Magnus Birgersson

Död:1290-12-18 – Visingsö församling, Jönköpings län

Kung


Band 24 (1982-1984), sida 647.

Meriter

Magnus Birgersson ("ladulås"), d 18 dec 1290 på Visingsö, Jönk. Föräldrar: Birger jarl (bd 4) o Ingeborg (bd 20), dtr till konung Erik Knutsson (bd 14) o Rikissa av Danmark. Sveahertig vid faderns död 66, tagen till konung vid Mora sten 22 juli 75, krönt i Uppsala domkyrka 24 maj 76.

G 11 nov 1276 i Kalmar m Helvig (bd 18), d 1324, dtr till greve Gerhard I av Holstein o Elisabet av Mecklenburg.

Biografi

M:s föräldrars äktenskap ingicks omkr 1235. M, som var andre sonen, kan antas vara född omkr 1240. Hans levnadsbana innan han grep kungakronan 1275 är påfallande svagt dokumenterad. En gravinskrift i Värnhems klosterkyrka över Björn Näf, känd 1276–96 som riddare och från 1288 ledamot av konungens råd, kallar denne 'fidelis minister Birgheri ducis Suecia; et pedagogus domini Magni regis' (sveajarlen Birgers trogne rådgivare och kung M:s lärare). Härmed kan sammanställas Erikskrönikans (EK) uppgift om hur Birger gav sonen Valdemar en riddare som tuktomästare; Björn Näf kan ha fostrat mer än en av jarlsönerna. En annan lärare kan spåras i (den i övrigt okände) magister Palne: i sitt testamente 1275 önskar denne som exekutorer alla fyra Birgerssönerna, "vilkas nåd jag erkänner mig ha åtnjutit". En tillfällighet ger en glimt av M:s litterära bildning: vid ett besök i Linköping 1281, kort före kyrkoprivilegiernas utfärdande, hade M i sina händer i kyrkomäns närvaro ett Innocentius III:s brev (1206), varvid olyckligtvis blybullan lossnade (varför intyg om äktheten måste utfärdas). Överhuvud synes M:s gärning förutsätta en ganska omfattande bildning.

Birger, som sedan 1250 styrde riket med full kunglig myndighet, förvärvade 1255 apostoliskt skydd för sin åtgärd att tilldela sina söner 'certas portiones in regno' (vissa andelar i riket). Han var nu änkling med sönerna Valdemar, M, Erik och Bengt. EK ger utan tidfästande en motsvarande uppgift. 'Regnum', 'riket', skall här tolkas som konungadömet, d v s de kungliga rättigheterna, inte riksterritoriet. Det har gällt att ge den unge kungen och hans bröder ett passande underhåll. Vid samma tid skiftade Birger sigillstamp. Den gamla stampen övertogs av M och försågs med en ny omskrift, där denne betecknades 'iunior dux sweorum' (unge sveajarlen). Detta sigill är visserligen blott känt i användning 1270–75, men omskriften har relevans för faderns livstid. Häremot svarar att då Birger kort före sin död 1266 åberopar alla fyra sönernas godkännande av en hans donation, M – som här liksom Erik och Bengt nämnes f f g – betecknas med ett enkelt 'dux'. Liksom Valdemar var utsedd att efter fadern tillträda 'konungadömet', var M således utsedd att tillträda jarladömet'.

M tillträdde 'jarladömet', ett antal spridda rättigheter och gods, och mottog enligt EK därtill Nyköpings hus med Södermanland i län. Hans ställning blev dock en helt annan än faderns. Det knappa brevmaterialet 1267–73 ger klart besked att Valdemar nu ensam företräder 'riket', medan M framträder endast som hans broder (i familjeangelägenheter) eller som den främste av stormännen.

M bar dock Birgers forna titel av 'dei gratia dux sweorum' – där 'dux' nu utlästes 'hertig' ej 'jarl – och hade ambitionen att återge denna dess forna innehåll. Det bör erinras om att jarlen sedan ett århundrade haft del av riksstyrelsen och att under det senaste halvseklet ingen personlig kungamakt utövats. Efter några år begynner en förskjutning till M:s förmån. Den (fragmentariska) norska Magnussagan ser, här och framgent, det sv skeendet ur Magnus Lagaböters synpunkt: genom giften med döttrar till den danske kung Erik Plogpenning var denne och Valdemar besvågrade. Valdemars vänner i Sverige börjar enligt sagan falla från omkr 1272; oroselement inom familjen är emellertid brodern Erik. EK, som återger en värdefull tradition från M:s omgivning, talar om hur 'hertigens rote' blev större än kungens, hur 'hertigen ville då mera råda' och hur oenighet uppstod. Tydligen gjorde M nu öppet anspråk på delaktighet i kungamakten.

Som första utslag av tvedräkten har man (med skiftande tolkning) sett det påvebrev från kyrkomötet i Lyon 9 aug 1274, riktat till 'hertigen, lagmännen, domarna och övriga ädlingar' i Sverige, vilket på begäran av de sv biskoparna vänder sig mot missbruk och överträdelser till kyrkans och den kristna trons skada. Emellertid ingår detta i kyrkans aktion för Folke Jonssons insättande som ärkebiskop. Det kända exemplaret har tillkommit Uppsalakyrkan; ett annat, okänt, kan förutsättas ha varit riktat till kungen. Påvebrevet visar sålunda att ovan angivet mönster – hertigen den främste av stormännen – tillämpades ännu vid början av år 1274. Inom ett knappt halvår hade dock en radikal förändring inträtt. Påvebreven från Lyon 9 jan 1275 är tillkomna på Valdemars begäran. I anslutning till kyrkomötets maning har han ställt i utsikt sv korståg österut. Åberopande ett vasallskap hos påven via den sv peterspenningen begär han dennes stöd: oroselement inom riket har satt upp en 'rex Suecie de facto'. Arkebiskopen och Linköpingsbiskopen får nu påvens fullmakt att ingripa. Vad som här avtecknar sig är ett beslut av de sv stormännen att kungamakten skall delas av kung och hertig, eller att M t o m skall ha fadern Birgers ställning. Att en förändring i M:s ställning inträtt framgår av att en "B Mathei", samtidigt som han kallar sig Valdemars man, utbeder sig både kungens och hertigens besegling, då han 22 aug 1274 disponerar gods som han mottagit av Valdemar.

Valdemar hade sålunda hösten 1274 tagit upp kampen för att återställa sitt kungadöme. Det närmaste halvåret vilar i dunkel. Den kallelse under straffhot att vid palmsöndagen infinna sig i Vadstena, som Valdemar riktar till sina män, bör snarast förläggas till 1275. Att han ingalunda saknade anhängare och resurser framgår indirekt av de ytterligtgående anstalter M och Erik vidtog, sedan de totalt brutit med brodern-konungen. De sökte stöd hos Erik Klipping av Danmark, som åtminstone Erik haft tidigare kontakt med och som kunde vara benägen för en aktion som försvagade krafterna bakom Erik Plogpennings döttrars arvskrav. Genom ett avtal på Sönderborg (Als) 1275 (utan dag) ställdes 100 krigare (med följen) – enligt EK 700 danska och tyska ryttare – till deras förfogande mot 6 000 mark silver, för vilket en borg (med underhållsområde) i Sverige sattes i pant. Mot en sådan slagstyrka var Valdemar utan utsikter. Sammanstötningen vid Hova på Tiveden 14/15 juni 1275 innebar ett militärt och politiskt sammanbrott för honom. Ännu här är M:s personliga roll oklar: uppträdde han personligen i Sönderborg, gjorde han själv en insats som anförare?

