Meriter

4 Hasselrot, Berndt Fridolf Engelbrekt, son till H 2 i hans andra g, f 23 mars 1862 på Sämsholm, N Säm (Älvsb), d 14 okt 1930 på Gripsnäs, Kärnbo (Söd). Mogenhetsex vid h a l i Växjö 31 maj 81, inskr vid LU 13 sept 81, hovrättsex där 30 maj 85, tingstjänst i domsaga o förordn i Göta hovrätt 85—92, v häradsh 31 maj 88, fiskal i Göta hovrätt 30 aug 92, assessor där 17 mars 94, sekr i lagutsk vid 94 års riksdag, tjänstg i Svea hovrätt från 1 okt 96, assessor där 4 dec 96, tf revisionssekr 2 april 97, konstit 15 sept 99, ord 21 dec 00, led av bankkommittén okt 01—febr 02, av föreningskommittén nov 01—dec 03, ordf i styr för Jönköpings o Vulcans tändsticksfabriksab 03, led av bolagskommittén jan 05—febr 08, JO:s suppleant 05—06, JO 19 okt 06—13, ordf i kommittén för utarb av förslag till lag om bankrörelse sept 07—mars 08, i 1912 års järnvägskommission ang trafiksäkerheten juni 12 —aug 13, president i hovrätten över Skåne o Blekinge 4 okt 13—23 mars 29, statsråd o chef för justitiedep 17 febr 14—30 mars 17, ordf i strafflagskommissionen mars 16—febr 23, i styr för Sv tändsticksab 4 dec 17. — Jur hedersdr vid LU 27 sept 18.

G 21 maj 92 i Sthlm (Hedv El) m Gunhild Sofia Liljeuroth, f 21 maj 73 där (Pontonjärbat:s förs), d 8 febr 60 i Djursholm (Danderyd), dtr till förste bataljonsläk MD Adolf L o Calla Lundström, omg Curman (bd 9).

Biografi

Berndt H växte upp på födelsegården Sämsholm i Västergötland och på Ulriksberg vid Växjö. Efter avslutade juridiska studier satt han ting i Ölands domsaga, där hans äldre halvbror, Carl H, var häradshövding, och tjänstgjorde därefter först vid Göta, sedan vid Svea hovrätt samt i Justitierevisionen. Han biträdde vid lagstiftningsarbetet i vissa departement och föredrog lagförslag i Högsta domstolen 1901. Flera betydande kommittéuppdrag på bolags- och banklagstiftningens områden anförtroddes honom.

Som justitieombudsman gjorde H en energisk och betydelsefull insats, som förlänade honom anseende för skicklighet, rättrådighet och humanitet. Utöver den tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, som är JO:s huvuduppgift, ägnade sig H med iver åt ämbetets därtill fogade förpliktelse att »utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas brister och uppgiva förslag till deras förbättring». I många skilda ämnen riktade han sig till statsmakterna: om dödsstraffets avskaffande, lindring av andra ålderdomligt hårda straffbestämmelser, borttagande av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, större snabbhet i rättskipningen, förbättringar i verkställighetsförfarandet, förenkling av domstolarnas skrivsätt m m. Med stor konsekvens påtalade H sådana ingripanden av förvaltnings- och polismyndigheter, vilka riktats mot för dem misshagliga men egentligen ostraffliga opinionsyttringar. På grund av de under denna tid hårdnande politiska och sociala motsättningarna inom samhället fick H ofta taga ställning till ärenden av ömtålig natur. Vid dessa ärendens handläggning visade H en över motsättningarna höjd objektivitet, som kom att medföra, att han fick sitt starkaste stöd hos vänsterpartierna men ofta utsattes för kritik av sina konservativa meningsfränder. En speciell inriktning fick denna kritik från dem inom riksdagen, som i H:s ämbetsutövning såg tendenser till en utvidgning av JO:s befogenheter.

