Christopher Dahl

Född:1758-05-17 – 
Död:1809-09-04 – Uppsala-Näs församling, Uppsala län (i Uppsala-Näs prästgård)

Präst, Klassisk filolog


Band 09 (1931), sida 551.

Meriter

3. Christopher Dahl, de båda föregåendes broder, f. 17 maj 1758 i Saleby församling, d. 4 sept. 1809 i Uppsala-Näs prästgård. Elev vid Skara trivialskola 17 okt. 1765 och gymnasium hh 1770; student i Uppsala 26 sept. 1775; disp. 18 juni 1777 (Oratio morientis Jacobi ad filios, Gen. XLIX:1—27, versione et notis explicata, p. III; pres. A. Afzelius); avlade examen rigorosum 6 dec. 1780; disp. 12 juni 1782 (Dissertatio de vocibus nonnullis rarioribus in propheta Esaia; pres. K. Aurivillius); prästvigd 16 juni 1782; fil. magister 17 juni 1782. E.- o. skvadronspredikant vid Nylands och Tavastehus läns dragonregemente 1783; docent i romersk vältalighet och poesi .vid Uppsala universitet 10 juni 1784; hovpredikant 20 apr. 1786; professor i grekiska 20 okt. 1790; universitetets rektor 1792, 1801 och 1808; ledamot av ecklesiastikkommittén 7 okt. 1793; tillika pastor i Näs prebendepastorat 28 febr. 1795 (tillträdde 1 maj 1796); ledamot av bibelkommissionen 21 febr.. 1796; prost 27 apr. 1796. Erhöll pris av Svenska akademien 1789; teol. doktor 1 nov. 1800; LHA 1803.

Biografi

Gift 8 juli 1787 på Vårdsätra i Helga Trefaldighets socken med Helena Margareta Noring, f. 4 juli 1763, d. 18 apr. 1823, dotter till handlanden i Uppsala Jonas Noring och Maria Kristina Borell.

Saleby prästgård, där D. växte upp, synes ha varit en av samlingspunkterna för den religiösa väckelse, som först under herrnhutisk, sedan under swedenborgsk påverkan utbredde sig i Skara stift omkring mitten av 1700-talet och hade en vän och befrämjare bl. a. i Anders Olofsson Knös, under D:s sista gymnasieår domprost i Skara. Genom sitt andra gifte (1762), om ej förr, kom D:s far i förbindelse med den herrnhutiska rörelsen (D:s styvmor var dotter till den uppburne psalmisten Olof Kolmodin i Flo), och domkapitlet ansåg sig böra i skrivelse till kyrkoherden i Saleby (1763) påtala de religiösa möten, som höllos i prästgården och som icke rätt förlikte sig med konventikelplakatet av 1726. Den innerliga, vekt svärmiska men på samma gång rationaliserande kristendomstyp, som D. företräder, torde ha fått sin näring och prägel redan i barndoms- och ungdomsåren. Längre fram i livet gällde D. som »skara-swedenborgare» (A. A. Afzelius).

Liksom sina förfäder i fyra led trädde D. efter avlagda lärdomsprov i kyrkans tjänst och erhöll snart (1783) en militärprästerlig anställning,  som kunde väntas jämna hans ,väg till en snabb befordran. Men kärleken till vitterheten och de akademiska studierna höll honom kvar vid universitetet, ,vars nyutnämnde kansler, den 1783 från Paris hemkallade Gustav Filip Creutz, synes ha blivit hans beskyddare. Vid den ryktbare skaldens mottagande av kansleriatet (5 aug. 1783) uppvaktade D. denne med ett ode (tryckt i Stockholms posten n:o 6, 9 jan. 1784), och i sitt docentspecimen (1784) över den provencalska lyriken hyllar han sin »höge mecenat» med en liten dikt på latinska distika, där han liknar sig själv vid solvändan (Flos solis, Helianthemum), en träffande symbol för D: s hängivna och sympatibehövande natur, och betygar sin tacksamhet för Creutz' livande och värmande intresse. En annan, ännu förmånligare förbindelse skaffade sig D. genom att deltaga i de av Svenska akademien utlysta pristävlingarna. För sin översättning av Ciceros tal mot Catilina erhöll han ett särskilt stiftat pris (1789), och hans Horatiustolkningar hade »lyckan att behaga» Gustav III, något som Nils von Rosenstein icke försummade att påminna konungen om, då han i egenskap av kanslerssekreterare hade tillfälle att verka för D: s befordran. När professuren i grekiska språkel under loppet av föga mer än ett år för andra gången blivit ledig (1790), förmådde Rosenstein den även som filolog framstående bibliotekarien P. F. Aurivillius att söka platsen jämte D., varigenom- en icke önskvärd medtävlare utestängdes. Aurivillius ansågs emellertid oumbärlig för universitetsbiblioteket och avstod gärna professuren mot löfte, att D. skulle befria honom från en tidigare åtagen förpliktelse att avstå halva lönen åt en pensionerad bibliotekstjänsteman. Konsistoriet uppförde A. i första, D. i andra rummet. D. fick kanslerns förord och vid blott trettiotvå års ålder K. fullmakt på den sökta tjänsten (1790).

