Börje Olofsson Cronberg

Född:1622-06-22 – Örebro församling, Örebro län
Död:1673-02-06 – Stockholms stad, Stockholms län

Kammarräntmästare


Band 09 (1931), sida 148.

Meriter

1. Börje Olofsson Cronberg, före adlandet Buræus, f. 22 juni 1622 i Örebro, d. 6 febr. 1673 i Stockholm. Herre till Hanstavik och Lina i Västertälje socken i Södermanland. Föräldrar: slottsfogden i Örebro Olof Jonsson Buræus och Ingeborg Börjesdotter Canthera, dotter till kyrkoherden i Stora Mellösa Birgerus Nicolai Cantherus. Företog en utrikes studieresa till Ryssland, Tyskland, Holland m. fl. länder; kassör hos Magnus Gabriel De la Gardie; hovkassör; assessor i kammarrevisionen mars 1653; räntmästare 6 juni 1653 (ed); adlad 13 mars 1654; ledamot av kommissionerna angående myntväsendet 2 nov. 1663–18 mars 1664 och 18 sept.–22 okt. 1666. – Begravd i en av honom utbyggd, koppartäckt grav vid Södertälje kyrka, där även hans vapen ses.

Gift 1) 12 nov. 1653 med Brita Hansdotter, f. 1636 (döpt 12 juni), d. omkring 1660, dotter till borgmästaren i Stockholm Hans Hansson; 2) 1664 med Anna Maria Gyldenklou, d 1705, dotter till presidenten Anders Gylle, adlad Gyldenklou och änka efter generallöjtnanten Henrik von Dellvik.

Biografi

Son till en slottsfogde i Örebro, hade C. varit kassör hos en av rikets stormän, Magnus Gabriel De la Gardie, och hovkassör, när han i mars 1653 inträdde i kammarrevisionen och i juni s. å. som kronans räntmästare övertog det viktiga ämbete inom den centrala finansförvaltningen, som hade att svara för penninguppbörd och utbetalningar i räntekammaren i Sveriges huvudstad. Tillika drev han egen handel och var tydligen en av Stockholms storköpmän, redan då han i mars 1654 adlades.

Att C. vunnit Karl X Gustavs ynnest genom tjänster av värde synes framgå därav, att han före den svenska stormningen av Köpenhamn i febr. 1659 fick konungens löfte om danske räntmästarens hus med husgeråd i Fredrik III:s residensstad (öppet brev 29 jan. 1659). Men stormningen tillbakaslogs, och flera förhoppningar än C:s gingo därmed till spillo. Hans ställning blev emellertid dessförutan lysande nog. Till honom jämte en utländsk »assistent», Anton Bruijn, överlämnades i apr. 1655 skötseln av kronans »styckehandel» eller med andra ord den som »regale» eller statsmonopol ordnade försäljningen utomlands av i Sverige tillverkade kanoner. Han deltog i stora och säkerligen också inbringande försträckningar till kronan: i apr. 1656 sade han sig därvid ännu vara beroende av sin svärfader, stockholmsborgmästaren Hans Hansson, men i juni 1660 åtog han sig tillhopa med den snart blivande riksskattmästaren Gustav Bonde och generaltullförvaltaren Vilhelm Drakenhielm att mot rådsherrarnas egen borgen uppbringa minst 154,000 rdr till trängande statsbehov, särskilt truppernas avlöning vid krigets slut. Till Karl X Gustavs högtidliga jordafärd vid höstriksdagen i Stockholm tarvades åter både varor och penningar till ett sammanlagt belopp av 100,000 dlr smt, varav det mesta tillsköts av C. mot löfte om lånets återgäldande av följande års kopparränta. Att i slika fall stå kronan bi var för räntmästaren så gott som en ämbetsplikt — det sades honom öppet av rikskanslern De la Gardie, då han vid ett tillfälle i slutet av året 1663 visade sig nödbedd.

