Peder Galle

Död:1537/38

Teolog


Band 16 (1964-1966), sida 740.

Meriter

Galle, Peder (stundom Petrus Johannis G), d 1537 eller 1538. Möjligen identisk med den Petrus Johannis som inskrevs vid univ i Rostock 1 maj 1476 o trol med den mag artium som erhöll nyinstiftat prebende i Uppsala (S:t Botvids kor) 25 maj 1482, föreläsare vid artistfak där i varje fall 1485, inskr vid univ i Leipzig 1498, avlade sententiargraden där s å, teol mag vid univ i Siena 29 nov 1500, lär i teologi vid Uppsala univ, omnämnd som kantor i Uppsala domkapitel 1504, scholasticus där senast 1521, representerade Uppsala domkap vid flera riks- o kyrkomöten.

Biografi

G var skolad i Thomas ab Aquinos teologi och filosofi, som dominerade i Rostock och Leipzig. I hans exemplar av Thomas' »Summa theologica I» (Ink 35: 178 a, UUB) är pärmens insida fullskriven med en utredning om gudomens enhet enligt Thomas. Från G:s tid som lärare i Uppsala är anteckningar bevarade från två odaterade föreläsningsserier över Aristoteles (läran om omdömet och om kategorierna) och en daterad 1485 över Aristoteleskommentatorn Porphyrius.

I striden mellan Gustav Trolle och Sten Sture d y stödde kanikerna i Uppsala ärkebiskopen och motstod länge riksföreståndarens hårda påtryckningar. G var medlem av den kyrkliga nämnd som 8 nov 1520 utfärdade kättarförklaringen som omedelbart följdes av Sthlms blodbad. G synes höra till de åtta (av fjorton) som sigillerat dokumentet. I den på Gustav Vasas befallning 1 juni 1523 avgivna relationen över händelserna har G jämte tvenne andra uppsalakaniker skildrat blodbadets förspel men utelämnat Trolles kätterianklagelse och den följande kättarförklaringen.

G blev under Gustav Vasas tidigare regeringstid den främste teologiske försvararen av den gamla tron. Han stod i skriftväxling med biskop Hans Brask, från vilken han erhöll antilutherska stridsskrifter av Eck och humanisten biskop Fisher. G och Uppsala domkapitel har säkerligen stått bakom utgivandet av »Den sv tideboken» (tr i Uppsala hösten 1525; omtr av G E Klemming 1854), en innehållsrik religionshandbok, som med sin passionsandakt och sina kommunions- och biktförberedelser ger en bild av den utgående sv katolicismen i dess bästa form (Holmquist). Märkbart är det bibliska inslaget, bl a en sv översättning av Johannesevangeliets prolog och av många psalmer i Psaltaren.

Laurentius Andreæs inrådan sökte kungen efter tysk förebild få till stånd en offentlig disputation i trosfrågorna. Den 4 dec 1526 uppmanades G i en skrivelse att före julaftonen skriftligt besvara tio frågor som utsänts »till lärde män» i riket. Frågorna behandlade hierarkins auktoritet i tro och seder, helgondyrkan, skärseldsläran och rättfärdiggörelsen, och G ombads försvara sin lära med Skriftens stöd. Senare tillkom två frågor om klosterliv och nattvard. De tolv frågorna som säkerligen avfattats av Laurentius Andreæ insinuerar delvis i själva formuleringen den katolska kyrkans bristande bibelenlighet. G och Olaus Petri har ungefär samtidigt besvarat dessa frågor. Vid Olaus' två besök i Uppsala 1526—27 undvek G en offentlig, muntlig disputation. I likhet med biskop Brask, som i brev avrådde G från disputation, ville han inte se kyrkans auktoritet ställd i tvivelsmål inför lekmännen. I närvaro av kungen och några rådsherrar har dock Olaus i Uppsala, sannolikt kring årsskiftet, fått framlägga sina svar för G och bemöta dennes skriftliga svar. Detta möte har påverkat den slutliga utformningen av bägges skriftliga svar. Dessa cirkulerade först var för sig i avskrifter. Strax före Västerås riksdag utgav Olaus Petri G:s och sina svar jämte utförligt bemötande av G:s svar under titeln »Swar påå tolf spörsmål».

