Peter Julius Coyet

Född:1618-02-01 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1667-06-11 – Nederländerna (i Breda, Holland)

Diplomat, Häradshövding, Kansliråd, Hovråd


Band 09 (1931), sida 23.

Meriter

1. Peter Julius Coyet, f. 1 febr. 1618 i Stockholm (icke i Moskva), d. 11 juni 1667 i Breda i Holland. Föräldrar: myntmästaren Julius (Gillis) Coyet och Katarina von Steinberg. Företog utrikes studieresor och var därunder bl. a. elev vid gymnasiet i Amsterdam; student i Leiden 27 maj 1637; disp. därstädes 13 juli 1639 (Dissertatio iuridica de obligationibus et conventionibus in genere; pres. J. Maestertius). Anställd i ståthållaren Fredrik Henriks kansli; återkom till Sverige 1643; referendaire 2 juni 1647; sekreterare vid ambassaden till Moskva 1647; sekreterare 1649 (med löneförbättringar enligt K. brev 15 juni 1650 och 27 maj 1654); adlad 20 nov. 1649; häradshövding i Tjurbo härad 1650; tillika assessor i kommerskollegiet 5 okt. 1652; envoyé till England 30 sept. 1654 (instruktion 25 nov. 1654); avreste från England 14 juni 1656 och från Holland till Karl X Gustav i Västpreussen okt. 1656; statssekreterare 1656; sänd till rådet i Sverige 27 apr. 1657 och därpå till hertig Adolf Johan för att biträda vid guverne- mentet i Preussen 7 juli 1657; medföljde konungen under första danska kriget från nyåret 1658 och tjänstgjorde bl. a, som kommissarie vid förhandlingarna med Danmark 1658 samt vid förhandlingarna i Helsingör med England apr. 1659 och med Holland maj 1659; hovråd 1657 (erhöll lön från 1659); ånyo envoyé till Holland 27 aug. 1659—1660; tf. domare i Södermanlands lagmansrätt i särskilt mål 18 sept. 1661; befullmäktigad att uppbära resterande saltskeppsmedel i Danmark 20 dec. 1661 (jmfr K. brev 29 juni 1659 och 20 juni 1660); kommissarie vid förhandlingar med Brandenburgs minister i Stockholm 29 okt. 1664—27 mars 1666; ledamot av bankokommittén 26 apr. 1665; kansliråd 7 apr. 1666; ambassadör till England 10 apr. 1666 och till fredsförhandlingarna i Breda 30 apr. 1667. Riddare av Strumpebandsorden 1656.

Gift 1) 17 febr. 1645 med Katarina Magdalena Leuhusen, f. 28 jan. 1628, d 1647, dotter till borgmästaren i Stockholm och assessorn i kommerskollegiet Vilhelm Reinholdsson Leuhusen; 2) 1649 med Gertrud Höghusen, f 1677, dotter till vinhandlaren i Stockholm J. Höghusen från Westfalen och änka efter direktören J. Trotzig.