En motgång, som C. hade De la Gardie och det två år senare störtade riksrådet Bengt Skytte att tacka för, var förlusten av uppdraget att handhava styckehandeln 1662. Den säges under honom hava haft sin jämna gång som ett väl inrättat urverk, men medtävlare förespeglade förmånligare villkor och ökad vinning, och när dessa konkurrenter, som voro hov- och kammarrådet Johan von Friesendorff och köpmannen Abraham von Eych, 18 juni och 11 aug. fingo privilegier på ett så kallat generalfaktorikontor med uppgift att på varjehanda sätt främja den svenska utrikeshandeln, gavs dem bland annat löfte, att uppdrag rörande köp och avsalu av varor utomlands för kronans räkning skulle överlåtas till dem. Man utmålade, sades det senare, »intet annat än pistoler och doppier i överflöd och milliontals» som en lockande frukt av Friesendorffs »försiktiga handel» (Nils Brahe 1667). C. fick endast tre månaders uppskov för att sluta sina räkningar och fullgöra sina kontrakt; från 1 nov. skulle styckehandeln utan gensago övergå i de nya förvaltarnas händer. Kammarkollegiets missnöje och misstro till von Eychs förmögenhetsställning hulpo lika litet som C:s egen harm; den 21 nov. avträdde han inneliggande stycken både i Sverige och Holland. Han underlät emellertid icke att bereda sina efterträdare de svårigheter, han kunde. Ej förrän i nov. 1668 efter skarpa påminnelser i rådet från kanslerns sida året förut inlämnade räntmästaren i kammaren hithörande räkenskaper. Vid denna tid var likväl, von Eych ej längre i stånd att fasthålla monopolet, som redan förut fått en och annan törn genom undantag till De Geerarnas och även till C:s båtnad. Det överlämnades genom en instruktion av 17 febr. 1669 åt den av Johan Palmstruck skapade, men nyss av rikets ständer övertagna banken, och å bankens vägnar var det C, som därvid på nytt fick skötseln i sin hand, medan hans eget främsta ombud ute i Holland nu som före förändringen 1662 var en viss Bartolotti. Men glädjen, vart icke ogrumlad, ty konkurrensen med Johan De Geer, som alltjämt njöt särskild frihet för sin tillverkning vid Finspång, framkallade både 1671 och 1672 starka klagomål från räntmästaren och hans holländska »faktorer». Dessutom tyckes kanongjutningen hava gått framåt vid Rhen. Av rikshuvudböckerna framgår, att kronans vinst, som 1662 hade stigit till 70,000 dlr smt och ännu 1668 nådde till 46,000, åtminstone under vissa följande år sjönk till en knappt nämnvärd post (så 1670 föga över 5,000 dlr).

Med Friesendorff och von Eych kämpade C. jämväl om kronans del i Falu gruvas avkastning och hemförde segern tillsammans med myntmästaren Isak Kock (1664); det ingångna köpekontraktet gällde för ett års tid från 1 sept. räknat, men skulle enligt avtal mellan riksskattmästaren och kanslern sedermera förlängas för ytterligare tvenne. Priset var 36 dlr smt skeppundet mot frihet för alla omkostnader i forlön, tull och tolag; »kopparräntan» växlade under åren 1660–66 mellan 4,471 och 3,544 skeppund. Då C. förnyade kontraktet i aug. 1665, uppträda jämte honom tre medintressenter, som man sedan ofta finner förenade med honom i uppgörelser med kronan: kamreraren Olov Starenflycht (kassör vid stora sjötullen i Stockholm) samt köpmännen Jockim Potter och Henrik Thuen (de bägge senare kompanjoner). Det är dessa fyra, som i aug. 1665 till utredning av det beslutna krigsföretaget mot staden Bremen lämna ett lån på till namnet 95,000 rdr, varav likväl en tredjedel avgick genom inräkning av tidigare försträckningar. Det är samma »kontrahenter» eller »kontraktister» — det blir ett slags stående namn — jämte bröderna Jakob och Abraham Momma, som under växande finanspolitiska vanskligheter för regeringen 7 apr. 1666 åtaga sig förskott i penningar, proviant, kläder och ammunition till här och flotta liksom till andra utgifter, som tillsammans stego till 937,500 dlr smt. Alla dessa försträckningar lämnades emellertid på kort tid: hela denna summa skulle enligt avtalet återgäldas redan av 1666 och 1667 års statsinkomster. I 1666 års riksstat upptagas kontrahenternas förskott till över 550,000 dir, delvis också avsedda till täckande av de erövrade provinsernas brist (182,000).

Dylika mellanhavanden ledde lätt till slitningar mellan skilda intressen; kontrahenterna uppnådde ett inflytande, som väckte regerings- och rådsherrarnas olust och misstankar. När de i dec. 1666 något pockande tillbjödo sig att genomföra inlösningen av bankens utelöpande kreditivsedlar och samtidigt klagade, att kammaren ville i nästa års stat rubba dem tillkommande medel, varför de ej heller å sin sida ville stå vid sitt kontrakt, skylldes de av kanslern i rådet för lättfärdighet och uppsåt att bedraga staten — en tillvitelse, som på yrkande av Nils Brahe och Lorens Creutz till och med togs till protokollet som allas samfällda mening —, och i personligt samtal hotade De la Gardie med allvarsam räfst. De läto likväl icke skrämma sig, och de kunde ej heller umbäras; nya försträckningar och avbetalningar följde varandra åt även under året 1667.

