Olof Jonsson

Född:1839-11-17 – Arbrå församling, Gävleborgs län
Död:1930-08-05 – Arbrå församling, Gävleborgs län

Lantbrukare, Riksdagspolitiker


Band 20 (1973-1975), sida 390.

Meriter

Jonsson, Olof, f 17 nov 1839 i Arbrå, Gävl, d 5 aug 1930 där. Föräldrar: hemmansäg o rdgm Jon Olsson o Marta Olsdtr. Hemmansäg i Hov, Arbrå, 68—25, nämndeman, led av Gävl läns landsting 71—77, 79— 80 o 87—15 (ordf 08, 10—15), av AK för v Hälsingland 78—96 (tillf utsk 78, suppl i statsutsk 79—81, led av bevilln:utsk 82— 86, AK:s ensk utsk 86, statsutsk 87 A—B, 91 —96, v ordf där 96, särsk utsk 89, 90, 92 U, heml utsk 95, talmanskonferensen 94—96), av FK för Gävl län 04—16 (led av tillf utsk 05, 06, särsk utsk 07, 08, 09, statsutsk 10— 16, ålderspresident 12—16), led av sjöförsvarskomm 80—82, ordf i styr för Vallsta ångsågs ab 83, statsrevisor 83—84 o 94, led av komm ang beredande av förlagskapital för jordbruksidkare 86, riksbanksfullmäktig 91—92, 95—14, led av "frihandelspartiets" niomannaråd i AK 87, suppl i Gamla lantmannapartiets niomannaråd 88, led 89—94 (ordf 92—94), led av Lantmannapartiets förtroenderåd 95—96 (ordf), FK:s moderata partis niomannaråd 08—11, FK:s nationella partis förtroenderåd 12—16, Allm valmansförb:s överstyr 04—19 (ordf 17), led av bevillningskomm 95, unionskomm 95 —98, skogskomm 96—99, jubileumsfonds-komm 97—08, överstyr för konung Oscar II:s jubileumsfond 01—19, Gävl läns skogsvårdsstyr 04—19.

G 7 juni 67 i Arbrå m Karin Pehrsdtr, f 17 juni 47 där, d 22 maj 22 i Sthlm (enl db för Arbrå), dtr till nämndemannen Pehr Olsson o Margta Jonsdtr.

Biografi

J utgick ur bondeståndets ledarskikt. Hans far, den tidigt bortgångne hemmansägaren Jon Olsson i Hov (1805—46), var riksdagsman 1840—41 och 1844—45. Jon var kusin till Hälsinglands främste bondepolitiker, Eric Ersson i Vallsta (bd 14, s 488 ff). När denne 1868 lämnade AK och ett fyllnadsval blev nödvändigt, nämndes J — som just övertagit fädernehemmanet i Hov — som tänkbar efterträdare. Vid det ordinarie valet 1869 var han Eric Erssons egen kandidat men kunde inte ställa upp, emedan han ännu inte fanns uppförd i gällande röstlängd. Först genom ett fyllnadsval 1877 kom J in i riksdagen, vald av elektorer med klar majoritet. Han återvaldes 1878 med bred marginal och 1881—93 enhälligt eller nästan enhälligt. Hans ställning i hemorten var under denna tid grundmurad.

I AK enrollerade sig J i Lantmannapartiet och undertecknade som nybliven riksdagsman partiets stora motioner i försvars-och grundskattefrågorna. Han var en deciderad förespråkare för grundskatteavskrivning och uttalade sig mycket bestämt mot dem som ville behålla indelningsverket. Dock gick han med på 1885 års försvarskompromiss med 30 % avskrivning av jordbördorna och utsträckning av beväringens övningstid från 30 till 42 dagar. Redan 1880 hedrades han med uppdraget att vara ledamot av den stora sjöförsvarskommittén. Av någon anledning underskrev han inte den reservation, vari de tre övriga lantmannapartisterna inom kommittén förordade en nedprutning av beväringens övningstid från föreslagna 90 till 60 dagar. Någon vän av stora uppoffringar för landets sjö- och lantförsvar var han i alla händelser inte. Sparsamheten var hans ledstjärna på detta liksom på andra områden. Särskilt gärna slog han ned på anslag som gällde höjning av anslagen till ämbetsmannalöner eller pensioner, utrikesrepresentation, högre undervisning — speciellt skeptisk var han mot latinstudier — kyrkorestaureringar, kyrklig administration, telefonväsen, ångbåtslinjer m m. Han var även skeptisk mot stora kostnader för lantbruksundervisning och lantbruksadministration.

