F Gustav Möller

Född:1884-06-06 – Malmö Sankt Petri församling, Skåne län
Död:1970-08-15 – Bromma församling (AB-län), Stockholms län

Tidningsredaktör, Handelsminister, Socialminister, Riksdagspolitiker


Band 26 (1987-1989), sida 231.

Meriter

Möller, Fritz Gustav, f 6 juni 1884 i Malmö, S:t Petri, d 15 aug 1970 i Sthlm, Bromma. Föräldrar: smeden Ola M o Anna Månsson. Studier vid Malmö h handelsinst 05—06, medarb i Arbetet 06—07, Skånska socialdemokraten 07—12, led av soc:dem ungdomsförb:s centralstyr 05, ordf där 07, red för förb:s tidn Fram 11 — 12, VD i Bokförlagsab Tiden 13—17, huvudred i tidskr Tiden 14 o 21, medred där periodvis 15—24, sekr i SAP reellt 16-21 o 24-32, formellt även 21-24 o 32 — 40, led i holländsk-skandinaviska komm 17-18, av AK 18-19 (ordf i tillf utsk nr 4 18-19, led av särsk utsk nr 3 18B, led av socdem riksdagsgruppens förtroenderåd 18, ordf i första särsk utsk 19A), led av FK 19B-54 (ordf i FK:s soc:dem grupp 19—24 o 27-32, led av heml utsk 20-21, av bevillmutsk 20, av särsk utsk nr 1 o 2 20, av utrikesnämnden 21-24 o 27-32, av första särsk utsk 22, av särsk utsk 24 o 30, av andra särsk utsk 27), led av tull- o traktatkomm:s tullavdjan 19 — nov 20, av socialiseringsnämnden juni 20— mars 32, ordf där jan 25 — 32, red för Socialdemokraten 21 — 24, led av Socialistiska arbetareinternationalens exekutivkomm 22 — 24 o 26—32, statsråd o chef för socialdep 18 okt 24-7 juni 26, 24 sept 32-19 juni 36, 28 sept 36-16 dec 38 o 13 dec 39-1 okt 51, led av 1928 års pensionsförsäknkomm juli 28—okt 32, ordf i 1937 års arbetslöshetssakk juni 37 — aug 39, statsråd o chef för handelsdep 16 dec 38—13 dec 39, led av Nordiska rådet 53, ombud där 54. — Jur hedersdr vid UU 31 maj 45, med hedersdr vid LU 31 maj 47, Iqml 62.

G 1) 13 juni 1918( —24) i Sthlm, Gust Vasa, m Gerda Andersson, f 12 dec 1885 i Löderup, Krist, d 21 jan 1977 i Sthlm, Bromma, dtr till målaren Ola A o Karna Bengtsdtr; 2) 23 mars 1926 i Sthlm, S:t Göran, m journalisten Else Kleen (bd 21), f 26 febr 1882 i Wien, d 21 dec 1968 i Sthlm, Bromma, dtr till MD Emil K (bd 21) o Grethe Ingeborg Johanna Andrea Cram, samt tidigare g m 1) arkitekten Torben Grut, 2) bokförläggaren Henrik Koppel, 3) tjänstemannen Göran Henning v Horn.

Biografi

Gustav M tillhörde den andra generationen socialdemokrater. Till hans generationskamrater hörde P A Hansson, P E Sköld, F Ström, F Månsson, Z Höglund, R Sandler, E Wigforss m fl. De var födda under 1880- och 90-talen, anslöt sig till den socialdemokratiska rörelsen under 1900-talets första decennium, arbetade sig fram till ledande positioner inom det socialdemokratiska partiet under 1910-talet för att från omkring 1920-talet till 1950-talet vara ledande inom såväl det socialdemokratiska partiet som i rikspolitiken. Det var denna grupp som tog över arvet efter Hjalmar Branting.

M växte upp i ett fattigt arbetarhem i Malmö. Fadern var smed och dog ung när M endast var tre månader gammal. Modern fick ta ansvaret för M och dennes äldre bror. Dessutom bodde hennes mor med familjen. M har i en gripande skildring beskrivit de fattiga förhållanden under vilka han växte upp. Modern arbetade som "tvätt- och skurgumma"; hon var borta från tidigt på morgonen till sent på kvällen. M har ofta återkommit till att detta hårda arbete bidragit till hennes fysiska utslitning och alltför tidiga död. När mormodern dog var M åtta år gammal och fick klara de långa dagarna på egen hand. Han levde närmast som en "gatpojke"; han uppfattade sig inte ha varit föremål för någon egentlig uppfostran. När modern dog var M 14 år och hade redan slutat folkskolan ett par år tidigare. Han hade dock på Malmö borgarskola fatt en tvåårig överbyggnad på folkskolan.

Som 14-årig började M en anställning som springpojke på Skånska cementgjuteriets kontor i Malmö. Modern hade varit frikyrklig och genom sin församling kommit i kontakt med Cementgjuteriets chef R F Berg (bd 3), en av samtidens mest betydande industrimän. Denne uppmärksammade snart den säkerligen brådmogne ynglingen. M erbjöds 17 år gammal tjänsten som Bergs privatsekreterare, en betydelsefull befattning som innebar att han blev direktörens förtrogne och private rådgivare. M har tecknat porträttet av sin chef i ljusa färger och av allt att döma rådde ett mycket gott förhållande dem emellan. Genom Bergs medverkan fick M möjlighet att 1905 fortsätta sina studier, denna gång på det nyinrättade Malmö handelsgymnasium. Samtidigt anslöt han sig till Malmö socialdemokratiska ungdomsklubb. Detta gjorde han utan att tala med sin chef. M har uppgett att han var väl medveten om att hans politiska engagemang skulle leda till en brytning med Berg. Denne var en patriarkalisk och filantropisk ledare utan sympati för den fackliga och politiska organiseringen av arbetarna. När M:s politiska engagemang blev känt för Berg kom den förutspådda brytningen. M fick sluta sina studier vid handelsinstitutet och vidare anställning vid cementgjuteriet var inte aktuell.

