Lars Johan Hierta

Född:1801-01-23 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län
Död:1872-11-20 – Klara församling, Stockholms län

Industriidkare, Riksdagsledamot, Publicist, Grosshandlare


Band 19 (1971-1973), sida 21.

Meriter

4 Hierta, Lars Johan, f 23 jan 1801 i Uppsala, d 20 nov 1872 i Sthlm, Klara. Föräldrar: akademiräntmästaren Carl Didrik H o Hedvig Johanna Schméer. Inskr vid UU 13 dec 02, FK där 22 nov 20, auskultant i bergskoll 29 jan 21, mag vid UU 14 juni 21, JK där 10 dec 21, auskultant i kommerskoll 1 april 22, riddarhuskanslist 23, v notarie i bergskoll 23 dec 24, konstit notarie där 30 juni 25, tf sekr där under längre o kortare tider 22 febr 26—30 nov 30, riddarhusnotarie 28—30, boktryckare i Sthlm 29— 51, deltog i riksdagarna 28—58 (riddarhuset), 59—66 (borgarståndet; led av statsutsk) o 67—72 (AK; ålderspresident, led av statsutsk 67—70, konstit:utsk 71—72), drev förlagsverksamhet 29—71, utg av tidn Aftonbladet 30—51, avsked från bergskoll 13 juni 33, grundade Liljeholmens stearinljusfabrik 39, burskap som grosshandl i Sthlm 17 jan 54, bankofullm 60—67, en av stiftarna av Munksjö pappersbruk 62, led av Sthlms stadsfullm 63—71. Grosshandl o industriidkare.

G 7 dec 33 i Gbg, Domk, m Vilhelmina Fröding, f 13 mars 05 där, Kristine, d 7 sept 78 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till grosshandl Anders Pettersson F o Johanna Elisabeth Minten.

Biografi

H miste tidigt sin mor, och han berättar i sin självbiografi, att fadern sörjde henne djupt och aldrig kunde förmås att gifta om sig. Denne var en fint bildad man, genomträngd av det bästa i 1700-talets upplysningsidéer. H fick av honom en uppfostran helt fri från tidens vanliga auktoritets- och skrämselpedagogik. Aga förekom inte, och redan i barndomen grundlades hos H den humana grundsyn, som senare kom honom att med iver strida för spö- och risstraffens avskaffande liksom för förbud mot den ännu vanliga husagan. En annan betydelsefull lärdom, som kom att följa H genom hela livet, var att aldrig använda uttrycken "bättre och sämre folk" och aldrig visa övermod mot tjänare och arbetare. Varje människa hade sitt eget värde oberoende av arbetets art, pengar eller samhällsställning.

H fick sin första undervisning i hemmet, dels av informatorer, dels av fadern själv. Resultatet blev att han redan hösten 1814 kunde avlägga studentexamen vid universitetet med goda kunskaper i klassiska språk och matematik. Men under de första studentåren gjorde han inga nämnvärda framsteg i studierna. Han ägnade sig med intresse åt den då moderna gymnastiken efter Lings metod och annan idrott. I juli 1816 dog fadern, och H tog nu itu med studierna med större energi. Våren 1821 promoverades han till magister.

Liksom flertalet unga män av sitt stånd tänkte H sig en karriär på ämbetsmannabanan och måste därför studera juridik. På knappa två terminer avlade han jur kand-examen. Han bekänner själv, att detta berodde på att de juridiska professorerna i Uppsala hade mycket lindriga fordringar. Efter examen flyttade H till Sthlm och tjänstgjorde i några ämbetsverk, bl a i bergskollegiet. Av justitiekanslern fick han fullmakt att besöka Sthlms fängelser och kom därvid att möta en gammal torpare, som inte visste varför han satt häktad. Det befanns vara den man i det s k Värmdömålet, som piskats att bekänna ett mord, som han ej begått. Nu släpptes torparen, men H fick ej vidare besöka några fängelser. På så sätt kom han i kontakt med den då så bristfälliga rättskipningen. Samtidigt fick han i det s k Debatterande sällskapet, en sammanslutning av unga tjänstemän i Sthlm, lära känna den engelske filosofen Benthams skrifter. De gjorde på H ett outplånligt intryck. Benthams krav på största möjliga lycka åt största möjliga antal människor kom att bli ledstjärnan för H i hans sedermera oförtröttade kamp för de reformtankar, som rörde sig i tiden.

H:s håg och intresse drogs alltmer åt politiken och den publicistiska banan. Vid riksdagen 1823 var han anställd som kanslist på riddarhuset. Denna riksdag var den första, där oppositionen mot Karl Johans regeringssystem framträdde med större styrka. Där sammanfördes han med tre av de män, som under 1830-talet skulle stå i centrum för den allmänna uppmärksamheten, nämligen Hartmansdorff, som då var oppositionsman, Crusenstolpe och C H Anckarsvärd. Men på riddarhuset satt vid denna tid också en del originella gamla herrar, som ville anlita H till att författa sina memorial. H skrev på begäran av en gammal major och hovjunkare en del inlagor, som sedan blev tryckta i en skämttidning. Dessa stilövningar är de första, där H visar sin talang i den ironiska stilen. De röjer som Henrik Schück påpekat den blivande Aftonbladsredaktören: "samma maliciösa tjuvpojkslynne, samma smak för parodien, samma förmåga att under spelat allvar vara rolig och komma fram med stillsamma elakheter".

