Johan Skytte

Född:1577-05 – Nyköpings Alla Helgona församling, Södermanlands län
Död:1645-03-15 – Söderåkra församling, Kalmar län

Riksråd, Riddare, Ståthållare, Hovrättsråd, Generalguvernör, Universitetskansler


Band 32 (2003-2006), sida 502.

Meriter

1 Skytte, Johan (före adl Schroderus), f i maj 1577 i Nyköping, d 15 mars 1645 i Söderåkra, Kalm. Föräldrar: borgmästaren Bengt Nilsson Skräddare o Anna Andersdtr. Elev vid Nyköpings latinskola o kollegium i Sthlm, studerade utomlands 92–01, inskr vid univ i Frankfurt an der Oder 92, vid univ i Wittenberg 19 okt 93, vid univ i Marburg 24 sept 94, prom mag där 11 aug 98, verksam i K kansliet en period 99, kallad till K kansliet dec 01, lär för hertig Gustav Adolf 1 maj 02, hovråd 03, adl 14 aug 04, lär för hertig Johan (bd 20) o prinsessan Maria Elisabet (bd 25) 04, häradsh i Tjusts o Tunaläns domsaga, Kalm, från 04, lär för hertig Karl Filip (bd 20) 08, deltog i beskickn till Nederländerna o England 19 mars 10, riddare där 10, ståth i Västmanland 11, kammarråd senast 20 juni 12-29, sändebud till Danmark 23 febr 15, assessor i Svea hovrätt 15-29, deltog i beskickn till Danmark, Tyskland, Nederländerna o England 30 aug 17, riksråd från 27 jan 17, UU:s kansler från 22 (utn trol före 14 sept), tjänsteförrättande riksskattmästare senast 23-29, frih 16 juni 24 (introd 25), lagman i Norrfinne lagsaga med Åland o Österbotten från 21 april 27, generalguvernör över Livland, Ingermanland o Karelen 29–34, Dorpats univ:s kansler 32–34, president i Göta hovrätt från 5 okt 34.

G 5 jan 1606 (J Bureus, Bröllopsgåffua..., 1606) i Nyköping m Maria Jakobsdtr Näf (Neaf), d i okt 1649 (bet för ringmar 13 dec 1649 i Sthlm, Jak), dtr till ståthållaren Jacob N (bd 27) o Karin Jacobsdtr.

Biografi

Ett säkerligen grundlöst rykte med rötter i det polska Vasahovet sökte göra gällande att S var illegitim son till hertig Karl (Karl IX, bd 20). Ryktet gavs näring i vissa kretsar inom adeln som i S fann en kraftfull och farlig motståndare. Det finns emellertid inga sakliga grunder för att anta att den officielle fadern inte också var den biologiske. Att S tidigt fick pekuniärt stöd av hertigen till långa studieresor var i sig inte särskilt uppseendeväckande. Det fick fler och var snarast ett uttryck för en medveten strävan från Karls sida att värva unga, välutbildade män för tjänst i rikets styrelse.

Karl stod inför samma problem som redan hans far hade gjort men i större skala. Samtidigt som utbildningssystemet i reformationens efterföljd genomgick en bitvis smärtsam omvandling krävde en växande statsapparat utbildade tjänstemän. Också adeln stod i det avseendet illa rustad inför tidens nya krav. Karls problem förvärrades av konfrontationen med många av de ledande adelsfamiljerna under kampen mot Sigismund. Då hertigen sökte stöd hos prästerskapet blev återupprättandet av UU en del av hans eftergifter. Johan III hade sökt fjärma den högre utbildningen från kyrkans omedelbara kontroll genom att i universitetets ställe grunda ett kollegium i Sthlm, men nu tvingades hertigen att av politiska skäl tillfälligt uppge denna politik. Sedan Sigismund definitivt fördrivits och universitetet på nytt öppnats 1595, demonstrerade emellertid Karl kraftfullt att han ingalunda avsåg att återgå till gamla ordningar. Han ville tvärtom att universitetet och skolorna skulle medverka till att fylla statens behov av utbildade tjänstemän. S kom att höra till dem som Karl nyttjade som verktyg för denna politik.

Väsentliga för S var enligt honom själv de intryck han i unga år tog av den franske filosofen Petrus Ramus och dennes antiskolastiska reformidéer. Han fick i skolan i Nyköping i all blygsamhet följa en humanistiskt präglad studiegång med inriktning på den antika litteraturen och, i någon mån, grekiska språket. Studierna i retorik och logik präglades redan där av den ramistiska reformverksamheten.

Efter ett kort mellanspel vid kollegiet i Sthlm lämnade S landet för en lång peregrination till tyska universitet. Under nästan ett decennium studerade han vid olika lärosäten, från hösten 1594 i Marburg. S hade under sina dittillsvarande studieår haft såväl aristoteliker som ramister till lärare. I Marburg uppträdde den unge svensken för första gången själv och gav uttryck för vad som skulle bli hans egen grundsyn. Han kritiserade från katedern den lutherske teologen och wittenbergprofessorn Daniel Cramer som i sin tur hade angripit den ramistiska logiken. Det är dock inte säkert att S:s disputation var uttryck för hans egen uppfattning vid den tiden, eftersom han formellt kan ha fått uppdraget av sin lärare, Rudolph Goclenius, som också i huvudsak sympatiserade med de ramistiska idéerna. Med tanke på att S hade haft tillfälle att på ort och ställe lyssna till Cramer är det ändå sannolikt att han själv har varit engagerad i frågan och kanske även skrivit teserna. Obestridligt är dock att S under de följande studieåren otaliga gånger demonstrerade sin övertygelse om ramismens fördelar och förtjänster.

En svårartad pest tvingade universitetet i Marburg att för en tid inställa all undervisning och S lämnade staden. Han besökte en rad andra universitetsstäder men också England. Omständigheterna kring denna resa är dock okända. Efter ett kortare besök i Sverige, under vilket han mer formellt trädde i hertigens direkta tjänst och därför fick sina första förläningar, återvände S till Tyskland och Marburg. Avsikten var att slutföra studierna. Först skulle han ta magistergraden och därpå gå vidare till den juridiska fakulteten.

Det var vid denna tid som S – inspirerad av Nils Chesnecopherus (bd 8) – på allvar fick upp ögonen för de matematiska disciplinerna, särskilt mekaniken. Sannolikt vistades han under en tid i Lemgo nära Paderborn och lyssnade där till den välkände ramisten och gymnasierektorn Lazarus Schonerus, som främst hade utvecklat den ramistiska matematiken. S kallar Schonerus sin lärare och hans egna arbeten för magistergraden bar stark prägel av dennes undervisning. Framför allt gäller emellertid detta omdöme den oration S höll 1598 i Marburg; en sådan måste varje student hålla för att erövra graden. I talet, som i långa stycken var en direkt avskrivning av Ramus' eget arbete om matematiken, lyfte S fram de matematiska vetenskapernas alla förtjänster. Särskilt framhöll han med otaliga exempel den nytta som mekaniken och andra matematiska hjälpvetenskaper kunde skänka.

Utöver detta tal fick S vid en disputation uppträda och försvara några egenhändigt formulerade teser. Dessutom måste han enligt statuterna ytterligare en gång respondera på ett antal teser som preses, i detta fall Goclenius, själv hade ställt. Efter denna grundliga examination kunde S såsom primus lagerkransas till magister i aug 1598.