D. var vid sitt tillträde till den grekiska professuren mera känd som svensk vitterhetsidkare och framför allt latinsk vältalare än som grekisk filolog. Men han rättfärdigade på ett erkänt förträffligt sätt den kungliga utnämningen. Han hade åtnjutit den utmärkte Johan Floderus' undervisning i sitt ämne (»Praeceptor incompara-bilis» kallar han denne i editionen av Floderus' föreläsningar) och nåddes tidigt av den varma hänförelse för den grekiska antikens studium, som från Göttingen (Chr. G. Heyne) hade spritt sig till det ena lärdomssätet efter det andra. Den klassiska språkkunskapen skulle ej längre vara blott en tjänarinna åt teologien och ett moment i prästbildningen. Den skulle tillerkännas ett självständigt värde som uppfostrande faktor och framför allt syfta till att göra den studerande ungdomen förtrogen med den äkta hellenska kulturen och dess rika mänskliga livsinnehåll. Nyhumanismens tid bröt in, och D. blev en inspirerad och inspirerande förmedlare av denna idériktning i Uppsala universitets lärdomshistoria, kanske mindre genom utgivna skrifter än genom själva sin personlighet och sin omedelbara undervisning. Att han med sin beundran för antiken så enkelt och naturligt förenade den i barndomen grundlagda kärleken till kristendomen och dess urkunder blev även av stor betydelse för den skara präster och lärare, som utgick från hans lärosal (J. O. Wallin, E. G. Geijer, N. F. Biberg, Sven Lundblad, J. Dillner, A. A. Afzelius, Mattias Floderus m. fl.).

Bland de disputationer, för vilka D. presiderat, finnas både rent grammatiska, litterärt analyserande, estetiskt komparativa och nytestamentligt exegetiska. Gärna hämtas paralleller från nyare europeisk litteratur (Ossian, Racine, tyska krigsskalder), och åt den av D:s samtida högt beundrade Pindaros ägnas trenne dissertationer. I de nytestamentliga avhandlingarna beröras bl. a. johanneiska spörsmål — D. satte de johanneiska skrifterna i paritet med antikens yppersta litteraturskapelser. Citat från Semler, Michaelis och andra upplysningsteologer röja, att D. sympatiserat med sin tids moderna bibelforskning: så möta t. ex. i en disputation över »Det yttersta mörkret» (Matt. 8:12 o. flerst.) oförbehållsamma uttryck för den s. k. ackommodationsteorien. D: s religiösa och sedliga allvar framträder kanske starkast i de tre små häftena om Jesu frestelser (1800).

Som läroboksförfattare gjorde D. en betydelsefull insats genom sin latinska språklära (1796), sin grekiska läsebok (Chrestomathia greeca 1808) med tillhörande ordbok och sin grekiska språklära (1809). Krestomatien skulle tjäna de vidgade klassiska bildningskrav, som nyhumanismen uppställde. Förut hade man i skolorna vanligen blott explicerat Matteusevangeliet och några dogmatiskt viktiga bibelspråk. Men genom 1807 års skolordning, till vars utformande D. bidragit genom ett till kanslersgillet 4 maj 1807 ingivet memorial, ändrades kursbestämmelserna till profangrekiskans förmån. D: s gode vän Samuel Ödmann ogillade emellertid skarpt denna reform: »När prästämnen läst hela Chrestomathien, kunna de ej explicera första kapitlet i Matteus». — Vid framställningen av konjugationerna utgick D. i sin grekiska språklära från den s. k. Hemsterhuysiska hypotesen. För att överskyla denna teoris svagheter förspillde D. »skatterna af en sällsynt skarpsinnighet och behaget af ett föredragningssätt, ovanligt i dessa ämnen» (Tegnér 1825). — I skolundervisningen användes D:s grekiska läroböcker ända in på 1840-talet.

