Louis A Masreliez

Född:1748 – Frankrike (i Paris)
Död:1810-03-19 – Stockholms katolska församling, Stockholms län

Tecknare, Historiemålare, Inredningsarkitekt, Akademirektor


Band 25 (1985-1987), sida 237.

Meriter

2 Masreliez, Louis Adrien, son till M 1, f i början av 1748 i Paris, d 19 mars 1810 i Sthlm, S:t Eugenia katolska förs. Elev i faderns verkstad, vid Ritarakad 58, resa till Paris 69, studier i Italien 7082, prof vid Målar- o bildhuggarakad 18 april 84jan 97, ledde inredn:arbetena vid de k slotten 8505, agré vid VHAA 2 jan 89, rektor vid Målar- o bildhuggarakad 29 juni 02, hovintendent 9 febr 03, dir vid nämnda akad från 11 maj 05. Led av Målar- o bildhuggarakad 83, LVHAA 03.

G omkr 1773 i Bologna (Moselius 1923, s 48).

Biografi

Vid sidan av bildhuggarverkstaden och de växlande arbetsplatserna i slottsgemaken utgjorde. Ritarakademin Louis M:s uppväxtmiljö. Han följde uppmärksamt undervisningen, som leddes av fadern, L'Archevéque (bd 22) eller J E Rehn, vann sin första medalj redan 1758 och väckte tidigt en viss uppmärksamhet enligt vad C J Ekeblad berättade 1760: "Var jag på ritar-akademien, som är rätt vacker. Där voro vid pass en 20 personer, ibland andra en liten gosse, som är fransos, vid namn Masreliez. Han ritade rätt väl och med mycken kvickhet. Hans fader pousserar i vax och är modelleur vid slottet" (cit efter Ahnfelt, s 106 f). Där och i faderns verkstad knöt M också kontakten med den åtta år äldre Sergel, något som ledde till en livslång vänskap. På en karikatyr av C A Ehrensvärd 1765 ser man dem sitta bredvid varandra och teckna modell. Båda hade stora ambitioner, M att bli historiemålare och därmed nå högst upp på genrernas då gällande värdeskala. Däri hade han inte bara faderns fasta stöd. Både förmän och lärare med överintendenten Adelcrantz och hovbildhuggaren L'Archevêque i spetsen stod bakom honom. Sverige hade inte haft någon historiemålare sedan G Taravals död 1750, och M sattes i lära hos skråmålaren L Gottman, som senare blev både hovmålare och akademiledamot. Gottman hade flera uppdrag samtidigt och drev en stor verkstad. Genom honom fick M sin första större uppgift 1764, en altartavla för Maria kyrka, som ersatte en av Gottman själv, som gått förlorad i branden 1759. Den är hållen i ljus färgskala, ett tidstypiskt, lätt behagfullt måleri. Något år senare fick M beställning på en altartavla för Romfartuna kyrka, Vm, en donation till hemkyrkan av familjen Sparfvenfeldt.

M fick under 1760-talet tillfälle att studera måleri av hög kvalitet både i Lovisa Ulrikas miljö på Drottningholms slott och i familjen Grills samlingar på Österby bruk. Den i släkten Grill ingifte brukspatronen H W Peil tillhörde faderns bekantskapskrets, och hans märkliga förvärv 1766 av Rembrandts stora målning Claudius Civilis satte också sina tydliga spår i M:s altartavla Nattvarden för Romfartuna kyrka både ifråga om komposition och ljusdunkelmåleri. M:s beundran för Rembrandt varade livet ut.

Innan M 1769 började sin fjorton år långa utlandsvistelse, de flesta åren i Italien och många därav i Rom, hade han haft möjligheter att delta i eller åtminstone avlyssna samtal om konstlivets aktuella situation. Fadern spelade under 1760-talet en viktig roll i såväl Rehns och Adelcrantz' inredningar som i Fredrik Adolfs våning på slottet och biblioteket och teatersalongen på Drottningholm, där också Sergel gjorde några tidiga insatser i naturaliekabinettet. Tar man Lovisa Ulrika med i bilden blir det en kvalificerad samling smakdomare som kunde förekomma i denna miljö, där det också fanns tillgång till graverade planschverk och annan, ofta polemisk litteratur kring dagens stilfrågor.