S:s avsikt var att fortsätta sina studier för att också erövra doktorsgraden i juridik. Denna grad åtnjöt särskilt hög status och dess innehavare likställdes med adelsmän inom det tysk-romerska riket. Framför allt kan det emellertid ha varit en utbildning som hertigen hade uppmuntrat S till att i likhet med Chesnecopherus följa. Till skillnad mot den senare kom dock S aldrig att fullfölja den och erövra doktorsgraden. Mycket är heller inte känt om hans studier i juridik, annat än att han har följt Hermann Vultejus' föreläsningar över den romerska rättens principer. Det är sannolikt att de insikter han då förvärvade kan ha medverkat till att forma hans egen statsrättsliga uppfattning.

Redan i sin magisterdissertation hade S uppsatt Vultejus bland mottagarna av sin text. Denne hade innan han 1591 blev professor vid den juridiska fakulteten föreläst bl a över den ramistiska logiken. Hans undervisning i romersk rätt synes också ha präglats av den ramistiska metodläran.

Parallellt med sina lagstudier höll S kollegier i filosofi, och sannolikt har han fö- reläst främst i retorik och logik. Av något skäl återvände han redan följande sommar till Sverige och började omedelbart arbeta i kansliet med den latinska korrespondensen. Vistelsen i hemlandet blev dock kortvarig och redan i slutet av 1599 är han tillbaka i Marburg. Ett möjligt skäl till denna snara återresa kan ha varit uppdraget att för hertigens räkning skaffa sig närmare kännedom om det adelskollegium lantgreven Moritz upprättat i Kassel. Under vistelsen där fick S tillfälle att i närvaro av lantgreven själv hålla en mönsteroration för adelsynglingarna och han kallades av lantgreven för en sv Cicero eller Archimedes.

Efter ett knappt år i Marburg och Kassel lämnade S slutgiltigt det tyska universitetslivet hösten 1600 och åtföljde i enlighet med tidens sed några adelsynglingar på en längre bildningsresa. Denna gick via Strassburg till Basel, där han sammanträffade med bröderna Platter, båda medicinprofessorer vid universitetet. Därifrån begav de sig till Frankrike. Enligt en något osäker uppgift från Johannes Bureus (Johan Bure, bd 6) skulle S under sitt parisbesök ha hållit ett tal vid Sorbonne och riktat skarp kritik mot universitetet för att inte rätt ha förstått Ramus' storhet. Enligt Bureus väckte detta sådan förbittring att flera av professorerna hotade att handgripligen attackera S.

Redan vid årsskiftet 1601 lämnade S och hans sällskap Paris och Frankrike för att färdas till London med förhoppningen att där få träffa eller åtminstone se Elisabeth I. Det är inte känt om de lyckades med sitt uppsåt; S uppger dock att han där bevittnade hur en skotsk ädling på ett ömkligt sätt demonstrerade sin okunnighet i latin då han talade till hovet. S skulle senare i livet nyttja denna och liknande episoder för att inskärpa vikten av goda latinkunskaper och skicklighet i vältalighet. S och hans unga adepter fortsatte sedan till Skottland och sammanträffade med den skotske kungen Jakob VI som inte långt därefter blev hyllad som engelsk kung. Därifrån for det sv sällskapet över Nordsjön till Helsingör där S besökte den danske kungen. Först i slutet av 1601 var han tillbaka i Nyköping. Studieåren i Tyskland gav S en gedigen akademisk kompetens. Vid ett flertal tillfällen fick han demonstrera sin förtjusning över den ramistiska filosofin. Även om det särskilt till en början var den ramistiska retoriken och logiken som fångade hans intresse blev senare också matematiken ett starkt skäl för honom att slå vakt om den ramistiska filosofin. Hans tal från 1598 om mekanikens förtjänster demonstrerade tydligt skälet till detta och avslöjade också S:s vidare målsättningar. S prisar där mekaniken och matematiken för dess nytta och kritiserar alla dem som sökte separera teori och praktik. Han kallar dem fyndigt nog för kakistoteliker istället för aristoteliker eftersom de alldeles missuppfattat den store grekiske filosofen. Inte minst Archimedes och andra hade enligt S visat hur vikdgt det var att låta vetande omsättas i praktik.

S vände sig i talet också direkt till den unge adelsmannen Johan Jöransson Rosenhane (bd 30, s 525) som han kände sedan skoltiden i Nyköping. Han uppmanar denne att verka för att UU inte återfaller i skolastiskt mörker utan tvärtom breddas med ämnen som mekanik, geografi, optik, medicin och juridik. S framhåller också hur rik och uråldrig svenskarnas historia egentligen är. I kontrast till denna framstod de torftiga lärdomsförhållanden som rådde i landet som direkt genanta. Detta var tankegångar som ständigt skulle återkomma i S:s tal och skrifter.

Då S 1601 på nytt inträdde i Karls kansli var i praktiken det gamla rådet upplöst. Kungen hade att lita till endast ett fåtal adelsmän, i övrigt till ofrälse sekreterare. Där fanns utöver Chesnecopherus och S också Bureus, Erik Jöransson Tegel, Peder Nilsson och Mickel Olofsson (bd 25). Karls strävan att bygga upp en effektiv administration utan att behöva lita till den gamla rådsadeln mötte i början stora svårigheter. Situationen var därför gynnsam för dugliga ofrälse krafter. Redan 1602 förordnades S att med Bureus som assistent leda utbildningen av den unge Gustav Adolf. Uppdraget var viktigt och S lät två år senare trycka de principer han hade följt i sin uppfostran av den unge prinsen.

Boken utformades som ett vältaligt försvar för ett humanistiskt bildningsideal där inte minst värdet av goda språkkunskaper och insikter i retorik lyftes fram. Men S var också angelägen om att inskärpa att en furstes utbildning inte skulle vara en angelägenhet enbart för honom själv utan något som anginge hela folket. Det var motiveringen för att han också lät trycka sitt program. En furste måste enligt S framför allt utbildas i den sanna religionen, men han inskärpte också att undervisningen inte fick präglas av dogmatiska studier. Fursten skulle istället lära sig att läsa bibeln och i fromhet bli en förebild för folket.

I övrigt framhöll S att det var viktigare för fursten att vara väl utbildad i lärda konster än i ridderliga. Denna åsikt understöddes med ett flertal exempel. Även om S betonade värdet av studier i alla ämnen ägnade han inte oväntat störst utrymme åt undervisningen i politik. Han hänvisade särskilt till den franske historieskrivaren Philippe Commines, som Karl uppenbarligen särskilt hade anbefallt. Intressantare ur statsrättsteoredsk synvinkel är dock hans hänvisning till Justus Lipsius, som hade gjort sig känd genom ett stort och redan då klassiskt arbete i politik, i vilket han förfäktade nödvändigheten av en stark furstemakt som en väg till att skapa politisk stabilitet.

Det har diskuterats i vilken utsträckning S i sin uppfostran av Gustav Adolf följde Lipsius' tankegångar. Obestridligt är dock att S i sin bok inskärpte att fursten måste styra ensam men att han före sina beslut hade att lyssna till goda rådgivare. Någon principiell rätt till motstånd från undersåtarnas sida gavs inte, och S vände sig uttryckligen mot tanken att detta skulle innebära att fursten delade makten med sina rådgivare. Dessutom framhöll S att dessa borde väljas enbart för sin lärdoms och sitt kunnandes skull. Tydligare kunde det inte sägas att bördsaspekten inte fick vara det väsentliga kriteriet.

Även om S:s framförda tankegångar överensstämmer med Lipsius' är skriften alltför kortfattad och i övrigt för allmänt hållen för att omfattande slutsatser om påverkan skall kunna dras. Redan här finns dock grundstenarna i S:s politiska hållning. I likhet med Lipsius hyste han uppfattningen att det primära i politiken var att undvika splittring, ty en sådan skulle leda till statens undergång och medborgarnas olycka. För S tedde sig därför en stark furstemakt och en administration utan egna särintressen som något centralt att eftersträva.