H hade 1913 blivit president i Skånska hovrätten men inträdde redan i febr 1914 som justitieminister i Hj Hammarskjölds ministär, den s k borggårdsregeringen. I hög grad kom ministären att domineras av statsministern men också att präglas av motsättningen mellan denne och utrikesministern K A Wallenberg. Även om H ofta hade svårt att draga jämnt med Hammarskjöld — H Hamilton förvånade sig vid ett tillfälle över »ständiga pikar och insinuationer» dem emellan — och liksom sina kolleger kunde opponera mot statsministerns självrådighet och maktfullkomlighet, stod han orubbligt på dennes sida, när spänningen mellan excellenserna i frågan om avtalsförhandlingar med England ledde till en långvarig och svårartad regeringskris, som slutade med regeringens fall mars 1917. Ännu i krisens slutskede var H den ende inom ministären, som pläderade för nytt regeringsuppdrag åt Hammarskjöld. Denna envetna ståndpunkt förfäktade han med iver i politiska tal, bland vilka det kanske mest kända, hållet i Uppsala april 1917, formade sig till en närmast panegyrisk hyllning av Hammarskjöld och dessutom inrymde ytterst bisarra inslag.

H:s spontana uppträdanden på den politiska vädjobanan, inte helt fria från patriotiska manifestationer av då alltför vanligt slag, slutade med att han 1920 tog ett resultatlöst initiativ till bildandet av ett nationellt centerparti, tänkt som en »borgerlig» enhetsfront mot socalismen. Partipolitiska riktlinjer och konventionella avgränsningar var eljest rätt främmande för honom — det var karakteristiskt, att han mot rådande praxis tillät sig att som statsråd men utan att vara riksdagsman uppträda i en riksdagsdebatt, som inte rörde någon regeringsfråga. Han gjorde då ett patetiskt inlägg för kvinnlig rösträtt.

Som fackminister fick H fästa sitt namn vid flera betydelsefulla propositioner, vilka ledde till lagstiftning: 1914 års strafflag för krigsmakten och lag om krigsdomstolar, 1915 års avtalslag och lag om äktenskaps ingående och upplösning, 1916 års lag om verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, 1917 års lagar om expropriation, fastighetsbildning i stad, äktenskaplig börd, adoption m fl. Under hans tid tillkom militieombudsmansämbetet. H:s intresse för straffrätten och en reviderad strafflagstiftning bidrog till tillsättandet av 1916 års strafflagskommission, i vilken H blev ordförande.

På H:s tillskyndan hade K M:ts beslut om Skånska hovrättens förflyttning från Kristianstad till Malmö tillkommit. Sedan H efter regeringens fall återtagit utövandet av presidentämbetet, kunde han på hösten 1917 leda flyttningen till Malmö, och under hans egid firade hovrätten sitt hundraårsjubileum 1921. Endast ett fåtal år fick han emellertid ägna sig åt hovrätten. Strafflagskommissionen krävde en del av hans tid och tilltagande ohälsa bröt tidigt hans krafter. Från våren 1927 till sin avgång var han mestadels tjänstledig och vistades till sin död på Gripsnäs vid Mälaren, till vilken egendom han förvärvat besittningsrätt.

Genom sitt gifte (H:s hustru var dotterdotter till tändsticksfabrikören C Lundström i Jönköping) var H intressent i tändsticksindustrin och blev 1903 ordförande i styrelsen för Jönköpings och Vulcans tändsticksfabriks ab. Då detta företag 1917 förenades med den av I Kreuger ledda tändstickskoncernen, varigenom Sv tändsticks ab bildades, inträdde H som ordförande i det nya bolagets styrelse, vilken ställning han behöll till sin död. Hans tid här sammanföll med den starka utveckling, som företaget under Kreugers ledning genomgick. Den svåra kris, som Kreugerkraschen medförde för bolaget, slapp H att uppleva.