Redan 1904 lärde M känna P A Hansson, som då var en av de ledande bakom och i det nybildade ungdomsförbundet. De skulle komma att arbeta sida vid sida i mer än 40 år. Relationen var till en början kamratlig men utvecklades småningom till att bli alltmer av en politisk allians. Hos båda fanns starka drag av arrivism. M var enligt samtida vittnesbörd lika självmedveten som P A Hansson. De hade samma drift att muta in egna områden och att snabbt komma i beslutsfattande ställning. Z Höglund har beskrivit omgivningens syn på de båda unga politikerna vid den här tiden. M "betraktades som den bättre intelligensen och Per Albin som den starkare viljan" (Isaksson, s 57).

M deltog 1905 i ungdomsförbundets kongress i Sthlm. Året därpå anställdes han på den socialdemokratiska tidningen Arbetet. Han och P A Hansson ledde i Skåne kampen mot ungsocialisterna inom rörelsen. Dessa som under Hinke Bergegren förespråkade en våldsam samhällsrevolution var vid denna tid de främsta politiska motståndarna i M:s förkunnelse. M har själv betonat att dessa inre partistrider lärde honom den politiska debattens och demagogins konst. Samtidigt innebar striden att han var tvungen att ordentligt sätta sig in i de teoretiska grundvalarna bakom socialdemokratins ideologi. Efter något år på Arbetet flyttade M till Helsingborg för en anställning på Skånska Socialdemokraten. Här blev han kvar tills rikspolitiska uppgifter lockade.

M:s steg från en mycket lovande karriär i det privata näringslivet över till en mycket osäkrare framtid inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen i vardande låter sig emellertid inte förklara med att han sökte makt och framgång. Uppenbarligen har en djup ideologisk övertygelse, grundad på teoretiska studier i socialismens programskrifter, varit avgörande. Att han med hänsyn till sina uppväxtvillkor måhända varit särskilt mottaglig för det socialistiska idégodset är dock troligt.

Med stor målmedvetenhet arbetade sig M fram till ledningen inom socialdemokratin. 1907 utsågs han till ledare för ungdomsförbundet. I konflikten mellan P A Hansson och den mer vänsterbetonade falangen i kretsen kring F Ström och Z Höglund uppträdde M inledningsvis medlande men tog snart P A Hanssons parti och stöttade denne vid angreppen från vänster. 1911 — 1912 redigerade han ungdomsförbundets tidning Fram. 1913 utsågs han till det socialdemokratiska bokförlaget Tidens VD, och 1916 till Ströms efterträdare på den nyligen inrättade befattningen som partisekreterare. Ett decennium efter det att han börjat sin politiska verksamhet hade han således vunnit inträde i partiets innersta krets.

M var en av initiativtagarna till bildandet av Marxsällskapet 1916, en sammanslutning vars syfte var att analysera marxismens teoretiska grundvalar. I diskussionerna deltog flera framstående socialdemokrater. Huvudtemat var hur sv socialdemokrati utifrån en marxistisk grundsyn skulle utforma de politiska strategierna inför efterkrigstiden.

Under 1910-talet markerade M sin ideologiska profil utåt genom en rad artiklar i partitidskriften Tiden. Artiklarna hade som gemensam nämnare att de vände sig mot partiets vänstergrupper. Således gav M uttryck för en principiellt försvarsvänlig hållning i strid mot de "försvarsnihilister" som fanns inom partiet. Han ansåg att föreställningen om arbetarklassens internationella samhörighet inte fick innebära en nationell självuppgivenhet. Det gällde för arbetarklassen att med politiska medel ta ledningen över det egna landet. Det var det enda sättet att höja arbetarna socialt och ekonomiskt. "Klasskampen" var, menade M, visserligen internationell i det att motsättningar mellan arbete och kapital alltid gjorde sig gällande. Men "proletariatet" var "nationellt" och kände "nationellt". Det förelåg helt olika förutsättningar för klasskampens utveckling i olika länder. Varje lands arbetarklass hade att i sitt land erövra den politiska makten och där upphöja sig till den "nationella" klassen. M vände sig även mot uppfattningen att de länder i vilka socialdemokratin var stark, exempelvis Tyskland, skulle ha större förutsättningar än länder med en svag politisk arbetarrörelse, exempelvis England, att genomföra nödvändiga förbättringar. Han gav prov på hur man i England trots det svaga arbetarpartiet hade genomfört reformer av stor betydelse för arbetarna såsom lagstadgade minimilöner mm. Liberalismen i England hade en helt annan karaktär än den hade på kontinenten och tolkade ofta arbetarnas behov på ett "socialdemokratiskt" sätt.