S kom under Karls regeringsperiod också att anlitas i kungens kamp med kyrkan om utbildningen. Prästerskapet var missnöjt med att kungen inte var beredd att låta kyrkan ensam styra över universitetet. Perioden präglades därför av ideliga konfrontationer och det högre prästerskapet och professorerna klagade vid flera tillfällen på att regeringen lade sig i vad man uppfattade som rent andliga angelägenheter. Karl försökte redan 1604 att med ett ganska omfattande reformförslag såväl öka sitt inflytande över universitetet som bredda undervisningen genom att inrätta fler fakulteter och fler ämnen. Det har på goda grunder antagits att S påverkat utformningen av detta förslag; det överensstämde i sina huvuddrag med tankar S framfört redan i sitt tal i Marburg.

Universitetet och kyrkan spjärnade emellertid emot och Karl lät förtörnad försöken att reformera den högre undervisningen vila. Resultatet blev att akademin under ett antal år förde en tynande tillvaro. I nov 1606 skickades S och riksrådet Lubert Kauer av Karl till Uppsala för att ånyo förhandla med professorerna, men med lika klent resultat. Karl gav dock inte upp; motsättningarna mellan honom och universitetet och kyrkan bestod hela hans regeringsperiod ut. Saken tillspetsades under arbetet med den lagrevision som riksdagen 1602 hade utbett sig. Det resulterade i två mer eller mindre kompletta men motstridiga förslag, det ena utarbetat av Peder Nilsson på Karls uppdrag, det andra framtaget av ett utskott av adelsmän. Ärendet gick därefter i stå och först 1608 blev det aktuellt att försöka finna fram till ett slutgiltigt förslag som också skulle kunna vinna riksdagens gillande.

S fick då till uppgift att särskilt granska förslaget till ny kyrkobalk. Detta var i Peder Nilssons version utformat på ett sätt som ingalunda kunde vinna kyrkans gillande, men S tog ytterligare steg bort från prästerskapets ståndpunkter. Särskilt ville han minska furstarnas inflytande över tillsättningar av biskopar inom sina furstendömen för att istället samla denna makt centralt under kungen, men framför allt innebar förslaget en markant reduktion av biskoparnas inflytande över sina prästers ämbeten. Ytterst skulle ansvaret för till- och avsättning av präster och lärare vila hos kungen. Utöver dessa för kyrkan helt omöjliga förslag tillfogade S sitt och Chesnecopherus' gamla reformprogram för universitetet, vilket lika litet kunde vinna prästerskapets gillande. Möjligen kan man dessutom tolka S:s propå om att i ett väsentligt avseende frångå den mosaiska lagens rigoröst stränga strafftillämpning vid hormål som en medveten markering mot kyrkans önskemål.

Det fanns naturligtvis ingen möjlighet för Karl att vinna allmän uppslutning kring förslagen till ny lag, allra minst till S:s utkast till kyrkobalk. Det senare har karakteriserats som en strävan mot "kyrkligt envälde på hela det andliga området" (Berg). S skulle också längre fram torgföra liknande tankegångar.

Borgarståndet hade som ensamt stånd vid riksdagen 1602 rest krav på en revision också av stadslagen. Några steg i den riktningen tog då varken riksdagen eller Karl, men ett ofullständigt utkast till ny stadslag av S:s hand, sannolikt från 1608, finns bevarat. Förslaget har förbryllat forskarna, inte så mycket på grund av sitt innehåll som på vems initiativ det kan ha tillkommit. Det har antagits att det måste ha varit på kungens tillskyndan (Berg), men andra forskare har förmodat att S gjort förslaget som ett led i sin undervisning av prinsen.

S:s utkast uppvisar ett starkt beroende av Vultejus' undervisning. De juridiska auktoriteter han nyttjat har alla hämtats från marburgprofessorn. Dennes ambition att systematisera undervisningen i enlighet med Ramus' klara regler hade inneburit ett steg bort från den gängse medeltida juristtraditionen att penetrera problemen utifrån de lager av kommentarer som vuxit fram under århundraden, s k glossor. Nackdelen med denna hävdvunna metod blev en oöverskådlighet som försvårade in- lärning och översikt. Alldeles säkert hade hos S under studierna för Vultejus vuxit fram en beundran för denna metod som han också kom att förknippa med Ramus.

S fick tidigt centrala politiska uppdrag av Karl. Uttryck för detta var inte endast ansvaret för uppfostran av den blivande monarken. Redan 1604 hade S blivit adlad och s å fick han ytterligare en bekräftelse på den kungliga nåden, då han blev häradshövding.

Karl kom också att anlita S för utrikesuppdrag. Ännu några år in på 1600-talet dominerade efterdyningarna av kampen mellan Sigismund och Karl. Sedan de polska trupperna återtagit en del förlorade positioner i Livland blev hotet mot Karl och svenskarna påtagligt. En samverkan mellan Polen och Danmark skulle kunna försätta Sverige i stora svårigheter. Det blev därför viktigt för Karl att förhindra ett sådant scenario och helst också försäkra sig om bundsförvanter mot polackerna. Han ville till varje pris förhindra ett krig på sv mark och önskade därför föra över fler trupper till andra sidan Östersjön. För att försvara sin politik och sin legitimitet uppdrog han åt S att utforma och framföra ett tal inför ständerna.

Detta anförande blev i sin slutgiltiga utformning ett exempel på klassisk talekonst. Argumentationen är distinkt och välbalanserad och S nyttjar hela registret av sitt kunnande i retorik för att påvisa den centrala betydelse Sigismunds religionstillhörighet hade för konflikten. Noggrant redovisade S alla de skäl Karl hade för krigföringen och att det var ständernas och särskilt adelns hållning som hindrade Karl från att upprätthålla svenskarnas stolta historiska bedrifter och krigiska mandom.

Talet fick vissa effekter men framförallt vann det så stort gillande hos Karl att han lät översätta det till tyska och trycka det i två upplagor. Motgångarna i kriget fortfor emellertid och risken att danskarna skulle utnyttja situationen bestod. En annan fara var att ryssarna skulle närma sig polackerna i samverkan mot svenskarna. Dessutom förelåg oenighet mellan Karl och främst den yngre adelsgenerationen om hur man borde agera. Karls linje var mer offensiv, och för att söka utverka så mycket stöd som möjligt sände han ut flera legationer våren 1610. S ingick i den som skulle besöka Nederländerna och England. En förhoppning fanns om att vinna övriga protestantiska stater för tolkningen att svenskarnas krig mot polackerna var att se som ett led i den protestandska kampen mot de katolska habsburgarna.

S anträdde färden samma dag som hans andra dotter, Anna, föddes. Resans höga målsättning att kunna uppnå något slags förbund mellan holländarna, engelsmännen och svenskarna kom dock på skam, även om man lyckades utverka en del försäkringar. S fick tillfälle att inför Jakob I försvara Karls legitimitet som härskare och han fick åtminstone ett löfte från kungen om att inte aktivt stödja sin danske svåger, Christian IV.

På det hela taget förblev Sveriges situation emellertid bekymmersam och i början av 1611 förklarade danskarna krig. I aug föll Kalmar i deras händer och 30 okt avled Karl. S hade under dennes regering knappast haft samma centrala position som Chesnecopherus men tveklöst hört till kungens främsta rådgivare. Efter tronskiftet ingick han i den lilla grupp av den gamla regimens män som lyckades behålla sin position. Han utnämndes till ståthållare i Västmanland och redan året därpå blev han kammarråd. I praktiken blev det S och inte riksskattmästarna som styrde kammaren.