Biografi

C. uppfostrades först i Stockholm och sedan i Falun men överflyttade 1629 tillsammans med sina föräldrar till Moskva. Efter att där ha åtnjutit undervisning begav han sig endast femton år gammal ut på resor i främmande länder, varunder han bl. a. besökte gymnasiet i Amsterdam och, under fyra år, universitetet i Leiden, där han disputerade och bl. a. hade den berömde Sal-masius som lärare. C. förvärvade under dessa läroår en omfattande språklig, juridisk och politisk bildning, vilken han under sitt kommande liv dokumenterade genom ett icke ringa antal statsskrifter av ganska hög rang. Sedan han under en följd av år tjänstgjort i ståthållaren Fredrik Henriks kansli och där inhämtat praktisk politisk erfarenhet, återvände han till Sverige och anställdes efter några, års väntan i kansliet. Nästan omedelbart därefter (1647) fick han som sekreterare medfölja den ambassad, som avgick till Ryssland med anledning av det nyligen inträffade tronskiftet. Efter återkomsten tjänstgjorde han bl. a. i justitierevisionen; i denna egenskap finner man honom flitigt verksam vid revisionssakernas behandling i rådet, bl. a. vid rättegången mot Messenierna (1651). Vid ett tillfälle invecklades C. i en häftig dispyt med borgmästaren i Stockholm Nils Nilsson, emedan denne företagit konfiskation på en viss Mårten Böklings gods, varpå C. utverkat K. M:ts fribrev (5 juni 1649). Även under dessa år användes C. i diplomatiska värv, särskilt förhandlingar med utländska sändebud. Då en utskickad från den polske prinsen Karl Ferdinand 1648 anlände till Stockholm för att begära svenska regeringens rekommendation för prinsen vid det förestående polska konungavalet, var det C, som förordnades att hålla konferenser med sändebudet, och han korresponderade för ändamålet med den frånvarande Axel Oxenstierna. Kort därefter nämnes C. såsom påtänkt att utföra en beskickning till hertigen av Kurland och några år därefter (1652) till Persien, men båda dessa uppdrag inhiberades. Däremot deltog han i konferenserna med de ryska gesanter, som sommaren 1649 kommo till Stockholm för att fortsätta underhandlingarna om vissa sedan den svenska beskickningen 1647 oavgjorda spörsmål. Sedan C. jämte sin broder Fredrik adlats (20 nov. 1649), varvid åberopades icke blott hans egna utan även faderns och farfaderns förtjänster, utsågs han till assessor i det nyinrättade kommerskollegium (1652), dock under betonande av att han fortfarande skulle sköta sitt förra ämbete i kansliet. C: s verksamhet i hemlandet kom emellertid snart att för en lång tid utbytas mot maktpåliggande diplomatiska värv i främmande land.

Den 25 nov. 1654 erhöll C. instruktion för att i egenskap av envoyé avgå till England, och 16 dec. kompletterades densamma genom ett av kommerskollegium uppsatt memorial. C:s uppdrag bestod huvudsakligen däri, att han skulle i anslutning till den av Whitelocke avslutade handelstraktaten slutföra diverse handels- och sjöfartsfrågor: han skulle söka få ersättning för fartyg, som under det engelsk-holländska kriget beslagtagits av engelsmännen, söka få till stånd enighet om vad som i framtiden skulle betraktas som krigskontraband och slutligen väcka på tal handelsförmåner, som de båda länderna skulle ömsesidigt bereda varandra. Men därjämte hade C. i uppdrag att utforska Cromwells politiska ställning och intentioner, och något senare ålades det honom att söka värva skotska trupper för det förestående kriget. C:s resa till England gick långsamt; under uppehållet i Spanska Nederländerna besökte han drottning Kristina i Brüssel »för att kyssa hennes händer och göra henne sin cour», och först i mars 1655 var han framme i England. Under täta konferenser med Cromwell, Whitelocke, Thurloe och andra inflytelserika statsmän utförde han sina uppdrag med stor energi och under starkt hävdande av de svenska synpunkterna. Han mötte från engelskt håll stor beredvillighet för närmande till Sverige men ringa lust till bindande avtal. Då polska kriget tillstundade, fick C. (12 maj 1655) order av Karl Gustav att framhålla rättmätigheten av kriget med Polen, att förmå protektorn att avhålla holländarna från något steg till Polens bistånd samt att sondera stämningen rörande en närmare allians med Sverige. Vid utförandet av dessa uppdrag hade C. att motarbeta det polska sändebudet de Bye och holländaren Nieupoort, vilka samtidigt uppehöllo sig i London. Inför den förre talade han »något hårt» om Östersjöfrågan: Polen hade icke rätt att påkalla en främmande, dvs. holländsk, flotta; det vore att förgripa sig på Sveriges höghetsrättigheter i Östersjön, och Sverige skulle icke tillåta någon annan stat än Danmark att hålla en örlogsflotta i detta farvatten, vilket betecknades såsom »mare re vera clausum». Även iniör Cromwell framförde C. liknande synpunkter, erinrande om att det bl. a. var de habsburgska flottplanerna vid Östersjön, som förmått Sverige att ingripa i tyska kriget. Sedan Krister Bonde i juli 1655 anlänt som ambassadör till England, övertog denne ledningen av förhandlingarna, och C. kände sig i viss mån överflödig, helst som Bonde gärna höll honom utanför underhandlingarna och strängt förbjöd honom att »agera á part». På sin enträgna begäran att bli hemkallad erhöll C. emellertid intet svar, och sålunda kom han ännu länge att stanna kvar i England. Samarbetet med Bonde förbättrades, och man finner dem i fortsättningen driva förhandlingarna gemensamt: de gällde den ifrågasatta alliansen, det gemensamma protestantiska intresset, värvningsfrågan, kriget i Polen samt handels- och sjöfartsfrågorna, åt vilka C. särskilt synes ha ägnat sitt intresse och som slutligen uppgjordes genom den svensk-engelska handels- och sjöfartstraktaten av den 17 juli 1656. Vid den tiden var C. ej längre kvar i London. Sedan han 2 maj av Cromwell hedrats med den sällsynta utmärkelsen att bliva riddare av Strumpebandsorden, avreste han 14 juni 1656 från England till Holland, där han någon tid uppehöll sig. Från Bonde medförde han en skrivelse till konungen med de amplaste lovord över hans verksamhet i England: C. hade »icke allenast sig så hederligen och berömligen comporterat, att E. K. M:ts stora reputation är därmed mycket förökt vorden, utan ock uti desse besvärlige ockurrentier varit mig till en övermåttan stor hjälp och assistance, så att honom en stor del av äran tillkommer, så framt mig lyckas sluta denna under händer havande traktat». För C. personligen var hans mission i England utan tvivel en betydelsefull förskola till de uppgifter, som väntade honom.