M:s uppsatser vittnar om ett stort intresse för de djupare ideologiska frågorna, beläsenhet inom den marxistiska socialistiska litteraturen och kunskap om utvecklingen inom den europeiska arbetarrörelsen. Han hade redan när dessa artiklar skrevs representerat ungdomsförbundet och SAP på ett antal internationella kongresser. Politiskt sett mest betydelsefulla blev hans skarpa attacker mot den sk Stormklockepolitiken. Vänstern inom partiet under ledning av Z Höglund ivrade för en snabb omvandling av samhället i vilken våldsamma metoder inte uteslöts. M tog bestämt avstånd från denna typ av revolutionism och hävdade att socialismens genomförande måste föregås av en politisk seger. Endast genom att mobilisera väljare för socialdemokratins politik var det fruktbart att genomföra en socialisering av produktionsmedlen. Socialiseringen skulle syfta till att effektivisera produktionen och därigenom förbättra produktionsresultaten. Några fördelningsmässiga vinster fanns inte att hämta enbart genom att samhället övertog produktionsmedlen. M gav här tidigt uttryck för en "funktionssocialistisk" uppfattning som senare skulle bli ett bärande element i den socialdemokratiska idéutvecklingen. M förutsatte även att all socialisering skulle ske genom att staten köpte de aktuella produktionsmedlen av de privata, ägarna. Någon villkorslös expropriering var aldrig aktuell. En alltför snabb socialisering hotade alltid att skapa oreda och motsättningar vilket menligt skulle påverka produktionens storlek och därmed försvåra de nödvändiga förbättringarna av arbetarklassens sociala och ekonomiska ställning.

M hävdade att det centrala i det socialistiska samhället inte var själva socialiseringen av produktionsmedlen utan att samhället kollektivt skulle svara for att en viss social grundtrygghet kom alla befolkningsgrupper tillgodo. I artikeln Den sociala revolutionen (1918) hävdade han att samhället skulle svara för "barnens försörjning och uppfostran, för de ålderstignas försörjning, för invalidernas försörjning, för ordningen och för vidmakthållandet, utvidgandet och förbättrandet av produktionens tekniska resurser". M:s vision var det socialistiska samhället, "ett samhälle, i vilket fullständig demokrati härskar och i vilket ekonomisk utsugning i egentlig mening icke existerar". Han tog avstånd från den bolsjevistiska revolutionen i Ryssland framförallt därför att den genomförts med våld på ett sådant sätt att den begränsade produktionen ytterligare minskade till förfång för arbetarnas möjligheter att öka sin materiella standard. Det successiva förstatligandet hade, menade M, som bärande syfte att driften kunde rationaliseras. Slöseri med produktionsmedel och onödig konkurrens skulle försvinna.

I en valbroschyr till 1920 års val fick M nya möjligheter att utveckla sin syn på socialiseringen och det framtida socialistiska samhället. Han pekade på vikten av att det privata initiativet inte undertrycktes som en konsekvens av den framtida omställningen. Samhället måste kunna tillgodogöra sig den kunskap och skicklighet som fanns hos de högutbildade. Utan ingenjörernas och ekonomernas kunnande skulle arbetarna aldrig kunna få det bättre. M hävdade nu att det inte var meningen att organisera produktionen som en del av en byråkratiskt styrd statsverksamhet. Produktionen borde tvärtom utvecklas i "självstyrelsens former, ungefär lika oberoende av statsmakterna, regering och riksdag, som den privata produktionen nu är". M:s linje innebar att "utsugningen" inte skulle kunna avskaffas omedelbart, blott på lång sikt skulle man kunna undvika att vissa människor levde på andras arbete. M trodde att skattelagstiftning på sikt skulle bli det mest verksamma medlet i omfördelningen av samhällets resurser. Ett viktigt steg på vägen var, menade han, att införa ekonomisk demokrati. För varje industrigren skulle tillsättas ett industriråd med representanter för kapitalisterna, som tillsvidare skulle äga industrin, för industrins arbetare, för samhället och för konsumenterna. Industriråden skulle utöva betydande makt över produktionen och "bilda utgångspunkten för en tvångsförtrustning av den kapitalistiska industrien". Samtidigt skulle denna ekonomiska demokrati göra arbetarklassen mogen för ekonomiskt ledarskap och produktionen skulle också mogna för samhälleligt övertagande.

M:s ideologiska författarskap under 1910-talets senare hälft var uttryck för partiets officiella ställning i dessa ideologiskt kontroversiella frågor. Den omedelbara socialiseringen sköts på framtiden utan att för den skull helt falla ur sikte. Politiken inriktades på mer närliggande reformer. Linjen var förståelig utifrån den aktuella politiska situation där samarbetet med liberalerna var en nödvändighet för att genomföra den angelägna författnings-reformen angående allmän rösträtt. Samtidigt bidrog M till att ge den socialdemokratiska politiken en klar profil i förhållande till den borgerliga vänsterns. En genomgripande reformering av samhällsstrukturen var målet. Men vägen dit var lång och gick genom successiva reformer som förutsatte ökat parlamentariskt inflytande. Något principiellt motstånd mot statlig drift bjöd M aldrig. Han tillhörde således dem som ivrade för en socialisering av sockertrusten och stenkolsindustrin vid 1918 års riksdag under motiveringen att dessa industrier redan var så monopoliserade att någon egentlig skillnad produktionsmässigt inte skulle äga rum i samband med en socialisering. Fördelningsmässiga vinster fanns däremot att hämta.

Såsom talesman för partiets programkommission fick M tillfälle att vid 1920 års partikongress ytterligare befästa sin ställning som ledande partiideolog. Det då antagna partiprogrammet gav prov på klara inflytelser från M. Möjligen var han här ännu mer försiktig än tidigare med att göra konkreta utfästelser rörande den kommande socialiseringen. På tal om banksocialisering hävdade han att en sådan inte var någon effektiv framgångsväg. Risken fanns att en onödig motsättning mellan de samhällsägda bankerna och den privatägda industrin skulle uppkomma. Istället för socialisering av bankerna förespråkade han inrättandet av en statsägd affärsbank som på lika villkor kunde ta upp konkurrensen med privatbankerna. I övrigt underströk han att socialiseringen måste börja med att samhället övertog ansvaret för de viktigaste naturtillgångarna.