Vid Gustav Adolfs trontillträde skulle en kungaförsäkran avges och allmänt har det ansetts att skiftet på tronen innebar att adeln med Axel Oxenstierna (bd 28) som ledande företrädare flyttade fram sina positioner på kungamaktens bekostnad. I huvudsak förefaller detta omdöme vara riktigt men man kan andraga betydande reservationer. Den nye kungen skulle snart visa sig föga böjd att ge upp makten, och frälset var i många avseenden alltjämt både ifrågasatt och försvagat. Karl hade uttryckt missnöje med adelns oförmåga att sköta sina rusttjänståtaganden. Sonen förefaller att i många avseenden ha anslutit sig till denna mening.

Sedan länge har historiker framhävt motsatsförhållandet mellan S och adeln liksom det faktum att S förespråkade en ekonomisk politik som förebådade Johan Gyllenstiernas (bd 17) reduktionspolitik. Särskilt Nils Ahnlund har dock velat nedtona dessa drag och framhållit att det var först efter Karls död som motsättningarna trädde i dagen. Sven A Nilssons forskning har visat att bilden är mer komplicerad. Omdömet om Karls regering som uttalat riktad mot adeln har där nyanserats liksom uppfattningen att adeln omedelbart efter kungens död kunde flytta fram sina positioner med hjälp av den nye rikskanslern. Karl hade fortsatt att dela ut förläningar, men däremot strävade han efter att ändra villkoren på ett sätt som innebar möjligheter till framtida inskränkningar. Därmed kunde kungens förläningspolitik beskrivas som mer feodal till sin karaktär. Det är inte känt vilken roll S spelade vid utformningen av denna; sannolikt var det en blygsam sådan.

Efter Gustav Adolfs trontillträde och reformeringen av kansliet under Oxenstierna var det främst kammaren som kunde vidareföra den gamla politiken. Kriget med Danmark medförde kraftiga ekonomiska påfrestningar. Då adeln fortsatte att demonstrera sin ovilja mot att fullgöra rusttjänstförpliktelser och undandrog sig andra pålagor utnyttjade kungen och kretsen kring honom stämningarna hos folket till kraftiga ingrepp mot de adliga privilegierna. I dessa ansträngningar var S mycket aktiv med kungens stöd och även Oxenstierna fick sälla sig till den krets av adelsmän som bad för sina förläningar. Det förefaller sannolikt att den senare spänningen mellan honom och S kan ha haft sin upprinnelse i dessa för högadeln och kanslern själv delvis förödmjukande suppliker till en homo novus som med kungens goda minne bestämde i kammaren.

S blev under denna period illa anskriven i adelskretsar och själv gav han uttryck åt en önskan om att slippa från kammaren. Om detta var uppriktigt eller en retorisk figur är inte alldeles lätt att utröna. Klart är att hans position hos kungen förblev stark, samtidigt som hans medverkan i reduktionen av förläningar helt naturligt inte kom att uppskattas av adeln i gemen. Då den nya kungaförsäkran skulle avges vägrade kungen att gå med på Oxenstiernas utkast och genomdrev betydande ändringar med hjälp av S och Mickel Olofsson som för ett tag kunde balansera Oxenstiernas maktposition i kansliet.

Både formellt och reellt innebar det en tydlig markering från den nye kungens sida att han i samband med sin kröning 1617 lyfte upp S i rådskretsen. Visserligen fortfor S att verka som kungens speciellt förtrogne i många sammanhang men han fick nu också en egen och tydligare plattform att verka ifrån.

Det utrikespolitiska läget vid Gustav Adolfs trontillträde var ytterst bekymmersamt. Kriget med danskarna gick inte bra, på andra sidan Östersjön väntade polackerna på möjligheter att utnyttja svenskarnas prekära situation och detsamma gjorde ryssarna. Freden i Knäred 1613 blev synnerligen dyrköpt och ställde krav på en fortsatt aktiv utrikespolitik med syfte att också erhålla goda låneförbindelser för att kunna klara av Älvsborgs lösen. En stor och avgörande triumf för kungens utrikespolitik blev fördraget med holländarna 1614 som innebar en ömsesidig förpliktelse till hjälp i händelse av försvarskrig.

S fick under perioden fram till 1620 flera uppdrag att leda utrikeslegationer i syfte att säkra sv intressen. En väg var att åter hänvisa till religionsfrågan. 1615 sändes S till det danska hovet för att söka ändra betalningsterminen för lösensumman. Han mottogs väl men lyckades inte utverka någon lindring i villkoren; däremot sade sig Kristian vara villig att medla fred med ryssarna. Två år senare deltog S åter i en legation till Danmark varifrån han fortsatte till Lubeck och sedan via Holland till England. Syftet var dels att utvinna lån till krigföringen och betalningen av Älvsborgs lösen, dels, och kanske viktigast, att förena alla protestantiska makter i en gemensam kamp mot de katolska; kungen tänkte ur sv synvinkel i första hand på Polen.

Dessa legationer gav S tillfälle till att hålla lysande orationer och förvärva goda kontakter. Inte minst odlade han sin förbindelse med den engelske kungen som även gjorde honom till riddare. Resultatet blev trots detta politiskt sett relativt klent. Utrikespolitiken synes fortsättningsvis i huvudsak ha handlagts av kungen och Oxenstierna, även om man vid vissa tillfällen nyttjade S:s kunskaper och kontakter. S behöll däremot inom kammaren sitt betydelsefulla uppdrag att skaffa nödvändiga resurser till inte minst den militära upprustning som kungen genomdrev. Ett led i detta arbete var en effektivisering av rikets administration. Svea hovrätt inrättades 1614 och S blev en av assessorerna. Senare inrättades också hovrätter i Åbo, Dorpat liksom Göta hovrätt med säte i Jönköping. Kungen hade planer på att göra S till president i den nyinrättade hovrätten i Åbo men det mötte så stort motstånd inom vissa kretsar av den gamla rådsadeln att han aldrig fullföljde dem.

1619 genomförde S på kungens uppdrag en längre resa i Norrland ända upp till Lappland och Västerbotten samt i Österbotten på andra sidan Bottniska viken. Avsikten var att utvärdera den nordliga landsdelens ekonomiska förutsättningar; riket var i starkt behov av all tänkbar re-sursutnyttjning. Resan resulterade i ett förslag om att inrätta en skola i Lappmarken. Så skedde också och delvis med stöd av S:s egna medel kunde 1631 en skola med plats för ett dussintal barn invigas.

Som en omedelbar konsekvens av S:s norrländska resa följde tillkomsten av flera nya städer, 1620 Söderhamn, året därpå Piteå och Sundsvall samt 1622 Umeå. Långt senare skall S i riksrådet ha väckt tanken på att särskilt gynna de norrländska kuststädernas handelsmöjligheter. Han nämnde uttryckligen i rådet att blomstrande mindre städer inte alls behövde utgöra ett hot mot huvudstaden men valde ändå att vid omröstningen ansluta sig till rikskanslerns uppfattning att endast Gävle skulle få bedriva utrikeshandel norr om Sthlm.