Ehuru C. i jämförelse med sina efterföljare i styckehandeln av Nils Brahe en gång vart kallad »en så stor kapitalist, att han dem hundradefalt tröste köpa», skulle man även i saknad av direkt vittnesbörd tryggt kunna påstå, att han stödde sig på utländskt kapital. Det är i själva verket, vad räntmästaren sade rådet 19 dec. 1667, då det av honom och hans bolagsmän äskades, att de skulle vänta till 1669 på den återgäld, som rätteligen tillkom dem redan 1668: deras kredit hängde på att de fullgjorde sina skyldigheter mot sina förlagsmän utomlands, men skedde detta, kunde sedan utan tvivel utverkas ny försträckning. Det avtal, som vid detta tillfälle kom till stånd, gällde i första hand 100,000 rdr till riksmarskens här i Tyskland och gavs efter mönster från 1660 endast mot rådsherramas personliga borgen. — Om 1666 års stora försträckning säges det senare av kammarkollegium, att kontrahenterna av utfästa 9 tunnor guld (900,000 dir smt) ej hade mäktat åvägabringa mer än 6, vilket likväl i huvudsak ursäktades av omständigheterna. Ett nytt lån, som i okt. 1668 lämnades av C. och hans medhjälpare — rådmannen Jockim Potter numera som bankokommissarie för adeln själv adlad med namnet Lillienhoff — lydde på 350,000 dlr och stod för räntmästarens vidkommande i samband med förnyad uppgörelse till hans förmån om kopparhandeln.

Affärerna med kronan, så omfattande de än voro, upptogo aldrig helt och hållet C: s uppmärksamhet. Han var med, när riksrådet Lorens Creutz jämte participanter 1668–69 och fullständigt i jan. 1673 utlöste bröderna Kock-Cronström (se dessa; Isaac resp Abraham) ur Avesta gårmakeri: Creutz och hans konsorter skulle innehava det i tjugu års tid, varefter det skulle tillfalla Falu bergslag. Sant är, att detta var en sak, som medelbart rörde även kronans fördel. Föreningen av köpenskap med förvaltningen av kronans »räntor» (dvs. inkomster) klandrades stundom — på män som C. och generaltullförvaltaren Vilhelm Drakenhielm torde riksamiralen Gustav Otto Stenbock hava syftat, då han i mars 1668 uttalade sig i denna anda, medan Johan Gyllenstierna Nilsson ur samma synpunkt riktade ett hugg mot den bortgångne riksskattmästaren. Liknande klagomål spordes till och med från den främste i riksämbetsmännens krets. Känt är, att C. är skaparen av det stora hörnhus vid Slussen i Stockholm, som ännu i dag bär namn efter honom likaväl som den närliggande Räntmästartrappan. Riksdrotsen Per Brahe såg häri något av skrytsamt överdåd: han ordade (4 sept. 1669) om förvaltare av viktiga kronoingälder, som läte bygga så stora hus, att han själv med alla sina inkomster icke trodde sig hava råd till dylik omkostnad. C. ägde likväl trogna försvarare i kammaren: när denna under arbetet på inskränkningar i staten i nov. och dec. 1669 föreslog indragning av hans ämbete, emedan tjänsten syntes överflödig, då kassan numera vore i banken och penningarna ej som förr behövde förvaras i räntekammaren, framhölls det på samma gång, att C. vore en gammal och förtjänt man, som dessutom sutte i stort förskott och som därför borde ihågkommas med annan befordran vid lämplig lägenhet. Det var den unge Johan Gyllenstierna Göransson, som mot Nils Brahes och Johan Gabriel Stenbocks invändningar, understödda jämväl av drotsen, i rådskammaren genomdrev räntmästarämbetets upphävande, i det han vid motståndarnas sorl äskade ljud och gjorde gällande, att finge personliga hänsyn gälla, andra som strukits kunde äga lika rätt till samma gunst. Gyllenstierna hävdade tillika, att hade C. gjort försträckningar, så hade han ock vunnit rikedom genom det anseende, som hans tjänst givit honom, men detta påstående rättades av Johan Stenbock: sin förmögenhet hade räntmästaren enligt honom icke vunnit genom kronan, utan genom sin egen duglighet som köpman och tvenne rika giften. Dagens beslut vart likväl vid utförandet såtillvida jämkat, att C. i 1670 års riksstat fick kvarstå med sin gamla titel, ehuru han endast fick kassörs lön (400 dlr i stället för 1,500).