I hemmet på Drottninggatan och i ornamentsbildhuggarens verkstad på slottet sattes aldrig Bouchers måleri eller rocaillens dekorativa företräden i fråga. Vid tillfällen då Rehn eller L'Archevéque var tillstädes måste antikfynden under Vesuvius' lava, greve de Caylus' väldiga bildverk om olika antika kulturer, Winckelmanns antikdyrkande tankar eller Cochins angrepp på rocaillens diktatur däremot ha kommit på tal.

Några dörrövers tycken till två salonger på Drottningholm och rekommendationer av Adelcrantz fick Lovisa Ulrika att ge M ett resebidrag till Paris för vidare utbildning till historiemålare. Säsongen 176970 arbetade han där hos rokokoromantikern Gabriel Francois Doyen. M lämnade snart Paris för akademiundervisningen i Bologna, där han vann pris och ledamotskap 1771. Här gifte han sig och fick en son i all hemlighet; fadern skickade pengar, och när M lämnade Bologna för Rom 1774 hade han också lämnat hustru och barn för alltid; han levde som ungkarl. Ett kortare uppehåll i Florens resulterade i medlemskap i dess traditionsrika målarakademi. Det är egentligen märkligt att M kunde vinna lagrar utan egentliga insatser på det område som både Adelcrantz och han själv utstakat: historiemåleriet. Mycket av hans framgångar berodde på rekommendationer och ett vinnande sätt samt en redan tidigt omfattande boklig bildning. J J Björnståhl (bd 4), som gjorde M:s bekantskap i Bologna och fann honom sysselsatt med en altartavla, talade om att denne hade "allmänt estime for sine talenter och sin vackra conduite" (cit enl Moselius 1923, s 48).

Mötet med Roms mångfacetterade konstliv var överväldigande. Den direkta kontakten med de antika monumenten och de växande museiskatterna, med Rafaels och Michelangelos konstepoker liksom med den sjudande konstverksamheten vid franska akademin och andra konstskolor och ateljéer gjorde M till en början handlingsförlamad. Samtidigt kände han trycket av spända förväntningar hemifrån; han var ute på sjätte året. Vänskapen med Sergel, som var väl etablerad, betydde mycket. Snart kom han in i den romerska konstvärlden och fick tillfälle att möta Canova, Desprez, Gagneraux, den tyske landskapisten Hackert, som varit i Sthlm, Piranesi d ä och d y samt målaren, arkeologen och konsthandlaren Gavin Hamilton, en av den utländska kolonins centralfigurer. Här kunde han nu orientera sig och delta i den aktuella konstdebatten. Den rörde i mycket redan nötta teser, som M tidigare hört formuleras. Antikens konstkultur, och då främst den grekiska, var rättesnöret. M blev nära vän med Anton Raphael Mengs, "il pittore filosofo" på Via Sistina, Winckelmanns trogne apostel.

När den klassicistiske historiemålaren Joseph Vien 1776 kom som direktör för franska Rom-akademin, togs M upp i elevkretsen, där han blev kamrat med Jean Peyron, Jean Sablet och den jämnårige Louis David. M vande sig snabbt att gå till de aktuella träffpunkterna, Caffe Inglese vid Piazza Di Spagna med sina väggmålningar i egyptisk stil utförda av Piranesi, utställningslokalerna och den franska bokhandeln Bouchard & Gravier vid Corson. Dess berömt rika sortiment av konstpublikationer hjälpte honom att bygga upp sitt märkliga konstbibliotek, näst det kungliga störst i Sverige. Den lovande historiemålaren förvandlades till en lärd tecknare och samlare, som nu lade grunden till sin lysande bana som inredningsarkitekt. Han bröt sin dramatiskt ljusdunkelmålande penselskrift mot pennans drivna linjer i kompositioner med de antika myternas motiv. Men ännu oftare fäste han renässansens och antikens konstverk på skissblocket. De tusentals bladen skulle bli en trygg ritningsskatt för kommande behov.