Trots att S skaffade sig många fiender i kammaren stannade han mer än 15 år där som dess starke man. En osäker uppgift låter påskina att han 1620 blev president i kammaren, men riksregistraturen meddelar inte någon uppgift om att han formellt skulle ha utsetts till riksskattmästare. Jesper Matsson Krus (bd 21) avled först 1622 och därefter tillsattes såvitt känt inte någon riksskattmästare förrän 1629 då S definitivt lämnade kammaren. Det råder dock ingen tvekan om att han var den reellt ansvarige. Då Louis De Geer (bd 10) kom till Sverige 1627 med sina vittsyftande affärsidéer var det kammaren och S som tog initiativ och ansvar för att stödja hans omfattande projekt.

S blev 1622 utnämnd till UU:s förste kansler och fick därmed i praktiken ansvaret för utbildningsfrågorna. Problemet med att skaffa tillräckligt utbildade ämbetsmän för statens behov var vid denna tid i det närmaste lika akut som i början av seklet. Per Brahe d y:s (bd 5) klagan över att det fanns så få "som politicam studera ville, utan trakta alla efter att bliva präster, och endast de till en tid taga stipendium politicum, så övergiva de det hastigt och studera theologiam förmenades snarare komma till bröd och bliva således inga eller få bekväma att bruka uti regementet" blev ett välartikulerat uttryck för dessa svårigheter.

S hade redan tidigare varit engagerad i universitetets förhållanden, även om hans och Chesnecopherus' reformförslag aldrig realiserats. Då Karl mot universitetets vilja genomdrev att Johannes Messenius (bd 25) skulle utses till professor i juridik och politik hade detta bäddat för ytterligare konfrontationer mellan kyrkan och kungamakten. Striden tog sig 1613 också inomakademiskt uttryck i det att Johannes Rudbeckius (bd 30) och Messenius drabbade samman på ett så våldsamt sätt att kungen tvingades ingripa. Så skedde genom att S, Oxenstierna och riksrådet Abraham Brahe (bd 5) kallade de båda professorerna till Sthlm för att lösa konflikten. Inget tyder på att S och Oxenstierna var oense vid hanteringen av denna fråga. Man beslöt att lyfta bort kombattanterna från akademin; däremot fick till Rudbeckius' och övriga professorers förtrytelse Messenius' professur vara kvar.

Redan 1620 hade S fått kungens uppdrag att påbörja en reformering av universitetet och utbildningen. Detta var naturligt mot bakgrund av hans långa akademiska studier och starka intresse för utbildningsfrågor. S lät omedelbart igångsätta en såväl ekonomisk som innehållslig förändring av universitetet. Som en följd därav tillkom 1624 kungens donationer av arvegodsen, vilket omedelbart och drastiskt förbättrade förutsättningarna. På några få år utvecklades UU från ett tämligen blygsamt prästseminarium till ett universitet av god internationell klass. S donerade dessutom själv medel till en professur i politik och vältalighet, till vilken han främst sökte hämta framstående lärde från utlandet.

S hade ingalunda för avsikt att låta universitetet fortsätta att vara en inomkyrklig angelägenhet. Tvärtom markerade han åtskilliga gånger att utbildningen var en kronans angelägenhet och 1626 fastställdes hans och Oxenstiernas konstitutioner för universitetet.

Så långt som möjligt ville S få bort den skolasdska traditionen från UU, och han anmodade direkt eller indirekt professorerna att istället hålla sig till ramismen. Till en del fanns också detta påbjudet i konstitutionerna. En så drastisk hållning var emellertid omöjlig för universitetets lärarkår att acceptera. Inom den lutherska protestantismen hade tvärtom under det tidiga 1600-talet vuxit fram en insikt om behovet av den skolastiska traditionen. Vid några tillfällen blev det därför öppna motsättningar mellan S och lärarkåren. Våldsammast uttryck tog sig denna strid vid ett examensförhör 1639 då S och den tämligen nytillträdde ärkebiskopen och pro-kanslern Laurentius Paulinus Gothus (bd 22) visiterade akademin. Den senare hörde till de få kvarvarande teologerna som fortfarande envist höll fast vid den ramistiska filosofin. S tillrättavisade professorerna som hade de varit skolgossar och kritiserade dem för att inte följa konstitutionerna och för att lära ut metafysiska subtiliteter. Det gick så långt att han varnade en av professorerna för allvarliga efterräkningar om denne fortfor på samma sätt.

S kom som kansler på kant med kyrkan i många avseenden, men hans ambition var ingalunda att minska dess möjligheter till att rekrytera goda och välutbildade präster. Tvärtom ansåg han den uppgiften vara viktig och en statens angelägenhet, inte i första hand en kyrkans, men han menade också att staten behövde bättre och mer adekvat utbildade tjänstemän. Ett bekymmer som S delade med Oxenstierna var adelns ointresse för att välja pennan före värjan. Ett led i försöken att förbättra utbildningen av ämbetsmän var inrättandet av stipendier för studerande i politik, ett annat att inrätta en akademi för adelsynglingar. Så skedde 1626 då S inrättade en adelsakademi i Sthlm med Johan Matthiae (bd 20) och Georg Stiernhielm. Den väckte emellertid inte tillräckligt intresse och lades ner efter några år; istället intensifierades ansträngningarna att få adelsynglingar att studera i Uppsala. S stimulerade också utbildningen av domare och jurister genom att införa auskultationer vid hovrätten, och han sökte få matematikprofessorerna att även ge utbildning i bokföring.

S styrdes av sin övertygelse om att studier var fundamentalt viktiga för staten och att de måste utformas med tanke på kunskapens användning. I konstitutionerna uttrycktes hans syn på studier i orden: "Sådana skall de lärda (philosophi) vara, att de mer är handlingens män än ordets, att var och en i sitt studium av vetenskapen (philosophia) förenar vältaligheten till ett praktiskt bruk, så att det inte finns några som går ur deras skolor efter att ha studerat retorik och ändå inte kan hålla tal, eller har studerat matematik men inte begriper hur man tillämpar den; på samma sätt beträffande de övriga vetenskaperna."

I S:s och rikskanslerns syn på utbildningsfrågor och på frågan om kyrkans relation till den politiska makten fanns nyansskillnader men knappast några större meningsmotsättningar. Det senare problemet aktualiserades när den tanke på ett slags kyrklig överstyrelse som redan Johan III hade haft åter lanserades. Efter tysk förebild kallades nu överstyrelsen för consistorium generale. Kyrkan var splittrad i sin inställning till förslaget eftersom den lutherska teologin i detta avseende inte var alldeles entydig. Stridsfrågan gällde var gränsen gick mellan förkunnandet av Ordet och handhavandet av kyrkans yttre angelägenheter. De flesta av biskoparna var dock med Johannes Rudbeckius (bd 30) i spetsen bestämda motståndare till en statlig överstyrelse. Saken föll därför för tillfället men aktualiserades flera gånger under de följande åren.

S spelade troligen en undanskymd roll vid utarbetandet av förslaget till den nya centralstyrelsen, men tanken var i överensstämmelse med hans egen övertygelse. Då Rudbeckius 1636 lät trycka ett flammande försvar för det andliga ståndets privilegier var S en av dem som fränast angrep honom i rådet, "farligare scriptum är i Sverige intet publicerat på 100 år". Senare konstaterade han att också "episcopi isynnerhet böre göra reda och räkenskap", alltså inför en övergripande statlig styrelse.