Bland C:s ämbetsuppdrag förtjänar särskilt att nämnas uppbörden av engelska och spanska subsidier. I förra fallet (1666) avlöste han residenten Johan Leijonbergh vid mottagandet av en summa, som i allo steg till 25,000 pund sterling eller (minst) 100,000 svenska rdr; de spanska utföllo med 200,000 rdr i apr. 1670 och med 280,000 omkring 1 dec. Visserligen utkvitterades dessa spanska penningar båda gångerna av residenten Harald Appelboom, men den senare posten överläts av honom genast på räntmästarens holländska faktorer, de bägge köpmännen i Amsterdam Bartolotti och Rihel. C. hade bittert klagat över Appelbooms egenmäktiga åtgöranden, då denne på egna godkända fordringar på svenska kronan hade innehållit 15,000 rdr, som borde tillkommit räntmästaren; i upprörda ordalag hotade han till och med att aldrig lämna varken residenten eller hans familj i fred, innan han fått sitt igen, »fast om det skall kosta mig ändå så mycket: ty den som med våld rövar min egendom, som jag en gång och annan betalt har, han må taga det mera, och livet med». Man ser, att han i slika ämnen höll hårt på sin rätt. — I samband med subsidieuppbörden står det nya lån på 100,000 dlr smt, som kontrahenterna lämnade svenska staten i sept. 1670. Därigenom steg enligt kammarens uträkning deras samfällda försträckningsräkning för åren 1665–70 till över 1,812,800 dir smt, varav 964,972 kontant, 428,666 i varor (år 1666), 109,281 ränta och provision samt 309,888 »gammal gäld» som de tingat sig att få betald i visst förhållande till de nya lånen och som delvis utgjordes av fordringar på kronan, vilka de övertagit av andra. Härav falla på C. 656,467, på Starenflycht 423,296, på Lillienhoff och Thuen 522,803 och på Momma-Reenstierna 210,242 dlr. Likviden skulle delvis utgå av de spanska penningarna. Vid denna tid börjar vid kontrahenternas sida som hjälpare i nödens stund framträda Joel Ekman Gripenstierna, vars försträckningar under det följande stormiga årtiondet intill danska krigets slut tillhopa flerfaldigt överstego kontrahenternas. Även i kopparaffärerna och den därmed sammanhängande Avestaaffären mötte C. från 1670-talets början Gripenstierna i konkurrens eller samverkan (se Cronström).

Eftersom C. och hans värmer rörde sig med medel, som tillhandahöllos dem av deras »korrespondenter» utomlands, hade de tydlig känning av den oro, som Ludvig XIV: s krigspolitik vid 1670-talets början väckte ute i Europa. De röjde också stark motsträvighet, då kammaren och regeringen i dec. 1671 avkrävde dem en ytterligare handräckning, i det de föreburo, att de ej fått tillsägelse i tid och att deras förlagsmän med hänsyn till det hotande allmänna läget vägrade att försträcka mer: ville konungen ruinera dem, vore rätta medlet att tvinga dem nu. Uppkallade i rådet, läto likväl C. och Lillienhoff tala med sig: medan den senare (jämte Thuen-Rosenström — han adlades i dec. 1672) gav 65,000 dir, gick den förre till 80,000 — hans sista större lån till svenska kronan under Karl XI: s omyndighetstid, som han ej fulla två månader överlevde. Den roll, han spelat som en av seklets stora svenska finansmän, kan studeras ej blott i statsräkenskaper och offentliga akter, utan också i hans egna efterlämnade brev och handlingar. I statens ägo ha papperen kommit i samband med krav, som likvidationskommissionen på 1690-talet framställde mot det Cronbergska stärbhuset på grund av C: s kopparaffärer med kronan. De enskilda intressenterna visade sig som naturligt var föga benägna att avstå från papperen men nödgades därtill genom K. brev 18 mars 1696 och 5 apr. 1698. Arkivet indrogs till exekutionskommissionen och kom med dess arkiv till kammararkivet, men har sedan på ett olyckligt sätt splittrats mellan detta arkiv och riksarkivet. I sistnämnda institution förvaras jämväl brev från C. till Karl X Gustav, Adolf Johan, M. G. De la Gardie och D. B. Uttermark.

Författare

G. WITTROCK.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Se biografitexten ovan, sista stycket.

Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: Adelsbrev 1654, RA; Sv. riksrådets protokoll, 16, 1654—1656 (1923). — A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 11 (1843), s. 110; S. Hedar, Reduktionen och de enskilda arkiven (manuskr. hos förf.); G. 'Wittrock, Carl X Gustafs testamente. Den polit. striden i Sverige 1660 (1908); dens., Karl XI:s förmyndares finanspolitik, 1—2 (1914—17). — Se i övrigt Mia Hallman, Fru Anna Maria (Ord och bild, 1908).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Börje Olofsson Cronberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15669, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WITTROCK.), hämtad 2019-01-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15669
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Börje Olofsson Cronberg, urn:sbl:15669, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. WITTROCK.), hämtad 2019-01-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se