G:s svar är av idéhistoriskt värde som det enda katolskt-polemiska dokument som fick utkomma i tryck. Ej blott enligt konungens direktiv lägger G största vikten vid bevis ur Bibeln. Skriften som avgörande instans var hans lärofader Thomas' princip. Också Bonaventura, som det förelästs över i Uppsala, lärde, att den innehöll »allt det som är nödvändigt för vår frälsning». G visar stor bibelkunskap. Många av katolicismens centrala apologetiska skrifthänvisningar i tidigare och senare kontroverser möter här i klar form. Anmärkningsvärda är de många hänvisningarna till de paulinska breven. G ansåg sig dock ej bunden att hålla sig inom Bibelns ram utan åberopar enligt romerska kyrkans lärometod traditionen som kompletterande auktoritet. Den kyrkliga skrifttolkningen och traditionen representeras hos G främst av Augustinus, Hieronymus och Gregorius I, medan Thomas och andra skolastiker ej direkt åberopas. Skriftens dunkelhet och djup nödvändiggör enligt G en ofelbar tolkningsauktoritet, nämligen kyrkan, som i hela sin historia inspireras av Guds ande främst på kyrkomötena men också i hierarkiens ämbetsutövning och riternas utformning. »Ty giver allsvåldiger gud jämt titt och dageliga nya ingifter i dera hjärta som förmännena äre till att regera och styra de helga kyrkio». G använder om kyrkan bilden av ett frö, som växer och fullkomnas. Det färdiga trädet är »de helga kyrkies fullbordan med tiden». Kyrkan som ofelbar, ledd av Guds ande, är en thomistisk princip men i viss motsats till Thomas ab Aquino räknar G med »uppenbarelser och läror som innebär något nytt utöver Skriften» (Ingebrand). Här skymtar dock en anknytning till Thomas' metafysik — Gud som aktiv uppehållare av allt skapat. I sitt försvar av »mer än tusenårig» kyrklig sed och lag är G en utpräglad konservativ traditionalist.

Det är enligt G synd att inte lyda kyrkliga förmäns bud »då de äre rättfärdige och drage människen till salighetena». I den mäktige och ödmjuke, mot de fattige hjälpsamme Gregorius I, hela kristenhetens tjänare, ser G sitt evangeliskt-katolska kyrkoideal förkroppsligat. Missbruk av kyrkans politiska makt i historien antydes dock svagt. G:s världsbild har högmedeltida, nyplatonskt influerade drag (Westman), när han med åberopande av Dionysius Areopagita talar om hur Gud styr det lägre med det högre. Änglarna och helgonen leder och beskärmar människorna på Guds ingivelse i en harmoniskt ordnad värld hän emot himmelrikets eviga ro och glädje. I offrandet av Kristi lekamen i mässan ser G prästens främsta uppgift men predikans vikt betonas också. I läran om nåden hävdar G efter Thomas klart, att Guds nåd, som »rör» människans fria vilja, är orsaken till hennes goda gärningar. I denna centrala trosfråga vidgår Olaus Petri en överensstämmelse, och hans egen svar ansluter sig i viss mån till Thomas' tankar. Denna överensstämmelse har betecknats som »ett faktum av betydande räckvidd» (S v Engeström) och som en bidragande orsak till den lidelsefria tonen i debatten jämfört med samtida aggressiv religionspolemik. G skriver med värdig principfasthet utan fördömande, i en grundton av lugn, ljus förtröstan.

I dispyten med G tog Olaus Petris antikatolska polemik form samtidigt med stridsskriften mot den danske karmelitermunken Paulus Helie. I Olaus' svar gavs nu inför riksdagen en teologisk motivering för omstörtande av hierarkiens maktställning — Guds ord ställdes mot kyrkans »människobud». Såväl G som Olaus deltog i riksdagen. Den av konungen påyrkade disputationen ägde till sist rum trots biskop Brasks envisa motstånd. Tre teser avhandlades, som var utformade för att bana väg för den kyrkliga omstörtningen och rörde »påvens falska avlat», biskoparnas världsliga makt och själens obundenhet av människostadgar. Disputationen ägde rum först sedan det egentliga avgörandet fallit, och konungen återvänt till riksdagen 20 eller 21 juni 1527. Med stor sannolikhet har G haft ledningen på den katolska sidan mot Olaus Petri. Riksdagsbeslutets (recessens) erkännande av de reformatoriska predikanternas »goda skäl» innebar, att dörren öppnats på glänt också för en religiös omvälvning. G:s strid för den fäderneärvda kulten stöddes dock i realiteten av böndernas svar, som visade tillit till biskoparna, och i viss mån av rådets och adelns, som också yrkade på bevarandet av »goda gamla kristliga sedvänjor», vilket yrkande dock uteslöts i det utredigerade mötesbeslutet.