Från Holland kallades C. till Karl Gustav, som vid denna tid befann sig i polska Preussen. Efter att 16 okt. 1656 ha landstigit i Pillau medföljde han konungen till Elbing, och sedan Erik Oxenstierna, vilken varit C: s »sonderbar grosser Patron», avlidit därstädes (23 okt.), föll det på C: s lott att ombesörja varjehanda diplomatiska ärenden, bl. a. ratifikation av den nyiss omtalade traktaten med England. Den 27 april 1657 utfärdades för C. memorial för en beskickning från konungen till rådet i Stockholm: han skulle inför detta redogöra för den politiska situationen och konungens planer och anstalter, särskilt med hänsyn till det förestående kejsarvalet samt Österrikes och Danmarks allt hotfullare uppträdande. Efter att ha utfört detta och andra värv anslöt han sig ånyo till konungen, som på nyåret 1658 befann sig i Wismar. Med honom följde C. på det berömda tåget mot Danmark, och han deltog, ehuru icke som huvudlegat, i underhandlingarna i Vordingborg och Taastrup, vilka bilda inledningen till Roskildefreden. I samband med dessa underhandlingar erhöll C. som särskilt uppdrag att uppgöra projektet till den närmare allians mellan Sverige och Danmark, vilken förutsattes i Roskildefördraget men först sedermera skulle utformas. Då nu denna sak upptogs efter fredsslutet, utsågs C. (13 mars 1658) att jämte Sten Bielke vara kommissarie vid de nya underhandlingarna — enligt uppgift fick han ersätta Korfits Ulfeld, emedan den danske konungen till varje pris ville undvika att ännu en gång möta denne som underhandlare. Den 29 mars 1658 sammanträdde de svenska och danska kommissarierna i Köpenhamn. Underhandlingarna rörde sig dels om det nyssnämnda vänskapsförbundet, dels om vissa ouppgjorda detaljfrågor: tvisten om ön Ven, som svenskarna gjorde anspråk på, om leveransen av de utlovade danska ryttarna samt om det efter fredsslutet tillkomna svenska kravet, att danskarna skulle återlämna Cabo Corso på Guineakusten och det byte, som f. d. svenske guvernören H. Carloff tagit vid ockupationen av nämnda plats och fört med sig till Danmark. Därjämte hade de svenska kommissarierna att tjänstgöra som medlare mellan de danska och gottorpska ombuden vid underhandlingen om satisfaktion åt hertigen av Holstein-Gottorp enligt Roskildefredens bestämmelser. Vid diskussionen om dessa saker yppade sig icke blott meningsskiljaktigheter mellan de svenska och de danska ombuden utan även söndring mellan C. och Bielke, vilken tydligen hade svårt att fördraga en person av så underordnad rang som likberättigad medunderhandlare. Redan 30 apr. beklagar sig C. för sin vän statssekreteraren E. Ehrenstéen över att Bielke »vill hos de danske som en complaisant man vara ansedd, och jag måste för allt bära hundhuvudet», och vid ett senare tillfälle förklarar han, att han ofta måste använda större övertalningsförmåga för att få Bielke med på de svenska kravens vidhållande än för att få dessa erkända av danskarna. Inför konungen ville C. visserligen icke direkt uppträda med anklagelser mot sin kollega, men det är tydligt, att han i sina enskilda brev emellanåt framställde sakerna i en annan dager än i dem han och Bielke gemensamt avfattade, och att han såväl i de mindre frågorna — om Ven, Cabo Corso och holstein-gottorpske hertigen — som i huvudfrågan, om de främmande flottornas avstängning från Östersjön, förfäktat en stramare ståndpunkt än sin medkommissarie. Den onådiga skrivelse (16 juni), vari Karl Gustav hotar med entledigande, hade sålunda sin adress riktad till Bielke, medan C. var fritagen. C: s hållning vid denna underhandling har från danskt och danskvänligt håll blivit ganska skarpt bedömd. Anders Fryxell framställer saken så, som om C. hela tiden varit invigd i konungens macchiavellistiska politik, vilken redan från början siktat till en brytning med Danmark, och den danske historieskrivaren Fridericia gör gällande, att det var C: s upphetsande brev från Köpenhamn och särskilt hans svartmålningar av holländaren van Beuningens intriger hos det danska hovet, som förmådde Karl Gustav att frampå sommaren skärpa sina fordringar med hänsyn till Östersjöns avspärrning och därmed framkallade krisen. Riktigare torde Pufendorf och F. F. Carlson ha bedömt situationen, då de fastslå som handlingarnas vittnesbörd, att C. i själva verket hela tiden noggrant följt konungens till båda underhandlarna givna order, under det att Bielke ofta sökte mildra dem till Danmarks fördel. Då C. omkring 1 aug. lämnade Köpenhamn för att personligen överlägga med konungen i Kiel, hade han näppeligen klart för sig, att kriget var omedelbart förestående, att döma av att han i den danska huvudstaden kvarlämnade sitt bagage, bestående (såsom en bevarad förteckning utvisar) av bl. a. fyra ridhästar, tio vagnshästar, åkdon, ett schatull och koffertar med allehanda böcker, papper, räkningar och penningar. Att det kom till brytning med Danmark har C. vid ett senare tillfälle tillskrivit det förhållandet, att man icke gjorde upp tillräckligt klart i Roskilde, ty — skriver han 7 apr. 1660 — »Danmark kan man icke för illa tro eller för klart uti själva instrumentum med dem föravskeda».