Under åren närmast efter 1823 års riksdag gjorde H sina journalistiska lärospån i årtiondets förnämsta oppositionstidning, den av Johan Johansson redigerade Argus. Denne lärde och ganska självsäkre herre talade sedan med förakt om den tid, då H gick "som springpojke i Argus". I själva verket ogillade han den ironiska, lätta och lekfulla stil, varmed H sedan förvärvade den läsande publikens gunst. Som Johan Mortensen påvisat, inskränkte sig H:s medarbetarskap i Argus till notiser och små skämtartiklar. Men med sin vakna blick lärde sig H åtskilligt om en tidnings skötsel, och då han läste Johanssons tunga och långrandiga ledare, som ofta fortsatte genom många nummer, lärde han sig också, hur en tidning inte borde skötas.

Vid riksdagen 1828—30 var ståndens förhandlingar första gången fullt offentliga, och H, som kort förut lärt sig stenografera, sökte och fick anställning som protokollförande notarie på riddarhuset. I egenskap av adelsman fick också H vid denna riksdag säte och stämma på riddarhuset. För att stimulera allmänhetens intresse för riksdagsförhandlingarna beslöt H att tillsammans med M J Crusenstolpe, som än så länge var hans meningsfrände inom oppositionen, starta en liten riksdagstidning. Denna blev en sorts "provballong för Aftonbladet" (Mortensen). Företaget lyckades över all förväntan, vilket i högsta grad var H:s förtjänst, men Crusenstolpe fick halva vinsten av bladet, vilket utgavs under de 18 månader som riksdagen pågick.

H hade hösten 1829 använt sitt lilla fädernearv till inköp av det boktryckeri, där han större delen av året låtit trycka riksdagstidningen. Han hade nu kommit till klarhet om sin uppgift att utge en ny liberal tidning. Julirevolutionen i Frankrike 1830 bragte hans beslut till mognad. Den "spridde ett nytt liv i alla sinnen, som hade någon sympati för mänsklighetens framåtskridande". Julirevolutionen och de konstitutionella strävandenas därpå följande segrar i Frankrike och England gav en väldig framstöt åt den liberala rörelsen i Sverige. Det politiska intresset hos medelklassen ökade och därmed även behovet av en frisinnad tidning. H bedömde därför situationen riktigt, då han 4 dec 1830 utsände prospektet om Aftonbladet. Han förklarade däri, att "värme utan passion och försiktighet utan fruktan" skulle bli tidningens ledstjärnor. Aftonbladets första provnummer utkom 6 dec 1830, det andra 10 dec. Båda mottogs med största intresse, och fr o m 16 dec började den regelbundna utgivningen.

Det visade sig snart, att H ägde nästan alla de egenskaper, som behövs för att skapa en god journalist och dagbladsredaktör, "ehuru han aldrig varken som skriftställare eller talare nådde något mästerskap i formen" (H Wieselgren). Tidningen var klart och överskådligt uppställd, och allt nyhetsmaterial meddelades med en för denna tid sällspord snabbhet. Eftersom den trycktes på middagen, kunde den publicera alla utländska nyheter, som kommit med morgonens post. I sitt nummer 16 dec 1830 kunde den t ex först av alla meddela nyheten om det polska upprorets utbrott. H hade klart för sig, att en tidnings livsluft är aktualiteten. Hans utrikespolitiska översikter måste betecknas som för sin tid goda. Därtill kom, att Aftonbladets innehåll var ytterst allsidigt och omväxlande. Ingen var påpassligare än H att servera nyheter med lokalt intresse. Kortare notiser omväxlade med litterära meddelanden och utredande artiklar i dagens frågor. H:s ledare slutade i regel i det nummer där de börjat. Framställningsformen var på en gång saklig, klar, medryckande och kvick, och tidningen vann därför ständigt nya läsare. "Man tyckte, att lille Lasse var rolig, och han gjorde sin fortune på detta tycke", har H:s konservative konkurrent, Sv Minervas redaktör J G Askelöf, påpekat.

Det är otvivelaktigt, att pressen under 1830- och 1840-talen trädde fram som en helt ny samhällsmakt, vilken visade sig äga förmågan att skapa en fast politisk opinion. Detta faktum kom i stort sett som en överraskning både för männen i Karl Johans regering, vars politik Aftonbladet så skarpt klandrade, och för alla de konservativa element, som kände sig illa berörda av den nya samhällsmaktens framfart och mindre fina ton. Aftonbladet hatades innerligt av alla de gamla makthavarna i stat och samhälle, av adeln, vars gynnade ställning och självskrivna representationsrätt H hårt angrep, av ämbetsmännen, vars godtycke, försumlighet och någon gång oredlighet tidningen hänsynslöst avslöjade, och till sist också av den högsta bildningens målsmän, särskilt vid Uppsala universitet, vars reaktionära anda ofta bittert klandrades av H och de andra liberala "dagbladsfurstarna".

Aftonbladets politiska program sammanföll i stort sett med den borgerliga liberalismens ideologi i alla länder. Ff beskylldes för att ivra för republik. Han kunde medge, att den folkliga självstyrelsens yttersta konsekvens var republiken, men han tillfogade alltid reservationen, att Sverige liksom de flesta länder i Europa ännu ej var moget att övergå till republik. Den konstitutionella monarkin med parlamentarisk tendens var i stället för H liksom för fransmannen Benjamin Constant det aktuella programmet. Han kunde tom erkänna, att det republikanska statsskicket med dess folkvalde president saknade den statsmaktens kontinuitet, som det ärftliga kungadömet ägde. H menade, att de konstitutionella principer, som fanns i 1809 års grundlagar, inte blivit verklighet i Karl Johanstidens sv statsliv med dess dominerande personliga kungamakt.

