Meriter

Collin, Anders, f. 25 (enligt egen uppgift 27) dec. 1754 i Kumla församling, Strängnäs stift, d 23 dec. 1830 i Stockholm. Föräldrar: hemmansägaren Olof Larsson och Elisabet Månsdotter. Kom till Stockholm 1771; sidenvävaregesäll hos fabrikören A. Remahl; var enligt mantalslängden 1790 expeditionsbokhållare vid Haga lustpark, enligt mantalslängden 1800 hovbibliotekarie hos hertig Karl samt enligt mantalslängden 1810 f. d. hertiglig bibliotekarie; höll i nitton år skola. — Bodde 1780 i kvarteret Pelarbacken större n:o 44 (nytt n;r 12) i hörnet av Kapellgränd och Östgötagatan samt 1790 i kvarteret Gropen n:o 9 (nytt n:r 7) i hörnet av Beridarebansgatan och Mästersamuelsgatan; inköpte 1797 (köpebrev 12 aug.) fastigheten Bondesonen n:o 19 (nytt n:r 7) i hörnet av Bondegatan och Renstjärnasgatan för 1,700 riksdaler riksgälds av kammarskrivaren K. E. Bodell och hans hustru samt var bosatt därstädes till sin död.

Gift 1789 med Maria Loretta Ihre, f. 28 nov. 1759, d 26 jan. 1830, dotter till bruksägaren Petter Mårtensson Ihre på Ihre i Hangvars socken.

Biografi

Vid sjutton års ålder kom C. till Stockholm och fick här anställning hos fabrikör A. Remahl på dennes sidenväven på Söder, Han vann sin husbondes förtroende, vilket tog sig också det uttrycket, att denne understödde sin gesäll i hans verksamhet bland fattiga och sjuka. C. brukade nämligen uppsöka sådana och bringa dem den hjälp, de kunde vara i behov av. Denna sociala hjälpverksamhet, vilken C., ehuru själv fattig, aldrig släppte under sitt långa liv, bottnade hos honom i starka religiösa intressen. Dessa drevo honom att så småningom upptaga en själasörjareverksamhet, vilken han ävenledes hela sitt liv blev trogen. Till en början väckte han ingen eller ringa uppmärksamhet, men den dag skulle komma, då C. skulle bliva en av de mest omtalade männen i det dåtida Stockholm.

Redan 1779 var C. observerad av Stockholms stads konsistorium, enär han tagit sig före att i vissa hus i staden samla ihop folk och predika för dem, ett riskfyllt företag under konventikelplakatets dagar. I konsistoriet anmälde doktor J. G. Flodin, sedermera Gustav IV Adolfs allvarlige konfirmationslärare, att han, Flodin, ehuru förgäves, sökt föra C. till rätta. Konsistoriet, som befarade, att C, om han finge hållas, skulle åstadkomma förargelse och villervalla bland den enfaldiga menigheten, anmodade pastor primarius Uno von Troil att i närvaro av Flodin och kyrkoherden i Katarina, där C. bodde, göra denne föreställningar, vilket ock skedde. Konsistoriet fick rätt i sina farhågor. År 1780 blev C. jämte en åkaredräng arresterad av polisen. De hade angivits för att på ett oanständigt, oordentligt och bullersamt sätt, ofta vid en åkarekärra på torget, ha predikat flera irriga meningar, bränt upp åtskilliga andaktsböcker, bland dem Nohrborgs postilla och Fresenius' nattvardsbok, samt uttalat förkastelsedomar över prästerna såsom varande opånyttfödda. Arresten blev icke långvarig. Fabrikör Remahl iklädde sig personlig borgen för C.: han skulle hålla honom till arbete och giva till känna, när han var borta.

