Meriter

Laurelius, Olavus Laurentii, f omkr 10 aug 1585 i Lyrestad, Skar (E 9075), d 6 april 1670 i Västerås. Föräldrar: bonden Lars Svensson o Ingeborg Ambjörnsdtr. Elev vid Mariestads skola 97—03 o 05—trol 07, vid Skara katedralskola 03—04 o vid Karlstads :skola 07—09, inskr vid UU 12 sept 09, erhöll k resestip 18 maj 13, inskr vid univ i Jena juni 14, i Giessen 12 sept 14, i Rostock aug 17 o i Greifswald 6 okt 17, mag där 17 okt 17, responderade där 31 jan 18, åter i Uppsala hösten 18, prof logices vid UU 20 febr 21, prästv 25 aug 23, tf eo teol prof där 24, fjärde teol prof där 13 juni 25, kh i Uppsala-Näs prebendepastorat 25 (tilltr april 26)—35, i Danmarks prebendepastorat 35—40, riksdagsman 35—64, tredje teol prof vid UU 22 juni 38, pastor primarius i Sthlm o kh i Nikolai o Lovö förs:ar 26 mars (tilltr 1 maj) 40, TD vid UU 22 juni 40, biskop i Västerås 13 mars 47 (tilltr 1 maj 48).

G 30 juni 22 i Uppsala m Margareta Kenicia, f 27 juni 01 på Brunnsbo biskopsgård, Skar, d 5 febr 79 i Västerås, dtr till ärkebiskop Petrus Kenicius (bd 20) o Margareta Hansdtr (Gammal).

Biografi

Efter skolgång i Mariestad, Skara o Karlstad inskrevs L vid Uppsala univ 1609 o studerade där för de båda inbördes häftigt stridande professorerna Messenius o Rudbeckius. Han spelade med i Messenius skådespel Disa o bevistade Rudbeckius kollegier. Som informator för Johannes Bureus två söner grundlade han goda relationer till kretsen kring Johan Skytte. Sina studier fortsatte L vid tyska univ men inte i Wittenberg, den lutherska ortodoxins högborg, utan vid det av den lutherske lantgreven i Hes-sen-Darmstadt grundade univ i Giessen, där han i tre år studerade skolastik för den tidens förnämste skolastiker Chr Scheibler o för Johann Gerhards lärare, den berömde teologen Balth Mentzer d ä. Sina utsikter till en teologisk professur stärkte han genom att i Greifswald disputera på en antipapistisk skrift De Antichristo.

Vid L:s hemkomst stod Uppsala univ inför sin upprustning. Behovet av en välutrustad teologisk fakultet hade blivit trängande ju mer de teologiska frågorna genom Sveriges stormaktsställning blev politiskt betydelsefulla. Aktuella i Sverige var de filosofiska spänningarna mellan Johan Skyttes ramism o den nya generationens skolastik. De teologiska professorstillsättningarna blev därför en grannlaga sak för Skytte o Axel Oxenstierna. Ett viktigt steg på vägen till professur tog L genom uppdraget att hålla högtidsföreläsningen 21 vid univ:s firande av 100-årsminnet av den för reformationen avgörande Wormsriksdagen. I samband därmed höll L en panegyrisk oration för den blivande univ:kanslern Skytte. 21 blev han prof i logik. Men vägen till teol professur var kantad av motigheter o intriger. 22 hade L gift sig med en dotter till ärkebiskop Kenicius o blivit svåger med en av de båda teol profina, aristotelikern Lenæus. På lut till teol professur stod en annan aristoteliker, Jonas Magni. Risken för en av ärkebiskopsmågar o skolastiker dominerad fakultet var därför stor. Trots detta blev dessa tre professorskolleger 25. Av professurerna var L:s i dogmatik o kontroversteologi den för prästutbildningen o för rikets konfessionella status mest betydelsefulla. Hans kompendier o läroböcker blev grundläggande för sv teologi. L var under ortodoxins epok sv kyrkans normerande teolog. Även politiskt betydelsefull var han under de synkretistiska striderna 45—65 genom sitt arbete Syntagma theologicum (41). Om detta fäller han själv omdömet, att det "emot våra Vederparter, som Guds Ord förfalska .. . haver haft den Välsignelsen med sig att det brukas av fromme Sanningennes Älskare med Frukt kring om hela Riket". Den nya fakulteten betydde ett steg i. territorialkyrklig riktning. Regeringen hade fått en teologisk instans, som den kunde använda till att balansera biskoparnas kyrkopolitiska inflytande. Konflikter förelåg mellan regering o kyrkomän kring rikskyrkostyrelsen. Teologiska kontroverser med kyrkan kunde komplicera regeringens protestantiska allianspolitik, eftersom solidariteten med kyrkan var nödvändig för krigsbördornas skull. Den kungahuset närstående Johan Matthiæ bedrev de för politikerna nödvändiga ekumeniska förhandlingarna. Efter kungens död rådde ett bekymmersamt politiskt läge, då Kursachsen med sina Wittenbergteologer dragit sig ur kriget. Axel Oxenstierna tvingades därför att inbjuda den mest energiske ekumenen, J Durie (bd 11) till Sverige för direkta förhandlingar med de sv kyrkomännen. Den ledande bland dessa, Joh Rudbeckius, ställde sig kärvt avvisande. Rikskanslern fann då i L den man han behövde. Durie remitterades att inhämta den teologiska fakultetens svar. Det avgavs av L o var negativt men så. skickligt formulerat att Durie i decennier åberopade sig på det för fortsatt ekumenisk dialog.