Såsom norrlänning var J en avgjord motståndare till skyddstullar på livsmedel men förordade finanstullar på t ex vin och kaffe. Som frihandlare stödde han 1882 års handels- och sjöfartstraktat med Frankrike. Den stora tullstriden förde in J i det politiska livets centrum. Han placerades 1887 i det mäktiga statsutskottet. Samtidigt såg han med oro tullfrågans splittrande inverkan på Lantmannapartiet. Sin egen position markerade han genom att s å ansluta sig till det s k frihandelspartiet, som dock inte var något parti i egentlig mening. Att han likväl under majriksdagen enl trovärdig uppgift (J Johansson, 2, s 49) var med om att försvara protektionisten Liss Olof Larssons positioner som led av statsutskottet och bankofullmäktige, torde kunna ses som ett uttryck för hans önskan att hålla ihop partiet. När splittringen 1888 blev oundviklig, enrollerade sig J i Gamla lantmannapartiet, vilket kostade honom hans plats i statsutskottet, där han dock kunde återinträda efter frihandlarnas seger 1890. Samtidigt som han ogillade lantmännens splittring, oroade han sig för att hans eget parti skulle belastas genom tillskott av "reaktionära" element — "hela skocken med präster och allt" (J Johansson, 3, s 30).

Sedan S Nilsson i Everöd avlidit 1891, blev J Gamla lantmannapartiets ledare. Som sådan bekämpade han 1892 ivrigt regeringen Boströms härordningsförslag och framlade själv i en. motion ett eget alternativ, som gick ut på vakanssättning av hela indelningsverket och dess ersättande med en värvad stam. Härigenom skulle rust- och rotehållarnas ansvar för rekryteringen elimineras. Förslaget kan sägas vittna om ett visst positivt intresse för försvaret; J var faktiskt medlem av den nyligen bildade Allmänna försvarsföreningen. J:s och hans partis bud ansågs dock otillfredsställande från militär synpunkt, och på konservativt håll talades hånfullt om "Jonsaarmén". Urtimabesluten 1892 innebar ett nederlag för J i huvudfrågan, men hans krav på vakanssättning blev i någon mån beaktat. Vid sin sparsamhetslinje höll han fast med bestämdhet. Mot slutet av 1893 års riksdag kritiserade han Nya lantmannapartiet för slöseri med statens medel, ett angrepp som anses ha lett till att de båda partierna 1894 tävlade med varandra i sparsamhetsnit.

En triumf vann J 1891, då han med lottens hjälp slog ut Liss Olof Larsson ur riksbanksfullmäktige. Vid valen 1892 och 1893 missgynnades han däremot av lotten men invaldes 1895 nästan enhälligt tack vare de båda lantmannapartiernas då genomförda sammanslagning.

Trots vissa radikala tendenser — skönjbara bl a i frågor rörande arbetarskydd, strejklagstiftning och införande av normalarbetsdag — iakttog J försiktighet inför sådana reformkrav, som hotade att minska lantmännens politiska inflytande. Betr rösträtten förordade han en ganska måttlig utvidgning. Inför kravet på städernas s k vingklippning — innebärande en mandatutjämning till den underrepresenterade landsbygdens fördel i förening med en viss relativ ökning av FK:s ledamotsantal — lät han länge frihandlarintresset gå före det rena landsbygdsintresset och motsatte sig den för frihandlarna och liberalerna olägliga reformen. 1893 förklarade han, att vingklippningen borde genomföras endast i förening med en ändring av den kommunala rösträtten, av innebörd att FK breddade sitt väljarunderlag. Under valrörelsen s å uttalade sig J dock ganska resignerat i frågan, och vid det slutliga avgörandet 1894 föredrog han att tiga; han lämnade därmed de partivänner i sticket som förenade sig med städernas frihandlare. Själv upplyste han 1896, att han inte biträtt det segrande vingklippningsförslaget. Troligen röstade han blankt, såsom också en samtida iakttagare misstänkte (J Johansson, 4, s 16).