C. fortsatte framgångsrikt sin verksamhet. I staden höll han talrikt besökta, hemliga sammankomster, och hela sommaren 1781 predikade han ute vid Nacka. Så hade det väl också fått fortgå, om icke ett störande uppträde kommit emellan. Vid ett katekesförhör i Storkyrkans sakristia hösten samma år opponerade några av C:s anhängare högljutt mot den tjänstgörande komministern, förklarande, att allt vad denne sade vore idel lögn. Tillvitelserna väckte, naturligt nog, förargelse hos dem, som icke voro anhängare till C. Allmänhetens uppmärksamhet var nu väckt, och myndigheterna sågo sig tvungna att inskrida. Troil, som fann saken obehaglig, sökte ställa den ecklesiastika myndigheten utanför det hela genom att behandla ärendet såsom en yttre ordningsfråga och lyckades förmå överståthållaren Karl Sparre att ingripa. C. inkallades för polisen och sattes i arrest. De som åstadkommit oväsendet i kyrkan dömdes till tolv dygns fängelse vid vatten och bröd. När Sparre omedelbart underrättade Gustav III om vad som passerat, blev denne emellertid i hög grad misslynt. Hans ovilja vände sig mot von Troil. Han befallde, att de arresterade skulle frigivas och att fiskaliskt åtal skulle anställas mot von Troil. Sparre sade blankt nej till den senare åtgärden. Frigivandet kunde knappast tolkas mera än på ett sätt: konungen gynnade den nya sekten — så kallades allmänt C:s anhängare. Samtidigt som dessas antal växte — man räknade dem, väl överdrivet, till fyratusen, en icke ringa procent av huvudstadens befolkning — växte också skvallret omkring den nya sekten. Hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta anför t. o. m. ett rykte om backanaliska, nattliga sammankomster vid släckta ljus. Bland de mera osäkra elementen på huvudstadens gator kommo lidelserna i svallning. Lördagen den 26 jan. 1782 kom det till ett nattligt pöbelupplopp utanför det hus på söder, där »collinarna» höllo sammankomst. Militären måste draga blankt. Insändare i Dagligt allehanda togo parti för och emot C. Överståthållaren, som hade att svara för säkerheten på gatorna, yrkade med stöd av konventikelplakatet, att konungen skulle förbjuda sektens sammankomster. Enligt Axel von Fersen skall kungen ha svarat, att han i stället ville, att det i alla Sveriges kyrkor skulle pålysas, att kungen toge sekten i fråga i protektion, och att den borde få en plats inom huvudstaden åt sig utsedd för uppförande av en kyrka. Detta senare förklarade Sparre vara emot grundlagarna. Sparre fick kungen att gå med på polisåtgärder mot folkskockning på gatorna. Under hand lär kungen ha försäkrat C. och hans vänner om sitt beskydd och sin välvilja. Enklast förklaras väl konungens hållning genom hans intresse för tolerans. Enligt hertiginnans dagbok var hans ståndpunkt den, att om man blott läte vederbörande vara i fred, skulle de icke göra något ont. Förföljelse skulle leda till bråk, och tvångsåtgärder skulle kunna åstadkomma en allmän sammansvärjning mot överheten. Ett rykte gick emellertid även, att konungen, av religiöst intresse, förklädd besökt sektens sammankomster. Konungens närmaste omgivning hade svårt att förstå honom. Man kände sig orolig för de sociala läror, som framskymtat. Det märker man hos både hertiginnan och Axel von Fersen. Det ansågs, icke utan skäl, att, sekten ställde sig negativt till samhället, till arbetet osv.

Upplösningen blev rätt dramatisk och är typisk för tiden. Det uppflammade intresset för sekten dräptes genom en teaterpjäs. Fersen uppgiver, att det var på Sparres anmodan, som K. M. Envallsson hopsatte en tarvlig tendenspjäs, »Nya secten», som spelades på Eriksbergsteatern och även vid hovet. Under namn av Fripon framställdes här C. såsom den där, under den religiöse ledarens täckmantel, spekulerade i andras pengar, och avslöjas såsom en simpel bedragare. Hökaren, sadelmakaren och slaktaren nyktra till efter sitt andliga rus och botas för religiöst svärmeri. Oskar Levertin betecknar pjäsen såsom ett med grövsta drag tecknat tendensstycke, beräknat för pöbeln. Stockholms-posten kunde meddela, att stycket av publiken mottogs med mycket nöje. Efter denna publiksuccés slappnade intresset för den nya sekten. Martin Lamm menar, att likasom aristokratien denna tid sysselsatte sig med frimureriet och den bildade medelklassen med magnetiserande swedenborgianism, så fängslades de bredare lagren av då och då uppdykande svärmiskt-religiösa rörelser. Han tillägger, att det var i denna miljö, som J. H. Kellgren började sin kamp pro sensu communi.

