Gustaf Cronhielm

Född:1664-07-18 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1737-06-03 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Landshövding, Riksråd, Kommerskollegiepresident, Kungligt råd, Hovkansler


Band 09 (1931), sida 177.

Meriter

2. Gustaf Cronhielm, den föregåendes son, f. 18 juli 1664 i Stockholm, d. 3 juni 1737 därstädes. Greve till Flosta i Altuna socken, friherre till Segloraberg i Seglora socken, herre till Hyltenäs i Örby socken, Krantsho i Istorps socken samt Styrsta i Lännäs socken. Student i Uppsala 26 sept. 1677; auskultant i riksarkivet 29 juli 1682; företog utländska resor 1684—87, delvis med understöd av konungen; kammarjunkare vid württembergska hovet 1686—87 (instruktion 20 okt. 1686); hovjunkare hos Karl XI 1687; kammarherre hos kronprinsen från årsskiftet 1688—89; biträdde vid dennes undervisning från 1695; bevistade riksdagen 1697 och utskottsmötet 1710 och var därunder bl. a. ledamot av sekreta utskottet och bankoutskottet 1697 och 1710 samt v. lantmarskalk 1710; landshövding i Västmanlands län 15 apr. 1698; hovkansler 21 mars 1710; K. råd, kansliråd och ordförande i lagkommissionen 30 aug. 1710 (vilket blev känt i Stockholm i mars 1711); fungerade efter val 6 sept. 1710 som Uppsala universitets kansler 1710—11; av rådet föreslagen till president i wismarska tribunalet 10 sept. 1710; ordförande i räfstekommissionen i Västergötland och Bohuslän 16 dec. 1710 (enligt K. brev 22 juni 1710)—1714; greve 20 febr. 1712; ordförande i kommissionen för granskning av amiralitetets medelförvaltning 20 juni 1712—26 juli 1718 (med utvidgat uppdrag angående amiralitetsrådet J. Lagerbielkes och kassören Wargs tvist om 1711 års räkenskaper 18 nov. 1717); erhöll konungens uppdrag att leda flottans utredning 26 okt. 1712; kansler för Lunds universitet 30 dec. 1713—6 sept. 1714; förste ambassadör vid de planerade fredsförhandlingarna i Braunschweig febr. 1716 (jmfr K. brev 13 och 16 febr. 1716); förordnad att leda upphandlingsdeputationens avveckling 8 dec. 1718; president i kommerskollegiet 30 dec. 1718; kanslipresident 15 maj 1719; kansler för Uppsala universitet 29 maj 1719; underhandlare vid fredsförhandlingarna med England—Hannover i Stockholm 1719; entledigad från kanslipresidents- och riksrådsämbetena 12 dec. 1719; ånyo riksråd enligt sekreta utskottets skrivelse till K. M:t 31 mars 1720; ledamot av kommissionen angående tvisten mellan akademiska konsistoriet i Uppsala och språkmästaren A. Papi 4 apr. 1720; ledamot av kommissionen angående regala pastorat 17 apr. 1722.

Gift 1) 7 maj 1693 med grevinnan Maria Wallenstedt, f. 27 dec. 1677, d. 23 aug. 1723, dotter till kungl. rådet och presidenten greve Lars Wallenstedt; 2) 24 okt. 1725 med friherrinnan Henrietta Beata Horn af Marienborg, f. 20 juni 1677, d. 1740, dotter till riksrådet och generalguvernören över Bremen och Verden friherre Henrik Horn och änka efter landshövdingen friherre Nils Posse.

Biografi

Om C: s utbildning före hans inträde i statstjänst äro vi rätt knapphändigt underrättade. De officiella uppgifterna om hans universitetsstudier 1677—82 äro för schablonmässiga för att ge någon egentlig ledning. Själv betecknade han sig som f. d. lärjunge till den kände språkmannen Johan Columbus, för vilken han förmodligen studerat latin. Att han »vid akademien» bedrivit rent juridiska studier — »uti de stycken, som lag och rätt tillhöra» — har han vid ett tillfälle (2 juni 1714) personligen åberopat. Emellertid var det ursprungligen den diplomatiska karriären, som föresvävade den unge C., då han på sommaren 1682 inskrevs som auskultant i riksarkivet, där han genom benäget tillstånd av kanslipresidenten Bengt Oxenstierna särskilt fick ägna sig åt den ministeriella korrespondensen, »les mémoires et les actes publics». Under sina utländska resor tilläts han att i samma syfte på ort och ställe genomgå några av de svenska legationernas arkiv.

I sällskap med Erik Lindschölds äldste son — Isak — och dennes guvernör anträdde C. i juli 1684 den traditionella utom-landsresan med London som närmaste mål. Vid framkomsten omhändertogos resenärerna av den svenske enyoyéen Johan Leijonbergh, som lät sin sekreterare skaffa dem rum »dans la rue péle méle». Efter att ha beskådat Londons och omnejdens förnämsta sevärdheter for man i kaross till Oxford (12 aug.). Man förstår den vid de enkla Uppsalaförhållandena vande studentens förvåning över det engelska universitetets rika resurser i fråga om laboratorier, instrument, specialbibliotek o. d. Att det Bodleiahska bibliotekets skatter voro fastkedjade vid borden, noterades dock med dämpad entusiasm. Strax därefter förde Leijonbergh ungdomarna till hovet i Windsor för att låta dem göra konungen sin »reverence». Med förtjusning tecknade sig C. till minnes några situationer ur den älskvärde Karl II :s dagdrivarliv — från fjäderbollbanan, taffeln och teatern — och nedkastade samtidigt sina intryck av de mera framträdande mätresserna, vilkas rundligt tilltagna »pensioner» säkerligen förekommo honom svindlande.