Motståndet var på kort sikt brutet, men för M fanns många krafter att manövrera mot: Valdemar, som inte utan vidare kunde frånkännas rike och arv för sig och de sina; Erik, som kunde väntas kräva M:s forna ställning; de sv stormännen, beredda att utnyttja kungamaktens kris; den sv kyrkan med påvens uppdrag att bistå den rättmätige konungen; den norske kung Magnus, angelägen att åstadkomma sin svågers återinsättande; den danske kung Erik, med stora fordringar och innehav av en rikets borg; tyska städer och furstar, beredda att köpa sig fördelar inom riket. Det närmaste året skulle visa M:s förmåga att göra sig till herre över situationen, men fem år krävdes innan hans välde var fast etablerat.

Valdemar hade flytt västerut över gränsen mot Norge, men återvände och blev då gripen av M:s folk. Enligt EK hölls nu ett 'hov' i Västergötland: en delning av riket beslöts, som åt Valdemar lämnade Västergötland med Dal och Värmland samt Småland. Härmed kan sammanställas en (odaterad) 'frivillig' försäkran i Valdemars namn, uppsatt på Askanäs (vid Mälaren), varigenom denne till 'hertig' M avstår sitt 'ärvda rike' och sin 'krona'. Någon motsättning behöver här inte föreligga. Det gällde för M att snabbt nå en uppgörelse, som tillmötesgick Valdemars ofrånkomliga anspråk och därmed bröt udden av tvekan om hans avsägelse kunde accepteras. 22 juli 1275 skedde den ceremoni på Mora äng, varigenom Valdemar avsade sig kronan och M 'togs' till konung. Redan samma dag 'tronsattes' M i närvaro av det samlade episkopatet i Uppsala domkyrka, vilken samtidigt mottog donationer av M och Erik. Den senare antog nu titel av 'dux' och övertog det gamla 'jarladömet'.

På nyåret 1276 hade situationen åter ändrats och M befriats från medhärskare inom riket. Erik hade plötsligt avlidit (17 dec). Han fick ingen efterträdare i sitt för kungamakten farliga ämbete. Den fjärde brodern, klerken Bengt, ryckte upp som M:s nära medhjälpare, men utan annan benämning än 'frater regis' (konungens broder). Valdemar, som i dec residerat i Lödöse och med kunglig auktoritet drivit politik med Holstein och Lübeck, gick åter över norska gränsen, denna gång för att ställa sina krav på återfående av hela 'riket' under svågern kung Magnus' beskydd.

Inför sommarens nordiska förhandlingar stärkte M ytterligare sin ställning. Förhandlingar med kyrkans män – som det förefaller vid ett inte närmare känt möte i Tälje – föregick kröningen i Uppsala pingstdagen 1276. Vid denna avgav han en försäkran till biskoparna att snarast "skilja kyrkomännens och kyrkornas rättigheter från kronans", att fritaga kyrkan från krigstjänst samt att – sånär som på testamentsrätten som krävde särskilda förhandlingar – efterkomma programmet i påvebrevet 9 aug 1274. I vad mån M härmed 'köpte' sin kröning är omtvistat; man har pekat på att vissa klerikala krav snarast bottnade i påvestolens skattekrav mot det sv prästerskapet. Bevarade privilegiebrev från samma tillfälle för Gotlands, Lübecks och Rigas köpmän vittnar ytterligare om hur M;s kungadöme nu sågs som en realitet.

M infann sig således (26 juni) som krönt konung i Horsaberg vid Götaälvmynningen till det fredsmöte kung Magnus utlyst och där även kung Erik var företrädd. M och Valdemar utsåg var sin nämnd, den förre av sv biskopar och stormän, den senare av norska och danska. Det krav som framfördes å Valdemars vägnar var hans återtagande med full makt över 'riket', varemot han var villig att stå till svars för anklagelser. M lät erbjuda 'Hälsingland'(Norrland), Värmland och Dal jämte 300 mark årligen som underhåll. Detta bud – väsentligt sämre än föregående års (vilket tydligen sågs som förverkat) – uppfattades på Valdemars sida som en skymf, och man lät förhandlingarna stranda. Sannolikt var detta också M:s syfte.

Valdemar sökte nu andra lösningar. Han återvände för en kort tid till Västergötland – enligt EK för att vid ett 'hov' i 'Sanda' säga upp avtalet med M och återfordra 'riket'. Hans nya möjlighet var att anförtro sin sak åt kung Erik. Anledningen till att dennes och M:s vänskap övergick i öppen fiendskap är okänd. Sannolikt är den, åtminstone formellt, att söka i uraktlåtenhet från M:s sida att fullgöra avtalet i Sönderborg. I sammanhanget hör hemma det bröllop M firade i Kalmar nov 1276 med Helvig, dotter till greve Gerhard I av Holstein, av ett furstehus med stort inflytande på det danska riket. Det var ett motdrag mot Valdemar, som nyligen förmält en dotter med Helvigs broder. När M efter elva år fann nödvändigt att söka påvens dispens, uppgav han att äktenskapet avsett att förhindra ett samgående mellan kung Erik och greve Gerhard. Behovet av den sena dispensen förklarades med att M tidigare haft förbindelse med två kvinnor, besläktade med Helvig i fjärde led. Med den ena, Sofia, hade han varit trolovad, med den andra, onämnd, haft en sexuell förbindelse. Kanske är dessa upplevelser att förlägga till Erik Klippings hov. M:s giftermål inträffade anmärkningsvärt sent; behovet av tronarvinge hade infunnit sig.

Den sv-danska fejden utbröt vid tiden för bröllopet, då M:s här härjade i Skåne och Halland. Kung Erik övertog vintern 1277 initiativet med Valdemar i följe. Värend och Finnveden härjades, Skara intogs och Axvall belägrades. Ett avtal ingicks snart mellan M och Erik. M erkände sin skuld, nu 4 000 mark silver, och satte Lödöse hus och län i pant. Sannolikt enades man också över huvudet på Valdemar om dennes framtid. I ett senare fördrag lovade de två kungarna att inte skydda varandras fiender. Intressegemenskapen var återställd.

Ännu hösten 1277 engagerade Valdemar Eriks svågrar, markgrevarna av Brandenburg, för sin sak, mot ett löfte att till dem avstå Gotland. Även härvid tycks M ha schackat honom genom ett fördrag med dessa furstar. Det återstod nu för Valdemar blott att träda i direkt förhandlingskontakt med M. Vid ett möte i Skänninge (vintern 1277/78?) upprepade han sin avsägelse av 'riket'. Han återfick sina arvegods. Tidiga annalnotiser uppger att han mottog Västergötland och Östergötland men avstod kungatiteln. Från nyåret 1278 omtalas han och skriver sig 'quondam rex' (fd kung). Det är uppenbart att han de närmaste åren ofta vistades i och befattade sig med dessa landsdelar. Det finns varken anledning att förkasta uppgiften eller att ge den innebörden av en riksdelning. Sannolikt har Valdemar till sitt underhåll disponerat kronans rättigheter i de två landen.

