Karl XIII

Född:1748-10-07 – Hovförsamlingen, Stockholms län
Död:1818-02-05 – Hovförsamlingen, Stockholms län (på Stockholms slott)

Kung


Band 20 (1973-1975), sida 675.

Meriter

Karl XIII, f 7 okt 1748 i Sthlm, f 5 febr 1818 där. Föräldrar: konung Adolf Fredrik o Lovisa Ulrika av Preussen. Utn till storamiral okt 48, hertig av Södermanland 11 sept 72, regent under Gustav IV Adolfs minderårighet mars 92—nov 96, utropad till konung 6 juni 09, krönt i Sthlms storkyrka 29 juni 09, vald till norsk konung 4 nov 14.

G 7 juni 74 i Sthlm m sin kusin Hedvig Elisabeth Charlotta (bd 8), f 22 mars 59 i Eutin, f 20 juni 18 i Sthlm, dtr till furstbiskopen av Lübeck, sedermera storhertigen av Oldenburg Fredrik August o Ulrika Fredrika Wilhelmina av Hessen-Kassel.

Biografi

K:s barndom var ej lycklig. Förhållandena i den k familjen präglades av moderns härsklystnad och häftiga lynne. Under uppväxttiden stod han i skuggan av sin mera begåvade äldre broder. I kronprins Gustav tyckte sig Lovisa Ulrika se sin släkts lysande egenskaper förkroppsligade, och han blev tidigt hennes förklarade gunstling, medan K, som mera bråddes på fadern, stod denne närmast. Obegåvad var K emellertid inte; vad som brast i briljans och snabb uppfattning ersattes av flit och gott minne. K tycks också ha skött sina studier med mera omsorg än syskonen. Hans uppfostran leddes till en början av Carl Fredrik Scheffer och sedan av C F Törnflycht.

De olyckliga familjeförhållandena bidrog till att forma K:s personlighet. Redan som ung var han en svärmisk dyrkare av vänskapen. I umgänget med jämnåriga kamrater fann han en ersättning för den harmoni och värme, som saknades i familjen. I vänkretsen visade han sina bästa egenskaper, enkelhet, naturlighet och vänfasthet, men där kom också drag av ordensvurmeri och mystik till tidigt uttryck. Även i förhållandet till det motsatta könet visade sig K som en svärmisk natur. Till skillnad från den äldre brodern hade han en starkt erotisk läggning. Redan under ungdomsåren visade han prov på den karaktärssvaghet och osjälvständighet som blev så utmärkande för honom.

Motsättningarna inom den k familjen var ingen hemlighet för de politiskt ledande kretsarna. K:s ställning som närmast arvsberättigad, för den händelse tronföljaren dog barnlös, gjorde också honom till en faktor i det politiska spelet. Särskilt märkbart blev detta efter hovets brytning med mössorna hösten 1765. För att skaffa sig en motvikt mot hattarnas inflytande låg det nära till hands för dem att söka spela ut K mot kronprins Gustav. Sina förhoppningar att vinna honom stödde mössorna bl a på hans kända böjelse för Adam Horns dotter Brita och hans vänskap med dennes son Gustav. Till den tidiga vänkretsen hörde emellertid också Claes Julius Ekeblad, son till hattledaren Claes Ekeblad d y och senare g m Brita Horn.

Samtidigt som förhandlingarna om kronprinsens äktenskap med Sofia Magdalena ingick i sitt avgörande skede, aktualiserades frågan om K:s etablering, sedan han fyllt 18 år. Genom att ge honom en så självständig hushållning som möjligt med eget hus och egen hovstat ville vissa av mössornas ledare undandraga honom hovets skadliga inflytande, "så att han kunde komma att må väl till både kropp och själ", som biskop Serenius ord skall ha fallit. En hovet närstående skarpsynt iakttagare, landshövdingen Daniel Tilas, följde med oro frågans utveckling under riksdagen 1766. Enligt honom hade det härskande mösspartiet "samma ömhet nu för honom som ständerna hade 1746 för deras kungliga högheter" och han ryste "för kommande tider över den diversion, som nu anlägges i konungahuset". Frågan om K:s särskilda hovhållning uppsköts visserligen till nästa riksdag, men mössorna fortsatte sina ansträngningar att vinna K, och detta kom 1768 till uttryck i det aldrig förverkligade förslaget att välja honom till Lunds univ:s kansler.

