Carl G Heidenstam, von

Född:1876-11-14 – Turkiet (i Konstantinopel, dagens Istanbul)
Död:1939-03-11 – Finland (i Helsingfors, (enl db för Nik förs, Sthlm.))

Diplomat


Band 18 (1969-1971), sida 536.

Meriter

2 von Heidenstam, Carl Gerhard, f 14 nov 1876 i Konstantinopel, d H mars 1939 i Hfors (enl db för Nik förs, Sthlm). Föräldrar: generalkonsuln kammarherre Oscar Gustaf v H o Leila Jessie Boyd. Mogenhets-ex i Sthlm 18 maj 95, inskr vid UU ht 95, jur preliminärex 31 jan 96, hovrättsex 30 maj 01, attaché vid beskickn i S:t Petersburg 27 sept 01, tf andre sekr i UD 29 april 04, andre sekr 30 juni 05, tf förste sekr 30 dec 05, legationssekr i Khvn 28 sept 06, legationsråd i S:t Petersburg 16 dec 10, legationssekr där med legationsråds namn 31 dec 13, legationsråd i disp 15 dec 16, led av handelskommissionen 16—17, chef för UD:s avd för tillvaratagande av vissa krig- förande makters intressen 16 dec 16—31 dec 17, dir i ab Handion 18, sakk vid förhandlarna om avslutande av handelsavtal med Rådsryssland 23, chargé d'affaires ad interim i Moskva 22 mars 24, envoyé i Moskva 27 juni 24, envoyé jämväl i Teheran 26 mars 29, envoyé i Konstantinopel o Sofia 14 juli 30, envoyé i Hfors 27 aug 31.

G 31 dec 04 i London m Ethel Mabyn Thornton, f 22 okt 81 i S:t Petersburg, dtr till Bateman T o Emmie Maxwell. E v H var Elsa Brändströms närmaste medarbetare i krigsfångehjälpen 1915—17.

Biografi

Carl v H var verksam som diplomat i drygt trettio år. Härav tillbragte han åtta år i tsartidens S:t Petersburg, sju år i den nya regimens Moskva och sju år i 30-talets Hfors. Hans rapportering från S:t Petersburg under första världskriget synes ha väckt betydande intresse i Sthlm, men sina största insatser gjorde han som beskickningschef i Sovjetunionen och i Finland.

När frågan om Sveriges diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen 1923 stod inför sin lösning, blev H tillfrågad om han ville åtaga sig uppdraget som Sveriges första sändebud i Moskva. Till dess formaliteterna slutligt reglerats skulle han stå som chef för en handelsdelegation i Moskva som Exportföreningen redan tidigare inrättat. H var då i Sv handelsbankens tjänst. För sin närmaste förtrogne i UD bekände han att han först efter mycken tvekan accepterat. I banken rådde emellertid »ett matros- och soldatrådssystem värre än i Moskva», och uppdraget tillfredsställde hans politiska intresse och hans äventyrslusta (till Torvald Höjer 10 sept 23).

Stödd på sina tidigare erfarenheter från Ryssland (H talade liksom sin hustru flytande ryska) acklimatiserade han sig snabbt i Moskva, trots de tidvis mycket pressande materiella besvärligheterna och tvånget att lämna kvar barnen och långa tider även hustrun i Sverige. Det låg i det svenskryska förhållandets natur, att han hade begränsade möjligheter till konstruktiva insatser för ökat samarbete mellan länderna. Han var visserligen starkt engagerad i de återkommande förhandlingarna om handelsavtal, men hans uppgift bestod väsentligen i att ge Sthlm en realistisk bild av utvecklingen i Sovjetunionen. Hans rapportering ter sig i dagens perspektiv, jämfört med vad samtiden i regel trodde, som ovanligt klarsynt.