Knappt var Valdemar bragt under kontroll förrän ett annat hot mot M:s monarki öppet framträdde. Spridda notiser meddelar om oroligheter under ledning av Johan Filipsson (Aspenäsätten) och Filip Finvidsson (Rumbyätten). Resningen förefaller ha begynt i Skara. M:s svärfar, greve Gerhard, som tycks ha inträtt i hans sold, tillfångatogs. Hans drottning, Helvig, tog sin tillflykt till ett kloster. Hans danske medhjälpare Ingemar Nilsson dräptes. Jönköpings borg angreps, och dit drog M:s härsmakt. Norröna källor omtalar ett sv angrepp mot Norge och den norska ledungsflottans sammandragande till landa-märet. Hur M red ut stormen är obekant – han hade dock nu ryggen fri mot Danmark. EK talar om list och lampor, och härmed stämmer att upprorsledarna under 1279 förekommer i M:s närhet. Hur Valdemar under orostiden förhållit sig är oklart. Han skall ännu en gång ha fått avsäga sig kronan. Hans ställning hade dock blivit ohållbar. Efter aug 1280, då han avvecklade godsinnehav, påträffas han inte mer i Sverige. Enligt annalnotiser hade han avträtt sin rätt i 'riket' och begett sig till Danmark, övergivande sin gemål Sofia.

Från konciliet i Lyon hade påven 1274 påbjudit tionde i sex år av kyrkans ämbetsinnehavare för att finansiera ett korståg. Först 1278 inleddes uppbörden i Sverige. Den blev inte problemfri. M själv fick en påvlig anmodan att återställa de medel han beslagtagit under åberoende av sin trängda situation. Strax härefter åtog sig biskoparna vid ett koncilium i Tälje (16 okt 1279) för kyrkans räkning en 'välvillig gärd' av alla dess jordagods som bidrag till betalning av den genom krigen ådragna skulden. Vad det gällde var uppenbarligen att lösa in Lödöse från kung Erik. Till samma möte hänföres av ålder en samling statuter för den sv kyrkan. Dess sista punkt 'De captivitate regum' (Om fängslande av konung) kan ses som en kyrkans reaktion på det hot som M varit utsatt för under det senaste året. Prelaterna hotade med bannlysning dem som tillfångatog, fördrev eller dödade den krönte konungen och förvägrade den kröning som deltagit i sådant. – Det har ifrågasatts (Schmid, Lönnroth) om det inte är Valdemars kungadöme som här skall skyddas mot M. Med här given tolkning av tronskiftet finns dock inte anledning ifrågasätta dateringen till 1279.

Källäget bidrar till att låta M:s fem första kungaår framstå som en utdragen kamp för att gentemot inre och yttre krafter hävda den makt över 'riket' han tillskansat sig. Tolkningsmöjligheterna är flera; denna framställning ligger närmast Roséns och Söderlinds (sinsemellan delvis oöverensstämmande), längre bort från Lönnroths, där kyrkomännen menas endast ovilligt och till högt pris ha accepterat M:s usurpation.

M:s regering är tiden för privilegiesamhällets definitiva etablering, såväl genom kyrkoprivilegier som genom lagstiftning. Det svåra källäget gör dock att det ej kan uteslutas att liknande lagstiftning, nu saknad, tillkommit under det föregående kvartseklet. Det är dock klart att en samhällsutveckling pågått, som under M fick sina lagliga konsekvenser.

Den frihet från kunglig uppbörd (böter och skatter), som tidigare kungar beviljat kyrkan, betraktades som begränsad till deras regeringstid och icke omfattande de nya pålagor som tillkommit genom personliga prestationers övergång till skatt. Under Valdemars tid hade andliga institutioner genom enskilda kungabrev beviljats immunitet. Det generella privilegiebrev, som förebådats vid M:s kröning 1276, utfärdades vid Helvigs kröning i Söderköping 29 juli 1281. Kyrkan i dess helhet gavs frihet från såväl stående skatter som kommande pålagor; biskoparna skulle uppbära böter av brukarna av kyrkojord. Dock omfattade icke privilegiet senare förvärvad jord och frånhände icke kungen rätt att förhandla om frivilliga gärder (som skett 1279). 1281 års privilegium – förnyat och fört fram i tiden (till 1302) av sonen Birger – utgjorde intill reformationen grunden för kyrkans särställning inom det sv samhället. Den världsliga aristokratin reagerade negativt mot detta omfattande frälse utan tjänst – måhända redan i samtiden, i varje fall efter M:s död. Privilegiebrevet har setts som ett uttryck för att M:s kungadöme alltifrån sitt etablerande var beroende av kyrkomännens stöd. Helt kan detta synsätt inte avvisas, med tanke på de osäkerhetsfaktorer som förelåg inom den egna familjen och inom aristokratin. Dock har man underskattat den frihet kyrkan faktiskt redan åtnjöt. Privilegiebrevet bör ses som en åtgärd bland flera, avsedda att etablera ett fast läge inom en samhällssektor.

Motsvarande reglering av världsligt frälse skedde vid ett möte i det kungliga palatset på Adelsön (i Mälaren), sannolikt 27 sept 1280. En månad tidigare hade sluträkningen gjorts upp med 1278 års upprorsmän: på Sthlms slott hade Johan och Birger Filipssöner samt deras systerson Johan Karlsson (Fånöätten) avrättats. 'Alsnöstadgan' är ett utslag av den reglerande verksamhet som ägde rum vid de återkommande mötena mellan kung, biskopar och stormän. Dess första punkt är en stadga om gästning med förbud mot våldgästning och ingående reglering av böndernas skyldighet mot vägfarande. Från denna skyldighet fritages vissa grupper på grund av 'värdighet' och/eller 'arbete', utfört för kungen, d v s kungens egna gårdar samt biskopars, riddares och svenners 'av vapen' gårdar. (De världsliga stormännen är här och senare införda i riddarväsendets kategorier.) Den andra punkten innebär en bekräftelse av fadern Birgers fridsstadganden. Den tredje – som främst tilldragit sig eftervärldens intresse – fritager från 'all kunglig rätt' 'våra män' och 'vår käre broder Bengts' män jämte brytar och landbor, liksom biskoparnas 'svenner', under motiveringen att de 'följer med råd och hjälp'; samma 'frälse' beviljas alla som tjänar med stridshäst, 'vem de än tjäna'. Den fjärde och sista punkten förbjuder länsinnehavare och länsmän att självrådigt uttaga prestationer av bönderna.

Sedd som helhet är 'Alsnö stadga' en kungamaktens reaktion mot de senaste årens laglöshet och ett försök att i dess intresse utforma den samhällspyramid som börjat bildas under de senaste årtiondena. De självägande bönderna, som mist sin ställning av väpnade män, måste skyddas från en 'feodal' utveckling – att söka skydd hos en herreman undan övergrepp – och förbli en lojal resurs för kungamakten. Den tillgång som låg i stormännens och biskoparnas modernt väpnade ryttarföljen måste knytas till kungamakten genom att 'frälse' motiverades med prestationer i dennas tjänst. Detta kunde ske genom att göra det 'man'-förhållande till kungens person, som gällde de egentliga, edsvurna 'konungsmännen', åtråvärt också for biskoparna och de stormän, som av gammalt åtnjöt särskild hedersbot (bukkabot), för deras 'mäns' räkning. Alla krigsmän skulle sålunda, direkt eller indirekt, vara konungens 'män'. Avståendet från 'kunglig rätt': skatter, böter, gästning, var uppenbarligen icke ett för högt pris för detta. Sannolikt var det dock i viss utsträckning fråga om en legalisering av praxis, friheter som de mäktiga redan tagit sig för egen och sina 'mäns' del. 'Frälset' var knutet till personen (inte till egendomen). Någon gradering av motprestationens omfattning förekommer inte. Bådadera styrker att det är fråga om en reglering av redan existerande förhållanden. – Flera tolkningsmöjligheter föreligger; den här föredragna överensstämmer närmast med Roséns.