H:s ständigt upprepade krav var, att det var statsråden, som borde aktivt leda regeringsarbetet i samverkan med riksdagen. De borde bära hela ansvaret inte bara för sina råd utan för allt som i rikets styrelse skedde. Därför måste reservationsrätten mot k beslut, som de ogillade, bort. Konstitutionella rådgivare kunde ej på annat sätt opponera mot monarken än genom att ställa sina platser till förfogande och upphöra med sin råd-givarställning. Konungen borde ej kunna välja andra rådgivare än sådana, som hade representationens förtroende. Ministären borde framgå ur riksdagens flertal. Men för att ett parlamentariskt styrelsesätt skulle kunna genomföras måste den föråldrade fyrståndsrepresentationen ersättas av en modern nationalrepresentation. Denna borde enligt H:s mening vila på principen om samfällda val, vilket framförts redan i Richerts och Anckarsvärds representationsförslag av 1830. Men varken H eller flertalet av denna tids liberala ville gå så långt som till allmän och lika rösträtt. Aftonbladet hävdade i stället, att de politiska rättigheterna borde utskiftas efter grundsatsen om medborgarnas duglighet. Till de dugligaste och politiskt mest fullmyndiga räknades främst medelklassen. Gentemot en äldre uppfattning om representationsrättens samband med fast egendom krävde man, att det rörliga kapitalet skulle räknas lika värdefullt som jordinnehav.

När det gällde frågan, om den nya riksdagen skulle ha en eller två kamrar, var H endast fullt klar över att ett överhus, som byggde på ärftlig representationsrätt, var förkastligt. Men eljest motsatte han sig inte tvåkammarsystemet, blott den övre kammaren utgick från samma grund som den lägre. H menade, att frågornas behandling i två omgångar vore en fördel, då man på så sätt skulle förebygga förhastade beslut. En viss karaktärsskillnad mellan kamrarna, som ju fanns i Förenta staternas kongress, omnämner han med gillande.

Näst författningsproblemen var frågan om tryckfriheten H:s huvudintresse. Tryckfrihet betraktade han som ett fritt folks dyrbaraste klenod. "Faller denna", skrev han i mars 1837, "så faller all annan frihet, och mörkret och kamarillan skola styra landet". Så långt skulle det dock aldrig gå. Tryckfriheten utsattes visserligen för ett allvarligt hot, då regeringen vid 1812 års riksdag lyckades genomdriva hovkanslerns rätt att godtyckligt indraga en misshaglig tidning. Beslutet fattades i strid mot grundlagen, men indragningsmakten användes under de första åtta åren med en viss varsamhet och blott för sitt ursprungliga syfte, som var att förhindra förgripliga uttalanden om utrikespolitiken. Men under åren 1820—34 begagnades den 25 gånger, nu som ett vapen i den inrepolitiska kampen. Tack vare tryckfrihetslagen kunde emellertid envar när som helst få ut ett tillståndsbevis att utge en ny tidning med ett obetydligt ändrat namn och av denna möjlighet begagnade sig tidningarna. Under de fyra orosåren 1835—38 indrogs Aftonbladet 14 gånger, vilket ej hade annan effekt, än att tidningen utkom någon timme senare på eftermiddagen med en mycket obetydlig namnändring. Allvarligare var, om man angrep en tidning genom laga åtal. Aftonbladet drabbades av officiella åtal, vilka i många fall ledde till frikännande av juryn, i några till obetydliga böter. Efter den första indragningen 1835 kunde dessa åtal inte drabba H själv utan någon av hans köpta ansvariga utgivare.

Betänkligast av alla de åtal, som drabbade det fria ordet, var de s k högmålsåtalen, då kritik av en regeringsåtgärd förklarades vara majestätsbrott. Allra mest uppseende väckte kanske högmålsåtalet mot Crusenstolpe 1838. Till den politiska diskussion, som uppstod med anledning av detta åtal, bidrog H med tre artiklar i Aftonbladet över det juridiskt och statsrättsligt betydelsefulla problemet: "Vad är majestätsbrott?" (juni 1838). I dessa hävdade han folkets rätt att fritt granska och fälla sitt omdöme över alla regeringens handlingar. Om man mot denna rätt åberopade majestätets helgd, vore all yttranderätt om regeringspolitiken omöjliggjord, såvida den ej lovprisades.

Valen 1839 till riksdagen 1840—41 föregicks av en valrörelse i mera modem mening. I åtskilliga ledande artiklar manade H valmännen att välja sådana riksdagsmän, som var redo att skaffa landet en ny styrelse och därjämte söka genomdriva en representationsreform på grundval av de allmänna valens princip. I en ledande artikel 2 jan 1840 framhöll H, att nationen "önskar intet mera än att se tronen omgiven av män, som uppriktigt och utan svek styra i grundlagens anda och lyssna till den allmänna rösten". I de två lägre stånden var vid denna riksdag oppositionens majoritet förkrossande, "i bondeståndet dubbelt flertal, hos borgarna ungefär tredubbelt" (Granström). På riddarhuset var oppositionen starkare än förr, även om dess majoritet under riksmötets gång kom att förvandlas till en minoritet. H framträdde här både som motionär och debattör, och ofta växlades skarpa hugg mellan honom och Hartmansdorff, som nu blev de konservativas ledare.