Till en början syntes dessa strävanden också framgångsrika. K var ingalunda okänslig för mössornas närmanden och ansågs länge stå dem nära. Men några politiska följder fick detta likväl inte. Försöken att splittra den k familjen möttes av kronprinsens målmedvetna strävan att upprätthålla enigheten mellan dess medlemmar. Det gällde bl a att vinna K:s vänskap. Resultatet uteblev inte. Förhållandet mellan bröderna förbättrades, och den tidigare ovänskapen efterträddes till en tid av ett förtroligare förhållande. Under de kritiska dagarna i dec 1768 motstod K alla lockelser och iakttog en korrekt och lojal hållning.

Den utländska resa, som K först av bröderna anträdde 2 april 1770, avsåg främst att återställa hans vacklande hälsa genom en kur vid baden i Aachen. Men syftet var också att bereda honom tillfälle att välja en lämplig brud vid något av de furstehov, som ingick i resplanen och att för en tid undandra honom mössornas inflytande. Då resan utsträcktes till Paris, fick det sv sändebudet Gustav Filip Creutz tillfälle att introducera sin furstlige gäst i den franska huvudstadens litterära och politiska kretsar och att påverka honom i franskvänlig riktning. Hemvägen gick över Berlin och Potsdam, där K mottogs av morbrodern Fredrik den store, på vilken han tycks ha gjort ett gynnsamt intryck. I nov 1770 återvände han hem vid god hälsa och med vidgade vyer. Särskilt tillfredsställd tycks han ha varit med besöket i Berlin, vars militära anda tilltalade honom mera än atmosfären i den franska huvudstaden. Samtalen med morbrodern har säkerligen bidragit till det mognare politiska omdöme, som han efter hemkomsten visade. Till Lovisa Ulrikas stora glädje tycktes han nu också ha bestämt sig för hennes systerdotter, den några år äldre prinsessan Philippine av Brandenburg-Schwedt.

Efter hemkomsten utsattes K för båda partiernas närmanden. Men trots mössornas ivriga bemödanden höll han sig klokt tillbaka och sökte inta en neutral hållning. När dessa efter Adolf Fredriks död i febr 1771 sökte vinna K:s medverkan i stämplingar mot den nye konungen, avvisade han dem. Förbindelsen bröts dock ej helt, och änkedrottningen sökte utnyttja den för att förmå ständerna till en gynnsam reglering av hennes hovstat. Vid kung Gustavs sida deltog K i juni 1771 i kompositionsförhandlingarna, men först efter Lovisa Ulrikas avresa till Berlin i början av nov lyckades Gustav vinna brodern för sin sak.

I mitten av juli 1772 invigdes K i revolutionsplanen. Anledningen härtill var svårigheten att finna en tillräckligt auktoritativ ledare för upproret i Skåne. Denna uppgift skulle K nu överta. Utnyttjande sina förbindelser i mösslägret skulle han, sedan Toll genomfört kuppen i Kristianstad, sammandraga en truppstyrka under förevändning att innesluta staden för att hindra upprorets utbredning. Därefter skulle han förena sig med de upproriska och säkra en stödjepunkt i de södra provinserna.

Det visade sig emellertid svårt att samordna operationerna på tre vitt skilda skådeplatser. I Finland blev Sprengtporten försenad, och hela företaget löpte risk att röjas i förtid. Situationen räddades genom kungens improviserade kupp i Sthlm 19 aug. I Skåne försenades marschen mot Kristianstad av oförutsedda hinder. När de väntade nyheterna från huvudstaden dröjde, synes K och hans närmaste medhjälpare, översten Hampus Mörner, ha övervägt att uppge det hela och rädda sig genom flykten. De fortsatte likväl mot Kristianstad och nåddes på kvällen 22 aug en mil utanför staden av det efterlängtade budskapet om statskuppens lyckliga genomförande.

K anförtroddes nu överbefälet i de södra provinserna. Hans uppgift blev att avkräva civila och militära myndigheter den nya trohetseden och att säkra lugnet i denna del av landet. I mitten av sept hemförlovades trupperna i Skåne och K återvände till Sthlm. Under konungens eriksgata i nov uppdrogs befälet i huvudstaden åt honom.