Denna passivitet förebådade den stora, förändringen i J:s politiska bana 1895. Inför den stundande riksdagen förberedde i statsministern O R Themptander på nyåret en moderat partibildning, som främst skulle, omfatta högerflygeln inom Centern, stadsfrihandlarnas starkt splittrade parti, men också troddes kunna attrahera medlemmar av Gamla lantmannapartiet. Detta parti hotades därmed av splittring, samtidigt som frihandlarmajoriteten i AK var på väg att rivas upp. Det fanns f ö åtskilliga halvprotektionister inom Gamla lantmannapartiet. J bedömde då läget så, att enda utvägen var en återförening av de båda lantmannapartierna i de ömsesidiga eftergifternas tecken. J:s eget parti måste offra en del av sina aktuella frihandelskrav; redan 1890 hade han, trots sin egen tullfientlighet, yppat betänkligheter mot tvära kastningar i tullpolitiken. I gengäld tänkte sig J, att han och hans partikamrater kunde vinna ökat gehör för sina sparsamhets- och reformkrav. Förhandlingarna gynnades av att Nya lantmannapartiets chef, A P Danielson, som var allmänt svårhanterlig och sedan 1888 stod i ett påtagligt irriterat förhållande till J, för tillfället var sjuk och ersatt av den vida mer konciliante N Petersson i Runtorp. Med hjälp av denne och andra lantmän ur bägge lägren kunde J genomföra återföreningen utan nämnvärt gnissel. j ledde det egna partiets förhandlingar så skickligt, att varken diskussion eller opposition förekom, trots starkt missnöje på vänsterflygeln. J blev själv ordf i Lantmannapartiet, med sina 137 medlemmar den största partibildning som någonsin förekommit i AK.

J:s aktion väckte stor tillfredsställelse på moderat och konservativt håll. Statsminister Boström, som själv haft ett finger med i spelet, prisade J som "en övermåttan klok karl". Så mycket hårdare blev kritiken från vänstergrupperna. Det anfördes mot J, att han i dec 1894 mottagit Vasaorden. J hade, förklarade fd partivännen D Persson i Tallberg 1896, sålt sin själ till statsministern för en vasatrissa. Det gjordes också gällande, att hans verkliga syfte varit att tillförsäkra sig den. inkomstgivande plats i riksbanksfullmäktige som han fick 1895. Dylika tillvitelser var orättvisa och ytliga. J tog personligen stora risker med sitt handlande, som förestavades av allmänna politiska överväganden och omsorg om lantmännens politiska makt.

Aren 1895—96 betecknar höjdpunkten i J:s politiska bana. Som ordf i Lantmannapartiet och v ordf i statsutskottet (1896) var han en av landets mäktigaste politiker. Han stod fast vid sin principiella frihandelsvänlighet och sparsamhetssyn. Lantmannapartiet var, förklarade han 1896, eller borde i alla fall bli vad det alltid varit: "ett sparsamt, moderat framstegsparti" (Genmäle och förklaring, s 17). Vid slutet av 1896 års riksdag, kort före årets val, anmälde J, följd av 156 instämmanden, mot gängse praxis att han ogillade ett i gemensam omröstning beslutat stort anslag till flottbyggnadsmateriel. Ett steg till höger tog J däremot s å i rösträttsfrågan, där han i något skruvade ordalag i huvudsak anslöt sig till regeringens förslag, som innebar en mer begränsad utvidgning av rösträtten än vad Gamla lantmannapartiet tidigare förordat. I valrörelsen återgick dock J till sin forna ståndpunkt. Han var i unionsfrågan påverkad av A Hedin och bekände sig 1892 till principen, att all rätt skulle vederfaras Norge utan något förbehåll. I praktiken följde han dock, liksom huvuddelen av sitt parti, en något stramare linje än Hedin. Under riksdagsdebatterna 1895 och som ledamot av "hemliga utskottet" s å biträdde J ganska kärva sv beslut, dock utan att lyssna till de ultrakonservativa parollerna. Samma ståndpunkt intog han i unionskommittén (1895—98), där han och hans meningsfränder gick en mellanväg mellan å ena sidan O Alin och E Trygger och å andra sidan de inbördes splittrade norska ledamöterna. Även i frågan om att ge regeringen ett visst inflytande över Riksbanken stödde J den Boströmska "rikspolitiken" (1896). Däremot var han, liksom flertalet lantmän, tveksam inför regeringens förslag om en lagstadgad invaliditets- och ålderdomsförsäkring för industriarbetare och närstående grupper (1895).

