Jesper Swedberg

Swedberg, Jesper, f 28 aug 1653 på gården Sveden, Falun (Lefwernes beskrifn, s 19), d 26 juli 1735 i Brunsbo, Skånings-Åsaka, V Göt, begr 29 jan 1736 i Varnhem, ibid. Föräldrar: bergsmannen Daniel Isaksson o Anna Pedersdotter Bullernæsia. Elev vid Falu trivialskola, inskr vid UU 3 nov 66, vid LU ht 69, åter vid UU 11 nov 74, disp pro gradu 9 dec 82, mag 12 dec 82, allt vid UU, prästv i Västerås 12 febr 83, utrikes resa till England, Frankrike, Tyskland o Holland 84–aug 85, predikant vid Livreg till häst 85–91, en tid även e o hovpred, kh o prost i Vingåker, Söd, 14 juli 90 (tilltr sommaren 92), fick jämte E Benzelius d ä (bd 3) o I Kolmodin (bd 21) i uppdrag att revidera psalmboken 91, led av bibelkomm 8 juli 91–juni 92, tredje teol prof vid UU o kh i Danmark, Upps, 24 sept 92, led av kyrkohandbokskomm 8 nov 92–93, rektor vid UU 18 dec 92–vt 93 o ht 97, deltog i riksdagarna 93, 13–14, 19 o 23 (led av sekreta utsk 93 o 13–14, av bankoutsk 13–14) samt vid utskottsmötet 10 (led av sekreta utsk o bankoutsk), förste teol prof vid UU o domprost i Uppsala 17 okt 94, erhöll episkopal uppsikt över sv förs:arna i Amerika 96, över sv förs i London 10, över sv förs i Portugal 12, biskop i Skara 21 maj 02 (tilltr sommaren 03), disp för teol graden vid UU 2 maj 03, teol dr 1 juni 05.

G 1) 16 dec 1683 i Sthlm, Ridd, m Sara Behm, f 1 april 1666, d 17 juni 1696 i Uppsala (Lefwernes beskrifn, s 230; Benzelius), dotter till assessorn vid Bergskollegium Albrekt B (bd 3, s 58) o Catharina Johansdotter; 2) 30 nov 1697 (ibid, s 245) m Sara Bergia i hennes 3:e gifte, dp 21 juli 1653 i Västerås, d 3 mars 1720 i Skara (ibid, s 247), dotter till kh i Norrbärke Andreas Petri B o Beata Mårtensdotter; 3) 25 dec 1720 i Skånings-Åsaka, V Göt (ibid, s 606) m Christina Arhusia i hennes 3:e gifte, f 6 dec 1661 i Irsta, Vm, d 6 juni 1739 i Skara, dotter till prosten o kh i Falun Johannes Jonae A o Sara Karlsdotter Hising samt tidigare g m bokhållaren vid Falu kopparkontor Anton Svab.

S är en av 1600- och 1700-talens mest betydande gestalter i den svenska kyrkan. Han härstammade från en bergsmanssläkt i Dalarna, som enligt Rasmus Ludvigsson (Genealogica 20) var av danskt ursprung. Ur denna har flera släkter utgrenat sig. S:s bror blev bergmästare och adlades Schönström och av samma ursprung var också Västeråsbiskopen Otte Svinshuvud och skalden Georg Stiernhielm (bd 33). Släktnamnet Swedberg antog S och hans bröder efter gården Sveden i Stora Kopparbergs socken nära Falun, där fadern var bergsman. S:s dotter Anna var gift med ärkebiskop Eric Benzelius d y (bd 3) och han blev på så sätt nära befryndad med en rad betydande svenska biskopar och politiker. S:s barn adlades Swedenborg.

Efter skolgång i Falun blev S 1666 student i Uppsala, men trivdes inte där utan for 1669 till det nyinrättade universitetet i Lund, där han inackorderade sig hos teologiprofessorn Petrus Holm, gift med hans systerdotter. I Lund följde han bl a under tre års tid Samuel Pufendorfs (bd 29) undervisning i naturrätt. 1674 återvände han till Uppsala, där den för sin lärdom och lutherskt-ortodoxa fromhet högt ansedde teologiprofessorn Martin Brunnerus (bd 6) blev hans informator. Under sex år, även efter dennes död, bodde S i Brunnerus hem i den fastighet som idag är Västgöta nationshus. Av dennes praktiska och generösa sätt att vara tog S intryck, liksom av hans kritik mot flärdfull klädsel och bruket att använda peruk. 1682 promoverades han till magister och prästvigdes därefter i Västerås. S missiverades som regementspredikant vid Livregementet till häst och blev därmed bosatt i Stockholm. Strax därefter ingick han sitt första äktenskap, med den förmögna Sara Behm (bd 3, s 57), vars syster var gift med S:s bror. Äktenskapet gav S visst ekonomiskt svängrum.