Det torde icke vara svårt att kyrkohistoriskt karakterisera den nya sekten. Sammanställer man, vad som sades om den, med den bild, man får av densamma genom »Nya sectens cateches», ett handskrivet dokument i K. biblioteket, finner man, att den är en variation av den radikala pietism, som tidigare framträtt på svensk mark med bröderna Eriksson. Den radikala pietismen betecknar Em. Linderholm såsom en asketisk teosofi, byggd på Böhmes idéer. Den har den utpräglade mystikens kännetecken. Målet är den invärtes människans uppgående i Gud genom avdöende från världen och egenviljans brytande, varvid den asketiska läggningen kommer till synes. Olika stadier genomlöpas av själen. Högst står ekstasens stadium. Konsekvensen blir en radikal lösgörelse utefter hela linjen från sammanhanget med det världsliga samfundet och det kyrkliga livets former. Så förkastade den nya sekten kyrkans sakrament, hennes gudstjänst var horeri, och prästerna voro antikrister.

Det intressanta med C. är, att hans andliga utveckling icke avstannar med hans radikala pietism. Bullret omkring den nya sekten förde honom in i en djupgående andlig kris, Från år 1783 daterar han ett nytt skede i sitt liv. Ett andra genombrott till större klarhet kom 1789, då C. också pressades hårt av kroppslig sjukdom. Hans nya ståndpunkt bevarar sambandet med den tidigare positionen. Han förblev mystiker, starkt påverkad av Böhme. Men han företager en genomgående korrektur, i sin forna åskådning, en korrektur, som bottnar i den nyförvärvade insikten om att en radikal opposition mot utvärteshet i själva verket ledde till utvärteshet, såsom han själv säger: »Man tager därvid skada till sin själ, bygger upp en ny bokstavstro och kommer slutligen på fall.»

Som sagt, korrekturen är genomgående. Ställningen till det världsliga samfundslivet blev en annan. »Våren all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull», skriver han till sina vänner, »därav följer alltid frid för vår själ, och vi vandra genom världen, lämnande den och dess mörker åt Guds omsorg, vilkens ensak det är att hjälpa och frälsa.» Huvudsaken vore, att man bleve en sann kristen, främmande för skenet och själviskheten, och att det dolda livet med Gud i Kristus bleve mera levande. »O du andens sanna vila, du borde vara det enda målet för vår längtan.»

Det fanns tider, då C., såsom han själv säger, hade svårt att vända sig till de utvärtes tingen på grund av den underbara inre strid, i vilken han stod. Men då han av de sina tillfrågades, huru de själva skulle ställa sig i nämnda hänseende, svarade han, att skriften talade både om dem, som icke blandade sig i näringsfång, och dem, som arbetade i stillhet, om Guds barn, som levde i ödemarken, fattiga och trängda, och sådana, som levde vid konungens hov, om sådana, som levde i återhållsamhet för himmelrikets skull, och sådana, som levde i gudligt äktenskap. Han citerar Pauli ord: »Allt är mig lovligt, men jag bör icke låta något få makt över mig.»

Vad äktenskapet angår, hade C. för egen del att genomgå en långvarig inre kamp, innan han kom till klarhet. Han ingick till slut äktenskap med sin trolovade. Därigenom markerade han sitt avståndstagande från den radikala pietismen, som, om den icke förkastade äktenskapet, likväl satte det ogifta ståndet högre. C. menade, att Gud ledde sina barn på skilda vägar och att det kunde ligga fördold självgodhet i utväljandet av det ogifta ståndet såsom något högre stående. Hans äktenskap blev emellertid icke utan sina husliga sorger, särskilt för barnen.

C:s ställning till kyrkan blev också en annan. »Vakten eder för att bilda sekter, vartill den mänskliga egenkärleken är mycket böjd», skrev han 1789. Tillfrågad om huru man skulle ställa sig till kyrkans nattvardsfirande, svarade han: »Ehuru våra ögon öppnats för missförhållandena, kunna vi icke avråda från begåendet av nattvarden och sålunda förbise dess välsignelse för de verkligt redliga. Där en hungrande finnes, där kan erfaras nattvardens kraft.» »Den församling är lycklig, som har gudfruktiga präster, i vilkas hjärtan Jesus bor och verkar. Men även om prästen icke är from, så tränger dock tron fram till Herrens förbund i sakramentet.» På liknande sätt resonerade han om barndopet. »Barnet får, trots allt, invärtes ett sant dop och blir upptaget i Guds församlings gemenskap.»