Man har mot H anmärkt, att han aldrig gick sakfrågorna närmare in på livet och att han endast ville komma "systemet" och den av honom hatade regeringen till livs (O Wieselgren). Anmärkningen är knappast berättigad. Ser man till närings- och handelsfrågorna, där H intog en klart liberal hållning, så gör man vid riksdagen 1840—41 den iakttagelsen, att under det att Hartmansdorff systematiskt utnyttjade de protektionistiska sympatierna både hos adeln och i borgarståndet, Aftonbladet i motsats härtill konsekvent avhöll sig från att "ställa den ekonomiska politiken i samband med regeringsfrågan" (Hornwall). Då Karl Johans statsråd fått två frihandelsvänliga medlemmar (Posse, Fåhraeus), tog H både i Aftonbladet och på riddarhuset regeringen i försvar. När på hösten 1840 kabinettskassans skuld upptäckts och av detta skäl en propagandakampanj mot Karl Johan igångsattes, avhöll sig Aftonbladet sorgfälligt från antimonarkiska och antidynastiska uttalanden. Men att å andra sidan H och hans tidning betytt ofantligt mycket för sammanhållningen mellan de skilda ståndens oppositionsgrupper i riksdagen, har av nyare forskning påpekats (Hornwall).

När den gamle konungen i mars 1844 avlidit, börjar en ny epok i H:s och Aftonbladets historia. Under sin kronprinstid hade Oscar I gjort sig känd för liberala tänkesätt. När han blivit regerande konung, skrev H i sin tidning ett par ledare präglade av varma förhoppningar och klart uttalad sympati. "Flera utmärkta egenskaper hos den bortgångne till förebild, liksom stora misstag till varning" hette det dagen efter dödsfallet, borde göra det lätt för den nye monarken att "draga nytta av de förra och undvika de senare". Riksdagen 1845 fattade flera för H glädjande beslut. Indragningsmakten fick sin begravning i stillhet, riksdagen skulle sammanträda vart tredje i stället för vart femte år. Cellstraffet för fångar infördes, och konungen sanktionerade trots motstånd både från riddarhuset och högsta domstolen de tre ofrälse ståndens beslut om lika arvsrätt för bror och syster, en reform, för vilken H i tal och skrift propagerat. 1846 utfärdades en fabriks- och hantverksförordning, som avskaffade skråväsendet.

Konung Oscars liberalism omfattade emellertid främst humanitära och ekonomiska frågor, medan han slog vakt om den personliga kungamakten och var rädd för omstörtningar. I ett brev till vännen Thomander i maj 1846 skrev H, att "de konservativa leva i god förtröstan att snart nog återfå tömmarna". I nov 1848 berättar H, att "en viss hög person alltmer deciderat blir konservativ". Just detta år skedde tydligen på grund av februarirevolutionen en omsvängning i Oscar I:s hållning. I Sthlm utbröt gatuoroligheter och nu liksom tio år tidigare måste militärmakt användas och flera personer dödades och sårades. Bakom kravallerna låg också missnöje med Oscars frihandelsvänlighet, och kungen gjorde då ett återtåg i tullfrågan. H var missbelåten med det ej alltför radikala k förslaget i representationsfrågan 1848, och samtidigt blev han betänksam mot Oscar I:s mot Danmark positiva politik under det första slesvigska kriget. Han motarbetade det av nationalliberala danskar med iver omfattade Ejder-programmet, därför att han inte kunde bortse från den tyskspråkiga befolkningens rätt i södra Slesvig.

H:s hållning i såväl inrikes- som utrikespolitiska frågor präglades under 1840-talet av stor besinningsfullhet. Därför kom anfallen mot honom nu vida häftigare från radikalt än från konservativt håll. 1849 startades skandaltidningen Folkets röst, vars huvuduppgift var att smutskasta H, som lät åtala skandalskrivarna. Måttet rågades, när hans från 1846 fast anställde medarbetare C J L Almqvist försommaren 1851 flydde ur landet. Alla H:s fiender, både radikala skandalskrivare och konservativa motståndare, kastade sig nu över honom och påstod, att Almqvist varit H:s förtrolige vän och Aftonbladets spiritus rector, båda påståendena lika oriktiga. H oroade sig också över den allmänt reaktionära strömningen i Europa vid denna tid, särskilt Napoleon III:s statskupp i Frankrike 1851, vilken han såg som en "given följd av lögnens och svekets allmänna seger". En för Ff eljest främmande hypokondri och retlighet plågade honom. Han var varmt fäst vid sin hustru och en god familjefar men hade i flera år haft personliga slitningar i äktenskapet genom sitt förhållande till sin medarbetare på Aftonbladets kultursida Wendela Hebbe (bd 18). Sedan en tid tillbaka hade han tänkt göra sig av med tidningen, och den Almqvistska tragedin påskyndade förloppet. Sommaren 1851 sålde H Aftonbladet. Han fortsatte dock sin journalistiska verksamhet även efter försäljningen. Först publicerade han sina artiklar i Aftonbladet men sökte sig sedan i stället till S A Hedlunds GHT och Fredrik Borgs Öresunds-Posten.