Med syftet att lära känna kyrkolivet och verksamma teologer i främmande länder företog S 1684–85 en ettårig studieresa till England, Frankrike, Holland och Tyskland. Han saknade tidigare generationers rädsla för socialt umgänge med personer av annan teologisk konfession och hade en välvillig inställning till det han mötte. I den engelska kyrkan med dess biskopsämbete såg han en parallell till de svenska förhållandena. På många punkter där de båda kyrkorna nu skilde sig åt i teologin ansåg han att man ”så småningom” skulle komma överens. Den engelska konfirmationsakten ville han gärna införa i Sverige. I de olika länderna iakttog han med intresse hur sjuk- och fattigvården var anordnad och tog särskilt intryck av hur väl den fungerade i det romersk-katolska Frankrike.

S kallades av Karl XI att tjänstgöra som hovpredikant och han kom i egenskap av regementspräst ofta att predika inför kungafamiljen. När han därvid en gång tog upp frågan om ungdomens fostran och utbildning pekade han på gymnasieundervisningens brister och lärarnas dåliga förhållanden. I ett samtal med Karl XI föreslog han att skolordningen skulle höja lärarnas status genom en föreskrift om kunglig fullmakt, att de skulle få högre lön och kyrkoherdes rang samt ha möjlighet att befordras till pastorat. Detta, menade han, skulle stärka den allmänna skolans ställning, befrämja att dugliga lärare anställdes, vilket i sin tur skulle bidra till ökad elevrekrytering och inverka positivt på undervisningen. Att ordna en god undervisning var en kristen plikt. En förbättring av skolan hade länge stått på dagordningen och kom nu till verkställighet genom 1693 års skolordning.

S kom på olika sätt att stå Karl XI nära. Efter att ha avböjt flera förnämliga tjänsteerbjudanden tackade han 1690 ja till att bli kyrkoherde i Vingåker och tillträdde två år senare befattningen. Här trivdes S, men hann knappt flytta dit innan kungen utnämnde honom till tredje teologie professor vid UU och prebendekyrkoherde i Danmarks socken; ett par år senare blev han förste teologie professor och domprost. Under Uppsalaåren verkade han också som församlingspräst och någon ledande vetenskapsman var han knappast. Som professor ägnade han sig flitigt åt sina prebenden och han synes som domkapitelsledamot ha varit särskilt angelägen om prästernas förkovran. Han lyckades bl a, med hänvisning till 1 Mos 47:22 om hur prästernas jord undantogs då Egypten i övrigt blev faraos egendom, hos Karl XII genomdriva att prästerna befriades från att betala skatt på sitt tertialtionde. Under S:s tid som domprost inträffade 1702 den stora stadsbrand i Uppsala, som till stora delar ödelade domkyrkans medeltida inredning; fyra dagar efter katastrofen utnämndes han till biskop i Skara.

S var kritisk mot Karl XI:s reduktion och dess ekonomiska konsekvenser för enskilda människor. Ofta omtalat är det tillfälle, då han, utifrån bibelordet ”I skinnen dem hudena av och köttet ifrån deras ben och äten” (Mika 3:1), i en predikan kritiserat reduktionen. En av hans mäktiga vedersakare hade då gått upp till kungen och sagt: ”Skall prästen så få predika? Han borde hålla inne med sådant. Konungen svarar ganska betänkeliga: Bekräftade prästen sin predikan med Guds ord? – Ja. – När prästen haver Guds ord för sig och förehåller det redeliga, haver konungen intet att tala därpå” (Lefwernes beskrifning, s 136 f.). Händelsen belyser inte bara S:s starka ställning utan än mer hur den lutherska hustavlans treståndslära fungerade (Pleijel 1951). Inom dess lärostånd var kungen som åhörare underordnad prästen i dennes andliga ämbetsutövning och skulle därvid lyssna och undervisas. S:s goda relation till Karl XI stördes inte av hans agerande på denna punkt.

Ett arbete för en ny översättning av Bibeln under ledning av Haquin Spegel (bd 33) hade inte nått resultat. När Karl XI irriterades över detta visade S honom det exemplar av anteckningarna från den runt 1600 arbetande s k Strängnäskommissionen – Observationes Strengnenses (tr 1943) – som han under studenttiden fått av Brunnerus. Detta ledde 1691 till att en ny bibelkommission tillsattes under Eric Benzelius d ä:s ordförandeskap. S ingick däri och arbetade mycket energiskt för att få till stånd en nyöversättning utifrån grundtexten, alltså inte bara en revision av Gustav Vasas bibel från 1541. Så radikalt ville kommissionen dock inte gå till väga; S:s anteckningar från arbetet är bevarade i LSB (Kh 36). Den kyrkobibel, knuten till Karl XII:s namn, som trycktes 1703 var frånsett stavningen och uppsättningen i s k brutna verser identisk med översättningen från Gustav Vasas tid. På egen bekostnad lät S därefter i enklare utförande och på billigare papper trycka en bibelupplaga för att den skulle bli tillgänglig bland allmogen. I bibelspridningsfrågan var han mycket engagerad.

