Olof Olsson. KB

Olof Olsson

Född:1872-06-18 – Smedstorps församling, Kristianstads län
Död:1939-12-18 – Matteus församling (AB-län), Stockholms län

Riksdagsledamot, Talman, Ecklesiastikminister


Band 28 (1992-1994), sida 331.

Meriter

Olsson, Olof, f 18 juni 1872 i Smedstorp, Krist, d 18 dec 1939 i Sthlm, Matt. Föräldrar: smeden Nils O o Metta Svensdtr. Mogenhetsex vid h a l i Ystad 7 juni 92, inskr vid LU 13 sept 92, FK där 30 maj 00, vik adjunkt o extra lär vid Statens provskola i Nya elementarlärov i Sthlm vt 04–07, adjunkt i tyska, historia o geografi vid Gbg:s västra realskola 31 dec 07–37, led av FK 12–39 urt (led av KU 14B–20, av tredje särsk utsk 18 urt, av första särsk utsk 19 lagt, statsrevisor 19 lagt, led av heml utsk 19 urt–21, av första lagutsk 21, av utrikesnämnden 21, 24 o 27–39 urt, av särsk utsk 24, av andra särsk utsk 27, av statsutsk 28–39 lagt, FK:s förste v talman 31–39 urt, led av utrikesutsk 37–39 urt), led av lärarlönenämnden juli 12–maj 18, av soc:dem riksdagsgruppens förtroenderåd 15–19 urt, 21, 24 o 27–39 urt, av religionsfrihetskomm maj 18–april 20, statsråd o chef för Ecklesiastikdep 28 nov 19–27 okt 20, 13 okt 21–19 april 23 o 18 okt 24–7 juni 26, ordf i folktraditionssakk nov 20–okt 21, led av styr för Statens pensionsanstalt från 24, ordf där från 33, led av styr för soc:dem arbetarepartiet 28, ordf i 1929 års seminariesakk juli 29–dec 30, i komm ang högre lärarinnesem aug 32–sept 33, led av komm ang åtgärder mot statsfientlig verksamhet maj 33–jan 35, ordf i rundradioutredn juni 33–dec 34, i Centralförb för nykterhetsundervisn 35–39.

G 23 aug 1904 i Hampstead, London, m Betty Gabriella Olsson, f 19 juli 1878 i Lund, d 21 febr 1975 i Sthlm, Gust Vasa, dtr till maskinisten o fastighetsägaren Gabriel O o Bengta Andersson.

Biografi

O:s politiska profil formades i den allmänradikala diskussionsklubben D.Y.G. ("Den Yngre Gubben") under studieåren i Lund. Klubbens höjdpunkt inträffade åren kring sekelskiftet. Dess kulturradikala, närmast socialistiska, och antiklerikala linje attraherade den tidigt debattskicklige O. Efter att 1907 ha fått fast tjänst som adjunkt i Gbg, där familjen sedan bodde kvar till 1914, aktiverade O sitt politiska engagemang. Allmänpolitiskt kom hans hållning väl till synes vid den åttonde socialdemokratiska partikongressen 1911 med dess turbulens främst kring försvarsfrågan. I kraftfältet mellan försvarsnihilisterna, de mer traditionella försvarsvännerna med Branting i spetsen, och "revolutionärerna" stod O närmast de sistnämnda – "hade varje svensk haft en mauser på sin vägg, hade rätten sett annorlunda ut i vårt land". Från denna radikala utgångspunkt kom han att i praktiken ansluta sig till den relativt måttfulla motion om minskade militärutgifter och förkortad värnpliktstid som riksdagsgruppen tidigare så framlade. O:s önskan om kraftsamling och optimering av det politiska trycket gjorde honom till motståndare till den begynnande partisplittringen: "Vi böra icke tillåta, att någon sätter sig på vår socialistiske herres högra hand och dekreterar, att det är bättre socialism och det är sämre socialism."

Utan att själv delta i den, enligt O själv, allt tydligare "kronprinsfejden" efter generationen Branting–Thorsson närmade han sig under 1910-talet stegvis partiets inre cirkel. Ännu vid förhandlingarna med högern om den kommande rösträttspropositionen senhösten 1918, då O utsetts till en av tre socialdemokratiska delegerade, ansågs han företräda en närmast revolutionär linje med bl a krav på republik, socialiseringsåtgärder och åttatimmarsdag. I likhet med partiets radikala minoritetsfalang var han – troligen väl så mycket av partitaktiska som principiella skäl – motståndare till vänstersamverkan med liberalerna.