På hösten 1684 lämnade man London och styrde kosan till Paris, sedan C. försiktigtvis skickat fadern en specificerad räkning på utgifterna för den engelska sejourn — »vous suppliant tres humblement de l'aggréer». Den första uppgiften blev att skaffa en duktig språklärare. Denne lät sin discipel författa massor av fingerade brev, betecknande nog huvudsakligen i form av »billets amoureux» i tidens pretiösa stil. Sina personliga erfarenheter av den franska kvinnan delgav C. tid efter annan sin jämnårige kamrat från riksarkivet K. G. von Friesendorff. Tonen är till en början ganska kylig. Han fann fransyskan i gemen mycket vacker och spirituell, i grace överlägsen alla andra kvinnor, men både engelskan och svenskan ägde bättre hy — »le teint plus délicat» — och regelbundnare drag. För egen del var han emellertid »tout indifferent». Dock kände han på sig, att han ej skulle i längden kunna motstå de franska damernas charm, om han icke metodiskt undveke »celles, qui sont d'un caractére trop engageant». Till all lycka var hans dag så upptagen av studier och övningar — utom i franska tog han lektioner i matematik, italienska och dans —, att han ej hade ringaste tid att »songer au beau sexe et le pratiquer». Det enda, han unnade sig, var att om kvällarna promenera i Tuilerieträdgården eller Luxembourgparken för att få en smula luft och »dissiper les chagrins». I och med att han kom in i sällskapslivet, förbyttes hans reserverade hållning gentemot damerna i ett intresse, som blev allt mindre platoniskt. Snart kunde han ge sin gode vän ingående upplysningar om »le modéle de la coeffure et des boucles d'oreilles, que les dames portent icy». Med stolthet noterades den »compassion», som en »jolie demoiselle» visat honom efter en sjukdom. Om man får döma av ett avskedsbrev till en av hans kvinnliga bekanta, kompletterat med ett samtidigt brev till hans broder, synes han ha lämnat Paris med krossat hjärta — låt vara att den »passion», breven avspegla, iklätt sig en språklig dräkt, som påfallande nära ansluter sig till de franska skrivövningarnas.

Vistelsen i Paris blev ganska långvarig, och först på våren 1686 fortsattes resan till Tyskland, där C. lyckades vinna anställning vid wurttembergska hovet. Sedan han i maj gjort sin första uppvaktning för administratorn Friedrich Karl och änkehertiginnan Magdalena Sibylla, som för övrigt var befryndad med svenska konungahuset och uppfostrats i Sverige, började han i juni sin tjänstgöring. På hösten samma år anförtroddes honom uppdraget att vara den unge hertig Eberhard Ludvigs kammarherre och biträda vid hans utbildning. Under sin vistelse i Württemberg — han stannade där ungefär ett år — nåddes han av underrättelsen om ätt han antagits som hovjunkare vid svenska hovet och att man väntade hans återkomst. På hemvägen över Haag fick han veta, att hans tjänstledighet förlängts, men han ansåg sig då ej kunna återvända till Wurttemberg. På hösten 1688 — om icke förr — var han i tjänst vid hovet, och då den unge kronprinsen vid det följande årsskiftet fick egen hovstat under Erik Lindschölds ledning, erhöll han den tydligen mycket eftertraktade befattningen som prinsens kammarherre. Ett styvt decennium framåt kom C. att vara bunden vid det svenska hovet, samtidigt som han fortsatte sin tjänstgöring vid riksarkivet och därjämte genom auskultering i andra ämbetsverk förvärvade sig en viss förtrogenhet med den dåtida statsförvaltningen överhuvud. Vi ha tyvärr endast sporadiska uppgifter om hans liv och verksamhet som uppvaktande kammarherre hos den unge kronprinsen under dessa för dem båda så betydelsefulla år. Då och då skymtar han i Karl XI: s dagboksanteckningar om hovets resor, konungens mönstringar, strövtåg och jakter. Att han varit delaktig av den förtroliga ynnest, konungen. visade hans fader, är säkert.

Från år 1695 kom C. att direkt deltaga i kronprinsens utbildning. Förmodligen har han bl. a. haft att på halvt praktisk väg inviga sin unge discipel i vårt lands rättsväsen, förvaltning, kamerala förhållanden och dylikt, som vid denna tid skulle ingå i den utstakade läroplanen. En av C. utförd översättning av Erasmus Rotterdamus skrift »Institutio principis christiani» ger en antydan om att han tillgodosett även andra sidor av prinsens uppfostran. Ett betydande extra tillägg — utöver den ordinarie kammarherrelönen — på 1,000 dlr smt, som C. under en följd av år varje höst uppbar av hovstatens besparingsmedel, torde kunna betraktas som ett uttryck för att hans insatser uppskattats av konungen. Även prinsen synes ha varit verkligt fästad vid sin informator — en uppgift i motsatt riktning föreligger i en dansk ministerdepesch men torde ha berott på missförstånd. Att samtiden betraktade hans förhållande till prinsen som en värdefull tillgång, framgår icke minst av den påpassliga franska diplomatiens målmedvetna ansträngningar att på olika sätt försäkra sig om C: s välvilja. Han ansågs också verksamt understödja kronprinsens guvernör — greve N. Gyldenstolpe — i dennes strävan att bibringa sin höge discipel »bonnes impressions pour la France». C. var för övrigt även av andra skäl en faktor att räkna med i tidens intrigspel, alltsedan han genom sitt 1693 ingångna äktenskap blivit nära befryndad med Lars Wallenstedt, som åtnjöt Karl XI :s speciella förtroende, även han en pålitlig anhängare av det rekonstruerade franska partiet. Förbindelser med Karl Piper, som tydligen betraktade honom som en användbar framtidsman, stärkte ytterligare hans ställning.

Att nya perspektiv skulle öppna sig för C. genom Karl XII: s tronbestigning, är självfallet. Det länder honom under sådana omständigheter till heder, att han icke hörde till dem, som påskyndade hans myndighetsförklaring. Tvärtom synes han haft mod att trots den häftigt uppflammande entusiasmen fälla några besinningens ord till sina ståndsbröder på riksdagen 1697. De officiella källorna ge visserligen ingen antydan om något dylikt ingripande från C:s sida, men de främmande diplomaterna ha rätt noga specificerade uppgifter därom. Enligt dessa skulle C. utsatts för åtskilligt obehag för sitt uppträdande, vilket även på högsta ort framkallat en övergående misstämning. Att den unge konungen dock icke på allvar lät episoden undergräva tillgivenheten för C, visade han kort därpå genom att vid faderns frånfälle utnämna sonen till hans efterträdare i Västerås. Samtiden fann denna oväntade befordran högst märklig, helst C. i stort saknade administrativ skolning och befattningen dessutom räknades till de mera lukrativa bland landshövdingstjänsterna.

Under sin trettonåriga verksamhet som landshövding i Västerås (1698—1711) hade. C. rika tillfällen att till fullo rättfärdiga konungens val. Den svenska »landtregeringen» fick i C. en av sina mera energiska och kraftfulla representanter denna tid. Hans personliga korrespondens med konungen låter oss skymta bilden av en driftig och arbetsam troman, som med blicken öppen för länets angelägenheter vidtar anstalter för näringslivets höjande, de kungliga godsens vidmakthållande o. d. Vi finna honom på inspektionsresor, övervakande och pådrivande brobyggen och vägarbeten, med bekymrad min mottagande allmogens klagomål över de dryga skatterna eller Mälarens översvämningar. Kriget ökade i hög grad hans arbetsbörda. Mönstringar skulle hållas, rekryteringen övervakas, »durkmarscher» uppgöras osv. De livligt uppskattade tjänsteresorna in till Stockholm för konferenser med bergskollegium om bergverken i länet, då åtskilliga »enskilda angelägenheter» i förbifarten kunde medhinnas, fingo en bråd ända, sedan K. M:t meddelat, att landshövdingen i dessa örlogstider måste vara på sin post (resolution å C:s brev av 18 aug. 1700).

