Johann Fischer

Född:1633-12-13 – Tyskland (i Lübeck)
Död:1705-05-17 – Tyskland (i Magdeburg)

Teolog, Superintendent


Band 16 (1964-1966), sida 56.

Meriter

Fischer, Johann, f 13 dec 1633 i Lubeck, d 17 maj 1705 i Magdeburg. Inskr vid Rostocks univ maj 1648, vid Altdorfs univ 21 okt 1657, vid Leidens univ 9 aug 1660, mag okänt var, diaconus i Sulzbach 30 nov 1666, stadspredikant där 6 mars 1667, superintendent där s å, superint i Livland för kretsarna Riga o Wenden 12 febr 1673 (introd i ämb 23 juli 1674), konf:fullmakt som gen:superint över hela Livland samt preses i överkonsist 5 juni 1678, k brev på S:ta Maria förs i Dorpat s d, tillika prokansler vid Dorpats univ 26 maj 1690, l:e teol prof s å, teol dr (absens) vid Uppsala univ 2 mars 1693, lämnade Livland 1699, gen:superint i hertigdömet Magdeburg, 1: e bisittare i överkonsist i Halle o prost i Magdeburgs kvinnokloster 1701.

G 24 jan 1668 i Stuttgart m Rosina Elisabeth Markthaler, f 11 maj 1645 i Stuttgart, d mars 1696 i Lindenhof, Livland, dtr av borgmäst i Regensburg Bartholomäus M.

Biografi

F:s kulturarbete i Balticum var på det kyrkliga området av den omfattning att han tidigt fick hedersnamnet Livlands nye apostel.

Efter studier vid skilda universitet och magisterexamen vistades F en tid i Hamburg samt sedan i Stade, där han gjorde sig bemärkt genom sin översättning till tyska av Richard Baxters skrift om självförnekelsens nödvändighet. Denna angreps av de strängt ortodoxa och F anklagades för att icke vara renlärig, men arbetet förskaffade honom pfalzgreven Christian Augusts av Neuburg-Sulzbach gunst och förberedde på så sätt hans karriär. Han blev 1667 stadspredikant och superintendent i Sulzbach. Genom F:s översättning fick Spener kännedom om Baxters asketiska lära, som så bidrog till att förena F och Spener i samarbete och en varm vänskap, som varade livet ut. Rostocks universitet, där F studerat, var ett centrum för reformsträvandena inom kyrkan under förra delen av 1600-talet, strömningar, vilka förebådade pietismen och influerade Spener. Även superintendenten i Livland Joh Gezelius d y stod dessa kretsar nära.

Såsom efterträdare fick Gezelius Georg Preuss. Denne sades sakna ledaregenskaper och kom i strid med generalguvernören Klas Tott. Detta blev anledningen till, att Karl XI kallade F till Livland som superintendent. Efter Totts direktiv beslöt riksrådet att Preuss skulle behålla Pernau och Dorpats kretsar, medan de övriga skulle ställas under särskild superintendent. Båda superintendenterna skulle ha säte i överkonsistoriet. F blev utnämnd 1673 och installerades juli 1674 i Riga.

F:s första tid i Livland upptogs av prestigestrider med Preuss. Svårigheterna för F ökade, när hans beskyddare Klas Tott hastigt avled. Genom att resa över till Sthlm och lägga fram sina önskemål för kungen bröt han udden av motståndet i överkonsistoriet under Preuss' ledning och lade fram ett omfattande reformprogram. I första hand föreslog F upprättande av en generalkyrkokommission i Riga. Därmed skulle överkonsistoriets makt starkt reduceras och kyrkoväsendet centraliseras till Riga, där även generalguvernören fanns.

Förslaget godkändes och en kommission tillsattes på fyra medlemmar, två andliga – den ene blev F – och två världsliga, med vidsträckt befogenhet att rannsaka och förordna om kyrkoväsendet bl a rörande nya kyrkors uppförande, delning av socknar, rannsakning om abalienerat kyrkogods, kontroll av kyrkoinkomsterna, inrättande av skolor i städer och på landet.