Trots denna inställning lät sig O hösten 1919 övertalas att ingå i regeringen Edén som ecklesiastikminister efter V Rydéns påtvingade avgång och kvarstod i samtliga socialdemokratiska regeringar fram till 1926. Med sin knappast dolda kulturradikala och ateistiska framtoning ansågs "Hedna-Olle" från början, även på sina håll inom partiet, vara ett särskilt ur kyrkopolitisk synpunkt onödigt utmanande val. Såväl motionsvägen som i 1918 års religionsfrihetskommitté och i programkommissionen till 1920 års partikongress hade O också engagerat sig hårt mot obligatorisk religionsundervisning liksom mot statskyrkosystemet som sådant.

Vid O:s tillträde arbetade redan den av Rydén tillkallade 1918 års skolkommission, vars huvuduppgift var att utreda frågan om en gemensam, socialt utjämnande bottenskola. Kommissionens förslag om obligatorisk sexårig bottenskola lämnades 1922 i ett hetsigt, klart partiskiljande debattklimat med snabbt växlande minoritetsregeringar. Efter en ny utredning av 1924 års skolsakkunniga stannade riksdagen 1927 vid en kompromiss med dubbel anknytning till läroverk efter fjärde och sjätte klass. Återinsatt som ansvarigt statsråd efter 1924 års val hade O lyckats skapa en viss avspänning genom att avföra ren försöksverksamhet från skolsakkunnigas program. Både rörande de omstridda statsbidragen till privatskolorna 1925 och i det särskilda utskottet under Rydéns ledning som fått i uppdrag att slutligt bereda den känsliga skolfrågan lyckades O göra sitt modererande inflytande gällande på bottenskoleförespråkarna. Som läroverkslärare – även om han efter göteborgstiden i princip inte uppehöll sin tjänst – var O tveksam till fördelarna med ett långtgående enhetsskolesystem. Uppenbart är att 1927 års skolbeslut till sist påverkades mer av O – med stöd av andra akademiker i partigruppen – än av Rydén.

Trots att O inte fick tillfälle att från regeringsposition sätta sin prägel på en större samlad undervisningsreform, tog han som statsråd aktiv ställning i flera skolfrågor av mindre omfattning men med stor principiell räckvidd. Så torde hans engagemang för övergången från varannandagsläsning, som med ekonomiska argument hade tillskyndare även i riksdagen, till heltidsläsning ha påskyndat kvalitetsutvecklingen inom folkskolan, speciellt i vissa sydsv landsbygdsområden. En något upplättad praxis vid prövningen av statliga lån till skolbyggnader hade motsvarande syfte.

Redan 1920 tog O vissa initiativ till reformering av småskoleseminarierna. Propositionen 1926 om successiv indragning av statsbidragen till de tre enskilda lärarinneseminarierna väckte däremot starka protester, då den, speciellt i den borgerliga pressen, betraktades som exempel på uniformering. Delvis torde den dock ha dikterats av arbetsmarknadsskäl. – Efter statsrådstiden återkom O i flera utredningssammanhang till lärarutbildningsfrågorna. Som ordförande i Pensionsanstalten publicerade han 1937 en undersökning om de ofta påfrestande arbetsförhållandena vid mindre och isolerade skolor, som tvingade fram förtidspensionering av kvinnliga lärare i onormal omfattning. Allmänt verkade O för en förbättring av lärarlönerna och genomdrev 1925 en nivåhöjning även på universitetsområdet.

Vid P A Hanssons regeringsbildning 1932 stod valet till posten som ecklesiastikminister mellan O och Arthur Engberg. Det utföll till fördel för den senare, som bl a i sin egenskap av redaktör för Social-Demokraten synes ha betraktats som angelägnare i den nya regeringen. Båda ansågs allmänt företräda "läroverksfraktionen" i socialdemokratisk utbildningspolitik i viss motsättning till folkskoleintressena och folkbildningstraditionen. Riksdagsdebatten 1934 om den av Engberg signerade nya läroverksstadgan, framkallad av ändringsförslag från O och några medmotionärer, präglas därför snarast av en viss personlig konkurrens mellan O och Engberg.