I många andra avseenden förelåg däremot en uppenbar spänning mellan inte så mycket Axel Oxenstierna som dennes yngre bror Gabriel (bd 28) och S. Vid ett flertal tillfällen utmålades S av bröderna Oxenstierna som en hänsynslös karriärist. Av brödernas brevväxling kan man se att flera orosmoment fanns i relationen mellan dem och S. Mestadels var det Gabriel som klagade men också rikskanslern undslapp sig då och då en spydighet. Kungen däremot skyddade sin gamle lärare och 1627 utnämnde han honom till lagman över Norrfinne lagsaga. Redan året därpå medförde kungens krigsframgångar att stora delar av det väldiga Ermelands biskopsstift hamnade under sv kontroll, och enligt S hade majestätet lovat honom detta om svenskarna fick behålla det. Därmed hade sannolikt också följt ett grevskap och S kunde inte hålla tillbaka spontana glädjeutrop. Så blev nu inte fallet. Kungens död omintetgjorde dessa planer, men 1629 hade S förordnats att vara generalguvernör över Livland, Ingermanland och Karelen. Därmed manifesterades tydligt den reella betydelse kungen tillmätte honom och hans tjänster. Axel Oxenstierna hade några år tidigare blivit generalguvernör över Preussen och satt i staden Elbing, medan S reste över Östersjön till Dorpat.

De instruktioner S medförde var delvis otydliga och redan från början förelåg en spricka i synen på uppdraget mellan S och framför allt Oxenstierna. Frågan rörde hur riket skulle hantera de förvärvade provinserna, om målsättningen skulle vara att totalt införliva dem eller om man skulle nöja sig med ekonomisk och militär kon- troll. I det förra fallet borde exempelvis lagstiftningen harmoniseras, inte minst på religionens område. Där fanns problem på så sätt att många nya undersåtar inte var lutheraner. Redan 1617 hade Ingermanland med en i huvudsak rysk-ortodox befolkning hamnat under den sv kronan. Stor tveksamhet rådde på den sv sidan om befolkningen borde tvingas att konvertera eller uppmuntras att lämna landet. Rudbeckius gjorde senare under 1620-talet en visitationsresa till Estland för att skapa förutsättningar för att integrera kyrkan där med den sv lutherska ordningen. Hans försök kom helt på skam och han fick resa hem utan att ha lyckats.

Rudbeckius' ansträngningar hade inspirerats av ett synsätt som formulerats redan av Karl IX och detta togs över också av S. Med stor energi sökte S att på alla punkter verka för en integrering, som på sikt skulle göra de nya besittningarna dll delar av riket på samma sätt som Finland sedan länge var. Han inrättade en hovrätt och ett gymnasium och senare ett universitet i Dorpat. S ville att hovrätten skulle omfatta hela den nya provinsen, således också Estland som ju införlivats långt tidigare. Särskilt staden Riga vägrade envist att underkasta sig sv lag och ordning utan ville slå vakt om sina gällande privilegier. Dessutom önskade S att intäkterna av den omfattande spannmålshandeln och alla tullinkomster som provinsen gav i görligaste mån skulle få stanna inom dess gränser och därmed ligga inom hans budget.

På båda dessa punkter mötte emellertid S motstånd. I sak erkände kungen och Oxenstierna Rigas önskemål och drog därmed undan grunden för S:s integrationspolitik. Beträffande inkomsterna gjorde kungen vissa eftergifter men också där kom ett annat synsätt än S:s att bli det dominerande: Inkomsterna från provinserna skulle i första hand nyttjas direkt för att bestrida krigskostnaderna. S hade hellre sett att uttaget skett på samma sätt som i övriga riket, alltså i första hand genom skatter.

Att S i sin syn på provinspolitiken skulle stöta på kraftfullt motstånd från adeln var självklart. Många adelsmän hade förvärvat stora godskomplex på andra sidan Östersjön och var inte intresserade av en sv lagstiftning som inskränkte deras rörelsefrihet. S såg däremot en assimilering av sv lag och kultur som något eftersträvansvärt för att skapa ett helt och sammanhållet rike. I ett omtalat anförande vid invigningen av universitetet i Dorpat 1632 framhöll han att utbildningen vid universitetet inte skulle vara en angelägenhet enbart för de högre stånden utan också för de dittills helt outbildade bönderna. Enligt honom var dessa inte alls så tröga och dumma som många trodde; fick de bara studera skulle de snart vara som alla andra. För S var syftet inte bara att öka underlaget för utbildningen och tillvarata ett slags begåvningsreserv. Om man införde sv lag och ordning blev det också nödvändigt att skapa en social struktur som liknande den i övriga riket.

Kungens val att inte stödja S i dennes integrationssträvan betingades i huvudsak av inrikespolitiska bedömningar men kanske också av krigföringen i Tyskland. För S representerade han likafullt ett hopp om förändring. När kungen stupade vid Lützen berövades S sitt främsta stöd, och han hade alla skäl att känna oro inför följderna. Han lämnade också utan godkännande sin provins och skyndade hem. Därmed kunde han vara med om att fatta beslut hur styrelsen skulle skötas under Kristinas omyndighetsår. Det är även möjligt att han ansåg det nödvändigt att på ort och ställe söka få stöd av rådet för sin provinspolitik.

Den regeringsform som Oxenstierna så småningom genomdrev medgav ringa inflytande åt S och låg med sin starka inskränkning av kungamakten inte alls i linje med dennes författningspolitiska grundsyn. Framför allt innebar valen av riksdrots och riksskattmästare att S:s maktposition försvagades medan kretsen kring Oxenstiernorna stärkte sin ställning. S kunde med denna utgång inte tänka sig att stanna kvar i Dorpat utan fick nöja sig med att bli president i Göta hovrätt. Han fortfor att delta tämligen regelbundet i riksrådet och göra frekventa visitationer vid UU men inflytandet hade kraftigt reducerats. Den antioxenstiernska falangen i rådet, dit S hörde, var inte tillräckligt stark eller homogen för att kunna hävda sig. Under Karl Gustavs första studieår var det åter den gamle prinsläraren som tog hand om studierna innan rikskanslern inskred och övertog ansvaret.

Några ytterligare smärre uppdrag fick dock S. Han besökte England i mitten av 1630-talet för att åter sondera möjligheterna till ett fördrag samt erhålla tillåtelse att värva trupper. Med sig på resan hade han en av sina söner samt ytterligare några andra ynglingar. S mottogs mycket väl och fick också positiva svar; ändå uppskattades inte hans resa av Oxenstiernorna. Rikskanslern förklarade snart att Sverige inte alls var intresserat av att ingå något fördrag med den engelske kungen. Framför allt hade S:s många antagonister retat sig på att hans unga sällskap hade dubbats till riddare eller fått adelskap. S medverkade 1640 i en kommission som försökte återskapa det gamla förbundet mellan Sverige och Nederländerna, och han valdes 1645 att ingå i den delegation som skulle komma överens med danskarna om fredsvillkoren i Brömsebro. Han insjuknade dock redan efter någon vecka och avled kort därefter, 68 år gammal.

Två tydliga linjer kan skönjas i S:s politiska gärning. Den ena har sin grund i hans egen karriär, vilken hos honom skapade en stark övertygelse om utbildningens välsignelsebringande verkningar. Studiernas nytta är något han ständigt lyfter fram. S ville ha en adel som genom studier och flit gjorde sig förtjänt av sina privilegier. Själv uppmuntrade han samtliga sina barn att studera. Han var heller inte främmande för tanken att också kvinnan skulle studera och på så sätt bli nyttig. Hans äldsta dotter, Wendela (ovan), blev i sin samtid känd för sin lärdom och sitt goda latin.

Det är lätt att bakom denna disciplinerande hållning inte bara se en uppkomlings försvar av den egna karriären; här fanns också ett strängt inslag av luthersk pliktlära. Som kansler för universitetet vädrade S t o m en så omskakande tanke som att låta ompröva varje professor vart tredje år; den som inte skött sig och gjort sig förtjänt av fortsatt anställning skulle berövas sitt ämbete. I just denna kärvhet fanns likheter med vissa teologer. Så länge Rudbeckius gisslade adelns välska seder kunde S lätt instämma, men han kunde inte godkänna kyrkans egna anspråk på privilegier.