För statskuppens lyckliga genomförande saknade K:s medverkan inte betydelse. Med uppoffrande av fördelar, som en annan hållning kunnat ge honom, tog han en avsevärd personlig risk. Även om han inte lagt i dagen den kallblodiga handlingskraft och lugna beslutsamhet, som krävdes, hade hans uppträdande i Skåne givit impulsen till den djärva insatsen i Sthlm. För förhållandet mellan bröderna var detta viktigt. Gustav visste nu, att han kunde lita på K:s lojalitet. Belöningen uteblev ej. K tilldelades titeln hertig av Södermanland och vissa ekonomiska förmåner. Men någon medverkan i riksstyrelsen kom tills vidare ej i fråga. Hertigens offentliga verksamhet begränsades under de närmaste åren till de skyldigheter som åvilade honom i egenskap av regementschef.

Efter statskuppen utvecklade sig förhållandena inom den k familjen i stort sett gynnsamt. Men den nervösa sensibilitet och brist på uppriktighet som präglade umgänget mellan familjemedlemmarna gjorde sig ofta gällande, och lugnet hotades ständigt av dolda motsättningar. Gustav III:s barnlösa äktenskap gjorde det angeläget att på annat sätt trygga tronföljden. Härvidlag riktades blickarna främst mot K i hans egenskap av presumtiv tronarvinge. Frågan om ett passande giftermål hade länge dryftats och den fick nu förnyad aktualitet. I familjekretsen var meningarna delade. Medan Gustav motarbetade det av modern omhuldade brandenburgska giftermålsprojektet, förhöll sig K avvaktande. Hans böjelse för kusinen Philippine visade sig övergående och snart efter hemkomsten inledde han ett mångårigt förhållande med grevinnan Augusta Löwenhielm. Han uppges ha varit far till hennes son, sedermera statsrådet Carl Axel Löwenhielm, född 1772. Helst hade K velat förbli ogift. Till Lovisa Ulrikas stora besvikelse bröts underhandlingen om äktenskap med hennes systerdotter i okt 1772, och snart därefter tog konungen den första kontakten med sin farbror hertig Fredrik August av Holstein-Gottorp för att förbereda ett giftermål mellan sin bror och dennes unga dotter Hedvig Elisabeth Charlotta. Avgörandet påskyndades, då Katarina II föreslog en prinsessa av Darmstadt, syster till storfurst Pauls tilltänkta gemål. Sedan K i aug 1773 givit sitt motvilliga bifall, eklaterades förlovningen i nov och 7 juli 1774 höll den femtonåriga prinsessan sitt intåg i Sthlm, där bilägret firades. Förhoppningarna om en tryggad tronföljd, som snart inställde sig, infriades emellertid inte, vilket föranledde Gustav III att sommaren 1775 göra ett allvarligt försök att närma sig drottningen och fullborda den äktenskapliga samlevnaden. Det var denna händelse och dess följder som några år senare i samband med Gustav IV Adolfs födelse gjorde slut på lugnet i den k familjen och vållade brytningen mellan Gustav och hans mor. I denna konflikt spelade K en avgörande och föga hedrande roll. Trots att det var han, som först ingav modern misstanken, att det väntade barnet var illegitimt, vidgick han aldrig detta för sin bror. Följden blev att också han drabbades av moderns ovilja, medan förhållandet till brodern åtminstone till det yttre förblev orubbat. Denne ansåg tom, att K räddat honom från en farlig sammansvärjning, som änkedrottningen planerat. I Lovisa Ulrikas testamente gjordes hennes båda äldsta söner arvlösa.

Förhållandet mellan K och hans äldre bror var likväl alltid problematiskt. Trots det yttre skenet fanns aldrig dem emellan en på verklig gemenskap grundad vänskap. K delade inte Gustavs rika intellektuella intressen, han saknade dennes politiska intuition och snabba kombinationsförmåga. En viss ömsesidig misstro släppte väl aldrig helt sitt grepp. Men även efter tronföljarens födelse i nov 1778 var det av vikt att det goda förhållandet bevarades. Skulle konungen avlida under kronprinsens minderårighet, berodde dynastins framtid på hertigens lojalitet. Genom det testamente, som Gustav 13 maj 1780 inför sin avresa till Spa upprättade, insattes K som ensam förmyndare med full k myndighet. På hertigens trohet ansåg sig kungen sålunda kunna lita. Men testamentsbestämmelserna visar också, att han inte var lika övertygad om hans förmåga. Av erfarenhet kände han broderns svaghet och opålitlighet; inte minst hade dessa drag kommit till synes under konflikten med modern.