Även efter Preuss' död dec 1675 fortsatte överkonsistoriet att lägga hinder i vägen för kommissionens verksamhet. F hade dock stöd i generalguvernören Krister Horn, och även kungen ingrep till F:s förmån. Överkonsistoriet flyttades från Dorpat till Riga, där det skulle stanna, tills akademien återupprättades. Det skulle sammanträda varje vecka, och superintendentens underskrift fordrades för dess beslut. Därmed var förutsättning given för ett ordnat samarbete. Ett yttre tecken på F:s ställning blev konfirmationsbrevet 5 juni 1678 på ämbetet som generalsuperintendent över hela Livland samt förbättrade lönevillkor.

Kommissionen fortsatte sitt arbete under F, men denne lyckades icke reglera de kyrkliga förhållandena. Oredan var störst inom den ekonomiska förvaltningen, för vilken F ej hade ansvaret. Hade medel ställts till förfogande, torde F:s position ha blivit en annan. Reduktionsarbetet sträckte sina verkningar över hela samhället under dessa kritiska år, och adeln ställde sig avvisande mot att ge ekonomisk hjälp till skolväsendet.

Föga åstadkoms under Krister Horns tid. Men 1686 blev J J Hastfer generalguvernör, och därmed kom de kyrkliga frågorna i likhet med reduktionen att läggas direkt under Karl XI. En hårdare statlig politik inleddes. F: s inställning till Hastfer och enväldet visar sig i den predikan han höll på lantdagen i Riga 23 sept 1687, innan adel, prästerskap, borgare och tjänstemän avlade sin trohetsed till Karl XI. F är här starkt solidarisk med enväldets principer. Den högtidliga hyllningsakten var ett led i den statliga politiken att förekomma motstånd från adeln vid genomförandet av reduktionen. F predikade över texten 2 Kon 11: 17. Hastfer prisade F för denna predikan i sin rapport till kungen, där han skriver, att F rättfärdigat reduktionen »mit herrlichen Grunden». F belönades, med 100 dukater och en silverkanna på 219 lod och erhöll 1688 godset Lindenhof på livstid.

Året 1690 blev ett märkesår för F, liksom det blev i Livlands historia, i det att Karl XI då genomförde den absoluta envåldsmak-ten på alla områden, även på det kyrkliga. Detta år blev F prokansler för det nyupprättade universitetet i Dorpat och utnämndes till 1: e teologie professor. Trots allt motstånd genomfördes 1686 års kyrkolag. I samband med överkonsistoriets omorganisation från s k blandat till ett rent prästerligt fick F 1692 order att flytta till Dorpat dit det nya konsistoriet nu åter förlades. Han slog sig likväl icke ner i Dorpat utan vistades antingen i Riga eller på Lindenhof men synes årligen ha besökt universitetsstaden.

F kom så småningom i motsatsställning till Hastfer. Detta framträdde redan vid det första prästmötet i Dorpat 1694. Hastfer hade drivit igenom ett litet rent prästerligt konsistorium, som kunde sammanträda varje vecka, ett förfarande, som bundit F:s rörelser. F kämpade här en hopplös kamp för kyrkans självständighet och demokratiska utformning med ökat lekmannainflytande – en viktig synpunkt för pietisterna. Det memorial han 1694 inlämnade till kungen lämnade denne utan avseende. Han följde i st helt Hastfers betänkande av 17 sept s å. Likaledes misslyckades F i sitt försök att göra konsistoriet oberoende av hovrätten i Dorpat. Generalkyrkokommissionen försvann.