Den andra (bevarade) stadgesamlingen härrör från 'samtalet' i Skänninge 1284. Dess punkter gäller: 1) frid i det land inom riket där kungen vistas; 2) förbud mot 'lönnligt samband', särskilt 'välborna mäns'; 3) gårdsrätt gällande riddare och svenner av vapen; 4) kungens skyddande av änkor, faderlösa bara och ålderstigna 'män'; 5) förbud mot att utan kallelse komma till kungens 'samtal'; 6) reglering av deras följen 'som vi tarva att ofta se med oss', nämligen hertig Bengt (40 hästar), biskoparna (30), 'andra av vårt råd' (12), riddare, svenner av vapen och kaniker (4), övriga (2). 'Skänninge stadga' visar det hierarkiska samhälle i funktion vars förutsättningar gavs i 'Alsnöstadgan'. Allt utgår här från konungen: 'välborna män', alias 'riddare och svenner av vapen', skall vara lojala och disciplinerade, stå till förfogande på hans villkor men i gengäld åtnjuta beskydd for sin ålderdom och för sina efterlämnade. Förbudet mot 'lönnligt samband' utmynnar i hot om 'skövling' (konfiskation) och landsflykt, "om det befinnes att det ej skall vara hårdare plikt". Förbehållet har antagits åsyfta en nu saknad "särskilt åt olika slag av politiska högmålsbrott ägnad kunglig stadga", till formen likartad Alsnö- och Skänningestadgorna (Hjärne). En sådan 'majestätsbrottsstadga' kan ha tillämpats då Filipssönerna dömdes från liv och gods (1280) 'pro ipsorum grauibus et notoriis excessibus' (for sina 'stora och märkliga brott').

En nyckel till denna lagstiftning utgör ett brev, utfärdat av M:s bror Bengt (1282), vilket kungör en uppgörelse mellan denne, med M:s samtycke, och 'Helena', änka och dotter till 'Holmger' och 'Filip'. Om dessa senare säges: "Enär de hade stämplat till att döda härskaren och hans förnämste, som äro en del av hans kropp, ha de gjort sig hemfallna under den juliska majestätslagen." Vad som här åberopas är ett edikt av år 397, ingående i Corpus juris civilis (C. 9, 8, 5. Quisquis cum militibus; Hjärne). Det i sv rätt tidigare okända majestätsbrottet åberopas också senare vid uppgörelserna med Algotssönerna och med Gotland. Här framträder en ingående kännedom om romersk rätt, som saknar tidigare sv motsvarighet.

Skänningestadgan förutsätter ett konungens 'råd'. Strävan att formalisera den närmaste rådgivarkretsen kan spåras några år bakåt och är knuten till tronföljdsfrågan. För M var denna från hans tillträde akut. Av bröderna var Erik avliden utan arvingar, Bengt klerk, medan Valdemar utom döttrar hade sonen Erik, vilkens existens var besvärande för M. Den förstfödde i äktenskapet mellan M och Helvig, sonen Erik, avled 1279. Vid samma tid föddes sonen Birger. Redan 1281 lät M ett stormannamöte hylla honom som sin efterträdare. Följande år avtalades om blivande äktenskap mellan honom och Erik Klippings äldsta dotter. Nära samtidigt (före 24 juni 1282) är ett fragmentariskt känt utkast till en stadga som reglerar hur en krets 'consiliarii', i vilken bl a biskopar och kansler ingår, skall nyrekryteras vid dödsfall. Förutsättning är att myndig konung inte finns. I samband med hyllningen av Birger bör också sättas den av M:s rådgivare utgivna akt enligt vilken M efter Valdemars frivilliga avsägelse endast motvilligt och därtill trugad åtagit sig kungavärdigheten.

Vid mötet i Skänninge 1284 valdes Birger till konung, medan hans yngre bror Erik utsågs till 'dux Swecie'. En ny värdighet, hertig av Finland, tilldelades M:s bror Bengt. Året därpå uppsatte M ett vidlyftigt testamente. Som dettas exekutorer insattes drottningen, Bengt, biskoparna, kansler och drots samt övriga rådsledamöter. Där hänvisas till en överenskommelse, träffad med 'rådet' vid Skänningemötet, angående M:s efterlämnade skulder. Uppbörd och utbetalningar för fullgörande av testamentet anförtros vederbörande biskop samt kansler och drots.

M:s regeringssystem avtecknar sig här tydligt. Hans närmaste man var Bengt; denne betecknas i regel 'kungens broder', intill dess han utrustas med titel av Finlands hertig. Sveahertigdömet var förbehållet näst äldste kungasonen, men Bengt synes i praktiken ha fyllt hertigens plats, även sedan han 1286 blivit biskop i Linköping. Herredagar – 'hov', 'samtal' – hölls årligen. Till dem samlades en vid krets; det framgår av försöket 1284 att reglera tillträdet. En trängre krets av rådgivare och tjänstemän kan dock urskiljas. Biskoparna (utom de i Växjö och Åbo) hörde dit – mest betrodd var Anund i Strängnäs. Bland världsliga rådgivare framstår Bengt Magnusson (Folkungaättens lagmansgren), Magnus Jonsson (Ängel), Svantepolk Knutsson, Ulf Holmgersson (Ama), Anund Haraldsson och Knut Mattsson. Härtill kommer drotsen Magnus Rangvaldsson och marsken Håkan Tunason. Den förkärlek för 'utländska män' EK tillägger M kan blott beläggas med brandenburgaren Werner Brunkows namn. Ett kanslersämbete skapades genom förening med det av M inrättade dekanatet vid Linköpings domkyrka. Förste, kortvarig innehavare var Brynjulf Algotsson, före upphöjelsen till biskop i Skara. Han följdes av brodern Peter, som kan förmodas ha varit inflytelserik och stått för receptionen av romersk rätt. Denna trängre krets kan ej hävdas sammanfalla med begreppen 'consilium', 'consiliarii', en vidare krets av kungens medhjälpare, avsedd att träda i funktion i myndig konungs frånvaro. Det jämförelsevis täta källmaterialet för 1280-talet tillåter sålunda konstaterandet av ett regeringssystem, som framstår som både fast och differentierat.

Vid 1280-talets början syntes M:s kungadöme konsoliderat. Valdemar hade lämnat riket, stormannaoppositionen var likviderad. Samarbetet med danske kungen var återupprättat och befäst. Erik Klippings kungadöme var dock vacklande från 1282 till hans våldsamma död 1286. Oppositionen hade sitt centrum i kungaättlingarna. Det betydde ett förnyat stöd för krav ställda av Erik Plogpennings döttrar, Sofia, Valdemars gemål, och Ingeborg, Magnus Lagaböters änka, och ett samarbete mellan den danska oppositionen och den norska förmyndarregeringen. Valdemar kom i besittning av Sofias hemgift, städerna Malmö och Trelleborg. Illavarslande var det förbund, Rostocker Landesfrieden, med udd i första hand mot markgrevarna av Brandenburg, som ingicks av nordtyska furstar och städer.

'Skänningestadgans' vaktslående kring kungens personliga säkerhet kan ses mot denna bakgrund. Likaså att M 1285 lät sina rådgivare i aktens form råda till fängsligt förvar av Valdemar, som sades trots sin avsägelse konspirera mot riket och genom sin livsföring väcka anstöt och avsky. M inträdde som målsman för den omyndiggjorde brodern och hans familj, förvaltade deras sv gods och föranstaltade politiskt lämpliga giften för döttrarna. Dubbelbröllop hölls 1285 för Rikissa med hertig Przemyslaw av Kalisz och för Marina med greve Rudolf av Diepholz. Familjealliansen med Erik Klipping stärktes genom att påvlig dispens 1284 utverkades för det kommande äktenskapet mellan fyrmänningarna Birger och Märta.