J:s strävanden 1895—96 svarade mot breda stämningar inom lantmannaopinionen i södra och mellersta Sverige men gick sämre ihop med åskådningarna i de norra landskapen, där den utrerade frihandelsvänligheten och den stigande motviljan mot de markförvärvande trävarubolagen verkade radikaliserande på tänkesätten. J:s politiska motståndare började redan 1895 bearbeta hans egna väljare. Viktiga roller spelades i detta sammanhang dels av A Hedin, som nu helt tog sin hand från J och författade en broschyr mot honom, dels av Söderhamns-kurirens radikale redaktör A Björkman. Lokalföreningarna inom Sveriges allmänna rösträttsförbund engagerade sig också, liksom bygdens nykterhetsloger, vilka sedan länge haft anledning till missnöje med J, som i princip ogillade långt gående restriktioner inom nykterhetspolitiken. Till att börja med lyckades man förmå väljarna att övergå från indirekta till direkta val, en omläggning som erfarenhetsmässigt befordrade en förskjutning åt vänster. Parollen i v Hälsingland, liksom på andra håll, blev: "bort med sammansmältarna". Som motkandidat lanserades J:s syssling, folkpartisten J Ericsson i Vallsta (14, s 154), son till hans forne gynnare E Ersson. Trots sitt stora personliga anseende blev J med 33 rösters marginal slagen av sin yngre och vida oerfarnare medtävlare, en mycket uppmärksammad valutgång som på konservativt håll betecknades som en "riksskandal". Försök att få valet upphävt misslyckades.

J, som genom sin verksamhet i riksbanksfullmäktige alltjämt hade kontakt med det politiska livets centrum, var dock inte hågad att ge spelet förlorat. 1899 sökte han ånyo sin lycka men blev med 4 rösters marginal slagen av J Ericsson. Valet överklagades, nu med framgång, och ännu en häftig valrörelse utbröt. Även nu ingrep A Hedin, som särskilt påtalade att J med föraktfull biton talat om "yrkespolitiker"; Hedin räknade upp de icke obetydliga belopp som J under årens lopp uppburit för sina uppdrag i riksdagen, riksbanksfullmäktige och olika kommittéer. Slutet blev, att J Ericsson valdes med ökad majoritet. Skådespelet upprepades 1902, då Ericsson fick mer än dubbelt så många röster som J. Denne hade nu definitivt mist sitt grepp över väljarna i hembygden.

Efter dessa nederlag såg J ingen annan utväg än att söka vinna inträde i FK. Vid Gävleborgs läns landstings val till FK 1903, då två platser skulle besättas, hade ledamöterna tre prominenta kandidater att välja på: de blivande statsministrarna C Lundeberg (under omval) och A Lindman samt J. Med Lundeberg kunde J inte konkurrera, men Lindman lyckades han till Lundebergs förbittring distansera med en röst. Lundeberg misstänkte, att statsminister Boström låg bakom. J omvaldes 1910 och 1911 på moderata listor; valen var numera proportionella.

J återkom till riksdagen "med frisk vilja och friska krafter" (Törnebladh). Med sina stora kunskaper och sitt kultiverade sätt hade J inte särskilt svårt att smälta in i den aristokratiska FK-miljön, där han dock omöjligt kunde bli en verklig centralgestalt. Han deltog 1905 i bildandet av kammarens moderata parti och kom 1908 in i dess förtroenderåd. 1910 invaldes han i statsutskottet. Något motsträvigt medverkade han till 1912 års partisammanslagning, varigenom han blev medlem av kammarens nationella parti och dess förtroenderåd, sida vid sida med forna ultrakonservativa antagonister. Han deltog också i bildandet av Allmänna valmansförbundet 1904 men var angelägen om att förbundet skulle få en allmänt moderat karaktär, utan markerad högeraccent.

Trots den successiva glidningen åt höger bevarade J många av sin ungdoms politiska ideal. Framför allt var och förblev han sparsamhetsman, låt vara att nitet något avtog med åren. Även i FK talade han gärna för lägsta möjliga anslagsalternativ, särskilt när det gällde civilförvaltningen, och han tog till orda även vid tillfällen, då han visste att han i sin nya omgivning talade för döva öron. Så sent som 1916, under sin sista riksdag, deklarerade J med eftertryck, att hans långa politiska erfarenhet, som omspände många svängningar i de ekonomiska konjunkturerna, hade lärt honom att iakttaga stor försiktighet i fråga om hushållning med statens medel. Under de tidigare FK-åren (1904—06) slog J också ned på militära anslagskrav. Sedan påverkades han tydligt av försvarsrörelsen. I striden om F-båten 1911 —12 ställde han sig klart på högerns sida, och i de anföranden, varmed han 1912— 16 som ålderspresident inledde kammarens förhandlingar, anslog han gärna fosterländska och försvarsvänliga tongångar.