Då de flesta pastoraten genom reduktionen förvandlades till regala, överlämnades det ekonomiska överinseendet till två ståthållare (instr 21 aug 1691), en för estniskt och en för livländskt område. Detta ledde till bittra strider mellan F och ståthållarna. F fordrade, att räkenskaperna skulle granskas av överkonsistoriet, vilket enligt hans mening stod i kyrkolagen. Detta tillät inte Hastfer, som genom att göra överkonsistoriet rent prästerligt också utestängde adeln från allt inflytande över kyrkan. Därmed drev han F till samarbete med ridderskapet. Efter reduktionen skärptes motsättningarna mellan adeln och prästerskapet, och F kom här in i en besvärlig mellanställning.

Det kom till konflikter även i fråga om prästtillsättningarna. De skulle nu ske genom statens myndigheter. Karl XI hade redan 1684 framhållit vikten av, att prästerna behärskade landets folkspråk, och detta hade F själv tidigt understrukit. Trots bristen på kandidater visade sig fakulteten avogt sinnad mot rikstyskar och önskade i st befordra studenter från Finland och Ingermanland. F beskylldes nu för att motarbeta dessa till förmån för rikstyskar och misstänkliggjordes av denna anledning i Stockholm. Det antyddes även, att F stod på samma sida som den tyska adeln. F försvarade sig med att framhålla, att kompetensen samt förmågan att tala ortsbefolkningens språk borde vara det enda avgörande. Men han framhöll också, att i de fall, där adeln hade patronatsrätt, borde denna respekteras. Det var ett farligt argument, så mycket mer som Patkul vid denna tidpunkt sökte stöd hos F för sin politik, som gick ut på att söka hejda försvenskningens frammarsch.

F var i egenskap av generalsuperintendent designerad till prokansler liksom generalguvernören till kansler vid den nyupprättade akademien. Samarbetet mellan F och Hastfer (kansler 1690–95) synes på detta område ha varit gott. De prisas båda för sina insatser om återupprättandet av Dorpats universitet (återinvigt 1690).

Konflikten mellan stat och ridderskap förde till, att lantdagen upplöstes. Regeringens politik medförde skärpta försvenskningstendenser, vilka gick ut över universitetet. Då tillströmningen till universitetet alltmera försvagades, tog man åter upp planerna på att flytta det. F var livligt engagerad i dessa och pläderade för en flyttning till Riga. Utan tvivel hade detta projekt mera framtiden för sig än Pernau, som kungen bestämde sig för. Efter Hastfers död blev Erik Dahlbergh generalguvernör och i april 1696 kansler. Dahlbergh kom till Dorpat aug 1697.

Överflyttningen till Pernau dröjde; först i maj 1699 kom Karl XII:s noggranna anvisningar. Då den nya högskolan öppnades, hade F redan rest till Tyskland för att ej återvända. Det förefaller sannolikast, att ett komplex av faktorer samverkat till F:s beslut. Av dessa har utan tvivel förhållandet till akademien spelat en icke oväsentlig roll. F hade aldrig följt direktiven att bosätta sig i Dorpat. I det nyupprättade konsistoriet satt F:s ovänner teologiprofessorerna O Moberg, G Skragge och C Jernfeldt. Dahlbergh synes ha fordrat, att F skulle slå sig ned i Pernau, och enligt Dahlbergh skulle F ha lovat detta. Man torde med säkerhet kunna säga, att F:s intima förbindelser med tyska kyrkliga kretsar varit en förutsättning för hans resa (jfr nedan). Beskyllningarna för samröre med J R Patkul avvisas i allmänhet bestämt. F:s lojalitet och plikttrohet som ämbetsman anses höjda över allt tvivel. Likväl finns det ett komprometterande brev, daterat Stockholm 31 mars 1694, tidigare ej beaktat, som kan vara värt att nämna, då det förklarar, varför F utsattes för misstankar. F befann sig vid denna tid i Stockholm. Det är ett anonymt brev, enligt utsago från en vän till Patkul och innehållande en varning till denne, adresserat till F, som skulle vidarebefordra innehållet. Brevet, som kommit i de svenska myndigheternas händer, är inte något bevis mot F, men det kan karakteriseras som synnerligen obehagligt för honom i en kritisk tid.