M bidrog på ett verksamt sätt till att socialdemokratins ideologiska ödesfråga — socialiseringen — förlorade mycket av sin politiska sprängkraft under de i detta avseende strategiskt viktiga åren kring 1920. Den på socialdemokratiskt initiativ tillsatta socialiseringsutredningen 1920 var en ytterligare bekräftelse på att partiets ledning ville föra bort frågan från den mest aktuella politiska dagordningen. M hade genom sitt sätt att behandla frågan skapat förutsättningar för socialdemokratin att driva en politik inriktad mot mer begränsade reformer. Socialiseringsproblemet kunde under lång tid framöver "begravas" i det statliga utredningsmaskineriet.

M tillhörde nu det socialdemokratiska partiets elit. Som partisekreterare svarade han för organisation och propaganda. Han tillträdde sin befattning vid en tid då huvudfrågan var att isolera partiets vänsterkrafter och lämnade posten 1932 vid ett läge då det gällde för partiet att bredda sitt parlamentariska underlag antingen genom ett samarbete med något av de borgerliga partierna eller genom att vidga väljarbasen genom att nå utanför de socialdemokratiska kärnväljarna, arbetarna. När det gällde propagandan utåt strävade M efter att samla denna kring vissa teman som förväntades kunna vara politiskt gångbara i valrörelserna. Han drev även en bestämd linje i fråga om de regionala kandidatnomineringarna och hävdade därvid att endast personliga kvalifikationer skulle vara avgörande, inte regional hemvist, yrkestillhörighet m fl faktorer som ofta fått avgörande betydelse.

När M tillträdde partisekreterareposten bestod partiet av 716 arbetarekommuner med tillsammans 105 000 medlemmar; när han lämnade uppdraget var motsvarande siffror 1 957 resp 313 000. Som partisekreterare blev M känd bland partifolk och väljare ute i landet. Det har sagts om honom att han "personifierade" partiets politik och att ingen då levande socialdemokrat var så känd av partifolket som M (SMoK). Den kunskap om lokala stämningar och den kännedom om och kontroll över partiorganisationen han förvärvade kombinerades med en framstående agitatorisk förmåga och skapade förutsättningar för ett stort inflytande på partiets rikspolitiska profilering. Men även i samarbetet med den nordiska arbetarrörelsen kom M att inta en framskjuten plats (Blidberg).

Sin mest betydelsefulla gärning gjorde dock M som sitt partis socialpolitiska talesman. Redan i hans tidigare skrifter finns inslag av en socialpolitisk ideologi som skilde sig från den rådande. Som nämnts förespråkade han i Tiden en socialpolitik som utformades generellt till skillnad från den rådande individinriktade. Det var fråga om att utforma ett samhälleligt grundskydd oberoende av den enskildes betalningsförmåga och behov. Samhället skulle a priori ta ansvaret för vissa gruppers grundtrygghet, grupper som inte själva var indragna i produktionen. Dåtidens till stor del filantropiskt finansierade och bedrivna sociala omvårdnad skulle ersättas med en omsorg som vilade på ett samhällsåtagande. Under M:s första period som socialminister, i den Branting-Sandlerska ministären 1924–1926, fanns dock inget utrymme för omfattande social reformverksamhet. Hans politik var då inriktad på att ändra de s k konfliktdirektiven i anslutning till arbetslöshetshjälpen. M hävdade — i strid mot gällande lagstiftning — principen att arbetslösa inte skulle behöva ta anvisat arbete vid arbetsplatser som stod under konflikt. Arbetslöshetshjälp skulle under dessa betingelser utgå trots att lediga arbeten fanns. Tolkningen av direktiven fick inte riksdagens stöd varför den socialdemokratiska regeringen avgick. Uppgifter finns som antyder att M inte såg med glädje på denna utveckling. Han hade hoppats att tillsammans med den borgerliga vänstern kunna påbörja ett lagstiftningsarbete syftande till en socialförsäkringsreform. Brytningen i frågan om arbetslöshetsdirektiven ansåg han drog undan förutsättningarna för ett sådant samarbete för lång tid framöver.

Ett gynnsammare parlamentariskt läge skapades genom socialdemokratins samarbete med bondeförbundet i den s k krisuppgörelsen 1933. M var med kortare avbrott socialminister från det socialdemokratiska regeringstillträdet 1932 fram till 1951. Han blev "välfärdssamhällets arkitekt". Som socialminister bidrog han till att ett omfattande socialpolitiskt reformverk kunde genomföras. Under 1930-talets kris lade M grunden för en reformering av betydelsefulla delar av socialpolitiken, framförallt bostadspolitiken och arbetslöshetspolitiken. Inom det sistnämnda området var han tillsammans med P A Hansson och E Wigforss den främste tillskyndaren av den nya politiken. Denna innebar att den från socialdemokratiskt håll så hårt kritiserade Arbetslöshetskommissionen förlorade i inflytande. Beredskapsarbeten med marknadsmässiga löner ersatte det tidigare systemet med nödhjälpsarbeten med lägre lön än på den öppna marknaden. Staten skulle dessutom låna upp medel för att skapa offentliga arbeten.