M kunde följa konstlivet därhemma. Brevväxlingen med familjen kompletterades av landsmän på besök i Rom. Gustav III:s bror Fredrik Adolf, som fått den nyorganiserade konstakademin under sitt beskydd, stannade därnere under några månader kring årsskiftet 177677. Några år senare kom arkitekterna E Palmstedt och O Tempelman på studiebesök, och i sept 1780 inträffade slutligen C A Ehrensvärd, som blev M:s nästan dagliga sällskap under månadslånga perioder fram till våren 1782.

Stilutvecklingen i hemlandet, brytningen med rokokon, stämde helt med M:s inställning, även om han kunde tycka att den släpade efter. Själv hade han fäst sig vid en senare fas i klassicismen, som fått sina företrädare både i England och Frankrike. Om dess frammarsch i Paris kunde Palmstedt berätta för M 1779: "Nu nyligen hava arabesker i basrelief och målning tagit början, och således givit girlander, vaser och medaljonger sin bane; på detta sätt kunna Berain, Lepautre, Marott och Vateau komma till liv igen" (Brev till ...).

Det blev denna dekorationsstil M kom att introducera i Sverige. Den kallades också groteskstil, och M kunde följa den från dess ursprung, i Pompeji, Herculaneum och de romerska termerna till Rafaels Loggior och Giulio Romanos Palazzo del Te i Mantua:en ornamentik med bisarra sammanställningar av mänskliga figurer, djur och växter till ett glest, ibland yttäckande mönster. Dess intrikata variationer kunde han fästa på skissblocket inför originalen eller efter gravyrverkens planscher. Där var särskilt två av betydelse, en av Giovanni Piranesi från 1769, den andra av F Smugliewiecz över Neros Gyllene hus 1776; av Rafaels stanzer och loggior ägde han G Volpatos editioner. M:s utsmyckning av Ehrensvärds rum i Rom blev ett första försök i denna stil: en fris med figurer i grått mot blå botten, camaieu bleu. Ehrensvärd hade i M funnit den idealiske läraren, kunnig och ambitiös, än mer sen ryktet nått Rom att Ehrensvärd skulle efterträda Adelcrantz som överintendent och akademi-preses. Deras livfulla brevväxling visar att samvarons diskussioner också gällt konstfilosofi och medelhavsländerna; lärofäderna är Montesquieu och Winckelmann. M hade en faktisk del i Ehrensvärds båda böcker i ämnet, själv hade han tillfälle att 1803 tala härom i VHAA. Innan M lämnade Rom hösten 1782, målade kollegan Sablet honom omgiven av böcker, ritningar och målarattiralj; på staffliet står en oljeskiss till ridå för den nya operan i Sthlm. Efter hemkomsten 1783 ställde M ut en ofullbordad målning, Alcestes död, i samband med att han och brodern blev ledamöter av Målar- och bildhuggarakademin.

Det var som historiemålare M innehade akademiprofessuren, men några historiemålningar i vanlig mening gjorde han aldrig. Motståndarlägret vid grälen inom akademiledningen talade också om den kapsejsade historiemålaren som låtit penslarna ligga torra. Så mycket mer glänsande blev hans insatser som inredningsarkitekt och lärare.