Ett föreningsband utgjorde frimureriet. Men medan detta för K tidvis var hans främsta sysselsättning och snart sagt enda andliga intresse, var det för Gustav främst fråga om ett politiskt instrument. K:s frimu-rarintresse understöddes av brodern, som sökte utnyttja det politiskt, medan han själv till en början höll sig i bakgrunden. För honom var det också ett medel att behärska hertigen, och han vädjade ofta till de heliga band som förenade dem. K blev 1774 den sv landslogens chef; i mars 1780 nådde han höjdpunkten i sin internationella ställning inom frimureriet, då han installerades som styresman för den nionde ordensprovinsen, omfattande Sverige och Ryssland med underlydande länder utom Livland, och ordensmästare i "den sjunde provinsen vid Elbe och Oder".

Men de vidlyftiga utrikespolitiska spekulationer, som under några år i slutet av 1770- och början av 1780-talet förknippades med denna verksamhet och som bl a syftade till att förskaffa K successionen i hertigdömet Kurland, kunde inte förverkligas. Detta blev av betydelse för den förändring i förhållandet mellan bröderna som därefter inträdde. Gustavs intresse för fortsatt samarbete minskade, och brodern sköts allt mer åt sidan. Samtidigt kom K genom sin verksamhet i frimurarorden under den viljestarke Gustaf Adolf Reuterholms inflytande, vars föregivna mystiska insikter starkt påverkade honom. Reuterholm var Gustavs förklarade fiende och framträdde 1786 som en av de hätskaste oppositionsmännen. Genom denne och andra nyförvärvade vänner, bl a Carl Göran Bonde, fick K nu kontakt med den under 1780-talet framväxande adelsoppositionen. Utan att dela dennas ogillande av Gustav III:s regeringssystem blev han allt mer kritiskt stämd mot brodern. Det förändrade förhållandet kom till uttryck, då K under dennes utrikesresa 1783—84 utestängdes från all befattning med regeringsärendena och endast anförtroddes ett begränsat befäl i huvudstaden. När Gustav 1783 vid sitt besök i Florens hos den stuartske pretendenten för egen räkning försäkrade sig om successionen till stormästarskapet över frimurarorden, minskade detta inte K:s ovilja.

I 1788 års ryska fälttåg deltog K i sin egenskap av storamiral som chef för stora flottan. Kungen tvekade att anförtro honom detta viktiga befäl, och själv åtog han sig det endast motvilligt. Hans första åtgärder röjde också en viss osäkerhet. Fälttågsplanen avsåg en kniptångsrörelse mot den ryska huvudstaden från norr och söder och förutsatte en avgörande sv seger till sjöss. 17 juli sammandrabbade de båda flottorna väster om ön Högland. Under K:s nominella överbefäl leddes den sv eskadern av hans flaggkapten O H Nordenskjöld. Kraftmätningen blev oavgjord, men ur strategisk synpunkt ett sv nederlag. Ännu påföljande dag låg den ryska flottan kvar på stridsplatsen ur stånd att manövrera, medan den svenska till följd av ammunitionsbrist återvände till Sveaborg. Följden blev, att den stort upplagda fälttågsplanen måste begränsas till en operation mot Fredrikshamn. Under slaget skall K liksom senare vid Reval och Viborg ha visat personligt mod.

När Gustav III 25 aug lämnade den finska krigsskådeplatsen, anförtrodde han K överbefälet och landets styrelse. Denne ålades att försvara de ställningar, som innehades på ryskt område, och förbjöds att underhandla med fienden utan att inhämta konungens tillstånd. K, som kände sig isolerad och övergiven inför den svårbemästrade uppgiften, kom snart under inflytande av de oppositionella elementen i armén. I hopp att uppnå ett stillestånd lät han utan tvingande militära skäl utrymma ställningarna vid Högfors och Anjala och bröt således mot broderns instruktioner. Han tycks rent av ha övervägt att med stöd av armén och flottan ingripa i händelseutvecklingen i Sverige. Men när försöket att uppnå ett stillestånd misslyckades, och kejsarinnan Katarina röjde sin verkliga avsikt att skilja Finland från Sverige, bröt hertigen i okt 1788 med de sammansvurna. Underrättelser från vänner i Sthlm styrkte honom i beslutet. Armén förlades i vinterkvarter, och flottan återvände på senhösten till Karlskrona.