I 1600-talets reformatoriska konsolideringsarbete var behovet av en enhetlig psalmbok stort (Wahlström 1951 a). Uppdraget att åstadkomma en gemensam psalmbok för hela riket gavs till teologiska fakulteten i Uppsala, men denna ville lämna det vidare till den tillsatta kyrkohandbokskommittén som dock inte heller ansåg sig kunna gå i land med uppdraget. Den ökande psalmdiktningen ställde konstnärliga krav på psalmernas språkliga form, meter och rimflätning, de uppfattades inte längre som blott dogmatik på vers. I det läget kom budet att gå till den icke overksamme S. I brev till Spegel 17 jan 1691 (tr i Lundström) berättade S ”i tysthet”, att han, biträdd av den pietistiskt orienterade Urban Hiärne (bd 19) och Johan Barchius hade börjat revidera den halvofficiella s k Ubsalapsalmboken från 1645 och efter kontakt med kungen nu fått enskild sanktion att gå vidare med detta. Sedermera knöts Spegel, Israel Kolmodin (bd 21) och Jacob Boëthius (bd 5) till gruppen. När denna hunnit göra det grundläggande arbetet fick S jämte Kolmodin och Eric Benzelius d ä 1691 offentligt uppdrag att revidera och komplettera Ubsalapsalmboken, varvid ingick att de skulle avlägsna allt ”som löper emot vår kristlige tros rättesnöre” och endast med lätt hand revidera gamla och välkända psalmer. För de rena språkfrågorna knöts Uppsalaprofessorn Petrus Lagerlööf (bd 22) till kommittén. När denna våren 1693 var klar med sitt arbete överlämnades ett psalmboksförslag först till ärkebiskop Olaus Swebilius (se ovan) och en kommitté av biskopar och sedan till teologiska fakulteten i Uppsala för den teologiska granskning som S önskade. Också ett utskott från riksdagens prästestånd genomförde en minutiös genomgång av texterna. Ingen hade några större anmärkningar att anföra. På S:s initiativ och bekostnad satte bokföraren Georg Burchardi upp nytt tryckeri i Stockholm, dit moderna maskiner införskaffades och utländsk arbetskraft anställdes. Med kungligt tillstånd trycktes där 1694 det som brukar kallas den Swedbergska psalmboken, innehållande 482 psalmer. För att underlätta dess användning var däri införd en utförlig psalmvalslista arrangerad efter kyrkoårets alla söndagar. Den utgavs i 30 000 exemplar i sju olika editioner.

Samtidigt lät S med statsmedel trycka en förkortad utgåva i mindre format, avsedd att spridas och brukas främst bland barn och ungdom. Den innehöll 259 psalmer (med bibehållen numrering), varvid en stor del av det nya materialet hade uteslutits liksom eljest mindre frekventa psalmer. Eftersom den var tryckt främst med tanke på den 12-årige kronprins Karl (XII), har utgåvan kallats prinspsalmboken.

Sedan psalmboken utkommit av trycket riktades emellertid från några av den lutherska ortodoxins företrädare skarpa anmärkningar mot den teologi man såg sig finna där och i de därtill fogade evangelie- och bönböckerna. Den främste kritikern var S:s prästvigningsbiskop Carl Carlsson (bd 7) i Västerås, Swebilius måg, av S karaktäriserad såsom ”ortodoxissimus”, vilken därvid biträddes av sin svåger professor Crispinus Jernfelt i Dorpat och superintendenten i Narva Jacob Lang, senare biskop i Linköping. I var sin till kungen ingiven skrift granskade de texternas ordval och enskilda formuleringar med den luthersk-ortodoxa dogmatikens lupp och menade sig spåra t ex oluthersk gärningslära, pietistisk mysticism och kalvinistisk predestinationslära, liksom att i psalmerna här och var förekom poetiska friheter som inte överensstämde med Bibelns exakta lydelse.