Som adelsman satt H i riksdagens första stånd från 1828 till och med riksdagen 1856 —58, som ändrade den gamla riksdagsordningen så att även adlig husägare och industriidkare erhöll valrätt och valbarhet till borgarståndet. H hade då tillhört ridderskapet och adeln under åtta riksdagar. Från riksdagen 1859—60 satt han som ett av huvudstadens valda ombud i borgarståndet. Själv var han mycket nöjd med att nu ha fått inträde i ett folkvalt stånd, och han blev snart en av dess liberala majoritets tongivande män. Efter representationsreformen 1865—66 valdes H till riksdagsman i AK för sin stad, och vid 1867 års riksdag tog han plats där som kammarens ålderspresident och blev medlem av statsutskottet. Vid 1872 års riksdag hälsade H för sista gången sina kamrater i AK, men hans sista sjukdom hindrade honom att på våren avsluta kammarens förhandlingar. Under sin långa riksdagsmannabana hade han väckt 113 motioner och hållit omkring 2 000 anföranden. De präglades nästan alltid av klarhet och iver för reformernas sak liksom av slagfärdighet och gott humör.

Endast ett kortfattat urval bland H:s motioner kan här bli omnämnda. Hans kamp för husagans och spö- och risstraffens avskaffande ledde till framgång. 1855 förbjöds spö- och risstraffen, 1858 avskaffades hus-agan utom för minderåriga och 1864 fastställdes den nya, på J C Richerts humana principer grundade strafflagen. I motioner och i några av sina bästa och sakrikaste anföranden stred H för konventikelplakatets upphävande, och 1868 utfärdades en förordning härom. Mot den från 1600-talets religionsstrider härstammande landsförvisningen för avfall från den rena evangeliska läran drog H också i härnad. Han hävdade, att sådana straff var ovärdiga ett evangeliskt land, och 1860 avskaffades denna bestämmelse.

H:s utpräglade rättskänsla drev honom också att arbeta för en friare, tryggare och bättre ställning för kvinnan. Den lika arvsrätten för bröder och systrar är redan omtalad. Den genomdrevs, trots att den konservativa riddarhusmajoritetens ledare Hartmansdorff hade siat om hemska olyckor för land och folk, om man tog detta steg. H motionerade för kvinnors rätt till lärartjänster i folkskolorna, och 1859 blev de första seminarierna för utbildning av folkskollärarinnor inrättade. S å beviljades anslag till ett seminarium i Sthlm för utbildning av flickskolans lärarinnor. H motionerade även om att kvinnor skulle få antagas till telegraftjänst. Han stod i främsta ledet i kampen för gifta kvinnors rätt att fritt förfoga över den egendom de själva ärvt eller förvärvat, och för deras rätt att även i testamente disponera över den. Att ogift kvinna vid fyllda 25 år blev myndig var till stor del H:s förtjänst. När näringsfrihetens princip 1864 segrat, kom denna seger även kvinnorna till godo.

I skolfrågorna verkade H för en omorganisation av läroverkens högsta ledning, så att biskopamas och domkapitlens makt över den högre skolan, dess lärartillsättningar och läroböcker skulle avskaffas och en hela riket omfattande läroverksöverstyrelse inrättas. På denna punkt segrade hans program först genom 1904 års läroverksreform. Han ivrade även för att de levande språken skulle få en starkare ställning och att de klassiska studierna något skulle inskränkas.

Genomträngd av den ekonomiska liberalismens idéer verkade H för upphävande av de hinder, som skråväsen och ett protektionistiskt tullsystem reste mot nästan all självständig ekonomisk verksamhet. I dessa frågor fann han sig ofta övergiven av folk, som eljest var hans meningsfränder. Han gick dock ej lika långt i fråga om frihandel som de s k manchesterliberalerna i England. Han ivrade främst för borttagande av de många in- och utförselförbuden och ville ha dem ersatta av rimliga tullar. Han ville också begränsa tullarna för de näringsgrenar, som ansågs behöva sådana, till det absolut nödvändiga. När det gällde skatte-, tull- och bankfrågor, var H en erkänd auktoritet.

Ingen hade med större energi och konsekvens än H arbetat för en tidsenlig reform av riksdagen. Till denna frågas avgörande vid 1865—66 års riksdag bidrog H genom att organisera och till regeringen överlämna en masspetition med 59 000 namnunderskrifter. Hans glädje över att få sitta som folkrepresentant i en helt folkvald riksdag var mycket stor.

Liksom de flesta liberala på hans tid var H föga försvarsvänlig. Han fann det gagnlöst att söka bättra på det redan då föråldrade indelningsverket, och han kände alltför väl böndernas motvilja mot förlängd utbildningstid för de värnpliktiga. Men han var ingen försvarsnihilist. Han var varm vän av en omfattande folkbeväpning i stil med Schweiz milissystem, han gynnade skarpskytterörelsen och talade för läroverksungdomens vapenövningar.

Som företagare och industriman var H mångsidig, förutseende och framgångsrik. Det boktryckeri som han sept 1829 övertog hade ett gott anseende men var inte särskilt stort och behövde moderniseras. H såg till att nya stilar och maskiner efter hand införskaffades. Han drev några år själv ett stilgjuteri och experimenterade med egen färgfabrik vid Barnängen. 1848 överlät han emellertid en del av tryckeriverksamheten till sin faktor Johan Beckman och sålde resten tillsammans med tidningen. Han fortsatte emellertid att intressera sig för Boktryckerisocieteten och var dess ordförande från 1862, då han efterträdde Carl Norstedt.