Under de upprörda dagarna i slutet av febr 1789 fick K överbefälet i huvudstaden, och han medverkade vid genomdrivandet av förenings- och säkerhetsakten. I de fortsatta krigsoperationerna deltog han som högsjöflottans chef, men hans insatser fick knappast någon avgörande betydelse. Utgången av slaget vid Öland 6 juli 1789 omöjliggjorde operationer i finska farvatten under denna sommar. Året därpå kom flottan tidigt i sjön. Men det djärva försöket att överrumpla och förstöra den i Reval förlagda ryska eskadern misslyckades. I Viborgska gatloppet förlorade örlogsflottan en tredjedel av sin styrka och i den avgörande segern vid Svensksund hade den ingen del.

Angående K:s förhållande till den sammansvärjning mot Gustav III, som ledde till attentatet på operan 16 mars 1792, lämnar källorna motstridiga uppgifter. Ostridigt synes dock vara, att en av hans närmaste förtrogna, C G Bonde, som stod oppositionen nära, redan i slutet av jan kände till revolutionsförberedelserna och visste att ett mord planerades. I övrigt är uppgifterna osäkra. Enligt vissa av dem skulle hertigen ingå i den konselj, som skulle tillsättas efter en lyckligt genomförd kupp; enligt andra avsåg man att fängsla honom eller rent av beröva honom livet. Frågan om hans hållning under dessa kritiska dagar måste därför lämnas öppen.

Efter kungens död handlade K däremot med en för honom ovanlig snabbhet och målmedvetenhet. På sin dödsbädd sökte Gustav III, trots testamentsföreskrifterna av 13 maj 1780 och 1 juni 1789, utestänga brodern från regeringen. Möjligen var detta ett uttryck för misstankar om K:s inblandning i adelsoppositionens stämplingar. I varje fall sökte den döende monarken på detta sätt förebygga ett systemskifte. Enligt G M Armfelt var det på dennes bestämda inrådan med stöd av riksdrotsen C A Wachtmeister och Anders Håkansson som hertigen till sist upptogs i den tillförordnade regering vilken tillsattes 17 mars. Tidigt på morgonen före sin död förmiddagen 29 mars utfärdade Gustav ett nytt testamentstillägg, den s k kodicillen, enligt vilken interimsregeringens verksamhet skulle utsträckas till hela förmyndartiden. Detta var en allvarlig misstroendeförklaring mot K. Från ensam regent med full k myndighet förvandlades han nu till ordförande i en regering, som i övrigt bestod av kungens förtroendemän. Genom samtidigt upprättade handlingar utsågs Evert Taube att leda utrikespolitiken och Gustav Mauritz Armfelt till överståthållare. Mellan dessa båda fanns motsättningar, som försvagade gustavianernas sammanhållning och stärkte K:s ställning. Efter dödsfallet förklarade han sig ej kunna ta befattning med regeringen på de villkor som föreskrevs i kodicillen. Med riksdrotsens hjälp lyckades han på osäkra formella grunder få den ogiltigförklarad. K tillträdde alltså styrelsen enligt de ursprungliga testamentsbestämmelserna men i strid mot Gustav III:s yttersta vilja. I gengäld utfäste han sig att i sin konselj tillkalla medlemmarna av den tillförordnade regeringen. Det ringa värdet av detta löfte skulle snart bli uppenbart.

Det dröjde ej länge innan K vid sidan av konseljen började anlita andra rådgivare. Den första tiden synes Carl Göran Bonde ha varit hans främste förtrogne. Till kretsen hörde snart också den från Paris hemkomne E M Staël von Holstein, som även haft förbindelser med de sammansvurna. En omläggning av utrikespolitiken inleddes redan i maj, innebärande att Gustav III :s planer att ingripa mot det revolutionära Frankrike övergavs. Genast efter Gustav III:s död hade K hemkallat sin förtrogne vän Gustaf Adolf Reuterholm från utlandet, och efter hans hemkomst de första dagarna i juli slutfördes förändringarna. Taube drog sig tillbaka, och Armfelt lämnade landet för att sköta sin hälsa; han utsågs i sept mot sin vilja till sändebud vid de italienska hoven. Så småningom utmanövrerades alla den avlidne konungens förtroendemän, och i aug organiserades en ny konselj. Tydligast markerades brytningen genom de uppseendeväckande milda domarna över vissa av de i mordkomplotten inblandade, avkunnade i justitiekonselj 15 aug. Det systemskifte som Gustav III velat förhindra genomfördes sålunda under loppet av några månader. K var nu i ohämmad besittning av regeringsmakten. Själv saknade han dock energi och uthållighet nog för en personlig maktutövning i det gustavianska enväldets anda. Den verkliga makten överlät han åt Reuterholm. Samarbetet mellan hertigen och hans gunstling stördes endast sällan av andra inflytelser eller av personliga viljeyttringar från K:s sida.