Vid sidan av en krävande ämbetsgärning och andra uppdrag ägnade sig H åt ett tidigt påbörjat juridiskt författarskap. Hans produktion spände över skilda delar av rättsvetenskapen men anknöt främst till förmögenhetsrätten, särskilt handelsrätten. I sitt stora arbete Handelsbalken jämte dithörande författningar (delvis i samarbete med E Håkanson) gav H en brett lagd framställning av handelsrätten och angränsande delar av obligationsrätten, väsentligen på grundval av rättspraxis. Sedan 1905 års köplag i vissa delar ersatt handelsbalken, var H snabbt färdig att i en ny upplaga av verkets tidigare band kommentera denna lag. Ett flertal senare tillkomna smärre skrifter, där det ena juridiska problemet efter det andra upptages till behandling vart för sig och där också hans politiska intressen ventileras, sammanförde H sedermera i de båda samlingsbanden Juridik och politik samt Juridiska skrifter. Vid det fackmässiga bedömandet av hans produktion (Björling, Koersner) har hans strävan efter objektivitet, hans ingående kännedom om rättstillämpningen, hans klara och koncisa stil särskilt framhållits. Stort värde har också tillmätts H:s grundlighet och skarpsinne i penetreringen av invecklade rättsproblem. Som karakteristisk för hans författarpersonlighet har också betecknats den skärpa, med vilken han ofta riktar kritik både mot de rättslärdas åsikter och mot rättspraxis. Denna kritik företer emellertid, har det påpekats, ett genomgående negativt drag, och som en allmän svaghet i H:s författarskap har framhållits dess avsaknad av stora eller bärande grundtankar.

En klar och entydig bild av H:s rikt utrustade personlighet synes svår att nå. I sitt handlande synes han ha varit orädd och självständig, personligen älskvärd och intagande. Hans oroliga, lättrörda temperament fick väsentligen »ge sin eld åt ett sjudande arbetsnit i rättsväsendets och rättsforskningens tjänst» (Alexanderson), uppburet av ett levande rättspatos, men kunde också taga sig andra uttryck, vilka stundom kom H att te sig som mannen som gör vad som faller honom in och gav ett drag av oberäknelighet åt hans göranden och låtanden. I sitt uppträdande tyckes han ha varit något av grandseigneur, väl ej helt utan poserande drag.

Författare

Einar Sprinchorn

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Se bibliografi intill 1922 i Hasselrotska släktföreningens publikationer, 1, Sthlm 1923, s 39—41. Senare omtr av H:s arb, i sht i samlingsvolymerna: Juridik och politik, bd 1—3, Malmö 1920—21, 4:o, 280, 252, 180 s, Tillägg 1921, 4 s, och Juridiska skrifter, [bd 1—10,] Malmö 1921—24, 4:o, 327, 291, 320, 315, 252 + 7, 256, 313, 219, 302, 436 s, Suppl [1—3,] 1923—24, 23, 125, 20 s, 2. uppl 1925, 38 s, Tilläggsblad [1]—3, 1925, 11, 5, 8 s, jämte smärre Till-lägg; se även [Håkan Nilsson (Nial),] Sakregister . . ., Malmö 1928, 94 s.

Källor och litteratur

N Alexanderson, Justitieombudsmannen (Sveriges riksdag, senare avd, bd 16, 1935); G G Björling, anmälan av H:s Juridik o politik samt Jur skrifter (SvJT 1923); dens B H in memoriam (ibid 1930); W M Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967); G Cederschiöld o E v Feilitzen, Den sv tändsticksindustrins hist före de stora sammanslagningarna (1945); H Hamilton, Dagböcker 1911—1916 (1955); Z Höglund, Härliga tider (Minnen i fackelsken [1], 1951); dens, Från Branting till Lenin (ibid, 2, 1953); Inbjudn till jur drsprom ... [Lund] 27 sept 1918 (1918); Justitiematr (1920 o 1928); A Koersner, Några förmögenhetsrättsliga spörsmål. Studier med anledn av B H:s författarskap (Tidsskr for Retsvidenskab 1927); E Palmstierna, Åtskilliga egenheter (1950); dens, Ett brytningsskede (1951); dens, Orostid, 1—2 (1952—53); C Sjöström, Smålands nation i Lund 1668—1921 (1922).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Berndt F E Hasselrot, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Einar Sprinchorn), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12651
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Berndt F E Hasselrot, urn:sbl:12651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Einar Sprinchorn), hämtad 2024-04-16.