Sina personliga uppoffringar — i form av lönereduktiöner och dylikt bar C. åtminstone till en början med den bistra galghumor, som utmärkte det karolinska släktet. Den »passion i mjälten» — skrev han vid ett tillfälle (7 juni 1700) till Karl XII — som han tänkt lindra genom att »bruka Medevi surbrunn», hade »märkeli gen» ökats genom kammarkollegiets förpantning av såväl hans som landstatspersonalens löningsräntor. Hans underlydande hade visserligen icke lidit av en »så långsam frossa» som han själv men dock fått en »tämlig anstöt av mjältsjukan» vid underrättelsen härom. De voro emellertid ense med honom om att »ingen bättre och säkrare läkedom för berörde passion är till finandes än Eders Kongl. Maj:ts nådigste och milde åtanka och omdöme». I regel fick man dock nöja sig med halva lönen. En anhållan av C. 1705 att följande år få ett »friar» med full lön — »såsom det sjunde året hade ock fordom hos Guds egit folk en besynnerlig förmån med sig» — lämnades utan avseende.

C: s brevväxling med konungen rör sig för övrigt om alldagliga bestyr, om befordringsmål, tjänstedispositioner, suppliker och dylikt. De sistnämnda flödade ibland rikare, än man å högsta ort fann fullt bekvämt att döma av ett kärvt avslag (resolution å C:s brev 16 dec. 1701): »Det vore fast bättre», heter det, »att landshövdingen ville läggia sin hiärna i blöt, huru K. M:t måtte med medel bliva understödd vid närvarande krigsbyrder, än att han bemödar sig med intercessioner för de, som hos K. M: t häfta...» Däremot synes konungen i stort varit högst belåten med C: s drift i fråga om rekryteringen såväl som med hans personliga offervilja — jämte sin svärfader försträckte han enligt egen uppgift (25 apr. 1710) kronan c: a 34,000 dir smt vid krigets början. Det förefaller icke heller uteslutet, att C. redan vid denna tid hyst förhoppning om någon förnämligare förvaltningspost — t. ex. presidentskapet i Svea hovrätt efter svärfadern (1703) eller hovkanslersämbetet efter G. F. Snoilsky (1705). Malisen påstod t. o. m., att han bjudit Piper 4,000 rdr för att få bli hovkansler. Sant eller icke, uteblev hans befordran denna gång. Tydligt är i alla händelser, att man rätt allmänt vid denna tid betraktade C. som en karriärlysten man av något streberaktig läggning.

Inkallad till utskottsmötet i Stockholm 1710 kom C. ganska snart att genom sin offervillighet och energiska bearbetningstaktik räknas till de drivande krafterna. Vid insamlingen av medel till kronan tecknade han sig omedelbart för 1,000 lod silver som gåva samt erbjöd ett lån på 5,000 dlr smt »utan underpant och interesse», med villkor om återbetalning av inflytande kontributionsmedel från Västmanlands län (25 apr. 1710). Troligen kunde likvidationen ej ordnas på detta sätt, varför C. i stället gav kronan ett reservationslöst lån på 2,500 dlr smt samt ökade gåvobeloppet med 1,000 dlr smt »såsom en pur och frivillig gåva» (brev till kontributionsränteriet 7 maj 1713 samt en kvittens av 20 maj 1710). Då frågan om riddarhusets ledning blev aktuell genom lantmarskalken N. Clercks sjukdom, var uppmärksamheten redan fäst på C, och Arvid Horn, som länge varit missnöjd med den hittillsvarande svaga regimen, föreslog omedelbart (23 apr.) C. som ersättare. Denne förrättade nu uppdraget (14 maj—7 juni) och åvägabragte större reda i förhandlingarna. Hans positiva förslag om en graderad extra förmögenhetsskatt (14 maj) möttes visserligen av ett sådant sorl, »att det intet kunde annoteras», men han lyckades dock sätta fart i mötets arbete, därvid noga tillvaratagande regeringens auktoritet, med fast hand avböjande alla »extrema», som kunde »förstöra fidem publicam».

Vid tiden för mötets avslutande anlände Karl XII: s fullmakt för C. att vara hovkansler. Kanslikollegiet fick genom denna utnämning en välbehövlig förstärkning. Samarbetet mellan C. och hans chef — Horn hade samtidigt utsetts till kanslipresident — förefaller ha varit ganska friktionsfritt, fastän C. icke varit rådets kandidat vid postens besättande. Det är för övrigt icke så alldeles säkert, att hovkanslerssysslan längre fullt motsvarat C: s förhoppningar. I sitt tacksägelsebrev till konungen (11 juni 1710) försummade han åtminstone icke att framhålla »den olägenhet och kostnad», avancemanget medförde i anseende till hans »stora hus- håll och månge barn sampt de åtskillige förmåner, som jag i Västerås haft och [mi] mister».. Några mera betydande insatser som hovkansler kom C. aldrig att få göra. Själv saknade han förtrogenhet med de diplomatiska affärerna. Den egentliga ledningen låg icke heller i kollegiets händer, vadan utrymme helt saknades för ett personligt initiativ. Säkerligen torde den driftige mannen med glädje ha mottagit rådets erbjudande (1710) att få utbyta den tvungna overksamheten i kansliet mot presidentskapet i wismarska tribunalet. Under väntan på K. M:ts bekräftelse fick C. taga ledningen av en kommission, som i dec. 1710 tillsattes för vissa »egennyttigheters undersökande», närmast med anledning av klagomål över generalguvernören i Göteborg Erik Siöblad. Kommissionen uppehöll sig i c: a två år framåt på olika platser i västra Sverige (Mariestad, Göteborg, Uddevalla och Borås) och gjorde en grundlig undersökning, som icke minst genom C: s kraft och oräddhet resulterade i Siöblads avsättning, trots att starka krafter sattes i rörelse för att hålla denne om ryggen. Under detta, arbete nåddes C. i mars 1711 av underrättelsen, att Karl XII redan i aug. föregående år utsett honom till K. råd och kansliråd. Samtidigt förordnades han att »föra presidiet» i lagkommissionen efter N. Gyldenstolpe. Därmed hade han erhållit den uppgift, i vilken han skulle komma att göra sin mest bekanta insats. Men innan denna upptages till behandling, skall här skildringen av C:s politiska bana fullföljas till hans död.