Den egentliga orsaken till deras angrepp har inte gått att klarlägga, men det är uppenbart att det var S personligen som var måltavlan och psalmboken mera en förevändning för Carlsson att agera i en personlig konflikt av äldre datum. Ett biskopsmöte sammankallades på kungens initiativ i oktober 1695. Till detta ingav S en försvarsskrift omfattande 350 sidor, där han bemötte kritiken och bl a pekade på att denna till inte ringa del riktade sig mot sådana psalmtexter som sedan länge varit i bruk ”utan förargelse”. På äldre dagar sammanfattade S de starka känslorna och den upprörda kritiken mot sin psalmbok: ”Där var kätteri därinne; där var ny religion å färde. Riket skulle råka i större villervalla och olägenhet än det var i konung Carl IX:s tid. Där skulle bliva religionskrig utav. Konungen och Swedberg vilja stifta en ny religion” (Lefwernes beskrifning, s 183). Angreppet har sammanfattats såsom ”lika hänsynslöst som hätskt och småaktigt samt … i de flesta fall obefogat”; någon avsiktlig avvikelse från kyrkans tro och lära hade S i varje fall inte gjort sig skyldig till (Lundström). Resultatet av biskoparnas slutgranskning blev emellertid att 78 av psalmbokens psalmer uteslöts, huvudsakligen sådana som genom uttryck för den individuella fromhetens subjektiva erfarenheter förebådade pietismen. Samtidigt blev några psalmer tillagda. De ännu osålda exemplaren av S:s tryckta psalmbok drogs in och den blev förbjuden att använda.

Den Swedbergska psalmbokens öde var beseglat, men den hade redan sålts i omkring 10 000 exemplar. De konfiskerade exemplaren lagrades i Riksarkivets valv på Skeppsholmen i Stockholm, där man sedermera befarade att de skulle förfaras genom fukt och mögel. 1699 beslöts på S:s initiativ att en del av lagret skulle säljas till de svenska församlingarna i Delaware och flera sändningar skeppades över dit. Även svenska biblar såldes på S:s tillskyndan till Amerika. Redan 1696 hade S dit som gåva skickat de 600 exemplar av sin förbjudna psalmbok som han haft i sin ägo.

Det bemötande som denna bok utsattes för, liksom hur ”Spegels, S:s och Brasks skönaste och innerligaste sånger” rätt bryskt avvisades, har kallats ”kanske den största litterära skandal som inträffat i vårt land” (Liedgren). Denna S:s största motgång kom att förbittra hans återstående liv.

När S kritiserade kyrkans lutherskt-ortodoxa ståndpunkt för att vara skolastisk och teoretisk hade han, utan att själv vara pietist, en öppen hållning mot denna gryende väckelse. I sina skrifter kunde han ibland referera till dess banbrytare Philipp Jacob Spener och han har beskrivits som ”en svensk Spenergestalt” med inflytande också från pietismens förelöpare Theophil Grossgebauer i Rostock (Lizell 1920). Att det måste vara fråga om ”en hjärtetro och gärningar”, och inte bara en ”hjärnatro och ordatro”, menade han i kritik mot ortodoxin (Catechismi gudliga öfning, s 638). Den var som ”en skugga utan kropp” och S myntade om den, det efter honom brukade uttrycket ”stortro” (Lefwernes beskrifning, s 84). Under riksdagen 1723 besökte han pietistledaren Elias von Walcker och deltog i en konventikel i dennes hem. Därefter redovisade han i prästeståndet sina positiva och uppskattande erfarenheter av vad han varit med om och avvisade de många falska beskyllningar som han menade hade utspritts om rörelsen. I sin Lefwernes beskrifning noterade S att han höll mer av pietisterna än antipietisterna. Teologiskt framstår han som något av en dörröppnare i motvind, stående på tröskeln mellan den uniforma ortodoxin och den mera subjektivt orienterade pietismen. Konventikelplakatets utfärdande 1726 kunde han inte förhindra.

Den nya psalmbok som antogs 1695 och påbjöds till uteslutande bruk 1698 bär, trots S:s personliga motgång, i högsta grad prägeln av hans insats och han var själv mycket verksam både som författare till och översättare av psalmer. Psalmboken innehöll 413 nummer. Förutom att han där har gjort bearbetningar av ett stort antal äldre psalmer finns där fjorton originaltexter och sjutton översättningar av S (Högmarck). Den skulle vara i bruk tills den 1819 ersattes av den s k Wallinska psalmboken där dess psalmer kom att utgöra grundmaterialet. I vissa bygder fortsatte den dock att användas i gudstjänsten ända in på 1890-talet. 1708 utgav S en samling med ytterligare Någre gudelige psalmer.