Tiden var nu mogen för L att med rikskanslerns goda minne inta sin position som kyrkoman. 40 blev han pastor primarius. Omedelbart satte han igång arbetet på en enhetlig stiftsstyrelse för huvudstaden föran åstadkomma uniformitet i kyrkoliv o ceremonier. Han föreskrev dagliga gudstjänster i Storkyrkan, församlingsmedlemmarna skulle prövas i sina kristendomsstycken, inga kyrkliga ceremonier fick äga rum i husen. Han grundade ett gymnasium (42) för att tillgodose ungdomens utbildning. Lektorerna blev bisittare i konsistoriet. Motståndet mot hans konsistorieordning (43) lät dock inte vänta på sig. Särskilt vittsyftande var L:s uniformitetsplaner för hovförsamlingen, där de reformerta i staden o på landet döpte sina barn o begick nattvarden. För L innebar detta ödesdigra följder för kyrkolivet i huvudstaden o ytterst för den sanna religionens framtid i landet. Denna, oro ökades hos L genom att barockkulturen nu trängde in med de utländska ambassaderna o med de ekonomiska o kulturella kontakterna med Frankrike o Holland. Med Kristinas trontillträde 44 kom den avgörande vändpunkten i L:s liv. Hon gav sin förre hovpredikant ekumenen o strängnäsbiskopen Johan Matthiæ uppdraget att ge riket en ny kyrkoordning. Denna byggde på alternativa ceremoniformulär, som utmanade ortodoxin. Samtidigt föranstaltade Kristina om att äntligen få till stånd en rikskyrkostyrelse. I fredsförhandlingarna stod nu också bekännelsefrågan på högsta konfliktnivå mellan de ortodoxa lutheranerna o de reformerta. Den äldre generationen kyrkomän gick nu ur tiden, o L kom i främsta ledet som arvtagare av deras kamp för kyrkosjälvständighet o renlärighet.

De teologiska frågorna blev nu i högsta grad brännbara för Kristina o rikskanslern på grund av deras olika uppfattning av bekännelsefrågan på den westfaliska fredskongressen, som gällde om de reformerta omfattade Gonfessio Augustana eller inte. I L:s anda ställde sig nu prästeståndet på riksdagen 47 som consistorium regni på den ortodoxa ståndpunkten. L stod för den teologiska argumenteringen. Kristina vägrade att godta att prästeståndet bestämde om rikets religion. Men hon gav efter i en annan viktig fråga, som gällde rikskyrkostyrelsen. Hon ställde sig på prästerskapets sida mot högadeln i frågan om privilegier för prästeståndet. Även här var L ståndets man. Han presenterade för kungamakten ståndets privilegieförslag 47, vid kröningen 50 o för Karl Gustav 55 o fick dem antagna.