Vid samma tid skedde en strömkantring i den nordiska politiken. Den norska regimens mot de tyska handelsintressena riktade politik förde till att Rostock-förbundet vände sin udd mot Norge och närmade sig Erik Klipping. Inför handelsblockaden blev Norges ställning snart förtvivlad, och underhandlingar inleddes. Under M:s beskydd hölls midsommaren 1285 ett fredsmöte mellan norrmännen och de tyska städerna på Gullbergshed vid sv-norska gränsen – en triumf för M, som nio år tidigare av Magnus Lagaböter varit stämd till mötet vid Horsaberg strax därintill. Det uppdrogs åt honom att som medlare fälla dom vid ett senare möte i Kalmar. Domen 31 okt 1285 innebar ett totalt tillgodoseende av städernas krav. Den potentiella motståndaren Norges svaghet var brutalt demonstrerad. En intressegemenskap med städerna var upprättad. Inom den nordtyska furstepolitiken hade M stärkt sin ställning.

I samband härmed kan sättas den uppgörelse M kort före domslutet träffade med Gotland. Redan vid kröningen 1276 hade öns gutniska och tyska köpmän erhållit förmåner, som ställde dem i paritet med inhemska köpmän i sv städer. Denna gång dikterade M villkoren genom sina ombud, Anund Haraldsson och ärkedjäknen i Uppsala Johannes Odulphi. Gutarna åtog sig full ledungsplikt, normalt i form av ledungslama; de lovade att icke skydda och bistå män som fördrivits från Sverige för överträdelser mot 'regia majestas' (kungliga majestätet). M tillgav dem deras överträdelser, bekräftade deras rättigheter och tillät deras karelska handel. Avtalet ger antydningar om Gotlands roll under orosåren. I sig innebar det att de tyska städer från Lübeck till Riga, som M samtidigt främjade genom skiljedomen, offrade Visby i och med att Gotland knöts fastare till riket, ett utslag av den pågående omfördelningen av handelsmakten på Östersjön.

Händelserna 1284–85 visar hur säkert M nu satt i sadeln. Samma gäller komplexet av politiska händelser 1288 – vilkas inbördes sammanhang är oklart. Efter mordet på Erik Klipping stödde M förmyndarregeringen för Erik Menved och ingick, med greve Henrik av Gleichen och Werner Brunkow som sina ombud, avtal med Erik Klippings änka drottning Agnes om äktenskap mellan Erik Menved och sin egen dotter Ingeborg (bd 20), således ett framtida dubbelt svågerskap mellan kungahusen. I samband härmed står M:s dispensansökan för äktenskapet med Helvig. S å togs Valdemar – under okända omständigheter återkommen – i förvar på Nyköpingshus, tydligen jämte sonen Erik, i enlighet med tidigare beslut.

En motsvarighet, mindre våldsam, till Filipssönernas resning tio år tidigare utgjorde brytningen mellan M och den ledande kretsen i Västergötland, lagmannen Algot Brynjulfsson och hans söner. Yttre fakta ger en föreställning om krisens bredd och djup. Folke Algotsson bröt edsöret genom rov av Ingrid, dotter till den M närstående Svantepolk Knutsson och trolovad med den danske marsken. Han förde henne till Norge, och dit flydde flera av hans bröder, bland dem Peter, M:s betrodde kansler. Lagman Algot berövades sin frihet, sonen Brynjulf, biskop i Skara, måste ingå en förödmjukande förbindelse under bannhot och gå i borgen för fadern. Brudrovet ensamt kunde knappast fått dessa följder: man anar en opposition mot M:s inre och yttre politik.

Den nya regleringen av Gotlands ställning 1288 hade sitt ursprung i lokala förhållanden: konflikten mellan Visby och landsbygden. Vare sig inblandning utifrån förekom eller icke, var det upplagt för sådan och därmed anledning för M att kraftigt inskrida. Parterna kallades till Nyköping och underkastades förlikning och förelägganden som ytterligare beskar landets och stadens frihet. Om landsmenigheten är blott bekant att den ålades böter och vite. Stadens bevarade förbindelse motiverar böterna med kränkningen av 'det kungliga majestätet', utlovar obrottslig lojalitet och ställer åtagandena dels under bannhot, dels under garanti av samma östersjöstäder som gynnats av skiljedomen 1285. Än en gång hade M lyckats knyta Gotland och Visby fastare till riket och samtidigt stärka förbindelsen med de tyska städerna.

M dog på Visingsö, ett av de gamla kungasätena, 18 dec 1290. Två veckor tidigare hade han på stamgodset Bjälbo förrättat ett godsbyte. Han utbad sig besegling av sonen Birger 'rex junior', bröderna Valdemar och Bengt, biskop Anund i Strängnäs samt Magnus Jonsson, Anund Haraldsson, Ulf Holmgersson och Werner Brunkow; åtminstone de fyra senare torde ha närvarit. Innan M begravts juli 1292, var av dessa ej längre i livet kungabrodern Bengt, biskop Anund, Anund Haraldsson, sannolikt ej heller Ulf Holmgersson och Werner Brunkow. Det är en viktig omständighet vid betraktandet av det dunkla maktskiftet efter M:s död att hans ganska fasta trängre rådgivarkrets snabbt föll sönder. Tillfället var kommet för viljor, som av M hållits tillbaka, att göra sig gällande.

M:s femtonåriga regeringstid har betecknats som "en av vår historias allra betydelsefullaste och mest ingripande epoker" (Tunberg). I förvaltningshistorien utgör den ett viktigt led men ej ett avgränsat skede. Kronans borgbyggande fortgick och ställde krav på underliggande områden för byggenskap och underhåll av krigsfolk. Såväl borgfögderier som andra förvaltningsområden låg direkt under kronan. Upplåtelser av kronoinkomster och -gods till enskilda skedde i ringa utsträckning. Alsnöstadgan vänder sig mot maktmissbruk från 'länsmännens' sida mot bönderna. Samma tema avhandlas i en stadga från 1281 för Öland, som lagts under det nya Borgholm. Böndernas skyldigheter gentemot borgen regleras här i detalj. Ett (odaterat) kungabrev till 'Hälsingland' vittnar om svårigheter och missnöje. M hävdar att han övertagit riket utan tillgångar, illa åtgånget; krigsmakten har utökats och kräver sitt underhåll. Han tackar för utgörandet av gärder, som han erkänner vara frivilliga och utomordentliga.

Näringspolitiken kan lika litet urskiljas till ett skede. Källmaterialet är knappt och ej alltid möjligt att knyta till M. Det har hävdats, att han gjorde en avgörande insats för att till det sv bergsbruket överföra organisation och teknik från det av de braunschweigska hertigarna behärskade Rammelsberg i Harz (Tunberg); frågan måste här lämnas öppen. M:s stadspolitik är något bättre känd genom brev för det nya Jönköping, där ett kungligt fäste uppfördes. Den ansluter nära till den gängse kontinentala genom avsikten att koncentrera handeln till marknader i staden, förbehållna dennas borgare, genom inrättande av ett stadens råd och utskiljande av staden till en särskild rättskrets. Myntpolitiken skymtar i M:s testamente. 'Mynthus' omtalas i inte mindre än åtta städer och torde – utom genom myntslagning – ha tjänat som växlingskontor och kontrollanstalter i kungamaktens intresse.