Med tryckeriet följde några förlagsrätter och kommissionstryck. Det viktigaste var Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, som utkommit med tre delar 1823—28, medan 43 delar ännu återstod. Våren 1830 fick H erbjudande att utge ett urval ur Georg Adlersparres dokumentsamlingar. De anonymt utgivna Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia (1830— 33) väckte stor uppmärksamhet och föranledde rättegång, där Adlersparre personligen infann sig och dömdes till böter för att ha publicerat "ministeriella handlingar". Ett betydelsefullt initiativ tog H 1833, då han startade Läsebibliothek af den nyaste utländska litteraturen i svensk öfversättning och därmed i billiga upplagor spred underhållande läsning till den stora allmänheten under romanens genombrottsår. Han utgav Sues, A Dumas, George Sands, Balzacs, Dickens, Thackerays och Bulwers bästa arbeten och sökte få goda översättare. Till hans förlagsartiklar hörde också Walter Scotts och Ingemanns historiska romaner men däremot ett begränsat antal arbeten av sv författare som C A Adlersparre ("Albano"), von Braun, Wetterbergh ("Onkel Adam"), Sturzen-Becker ("Orvar Odd"), Crusenstolpe, Sophie von Knorring samt några få arbeten av Almqvist, Geijer och Rydberg. Han utgav gärna populärvetenskapliga böcker, t ex i ekonomi och teologi, geografi, naturvetenskap (t ex Darwin) och en rad skrifter för uppfostran och undervisning. På det religiösa området intresserade sig H personligen för vännen H Thomanders predikningar men utgav också ett sammandrag i översättning av Strauss omdebatterade "Das Leben Jesu", vilket föranledde åtal och stor pressdiskussion. H:s urval av förlagda artiklar var allsidigt och tolerant men överskred inte gränsen till det anstötliga. I storleksordning var hans förlag Sveriges fjärde. Även inom Sv bokförläggarföreningen var H aktivt verksam och efterträdde 1852 för tre år Z Hæggström som ordf. H avvecklade sin förlagsrörelse ett år före sin död.

Med öppet sinne för tekniska nyheter förenade H intresse för allmännyttiga och gärna lönsamma företag. Gick verksamheten inte ihop eller tröttnade han på den, så drog han sig tillbaka. Hans äldsta industriella engagemang, Liljeholmens stearinfabrik, blev kanske det livskraftigaste. Efter en kort tid av experiment under Johan Michaelsons ledning från hösten 1839 kom ljusen ut på marknaden 1840. Fabriken flyttade 1841 från närheten av Liljeholmsbron till det gamla industriområdet innanför Danvikstull, där familjen H var bosatt 1842—48. H behöll fabriken till sin död. Vid hans sida stod bolagsmän och tekniska ledare, men som störste delägare hade han avgöranderätten och behöll både i tekniskt och organisatoriskt avseende den personliga kontrollen över verksamheten. Under Michaelsons ledning stod också svavelsyrefabrikationen vid Södra varvet vid Tegelviken. Rörelsen var begränsad men gav god avkastning. Produkterna såldes genom H:s grosshandelsfirma och utannonserades i Aftonbladet.

Till H:s industrianläggningar invid Danvikstull hörde också textilfabrikerna vid Barnängen. H inköpte området 1848 och hade redan 1849 ett trettiotal arbetare sysselsatta med sidentillverkning vid 25 vävstolar. Vid 1850-talets mitt stod tillverkningsvärdet som högst, men konjunkturerna försämrades på 1860-talet, och 1867 nedlades fabriken definitivt. Redan 1869 deltog H emellertid i förberedelserna för en ny textilfabrik vid Barnängen, Bomullsspinneri- och väveribolaget i Sthlm, som blev en modern bomullsfabrik i storindustriell stil med engelsk maskinpark. H blev den nya styrelsens ordförande och tecknade aktier för 24 000 rdr.

Genom sitt förtroende för Per Muren i Gävle, liksom H övertygad frihandlare, kom han att i bolag med honom engagera sig i det 1848 bildade Gävle manufakturab med bomullsspinneri, bomullsväven och vaddfabrik vid Strömsbro, ett gediget bolag med säker utdelning. Likaså var H medintressent i Gävle-Dala järnväg, i Gävle fartygsbolag och i Sandvikens järnverk.

H intresserade sig tidigt för sågverksindustrin och finansierade tillsammans med B Almquist Sunds ångsåg, som anlades 1856 och leddes av E J Hammarberg (bd 18). I H:s bouppteckning värderades andelar och förlag i Sund och Lögdö till över en halv miljon rdr. För tillverkning av takpapp och omslagspapper av halmmassa startade H 1862 Munksjö bruk nära Jönköping tillsammans med J E Lundström, som blev den tekniske ledaren. Efterfrågan var stor, och H övertog 1869 Lundströms andelar i bruket. Med K Ljungqvist som disponent fortsatte H som ägare av fem sjättedelar i bruket rörelsen till sin död. H:s sista större nyengagemang gällde den kemiska industrin, nämligen Sthlms superfosfatfabrik, som började sin verksamhet 1871.

H:s försök inom jordbruksnäringen slog mindre väl ut. Det gotländska myrodlingsbolaget, bildat 1846 med G Stephens som inspiratör, kostade H stora insatser. Han drog sig ur företaget 1854 men återköpte efter bolagets upplösning 1865 Martebo myr. Knappt två år vid 1850-talets mitt ägde han Årsta lantegendom invid Sthlm. Han satte sig då in i lantbrukslitteraturen, rustade upp byggnaderna, skaffade avelsdjur och maskiner och införde nya brukningsmetoder.