Den frambrytande pietismens folk kände inte igen sig i 1695 års psalmbok, utan kom under 1700-talet att skapa sina egna sångböcker. I det sammanhanget utgavs så sent som 1874 Åttatio psalmer ur … Swedbergs psalmbok. Inför tillkomsten av 1937 års psalmbok publicerades Ur Jesper Svedbergs psalmskatt (1932) – en samling moderna bearbetningar av psalmer av S som återfanns i 1695 års psalmbok, men som därefter uteslutits.

I 1986 års psalmbok är S:s namn knutet till femton psalmer. Av hans egna texter hör alltjämt flera till de mest frekvent använda, så t ex Lova Gud i himmelshöjd, och parafrasen på den aronitiska välsignelsen, Herre, signe du och råde. Den eljest anonyma texten Nu är en dag framliden förbättrades av S till en mycket omtyckt aftonpsalm. Av hans många översättningar har likaså Nu tacka Gud, allt folk och Uti din nåd o, Fader blid, en stark ställning. Hans översättning av Gud låter sina trogna här, är en slags sammanfattning av den allmänkristna läran om skyddsänglarna, som för S var mycket närvarande (Wahlström 1951b). Trots den motgång som drabbade honom förblir S den stora portalgestalten i den svenska psalmbokens historia.

Vid biskopsvalet i Skara 1702 var S inte uppförd på stiftets förslag. Karl XII begagnade sig emellertid av kyrkolagens möjlighet att utnämna ”någon annan tjänlig” än de tre av stiftsprästerna föreslagna, nämligen S, som vid valet erhållit fjärdeplaceringen. Som stiftschef tillträdde han sommaren 1703. I maj samma år disputerade han för teologie doktorsgraden, och med befrielse från ytterligare examination promoverades han 1705. Sina avskedspredikningar i Uppsala med omfattande faderliga råd till studenterna överarbetade, utvidgade och utgav han under titeln Ungdoms regel och ålderdoms spegel (1709).

S har beskrivits som en myndig och barsk stiftschef som kunde driva sin vilja emot domkapitlets övriga ledamöter och även emot landshövdingarna såsom företrädare för statsmakten. Han var en ”livlig känslomänniska”, som inte var fri från ”ensidig subjektivism”, vilket kunde leda till ”härsklystnad och egenmäktighet” (Tottie). Han var en flitig predikant och genom katekesförhören ivrig som pedagog. Hans pastorala intressen torde ha varit ett av skälen till att han genomdrev att det ena biskopsprebendet 1714–15 flyttades från Synnerby till det i förhållande till biskopsgården Brunsbo mera närbelägna Skarke (Varnhem).

Genom sin mångfrestande bakgrund och företagsamhet kom S att i Skara verksamt bidra till en kulturell uppryckning för stiftet och staden. Han inskärpte med ihärdighet och iver det nödvändiga i att prästerna var belästa och hade ordentliga intellektuella kunskaper, men fann det lika viktigt att de var fromma och praktiskt dugliga. Mot bruket att vid byte på kyrkoherdetjänsterna konservera prästhuset, d v s att efterträdaren gifte sig med företrädarens änka eller dotter, var han kritisk. Han samlade stiftsprästerskapet till prästmöten varje år och hann under sitt episkopat visitera samtliga församlingar i medeltal tre, en del t o m fyra gånger. Vid sina församlingsbesök verkade han för att 1695 års psalmbok skulle komma i bruk och att man därvid skulle sjunga ”till skiftes eller ymsom”, d v s att kvinnor och män sjöng verserna växelvis, så som S var van från sin barndom i Dalarna. Med sina intryck från sitt besök i Frankrike var han observant på om församlingarna försummade sina skyldigheter att sörja för tiggares och andra fattigas underhåll och om de underlät att inrätta fattigstugor. I sitt allmänna intresse för trycksaksspridning verkade han för att kristen litteratur kom folket till handa och han var själv en av sin tids mest flitiga författare. S:s brevsamling och åtskilliga outgivna manuskript förstördes dock vid upprepade eldsvådor.

På S:s tillskyndan anlades 1707 ett tryckeri i Skara, bekostat med domkyrkans medel. Därigenom kunde han genom herdabrev och ströskrifter enkelt stå i förbindelse med stiftets alla präster. Han var mycket engagerad i tryckerifrågorna och hur böckernas format, papperskvaliteter, typsnitt och typografi skulle underlätta deras avsättning. S har med sin praktisk-ekonomiska begåvning karaktäriserats som ”en synnerligen durkdriven affärsman” (Wahlström 1951a).