Sedan det nya kriget utbrutit, erhöll C. det betydelsefulla uppdraget att författa det manifest, vari motiven till det svenska angreppet skulle klarläggas inför den europeiska opinionen. Det skedde i den på senhösten 1658 tryckta skriften »Expositio causarum, quibus S. R. M. Sveciae bellum a rege regnoque Danias sibi illatum, etiam post pacem Roschildiae initam, continuare coacta fuit». Skriften måste ur svensk synpunkt betecknas som en synnerligen skickligt gjord framställning av händelseutvecklingen ända sedan första danska krigets utbrott, och den är försedd med en rikedom av bilagor, brev, memorial och projekt, varibland Beuningens inlagor äro icke minst talrikt representerade. I det diplomatiska arbete, som det nya kriget förde med sig, kom C. att taga en synnerligen verksam del. I apr. 1659 utsågs han att jämte Schering Rosenhane och Krister Bonde upptaga underhandlingar i Helsingör med det engelska sändebudet Meadowe med syfte att vinna Englands understöd särskilt gentemot Holland. Underhandlingen blev emellertid tämligen ofruktbar, då England befanns egentligen intressera sig för att snarast få fred till stånd på Roskildetraktatens grundval och sköt det svenska huvudsyftet, en svensk-engelsk allians, på framtiden. Lika liten framgång hade de överläggningar, som C. jämte Rosenhane, Ehrenstéen och Gustav Soop i maj 1659 förde i Helsingör med holländska sändebud; de stockade sig genast i början på formfrågor och holländarnas påfallande misstro. Då det emellertid vid denna tid var en allvarlig strävan hos Karl Gustav att komma till förlikning med Holland, beslöt han att gripa sig an därmed i Holland och därför ditsända ett nytt sändebud, och härtill utsågs C. Redan i juni började man arbeta på hans instruktion, fastän den utfärdades först 27 aug. Avsikten var att söka vinna Holland genom förespegling om varjehanda förmåner: C. skulle »sakteligen upplåta locket på sitt ymnighetshorn och öppna beslaget på sin krambod och utbreda siua varor och håvor». Dessa »håvor» voro landvinster på det styckade Danmarks bekostnad (Fyen, Oldenburg, Gluckstadt m.m.) samt eventuellt handelsförmåner av olika slag i Öresund och i Sverige. C: s resa anträddes först i slutet av sept. och fördröjdes ytterligare genom att det örlogsfartyg, som holländarna ställt till hans förfogande för överfarten, strandade vid Anholt och måste återvända till Helsingör för att reparera, innan färden kunde fortsättas. Den 10 nov. anlände C. till Haag med en svit på sexton personer. Han bemöttes särdeles ogästvänligt. Det gjordes till och med försök att förmå generalstaterna att icke mottaga C. som sändebud; detta lyckades visserligen icke, men först efter flera dagars väntan erhöll han audiens hos generalstaterna, och när han efter dess slut ledsagades hem av några folkombud, avslogo dessa hans inbjudan till en måltid och roade sig med att under tydlig skadeglädje omtala för honom de svenska truppernas just i dagarna lidna nederlag på Fyen. Vid den nämnda audiensen (15 nov.) gjorde C. en vidlyftig framställning, innehållande en skarp vidräkning med holländarnas uppträdande mot Sverige under de sista åren men även förslag till en uppgörelse i den nordiska frågan och till ett försvarsförbund med Holland i förening med en del handelsförmåner. C:s anklagelser väckte mycket missnöje, kommissarier tillsattes för att bemöta desamma, och svaret dröjde. Bland dem, som ivrigast motarbetade C, finner man den gamle svenskfienden Beuningen, under det att den ledande statsmannen Jan de Witt visade honom ett tillmötesgående och en förhandlingsvillighet, som väckte anstöt inom republiken. Det svar, som slutligen avgavs, var fyllt av motanklagelser mot Sverige och bestämt avvisande i fråga om ett vänskapsförbund mellan Sverige och Holland under dåvarande situation. Om sålunda C: s uppdrag i den delen misslyckades, så var hans verksamhet i Haag dock icke utan betydelse, då det gällde att neutralisera de dit avsända danska legaterna O. Krags och G. von Buchwalds motaktion. Då dessa, stimulerade av Karl X Gustavs död, drevo sina fordringar ända till en återgång till Brömsebrotraktaten, kunde C. konstatera, att de misslyckats. C. hyste i det längsta förhoppningar om en uppgörelse på Roskildefredens grund. »Fälla vi modet» — skrev han ännu 7 apr. 1660 — »och giva något efter, vilket vi med skäl kunna pretendera eller liknelse hava till att kunna erhålla, så giva vi våra fiender vår svaghet till känna och därigenom tillfälle än mera oss att anmoda, som oss odrägeligt falla skulle.» En dylik ståndpunkt stod emellertid föga i överensstämmelse med den eftergivenhetens politik, som efter Karl Gustavs död fått makt över den svenska regeringen. »Vi hava icke kunnat fatta, på vad fundament I have oss så gode konditioner kunnat promittera», skrev regeringen till C. (20 juni 1660), och den förebrådde honom, att han genom sin stramare hållning vållat »irringar» i fredsverket och gjort ett ofördelaktigt intryck hos medlarna, särskilt Frankrike. Då ingenting vidare fanns för C. att uträtta i Haag, återkallades han. Betecknande för situationen är, att regeringen icke såg sig i stånd att gottgöra C. för hans kostnader under den holländska ambassaden utan hänsköt detta till framtiden. C. fick alltså på egen hand ordna sina affärer, vilket vållade dröjsmål med hans hemresa.