Tvivelsutan hoppades Karl XII genom C: s placering i rådet att gjuta in mera kraft i den ålderdomssvaga regeringen. C. sökte också att i detta avseende motsvara konungens intentioner, anslutande sig till de aggressivare militära elementen inom Tådet. Redan vid sin entré i rådskammaren (10 apr. 1711) gjorde han en uppmärksammad insats som ivrig förespråkare för konungens krav — det gällde närmast översändandet av en armé till Pommern —, tillförande den ofruktbara diskussionen helt nya argument. Själv gav han uppslaget till att rådet gick i borgen för 50,000 rdr för anskaffande av nödiga förråd och erbjöd pantsättning av sin egendom intill 20,000 för lån i banken åt kronan, något som banken dock avböjde (7 juli 1712). Under sitt kommissionsuppdrag i landsorten fortsatte han att verka för rustningarnas fullföljande. Sålunda lyckades han förmå borgerskapet i Göteborg att bisträcka kronan med lån och gåvor. Genom insända memorial sökte han gång efter annan stimulera rådet till kraftåtgärder, som klart förebåda den Görtz'ska regimens. Bl. a. föreslog han (mars 1712) förutom mer eller mindre maskerade tvångslån tillgripandet av städernas besparingsmedel samt kyrkans, förmyndarkammarens i Stockholm, »samfunders», gillens och skräns kapitaltillgångar. En »huvudskatt», antingen i stil med Älvsborgs lösen eller efter brandenburgskt mönster, rekommenderades desslikes.

Något påtagligare resultat av C: s verksamhet i rådet kan knappast skönjas, då han endast under kortare perioder kom att vistas i Stockholm. Innan ännu kommissionen i Västsverige hunnit avslutas, beordrades han nämligen till Karlskrona för att dels granska amiralitetets medelförvaltning, dels undersöka den blekingska allmogens klagomål (20 juni 1712). Med hänsyn till den pågående »transporten» beslöt C. att uppskjuta revisionen till årets slut. I febr. 1713 gjorde han sig resfärdig men erhöll då meddelande om att generalamiralen H. Wachtmeister väntades till Stockholm. Vid sin ankomst hit framhöll denne, att den befallda revisionen skulle ansenligt hindra årets flottutredning, men C. ansåg sig bunden av konungens befallning och anträdde resan till Karlskrona (3 mars 1713). Ungefär tio mil söder om Stockholm upphanns han av en kurir från rådet, som befallde honom återvända till huvudstaden. Ett K. brev hade nämligen anlänt (6 mars), som i grunden förändrade de tagna dispositionerna.

Missnöjd med den snöpliga utgången av den »stora» transporten 1712 och icke minst med rådets arbete härmed hade konungen redan i okt. 1712 beslutat att fullständigt desavouera rådet som högsta myndighet och överlämna åt en enda person att ansvara, för de nya rustningarna i och för upptagandet av en offensiv i Pommern. Valet föll på C. Brevet härom var emellertid synnerligen försenat, och den för C. avsedda specialinstruktionen (av 26 okt. 1712) framkom icke förrän i slutet av mars 1713. Att han under den korta tid, som sedan stod honom till buds, skulle kunna hinna i en handvändning få ut flottan och överföra en hel armé med nödiga förråd, var knappast att vänta. Instruktionen ålade honom att med undvikande av all »den vidlöftige brevväxling», som hittills hindrat verket, personligen ta hand om flottans utredning och verkställa en ny transport. Till yttermera visso fick han en vittomfattande fullmakt »att förordna och befalla allt vad till dess (transportens) befrämjande länder ...»

Att konungens uppseendeväckande åtgärd från rent militär synpunkt var befogad, torde ej kunna bestridas. Den avsåg en synnerligen välbehövlig koncentration av arbetets ledning. Tyvärr kom den ej att medföra åsyftat resultat. Visserligen lyckades C. komma på rätt god fot med den ingalunda lätthanterlige generalamiralen, men han fick i stort foga sig efter dennes dispositioner, föga förtrogen som han ju var med den nya uppgiften. Tillståndet i Karlskrona överträffade hans värsta farhågor. Förvaltningsmaskineriet fungerade illa, och medlen inflöto högst oregelbundet. Trots sin drift och nya personliga penningtillskott lyckades han ej få ut flottan i tid. I och med Magnus Stenbocks kapitulation (maj 1713) förändrades läget katastrofalt, och C. visste strängt taget ej, vad han skulle göra i denna nya situation. I bevekande ordalag bad han konungen vända tillbaka: »Eders Kongl. Maj:ts hemkomst i riket är så nödig och oundgängelig, att jag eljest billigt befruktar faselige händelser» (15 juni 1713). Under tiden fortsatte han med arbetet på flottan, som dock först i sept. lyfte ankar. Då G. härmed ansåg sin mission avslutad, avreste han i okt. från Karlskrona. Efter sin ankomst till Stockholm kunde han meddela konungen, att »transporten» lyckligen försiggått till Stralsund.

Vid sitt återinträde i rådet ställdes C. inför den brännande frågan om riksdagens inkallande. Tidigare hade han ställt sig avvisande härtill (rådspr. 20 juni), men inför de sig alltmer försämrande konjunkturerna ändrade han ståndpunkt (2 nov.). Gentemot de vid riksdagen framträdande oppositionella tendenserna — i syfte att etablera fredsunderhandlingar och insätta prinsessan Ulrika som regent i konungens ställe — uppträdde han med kraft och medverkade till riksdagens upplösning. I rådet sökte han den följande tiden bl. a. åstadkomma bättre arbetsformer genom förslag om noggrannare förberedning av ärendena och lämpligare fördelning av arbetsbördan mellan såväl rådets enskilda medlemmar som de större delegationerna (memorial från mars 1714 bland bilagor till C:s brev till Karl XII 12 juni 1715). Uppenbart är emellertid, att C. gärna skulle sett sig avkopplad från den aktiva politiken för att ägna sig åt ofarligare uppgifter, särskilt arbetet i lagkommissionen. Han anhöll därför hos konungen om presidentsysslan i Svea hovrätt (2 juni 1714) och sökte samtidigt förmå prinsessan Ulrika och hovkanslern G. H. von Müllern att påverka konungen i antydd riktning.