I M:s ojämnt kända itinerarium får Sthlm ökad betydelse under hans sena år. Stadens privilegier och brev saknas dock helt. 1286, 1288 och 1289 hölls herredagar där. Testamentet 1285 visar en inriktning mot Sthlm: han valde sin gravplats i franciskanernas (minoriternas) kyrka där. Ett konvent fanns sedan femton år, troligen redan från början förlagt till nuv Riddarholmen. M ägnade under dessa sena år en rad donationer åt detta samfund – ej minst för att befordra bygget av sin gravkyrka – liksom åt det systrakonvent av klarissornas regel, franciskanernas kvinnliga gren, som han ville inrätta där. Detta Klara kloster gav han den forna hospitalstomten på Norrmalm, och för dess skull bytte han systematiskt till sig gods i stadens närhet. I samband med en herredag juli 1289 invigdes systraklostret, där M:s dotter Rikissa skulle inträda. Ett stort riddarslag hölls på platsen, och bland de dubbade var unge kungen Birger och hertig Albrekt av Braunschweig.

Dubbelceremonin på Norrmalm är den sista stora scenen i M:s liv. I båda sina moment är den signifikativ. Hans förhållande till aristokratin hade varit komplicerat: gentemot de uppsvenska Filipssönerna och de västgötska Algotssönerna häftiga växlingar mellan samförstånd, öppen konflikt och skoningslös exekution. Benägenheten att ta i anspråk lojala och världsvana utländska män är oförneklig. M kunde dock räkna med en trogen krets inhemska stormän. Ett aktivt arbete härför framträder i de påvliga dispenser han utverkade för äktenskap i förbjudna släktled mellan hans kvinnliga fränder och stormän. Alsnö- och Skänningestadgorna har väckt frågan om M förde en "aristokratvänlig" politik eller ej. Ett svar är att hans monarki förutsatte tillvaron av en i krigiska och fredliga uppgifter väl förfaren, ekonomiskt stärk aristokrati, för egen och sina 'mäns' del knuten till kungens person med löftesband. Ett medel härför var att tvinga in det sv stormanna- och krigarelementet i riddarväsendets former. Däremot märks ingen benägenhet för en 'feodalisering' i form av förlänande av kronans rättigheter och tillgångar.

På motsvarande sätt var kyrkan en högt utvecklad samhällsmakt som inte kunde lämnas utanför det nya kungadömet. M gick här i faderns fotspår. Han gav kyrkan en vidsträckt immunitet och gjorde under sina tidiga kungaår omfattande donationer och stiftelser vid domkyrkorna på kungaättens och kronans bekostnad. Särskilt främjades Uppsala, metropolitankyrkan. – Där deponerades det arkiv av statsdokument som hopbragts hos M, sannolikt genom hans eget förordnande infor bortgången utan myndig efterträdare. – I gengäld ställdes krav på biskoparna att med sin auktoritet, sina ryttarföljen och sina kyrkors tillgångar utgöra ett stöd för monarkin. Biskopar och prelater utgjorde ena halvan av rådgivarkretsen. Socialt var de till stor del av samma ursprung som de världsliga rådgivarna, men i riksstyrelsen kunde de vara mer användbara.

M:s förhållande till religionen ligger på ett annat plan. Utan tvivel var han uppriktigt angelägen om den egna själens frälsning. Han förvärvade av påven tillstånd att utse åt sig en biktfader med rätt att meddela syndaförlåtelse och avlösa löften (1281) samt rätt att i enskilt kapell fira mässa efter romerska kyrkans ordning (1284). Hans testamente, uppsatt i Skara vintern 1285 – kanske under akut svaghet – är ett omfattande dokument med noggranna föreskrifter om de många legaten. Det löfte M efter Lyon-konciliets (1274) maning givit att befria det heliga landet, liksom ett löfte om korståg till Livland, skulle lösas i silver. Alla rikets domkyrkor, kloster och hospital och alla kyrkor, i vilkas socknar kunga- eller kronogods fanns, fick gåvor – domkyrkorna med preciserade anvisningar. Fullgörandet av testamentet måste ha utgjort en tung belastning på kronans finanser tiden efter hans död. Det personliga engagemanget framträder främst i den stora gåvan till släktens gravkyrka, cisterciensernas Varnhem, och i legaten till minoriterna. Ett stort belopp destinerades till Franciscus' vilorum i Assisi. Minoritkyrkan i Sthlm mottog skrudar och kärl från M:s personliga kapell. Var i riket han vid sin död än befann sig, skulle han – efter ev uppehåll i närmsta minoritkonvent – föras till sin utsedda gravplats. Den åldrande M synes ha varit starkt sysselsatt med tankar om sin död, sin själ, sitt namn, och därvid – i likhet med andra furstar i samtiden – fäst sig vid de 'små bröderna'. Före sin död skulle M dock för sitt kapell på Sthlms slott mottaga en relik av oskattbart värde. Filip IV begåvade honom med en tagg av Kristi törnekrona, de franska kungarnas hedersgåva till kolleger. Närmare omständigheter är okända. Taggen, innesluten i en kristall hållen av en ängel, hörde till de klenoder sonen Birger 1311 överlämnade i Uppsala domkapitels vård.

Det nu befintliga gravmonumentet framför högaltaret i nuv Riddarholmskyrkan, en tumba, på vars lock M:s gestalt är skulpterad, är liksom det över konung Karl Knutsson utfört omkr 1574 av Lucas van der Wendt på föranstaltande av Johan III. En äldre motsvarighet är känd endast genom en upptecknad gravinskrift, en klagodikt på latin. Vid undersökningar 1914–20 påträffades under tumban en gravkammare, innehållande två likkistor samt ben av sju individer. En av dessa bestämdes genom läge och levnadsålder vara M. Rekonstruktion och analys av skelettet ger bilden av "en högrest man" med kraftigt överansikte, vilken lidit av "svårt kroniskt lung- eller hjärtlidande", medförande deformationer av extremiteternas ben (Fürst). Härmed kan sammanställas EK:s bild av den unge M som "något svart och mager" – anledning för svägerskan Sofia att ge honom spenamnet "ketla böter" (kittelflickaren). En kalkmålning från senare 1300-tal i en blindnisch i kyrkans ursprungliga sydfasad föreställer en konung, i högra handen hållande en spira, i vänstra en modell av kyrkan. Utan tvivel avser bilden (som haft en kvinnlig motsvarighet) M, men någon porträttlikhet är inte att räkna med.

M är samtida med Edvard I av England, Filip IV av Frankrike, Rudolf av Habsburg, Peter III av Aragonien. Avståndet är i många avseenden stort till dessa härskare över högt utvecklade länder, där högmedeltidens feodala samhällsskick nu övergick i senmedeltidens ständersamhälle, där ekonomin var starkt differentierad och där furstemakten byggde på avancerad administrativ och militär teknik. Ändå finns här beröringspunkter, förklarliga med tanke på att det sena 1200-talets sv samhälle utmärkes av ett intensivt tillgodogörande av kontinental civilisation.

I dansk och norsk historievetenskap har ett diskussionstema varit om högmedeltidens kungar personligen utövat avgörande inflytande på yttre och inre politik, förvaltning och lagstiftning eller om de bör ses som 'redskap' for aristokrati och kyrka. Vad gäller M är det inte möjligt att tolka förloppet under hans regeringstid med bortseende från hans idéer, vilja och förmåga. Hans individuella betydelse framstår dess klarare genom kontrastering mot företrädaren Valdemar och efterträdaren Birger, liksom i betraktande av det politiska systemskifte hans frånfälle innebar. Det sv kungadöme, som trots allt gick vidare inom ätten under ett sekel, var väsentligen hans skapelse, vida skilt från det föregående kunga-jarladömet. Hans politiska gärning kännetecknas av en utpräglad taktisk och strategisk begåvning. Taktisk i förmågan att gripa rätt i de talrika inre och yttre krissituationerna samt att hantera kyrkan och aristokratin vid koncilier och 'samtal'. Strategisk i förmågan att följa långsiktiga mål, att bemästra de stora samhällstendenserna och att utnyttja tillämpliga moment av den europeiska civilisationen. Viktiga rådgivare kan utpekas, men de kan inte hävdas ha, enskilt eller gemensamt, tryckt på kungen sin vilja. M:s personlighet rymmer både den storlinjige och skrupelfrie politikern och den noggranne iakttagaren av alla de ceremonier som krävdes för namnets rykte och för själens frälsning.