Efter sin hemkomst tillträdde C. sin tjänst i kommerskollegium; från början av 1661 befinnes han ha deltagit i överläggningarna och underskrivit expeditionerna, men först 1663 börjar han flitigare bevista sammanträdena. C. betroddes nämligen allt fortfarande med diverse andra uppdrag. Så befalldes han (26 apr. 1665) att, tillika med kommissarierna Jakob Momma, Jochum Potter och Abraham von Eick, författa en bankordning, som skulle undanröja de »fel och fauter», som förut funnits i fråga om bankens skötsel. Främst anlitades emellertid C:s beprövade diplomatiska skicklighet och erfarenhet vid de invecklade men till sina detaljer ännu ej närmare undersökta underhandlingar, som Karl XI: s förmyndarregering förde med olika makter under det övergångsskede, som förflöt mellan det nordiska krigets slut och de franska erövringskrigens början. Först gällde det Brandenburg, som sedan 1663 hade hovrådet L. G. von Krockow anställd som sändebud i Stockholm; sedan M. Biörenklou, vilken jämte E. Ehrenstéen skött förhandlingen med v. Krockow, inträtt i rådet, utsågs C. (29 okt. 1664) i hans ställe till kommissarie vid underhandlingen med brandenburgaren. Denna avsåg huvudsakligen en projekterad allians mellan Sverige och Brandenburg, ett led i den antifranska politik, som vid denna tid hade överhand inom den svenska regeringen. C: s insatser i förhandlingarna äro svåra att direkt påvisa. Dock torde man vara berättigad förmoda, att det var på hans initiativ, som de svenska kommissarierna under diskussionen om den preussiska suveräniteten inkastade spörsmålet om »dominium maris Baltici», överhöghetsrätten över Östersjön, som ansågs vara förbehållen åt Sverige och Danmark men ej tillkomma Brandenburg — detta »dominium maris Baltici» var nämligen en av C:s favoritidéer, som han under Karl Gustavs dagar ofta fört till torgs. C. var en av dem, som undertecknade traktaten om en svensk-brandenburgsk defensivallians på tio år (27 mars 1666). Knappt hade C. avslutat denna underhandling, förrän han erhöll ett nytt diplomatiskt uppdrag. Den 10 apr. 1666 utfärdades nämligen instruktion för honom och Jöran Fleming i och för beskickning till England. Denna avsåg i första rummet att medla fred mellan England och Holland, till vilken senare makt Frankrike och Danmark slutit sig. Men det gällde också att tillgodose Sveriges egen säkerhet under den ovisshet, som rådde, huruvida icke Danmark med stöd av Frankrike och Holland skulle »sätta sig i armatur» mot Sverige. För en sådan eventualitet skulle sändebuden underhandla om en närmare allians med England, vars villkor skulle vara, att ansenliga subsidier och även hjälp: i fartyg och manskap skulle lämnas av England men Sverige endast förpliktas att agera inom Östersjön mot Danmark. Likaså skulle sändebuden med begärlighet lyssna till uvertyrer, som möjligen kunde komma att göras från de habsburgska makternas, Österrikes och Spaniens, sida. C: s och Flemings mission är ganska typisk för den trevande, försiktiga och principlösa politik, som i allmänhet utmärkte Karl XI: s förmyndarregering. I slutet av maj 1666 anlände C. och hans kollega till London, och här vidtogo långvariga och delvis besvärliga underhandlingar. Då fredsverket under intryck av Ludvig XIV:s aggressiva avsikter mot Spanska Nederländerna avancerat därhän, att en direkt underhandling mellan England och Holland skulle upptagas i Breda, befalldes C. och Fleming att begiva sig dit, fortsätta med sitt medlingsarbete men samtidigt se till, att någon fred icke kom till stånd, förrän Sverige fått sina gamla mellanhavanden med Holland, särskilt rörande den s. k. elucidationstraktaten, uppgjorda. Den 15 maj 1667 anlände C. till Breda, men endast några veckor därefter var han död (11 juni). Hans stoft hemfördes till Sverige och begrovs i Stockholms Storkyrka, där hans vapen uppsattes. C. var utan tvivel en av stormaktstidens dugligaste diplomater och har till och med blivit kallad »den andre Salvius». Han lämnade efter sig många barn men ingen förmögenhet — »ett vackert exempel för ambassadörer», skrev den franske diplomaten greve d'Estrades.