Han tvivlade från början på att de världsrevolutionära planerna var seriöst menade; Tjitjerin såg han som en traditionell rysk diplomat som förstod att för ryska syften dra fördel av Kominterns aktivitet och som skickligt intrigerade för att utså splittring mellan västländerna (»den gode T. synes ha läst sin Strindberg med förståelse och behållning», 18 juli 25). Han insåg, att ryssarnas behov av nationell självhävdelse ofta låg bakom det agerande som skrämde omvärlden. I sin syn på de inre förhållandena stod han nära den som Anton Karlgren och Olaf Broch företrädde i sina uppmärksammade böcker. Han var på det klara med det absurda vanstyret men såg det som ett fullföljande av vad som varit normalt under tsartiden. Han tvekade inte att för Litvinov förklara, att kommunismen »var oss motbjudande, stred mot allt som vi ansågo vara dyrbart och heligt» (18 dec 29), men han förhöll sig misstrogen mot det önsketänkande om upprorsrörelser och regimens snara fall som florerade bland Moskvas diplomater. Från sin ryska tid under världskriget bevarade han ett starkt intryck av folkets stryktålighet och indolens. »Det tjänar icke till något att söka med våld vare sig utifrån eller inifrån omskapa det nuvarande systemet i SSSR, sådant leder endast till anarki och kaos eller är dömt att drunkna i blod och elände. Det ryska problemet måste tagas kallt, lugnt och affärsmässigt och icke göras beroende av vare sig blind beundran eller hysteriskt hat» (19 maj 27).

Under åren 1924—28, då den ekonomiska politiken var flytande till följd av den inrikespolitiska maktkampen, föreställde sig H att landets och regimens utvecklingsmöjligheter låg i en fortsatt uttunning av den doktrinära kommunismen med sikte på utländsk kapitalimport. Den första femårsplanen bedömde han — i likhet med beskickningens pressombud Nils Lindh — som helt orealistisk. Det växande GPU-väldet under H:s sista år i Moskva kände han som en allt tyngre personlig påfrestning, och han synes ha haft svårt att bedöma det inbrytande stalinistiska skedet med känslomässig distans. Tjitjerinperioden i rysk politik hade han haft långt bättre förutsättningar att intuitivt förstå. Många av hans handbrev vittnar också om den obesvärade lätthet med vilken han rörde sig hos Tjitjerin och inom kretsen av stormaktsambassadörer i den tidens Moskva. Den sammanfattande återblick på T:s politik, som han lämnade i nov 1929, sedan denne i realiteten avgått, är en mästerlig analys, en av de bästa rapporter man kan finna i UD:s dossierer från 20-talet.

Till Finland kom H med den ballast av nedlåtande skepsis mot finnarna — liksom, av andra skäl, mot norrmännen och danskarna — som var vanlig i hans generation. Hans rapportering ger en välinformerad och obarmhärtig belysning av finländsk 30-tals-politik, som han fann ryckig och opålitlig, dominerad av medelmåttor, inrikespolitiskt oklok i sin hårda konservatism och utrikespolitiskt riskabel i sin självtillräcklighet. Språkstriden skärpte hans kritiska inställning. Å andra sidan var han snar att ta fasta på tendenserna till tillnyktring och söka stödja de krafter i Finland — Mannerheim, socialdemokratin, Paasikivi-högern och de fåtaliga genuina liberalerna, framförallt bland de svenskspråkiga — som förordade ett närmande till Skandinavien. Redan under sin Moskvatid hade H företrätt tanken, att även Sovjet borde vara betjänt av att Finland orienterade sig mot Sverige; denna linje kunde då i UD omtalas som »den H:ska parollen om Sveriges och Rysslands analoga intressen ifråga om Finlands politiska orientering» (Hamilton till Westman 17 okt 25). Under åren 1931—34 gav finländsk politik små förutsättningar för ett sv-finländskt samarbete, men därefter skedde en strömkantring, särskilt markant genom regeringsskiftet 1937.

Mot 30-talets slut, när Hitler-Tyskland började attrahera den traditionellt tyskvänliga borgerligheten i Finland, satte H in hela sin kraft på att motverka denna utveckling. I likhet med sina närmaste medarbetare, pressattachén Sven Dahlman och militärattachén Curt Kempff, fann H att betänkligheterna mot samarbete med Finland borde vika för vikten att förankra landet i den skandinaviska neutraliteten. Han stödde energiskt utrikesminister Sandiers försök att ge konkretion åt det sv-finländska samarbetet i krigsmaterielfrågorna och framförallt i Ålandsfrågan, som blev H:s främsta arbetsuppgift under hans sista år i Hfors. I mars 1939 hade emellertid förslaget om sv-finländsk samverkan till Ålands försvar börjat stöta på hinder, dels genom Sovjets motstånd, dels genom opposition både i Sverige och Finland. Den 10 mars, efter ett längre samtal med utrikesminister Erkko, drabbades H under en promenad på N Es-planaden av en hjärnblödning och avled strax efter midnatt. Den solenna form som finländska regeringen gav statsbegravningen i Hfors var ett yttre vittnesbörd om den uppskattning han vunnit. Mannerheim konstaterade privat, att H »förstått att vinna vänner i snart sagt alla läger» (till Eva Sparre 12 mars 1939).