Det började med några privatuppdrag, bl a för brukspatron Peil en 20 m lång, smal fris av samma typ som den för Ehrensvärd i Rom. När Gustav III över Paris återvänt från sin Italien-resa, såg han i M den arkitekt som kunde skapa motsvarigheter till de nya franska interiörerna. Men M blev också konstnärlig rådgivare åt kungen. Han fick ansvaret för hängningen av målningarna i slottets nedre galleri och angränsande rum åt öster; inrättandet av detta konstgalleri krävde att äldre rokokointeriörer spolierades, något som M minst av allt beklagade. 1785 kunde M avsluta sitt arbete och galleriet ta emot intresserade besökare. I centrum på en av väggarna hade M hängt Rembrandts Claudius Civilis, ungdomsårens stora inspirationskälla. Hängningen och tavelbestämningarna visar att M hade en för sin tid god konstorientering. Han fick också senare uppdraget att förteckna kungens konstsamlingar efter dennes död. Då C F Fredenheim (bd 16) övertagit ansvaret för museum och samlingar på slottet, ändrade han M:s arrangemang i galleriet, som alltså fick en livslängd av åtta år.

De första inredningsuppdragen gällde ett kabinett i kungens lilla våning på slottet utanför hans divan 1785 och följande år den turkiska paviljongen på Haga, ritad av trädgårdsarkitekten Piper; M komponerade också möbler, gardiner och klädslar till dessa interiörer, som båda var hållna i den kyligt behärskade tvåfärgsskalan, grått mot blå botten, som M själv konstaterade vara omodern redan när paviljongen invigdes 1788. Från och med näst följande inredningar 178789, kungaparets divaner, arbetade M med en rikare färgsättning.

Med Hagapaviljongen inledde M hösten 1789 sitt märkligaste inredningsuppdrag, som slutfördes några månader efter kungamordet 1792. Tempelman, kamrat från Romtiden, hade byggt det lilla lantslottet, en motsvarighet till Versailles Petit Trianon. Här kunde nu M komponera samman alla reseårens synbilder, de flesta fastade på skissboksbladen. Han förenade den slösande rika ornamentiken med figurscener, monumentalt byggda eller livfullt dramatiska. Färgen fick större betydelse, alltid återhållsam men med ett medvetet spel mellan kallt och varmt. Så täckte M väggfält och fönsterpaneler i det tiotal rum som paviljongen rymmer, "divanen" med sitt lilla förrum, sovrum och bibliotek, matsal, stor salong, kabinett och "lektyrrummet" med glasad vägg mot park och vatten. Han formgav också det mesta av den lösa inredningen. Hans konstnärskap hade nu fått sitt mest fulltoniga uttryck. M hade helt iklätt sig den roll Rehn tidigare spelat.

Den arabeska stilen i kungens Hagapaviljong kunde i likhet med sina närmaste förebilder i Paris återkalla minnet av Berain och Watteau. Någon konstorienterad gustavian kanske också kunde påminna sig den unge Taravals väggpannåer för nedre slottsgalleriet jämnt sextio år tidigare. Kungens paradsängkammare på slottet hade varit ett eko av Ludvig XIV:s grandiosa inramning. Från arabeskens nyss färdigkomponerade, drömska värld ute på Haga reste kungen direkt till operamaskeraden, varifrån han fördes upp till sin stora, kalla paradsängkammare, där han också blev liggande på lit de parade. Masreliez-namnet är förknippat med dessa tre miljöer: operasalongens förgyllda vithet och de resliga kolonnernas sovgemak med den yngre brodern Jean Baptiste, arabeskens med Louis.

M fortsatte sina påbörjade inredningsuppdrag och fick nya av hertigen-regenten, den unge kungen och änkedrottningen. Någon politisk eller annan belastning under den nya regimen hade han inte, han uppträdde alltid med övertänkt balans. Närmast efter Haga kom huvudvåningen till prinsessans palats, 1800-talets arvfurstepalats, en Palmstedt-kopia efter Adelcrantz' operahus. Det gällde en ståtlig svit åt torget och strömmen samt entresolerade rum åt gården. M fortsatte här med variationer på de motiv han komponerat för Hagapaviljongen, ibland med mer inslag av fria ytor och av vitt med guld; även för dessa salar och salonger, kabinett och sängkammare ritade han en del möbler och andra lösa inredningsdetaljer. Sofia Albertina kunde flytta in 1794.