Den nya regimens inre och yttre politik uppvisade till en början vissa likheter med oppositionens program. De liberala tendenserna övergavs dock snart, och från början av 1793 antog styrelsen en alltmer frihetsfientlig prägel, som i förening med småaktig personförföljelse gjorde den förhatlig i vida kretsar. Härtill bidrog de härskandes skuggrädsla och fruktan för gustavianska stämplingar, som tydligast kom till uttryck i den armfeltska processen 1794. Aktningsvärda försök till reorganisation av förvaltningen, sanering av finanserna och stöd åt näringslivet gjordes, men till att leda och genomföra en verklig reformpolitik dög varken hertigen eller Reuterholm.

Sitt allvarligaste misslyckande upplevde förmyndarregeringen på utrikespolitikens område. Närmandet till Frankrike ledde i sept 1795 till en ekonomiskt fördelaktig subsidieöverenskommelse. Trots att Ryssland redan 1793 förklarat sig löst från sina subsidieförpliktelser enligt 1791 års drottningholmstraktat, medförde detta inte någon verklig brytning med denna makt. I nov 1795 eklaterades den unge konungens förlovning med prinsessan Louise Charlotte av Mecklenburg, och därmed kunde det planerade äktenskapet med Katarina II:s sondotter storfurstinnan Alexandra anses avskrivet. Sverige intog en kort tid, med stöd av 1794 års neutralitetsfördrag med Danmark, en tämligen fri ställning mellan kontinentens båda stormakter. Dessa månader i slutet av 1795 och början av 1796 betecknar också höjdpunkten av Reuterholms maktutövning.

Det franska förbundet visade sig emellertid inte motsvara förväntningarna, och våren 1796 inleddes, under trycket av hotfulla ryska rustningar, en frontförändring. I april underrättades kejsarinnan om att det mecklenburgska giftermålet uppskjutits; förhandlingar om äktenskap med storfurstinnan och ett nytt förbund med Ryssland inleddes. Men detta försök att i sista stunden före konungens myndighetsdag stärka regimens ställning genom en stor diplomatisk framgång misslyckades. Det k besöket i Petersburg avslutades utan att förlovning eklaterats. Den traktat som avslöts motsvarade inte de högt spända förhoppningarna och skulle f ö träda i kraft först efter den fullmyndige konungens godkännande.

Vid förmyndarstyrelsens slut stod Sverige sålunda utrikespolitiskt isolerat. Regimen var komprometterad och illa omtyckt. På brorsonens myndighetsdag, 1 nov 1796, nedlade K förmynderskapet och sina övriga ämbeten utom chefskapet för sitt regemente. Då hade Reuterholm redan fått sitt avsked. 13 nov lämnade han huvudstaden. Förbindelsen mellan honom och K upphörde därmed och förnyades aldrig trots flera försök från Reuterholms sida.

När K 1796 drog sig tillbaka till privatlivet, var han 48 år gammal. Han deltog inte sedan i riksstyrelsen, förrän han 1809 övertalades att som riksföreståndare ställa sig i spetsen för regeringen. I hans enskilda liv inträffade under dessa år en ljusning, trots att det tidvis fördystrades av ekonomiska bekymmer. K:s äktenskap var en konventionell förbindelse, framtvingad av politiska beräkningar, och förhållandet mellan makarna präglades aldrig av kärlek. Till hertiginnans sorg återföll maken snart i sitt lättsinniga liv, som tog allt mer anstötliga former. Mest plågades hon dock av den ovänlighet som han stundom visade henne. Trots alla besvikelser stod hon lojalt vid hans sida, och under 1790-talets senare år tycks förhållandet dem emellan ha förbättrats. 3 juli 1798 föddes slutligen en son, som fick namnet Karl Adolf, men han dog redan efter en vecka. För att skingra sorgen företog hertigparet aug 1798—nov 1799 en längre utländsk resa.