Sannolikt var M inte — vilket hävdats av flera forskare — påverkad av den engelska liberala nationalekonomiska debatten, keynesianismen. För hans del var det snarast fråga om en pragmatisk utveckling av 1920-talets arbetslöshetspolitik och ett tillmötesgående av den skarpa kritik som framförallt från fackföreningsrörelsen riktats mot lönesättningen av offentliga arbeten (Unga, s 151 — 161). Bland övriga reformer som genomfördes under 1930-talet kan här nämnas besluten om arbetslöshetsförsäkring och blindersättning 1934, förbättrad folkpensionering 1935 och 1937, lag om anställdas förhandlingsrätt 1936, införandet av folktandvård 1938, lantarbetstidslag 1937 och sjöarbetstidslag 1938, reformering av skyddshemsverksamheten 1936 och 1937, semesterlagarna 1938, bestämmelser om statsbidrag åt barnrika familjer 1935 mm.

Det andra världskriget innebar en socialpolitisk reformpaus i Sverige. Förberedelser för en intensiv reformperiod efter kriget hade dock gjorts genom att ett antal utredningar initierats inom socialdepartementet under 1930-talets senare hälft. Befolkningskommissionen tillsattes av M 1935 och socialvårdskommissionen 1938. 1941 tillsattes en kompletterande befolkningsutredning. Dessa drog upp riktlinjerna för den kommande socialpolitiska "skördeperioden" som inleddes redan 1943 med beslut om statsbidrag till social hemhjälpsverksamhet och statligt stöd till förskoleverksamheten. Statsystemet inom jordbruket avskaffades 1945. Så påbörjades reformer av barnhemmen. 1946 infördes fria skolmåltider och 1947 reformerades ålderdomshemmen. Sistnämnda år drogs också riktlinjerna upp för efterkrigstidens sociala bostadspolitik. Då infördes även den obligatoriska sjukförsäkringen med fri sjukhusvård och inom familjepolitiken barnbidrag.

Naturligtvis skall detta reformverk inte tillskrivas M personligen. I mycket låg de sociala reformerna i tiden och en motsvarande utveckling kan konstateras i de flesta nordvästeuropeiska industriländer. Flera av reformerna hade närmast karaktären av utbyggnader av beståndsdelar i ett socialt trygghetssystem som funnits tidigare. För M personligen utgjorde dock socialpolitiken en central del i den eftersträvade omvandlingen av en kapitalistisk samhällsordning i socialistisk riktning. Till grund för de olika, sinsemellan till synes disparata, reformerna fanns sannolikt en väl genomtänkt strategi. På skandinaviska arbetarkongressen i Khvn 1920 hade M kommit i kontakt med två danska sopialdemokrater, C V Bramsnæs och K K Steincke. Dessa presenterade då huvuddragen i ett socialpolitiskt program som skilde sig såväl från det bismarckska katedersocialistiska som från det engelska liberalsociala "charity"-inriktade. I det första fallet var det den statliga byråkratiska kontrollapparaten som utsattes för kritik, i det senare inslagen av välgörenhetstänkande. Det var Bramsnæs som utformade de allmänna principerna medan Steincke presenterade de konkreta socialpolitiska lösningarna. En central tankegång hos de danska idégivarna var att socialpolitiska reformer skulle uppfattas som vinstgivande investeringar i den mänskliga produktivkraften. Socialpolitikens kostnader, som tidigare dominerat debatten, skulle inte längre få tillmätas någon avgörande betydelse. Men naturligtvis var den tänkta socialpolitiska reformverksamheten inte enbart nationalekonomiskt motiverad. Det fanns även ett stort inslag av rättfärdighetsargument. Inga människor skulle behöva leva under förhållanden som bidrog till att försämra deras hälsa och i förtid ända deras liv. Inflytandet från dansk socialdemokrati på M:s socialpolitiska tänkande var betydande. Hela sitt liv kom han att betrakta Bramsnæs och Steincke som sina socialpolitiska lärofäder (Nyström 1983, s 222-230).

I M:s socialpolitiska gärning framstår följande drag som centrala. Reformerna skulle vara generellt utformade. Ett exempel är utformningen av barnbidragen, ett annat de fria skolmåltiderna. Förmånerna skulle tillkomma samtliga barn utan hänsyn till föräldrarnas inkomster. M strävade vidare efter att skapa ett alternativ till den existerande socialpolitiska byråkratin. Reformerna skulle genomföras i vad som han menade vara demokratiska former. Ämbetsmannabyråkratins inflytande över genomförandet och tolkningen av reformerna skulle minskas genom att nya administrativa organ inrättades. Det tydligaste exemplet på denna strävan är att förvaltningen av arbetslöshetsförsäkringen från 1934 sköttes av de lokala fackliga organisationerna och inte av den existerande Arbetslöshetskommissionen. En liknande lösning användes i anslutning till sjukförsäkringsreformen. M ville alltså öka det lokala politiska inflytandet på bekostnad av tjänstemanna- och ämbetsmannainflytandet. Strävan efter att öka det politiska inflytandet kom till uttryck även när det gällde själva rättssäkerhetsprövningen av de sociala reformerna. För att de politiska intentionerna bakom reformerna skulle prägla genomförandet av dem förändrades besvärsordningen. Besvären över lokala beslut skulle riktas direkt till socialministern, inte till regeringsrätten. Bakom lösningarna fanns en grundläggande misstro mot den existerande ämbetsmannabyråkratin. Denna misstro låg även bakom M:s strävan att ersätta den befintliga statliga administrationen med en ny till vilken rekryteringen av befattningshavare skedde mer på politiska grunder än de tidigare gällande formella. Arbetslöshetskommissionens ersättande med den nya Arbetsmarknadsstyrelsen 1948 är ett uttryck för denna strategi. Det nya ämbetsverkets generaldirektör hämtades direkt från LO och fackföreningsrörelsens företrädare fick majoritet i verkets styrelse. M eftersträvade att även på lägre nivåer i administrationen rekrytera människor efter informella meriter. I ett typiskt anförande i riksdagen 1943 slog han fast att formell teoretisk utbildning givetvis dock inte borde uppfattas som dementerande (Rothstein 1985, s 163).