Skälet till denna senare ståndpunkt vidrör den andra huvudlinjen hos S: hans motvilja mot särintressen och splittring. Han kan beskrivas som en försvarare av en stark furstemakt. Det tog sig uttryck i lojalitet mot de kungar han tjänade och i en kritisk hållning till adelns försök att inskränka kungamakten. Däremot är det otillräckligt utrett i vilken utsträckning han omfattade en mer modern statsuppfattning.

Som generalguvernör utnyttjade S möjligheterna att styra relativt självständigt. I många avseenden agerade han hänsynslöst för att uppnå sitt mål. De berömda orden av S i ett brev till kungen 1630, "unus rex, una lex et grex unus", var inspirerade av Karl IX men de var också för S det självklara målet: en kung, en lag och ett folk. Av detta skäl ville han driva en konsekvent integrationspolitik.

Bilden av S har i mångt och mycket färgats av den segrande oxenstiernafalangens irritation mot honom. Det är därför svårt att fullt ut värdera hans insats. Ingen tvekan kan emellertid råda om S:s i många stycken betydande inflytande över sv politik under 1600-talets tre första decennier. Han hade en aktiv del i framväxten av en modernare statsbildning och som närmast ansvarig för rikets finanser inom kammaren spelade han en viktig roll vid uppbyggnaden av militärstaten Sverige. Hans lojala tjänst åt kungarna vid lösandet av de finansiella problemen renderade honom många fiender bland rikets ledande familjer.

S fick en för sin samtid ovanligt lång och gedigen akademisk utbildning. Från sina första år i sekreterarkretsen ägnade han särskilt utbildningsfrågorna stort intresse. Som UU:s första kansler fick han detta ansvar formaliserat. Också i de baltiska provinserna bemödade han sig om att reformera och bygga ut undervisningen. Det är ingen överdrift att kalla S vår förste egentlige utbildningspolitiker; hans synsätt och metoder kom att för århundraden framöver prägla sv utbildningspolitik.