Utom Erik den helige har ingen medeltida sv kung betytt så mycket efter sin död som M. Kyrkan förevigade sin välgörare: statuter för ärkestiftet från omkr 1300 förelägger varje präst att årligen förrätta en mässa 'pro anima felicis memorie domini Magni' på dödsdagen 18 dec; sålunda är M:s namn tillagt på denna dag i Vallentunakalendariet samt återfinnes i domkyrkans kalendarium (1344) med hög festgrad. Att Stockholmsminoriterna högtidlighöll sin gravsatte beskyddare är självklart: deras firande av själamässor understödjes av ett bevarat kungabrev från 1362.

De nedskrivna lagarna påminde om M. Upplandslagen (1296) förklarar i sitt förord: "Och vi följa i denna lag våra fäder Erik den helige, Birger jarl och konung Magnus." I dess köpmålabalk var Alsnöstadgans gästningsbestämmelser införda under påpekandena "denna lag gav oss konung Magnus", "detta gav den gode konung Magnus" – likaså i Västmanna- och Södermannalagarna. Östgötalagens vådamålsbalks flock om kvinnas stöld och målsmans ansvar inleddes: "denna lag gav konung Magnus". Hälsingelagens ärvdabalk erinrade om hur järnbörd som bevismedel blev avskaffad "i kung Magnus dagar" (vid mötet i Sthlm 1286). En kunglig stadga för Närke (1330) åberopar för storleken av riddares och svenners 'av vapen' följen vid gästning en okänd Närkeslag som given av M; möjligen åsyftar anknytningen till M just bestämmelsen i fråga.

Både i kyrkan och på tinget fick sålunda senare generationer regelbundna påminnelser om M:s fromhet och rättsinnighet. En officiös aristokratisk tradition framträder i EK, författad omkr 40 år efter M:s död. Han framställes där som "en mild konung och god", beskyddare av klosterfolket och främjare av allt ridderligt väsen; enda ofullkomligheten är svagheten för 'utländska män'. Hans eftermäle blir att "han gav god rätt i sina livsdagar, mycken frid och stark aga".

Birgitta företräder en inofficiell tradition med rötter inom den världsliga aristokratin. I en revelation (II 30) kontrasteras mot "en helig man" (Brynjulf Algotsson) "den som folket i landet kallar helig". Orättmätigheten häri döljes genom "prelaternas vinningslystnad och lojheten hos dem som undersökt saken"' Frågan om han befann sig i skärselden eller i helvetet lämnas öppen. En senare syn (VIII 48) går till rätta med tre kungar, av vilka en är i den eviga fördömelsen. Denne har med orätt tillskansat sig riket, stiftat orättfärdiga lagar och med nya skatter tyngt folket, resande och köpmän. Han har haft en ond vilja men utfört goda gärningar och fromhetsverk för skenets skull. Det förunnades honom "att vara vis och förståndig i sitt tal, räknas såsom vis av de flesta och bli ärad i sin livstid" och få "ett i världens ögon vackert och önskligt slut". – "Det är de stukade aristokratiska stormännens känslor och omdöme" (Steffen).

Det är således klart att M under sonsonen Magnus Erikssons tid åtnjöt rykte som en 'rex justus' inom både det andliga och det världsliga samhället,ja bland folket tom sågs som en helig och undergörande man. Detta är viktigt att konstatera inför det problem som hans tillnamn innebär. Tillnamnet 'ladulås' – 'ladalås' uppträder allmänt från 1400-talets början. Tidigaste belägget är möjligen rubriken 'Epythafium regis magni ladhalas' till en text av en latinsk klagodikt över den 'milde' kung M:s bortgång, införd omkr 1400 i Stockholmsminoriternas handskrift A 21 KB. Att märka är att tillnamnet icke förekommer i själva dikten, vilken torde ha hämtats från det dåvarande gravmonumentet. Äldsta daterbara beläggen är i den franciskanska Visbykrönikan (avslutad 1412) och i Brynjulf Algotssons kanonisationsprocess (1417), där den dåvarande Skarabiskopen uppger att M "säges i Stockholm lysa genom underverk" – i viss motsats till en samtidigt meddelad lokal tradition om M:s orättvisa förföljelse av Brynjulf. Den kult av M som här åsyftas kan beläggas genom att omkr 1440 ett altare i Sthlms minoritkyrka uppges vara beläget intill "helga konung Magnus grav". Vid samma tid (1442) fick franciskanerna tillstånd att i Uppgränna på Holaveden (mitt för Visingsö) bygga ett kapell för vägfarande till ära för "helga konung Magnus ladulås". Senast från samma tid är den notis i Stockholmsminoriternas diarium som låter bönderna på sina skuldror bära den döde kungen från Visingsö till Sthlm. Lilla rimkrönikan (omkr 1450) vill förklara tillnamnet: "Allmogen mig ty Ladulås kalla: /jag fridade rika och fattiga alla/ och bad dem sätta knapp för lada/ och frukta sedan ingens skada." Tillnamnet förknippas således med Alsnöstadgans reglerande av gästningen, övertaget av svealagarna; härtill ansluter Olaus Petri i sin krönika – med udd mot sin egen konung.

Frånvaron av adekvat källmaterial från 1300-talets senare hälft omöjliggör en fixering av tillnamnets tillkomst och spridning. Ett enstaka ställe (1385) visar hur M folkligt benämndes "konung Magnus gamle" (till skillnad från sonsonen). En teori har framförts att tillnamnet långtifrån att vara ett hedersnamn ursprungligen var ett smädenamn, där 'ladulås' betecknar ett lås som överheten sätter på bondens lada för att med kvarstad belägga hans spannmål som pant för oguldna utskylder. Med denna innebörd skulle namnet vara samtida; franciskanerna skulle sedan genom folkliga predikningar ha lyckats vända det till ett hedersnamn (Holmgren). Denna teori är inte reellt och teoretiskt tillfredsställande. Det är de återkommande själamässorna och lagläsningarna som inskärpt bilden av 'den gode kungen', så mycket effektivare mot bakgrund av sönernas regemente. Säkert har Stockholmsminoriterna gjort sitt yttersta för att framställa M som folkets helgonkonung (i konkurrens med Uppsalas S:t Erik?). Förhärligandet av honom låg så mycket närmare till hands som han var den siste lyckosamme konungen före reformationen.

M:s regeringsarkiv nedsattes (liksom sonen Birgers) i Uppsala domkyrka o kom där att utnyttjas av Ericus Olai o Olaus Petri för deras historieskrivning. Sedan är det spårlöst försvunnet. Den skildring av M o hans tid som omkr 1330 gavs i EK är episodisk o kronologiskt förvirrad. Brödrastriden ses ur segrarens synpunkt. Källunderlaget har på senare tid intensivt debatterats: å ena sidan har framhållits en muntlig aristokratisk tradition (Kraft), å andra sidan den nära samtida annalistiken (I Andersson). Utnyttjandet av urkunder har inte tilldelats någon väsentlig roll. EK jämte de på denna o på det nu saknade urkundsmaterialet byggande krönikorna av Ericus Olai o Olaus Petri utgjorde länge historikernas styrande material, utnyttjat utan djupare kritisk analys.