I sin grosshandelsfirma lärde H upp unga dugliga krafter på kontoret. Han förde ett rikt sortiment och handlade med bomullsgarn, bomullstyger, ljus, salt, torkad frukt, vin, kaffe, tobak, papper och ammunition. Som grosshandlare hade han intressen också i rederirörelsen; han lät 1847 bygga ett segelfartyg i Västervik, briggen Jenny Lind (på 157 läster), och gjorde mot slutet av sitt liv investeringar i bärgningsbolaget Neptun och sjöförsäkringsbolag som Ägir och Sthlms sjöförsäkring.

Ett för H typiskt allmännyttigt engagemang var bildandet 1851 av Sthlms gasbolag. H blev en av direktörerna och var den störste delägaren i företaget. Redan 1853 tändes de första gatlyktorna på Norrbro. I det för den interna Sthlmstrafiken betydelsefulla Nya ångslupsbolaget, bildat 1856, var H medintressent och ledande. Mot 1850-ta-lets slut deltog H några år i driften av ett folkligt matställe, ett s k ångkök. — H tillhörde stadsfullmäktige från denna institutions tillkomst 1863. Som ledamot av Sthlms sundhetsnämnd sökte han förbättra renhållningen.

Som storfinansiär och politiker fick H ofta kontakt med A O Wallenberg, vars skicklighet som bankman han respekterade. De hade ibland skilda meningar, när bankfrågor togs upp i borgarståndet, men sökte 1860 efter den svåra penningkrisen på 1850-talets slut gemensamt förhindra direkt klander av riksbanken. H utsågs till bankofullmäktig efter F Schartau och intresserade sig mycket för uppgiften. H kom själv ej helskinnad från krisen, som 1864 följdes av mäklaren Johan Holms affärssammanbrott, och överhopades flera år därefter av hjälpsökande. I hans efterlämnade förmögenhet ingick stora poster bankaktier och depositionsbevis men han anlitade f ö bankerna i begränsad utsträckning och rörde sig helst med egna överskottsmedel.

H var en framstående affärsman med ekonomisk framgång i så gott som alla sina många företag. Han satsade på industrialismen och blev en av tidens ledande finansmän. Frisk företagsamhet förenades hos honom med försiktighet, ett allmänt gott ekonomiskt omdöme, tekniskt intresse och människokännedom. H blev rik men spred också välstånd och rikedom omkring sig (Kihlberg). Den efterlämnade behållningen uppskattades till över 3 miljoner rdr.

H:s änka donerade 100 000 kr till en professur i nationalekonomi under hans namn vid Sthlms högskola o 400 000 kr till en fond med namnet L H:s minne, avsedd att "fritt och oberoende verka för det mänskliga framåtskridandet".

Författare

Knut Wichman



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

H :s arkiv i Stiftelsen L H :s minne, Sthlm, omfattar familjebrev o stora sviter brev från bl a C A o G Adlersparre, F Borg, W v Braun, A Fryxell o G A Wetterbergh. I arkivet ingår också många av H :s svarsbrev i orig eller avskrift. Breven har i viss utsträckning censurerats av familjen. Brev från H till F Borg i LUB, till S A Hedlund i GUB o till M J Crusenstolpe i Ericsbergsarkivet, RA. Strödda brev från H i RA, KB o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utkast till snabbskrif-nings methoder för svenska språket; begagnade vid anteckningar under ridderskapets och adelns öfverläggningar. U o o å. (16) s, 1 tab. (Tills med F O Silfverstolpe.) — Om tullbevillningens inflytande på näringarne. Anförande till ridderskapets och adelns protokoll vid 1834 års riksdag. Sthlm 1834. 16 s. — Anförande till högl. riddersk. och adelns protokoll ... i anledning af remissen till be-villnings-utskottet af serskilde komrnitterades förslag till ny tulltaxa. Sthlm 1840. 23 s. — Var 1812 års politik en nödvändighet? Försök att närmare än hittills belysa denna fråga med tillgängliga historiska handlingar. Sthlm

1856. 123 s. [Anon; omsl även: af Onkel Tom.] 2. uppl så. — Andra anmärkningar angående tullbestämmelserna på stearin, stearinljus, feta oljor och fettvaror i allmänhet; i anledning af en utkommen skrift . . . Sthlm

1857. 16 s. [Undert.] — Om det elektriska telegrafverket i riket. [Ruhr.] Sthlm 1860. 4:o. (4) s. [Undert: L. J. H.] — Utdrag af . . . reservation vid statsutskottets betänkande år 1860 om statens jernvägar, i afseende på kostnadsförslag, byggnadssätt och rörelsema-teriel. [Rubr.] Sthlm 1860. 4:o. 22 s, 1 tab.