C. hade dock icke varit lottlös med avseende på gods och gårdar; både genom donationer och köp kom han i besittning av betydande egendomar. Han hörde till dem, som höllo sig framme, då den danska adeln sålde sina Skånegods. Bland hans jordförvärv må följande nämnas: expektans ånågra kronans gods iFröslundasocken i Uppland (10 juni 1650), varifrån han dock utträngdes av landshövdingen Svante Sparre (rådsprot. 16 och 24 mars 1652); ett hemman i Järla invid Stockholm, som C. köpt men som bestreds honom av statssekreteraren Nils Pedersson Skunck (rådsprot. 21 juli 1652); gods i Sköllersta socken i Närke, som köpts från generaltullförvaltaren V. Drakenhielm (K. M:ts konfirmation 10 maj 1652, 27 maj 1654); Skottorp och Vapnö i Halland, såsom hypotek för 30,000 rdr (24 nov. 1657, konfirm. 12 apr. 1659); några under Lunds domkapitel liggande gods i Skåne (25 maj 1658, konfirm. 17 apr. 1659); Ljungby i Ljungby socken i Skåne, köpt 1662 och C:s sätesgård; förbättring till frälse av några bondgårdar intill nämnda sätesgård, av några av C. inlösta räntegårdar samt patro-natsrätt över Ljungby och Gualövs socknar (28 mars 1666). Såsom vanligt var under Karl XI :s förmyndarregering, fick C. icke helt ut sin lön och sina övriga fordringar hos kronan.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