Som skogsägare och tillika av gammalt sågverksintressent följde J med intresse skogslagstiftningens utveckling, under markerande av åtskillig oro för pågående skogsskövling. På grund av sina bekymmer för den självständiga bondeklassens tillbakaträngande i norra Sverige och sin omtanke om denna viktiga "mellanklass" i det sv samhället förordade han 1906 antagandet av den norrländska förbudslagen, varigenom trävarubolagens möjligheter till jord- och skogsförvärv i stora delar av norra Sverige stäcktes eller i hög grad begränsades. Däremot gillade han inte, att lagen 1912 blev geografiskt utvidgad, så att den bl a kom att omfatta hans egen hembygd. Denna utsträckning fann han omotiverad och skadlig, bl a därför att den minskade ägarnas fria disposition över sin egendom. I frågor gällande arbetarskydd och arbetstidslagstiftning (närmast butiksanställda) intog J under sin tid i FK en gammalliberal ståndpunkt och uttryckte oro för att vittgående lagstiftningsåtgärder skulle kväva det fria initiativet.

Sin mest uppmärksammade insats under FK-tiden gjorde J i rösträttsfrågan. Ännu 1896 hade han uttalat sitt ogillande av proportionella val, men vid återkomsten till riksdagen bekände han sig till denna enligt hans mening rättvisa valmetod, som tills vidare var föga uppskattad i FK. J:s bittra personliga erfarenheter av majoritetsvalsystemet har troligen inverkat på detta ställningstagande. I motsats till regeringen Boström ansåg han dock 1904, att endast skattskyldiga personer borde få rösträtt. Han motsatte sig bestämt det av C Lundeberg och andra konservativa framförda villkoret, att allmän rösträtt kunde medges blott om bestämmelserna rörande progressiv beskattning ändrades därhän, att en reform krävde bägge kamrarnas samstämmiga bifall. I detta krav, som avsåg att förhindra diktat från AK genom gemensamma voteringar, såg J en misstro mot sin forna kammare; han var inte rädd för att den skulle verka för ökade skatter. 1906 anslöt han sig till kravet att proportionalismen skulle gälla även FK. Vid rösträttsfrågans slutliga lösning 1907 spelade J en viktig roll genom att i särskilda utskottet lägga fram en motion om att FK:s ledamöter skulle få arvode. Ett av argumenten för denna klausul var, att det därmed skulle bli lättare att finna kandidater som bodde inom vederbörande valkrets. Genom denna aktion, som fick statsminister Lindmans välsignelse, och genom sammanjämkande verksamhet i övrigt bidrog J till den kompromiss i fråga om politisk och kommunal rösträtt som nu kunde genomdrivas.

J stannade länge i riksdagen, nästan till 77 års ålder. Hans sista period kännetecknades av en, bortsett från detaljfrågor, sjunkande aktivitet. — Med åren blev han en förmögen man. Under sin livstid gjorde han flera donationer. Arbrå församling erhöll 60 000 kr; avkastningen skulle användas till undervisningsmateriel och diakoni. Arbrå kommun fick i två repriser inalles 307 000 kr; avkastningen skulle användas till skattelindring åt kommunens invånare och upptas i den årliga inkomststaten. Vid J:s jordfästning 1930 hyllades hans minne i varma ordalag av Arvid Lindman, som blivit en nära personlig och politisk vän.

J var ingen lysande talare. I debatten om den franska handelstraktaten 1882 bekände han sin sympati för den "torra prosan", utan deklamatorisk utsmyckning. Någon idealisk ordf tycks han heller inte ha varit. Enligt den troligen överdrivet kritiske länschefen Hugo Hamilton var J rent av "fullkomligt oduglig" som ordf i Gävleborgs läns landsting, där han tom väckte löje (1912). Orsaken skulle ha varit J:s ålder i förening med hans brist på formell bildning. Säkert är, att J:s sinne för parlamentariska procedurfrågor var väl utvecklat. Han var också en framstående taktiker, stundom betecknad som "genomslug" (G Billing) eller som "en gammal räv" (H Hamilton). En i början så skeptisk betraktare som G Billing fann dock under sitt samarbete med J i statsutskottet på 1890-talet, att denne var en mycket angenäm och värdefull kollega. I sitt framträdande anses J ha varit mindre rustik än vanliga riksdagsbönder (O v Zweigbergk). I utskott och kommittéer drog han ofta ett tungt lass samt satte sig noga in i frågorna. Hans riksdagsyttranden vittnade ofta om en betydande sakkännedom. Vid en debatt om flottans nybyggnadsfrågor 1893 förklarade sjöministern J Christerson, trots åsiktsskillnader, att han var angenämt överraskad av den stora sakkunskap som J ådagalagt, även i detaljer. J själv var långt ifrån omedveten om sin kapacitet.