L blev även den som i fortsättningen gick i bräschen som den rätta lärans främste försvarare. En kritisk period uppstod, då Karl Gustav med sitt reformerta familjeursprung efter Kristinas avsägelse övertog tronen. Ute i Europa väckte detta förhoppningar om en kraftig evangelisk politik, som hade teologiskt stöd hos Johan Matthiæ. L framträdde nu åter som ortodoxins talesman. I sin furstespegel Spiritualis forma regiminis (54) gav han klart uttryck åt vad den rätta läran krävde av fursten. Han inskärpte ytterligare den rätta lärans kritiska läge i Sverige i sitt arbete 1655 Speculum religionis. Religions-Spegel, hwar vthi åtskildnan emellan wår sanna prophetiska och apostoliska lära och the papistiske så ock calviniske wilfarelser klarligen kan beskodhas. Han angrep också överklassens konfessionella likgiltighet, som han benämnde ateism. Hans agitation fick verkan. För det polska kriget behövdes en säker hemmafront o kungen utfärdade Sveriges första religionslag, Religionsstadgan 55. Men därmed var inte den sv bekännelsefrågan löst. Ortodoxin krävde ytterligare preciseringar. L utgav därför 55 sina dissertationer "som en kommentar till Confessio Augustana och en handledning till framsteg i det teologiska studiet".

De slutliga framgångarna för L kom under den högadliga förmyndarregeringen. Denna behövde politiskt stöd från prästeståndets sida. L hade under de stormiga ståndsstriderna på 50 års riksdag vårdat sig om goda relationer med högadeln. Han hade bekämpat den reduktionsvänliga opinionen i prästeståndet. Han hade slagit vakt om den episkopala myndigheten byggd på samverkan mellan stiftets biskop o dennes prästerskap. Han hade prästeståndet på sin sida. Hans teologiska motståndare från 47 års riksdag, Matthi o Terserus, anklagades 62 för kätteri. K M:t tvingades tillmötesgå kravet på konkordieformeln som norm för den teologiska undervisningen 63. Även i en annan fråga tvingades regeringen följa L. K M:t lyckades inte genom k kommissioner avgöra renlärighetsmålet mot biskoparna utan tvingades på riksdagen 64 låta Consistorium regni fungera som kyrkans myndighet. L fick också tillfredsställelsen att se sin måg Eric Odhelius få uppdraget att i en sv kyrkans läroskrift klarlägga den ortodoxa synen på de kontroversiella teologiska frågorna. Även L:s långvariga arbete på att få sin revision av kyrkoordningen 1571 antagen som rikets kyrkolag kom nu skenbart i ett gynnsamt läge genom förmyndarregeringens hänsyn till det inflytelserika prästeståndet. Efter decenniers arbete i skilda kyrkolagskommissioner hade L detta på sin sida. Ståndet visade också den 85-årige L sin erkänsla. Då hans svåger, den 96-årige Lenæus, 69 gått ur tiden, sattes han på förslag till ärkebiskop.

L övertog reellt arvet efter Rudbeckius som episkopatets ledande man vid 47 års riksdag. Som biskop i Västerås (48—70) slog han vakt om stiftssjälvstyrelsen genom sin domkapitelsordning 50, antagen av domkapitel o prästmöte. Han lade stor vikt vid prästutbildningen. Prästtillsättningarna fråntog han församlingarna o förlade dem till domkapitel eller prästmöte. I domkapitlet fick samtliga gymnasielektorer säte o hade självständig ställning vid lärartillsättningarna. I undervisningen inskärpte han att lärarna skulle ta vara på studiebegåvningarna. Prästutbildningen blev skolans främsta uppgift. L godkände därför inte utan kontroll akademiska studier som grund för prästvigning. Han fordrade ytterligare prov vid gymnasiet. Prästmötena fungerade som en dogmatisk fortbildning, o biskopen utövade kontroll som preses för disputationerna.

I församlingsarbetet prioriterade L katekesundervisningen o föreskrev katekespredikningar, predikoförhör o förhör vid äktenskaps ingående o vid begående av nattvarden. Han inrättade sockenskolor o konfirmationsförhör i kyrkan före ungdomens första nattvardsgång samt införde husförhörsböcker för kontroll av församlingsbornas läskunnighet o kristendomskunskap.

Parallellt med biskopens o domkapitlets stiftssjälvstyre föreskrev L sockensjälvstyrelse under kyrkoherdens ledning. Hans ämbetssyn kom till uttryck i att prästen hade att handha bindenyckeln o förkunna lagen till ånger o bättring, ty "den gemene hopen är så ogeen och laglöös, at han intet gott .. . kan komma til wäga utan med stort pådrifwande, trugande och hotande". L gav kyrkoråden, som han inrättat, en kyrkotuktsmyndighet, som överensstämde med hans kyrkosyn o kyrkosjälvständighet, men inte med den nya tiden med de nya naturrätts-ligt skolade statsmännens gränsdragning mellan lag o kyrkans uppgift i samhället. Med Karl XI :s regeringstillträde 72 var därmed slutet nått för den konfessionella kyrkosjälvständighetsepok, som L hade företrätt.

