tullskydd, som i petitionsväg till riksdagen framkommit från åtskilliga industriidkare. Likaledes uppträdde han (1880) med skärpa mot de av bevillningsutskottet föreslagna inregistreringsavgifterna, som han betecknade som skyddstullar. Dock motsatte han sig icke en utredning i tullfrågan, men han var för egen del av den meningen, att landets industri icke kunde vara trygg, om den skulle byggas på så lös grund som ett skyddstullssystem, vilket årligen vore beroende av utgången av de gemensamma voteringarna. Mot livsmedelstullarna hyste han betänkligheter, då han ej fann det klokt eller rätt att fördyra livsmedlen. — Som riksdagstalare och debattör var A. både skarp och fyndig, och han kunde ej annat än ingiva respekt genom sina djupa insikter i många olikartade ärenden.

Då A. 1883 inflyttat till Malmö, var han ej längre valbar i sin gamla valkrets, och han önskade ej mottaga mandat för en stadsvalkrets. Från och med 1883 har han gjort betydande insatser i Malmö stads kommunala liv, bl. a. som medlem i ett flertal av stadsfullmäktige tillsatta kommittéer och nämnder, t. éx; kommittén för ordnandet av stadens slakthus- och saluväsen. Trots en mångfald offentliga uppdrag var han i sin mannaålders kraft en intresserad lantbrukare, som genom sin rationella förvaltning mångdubblade fädernegårdens avkastning. Men hans mångsidiga praktiska verksamhet betog honom ej möjlighet att alltjämt tillgodose sina bildningsintressen. A., som själv har konstnärsanlag, har sammanbragt en värdefull samling konstverk, företrädesvis av skånska och danska mästare.

Författare

H. Rosengren.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Historik om rustnings- och roteringsbesvären (Skatte-reglerings-komiténs promemorior, N:o 40, Sthm 1882. 72 s.; till väsentlig del även återgiven såsom reservation av A. i Reservationer vid skatteregler ringskomiténs und. utlåtande och förslag ang. skatteförhållandena i riket, Sthm 1882, s. 6—56). — Hvarför? Spörsmål och reflektioner rörande försvars- och skattefrågorna vid 1883 års riksdag af —n—. Sthm 1883. 87 s; (Förf. av A, icke av Joh. Johansson i Bergsäng [Noraskog], såsom i Sv,, bok-katalog och i L. Bygden, Sv. anon.- och pseudon.-lexikon, uppgives.) -

Källor och litteratur

Källor: Andra kammarens prot.; Redogörelse för Bara härads, Önne-stads och Herrestads folkhögskolor. Till studentmötet i Christiania 1869; Folkhögskolan 1868—1893. Minnesblad, utg. af Folkskolans vän; Marcellus [W A. Bergstrand], Från 1881 års andra kammare (1881); L. De Geer, Minnen (1892); E. Ingers, Ola Andersson (Sv. folkhögskolans årsbok 1904); Ellen Key, Minnen av och om Emil Key, 2—3 (1916, 17); enskilda meddelanden av A.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ola Andersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5811, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5811
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ola Andersson, urn:sbl:5811, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Rosengren.), hämtad 2024-04-20.