Förhållandet mellan K och brorsonen Gustav IV Adolf tycks ha varit korrekt men knappast hjärtligt. Verkliga konflikter dem emellan omtalas sällan; det mest kända fallet är kungens ingripande 1803 mot frimurarmystikern Boheman, som K beskyddade. K var givetvis medveten om den allvarliga kris, som utvecklade sig under det ryska kriget. Sannolikt var han ej heller okunnig om konspirationerna mot kungen under vintern 1808—09. I varje fall kände han tidigare än denne till Adlersparres uppror. Vid sin tämligen framskridna ålder önskade han inte ännu en gång framträda för att själv gripa makten. A andra sidan gjorde han intet för att stödja och hjälpa sin brorson, och under de avgörande timmarna 13 mars förhöll han sig helt passiv. Efter någon övertalning åtog han sig därefter riksföreståndarskapet, sedan han blivit försäkrad om att intet ont skulle vederfaras kungen. Adlersparres tanke att omedelbart utropa K till konung övergavs. Denne måste också avstå från sin önskan att bevara kronprinsens arvsrätt. Först sedan ständerna förklarat Gustav IV Adolf och hans bröstarvingar kronan förlustiga och antagit den nya regeringsformen, utropades K 6 juni 1809 till Sveriges konung.

Vid sitt trontillträde var K mer än 60 år gammal och redan i förtid åldrad. Ett slaganfall i slutet av nov 1809 satte honom under flera månader ur stånd att utöva sina befogenheter. Men även därefter begränsade ålderdomssvagheten i förening med den obeslutsamhet som var ett så framträdande karaktärsdrag hans möjligheter att göra sitt inflytande gällande under de förhållanden som skapades av den nya författningen. Det under vintern 1809—10 planerade försöket att stärka kungamakten, som krävde K:s medverkan, försvårades av hans sjukdom och omintetgjordes till sist av hans vankelmod och lösmynthet. Vid sitt slutliga ställningstagande påverkades K sannolikt av sin förtrogne, utrikesministern Lars von Engeström.

K:s hållning under händelserna i samband med det Fersenska mordet 20 juni 1810 har ansetts komprometterande. Säkert är att det fanns en gammal motsättning mellan honom och Axel Fersen d y. Om K verkligen trott på de cirkulerande ryktena om dennes skuld till kronprins Karl Augusts död är däremot ovisst. Han gav dock uttryck för en sådan uppfattning och sökte ge spridning åt den. Hans ansvar för militärens overksamhet under upploppet är ovedersäglig liksom försöken att skydda de ansvariga cheferna och hindra en grundlig undersökning. Först efter den tragiska händelsen ingrep K, som denna dag vistades på Haga, för att dämpa de fortsatta oroligheterna. Allt detta har motiverat omdömet, att det moraliska ansvaret ytterst drabbar honom (Hafström, SBL bd 15, s 742).

Trots att tronföljarvalen 1809 och 1810 inte motsvarade K:s önskningar, blev förhållandet till hans båda adoptivsöner gott. Sedan Karl Johan i okt 1810 anlänt till Sverige, gled ledningen av den sv politiken allt mer över i dennes händer. Den taktfullhet och sonliga vördnad som Karl Johan visade bidrog till att K med jämnmod fann sig häri. Den genomgripande omläggning av Sveriges utrikespolitik som går under namnet 1812 års politik och som ledde till deltagandet i den stora koalitionen mot Napoleon genomfördes i stort sett utan K:s aktiva medverkan. Ett resultat av denna politik blev, att han 4 nov 1814 valdes till Norges konung.

Under K:s sista levnadsår tog sjukdom och ålderdomssvaghet allt mer överhand. Han var nu en skugga av sig själv. Själsförmögenheterna utslocknade nästan helt, han led ofta av total minnesförlust och förmågan att göra sig förstådd av andra saknades tidvis. Endast som ett stumt vittne deltog han i konseljerna. När K slutligen 5 febr 1818 under pågående riksdag gick ur tiden, var det en redan avslutad levnad som lyktades.

Den bild som eftervärlden gjort sig av K är entydig och ingalunda endast betingad av kontrasten mellan honom och så betydande regentpersonligheter som Gustav III och Karl XIV Johan. Trots att han inte saknade omdöme och insikter, fysiskt mod och en viss grad av pliktkänsla, lyckades han aldrig göra en personlig insats av betydenhet — utom möjligen inom frimurarorden. Detta var framför allt följden av hans brist på självdisciplin och uthållig handlingskraft, hans vankelmod och osjälvständighet, som gjorde honom beroende av starkare naturer. Vad som vid sidan av erotiskt lättsinne fläckat hans minne är karaktärssvagheten och opålitligheten, som så tydligt framträdde och som kunde urarta till lågsinthet. Därtill kommer det drag av vidskeplighet, som lär ha varit fäderneärvt. Mysticismen tycks ha haft en ödesdiger inverkan på hans personlighetsutveckling. Hans allt uppslukande ordensvurmeri och intresse för ockulta ting tog sig stundom uttryck, som utmanade löjet och gjorde honom själv till ett lättfånget byte för allehanda charlataner och bedragare.