De av F:s insatser, som eftervärlden mest uppskattar, gäller folkupplysningen. Här kunde han räkna med Karl XI :s odelade stöd. I sitt 1675 inlämnade memorial hade F lagt fram ett omfattande program för hela undervisningsväsendet. Inom skolväsendet hade han goda medhjälpare, på det estniska området folkskolläraren B G Forselius (se denne) samt på det lettiska prosten E Glükk i Marienburg.

Genom F:s försorg återupprättades i Riga 1677 stadens gamla gymnasium. Redan 1675 hade F fått tillstånd att grunda ett lyceum, som 3 jan 1676 börjat sin undervisning. Skolväsendet i Dorpat blev också under F:s ledning omorganiserat och reformerat.

År 1687 hade livländska lantdagen på Hastfers förslag beslutat, att skola skulle finnas i varje socken. F hade varit pådrivare. År 1690 blev folkskolan obligatorisk i Estland. Den svenska kyrkolagen medverkade också till skolväsendets främjande. Dock var det svårt att få fram medel till byggnader och lärarlöner. I den utförliga rapport, som Dahlbergh skickade in om skolförhållandena (30 maj 1697), gav han – som det synes orättvist – F skulden för de klena resultaten, då denne genom sin strid med överkonsistoriet försinkat arbetet. År 1700 saknade likväl endast ett fåtal socknar skolor.

En viktig sida i F:s verksamhet som upplysningsman och själasörjare var hans insatser för utgivandet av läroböcker och kristna handböcker för folket i Livland på de tre »landsmålen», lettiska, syd- och nordestniska. Det första steget hade varit utverkandet av privilegium att få anlägga ett tryckeri i Riga 1675 med rätt att på egen bekostnad även upprätta ett stilgjuteri. Tryckeriet kallades kungligt, och boktryckare blev J G Wilckens. År 1682 fick F äveri rätt att öppna egen bokhandel. Det största arbetet var utgivandet av bibelöversättningarna, vartill han utverkade anslag av kungen 1681 (fr o m 1683 utgick anslag). Snabbast färdig blev den lettiska översättningen. Tryckningen av Nya Testamentet påbörjades 1685 och av Gamla Testamentet 1689, allt på F:s tryckeri. Raskt undan gick det även med den sydestniska eller Dorpat-estniska översättningen av Nya Testamentet, som anförtrotts pastor Adrian Verginius. Tryckningen påbörjades 1686 och avslutades vintern 1688. Båda dessa översättningar hade efter F:s direktiv gjorts direkt från grundtexten. Lika lätt gick det inte med den Reval-estniska översättningen, som skapade motsättningar mellan F och konsistoriet i Reval och bidrog till hans motvilja att stanna i landet.

Ytterligare en anledning till att F lämnade Livland har anförts: hans anknytning till pietismen. Med Spener stod F under hela den livländska tiden i intim brevväxling och denne sörjde för honom i fortsättningen. F:s nya karriär i Tyskland började 1701, då han blev generalsuperintendent i Magdeburg.

I F möter en av tidens storvulna, något grovt tillyxade gestalter. Det oförtrutna och oförskräckta arbetet för befolkningens andliga kultur visar kraft och resning av stora mått. Det var starkt religiöst betingat. Hans ursprung och utbildning samt tidens allmänna mentalitet gjorde, att han med lätthet underordnade sig kungamakten. De många resor han företog under de två första årtiondena i Livland visar, att han föredrog att personligen ingripa i olika ärenden. Först konflikten med konsistoriet i Reval och Dorpats akademi tvingade honom till reträtt. Han anklagades på dessa håll för att otillbörligt blanda sig i saker, som låg utanför hans befogenheter. Hans senare försök att genom servilitet skaffa sig täckning i kungamakten och dess ställföreträdare generalguvernören misslyckades. Till nederlaget bidrog, att F kom att alltför starkt hålla på det tyska vid en tidpunkt, då striden med den tyska adeln tillspetsades. De svenska nationalistiska tendenserna var honom motbjudande, så mycket mer som han från början intagit en liberal hållning och ständigt sett som sin huvuduppgift att ge befolkningen undervisning och böcker på modersmålet.