Konungens försiktiga religionspolitik under orosåren 1528—36 möjliggjorde för G att i samverkan med de reformistiska kyrkomännen slå vakt om katolsk kult i uppehållande försvar. G synes ha varit den ledande kraften, när de reformistiska prelaterna i aug 1531 högtidligt betygade sin lydnad mot den romerska kyrkan, »vår moder och menighets regentinne», och förklarade förestående biskops- och ärkebiskopsvigning och sin egen medverkan därvid som resultat av fruktan och övervåld. Inför G avlades denna hemliga protestation i Strängnäs biskopsgård 10 aug av biskoparna Petrus Magni och Magnus Sommar med avståndstagande från det »fördömde Lutherske kätterit och förgiftige lärdom» och 27 aug också av electi Sveno Jacobi och Johannes Boecii (reservationerna tr i HT 1897, s 61 f). En stark allmogeopinion stödde G och Uppsala domkapitels katolska majoritet mot ärkebiskop Laurentius Petri. Ett bevarat cirkulär från stiftet 1535 räknar med katolsk mässa och utfärdade efter medeltida tradition regler för helgdagars firande. De reformatoriska besluten på Uppsala kyrkomöte 1536 om sv mässa och celibatets upphävande bröt ej motståndet, och ännu vid tiden för G:s bortgång motstod allmogen de nyvalda lutherska biskoparna i Mälarlandskapen.

G levde ännu 15 juli 1537, då han jämte Johannes Ek (bd 12) av Uppsala domkapitel befullmäktigades att vara dess ombud på kyrkomötet i Strängnäs. Han begravdes i Uppsala franciskankloster.

Författare

Olle Hellström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: GIR 3—7; HSH 14—18; Samlade skrifter af Olavus Petri, 1 (1914); SRA, 1 (1887—88). — LA Anjou, Sv kyrkoreformationens hist, 1—3 (1850-—51); C Annerstedt, Upsala univ:s hist, 1 (1877); T Berg, Riksdagens utveckl under den äldre Vasatiden 1521—92 (Sveriges riksdag, 1:2, 1935); G Bergendoff, Olavus Petri and the ecclesiastical transformation in Sweden (1928); Y Brilioth, Den senare medeltiden 1274—1521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); S v Engeström, Olaus Petri o den medeltida kristendomen (UUÅ 1941); R Holm, Olavus Petri (1917); H Holmquist, Reformationstidevarvet 1521—1611 (Sv kyrkans hist, 3, 1933); S Ingebrand, Olavus Petris reformatoriska åskådning (1964); S Kjöllerström, De kyrkliga förhandlingarna i Uppsala 1536 (Sv teol kvartalskr 1936); dens, Ärkebiskopsvalet 1531 (ibid 1937); dens, Riksdagen i Västerås 1527 o »goda, gamla, kristliga sedvänjor» (HT 1960); R Murray, Olavus Petri (1952); E Nygren, Ericus Olais o andra svenskars studiebesök i Siena (KÅ 1918); J Peringskiöld, Monumenta Ullerakerensia (1719), s 211; Henrik Schück, Striden mellan Olavus Petri samt P G o Paulus Helix (Saml 1886); L Sjödin, Västerås möte 1527 (HT 1927—28); dens, Kalmarunionens slutskede, 1 (1943), s 254; L Weibull, Sthlms blodbad (Sc 1928); dens, Vesterås riksdag 1527 (Sc 1937); K B Westman, Reformationens genombrottsår i Sverige (1918).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peder Galle, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14654, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2019-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14654
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peder Galle, urn:sbl:14654, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2019-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se