C: s brev finnas talrikt bevarade i riksarkivets diplomatiska serier anglica, danica, germanica och hollandica, bland skrivelser till konung Karl X Gustav och till kanslitjänstemän samt i Biörenklou-ska, De la Gardieska och Oxenstiemska samlingarna. Själv var han samlare och bibliograf; hans boksamling på Ljungby har betecknats som ett i Norden enastående herrgårdsbibliotek. Biblioteket togs 1710 som krigsbyte av danskarna. C: s 1658 beslagtagna papper ha 1929 återförvärvats av riksarkivet. Bland dem finnas, frånsett vissa offentliga arkivalier, huvudsakligen handlingar av och om C.: koncepter och mottagna brev, akter från C: s verksamhet i kansliet och kommerskollegiet, från hans beskickning till England 1654—56, från förhandlingarna med Danmark 1658 m. m. Dessa papper ha emellertid icke kunnat utnyttjas för den nu föreliggande biografien. I Uppsala universitetsbibliotek finnas tal och memorial från C:s holländska beskickning 1659—60 (sign. E.444c) m. m.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Diss. iurid. de obligationibus et conventionibus in genere. Leiden 1639. 18 bl. (Prass. J. Maestertius, autor & resp. C.) — Ett stort antal statsskrifter (flertalet anonyma), däribland: Expositio causarum, quibus S. R. M. Sveciai bellum å rege regnoque Danise sibi illatum, etiam post pacem Roschildiae initam, continuare coacta fuit. Anno 1658. Sthm [1658]. 4: o 1 bl., 142 s., 172 s. bil., 1 bl. (Även utg. i tysk och engelsk övers. 1659.) [Warmholtz n:o 4670.] — Se även Warmholtz n:is 4728, 8373, 8378, 8380—8382.