Tydligt är, att F:s driftighet och mångfrestande begåvning hämmades av de många och ofta onödiga hinder, som lades i vägen för hans verksamhet. Denna ägnades också åt rent praktiska företag. Även naturvetenskapen intresserade honom. Så hade han intressen i kopparfynden i Pöltsamaa och skall ha haft ett laboratorium, där han gjorde kemiska och farmakologiska försök. F hade en talrik familj, och hans ofta visade förmåga att utverka anslag och tillgodose egna intressen kan ses mot denna bakgrund. Sonen Jakob Benjamin F (1684–1744) blev 1736 generalsuperintendent i Livland. F var en övervägande praktiskt inriktad förkunnare, och hans skriftställarverksamhet utanför ren upplysningsverksamhet var av relativt blygsamt format. Hans tidigare i Tyskland utgivna arbeten utgör försvar för den lutherska tros- och frälsningsläran och dess omsättande i det dagliga livet.

Författare

Greta Wieselgren



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Några av F:s brev till J Gezelius d y tr hos Tengström, s 235 f, 244 f. Flertal brev från F i Livonicasaml, 2, RA, bl a 47 st 1673–99 i överkons :s arkiv o 9 st i Dorpat-Pernau univ:s arkiv. Brev till F från Spener tr i dennes »Gonsilia et judicia theologica latina» (1709).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dogmatum fidei Christians:, ex S. Scriptura, juxta seriem Augustanx Confessionis, repetitorum. Decas prima, in Synodo Livonise dicecesana, qvee Wendae d. 5. 6. & 7. Julii A. 1676. habebatur, ad dispu-tandum propositse. Riga 1676. — Dogmatum fidei . . . Decas altera, in Synodo, qvse Dor-pati d. 13. 14. & 16. Augusti habebatur A. 1690., proposita. Riga 1690. — Schrifftmäs-sige Erklärung des kleinen Catechismi D. Mart. Lutheri, durch gewisse Fragen und Antworten zuerst gestellet von den gesamm-ten Lutherischen Predigern zu Frankfurt an der Oder; hernach aufs neue iibersehen, mit vielen Fragen und Spriichen der heiligen Schrift vermehret, und zur Ehre Gottes, auch Erbauung der Jugend und Einfältigen im Ghristenthum, mit Approbation der hochlöbl. Theologischen Facultät in Wittenberg zum Drack befördert. Riga 1680. — Christiani Gonscientiosi Sendschreiben, darinnen er fra-get: Ob er in der Lutherischen Religion kön-ne selig werden? etc. Beantwortet von Ghris-tiano Alethophilo S. S. Theol. Stud. , [Ny uppl.:] u.o. 1682, u.o. 1687. 486, 84 s., Jena 1712, u.o. 1714. — [Lettisk övers.:] Swetha Behrnu Maziba ta Deewa kalpa Lu-terus, ar daudf Jautaschanahm un atbilde-schanahm teem Widd-Semmes Latweescheem par labbu wairota un ispohschata. Riga 1699. Riga 1700. — Wahrer Christen verniinfftiger Gottes-Dienst, in Prüfung der Glaubens-Leh-re nach der Schrifft, gegen den unvernunffti-gen blinden gehorsam in Glaubens-Sachen, wozu Hr. D. Joh. Breving in seinem Tractätl ... die Einfältigen zu verleiten trachtet. Aus Gottes Wort verthätiget von Christiano Alethophilo, der H. Schrifft Geflissenen. . . . Riga 1685. 336, 36 s. — Christlich getreuer Un-terthanen Pflicht gegen Gott und ihren Erb-könig, welche am Tage der Erbhuldigung, so dem Durchlauchtigsten . . . Carolo XI, . . . Anno 1687 den 23 Sept. in Riga geleistet wurde ... in der Thumbkirchen daselbst vor-gestellet. . . Riga 1687. — Erfordetes christ-liches Bedenken iiber die Eyds-Formulam Rev. Ministerii zu Hamburg, u.o. 1690. — Zwo Predigten. I. Am Tage Matthaei ttber Matth. IX. 9—13. II. Am 22. Sonnt n.Trin. Matth. XIIX. 23—35., welche in Stockholm aufm Schloss gehalten . . . Riga 1695. 60 s. —¦ Die Offenbarung des Sterbens und Lebens des Herrn Jesu Ghristi in und an seinen Gläubi-gen — bey Hrn. Wilh. Ludw. Spenars Leich-begängnis aus 2. Gor. IV. 10. Berlin 1697. [tr. tills, m.:] Mitleidendes Lieffland gegen Hrn. Phil. Jac. Spener, Dr. . . Berlin 1697. s. 33— 56. ¦— Das Bild eines guten und gliick-lichen Regenten alss. . . Carolus XI. ... in dero Ruhestätte in der Ritterholmischen Kir-chen zu Stockholm Anno 1697. 30 Nov. nie-dergesetzt wurde. Vorgestellet an eben dem-selben Tage zu Riga in der St. Jakobs Kir-chen. Riga 1697. 36 s. —¦ In acerbo funere . . . Dn M. Johannis Uppendorfi 1699. Riga 1699. 1 bl. fol. — Bericht von den Differen-zen zwischen A. H. Franke und dem Stadt ministerio zu Halle. Cölln an der Spree. 1700. — Bedenken de termino gratiae revocatricis. Leipzig 1701. — Likpredikningar.