Författare

Erland Sellberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S i RA; Skytteska familjepapper (konc, korrespondens, vissajurid handkar), Depositio Skytteana (konc, brev, handhar ang beskickmar, relationer över resor, om rådslag, städerna, ang arvsfrågor samt gårds- o affärshandkar m m) o i Esplunda arkiv (handkar ang beskickn, avskner, Tjusts o Tunaläns dombok 1605-06 m m). Enstaka ms o andra handkar även i UUB. - Brev från S i KB (bl a till A Oxenstierna, tr se nedan), LUB (till Brita De la Gardie), RA (bl a till Kristina av Holstein-Gottorp, Maria Eleonora, P Brahe, D v Falkenberg samt många ull Johan Casimir o A Oxenstierna, tr se nedan) o i UUB (bl a till Johannes Matthias o C Oxenstierna).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Oratio de primis Scandias inhabita-toribus quam habuit & edidit Marpurgi 1592. 4:o. [Enl Schefferus, Svecia literata, Holmiae 1680 o Ham-burgi 1698, s 46.] - npojieuxiKa in abitum nobilissimi ac doctissimijuvenis dominijohannis Georgii Hane a Torp, Sueci, Lipsia Coloniam Agrippinam versus dis-cessuri singularis benevolentise ergo scripta et dedica-ta ab amicis. Lipsiae 1594. [Enl Berg, nedan anf arb; tills med flera.] - Propemtika in discessum clarissimi doctrina etvirtute praestantissimi viri domini Petri Ni-colai Wadstenensis Sueci, cum ex Germania in Sueci-am abiret. Amicitise et benevolentiae ergo ab amicis conscripta. Lubecae 1595. - Animadversiones modestae, in primam disputationem m. Danielis Cra-meri professoris Witebergensis de praecipuis logicae Aristoteleae partibus pro Aristotele contra Ramum, in Academia Marpurgensi publice ad disputandam pro-positae a J Schrodero Nicopiensi Sueco. Francofurti 1595. 4:o. (31) s. [Akad avh.] -J Schroderi... Disserta-tio mathemadca de mechanicae artis prsestanda, nobi-litate, emolumentis ac fundamentis, adversus Aristip-pos & Epicureos philosophastros ... Lemgovias 1598. 4:o. (44) s, 1 tab. - Problemata ex artium liberalium suavissimis et amcenissimis fondbus desumpta, 8c in il-lustrissima Hassia? principum Academia sub praeside Rodolphi Goclenii, philosophi acudssimi, pro conse-quendis summis in philosophia dignitatibvis, a J Schrodero ... ad disputandum proposita. Marpurgi Cattorum 1598. 4;o. (39) s. - R Goclenius, Analyses in exercitadones aliquot Julii Caesaris Scaligeri, de subti-litate, quas é dicantis ore exceptas philosophise studi-osis exhibet et communicat m. J Schroderus Suecus. Marpurgi 1599. (8), 119 s. [Enl Verzeichnis der ins deutschen Sprachbereich erschienen Drucke der XVI. Jahrhunderts, Bd 8, Stuttgart 1987, 4:o, s 9).] -Flores philosophici, ad quorum pacatam disquisitio-nem in illustrissimo illustrissimi potendssimique prin-cipis ac domini, domini Mauritii Landgravii Hassiae &c. collegio ad diem 3 Maj. insdtuendam, omnes ejus-dem collegii alumnos humiliter invitat, humaniter provocat m. J Schroderus Suecus ... Cassellis 1600. 4:o. (16) s. -J Schrodero Sueci Oratio de splendore collegii Mauritiani, quae habita fuit Cassellis mens. April, anno 1600. Sthlm 1602. 4:o. (28) s. - OratioJ Schroderi Skytte Sueci, sine eloqventia ad eruditionis fastigium perveniri non posse. Recitata in celeberri-ma Marpurgensium academia mense Novemb. anno &c 1598. Ad ... dn: Wilhelmum, ducem Brunsvicensi- um & Lunreburgensium ... Sthlm 1604. 4:o. (16) s. -Oratio ... de Svecorum Gothortimque vetustate 8c for-titudine militari. Recitata in nobilissima Marpurgensi-um academiä, mens. Ianuar. anno &c. 1599. Ad ... dn: Carolum, designatum regem Suecias ... Sthlm 1604. 4:o. (28) s. [Övers:] Een oration om the suenskes och göthers första vrsprung, och mandom j krijgh. Hållen på latijn vthi then vijdhberömde academien i Mar-purgh vthi Hessen, i Januarij månadh, åhr etc. 1599 ... Nu nyligen ... på svenska vtgången ... [Sthlm] 1604. (56) s.... andre gången tr ... Sthlm 1678. 56 s.... andra!!] gången tr ... 1678. 48 s. En oration ... A nyo up-lagd ... Norkiöping 1724. 75 s. - Oratio... in qva osten-ditur artium liberalium majestas, & nobilis eloquen-tiae dignitas. Qvae habita fuit Nycopiae mense Octob. anno &c. 1599. ad ... dn: Iohannem, regnorum Sue-cias, Gothia;, Vandaliseque principem haereditarium ... Sthlm 1604. 4:o. (24) s. [Övers:] Tal... vari framhållas de mänskliga vetenskapernas majestät och den äldre vältalighetens höghet ... i Nyköping i okt. månad 1599 ... (ÅSU, serievol 33 = årg 11, 1932, vol 2. Reformpedagogik i Gustav Adolfs anda. Rarissimi-skrif-ter m. m. av Gustav II Adolf, Oxenstierna, Skytte, Rat-ke o Comenius till 300-årsminnet omtr o kommenterade av B. Rud Hall, Lund 1932, s 17-33). - Een kort vndervijsning: Vthi huad konster och dygder een furs-teligh person skall sigh öfve och bruke, then ther tencker medh tijden lyckosalighen regere land och rijke. Stelt til ... her Gustaf Adolf, Sverigis rijkes arf-furste ... af H. f. n'lcs prasceptore ... Sthlm 1604. (54) s. [Nya utg:] ... lycksaligen ... 1604. Men nu å nyo effter någre förnähme personers begäran tr. 1678. 48 s. ... sigh öfva och bruka ... lyckosamligen ... U o 1604 [= efter 1678?]. 48 s.... Å nyo af trycket utg. Sthlm 1770. 32 s. [Omtr:] ÅSU, 33 = årg 11, 1932,2. Reformpedagogik s 35-57. - Oratio darinnen ausfuhrlich erkle-ret vnd dargethan wird, wer anfenglich vrsach geben zu dem Tumult, Zwiefald und Uneinigkeit, so min eine geraume zeit hero in dem uhralten ... Königreich der Schweden und Gothen geschwebt, dessgleichen auch zu dem blutdtirstigen Kriege, der noch heuuges tages zwischen der Schweden vnd Polen vnendtschei-den stehet... Gehalten den 22. Augusti an: 1603. auff der königlichen Vestung Calmar ... Durch I Skytte. Aus dem schwedischen Exemplar in Teutsche sprach versetzt. Sthlm 1608. 4:o. (48) s. [Ny utg] 1609. -Orationes tres; habitae ad sereniss. Magnae Britannia; regem. U o [Leiden?] 1618. 4:o. 70 s. [Resp 22/7 1610, 10/12 1617oodat. Ny utg:] Uo 1619. 8:o. 91 s. - Oratio (Johan [d y], Bengt & Jacob Skytte m fl, In-auguralis actus, celebratus in Regia & incluta Academiä Ubsaliensi, cum ...Johannes Skytte, senior ... in ... professionem å se fundatam, Iohanni Simonio, a. d. 5 Decembr. anno 1625, soiemniter commendaret. Ac-cessertint ejusdem ... trium filiorum ... orationes ... a. d. 6 Febr. anno 1626 Ubsalia; [1626], 4:o s [9-17]; omtr: UUÅ 1916, bd 2, Program 1 [: 2]). -Then chris-telige läsaren, som drager nijt och medlijdande öfver the arme villfarande lappländer, och gärna seer, at the omvändas och til en sann kännedom föras mage, önskar man all andeligh och timmeligh välfärd aff Gudh then aldrahögste / [14/11 1632 (enl övers ne- dan), om frivilliga bidrag till skola i Umeå lappmark] / Följer Saligh K. Majts diploma ... [20/6 1632, om skolans inrättande] / Lappe dieknernes Vmå Schola progress [1634]. [Rubr.] [Sthlm 1634.] Tv-fol. 1 bl. [De två förra i övers:] An den guthertzigen Leser. [Rubr.] [Sthlm 1632.] Tv-fol. 1 bl. - Oratio, habila co-ram rege Anglia? Jacobo in restitutione periscelidis equestris, post obitum Gustavi Adolphi, una cum de-scriptione solennium illius actus. Upsaliae 1635. 4:o. [Enl Schefferus, Svecia literata, Holmiae 1680 o Ham-burgi 1698, s 48.] - Oratio, qua studiosam Upsaliensis academia? pubem ad verum studiorum finem publice hortatur 19. Novemb. 1640 (C Nettelbladt, Schwedi-sche Bibliothec, St 4, Sthlm und Leipzig 1731, 4:o, s 122-135). - Litera ad principem Radzivil, de negotio electionis novi regis Polonici datas Rigse d. 15 Maji 1632 (Monumenta politico ecclesiastica ex archivo Palmskiöldiano nunc primum in lucem edita... preesi-de O O Celsio, [akad avh,] Upps 1750-53, s 150-154). - Tal... hållit på Jönköpings slott, vid Götha hofrätts första session den 23. sept. 1635 (Små-saker til nöje och tidsfördrif [utg av B Bergius], d 5, Sthlm 1756, s 16-25). - De comilibus & baronibus & eorum emi-nenda prae nobilitate ... af et gammalt m:script, bland Gyllenstiernska handlingarna hos baron Reuterholm (Samling af åtskillige handlingar och påminnelser, som förmodeligen kunna gifva lins i svänska historien, utg af S Bring, cl 3, Lund 1758, s 234-237). - Lega-do J Skytte, senioris, in Daniam 1615. P 1-8. Upps 1786-1828. 88 s. [Diss, preses 1-2: J A Lindblom, 3-6: J F Neikter, 7-8: O Kolmodin.] - Bref till rikscantz-leren m. m. Axel Oxenstierna [1630-37] (Handlingar til uplysning af svenska historien, saml o utg av E M Fant, st4, Upsala 1802, s97-126).-Actalegationisjo-hannis S ad Fridericum III. Holsatiae Gottorpiensis ducem. An. 1635. P 1-2*. Upsaliae 1808, 1830. 26 s, jämte titelbl m m. [Diss, preses O Kolmodin.] - Bref till Rikskansleren ... (Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, afd. 2, bd 10 [red: P Son-dén], Sthlm 1900, s 161-386). - Kommentar till Stadslagen med inl o anmärkningar utg af E Wolff. Gbg 19[04-]05. XXXXV, 195 s. [2., revid utg:] Kommentar till den svenska stadsrätten 1608. Nu 2. ggn med stöd av delvis nytt material utg, rättad samt ytterligare försedd med inl o förklaringar ... Avj E Almquist. Sthlm 1962. 135 s, 1 pl-bl. (Skrifter utg av Rättsgenetiska institutet vid Stockholms universitet, 4.) - [Brev till Johan Casimir o hans gemål 10/12 1632] (ÅSU, 33 = årg 11, 1932, 2. Reformpedagogik s 73 f).

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940); J E Almquist, J S:s kommentar till den sv stadsrätten 1608 (1962); C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877); T Berg, J S: hans ungdom o verksamhet under Karl IX:s regering (1920); R Liljedahl, Sv förvaltn i Livland 1617-1634 (1933); I Montgomery, Enhetskyrkans tid (Sveriges kyrkohist, 4, 2002); SA Nilsson, På väg mot reduktionen (1964); dens, De stora krigens tid: om Sverige som militärstat o bondesamhälle (1990); J Rosén, Statsledn o provinspolitik under Sveriges stormaktstid (Sc 1946); N Runeby, Monarchia mixta: maktfördelmdebatt i Sverige under den tidigare stormaktstiden (1962); H Sandblad, Om Dorpats univ under dess äldsta skede 1632-1656 (Lychnos 1975-76); E Sellberg, Filosofin o nyttan, 1: Petrus Ramus o ramismen (1979); dens, Vår förste utrikespolitiker: en vikdg^ del avj S:s politiska insats (1600-talets ansikte, ed S A Nilsson o M Ramsay, 1997); P Sondén,J S o Oxenstiernorna (HT 1900); W Tham, 1560-1648 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:2, 1960); G Wetterberg, Kanslern Axel Oxenstierna i sin tid, 1-2 (2002).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Skytte, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6037, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erland Sellberg), hämtad 2017-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6037
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Skytte, urn:sbl:6037, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erland Sellberg), hämtad 2017-09-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se