Handskrifter: Ett flertal av de ovannämnda statsskrifterna, däribland Expositio causarum . . . (RA, manuskriptsaml.). — Se i övrigt texten.

Källor och litteratur

Källor: Brev och andra papper, RA (utom Köpenhamnssaml.); riksregistr., biographica, arkivsekreteraren A. A. von Stiernman till kanslikoll. 4 nov. 1762 och RA koncept 1902 n:.o 23, allt i RA; likvidation, reduktionskoll. akt n: o 311, köpegodsakten n: o 119 och fjärdepartsakten n:o 337, kammararkivet. — C:s tryckta skrifter; A collection of the State papers of John Thurloe, 7 1742); Calendar af State papers (1886); Danmark-Norges Traktater, 5 1920); J. Ekeblads bref, 2 (1915); Handl. rör. Skandinaviens historia, 40 (1860), s. 19; Hist. samlingar, utg. af C. Adlersparre, 5 (1822); Lettres, mémoires et negociations de M. le comte d'Estrades, 5 (1743); Mémoires de marquis de Pomponne, 2 (1861); Sv. riksrådets protokoll, 12—16 (1909—23); Urkunden und Actenstiicke zur Geschichte des Kurfursten Friedrich Wilhelm von Brandenburg, 9 (1879). — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); J. L. Carlbom, Sverige och England 1655—aug. 1657 (1900); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 1—2 (1881—82); Hj. Crolms, Sveriges politik i förhållande till de federativa rörelserna i Tyskland 1650— 1658, 2 (1901); A. Cronholm, Den europ. politikens inflytande på kriget och underhandlingarna mellan Sverige och Danmark under åren 1657—1660 (HA Handl., 26, 1869; K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 2 (1906), kap. 5; J. A. Fridericia, Adelsvärldens sidste Dage (1894); Ellen Fries, Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplom, förbindelser under Karl X Gustafs regering (1883); dens., Erik Oxenstierna (1889); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 12 (1843); T. Gihl, Sverige och västmakterna under Karl X Gustafs andra krig med Danmark (1913); V. Granlund, Svenska afrikanska kompaniets historia (Hist. bibliotek, 6, 1879); J. C. W. Hirsch, Generallöjtnant Rodsteen og det Coijetske bibliothek (Danske magazin, 5, 1904); J. A. Liideke, Denkmal der Wiedereröffnung der deutschen Kirche in Stockholm (1823); K. G. Lundqvist, Sveriges krig med staden Bremen... 1665—1666 (1893); K. G. Nordin, Minne af P. J. Coyet (Sv. akad. handl. ifr. år 1786, 2; ny uppl. 1870); S. v. Pufendorf, De rebus a Carolo Gustavo . . . gestis (1696); A. Stille, Schering Rosenhane som diplomat och ämbetsman (LUA, 1892); C. G. Weibull, Freden i Roskilde (Hist. tidskr. för Skåneland, 3, 1908—09), s. 26, anm. 2; G. Wittrock, Karl XI: s förmyndares finanspolitik 1661—1667 fl9141.


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter Julius Coyet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15638, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15638
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter Julius Coyet, urn:sbl:15638, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se