— Motion om utländsk mans rätt att i rikets stapelstäder sig bosätta och drifva grosshandel samt idka större fabriksrörelse. Sthlm 1860. 8 s. — Till valmännen i hufvudstadens första valdistrikt. Redovisning för uppdraget att vara riksdagsman i vällofl. borgare-ståndet vid 1859—1860 årens riksdag. Sthlm 18[60—]62. 4: o. XV, 36, 283 s. [Ur ståndets protokoll]

— [Självbiografi] (Svenskt biografiskt lexikon, N F, bd 5, Örebro 1863—64, s 133— 195; även sep, Örebro 1863, 64 s, med tit: Biografiska anteckningar). [Senare uppl:] Sjelf-biografiska anteckningar. Till hundraårsdagen af hans födelse enligt uppdrag af stiftelsen Lars Hiertas minne ånyo utg af H Wieselgren. Sthlm 1901. 87 s. Självbiografi, med talrika bilagor enligt uppdrag . . . utg av G A Aldén. Sthlm 1926. 132 s, 1 portr. — Till svenska medborgare. [Rubr.] Sthlm 1865. 8 s. [Anon; undert: Centralkommittén för representationsreformen.] — Några betraktelser i anledning af den nyligen inträffade personalförändringen inom statsrådet [sign] (Framtiden. Tidskrift för fosterländsk odling ... utg af C v Bergen, bd 4 = årg 3, 1870 [:2], Sthlm, s 1—14). — Om villkoren för jernvägsbyggnadernas fortsättande och jern-vägarnes framtid i Sverige [sign] (ibid, s 449—464; även sep, 16 s). — Kriget och de svenska sympatierna [sign] (ibid, s 556—569).

— Ännu några ord om kriget och de svenska sympatierna (ibid, bd 5 = årg 4, 1871 [: 1], s 70—91). — Några ytterligare upplysningar till besvarande af frågan om billiga jernvä- gar och deras trafikförmåga [sign] (ibid, s 169—178; även sep, 10 s). — En publicistisk gengångare [sign rec av J C Hellbergs Mina samtida] (ibid, bd 6 = årg 4[:2], 1871, s 321—350). — I värnpligtsfrågan. Ett ord för dagen, yttradt ... (I borgare-ståndet 1860.) [Omsl.] Linköping 1880. 16 s. — Riksdagsmotioner och anföranden. Med understöd af stiftelsen . . . utg af G A Aldén. D 1—4. Sthlm 1913—17. 1. Riksdagarna 1828—30, 1834—35 och 1840—41. 1913. XXII, 556 s, 1 portr. 2. Riksdagarna 1844—45, 1847—48, 1850—51 och 1853—54. 1914. XVIII, 575 s, 1 pl. 3. Riksdagarna 1856—58 och 1859— 60. XX, 616 s, 1 pl. 4. Riksdagarna 1862— 63, 1865—66 och 1867—72. 1917. XXI, 613 s. [Sep ur d 3:] I religionsfrågan. 40 s. I representationsfrågan. 17 s. Husagans afskaf-fande [jämte Rätt för kvinnor att undervisa i folkskolor]. 20 s. Tal för tryckfriheten . . . 13 s. [Samtl:] [Rubr.] Sthlm 1915. [Även med gemensamt omsl: Tal och motioner.] — Bidrag i Conservations-bladet (deltog i red) 1823—24, Argus 1824—26, Kapten Puff 1855 —65, DN 1864—72, Stockholms aftonpost 1871—72, Söndags-Nisse, alla Sthlm, samt GHT och Öresunds-posten.

Utgivit: Riksdags-tidning, 1828—30, Sthlm, 4:o (tills med M J Crusenstolpe); Aftonbladet, 1830—51, Sthlm, fol (även red, med div ansv utg). — Ang H:s förlagsart se L Kihl-berg, anf arb, s 139—153.

Översatt: C F v d Veide, Gunima. En berättelse från början af adertonde århundradet. Sthlm 1830. 132 s. [Anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: T Althin, Sthlms superfostat fabriks ab 1871—1946 (1946); Bergskoll; B v Beskow, Upplösning är icke upplysning (1838); A Blanche, Minnesbilder (1872); I A Bonnier o A Håneli, Anteckn:ar om sv bokhandlare, 2 (1935); E Bosaeus, Munksjö bruks minnen (1953); E Ekman, Sv tidn :s-kungar (1924); N Forssell, Liljeholmens stearinfabrik 1839—1939, 1 (1939); O I Fåh-rseus, Skildr: ar ur det offentliga lif vet (1880); E G Geijer, Litteratur-Bladet (1838); P O Granström, Adresser o adressdebatter i den sv parlamentarismen (1917); J Göransson, Aftonbladet som politisk tidn 1830—• 1835 (1937); G Hornwall, Regeringskris o riksdagspolitik 1840—1841 (1951); L Kihl-berg, L H i helfigur (1968); G E Klemming o J G Nordin, Sv boktryckeri-hist 1483— 1883 (1883); K Löfström, Fullm i riksbanken 1668—1924 (Sveriges riksbank 1668— 1918—1924, 5, 1931); J Mortensen, L J H :s medarbetarskap i tidn Argus (Sami 1902); dens, Från Aftonbladet till Röda rummet, strömningar i sv litt 1830—1879 (2 :a uppl, 1913); C F Palmstierna, Berättelser ur frih Carl Otto Palmstiernas lefnad (1880); G Rexius, Det sv tvåkammarsystemets tillkomst o karaktär (1915); H Rosman, Textilfabrikerna vid Barnängen (1929); H Schiick, 111 sv litt-.hist, 6 (1930); G Ulfsparre, Från Karl XIV Johans dagar. Hist anteckn:ar, ed S J Boéthius (1907); K Wichman, Karl XIV Johans regering o den liberala oppositionen under 1830-talets senare hälft (1927); dens, M J Crusenstolpe (SBL, bd 9); H Wiesel-gren, L J H. Biogr studie (1880); dens, Bilder o minnen (1889); O Wieselgren, Till belysning av L H:s politiska åskådning (PHT 1914).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lars Johan Hierta, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13575, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Wichman), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13575
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lars Johan Hierta, urn:sbl:13575, Svenskt biografiskt lexikon (art av Knut Wichman), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se