Liksom flertalet andra lantmannapolitiker stod J tämligen främmande för subtila ideologiska spekulationer. Genom skiftande konjunkturer bevarade han emellertid en gammalliberal grundsyn. Den självägande bonden, som skötte sin jord och skog med minsta möjliga intrång från olika myndigheters sida, var hans ideal. I byråkratiskt förmynderskap, allehanda detaljreglering och höga pålagor såg han ett hot mot det enskilda initiativet. I yngre dagar betraktade han högkonservativa ämbetsmän som antagonisterna framför andra, men senare vände han sig främst mot radikala och även socialistiska "okynnespolitici" (Genmäle och förklaring, s 12). Denna utveckling var långt ifrån unik, men i J: s fall kom den yttre frontförändringen ovanligt plötsligt. Såväl hans i grunden koncilianta läggning som hans förankring i bondeklassens mera välbärgade skikt och i närstående småföretagargrupper gjorde det ganska naturligt för honom att 1895 orientera sig åt mitten i sv politik. Från partipolitisk synpunkt blev hans aktion framgångsrik och betydelsefull, men han överskattade sitt grepp över de egna väljarna. Bättre än andra lantmän, som i likhet med J föll offer för majoritetsvalsystemet, kunde han göra sig hemmastadd i FK men återvann aldrig sin förlorade ledarställning. Bland de många framstående riksdagsledamöter, som förvaltade arvet efter C Ifvarsson och Lantmannapartiets övriga pionjärer, var J i alla händelser en av de allra skickligaste och kunnigaste.

Författare

Sten Carlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från J till S A Hedin i KB, i J Johanssons saml i Noraskog o i P Pehrsons saml, dep i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Genmäle och förklaring. [Rubr:] Till valmännen i vestra Helsinglands domsaga. Sthlm 1896. 18 s. — Valtal 1893. Arbrå 1938. 39 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: J Bromée, Polit porträttstudier af AK, manuskr dep i UUB.

I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); G Andrén, Tvåkammarsystemets upp- komst o utveckl (Sveriges riksdag 9, 1937); G Billing, Ant:r från riksdagar o kyrkomöten 1893—1906 (1928); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); O Gellerman, Staten o jordbruket 1867—1918 (1958); S Ha-denius, Fosterländsk unionspolitik (1964); Ff Hamilton, Dagböcker 1911—1916 (1955); [A Hedin,] O J i Hof under "olika lägen o skeden i lifvet" (1896); K Hildebrand, Gustaf V som människa o regent, 1 (1945); J Johansson i Noraskog, Dagboksant:r, 2—4 (1958—65); O Johansson, Gävleborgare uti hedervärda bondeståndet vid riksdagarna 1809—1866, 3 (1929); L Kihlberg, Folktri-bunen Adolf Hedin (1972); E v Krusen-stjerna, Minnesant:r (HH 38:2, 1967); T krat. Alfred Petersson i Påboda (1965); G B Nilsson, Landstingens "trälmärke" (Sc 1966); O Nyman, Högern o kungamakten 1911—1914 (1957); Oscar II, Mina memoarer, 1 (1960); K Petersson, En bondedemokrat. Alfred Petersson i Påboda (1965), G Richardson, Kulturkamp o klasskamp (1963); Riksdagens prot med bihang; S Runestam, FK-högern o rösträttsfrågan 1900—1907 (1966); H K Rönblom, Frisinnade lands-fören 1902—1927 (1929); H Sellberg, Staten o arbetarskyddet 1850—1919 (1950); P Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); SPG 25: 2 (1905); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); Söderhamns tidn 6—14 aug 1930; E Thermsenius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik (1931); dens, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); E J Thulin, Sammanjämkning o gemensam votering (ibid, 10, 1935); J Torbacke, Journalistik på osäkra villkor (1966); R Törnebladh, Riksdagsminnen (1913); T Vallinder, I kamp för demokratin (1962); E Vedung, Unionsdebatten 1905 (1971); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens, FK:s valnämnd (Statsvet studier, 1944); dens, Allm valmansförb:s tillkomst (1946); [O v Zweigbergk,] Politiska röntgenfotografier tagna af Amatör (1896).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Jonsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12203, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2021-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12203
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Jonsson, urn:sbl:12203, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2021-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se