Samtidigt hade omgestaltningen av flera våningar uppe i slottet satts i gång. Det var bara brist på pengar som kunde hindra att äldre interiörer spolierades. Varken M eller brodern tvekade att riva vad fadern en gång arbetat fram; vid denna tid fick också den äldre stilen sitt namn, rokoko, närmast som ett skällsord.

I hertig Karls våning högst uppe i östra längan fick M fria händer och kunde spela ut hela sitt register av flitigt samlade dekorativa kunskaper: romerskt och renässans, alla de tre kolonnordningarna, krigiska emblem med framförallt marina symboler, antik och nordisk mytologi får växla om med bataljmålningar av J P Lemke (bd 22). Hertigen var nöjd med den pompösa miljön, men han uppskattade samtidigt den älskliga inredning han lät M göra för sin mätress, aktrisen Euphrosyne Löf (bd 24) i Salviigränd 1.

Det fortsatta 1790-talet och åren efter sekelskiftet ägnade M åt det unga kungaparets våningar och ett långdraget arbete med änkedrottningens nya våning i kanslihuslängan, där hon själv ingrep i detaljerna. Här arbetade M med nya variationer på arabeskens stora ornamentsskatt. Han lyckades alltid, utom i hertig Karls våning, hålla sina interiörer lätta och ljusa, fyllda av musiskt behag. Det är emellertid en djupt allvarlig natur, som byggt upp dessa lätt drömlika interiörer. M var moralist, flitig och plikttrogen, gömde skickligt sin bitterhet över att aldrig lyckas gestalta sina upplevelser i bild. Han uppskattade både musik och vild natur, hyllade Pergolesi i en dekorativ fris, valde motiv ur Glucks opera Alceste för sitt receptionsstycke till akademin 1783; han beundrade de fria utblickarna i naturen kring Turin. Sin konstfilosofi deklarerade han i ett tal 1803 i VHAA, där han valts in för sina teckningar till en medaljsvit för Gustav III. M var slutligen en uppskattad lärare; under hans tid som direktör mer än fördubblades elevantalet vid akademin.

Endast en gång har M själv målat väggarnas dekor, i ett kabinett för Gustav III. Annars arbetade han som inredningsarkitekt och presenterade arbetsritningar i full skala. Målare och snickare av olika kvaliteter förverkligade vad han fäst på papperet. Listan på sådana medhjälpare är lång och omfattar många berömda konsthantverkare. Flera av dem följde honom under hela hans verksamhet som inredare. M blev en av de sista av gustavianerna. Han kunde på avstånd uppleva hur Italiens konstvärld föll sönder inför Napoleons konstrov, men han hade just avlidit då empiren med Bernadotte nådde Sverige.

Under 1800-talet glömdes alltmer M:s insatser. Man kunde visserligen erkänna honom som "den mest klassiskt bildade artist vi på långliga tider, kanske någonsin, ägt" (Beskow, s 241) men ännu Levertin kunde fålla hårda ord om den stil M skapade här hemma, en sengustaviansk variant av den nyklassicistiska interiörkonsten: "den tråkigaste av konststilar, det arkeologiska arkaiserandet". Först med 1920-talets pånyttfödda klassiska antikintresse kom familjen M:s inredningskonst i blickpunkten. Det blev framförallt konsthistorikern C D Moselius (f 1890) som i tal och skrift och med praktiska restaureringsarbeten kom att ge familjen och särskilt då M förnyad aktualitet. På Moselius' initiativ ordnades 1949 en separatutställning i Nationalmuseum av M:s verk: målningar, teckningar, skissböcker, inredningsritningar för Sthlms slott, Hagapaviljongen och Arvfurstens palats samt ritningar för möbler och medaljer.