Försöket gick om intet. Konungen var missnöjd dels.med C:s sätt att lösa Karlskronauppdraget — han ansåg bl. a., att C. försuttit tiden genom onödig korrespondens med rådet — dels med den kritiska hållning, C. ansågs ha intagit till den av konungen anbefallda nya kontributionsmetoden. Det är nämligen detta, som ligger bakom konungens ofta missförstådda förebråelse (i brev till Ulrika Eleonora 2 sept. 1714) mot C., att han visat mindre »tillgivenhet till publiknyttan än till privatavseender». I upprepade brev sökte C. försvara sitt uppträdande och synes också i någon mån lyckats häva misstämningen. Åtminstone fick han i febr. 1716 konungens uppdrag att vara förste ambassadör vid de planerade fredsförhandlingarna i Braunschweig. »Jamais je ne fus si surpris», bekände C. för von Maliern (20 febr. 1716). Sin glädje över konungens ynnest tolkade han i ett brev till denne. »Men ack herre Gud!» — tillägger han trohjärtat — »huru lyckelig skulle jag vara och hela riket med mig, om vid detta tillfälle mig i nåder bleve anbefallt att utse för E. K. M:t en högst behagelig och älskelig gemål och för E. K. M:ts undersåtar en mild och nådig drottning. Jag ville sedan dö ganska glad och förnöjd ...»

Under de sista åren av Karl XII:s regering framträdde C. föga i det offentliga livet. Till den beramade fredskongressen kom han. aldrig att utsändas, och Görtz' dominerande inflytande gjorde både rådet och kanslikollegiet till skuggor. Liksom de övriga rådsherrarna erkände han efter Karl XII:s död Ulrika Eleonora som drottning. Tydligen sökte man nu vinna honom. Sålunda uppdrog drottningen redan 8 dec. 1718 åt honom »direktionen» av upphandlingsdeputationen — »emedan detta verket nu för tiden är utan huvud och styrelse» — ett uppdrag, som C. avvecklade med berömvärd snabbhet, så att deputationen redan i jan. 1719 kunde upphöra. I dec. erhöll han därjämte presidentskapet i kommerskollegium, och ryktet ville även veta, att han skulle ha utfått större delen av sin innestående lön. Förtroendet till C. blev emellertid icke länge alldeles ogrumlat å högsta ort. Trots alla nådevedermälen och familjens traditionella konungskhet lät han till sist förmå sig till det för författningspartiet nödvändiga medgivandet, att prinsessan ej ägde »fullkomlig arvsrätt till kronan», ehuru han genast yrkade, att man skulle »hitta på en medelväg» (21 jan. 1719). Ledd av sin starka rättskänsla protesterade han också kraftigt mot de olaga former, som kommo till användning i rättegången mot Görtz, yrkande på en »rättrådig process». Då domen notificerades rådet, hade han mod att öppet beklaga, att Görtz ej fått »njuta sina jura defensionalia till godo».

Då C. i maj 1719 kallades att övertaga rikets viktigaste ämbete — kanslipresidentens — skedde det säkerligen icke med överdriven entusiasm från drottningens sida. Men i den förhandenvarande situationen hade man knappast någon annan kraft att tillgå, som ansågs något så när förtrogen med de diplomatiska affärerna. Valet var olyckligt nog, ty C. saknade tillräcklig erfarenhet för sin maktpåliggande uppgift, något som han själv var fullt medveten om (se brev till O. Vellingk maj 1719), och han ägde ej heller den smidighet och intellektuella rörlighet, som krävas av en god diplomat. Alltför lätt råkade han därför i händerna på andra och kom icke minst härigenom att spela en synnerligen ödesdiger roll i ett av de mest kritiska ögonblicken i vårt lands historia. Som den officielle om också ingalunda reelle ledaren av Sveriges utrikespolitik bär C. ett drygt ansvar för den ofördelaktiga utgången av de fredsunderhandlingar med England—Hannover 1719, som bildade grundvalen för det stora nordiska krigets avveckling. Trots att han personligen var motståndare till den s. k. engelska linjen och hellre såg en omedelbar uppgörelse med tsaren, förmåddes han genom allehanda påtryckningar — icke minst från arvprinsens sida — att samtycka till en uppgörelse, som saknade alla bindande garantier för den utlovade hjälpen. Till förebråelsen för uppenbar oskicklighet och ansvarslös eftergivenhet sällar sig också den att som underhandlare ha mottagit komprometterande »handtryckningar».

Då ledningen av fredsverket alltmer gled C. ur händerna — det dirigerades i främsta rummet av arvprinsen och statssekreteraren D. N. von Höpken — förlorade han i ett ögonblick av personlig irritation tålamodet och avvisade kärvt arvprinsens obehöriga inblandning. Efter en häftig kontrovers med denme (och drottningen) blev han av drottningen i dec. 1719 helt enkelt entledigad ej blott från sin plats i kansliet utan även i rådet. Föga benägen att finna sig i detta uppenbart lagstridiga förfarande, vädjade C. till ständerna. Utan nämnvärd entusiasm för C: s återbördande till kansliet sökte dessa finna en lämplig form för en uppgörelse i godo. Man erbjöd honom som personligt soulagemang presidentskapet i Göta hovrätt, varigenom hans motsättning till hovet på ett naturligt sätt skulle avlänkas. Då han emellertid vägrade att finna sig häri, lovade drottningen slutligen (7 mars 1720) efter påtryckning från sekreta utskottet att »göra honom förnöjd», så snart han gjort sin »soubmission» och arvprinsen valts till konung. Hans restitution dröjde icke förty särskilt genom intrigerna i samband med den Brennerska processen (se Brenner 5), varför han ånyo vände sig till utskottet (30 mars 1720). Då detta denna gång med viss skärpa fordrade hans återinsättande i rådet, fann den nyvalde konungen för gott att falla undan. Däremot återfick C. icke kanslipresidentsysslan, som redan vikts för Horns räkning genom ständernas egen mellankomst. Planer på att i stället återinsätta C. i kommerskollegiet korsades skickligt av hans motståndare genom finurliga opinionsyttringar från såväl kollegiet självt som från Stockholms borgerskap till förmån för hans efterträdare på presidentstolen, riksrådet M. J. De la Gardie; Ett försök att göra C. till president i Svea hovrätt strandade på grund av konstitutionella betänkligheter.