Den första o största skildringen av M:s tid med kritisk diskussion av ett större källmaterial (annaler, diplom, danska o norröna källor) finns i A M Strinnholms Svenska folkets hist 4:1 (1852). Den 'hjärneska' epokens specialforskning har, med insättande i ett nordeuropeiskt perspektiv, tillgodogjorts av S Tunberg i Sveriges hist till våra dagar, 2 (1926). Specialforskningen har från 1900-talets början (Westman, Tunberg) inriktats på vissa enskilda problem: 'Alsnö stadga' o det världsliga frälset, kyrkoprivilegierna, 'hovdag och råd', maktkampen mellan M o Valdemar o mellan M o aristokratin, Gotland o Östersjöhandeln. En betydande förändring av källäget har skett genom J Roséns o G T Westins analyser av Ericus Olais o Olaus Petris utnyttjande av senare saknat brevmaterial. Den intensiva diskussionen under 1940- o 1950-talen av komplexet maktstrid-privilegiegivning har lett till skilda tolkningar, men fördjupat o komplicerat bilden av M:s tid.

Författare

Herman Schück



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: N Ahnlund, Ladulås eller Ladislaus (Sv o nordiskt från skilda tider, 1943); dens, Sthlms hist (öre Gustav Vasa (1953); dens, Tiden före 1560 (Den sv utrikespolitikens hist 1: 1, 1956); I Andersson, Källstudier till Sveriges hist 1230–1436 (1928); dens, Erikskrönikans förf (1958); C G Andra:, Kyrka o frälse i Sverige under äldre medeltid (1960); Annales Suecici Medii aevi, sv medeltids-annalistik, ed G Paulsson (1974); S Axelson, Sverige i utländsk annalistik 900-1400 (1955); dens, Sverige i dansk annalistik 900-1400 (VHAAH, hist ser, 3, 1956); B Beckman, Två bidr till EK:s topografi (Namn o bygd 1962); Birgitta, Den heliga Birgittas uppenbarelser, ed R Steffen (1909); O Bjurling, Våldgästn o frälse, Till de äldsta skatteprivilegiernas hist (Skrifter utg av Ekon-hist loren i Lund, 1, 1952)j S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskn (LUA 1931); Y Brilioth, Den påfliga be-skattn af Sverige intill den stora schismen (1915); dens, Den senare medeltiden 1274–1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); E Carlsson, Närkeslagens stad-fästelse (HT 1946); I Collijn, Franciskanernas bibi på Gråmunkeholmen i Sthlm (NTBB 1917); DS 1–2 (1829-37) med appendix, Acta cameralia, 1 (1936); R Edenheim o I Rosell, Värnhems klosterkyrka (Sveriges kyrkor, 190, 1982); S Engström, Konung Valdemars möteskallelse (HT 1963); Erikskrönikan, ed R Pipping (SFSS 47, 1921); H Fleetwood, Sv medeltida kungasigill, 1–3 (1936–47); B Fritz, Jarladömet – sveahertigdömet (HT 1971); dens, Hus, land o län, förvaltn i Sverige 1250-1434, 1-2 (1972-73); C M Furst o M Olsson, M:s o Karl Knutssons gravar i Riddarholms-kyrkan (1921); H Gillingstam, Hertigtitelns införande i Sverige (HT 1972); Hakonar saga and a fragment of Magnus saga (Chronicles and memorials of Great Britain and Ireland during the Middle ages, 88:Icelandic sagas ..., 2, 1887 o 4, 1894); K Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyring ca 1150-1319 (1972); E Hjärne, Fornsv lagstadganden (HVUÅ 1949-50); dens, Från Alsnö o Sko (HVUÅ 1951); G Holmgren, Namnet Ladulås (Saga o sed 1952); K Harby, Status Regni Dacie, studier i Christoflerlinjens aegteskabs- og alliance-politik 1252–1319 (1977); H Jägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948); S Kraft, Erikskrönikans källor (HT 1932); K Kumlien, Sverige o hanseaterna (VHAAH 86, 1953); dens, Historieskrivn o kungadöme i sv medeltid (VHAAH, hist ser, 20, 1979); B Losman, Jutta-episoden o Valdemar Birgerssons avsättn (HT 1967); K-E Löfqvist, Om riddarväsen o frälse i nordisk medeltid (1935); dens, De sv drots- o marskämbetena under 1200- o 1300-talen (VSLÅ 1936); E Lönnroth, Statsmakt o statsfinans i det medeltida Sverige (GHA 1940); dens, Kyrkan o det sv tronskiftet 1275 (Studier tillägn Curt Weibull ... 1946); L-A Norborg, Jönköping under medeltid o äldre vasatid (Jönköpings stads hist, 1, 1963); Olaus Petri, En sw cröneka, ed J Sahlgren (1917); R Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (SSLF 187, 1926); S Pira, Heliga korskapellet i Holaveden, ett franciskanerminne (1930);J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); dens, Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274–1275 (KÅ 1941); dens, M o Valdemar Birgersson 1284–1285 (HT 1942); dens, Tronskiftet i Sverige 1275 (Sc 1947); dens, Hovdag o råd under äldre medeltid i Sverige (Sc 1948–1949); dens, Kronoavsöndringar under äldre medeltid (SHVL 46, 1949); dens, Kring Alsnö stadga (Gottfrid Carlsson 18.12.1952, 1952); dens, Frälse [art] (Kulturhist lex för nord medeltid, 4, 1959); dens, Tiden före 1718 (S Carlsson oj Rosén, Sv hist, 1, 1962); Saml af Sveriges gamla lagar, ed C J Schlyter (1827-77); T Schmid, Smärre liturgiska bidr (NTBB 1933), 7: Från capella regia; dens, Franziskanische Elemente im mittelalterlichen Kult Schwedens (Franziskanische Studien, 24, 1937); dens, En medeltida brevupp-teckn (Meddel från Östergötlands fornminnes- o museifören 1939–41); A Schück, Studier rör det sv stadsväsendets uppkomst o äldsta utveckl (1926); dens, Ängel-ätten (Hist studier tillägn Sven Tunberg, 1942); H Schück, Kansler o capella regis under folkungatiden (HT 1963): dens, Rikets brev o register (Skr utg av sv RA, 4, 1976); SRS 1–3 (1818–76); ST 1 (1877); A M Strinnholm, Sv folkets hist från äldsta till närvarande tider, 4: 1 (1852); C I Ståhle, De medeltida ledungsskatterna i Svealandskapen (HT 1941), s 224, not 1; Sv landskapslagar, ed A Holmbäck o E Wessén, 1–5 (1933–46); S Söderlind, Konkurrensen mellan Birgerssönerna 1266-1280 (HT 1959); S Tunberg, Det världsliga frälsets uppkomst i Sverige (Hist studier tillägn prof Harald Hjärne ... 1908); dens, Till den sv ständerstatens äldsta hist (HT 1917); dens, Stora Kopparbergs hist, 1 (1922); dens, Äldre medeltiden (Sveriges hist till våra dagar, 2, 1926); G T Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946); K G Westman, Sv rådets hist till år 1306 (1904); H Yrwing, Gotland under äldre medeltid (1940); dens, Maktkampen mellan Valdemar o M 1275–1281 (SVSL38, 1952); dens, Kungamordet i Finderup (SVSL 45, 1954); ÄSF 1:1-2 (1957–65).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Birgersson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10148, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10148
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Birgersson, urn:sbl:10148, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herman Schück), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se