Utgivit: Biblia, das ist die ganze Heilige Schrift Altes und Neues Testaments, durch D. Mart. Lutherum verdeutschet; samt Joh. Arndii Informatorio Biblico, Joh. Haber-manns Gebeten, und einem Gesangbuche,. ausgegeben von Joh. Fischern, mit einer Vor-rede desselben von der Heiligung, aus Joh. XVII. 17. Riga 1677. — Joh. Arndts wahres. Christentum [Med förord och böner av J. F.] Riga 1679. — Tas jauns Testaments-[Nya testamentet] muhsu Kunga Jesus Kristus. Jeb Deewa Swehtais Wahrds, kas pehz ta Kunga Jesus Kristus. Peedsimschanas no teem swehteem Preezas-Mahzitajeem un Apustu-leem usrakstiths. Riga 1685. (2), 508 s. [Med kort lettiskt förord]. — Latwiska Dseesmu. Grahmata [lettisk sångbok] [jämte:] Latwiska Deewa-Luhgschanu Grahmata, eeksch ka Daschadas Luhgschanas Daschados Laikos, ir eeksch wissahm Meesas-un Dwehseles Beh-dahm luhdsamas atrastas tohp. Riga 1686. 486, (16) s. + 140 s. [Nya uppl.:] Riga 1689,. Riga 1690. — Meije Issanda Jesusse Kristusse Wastne Testament [Nya testamentet (på Dor-pat-estniska)] echk Jummala Pöhä Sönna kumb Perräst Issanda Jesusse Kristusse Siind-mist pöhist Ewangelistist nink Apostlist om ullekirjotetu. Riga 1686. (8), 483, (1) s. — Ta Swehta Grahmata [Den heliga skrift.] Jeb Deewa Swehtais Wahrds, kas preeksch un. pehz ta Kunga Jesus Kristus Swethas Peedsimschanas no teem Swehteem Deewa-Zil-weekem, Praweescheem, Ewangelisteem jeb-Preezas-Mahzitajeem un Apustuleem usrak-stihts, tahm latweeschahm Deewa Draudsi-bahm par labbu istaisita. Riga 1699. 1227,. 451, 301, 508 s. [Med tillägnan till Karl XI på tyska undert. av J. F.] — Meie Issanda Jesusse Kristusse Uus Testament [Nya testamentet (på Reval-estniska)], ehk Jummala Ue Sädusse Sanna mis Pärrast Issanda Jesusse Kristusse Sundmist piihhast Ewangelistist ja Apostlist on iilleskirjotud, ja niiud Ma Kelel iillespantud Tallinas. Reval 1715. —¦ Lat- wiska Ewangeliumno-Lekziono-Deewa Dsees-mo-Deewa-Lugschano ir zitto Deewa Mahzi-bo-Grahraata tik labb Basnizå, ka Mahjas walkojama. Riga 1690. [Nya uppl.:] Riga 1694, Riga 1700. — Har dessutom utgivit en Lieffländisches Gesangbuch 1686, Haus- und Kirchenbuch 1695 samt ABC-böcker. Översatt: Baxter, Richard, Nothwendige Verleugnung unser selbst, aus dem Englischen verdeutschet von J. F. L. [Johannes Fische-rus, Lubecensis] Hamburg 1665, Frankfurt a. M. 1675, Frankfurt a. M. 1682.