Som biskop fick han 1719 uppleva också stadsbranden i Skara, där bl a gymnasiet blev så skadat att en nybyggnad blev nödvändig. Vid dess återinvigning 1723 kunde S för stiftet lägga fram sitt pedagogiska program, där modersmålet som undervisningsspråk stod i centrum; de klassiska språken var viktiga, men nödvändiga endast för lärdare studier och borde krävas endast för dem för vilka boken skulle vara en ”födkrok”. Det var viktigt för S att ingen elev tvingades in på en yrkesbana som han inte hade lust eller fallenhet för, och föräldrar fick inte av blott sociala skäl driva sina söner att bli präster. I Skara främjade han också provinsialläkarorganisationens etablering liksom inrättandet av apotek.

Under sin studieresa till England hade S starkt berörts av hur markerat söndagshelgden iakttogs och präglade storstaden London; som biskop inskärpte han gång på gång vikten av att helga vilodagen och han kunde se rikets olyckor som en följd av brott mot tredje budet. Samtidigt menade han, att antalet helgdagar under kyrkoåret var alltför stort och ville inskränka deras antal genom att avskaffa t ex apostladagarna och storhelgernas fjärdedagar och flytta en rad andra helgdagar, som inföll på en datumbestämd veckodag, till en näraliggande söndag. Flera gånger framförde han sina synpunkter till kungen. Inte förrän 1772 kom dock den första helgdagsreformen i denna riktning, där åtskilliga av S:s önskemål tillgodosågs. Också de s k veckopredikningarnas antal ville han inskränka och mot likpredikningarnas hagiografiska utformning var han kritisk. Ordningen med ”uppenbar skrift och kyrkoplikt” (1686 års kyrkolag, 9 kap, 1 §) ville S ersätta med enskilt skriftermål, eftersom offentligheten motverkade det själavårdande syftet och saknade pastoral funktion.

Som predikant hade S en för sin tid särpräglad profil. Han var okomplicerad och folklig och en uttalad motståndare till ortodoxins homiletiska formalism. Som predikant står han under inflytande av inte bara Spener, utan också av Johann Arndt och Christian Scriver. Framställningen var textanalyserande, utlade trosläran och undervisade om hur den etiskt skulle tillämpas i vardagslivet. Åt dogmatiskt-teoretiska reflektioner med åtföljande polemik ägnade han sig inte. I stället var det ofta utifrån sina subjektiva erfarenheter insatta i det frälsningshistoriska sammanhanget som han talade. Han var exegetisk och bibelpedagogisk och brukade på predikstolen ha den lilla ”Wankifs bibel” i handen, där han slog upp och läste de relevanta textställena; dessa använde han dock inte som dicta probantia (bibliska bekräftelser), utan som uttryck för en levande frälsningshistoria. För sina stiftspräster framhöll han att förkunnelsen måste vara samtidsorienterad. ”Den myndige och temperamentsfulle dalkarlen var starkt medveten om att tala å Guds uppdrag. Hans frodiga gemyt kunde icke förlikas med den skolastiska teknikens regler” (Brilioth). Sina homiletiska principer samlade han i boken David och Nathan (1713), med titeln anspelande på 2 Sam 12. Sin katekisation sammanfattade han enkelt, folkligt och praktiskt i den mycket spridda utvecklingen av Luthers katekes, Catechismi gudliga öfning (1709), där inflytandet från Spener är tydligt. Han utgav en rad predikosamlingar, av vilka en del utkom i nya upplagor ännu under 1800-talet.

För att underlätta för de skolelever som hade svårt med latinet utgav S 1714 En liten bok, innehållande ens christens tro och lefwerne. Detta var en förkortad svensk översättning av Matthias Hafenreffers inflytelserika Compendium doctrinæ cœlestis, som enligt 1611 års skolordning och fram till 1734 var obligatorisk lärobok i gymnasiet och vid universiteten. S använde den som underlag för prästmötenas disputationer.

1638 hade kolonin Nya Sverige grundats vid nuvarande Wilmington, Delaware, USA. Ett drygt halvsekel senare, 1693, avsände den knappt tusen personer stora gruppen av svenskar ett gemensamt brev till hemlandet, där de vädjade om att få sig tillsända svenska biblar, postillor, katekeser och annan uppbyggelselitteratur och även svenska abc-böcker. Brevet vidarebefordrades till Karl XI, men blev inte föremål för några åtgärder. När saken drog ut på tiden gjorde sig S till svenskamerikanernas talesman inför kungen och han fick raskt kungens uppdrag att biträda ärkebiskopen i kontakterna med dem. Som ”eforus öfwer de svenska församlingarna i Amerika” kom S under flera decennier att från hemlandet leda det kyrkliga arbetet där. Stundom, såsom på titelbladet till sin bok America illuminata (1732) kunde han kalla sig Amerikas biskop.