M:s aktiva ledning av socialdepartementet är omvittnad. Han skrev själv viktiga delar av propositionerna. Han sökte ständigt komma runt de juridiskt formella hinder som av departementets ämbetsmän ofta anfördes mot aktuella reformer. Genom ett omfattande, ofta informellt, kontaktnät arbetade han för att de sociala reformerna skulle genomdrivas på det sätt han själv tänkt sig. Hans kontakter med arbetarekommunerna och fackföreningsrörelsen utnyttjades för reformernas lokala förankring. Intentionerna bakom lagverket fick inte förfuskas.

M uppfattade dock aldrig den genomförda välfärdspolitiken som en form av socialisering eller som något som borde ersätta socialdemokratins socialiseringskrav. Han fortfor att se den endast som ett steg på vägen mot samhällets totala omvandling i socialistisk riktning. I den programrevision inom SAP som ägde rum i slutet av beredskapsperioden var M en av dem som hårdast kritiserade den av Tingsten framförda tanken att socialdemokratin hade övergett det marxistiskt-socialistiska ideologiska arvet för en mer välfärdsinriktad politik: "Jag har aldrig begripit, varför man skall sätta socialiseringstanken i motsättning mot den s k välfärdspolitiken ... Socialpolitiken flyttar över ytterligare några små belopp till de allra fattigaste. Men att det skulle vara en lösning inför framtiden ... kan jag aldrig föreställa mig. Detta parti kommer aldrig att uppge socialiseringskravet ..." (prot 1 nov 1942, cit efter Johansson, s 363).

M:s ställning inom partiet och regeringen var stark men inte oomtvistad. Förhållandet till P A Hansson försämrades under dennes sista år bla beroende på att M motsatte sig tanken att förlänga samlingsregerandet över krigsslutet. Detta skulle enligt M omöjliggöra en radikalisering och ideologisk profilering av partiets politik. Motsättningar hade även kommit i dagen när det gällde olika utrikespolitiska bedömningar under beredskapsåren. M tillhörde tillsammans med Sköld och Wigforss de främsta kritikerna inom regeringen mot den sv eftergiftspolitiken gentemot Tyskland, vilket föranledde upprepade bekymmer för statsministern. I slutet av kriget vilade ansvaret för utbildningen av de sk danska och norska polis trupperna på M. I själva verket handlade det om utbildningen och utrustningen av reservarméer, regelrätta stridsstyrkor, vilka skulle kunna sättas in vid en allierad invasion och kunna delta i slutstriderna mot den tyska ockupationsmakten. P A Hansson var mycket missbelåten med att M inte mer aktivt hade kontrollerat och begränsat den sv hjälpen i sammanhanget, vilken han själv uppfattade som ett allvarligt hot mot den sv neutraliteten. För att skaffa sig en bättre kontroll över den aktuella utbildningen övertog statsministern ansvaret för denna från M. Men även M:s relationer till andra framstående regeringsledamöter blev ansträngda. Det gäller framförallt hans förhållande till Sköld och Wigforss. Dessa båda uppfattade bla takten i M:s socialpolitiska reformverk som allt för högt uppdriven, och därigenom som ett hot mot statsfinansernas stabilitet, men divergenser av mer personligt slag låg säkerligen också bakom.

Motsättningarna inom regeringskretsen kom till klart uttryck i samband med valet av partiledare efter P A Hanssons plötsliga död hösten 1946. M uppfattade sig inledningsvis som en självskriven efterträdare. För honom talade mycket. Han var vald av partiets verkställande utskott till v ordförande, han hade en lång och framgångsrik tid som partisekreterare bakom sig, han hade varit ledare för riksdagsgruppen i FK och han var slutligen den som mer än alla andra personifierade den socialdemokratiska socialpolitiken, den socialdemokratiska regeringens kännetecken och stolthet. Men M hade missbedömt stämningarna inom partiet. Inom dess ledande grupp, regeringskretsen och verkställande utskottet, var det endast Gunnar Myrdal som stödde M medan resten snabbt enades om den motkandidat Sköld lanserat, Tage Erlander. M fick sitt huvudsakliga stöd i de mer perifera kretsarna, bland något äldre riksdagsledamöter. För många av dem som stödde Erlanders kandidatur var säkerligen önskan om ett generationsskifte på partiledarposten avgörande. Man önskade få en mer varaktig lösning. M uppfattades på grund av sin ålder som en interimistisk lösning. Men säkerligen spelade Wigforss' och Skölds bestämda motstånd mot M in. Om M valts skulle det med stor sannolikhet ha inneburit att slitningar hade uppstått inom regeringskollektivet (Ruin, s 34-42).

Motsättningarna mellan M och regeringskollegerna kvarstod efter partiledarvalet. De fanns med i bilden fram till dess att M 1951 lämnade posten som socialminister. Vid två tillfällen under perioden 1947 — 1951 deklarerade M att han ville lämna sin ministerpost på grund av motstånd mot föreslagna reformer från Wigforss resp Sköld. När M avgick i anslutning tid att koalitionsregeringen med bondeförbundet bildades hade han redan dessförinnan förutskickat sin avgång därför att Sköld inte ansåg sig kunna stödja ett begärt anslag som avsåg att täcka fria semesterresor för barn. M betecknade i riksdagsdebatten Skölds ställningstagande som "den sociala reaktionens första svala" (cit efter Ruin, s 156).