L:s son adlades 53 med namnet Lagersköld men dog barnlös få år därefter.

Författare

Sven Göransson

Arkivuppgifter

Rester av L:s arkiv i Karlstads SB (4 vol homiletiska utkast o predikningar), KB (bl a L:s kyrkoordn:förslag), LSB (brev till L, koncept, ms), LUB (L:s kyrkoordn iförslag 1659), RA ("Resebook" med självbiogr uppgifter, E 9075), UUB (bl a brev till L i K 2 o K 70, L:s kyrkoordn dörslag mm), Västerås stadsbibi (L:s kyrkoordn dörslag mm), Växjö SB (L:s kyrkoordn:förslag o Forma consistorii regni) o Dylta bruks arkiv (brev till L, ms, koncept). Brev från L i RA (bl a 25 till M G De la Gardie, 5 till A Oxenstierna, tr i AOSB 2:12:1, o 6 till Per Brahe i SkoklostersamI) o UUB (bl a till N Gyldenstolpe o U Troilius).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Collijn, sp 498—504. Likpred se A Hacklin, Olavus Laurelius, d 2, Upsala 1896, s 161—164. Akad avh se Liden, d 1, Upsaliae 1778, s 304 f. Dessutom: [Företal] (Andreas Canuti Brodinus, Incendium Arosiense, eller Een christeligh påminnelse om then . . . vådeeld som oförmodeligen vpkom i Wästerås then 3 septemb. . . . 1668, Wästerås 1670, s [I—VII]; variantuppl s å, s [IV— X] ). — Öbligatio ordinatorum i Westerås stift den 20 april 1660 (A Hacklin, a a, d 2 1896, s 166). — Biskopens placat till stiftets församlingar den 18 juli 1667 (ibid, s 167— 170). — Bön mot trolldomsväsende (ibid, s 171). — Biskop Laurelii trenne försvarsskrifter 7 nov. 1650 [medd J Liedgren] (KA, årg 44, 1944, Upps . . . 19[44—]45, s 343—354).

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, SRP, Acta ecclesiastica, vol 36, 101, 103 o 150, Prästeståndets prot A 1—3, prästest:s riksdagshandhar F 1 a o ecklesiastika handhar I 2—3, i Prästeståndets arkiv, Kommissioner: Deputerade ang kyrkoordn 1650—1651, Konsistoriernas skriv:er till K M:t: Uppsala ärkestift o Västerås stift, allt i RA; Sthlms stads konsistorii prot 1640—48, Acta consistorii Holmiensis, vol 8—10, Sthlms stads konsistorii strödda handhar, A 2, 1604—1659, SSA; Uppsala domkap:s prot, A 1:2, Västerås domkap till Uppsala domkap 1636—76, E III:6a, ULA; Handhar rör Formula concordiae 1647 (K 28), Prästerskapets postulater o privilegieförslag 1647 (W 583), UUB; Västerås domkap:s prot A 1:10—13 o A 11:2 (konc:prot), L:s visitationsakter för Västerås stift 1651—61, Västerås domkap :s arkiv; Västerås stifts prästerskap rör Terserus mål 1664, Dylta bruks arkiv.