Som ledamot av utrikesnämnden och utrikesutskottet engagerade sig O tämligen flitigt i 1930-talets utrikespolitiska debatt. Liksom Engberg och många vänsterpolitiker såg han utrikesnämnden som alltför tandlös och utan kraft att ge riksdagen tillräckligt inflytande över utrikespolitiken. Vid de nordiska interparlamentariska mötena kom han att representera en motpol till Carl Lindhagens (bd 23) samhällsfilosofiska och visionära attityd. O såg genomgående de aktuella och konkreta konflikthärdarna som ämne för överläggningarna. Så sent som 2 dec 1939 var O närvarande vid utrikesnämndens avgörande behandling av Ålandsfrågan, i vilken han från början motsatt sig varje form av militärt engagemang. Detta påfallande svala engagemang för Finland kan delvis ha varit en efterklang av händelserna 1918.

Allmänt framstår O som revolutionär i teorin men i det politiska handlandet relativt taktisk och jämkande, speciellt efter det i viss mån kontroversiella inträdet i regeringen. Kompromissandet i utskottsarbetet blev dock aldrig någon stark sida hos den i sakfrågorna alltid stridbare O. Han var uppskattad för sitt ambitiösa och pragmatiska arbete som statsråd. 0:s utåt största tillgång som politiker var hans skicklighet i talarstolen; hans anföranden präglades av en kombination av formell klarhet, skarp ironi och humor. Denna effektiva debattstil, som ibland kunde upplevas som onödigt sårande, förenades på senare år med omtanke och älskvärdhet i personliga kontakter utanför den offentliga arenan. – O:s barn har antagit släktnamnet Garland.

Författare

Leif Gidlöf



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Excerpter från O:s forskningar om Hugo Grotius i RA. Brev från O i KB, LUB (bl a till C W v Sydow), RA o i UUB.

Tryckta arbeten

Tiyckta arbeten: En liten förpostfäktning. [Omsl.] Helsingborg 1898. 7 s. [Undert: Jon Daat.] – Ett fackföreningsmöte i den gamla tiden. (Sannfärdigt referat.) (Transportarbetaren. Kvartalsberättelse för Svenska transportarbetareförb, 1922, Sthlm, fol, nr 3, s 8; verser, sign O. O.). – Var eller varannan dag? Rescintryck o reflexioner (Tiden, årg 16, 1924, Sthlm, s 129–145).

Källor och litteratur

Källor o litt: K-G Algotsson, Från katekestvång till religionsfrihet (1975); R Edenman, Soc:dem riksdagsgruppen 1903–1920 (1946); V Fredriksson, L Hofstedt o S Paradis, Det sv folkundervisn:väsendet 1920–1942 (Sv folkskolans hist, 5, 1950); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917–1920 (1946); dens, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); S Grauers, Anna Sandström (ÅSU 104, 1961); H Hamilton, Dagböcker. 1917–1919 (1956); J Hellner, Minnen o dagböcker (1960); G Herrström, 1927 års skolreform (1966); Y Hirdman, Vi bygger landet (1979); A Isaksson, Per Albin, 2. Revolutionären (1990); L Lcwin, Ideologi o strategi (1989); B Lindensjö, Från liberal bottcnskola till allm grundskola. Socialdemokratins samhälle (1989); C Lindhagen, Memoarer, 3 (1939); Y Möller, Rickard Sandler (1990); T Nothin, Hågkomster (1966); O Nyman, Sv parlamentarism 1932–1936 (1947); E Palmstierna, Åtskilliga egenheter (1950); dens, Orostid, 2 (1953); riksdagstrycket; V Spångberg, Duktigt folk (1930); F Ström, Min ungdoms strider (1940); dens, I stormig tid (1942); Sveriges riksdag, 15 (1938), 17 (1935); H Tingsten, Den sv socialdemokratiens idéutveckl, 2 (1941); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986); K Wahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 1937–1940 (1964); E Wigforss, Minnen, 1–2 (1950–51). – Nekr över O i Social-Demokraten 19 dec 1939.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Olsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7790, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-05-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7790
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Olsson, urn:sbl:7790, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2019-05-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se