S var aktiv i utbildningen av svenska präster för verksamhet i de tre församlingarna i Delaware. Han sände ut femton präster för sådan tjänst, varav de flesta efter något decennium återvände till prästtjänst i Sverige. S stod i flitig brevväxling med dessa diasporapräster; de skulle inte bara svara för den svenska själavården, utan borde också gärna bedriva mission bland indianerna. Han hade i detta uppdrag så stort förtroende hos Karl XII att denne 1708 lät utfärda en fullmakt in blanco, där S själv kunde fylla i namnet på den präst som han fann vara lämplig och villig att sändas ut.

I Amerika skulle de svenska prästerna knyta kontakt med sina engelska ämbetsbröder och S såg gärna att svenskar och engelsmän predikade i varandras kyrkor. Gemensamt skulle de bilda ett värn mot sekter och schismatiker. Vid sin utresa till Amerika skulle de svenska prästerna stanna till i London och uppvakta biskopen där; med denne stod S själv i kollegial brevväxling om de amerikanska kyrkliga förhållandena. I America illuminata betonade han hur man skulle ”fly onyttiga ordträtor” och i stället verka för ”förtroendet” mellan anglikaner och lutheraner. Efter S:s död övergick den episkopala tillsynen över den svensk-amerikanska kolonin till ärkebiskopen och Uppsala domkapitel – först 1789 upphörde bruket att från Sverige sända ut präster till den gamla kolonin.

1710 bildades en svensk församling i London, som ställde sig under S:s episkopala jurisdiktion. Med kännedom om S:s insatser för kolonin i Delaware tog den svenske konsuln i Portugal initiativet till att en svensk präst under S:s överinseende skickades till den svenska kolonin i Lissabon; en sådan befattning var i bruk 1712–21.

1723 utgav S en omarbetning av sin Catechismi gudliga öfning med titeln En gudelig barna cateches til vngdomens tienst i the swenska församlingar utom riket, och tog initiativet till tryckning av särskilda bibelupplagor för svenskamerikanernas räkning. En stor, ännu otryckt skrift – som inte skall förväxlas med det ovan nämnda förkortade arbetet med snarlik titel – är hans Svecia nova seu America illuminata, Thet är nyja Swerige eller America, af Gud then alrahögste nådeligen uplyst af evangelii lius … (i RA o KB).

Den respekt S åtnjöt hos anglikanerna blev tydlig genom att han invaldes i The Society for Propagation of the Gospel in Foreign Countries. S:s internationella kontakter och förmåga att se kyrkan också utanför de konfessionella och nationella gränserna gör honom till en föregångare på ekumenikens område.

Då det nya statsskicket diskuterades vid 1719 års riksdag yrkade S, ensam i prästeståndet, på ökad religionsfrihet för i riket inflyttade industrimän och hantverkare: 1724 tillerkändes de reformerta arbetarna vid Alingsås manufakturverk sådan frihet. Även om han vid riksdagen inte uttryckligen yrkade att enväldet skulle bestå, ogillade han frihetstidens förändrade statsskick: ”ingen konung i hela den heliga Skrift har haft så inskränkt makt.” Han kom därvid i motsättning till adelns ledande företrädare. När ett rykte spreds att han till Ulrika Eleonora skulle ha sagt att hon före sin kröning ”skulle tro alla sina undersåtar, men efter kröningen ingen” (Tottie, s 248) ledde det till sådan missämja mellan honom och ständerna, att han lämnade riksdagen och uteblev även nästa år. Drottningen hade i brev till S markerat att hon inte önskade hans närvaro (12 dec 1719, tr i Tidn:ar utg i Upsala). Trött på partistriderna deltog han fr o m 1726–27 års riksdag inte i riksdagsarbetet.

Trots att S avlagt ed på 1719 års författning skrev han året efter dess tillkomst utifrån Jos 1:16–18 och Psalt 101, där vikten av att underordna sig Guds lagar framhålls, ett eget förslag till en sådan, En gudelig regeringsform för en christelig öfwerhet, som han med sin vanliga oförvägenhet i var sitt exemplar sände till Fredrik I och Ulrika Eleonora. S förordade där det teokratiska enväldet. En smord konung hade sin makt omedelbart av Gud och ansvarade inför honom. Enväldet såg han som den av Gud själv instiftade statsformen, och ett envälde där både överhet och undersåtar fruktade Gud var det bästa styrelsesättet. Men, betonade han, såsom enskild person var en konung, som alla, en svag och syndig människa som behövde goda rådgivare för att inte ”regera efter behag och sina godtycken”; överhetens främsta ”instruktion” fanns i Guds lag (Normann). Men tiden för ett sådant styrelseskick var ohjälpligt förbi.