Mystikens inåtvändhet släppte C. aldrig. »Ju mera vi hålla våra sinnen i tukt, desto lättare blir insamlingen, i vårt innersta. Därför må vi älska ensamheten och taga vara på tillfällena därtill.» Under oavlåtlig bön skulle man gå in i sig själv, desto närmare kom man Gud och blev i själen beklädd med Guds rena väsen. Den inre bönens gåva vore den största klenoden i världen. »De åt vilka Gud givit denna nåd, äro höjda över alla mänskliga meningars och anvisningars gränser och dem smakar intet annat än det, som kommer från Jesu Kristi hjärta.» Det klingar som ren mystik. Men C. har något att tillägga om den »inre vägens» vanskligheter. För mystikens schematiserande metoder att nå fram till uppgåendet i Gud varnade han. »På kännbar sötma är sällan att lita. Den är ofta icke annat än vår lägre och mer periferiska varelses sinnesförlustelse. Lika osäkra äro syner och uppenbarelse och hänförda tillstånd. Den som fäster sig vid dylikt har sällan förmåga att pröva andarna. Trons och den invärtes självförnekelsens dunkla väg är torr och ödslig. Må vi icke i egen kraft söka komma fortare, än Gud vill. Ett steg framåt i egenvilja gör ofta, att vi måste taga flera steg tillbaka.»

En kristen mystiker var C. Han förnekade ingalunda sitt beroende av Böhme. Men sällan citerar han honom i sina brev. Med tanke på mystiska skrifter i allmänhet framhöll han för sina vänner, »huru farligt det är att läsa oklara tyska böcker utan åtskillnad eller prövning». Så mycket oftare citerar han och hänvisar till bibeln, »den första och säkraste boken». Anmärkningsvärt är hans starka betonande av försoningen i Kristus. Markerat framträder tanken på försoningen vid krisen 1783, och man får det intrycket, att denna kris just innebar ett tillägnande av försoningen mot bakgrunden av fördjupat syndmedvetande. Den frapperande, äkta ödmjukheten hos C. finner väl också här sin förklaring.

Ett stillsamt liv framlevde C. i det lilla huset på Söder, i hörnet av Bondegatan och Renstjärnasgatan. Under nitton år höll han en skola, vilken gav honom ett torftigt uppehälle. När hans krafter med tilltagande ålder avtogo, understöddes han av en bland »vännerna». Tillgångarna voro små. Bouppteckningen visar en behållning av endast 400 rdr. Trots tillbakadragenheten utövade C. ett andligt ledareskap, och många voro de, som funno vägen till hans ringa bostad. Ända upp i huvudstadens högsta kretsar var han bekant. Hertig Karl hugnade honom med titeln hovbibliotekarie för att utan etikettsbrott kunna kalla honom till sig för att inhämta upplysningar om Böhmes teosofi. I ett bevarat brev från J. G. Oxenstierna till C. talar skalden om sin »ömma förbindelse» med honom. G. A. Reuterholm var icke heller främmande för C., men hans brev till honom äro förstörda. Peter Wieselgren berättar, att excellensen med sitt blå band satt i ytterrummet, väntande på att bliva insläppt till den underlige enstöringen. När Wieselgren för Biografiskt lexikon skulle skriva över Reuterholm, uppsökte han personligen C. för att av honom få bekräftad eller vederlagd en mysteriös skvallerhistoria om huru C. skulle låtit hertig Karl skåda den avlidne Gustav III:s ande i en vattenbutelj. Besöket slog illa ut. Den besynnerlige mannen, säger Wieselgren, vilken levde i stor fattigdom, svarade undvikande på alla frågor. Det är egendomligt, att Wieselgren, som annars hade god reda på sig, icke kunde få klart för sig, hurudan C. var. Han framkastar tanken, att denne var en adept av »den kloke gubben i Norrland», som andeskådaren G. Björnram en gång i världen ville uppsöka. De voro också starka kontraster: Wieselgren aktiv, vetgirig nästan till nyfikenhet, i viss mån utåtvänd, och C. inåtvänd, med mystikerns tillbakadragenhet inför det pulserande livet i världen.