Vissa drag i H:s utrustning blev av betydelse för hans verksamhet i Moskva och Hfors. Han kunde uppträda med fränhet och med ett slags befallande auktoritet utan att såra eller förolämpa; som recept för behandling av ryssar angav han en gång, att »man kan vara oförskämd och hård, men det måste ske med grandezza» (till Torvald Höjer 1 juli 24). Nyttan av ett sådant uppträdande för en sv minister torde ha varit ungefär lika stor i 20-talets kommunistiska Ryssland som i 30-talets nationalistiska Finland. H kunde avbryta Litvinov och förehålla honom, att hans utläggningar var »barnsagor, nonsens, snack» (20 jan 27), och liknande exempel saknas inte från Hfors.

Som rapportör skrev han modernt, flyhänt, med anglosachsisk lätthet och med en kvickhet och skärpa i personomdömen och situationsteckningar som var högst ovanlig bland beskickningscheferna i hans generation. Han tvekade inte heller att ta ställning och ge egna rekommendationer till Sthlm; den passivt registrerande UD-traditionen övergav han mycket tidigt. Som chef var han intresserad av att höra sina yngre medarbetares uppfattning och angelägen att ta med dem i alla sammanhang där de kunde ha något att lära; också på den punkten var han för sin tid en modern och okonventionell diplomattyp. Hans förgrundsställning inom utrikesförvaltningen kan sägas ha kommit till uttryck i det erbjudande som han mottog i juni 1930 att »såsom yrkesdiplomat och opolitisk expert» åtaga sig utrikesministerposten i Ekmans andra ministär (låt vara att Ekman då förde en formlig drevjakt på motvilliga excellenskandidater). H avböjde uppdraget med hänvisning till sin bristande erfarenhet av riksdagen.

H:s bakgrund var exceptionellt kosmopolitisk. Hans hustru var engelska, hans mor skotska. Han var född i Konstantinopel och hade sitt föräldrahem i Alexandria och Rio de Janeiro, medan han gick i skola i Paris (där han var klasskamrat med Somerset Maugham). Som tolvåring kom han till Sverige och Norra latin. Ett drag av storsvenskhet tycks ha grundlagts under studieåren i sekelskiftets Uppsala, och under första världskriget kunde han visa sympatier för aktivismen. Den nationella känsla som han aldrig övergav uttryckte han en gång lätt resignerat för Torvald Höjer, när han bekände, att han avböjt en fördelaktig propå att träda i tjänst hos ett utländskt bankkonsortium »därför att jag löjligt nog ännu är patriot» (10 sept 23).

Effektiv och pragmatisk »lindmanhöger» synes — särskilt efter hans år i näringslivets tjänst — ha varit den åsiktsriktning som stod honom närmast. Med sin internationella bakgrund och sin förtrogenhet med de mest skiftande europeiska kulturer förblev han emellertid en ovanlig gestalt i den sv miljön. Det gällde f ö också hans yttre framtoning: kortväxt, lätt korpulent, snabb i rörelserna, hög i ansiktsfärgen, versatil på de flesta språk. Han var inte intellektuell, och hans examina var medelmåttiga. Historia, framförallt rysk 1800-talshistoria, var hans huvudintresse.

Om hans förmåga att vinna tillgivenhet vittnar en ögonblicksbild från en av hans medarbetare i Hfors kort efter hans bortgång: »Solen flödade in genom fönstren i hans arbetsrum, det stod ljus kring honom själv. Vi kommo ofta dit litet modstulna men gingo därifrån glada och frimodiga. Det gick kraft och levnadslust ut från honom.»

Författare

Krister Wahlbäck



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H:s dagböcker o privata arkiv förkorn, när fartyget som förde hans bohag från Turkiet till Finland förliste hösten 1931. — H:s rapportering i UD:s arkiv. Stort antal brev från H, främst 1915—16 i Torvald Höjers arkiv, UUB.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: K Wahlbäck, Finlandsfrågan i sv politik 1937—40 (1964); nekr i Huvudstadsbladet 15 mars 1939. — Intervjuer med fru E v H, general G A Ehrensvärd o ambassadörerna E Boheman, S Dahlman o G Hägg-löf.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl G Heidenstam, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12771, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Wahlbäck), hämtad 2020-07-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12771
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl G Heidenstam, von, urn:sbl:12771, Svenskt biografiskt lexikon (art av Krister Wahlbäck), hämtad 2020-07-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se