Att C. efter den betan icke skulle tveka att öppet sälla sig till det under uppsegling varande holsteinska partiet, är knappast ägnat att förvåna. Utan att kunna räknas till partiets egentliga ledare blev han en pålitlig anhängare av detsamma i regeringen. Hans direkta insatser till hertigens förmån voro dock till en början — med hänsyn till de rådande konjunkturerna — synnerligen försiktiga. Sålunda yrkade han själv (24 maj 1720) vid de avgörande överläggningarna i rådet om freden med Danmark, att man skulle »bita i det sura äpplet» och låta hertigens anspråk falla. Dennes följande år till regeringen framställda krav på »eventualsuccessionen» och titeln av K. höghet avstyrktes ock av C. under hänvisning till att endast riksdagen kunde bevilja en dylik ansökan (C:s skriftliga bet. 28 febr., rådspr. 27 och 28 febr., 1 mars 1721). Genom Horns förvållande utestängd såväl från den av riksdagen 1723 inrättade sekreta kommissionen, som närmast hade vården om de utrikespolitiska affärerna mellan riksdagarna, som från den delegation, vilken skötte förhandlingarna om Sveriges anslutning till hannoveranska alliansen, sökte C. vid alla tillfällen motarbeta den av Horn förberedda nyorienteringen. Sålunda väckte han i neutraliserande riktning förslag om en svensk aktion i och för en förlikning mellan Ryssland och England. I syfte att införa ett retarderande moment i alliansförhandlingarna krävde han upptagandet av Slesvigs restitution till hertigen som ett villkor för Sveriges tillträde till alliansen, dock utan att kunna driva sin vilja igenom. Med lika litet framgång sällade han sig i slutvoteringen i rådet (14 juni 1726) till dem, som röstade mot Sveriges »accession». Hans uppträdande i frågan ådrog honom en del anmärkningar från ständernas sida, men han undgick dock att dragas med i ledarnas fall. Den följande tiden höll han sig rätt fjärran från den aktiva politiken. Huruvida han, som ibland uppgives, varit engagerad i tillkomsten av det franska partiet — det blivande hattpartiets kärna — torde vara osäkert. I alla händelser upplevde han ej partiets seger. Han dog nämligen året före den stora regimförändringen 1738.

Vid bedömandet av 1734 års lag och C:s insats i dess tillkomst måste man känna vad lagens utarbetare ville åstadkomma. Man hade icke för avsikt att giva den svenska rätten ett radikalt ändrat innehåll mot vad den ägde enligt de medeltida lagarna och den lagstiftning, som sedermera tillkommit. Vad man ville var i huvudsak att gjuta samman de äldre bestämmelserna till en lagbok, som avfattats på modem, fullt förståelig svenska. Det undandrager sig bedömande, huruvida C. varit mannen att genomföra en reform från grunden av den svenska rätten. När han erhöll uppdraget att vara lagkommissionens ordförande, ägde han icke, såvitt känt, på grund av sina studier eller sin föregående verksamhet några särskilda kvalifikationer för lagstiftningsarbete i stor stil. Medan han ledde kommissionens arbeten, genomfördes i Sverige tre genomgripande civilrättsliga reformer: 1720 inskränktes och moderniserades bördsrätten, 1721 höjdes myndighetsåldern från femton till tjuguett år och 1730 lades inteckningsrätten på nya grundvalar. Till ändringen i fråga om bördsrätten stod C. som åskådare, beträffande myndighetsåldern gjorde han vissa invändningar, och vad angår inteckningsrätten hyllade han de äldre principerna. De förutsättningar, han ägde för en lagreform som 1734 års, och de förtjänster, han inlade om lagen, torde åter bäst framstå efter en redogörelse för särskilda skeden i kommissionens arbete under hans tid.

Då C. 1711 tillträdde ordförandeskapet i lagkommissionen, hade denna funnits redan i tjugufem år, och samtliga balkar, som skulle ingå i den nya lagen, med undantag av handelsbalken och de processuella reglerna voro utarbetade. Förordnande erhölls nu för professor K. Lundius och assessor J. Enander att överse de utarbetade balkarna i fråga om stilen m. m. Sedan Lundius 1714 verkställt sin granskning och Enander utarbetat förslag till processordning och exekutionsstadga, vilka även granskades av Lundius, skedde inom kommissionen en ny överarbetning av lagförslagen. Redan tidigare hade C, då han var i Stockholm, regelbundet bevistat sammanträdena, och under de år, under vilka lagkommissionens arbete fortsattes, är han i detta hänseende lika plikttrogen. Granskningen av de förslag, som översetts av Lundius, var färdig 1717, då kommissionen, trots att handelsbalken icke förelåg, betraktade sitt arbete såsom väsentligen avslutat och begärde instruktioner av K. M:t. Konungen ville emellertid betänka sig. Efter 1717 års brev har ärvdabalken under våren 1718 åtminstone delvis granskats, varjämte handelsbalken då var utarbetad, men för övrigt saknar man så gott som varje underrättelse om lagarbetet från 1716 ända fram till 1721—22. Tydligt är dock, att det efter Karl XII: s död legat nere ett par år. 1721 granskades vissa delar av ärvdabalken och på våren 1722 handelsbalken, varefter C. på ett sammanträde, vid vilket två av ledamöterna varit borta och där diskussionen gått honom emot, yttrade, »att som dels herrar ledamöter icke kommit tillstädes, så att nu intet vidare kan företagas, änskönt ett och annat ännu är att regleras, havandes dessutom hans excellens hemma igenomgått alla balkarna och därvid använt stor möda och arbete, så tänker hans excellens icke vidare att uppkomma, fastän han för sin del ännu vill hava all flit ospard till lagverkets fullbordande». Huruvida C. deltog i det arbete, som därefter eventuellt följde, är ovisst, men 1723 framlades lagverket för ständerna och upplöstes kommissionen.

Förslaget blev emellertid icke upphöjt till lag; ständerna, som blott flyktigt behandlade frågan om den nya lagen, ställde sig avvisande. Då frågan om lagarbetet 4 sept. 1724 togs upp i rådet, visade det sig, att C. var sårad av den behandling, lagverket rönt, helst detta ställts färdigt utan ersättning. I ett historiskt mycket upplysande anförande yttrade han bl. a., att »som hans excellens vid sista riksdagen övergivit till riksens ständer lagverket till att av dem förnimma, vad de ville vidare därom förordna, och därjämte nederlagt sitt presidium vid lagkommissionen, och hans excellens icke fått något svar, huru det blivit upptaget, om det arbetet, hans excellens i ty mål gjort, dem behagat eller ej, så måste hans excellens bekänna, att det vore svårt och tröttsamt att sådant arbete sig påtaga. De som suttit med hans excellens uti lagkommissionen så väl som hans förskämde syn kunde bäst intyga, vad möda hans excellens därvid haft, särdeles med hela verkets översättande uti en rätt lagstil. De betjänter, som hava varit förordnade vid lagkommissionen, hava ock utan någon vedergällning måst i dessa förflutne åren förrätta sina sysslor, så att ock de lära vara litet hågade att här vid något vidare arbeta. Och måste hans excellens tillstå, att arbetet så för den ena som den andra bliver tungt och svårt, när man intet allenast intet för sin havde möda och använde flit ser sig hava någon tack, mycket mindre någon vedergällning.» C. åtog sig emellertid arbetet även i fortsättningen, då rådet så önskade. Sedan medlemmar i kommissionen på hans förslag utsetts, begynte denna »liksom å nyo» — för att citera kommissionens uttalande i en skrivelse av 25 nov. 1738 — med lagverket, och en förnyad granskning ägde därefter rum till 1731, då kommissionens förslag i sin omarbetade gestalt åter underställdes ständerna. Sedan dessa på nytt uppskjutit ärendet, ägde en sista granskning rum till 1734, då förslaget antogs efter delvis heta debatter, i vilka emellertid icke C, som liksom övriga riksråd bevistade debatterna, utan kammarrådet J. Wulfwenstierna förde kommissionens talan.