Författare

Olof Jägerskiöld



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

K:s arkiv huvudsakl i RA i serierna Kungl handskr:saml, i Kungl arkiv (K 363—379; större brevsviter från Gustav III, Lovisa Ulrika, Fredrik Adolf o Sofia Albertina samt från J J De Geer, C J Ekeblad, M Klingspor, J G Oxenstierna, G A Reuterholm, E Ruuth, Schmidt de Rossan, F Sparre o J C Toll) o i Skrivelser till konungen. Brev från Reuterholm o F Sparre även i Sjöholmssaml, brev-växl med gemålen jämte bl a brev från C G Bonde i Ericsbergs arkiv, båda i RA. Delar av K:s arkiv i skilda saml i KB (en saml brev från uti furstar 1770—90, fö från bl a Gustav IV Adolf, G M Armfelt, C F v Heland, M Klingspor, F S Silverstolpe, C de Suremain, G W af Tibell o J W Tornérhjelm samt stora brevsviter från L v Engeström o K:s handsekr H Battram). Brev till K från Gustav IV Adolf, Karl XIV Johan o C de Suremain i UUB.

Brev från K i RA (främst till H A v Fersen, G A Reuterholm, E Ruuth, G v Stedingk o G W af Tibell samt till Sofia Albertina i Ericsbergsarkivet), i KB (till bl a G M Armfelt, C J Ekeblad, Augusta v Fersen o en stor serie till L v Engeström), i LUB (till J De la Gardie), o i UUB (till Gustav III o Gustav IV Adolf). K:s brev till G Adlersparre i Jämtlands läns bibi, Östersund, o i LUB (tr i G Adlersparre, Handhar rör Sveriges äldre, nyare o nyaste hist, 5, 1831), till M Klingspor o J W Tornérhjelm i Ridderstadska familjearkivet hos dir C Ridderstad, Nyköping (tr i G F Ridderstad, Gömdt är icke glömdt, 5, 1849, resp 10, 1851), o till H H v Essen på Trolle-Ljungby (tr i Handhar ur v Brink-manska arkivet . . ., 2, 1865).

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: bibliogr hänvisn:ar i S E Bring, Bibliogr handbok till Sveriges hist (1934, oförändr omtr i Sveriges hist till våra dagar, 15, 1945). Särsk o utöver i ovannämnda hänvisn upptagna arbeten kan nämnas: A Brissman, Sveriges inre styr under Gustaf IV Adolfs förmyndarregering (1888); E Carlsson, Den ryska giftermålsfrågan under Gustaf IV Adolfs minderårighet o första regeringstid (1925); S Carlsson, Gustaf IV Adolfs fall (1944); dens, Gustaf IV Adolf (1946); dens, Kodicillen till Gustaf III :s testamente (PHT 1949); H E Charlotta, Dagbok, 1—9 (1902—42); Den sv utrikespolitikens hist, 3:1 (1954); A F v Fersen, Hist skrifter, 2—8 (1868—71); G Hafström, Mordet på Axel F[ersen d y] (SBL bd 15, s 733—743); B Hennings, Gustav III (1957); T Höjer, Kronprinstiden (dens, Carl XIV Johan, 2, 1943); G Iverus, Hertig Karl av Södermanland, Gustav III:s broder, 1 (1925); O Jäger-skiöld, Lovisa Ulrika (1945); A Larson, Sammansvärjningen mot Gustav III (i 959); Malmström, 6 (2 uppl 1901); Odhner, 1—3 (1885—1905); B v Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare hist, 1—8, ed C W Bergman (1852—56), 9, ed C Rogberg (1864), 10, ed J A C Hellstenius (1868); A Söderhjelm, Sverige o den franska revolutionen, 1—2 (1920—24); D Tilas, Anteckn:ar o brev från riksdagen 1765—1766, ed O Jägerskiöld (K Samf för utg av hs rör Skandinaviens hist. Handhar 2, 1974); J Weibull, Carl Johan o Norge 1810—1814 (1957). — K Johannisson, Magnetisörernas tid. Den animala magnetismen i Sverige (1974).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl XIII, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12358, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12358
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl XIII, urn:sbl:12358, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Jägerskiöld), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se