S har också en viktig plats i den svenska språkvetenskapens och lexikografins historia. Redan under sin utrikes resa i ungdomen hade han i Flandern inspirerats av filologen Hiob Ludolf, som hade påbörjat, men aldrig kom att avsluta utarbetandet av en svensk ordbok. Arbetet med bibelöversättningen och psalmboken betydde att S fick ta ställning till en lång rad språkfrågor. Det gjorde att han än mer, också på ett teoretiskt sätt, kom att intressera sig för svenska språket och hyste stora planer för dess modernisering och standardisering, varvid hans grundidé var en mera ljudenlig stavning. Efter att 1685 för biskoparna ha lagt fram till diskussion skriften Oförgripelige tankar om the swenska språkets förbätrande, utgav S 1713 ett latinsk-svenskt lexikon, Enchiridion lexici latino-svetici, och 1715 det mera omfattande Lexicon: in qvo voces latinæ, ebræ et græcæ ... Följande år publicerade han en nära femhundrasidig bok med den till Dom 12:5 alluderande titeln Schibboleth. Swenska språkets rycht och richtighet, där han utförligt argumenterade för sina nystavningsidéer och sin puristiska hållning emot användandet av inlånade ord. ”Ju tydligare man kan tala och skriva, ju bättre är det”, påpekade han. ”Invecklat, krusigt och mörkt tal är tecken på invecklat sinne och krusigt huvud som inte är viss på saken eller tecken på ormstucket huvud, [i vilket] bryderi och griller inne äro” (Schibboleth, s 90).

S publicerade långa listor på främmande ord, som borde bytas ut mot svenska motsvarigheter, liksom på ”gamla vackra ord och ordalag”. Bland mycket annat ville han också, att tryckstilen antikva skulle användas i stället för fraktur, att substantiv skulle skrivas med liten begynnelsebokstav i stället för stor, att interpunktionen skulle förenklas och att bokstaven w skulle uttalas som konsonant istället för som vokal. S:s språkprogram drog in honom i en utdragen debatt med Urban Hiärne, medan han vid ett sammanträffande i Lund 1718 fick instämmanden från Karl XII. 1722 utgav han En kortt swensk grammatica, där han utvecklade sina tankar om språket. S:s storverk och skötebarn var emellertid hans Swensk ordabok, som 1722–23 presenterades för kanslikollegium inför dess tryckning; han hade där förtecknat hela det svenska ordförrådet. S:s nya idéer mötte emellertid motstånd och hans begäran villfors inte. Ordaboken förblev otryckt intill 2009, då den utgavs i en vetenskapligt kommenterad utgåva.

Med sina barn i åtanke skrev S på äldre dagar ned sin utförliga Lefwernes beskrifning, som är tryckt såväl i en fullständig, diplomatarisk edition (1941) som i en förkortad utgåva med nutida stavning (1960). Den ger en intressant bild av hans självuppfattning. Läsaren får genom den nästan naiva berättarglädjen en levande framställning av hans personliga gemyt och drastiska humor och kommer på så sätt S betydligt närmare än det är möjligt med de flesta av hans samtida. Själv ansåg han sig livet igenom, alltifrån det att han som barn räddades ur direkt livsfara, genom änglavakt stå under Guds påtagliga beskydd och han stod öppen för apokalyptiska perspektiv. Genom sin religiositet kom han att påverka utvecklingen hos sin berömde son Emanuel Swedenborg (se nedan).

S tycks ha haft en medfödd auktoritet som gjorde att han bemöttes med respekt. Han var ”utrustad med en synnerligen god hälsa och hade ett friskt och hurtigt lynne” (Tottie). Sin mening stack han aldrig under stol med och en okuvlig energi präglar allt han företog sig. Understundom kunde man i samtiden raljera över hans ”självmedvetna företagsamhet” som Spegel i en ”satyra” (Helander s 181): 

Man bör Hr Swedbergs låf i ingen måtto klandra
Ty han stor förmån har i många mål för andra.
Så mången herlig bok har ingen Doctor skrifvit
Så mången twistig sak har ingen Biskop drifvit
[…]
Så fort han skref har man ei kunnat böcker trycka
Och om til hans beröm her skulle något fattas,
Så wet han seja sielf hur högt som han bör skattas.

På sin ålderdom klagade S över att han varken hade ”minne eller tanke”. Han fick 1732 Kungl Maj:ts befrielse från att delta i domkapitlets sammanträden och det finns en rad exempel på hur han de sista åren var påtagligt medtagen av sin ålder. S har träffande karaktäriserats som ”en storvulen svensk med hett blod och en ödmjuk kristen med fromt hjärta” (Rosendal). Hans grav finns i prebendet Varnhems klosterkyrka.

Vid den revision av den svenska almanackans namnlängd som genomfördes 1901 infördes för den 26 juli, S:s dödsdatum, namnet Jesper till minne av honom.