Intrycket av nu tecknade utveckling torde närmast vara, att kommissionen, och därvid naturligen särskilt dess ordförande, icke sökte snabbt driva den nya lagen igenom utan tvärtom lät frågan om dess antagande dragas ut år från år. Utom i den likgiltighet, som mötte, och i de ekonomiska förhållandena ligger en förklaringsgrund härtill i att arbetet i kommissionen, som sammanträdde en och vissa tider två gånger i veckan, måste av ledamöterna bedrivas bredvid deras ämbetssysslor. Å andra sidan ägde tydligen C. den seghet, som lät honom fortsätta med arbetet, tills verkligt stora svårigheter för lagens antagande icke längre funnos. Måhända kunna ännu outforskade brevväxlingar upplysa, vilka övriga förtjänster om lagen C. — som själv icke utarbetat någon balk — kan hava haft under varje särskild av de olika perioder, som lagarbetet under hans ledning genomgick. Redan de källor, vi nu äga, giva emellertid vissa upplysningar.

När lagkommissionen efter 1724 återupptog de särskilda balkarna till behandling, hade den till underlag för sina diskussioner förslag, vilka i mycket skilde sig från de förslag från tidigare skeden, vilka man känner. Det hade tydligen pågått ett arbete av någon eller några av kommissionens ledamöter, vilket varit rätt djupgående. C. har därvid överarbetat i varje fall ärvda- och rättegångsbalkarna. Denna överarbetning utgör en fullständigt dokumenterad insats av honom personligen. En granskning visar riktigheten av vad hittills ansetts, att C: s främsta egenskap som lagförfattare var känsla för stilen, å vilken han ju både 1722 och 1724 säger sig hava nedlagt möda. I ett tal, som han 1731 höll till ständerna, då förslaget till den nya lagen överlämnades till dem, anförde han den gamla satsen: lex brevis esto et imperiosa, samt yttrade, att ofta påfinnandet av ett enda laggillt och lämpligt ord kunnat kosta några timmars arbete. Karakteristiskt för av honom utarbetade lagtexter är även kortheten, pregnansen. Några exempel visa hans mästarhand.

Det s. k. 1717 års förslag till
ärvdabalk:

8 kap. 1 §. Ingen må annan sig till
arvs dräpa, utan vare den som drap,
och alle de som av honom i ätten
nederstiga, och för hans skull eljest
kunnat till arvs komma, skiljde ifrån
allt arv efter den döda; där icke
klarligen bevisas kan, att dråpet igenom
full våda och alldeles utan dråparens
vilja, eller någon hans brottsliga
tillskyndan timat är; have han
då varken för sig eller sinom något
arv förverkat.

C:s bearbetning därav:

8 kap. 1 §. Ingen må den ärva
som han dräper, utan vare han och
hans ättlägger skiljde vid allt arv
efter den döde, där icke dråp med
full våda timat är; have då, dråparen
varken för sig eller sinom något arv
förverkat.

Det s. k. 1717 års förslag till
rättegångsbalk:
 
2 kap. 1 §. Första underrätt å landet
är häradstingsrätt; vilken i varjo
härade av häradshövdingen, jämte
tolv man av allmogen, som häradsnämnd
kallas, bör å rättan tingsstad,
på det sätt, och de tider hållas,
som i nästa kapitel stadgas.

3 kap. 1 §. Härads- och lagmansting
skola på vissa tider hållas; det
förra tre gånger om året: vid nyårs-,
valborgs- och mickelstiden. Det senare
i augusti eller september månad,
när lägligast faller.

3 kap. 4 §. Utom dessa bestämda
laga tider skola häradshövdingarne
så ofta någon högmåls- eller annan
grov missgärningssak förspörjes vara
begången, genast däröver hålla särskilt
ting, och jämväl landshövdingen
det kungöra.

C:s bearbetning därav:

2 kap. 1 §. Första underrätt å landet
är häradsting: det äger häradshövdinge
å rättan tingsstad hålla. Och
skola tolv bönder sitta i nämnden.

2 kap. 2 §. Tri skola tingstima
vara om året i varje härade. Första
från tjugonde dag jul till nio veckor
därefter: annar från Valborgmässo till
midsommardag: tredje från Mickelsmässo
till advent.

3 kap. 1 §. Var lagman i lagsagu
sin äger lagmansting hålla från midsommarsdag
till Mickelsmässo. — —

4 kap. 1 §. Nu givs någrom skuld
för något högmålsbrott eller för vad
missgärning det helst vara kan, skäri
då genast häradshövdinge budkavla
upp, och stämme särskilt ting samman:
tillsäge ock landshövdingen
därom.

Det framgår redan av dessa texter, att den källa, från vilken C. hämtat förebilder till sina konkreta, målande satser, är de svenska medeltidslagarna. Stundom följer han direkt den medeltida lagboken; 2 kap. 2 § rättegångsbalken härovan är en avskrift av ett stadgande i Kristoffers landslag. Genom att C. på detta sätt låtit medeltidsrättens kraftiga, vackra språk föras över till 1734 års lag, har han kommit det att i större mån än eljest blivit fallet leva kvar i den gällande rätten — och detta icke blott i ärvda-och rättegångsbalkarna utan även i lagboken för övrigt; C;s inflytande sträckte sig naturligen till hela lagboken, och trovärdiga uppgifter finnas, att han omarbetat även de andra balkarna. Såväl genom att han på detta sätt tillvaratagit den svenska rättens bästa språkliga traditioner som genom de egenskaper, hans lagstil i övrigt ägde, har han inlagt en förtjänst, som värdigt står vid sidan av att han lyckades föra lagarbetet i hamn.