M var politiskt en "stridens" man. Han väjde inte för konfrontation och var obenägen till kompromisser. Hans retorik präglades ej sällan av demagogi och han framstod ofta som det främsta föremålet för den borgerliga oppositionens kritik. I skarp kontrast till denna bild framtonar hans privata personlighet. Han hade djupa litterära och kulturella intressen. Bl a var han den som i egenskap av VD för bokförlaget Tiden introducerade Dan Andersson. Han umgicks gärna med partiets intellektuella elit. Tage Erlander, Alf Johansson, Gunnar Myrdal och Per Nyström tillhörde hans personliga vänner och rådgivare. Erlander och Nyström har betonat M:s betydelse som idégivare och socialpolitisk teoretiker för deras egen utveckling. De såg i M förebilden och men torn. Till kretsen av radikala och intellektuella skall även föras hans hustru, journalisten och samhällsdebattören Else Kleen (bd 21) till vilken han hade ett intensivt men knappast okomplicerat förhållande.

M var en stor begåvning som hade förmågan att förena den teoretiska marxismens utopier om ett framtida klasslöst samhälle med ett konkret socialpolitiskt fiandlingsprogram som utgick ifrån det demokratiskt-parlamentariska samhällets förutsättningar.

Författare

Per Thullberg



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

M:s arkiv i AA. - Brev från M i AA, KB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. [Rubr.] Malmö 1907. 15 s. (Socialdemokratiska ungdomsförbundets agitationsskrift n:r 15 [omsl].) — Syndikalismen i svensk jordmån. Hälsingborg 1910. 29 s. — Sven Hedin - en falsk profet! En granskning av hans "varningsord". [Sthlm, tr] Hälsingborg 1912. 43 s. - Hur kan fattigdomen avskaffas? Sthlm (tr Jönköping) 1913. 16 s. — Sockertrusten avslöjad. Ett kapitel ur rofferiets hist. Sthlm 1913. 23 s. [2. uppl] så. 32 s. -Stormklockepolitiken under kritisk granskning. Sthlm 1916. 156 s. (Tills med P. Albin Hansson.) — Vart bär det hän? Sthlm 1916. 30 s. - Sverges välfärd på spel. Ett ord i dagens stora fråga. Norrköping 1916. 8 s. — Den ryska revolutionen (Första maj, Socialdemokr arbetarepartiets demonstra-tionstidn, 1917, Sthlm, 4:o, s 3-8). — Författningsrevisionens verkningar. Sthlm 1919. 24 s. — Socialiseringsproblemen. Sthlm 1920. 27 s. — Hjalmar Branting (Hjalmar Branting tillägnas denna skrift från vänner och medarbetare ..., Sthlm 1920, s 7 — 21). — Vad gäller valstriden? En översiktlig framställning av de största och viktigaste stridsfrågorna vid valen ... Sammanställning ur socialdemokr synpunkter. Sthlm 1921. 192 s. — Vad vi vilja. En socialdemokr appell till väljarna. Sthlm 1924. 39 s. — Arbetslöshetsförsäkringen jämte andra sociala försäkringar. Sthlm 1926. 31 s. — Stripa och rege-ringskriscn. Sthlm 1926. 32 s. — Trygghet och säkerhet åt Sverges folk! Ett socialdemokr program inför valen. Sthlm 1928. 28 s. — Humanitet och arbetslöshet. [Omsl.] Sthlm 1928. 24 s. - Svensk arbetslöshetspolitik - socialdemokratisk och borgerlig. Sthlm 1930. 22 s. — Landsbygdens fattiga folk och den svenska arbetarrörelsen. En granskning av vissa borgerliga vafsanningar". Sthlm 1930. 24 s. — Kilbommarna och socialdemokratin ... Sthlm 1932. 23 s. - Lantarbetare vart går du? Sthlm 1932. 16 s. — Kapitalismens kris. Sthlm 1932. 24 s. - Radioanförande ... den 7 dec. 1932. [Rubr.] Sthlm [1933]. (4) s. [Om olaga spritförsäljning.] - Hela folket i arbete. Sthlm 1934. 39 s. -De nya folkpensionerna. Sthlm 1935. 30 s. — Bättre folkpensioner. Sthlm 1936. 29 s. — Bättre bostäder. Sthlm 1936. 12 s. — Kampen mot arbetslösheten. Hur den förts och hur den lyckats. Sthlm 1936. 84 s. [Ny uppl] så. — Regeringens anti-krispolitik. Sthlm 1938. 69 s. [Annan uppl:] (48) s. - The unemployment policy (The annals of the American academy of political and social sciences, vol 197. Social problems and policies in Sweden, Philadelphia 1938, s 47-72). [Ny utg:] Swedish unemployment policy. Publ by the Royal Swedish commis-sion - New York World's Fair 1939. Sthlm 1939. 60 s. — En svensk väg genom krisen. Sthlm 1940. 14 s. — Bostad och hyra. Sthlm 1942. 14 s. — De politiska flyktingarna i Sverige. Interpellationssvar avgivet ... i Första kammaren den 22 maj 1943 jämte delar av den efterföljande debatten. Bilaga: ... svar den 5 maj 1943 på en interpellation i Andra kammaren av redaktör G. A, Hallberg angående arbet-sanskaffning åt de norska flyktingarna. Sthlm 1943. 48 s. [Folkberedskapens upplysningsskrifter, 4.] [Ny tr] så. — Socialpolitik och socialism (Festskrift tillägnad Zeth Höglund utg vid hans 60-årsdag ... red avHMehr, Sthlm 1944,s 107-111). - Minnet av Per Albin Hansson (Per Albin utställningen ... [omsl], Sthlm 1946, s 1 — 3). — "Det fanns ingen folkpension —" (Min mor, ny saml, 47 sv män och kvinnor om sina mödrar under red av I Oljelund, Upps (tr Sthlm) 1947, s 172-180; [nya tr] så). -Från fattighus-Sverige till social-Sverige. Sthlm 1948. 16 s. (Socialdemokratisk skriftserie 15 [omsl].) — Fattigdomens bekämpande (Socialdemokratisk kvinnogärning, festskrift i anl av Disa Västbergs 60-årsdag ..., Sthlm 1951, s 13-19). -G M berättar om sin barndom [1—3] (Vi, årg 39, 1952, Sthlm, 4:o, nr 15/16, s 16-18, nr 18, s 14 f, o nr 19, s 9 f). — Så minns jag min mor (Folket i bild, årg 21, 1954, Sthlm, 4:o, nr 43, s 1, 6-8). - Karl Kautsky (Studiekamraten, årg 36, 1954, Sthlm, 4:o, s 10). — Principer i svensk socialpolitik (Historielärarnas förenings årsbok 1955—1956, Upps 1956, s 30-41). - När vi började. Sthlm 1959. 236 s. 2. uppl så. — [Storstrejksminnen] (Fackföreningsrörelsen, organ för Landsorganisationen i Sverige, årg 39, 1959, Sthlm, 4:o, nr 31/32, s 67-69). — Hågkomster (Arbetarrörelsens årsbok ..., Utg av Arbetarnas kulturhist sällskap och Arbetarrörelsens arkiv, 1971, Sthlm, s 103-192 [med inl av A Wedin]). — Revolution och socialism. Sthlm 1975. 174 s. (Tidens samhällsstudier [omsl].) — Bidrag i bl a Tiden 1914-21, 1926, 1928, 1935-36, 1942, 1946-49, 1952, 1959, Sthlm; vidare Arbetet 1906—07, Malmö, Skånska Social-demokraten 1907-12, Hälsingborg, samt bl a MT 12/7 1953, 10/10 1957, 28/10 1958, S-T 19 o 26/6, 3, 10, 17, 24 o 30/7, 6, 13 o 27/8 1955, SvD 1/6 1961.