Källor och litteratur

Källor o litt: RR, rådsprot 1671. Livonica II, Biographica, RA; Estniska konsistorialarki-vet i förutv estniska RA, Dorpat. – Allg deutsche Biographie, 7 (1878) : J Bergman, Univ i Dorpat under sv tiden (1932); A Buchholtz, Geschichte der Buchdruckerkunst in Riga 1588–1888 (Riga 1890); Eesti ajalugu, 3 (1940); Eesti biograafiline leksikon (1926— 29) o Täiendusköide (1940); F K Gadebusch, Livländische Bibliothek, 1 (Riga 1777); dens, Livländische Jahrbiicher, 3:2 (Riga 1782); P Grünberg, Philipp Jakob .Spener, 1–3 (Göttingen 1893—1906); A Isberg, Karl XI o den livländska adeln 1684–1695 (1953); O Liiv, Die wirtschaftliche Lage des estnischen Gebietes am Ausg des 17 Jahrh, 1 (Verhandl d Gelehrten estnischen Gesellschaft, 27, Tartu 1935); J Möller, Cimbria literata, I, III (Khvn 1744); dens, Tata Dorpati. Den i förra tiden namnkunnige staden Dorpts öde (1755); K E Napiersky, Curriculum vitse Adriani Verginii (Mittheilungen aus dem Gebiete der Geschichte Liv-, Ehst- und Kurlands, 9, Riga 1860); dens, se Recke; O Nordstrandh, Den äldre sv pietis-mens litt (1951); C-E Normann, Prästerskapet o det karolinska enväldet (1948); Sven Olsson, Olof Hermelin (1953); J R v Patkul, Gründliche . . . Deduction der Unschuld Hn Joh Reinhold von Patkul . . . nebst denen völligen wider ihn in Schweden Anno 1694 ergangenen Acten. . . (Leipzig 1701); Fr Puksov, Episoder ur skolväsendets hist i Tartu under den sv tiden (Svio-Estonica 1934); G von Rauch, Die Universität Dorpat und das Eindringen der friihen Aufklärung in Livland 1690–1710 (Essen 1943); J F v Recke o K E Napiersky, Allg Schriftsteller- und Ge-lehrten-Lexikon der Provinzen Livland, Esth-land und Kurland (Mitau 1827–32); C Schirren, Die Recesse der livländischen Landtage 1681–1711 (Dorpat 1865); J J Teng-ström, Gezelii den yngres Minne (Hfors 1833); Fr Westling, Förarbetena till den estniska öfvers af Nya Testamentet 1715 (1892); dens, Bidr till Livlands kyrkohist 1656–1710 (KA 1901), s 50–94; Greta Wieselgren, B G Forselius und die Grundlegung der estnischen Volkschule (VSLÅ 1942).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johann Fischer, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Greta Wieselgren), hämtad 2020-04-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14152
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johann Fischer, urn:sbl:14152, Svenskt biografiskt lexikon (art av Greta Wieselgren), hämtad 2020-04-06.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se