Enligt av ständerna 1731 fattat och 1734 förnyat beslut slogs över C. en medalj med inskriften: »Ob curam emendationis legum.» Denna medalj utdelades i guld med femtio dukaters vikt till lagkommissionens ledamöter. Först efter C: s död erhöllo dessa en ytterligare ersättning, nämligen 18,000 dlr smt till fördelning sig emellan (rådsprot. 4 juni 1739). C.: s insatser i vårt lands historia inskränkte sig givetvis ej till de områden, som här utförligare berörts. Som tf. kansler vid Lunds universitet 1713—14 och som kansler för Uppsala universitet från 1719 fick han tillfälle att ådagalägga sitt intresse för den högre undervisningen. I egenskap av rådets främste juridiske expert utövade han ett betydande inflytande såväl i fråga om adelsprivilegiernas tillkomst som praktiska tillämpning. Även i reorganisationen av den svenska krigsmakten efter kriget tog han verksam del, bl. a. föreslående en ändamålsenligare fondering av de genom demobiliseringen frigjorda lönemedlen.

Samtiden kan knappast beskyllas för att ha överskattat C. Vanligen föreställde den sig honom som en gladlynt och välvillig men smått pedantisk herre med utvecklad ekonomisk ambition. En överblick av hans insatser på statslivets olika områden ger oss emellertid bilden av en lika omfattande som betydande gärning. Som politisk person hör han väl näppeligen till männen i allra främsta ledet. Det felades honom icke blott ett snabbt och rörligt omdöme utan ock större vyer i egentlig bemärkelse. Däremot ägde han i högsta grad den drift, arbetsamhet och rättrådighet, som utmärkt den svenske ämbetsmannen genom tiderna. Personlig oräddhet och oväld bragte honom upprepade gånger i konflikt med en missledd opinion. Med orubbligt lugn förde han i dylika otacksamma situationer rättens, billighetens och besinningens talan på ett sätt, som måste kräva eftervärldens respekt.

Författare

s. Gbauers. å. Holmbäck.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Riksarkivet förvarar C: s ämbetsskrivelser samt brev från honom i ett antal olika samlingar. Brev från C. finnas dessutom i K. biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek och Linköpings stifts-och landsbibliotek (se nedan under Källor). I den i K. biblioteket i Köpenhamn befintliga politiska tänkeskriften av Gustav Vilhelm Coyet finnas ock några brev från C.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En christelig furstes uptuchtelse, uti wissa reglor och läre-puncter förestäld. Sthm 1721. 3 bl., 202 s. (Övers, av Erasmus Rotero-damus, Institutio principis Christiani; ang. översättaren jmfr anmärkningen hos Bygden, Sv, anon.- och pseudon.-lexikon, 1, sp. 291.) — [Memorial angående budskap till konungen] '(Sveriges ridderskaps och adels riksdags-prot., D. 17, 1710, 1713—1714, Sthm 1902, Bil. 13, s. 163—164.) — Ang. C: s andel i lagkommissionens arbete vid utarbetandet av 1734 års lag, se texten.

Handskrift: 'Uttåg och extrakter' av rådsprot., riksregistr. och andra handl. i RA, Engestr. saml., KB.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., rådsprot, kanslikollegiets prot. och registr. riksdagsakter sekreta utskottets prot, brev till Karl XII, Ulrika Eleonora, irednk I och Hedvig Eleonora, brev till rådet, landshövdingars skrivelser, lagkommissionens handl., biographica, Cronhielmska, Mülllernska, Tessinska saml, skrivelser till kansliämbetsmän, kanslipresidentens arkiv, betänkanden i utrikes ärenden, anglica (konferensprot. 1719), academica, genealogica (handskr. biogr. uppgifter om kansliämbetsmän), allt i RA; likvidationer, kammararkivet; acta biographica, brev m. m. rör. C, KB; brev till C. (F. 148 a, N. 982), handl. rör. processen mot C. (X. 240) och minnesteckning över C. av Hans Järta (F. 857 r), UB; brev till P. Tillseus, J. Upmark och akad. konsistoriet i Uppsala, Bergianska saml, VA bibi.; brev till A. L. Lewenhaupt (H. 79:1 & 4) och G. Wallin (B. 127), Linköpings stiftsbibi. — Bref från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702—1708, utg. af C. von Rosen, 1—2 (1914—15); Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, utg. af W. Sjögren, 1—8 (1901—09); Handl. rör. Skandinaviens historia, 7 (1819) och 16 (1831); Handl. rör. Sveriges historia, ur utrikes arkiver saml. och utg. af A. Fryxell, 4 (1843); Handl. rör. Sveriges historia under åren 1713—1720, utg. af C. G. Malmström (1854); Handl. ur von Brinckmanska archivet på Trolle-Ljungby, utg. af G. Andersson, 1 (1859); Hist. handl, 7,8—11, 14—15 (1870—95); Karl XI :s ålmanacksanteckningar, utg. af S. Hildebrand (1918); Kon. Karl XII:s egenhändiga bref, utg .af É. Carlson (1893); Négociations de monsieur le comte d'Avaux, publ. par J. A. Wijnne, 1—3 (1882—83); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. 1627—1714, 16, 17 (1900, 1902); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 1—3,5 (1875'—79); Tessin och Tessiniana, utg. af F. V. von Ehrenheim (1819); Tidningar utg. i Upsala år 1773 (1773). — J. A. Almquist, Kommerskollegium (1912—15); J. E. Almquist, Om kontributionsränteriet (Karol. förb. årsbok, 1917); S. Bergh, Sv. riksarkivet 1618—1837 (1916); S. E. Bring, Karl XII. Till 200-årsminnet av hans död (1918); F. F. Carlson & E. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 6, 8 (1881, 1910); P. G. Cederschjöld; Sv. riksdagarna imellan åren 1719 och 1772, 1 (1825); W. Enblom, Privilegiestriderna vid frihetstidens början (1925); S. Grauers, Arvid Bernhard Horn, 1 (1920); A. Helander, Daniel Niklas v. Höpken 1669—1727 (1927); B. E. Hildebrand, Minnespenningar öfver enskilda sv. män och qvinnor (1860); E. Hjärne, Från Vasatiden till frihetstiden (1929), s. 174 o. följ.; Å. Holmbäck, Ägarehypoteket i fast egendom enl. svensk rätt (1927); J. Häggman, Studier i frihetstidens försvarspolitik, 1 (1922); H. Järta, Minne af riksrådet grefve Gustaf Cronhjelm (Sv. akad. handl, 23, 1850); H. Lindeberg, Görtz. Ett offer för enväldet (1925); C. G. Malmström, Smärre skrifter rör. 1700-talets historia (1889); dens, Sveriges polit. historia 1718—1772, 1—2 (1893, 95); J. A. Posse, Bidrag till sv. lagstiftningens historia... (1850); K. G. Westman, De sv. rättskällornas historia (1912).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Cronhielm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15678, Svenskt biografiskt lexikon (art av s. Gbauers. å. Holmbäck.), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15678
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Cronhielm, urn:sbl:15678, Svenskt biografiskt lexikon (art av s. Gbauers. å. Holmbäck.), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se