I »vännernas» krets var C. centrum. Närmast stod honom den fromme Mårten Strandberg, av hertig Karl utnämnd till »hovkontrollör». Per Krafft d. y., Strandbergs andliga barn, har målat ett intressant porträtt av honom. Till den trängre kretsen hörde en del präster, bland vilka märkas prosten J. Häggman i Köla, vilken stod C. nära vid krisen 1783, vidare kyrkoherden K. Hasselberg i Asker. En krets vänner fanns i Finland, sammanslutna omkring den ofärdiga mor Beata Herrman, vilken en gång kom över till Stockholm för att träffa C. Till vännerna i Finland skrev C. annars brev, vilka omsorgsfullt bevarats i avskrifter, som sedan cirkulerade. Detsamma är fallet med andra brev, som C. skrev, såsom några till brukspatron G. K. Hebbe. Till äldre vänner slöt sig en yngre generation. Till denna hörde i främsta rummet fil. doktor K. O. Fineman och den bekante Johan Dillner, vilka bägge förde den Collinska traditionen vidare. Dillner sammanförde en gång C. med K. J. L. Almquist. Fineman skrev också en levnadsteckning över C., vilken cirkulerat i avskrifter. Den är utnyttjad av Hj. Lyth och T. Mazer i deras levnadsteckningar över C., i vilka en del av de bevarade breven också avtryckts.

Av dessa yngre vänners starka intresse för Böhme kan man draga vissa slutsatser i fråga om C:s åskådning utöver vad som framgår av hans brev. C:s yngre lärjungar stannade i tacksamhetsskuld mot honom, därför att han förmedlat deras bekantskap med den tänkare, som öppnade deras blick för det ande-kroppsligas betydelse för Guds rike, förhållandet mellan ande och natur, varigenom de för sin del funno en bärande grund för en kristen filosofi. Finemans och Dillners arvtagare blev hovpredikanten K. H. Bergman (se denne). Waldemar Rudin tog starka intryck av denna svenska mystik, varom hans första, synnerligen intresseväckande predikosamling (av år 1872—75) bär vittne. Till samma krets höra J. Ternstedt, E. Laurell, T. Mazer. Bland lekmän må nämnas arkivarien E. V. Bergman (se denne), utgivare av »S:t Martin, hans lif och skrifter», och bergmästaren G. L. Wetterdahl, den anonyme utgivaren av »Skrifter af Franz v. Baader i öfversättning» (1901). Sin värdefulla boksamling testamenterade Wetterdahl till Biblioteket för kristen mystik, i vilket en yngre generation velat samla den svenska kristna mystikens tradition. Till detta bibliotek kom ock den rika samling av böcker och handskrifter, som pastor B. E. Petri sammanbragte, däribland översättningar från sjuttonhundratalet från mystikernas skrifter, handskrivna för censurens skull. Biblioteket är för närvarande inrymt å Ersta diakonissanstalt.^[1]

Författare

Edv. Rodhe.

Arkivuppgifter

I slutet av den i K. biblioteket förvarade samlingen avskrifter av brev från C. finnes ett lovsägande uttalande över Erik Tollstadius. Härrör detta uttalande, såsom troligt är, från C. själv och har denne således i viss mån känt sig såsom Tollstadii lärjunge, skulle man kunna konstatera en egenartad traditionskedja, sträcr kande sig över sekler, en den svenska mystikens egen tradition.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: [Utdrag af bref till »vännerna» i Finland] (Hj. Lyth, Från flydda tider, Sthm 1911, s. 72—80). — Sändebref (Anders Collin. Hans lefnadsbild jämte bref från honom i andliga ämnen, Sthm 1923, s. 39—50). — Bref till enskilda personer (ibid., s. 51—70).

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av hovpredikanten Th. Mazer; födelsebok för Kumla församling i Strängnäs stift; mantalslängder, Stockholms stads arkiv; bouppteckningar, Stockholms rådhusarkiv; Några af den i Gudi upplyste hof-bibliotekarien Anders Collins bref till dess vänner (hdskr., KB, med påteck-ning: »På obekant sätt och från okänd hand ankommen till Kgl. biblioteket i okt. 1863.») — Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, 1 (1902); F. A. von Fersen, Hist. skrifter, 5 (1870); Uno v. Troil, Själfbiografi och reseanteckningar (Sv. memoarer och bref, 1, 1900). — C. O. Fineman, Levnadsteckning över C. (hdskr., bl. a. hos regementspastor E. Schröderheim); C. J. Hallgren, Gotländska släkter, 1 (1926); M. Lamm, Upplysningstidens romantik, 1—2 (1918—20); O. Levertin, Teater och drama under Gustaf III (1889); E. Linderholm, Sven Rosén (1911); Hj. Lyth, Från flydda tider (1911); Th. Mazer, Anders Collin (1923); dens., Tohan Dillner (1924); P. Wieselgren, Gustaf Adolph Reuter- holm (Biogr. lexicon, 12, 1846).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Collin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14927, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edv. Rodhe.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14927
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Collin, urn:sbl:14927, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edv. Rodhe.), hämtad 2024-04-19.