Författare

Åke Meyerson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Utförliga förteckn:ar över M:s måln:ar, teckn:ar, ritn:ar, brev, tal o anteckn:ar i C D Moselius, L M (1923). Ang tr brev se tr arb nedan.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Inträdes-tal ... 5 april 1803 (VHAAH, d 9, Sthlm 1811, s 265275). Bref till Gustaf af Sillen. [178791, meddelade o kommenterade av] C D Moselius (Nationalmusei årsbok, årg 4, 1922, Sthlm, 4:o, s 145-162). L Masreliez' och C A Ehrensvärds brevväxling. Med orienterande inl utg av C D Moselius. Sthlm 1934. 4:o. 179 s. [Föreningen för bokhantverk, publikation för 1933-1934.] Brev till A U Wertmüller mfl 1779-84 i SvD 9/4 o 7/5 1922 medd av Moselius.

Källor och litteratur

Källor o IM: A Ahnfelt, Ur sv hofvets o aristokratiens lif, 5 (1882); B v Beskow, Carl August Ehrensvärd (VHAAH, 16, 1841); Brev till Carl Sparre från A v Axelson, R F Hochschild, E Palmstedt o H v Sivers-Liljensparre (HH 32:2, 1942), s 117; Carl August Ehrensvärds resa till Italien (utställmkat, FrKA, dec 1978); U Cederlöf, Sv teckmar, 1700-talet. (En konstbok från NM, 1982); S Fogelmarck, Gustav III teaterbyggaren (Gustav III. En konstbok från NM, 1972); Gustav III (utställmkat, NM, 1972); Gustav III:s paviljong på Haga (1948); R Josephson, Carl August Ehrensvärd (1963); G Jungmarker, Kring några dekorationsritn:ar av L M for Slottet o Haga (Sv kungaslott, 1952); A Lindblom, Frihetstiden o den äldre gustavianska tidens rumsinredn:ar (Sthlms slotts hist, 3, 1941); S Lindroth, Sv lärdomshist. Gustavianska tiden (1981); L Looström, Den sv konstakad ... 17351835 (188791); L M, en länge glömd gustavian (utställn:kat, NM, 1949); L M o C A Ehrensvärd, Brevväxl, ed C D Moselius (1934); C D Moselius, Un peintre d'origine francaise å la cour de Gustave III, L M (Bulletin de la Société de 1'histoire de fart francais, 1920); dens, L M:s brev till Gustaf af Sillen (NMÅ 1922); dens, L M:s brev till A U Wertmuller (SvD 7, 8 o 9 april o 7 maj 1922); dens, L M (1923); dens, Den klassiska konstens renässans under 1700-talet o Adrien, Jean Baptiste o L M (SSEA 1923); dens, L M som dekoratör o teoretiker (SSEA 1924); dens, Kiosken eller Turkiska paviljongen vid gamla Haga (1925); dens, M-rummen i Hotel Östergötland (1925); dens, Det stora omslaget i 1700-talets konst. Från rokoko till Louis XVI (Sv nyttokonst 1925); dens, Sofia Magdalenas divan på Sthlms slott. Ett rekonstruktionsförsök (ibid 1927); dens, Den sengustavianska interiörkonstens källor o förutsättmar (NMÅ 1936); dens, Den sengustavianska tidens rumsinredmar på Sthlms slott (NMÅ 1940); dens, Carl Gustaf Tessins ungdom (1967); C Nordenfalk, Tavelgallerier på Sthlms slott under senare delen av 1700-talet (Sv kungaslott, 1952); På klassisk mark. Målare i Rom på 1780-talet (utställmkat, NM, 1982); Å Setterwall, Erik Palmstedt (1945); A G Wahlberg, Sv konstnärers väg till antiken 1755-93 (1977); N G Wollin, Den sengustavianska tiden (Sthlms slotts hist, 3, 1941); 1700-tal. Tanke o form i rokokon (utställn:kat, NM, 1979).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Louis A Masreliez, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9152
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Louis A Masreliez, urn:sbl:9152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se