Redigerat: Socialdemokratiska ungdomsförbundets organ Fram. 1911 (n:r 8) - 1912. Sthlm. 4:o. (Även ansv utg.) — Tiden. Månadsskrift för socialistisk kritik och politik. Årg 7—16, 1915-24. Sthlm. (1915-17:6 tills med H Branting, 1922-24 tills med N Karleby o E Wigforss.) — H Branting, Tal och skrifter i urval. [Red: Z Höglund.] 1 — 11. Sthlm 1926-30. [I red, enl d 1.] - Politisk red för Social-demokraten april—nov 1920 o okt 1921 — 1924.

Översatt: [G] B Shaw, Socialism för miljonärer, Sthlm 1915, 63 s; K Kautsky, Klassmotsättningarna i den franska revolutionens tidsålder, Sthlm 1917, VII, 176 s (Modärnt vetande 10 [omsl]).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biografica, AA.

R Amenius, G M (SMoK 5, 1949); W Björck, Socialministern i arbete (Ett genombrott. Den sv socialpolitiken ... [Festskr till G M], 1944); K Blidberg, Splittrad gemenskap — kontakter o samarbete inom nordisk socialdemokratisk arbetarrörelse 1931-1945 (1984); N Elvander, Skandinavisk arbetarrörelse (1980); T Erlander, 1901-1939 (1972); dens, 1940-1949 (1973); KJ Höjer, Sv socialpolitisk hist (1952); A Isaksson, Per Albin, 1 (1985); A W Johansson, Per Albin o kriget (1985); G Jonasson, Per Edvin Sköld 1946-1951 (1976); N C Jönsson o P Lindblom, Att skriva om G M (Arbetarhist 1986, nr 3-4); L Lewin, Planhushållningsdebatten (1967); H Lindberg, Sv flyktingpolitik under internationellt tryck 1936-1941 (1973); P Lindblom o N C Jönsson, Politik o kärlek (1987); S-O Lindeberg, Nödhjälp o samhällsneutralitet (Lund political studies, 9, 1968); Y Möller, Östen Undén (1986); P Nyström, G M i Marxsällsk (Meddel från Arbetarrörelsens arkiv o bibi 1977, nr 2—3; dens, Välfärdsstaten o dess styrningsmekanismer (dens, I folkets tjänst, 1983); B Rothstein, Managing the Welfare State: Lessons from G M (Scandinavian Pol Studies, vol 8, Oslo 1985); O Ruin, Tage Erlander 1946-1969 (1986); H Tingsten, Den sv socialdemokratiens idéutveckl, 1—2 (1941); N Unga, Socialdemokratin o arbetslöshetsfrågan 1912-34 (1976); B Öhman, Sv arbetsmarknadspolitik 1900-1947 (1970).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
F Gustav Möller, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8662, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Thullberg), hämtad 2019-12-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8662
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
F Gustav Möller, urn:sbl:8662, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Thullberg), hämtad 2019-12-08.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se