C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877), bih, 1 (1877); AOSB 2:12:1 (1930); R Askmark, Sv prästutbildn fram till år 1700 (1943); dens, Ämbetet i den sv kyrkan . . . (1949); G Bran-dell, Sv undervisn:väsendets o uppfostrans hist, 2 (1931); Y Brilioth, Predikans hist (1945); C Callmer, Sv studenter i Giessen (Lychnos 1969—1970); Carlander, 4:2 (l904); H Cnattingius, Den centrala kyrkostyr i Sverige 1611—1636 (1939); J Durie, Brev från John Durie åren 1636—1638, ed G Westin (KÅ 1933); S Edlund, Diskussionen om begåvningsurvalet under reformations- o stormaktstiden (1947); dens, M G De la Gar-dies inrikespolitiska program 1655 (LUÅ, N F, 1:51:1, 1954); G Ekström, Västerås domkyrkas inventarier (1976); E G Emporagrius, likpred över O L (1670); E M Fant, 'Observa-tiones selectae historiam svecanam illustran-tes, 1:4 (1786); E Fries, Erik Oxenstierna (1889); A Grubb, likpred över O L (1674); R Gullstrand, Bidr till den sv sockensjälvstyr:s hist under 1600-talet (1923); S Göransson, Sverige o bekännelsefrågan vid den westfa- liska fredskongressen 1645—1648 (KÅ 1947); dens, Prästerskapet i kamp mot drottning Kristinas naturrättsliga religionsfrihetsupp-fattn (KÅ 1949); dens, Ortodoxi o synkretism i Sverige 1647—1660 (1950); dens, De sv studieresorna o den religiösa kontrollen (1951); dens, Den synkretistiska striden i Sverige 1660—1664 (1952); A Hacklin, O L, 1—2 (1896); O Hassler, Linköpings stift under biskop Samuel Enander 1655—1670 (1935); T Heldtander, Prästtillsättningar i Sverige under stormaktstiden (1955); K W Herdin, Bygge o bo[, 1] (Bidr till Uppsala stads byggn:hist, 1, 1932); K G Hildebrand, Falu stads hist till år 1687, 1—2 (1946); R Holm, Joannes Elai Terserus (1906); H Holmquist, De sv domkapitlens förvandling till lärarekapitel 1571—1687 (UUÅ 1908, teologi, 1, 1908); H Ivarsson, Predikans uppgift (1956); S Kjöllerström, Striden om 1571 års kyrkoordn under 160Ö-talet (STK 16, 1940); dens, Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571—1682 (1944); dens, Biskopstillsätt-ningar i Sverige 1531—1951 (LUÅ, N F, 1:48:5, 1952); O Knös, Historiola litteraria poetarum Vestrogothiae Latinorum, 1 (1776); Kyrko-ordn:ar o förslag dertill före 1686, 1— 2:1, 2 (1872—87); J Liedgren, Till frågan om prästeståndets privilegier 1647 o 1650 (KÅ 1938); dens, Tillkomsten av drottning Christinas privilegier för prästeståndet (KÅ 1939); dens, Biskop Laurelii trenne försvarsskrifter 7 nov 1650 (KÅ 1944); E Lilja, Den sv katekestraditionen mellan Svebilius o Lindblom (1947); S Lindegård, Consistorium regni o frågan om kyrklig överstyr (1957); E Linderholm, Sven Rosén o hans insats i frihetstidens radikala pietism (1911); S Lindholm, Catechismi förfremielse (1949); D Lindquist, Studier i den sv andaktslitt:en under stormaktstidevarvet (1939); dens, Hov-förs:s liturgiska tradition 1614—1693 (LUÅ, N F, 1:41:1, 1944); dens, Acta dioecesis Hol-miensis (LUÅ, N F, 1:44:2, 1947); S Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (Lychnos-bibl, 7, 1943); H Lundström, Laurentius Paulinus Gothus, 1—3 (1893— 98); dens, Undersökningar o aktstycken (1898); dens, Skisser o kritiker (1903); dens, Biskop Laurelius' visitationsordn (KÅ 1915); P Norberg, Avesta under kopparbrukets tid, 1—2 (1956); C-E Normann, Prästerskapet o det karolinska enväldet (1947); H Pleijel, Husandakt, husaga, husförhör (1965); F Petersson, Olaus Svebilius intill ärkebiskopstiden (1940); PrRP 1—3 (1949—56); A O Rhyze-lius, Episcoposcopia Svio-Gothica (1752); J Rudbeck, Frågor eller spörsmål öfver vår kristendoms eller katekesens huvudstycken (KÅ 1911); N Rudbeckius, Panegyricus ... Olavi Laurelii (1649); N Runeby, Monarchia mixta (1962); H Schuck, Den sv förlagsbokhandelns hist, 1—2 (1923); L G Sohlberg, Hist beskrifn öfver domkyrkan i Westerås (1834); Sthlms hm; G Westin, Sv kyrkan o de protestantiska enhetssträvandena under 1630-talet (UUÅ 1934, teologi, 1, 1934); G Wittrock, Carl X Gustafs testamente (1908); dens, Karl XI :s förmyndares finanspolitik ... 1661—67 (1914); Västerås hm, 2:1 (1971). — S Lindroth, Sv lärdomshist, 1—2 (1975).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olavus Laurentii Laurelius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11062, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Göransson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11062
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olavus Laurentii Laurelius, urn:sbl:11062, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Göransson), hämtad 2024-04-25.