I ecklésiastikkommittén utsågs D. till arbetande ledamot och fick bl. a. uppdraget att ändra en del gamla psalmer, som upptagits i 1793 års provpsalmbok. Jämte några nya original och flera bearbetningar (även av provpsalmbokens nytillskott) föredrog D. redan i juni 1796 sina ändrade psalmer och vann kommitténs gillande. Först år 1807 utgåvos D: s »Psalmer» (med smärre till-lägg) av ärkebiskop Lindblom, som försåg dem med ett erkännsamt företal. Några av dem brukas ännu ganska ofta; t. ex. 92, 164, 170, 220, 306, men ingen av dessa är D: s original, ej heller har någon av dem sin sista form från D: s hand. Hur nära den Wallinska psalmstilen D. kan komma, visar en halvstrof med ett antitespar som detta (n:o 306:4): »Förlorat är / Allt det besvär / Som grävs i jorden neder, / Den lycka — lek, / Den visdom — svek, / Som högre mig ej leder.» Själva tanken är även typisk för D: s och hans store lärjunges kristnade nyhumanism. Den föregående strofen (306:3) går i den neologiska dygdepsalmens stil och är alltigenom D: s eget verk. Det herrnhutiska arvet kan bl. ä. spåras i bearbetningen av Qvirsfeld-Amnelius' »Skåder, skåder nu här alle» (92), där D. formulerat den nuvarande lydelsen av omkvädet och nyskrivit sista strofen: »Har du, människa, ett hjärta» med den karakteristiskt förändrade raden: »Så, som Jesu kärlek var...» Den enda 1819 bibehållna av D: s 'nya' psalmer, nattvardsbetraktelsen »Milde människornas Vän» (81), får kanske betraktas som »en degenererad avkomling» till Thomas' ab Aquino »Lauda Sion Salvatorem», med vilken den historiskt äger samband. Bland D:s originalpsalmer funnos några av starkt neologisk hållning, bl. a. behandlande »Guds allestädesnärvarelse» och »Gud (Låvsång)», av vilka den sistnämnda ger uttryck åt tron på en i detalj förutbestämd och genomförd världsharmoni. En »Psalm om frid» är ett märkligt prov på upplysningstidens starkt pacifistiska tendens, där den fredliga värnplikten med »idoghetens vapen» mot »berg och träsk» tydligt förordas. — I Pastoralutskottets psalmboksförslag 1810, som aldrig blev tryckt, hade intagits 71 av D: s 79 psalmer, i 1814 års »Förslag till kyrkosånger» något över 30, i 1819 års psalmbok ett tjugutal — en reduktion, som nog var väl motiverad. Men genom sitt exempel torde D. ha visat både Chorseus och Wallin vägen till psalmdiktningens arbetsfält — i varje fall är det till honom, de närmast ansluta sig i sina egna tidigare omarbetningar av äldre psalmer.

Som prebendekyrkoherde i Uppsala-Näs skall D. ha nedlagt ett intresserat arbete. Någon föreställning om hans verksamhet som församlingslärare och själasörjare torde man kunna bilda sig av hans betraktelser över »Tio Guds bud», som med företal av J. O. Wallin utgåvos 1822. Vi möta i dessa brett anlagda samtal talrika prov på en högt uppdriven moralisk finkänslighet, snarast med pietistisk ursprungsbeteckning, om än i neologisk språkdräkt. Stundom kan väl ock en swedenborgsk tankegång spåras, t. ex. då frågan om livet efter detta vidröres. (Gud ställer icke till något plågomedel, utan människan själv ställer till det. När den ogudaktige dör, är det hans begär, som utan föremål oupphörligen plåga honom — jmfr sv. ps. 462:5. Elaka makar bliva djävlar i den nedersta avgrunden, men gudfruktiga, trogna makar fortsätta sina själars äktenskap under en vällust, mot vilken ingen jordisk är att förlikna osv.)

D: s lärjungar prisa enstämmigt hans karaktär, hans begåvning, hans vinnande umgängessätt och hans eminenta läraregenskaper. »Hans hela själ låg i hans föredrag», det fanns hos honom ämne till »en svensk Lavater», hans framställningssätt gjorde föreläsningstimmarna till »en högtid ej för smaken blott eller för snillet, utan äfven för hjärtat» (Biberg). Han förmådde till den språkvetenskapliga analysen foga den estetiska och låta det hela mynna ut i ett kongenialt återgivande av originaltextens skönhet. En förnimmelse av andlig lyftning meddelade sig till åhörarna. »Känslan för det sköna och känslan för det goda hade hos honom sammansmultit i ett klart och livligt medvetande av deras i grunden samma väsende ... Man trodde sig höra en Profet, som, invigd  i högre världars hemligheter, sänkte rösten för att tala med jordens okunniga barn...» (Wallin). Man såg upp till honom »såsom till en siare eller ett helgon» (Afzelius). »Vad som förhöjde intresset för honom var,det uttryck av lidande, den olyckans martyrgloria, som omgav honom» (von Beskow). I samtida brev namnes D. ofta »den olycklige Dahl» — hans hemliv stördes genom hustruns nyckfullhet, nöjesbegär och slösaktighet. På en i Uppsala cirkulerande fingerad bokförteckning annonserades »Capricerna; lärorik roman, uplagd af Fru Dahl, på hennes mans bekostnad». Under D: s sista levnadsår flyttade hon till Stockholm med sina döttrar, och D. måste-till sist, ruinerad, sälja sin gård i Uppsala. Nådårsinkomsterna gingo efter hans död till kreditorerna.

Till sitt yttre beskrives D. som »mycket mager och blek, koppärrig och rödögd. I sällskap tyst och modest, har lågt målföre» (M. Floderus). Desto märkligare är det, att »under den lättsinnigaste, flyktigaste tid, Akademien måhända upplevat» (Bibergs uttryck), just denne i snart sagt alla yttre hänseenden ogynnsamt ställde man i så sällsynt grad tillvunnit sig den studerande ungdomens kärlek och vördnad. — Ämbetsskrivelser av D. och brev från honom till G. A. Reuterholm finnas i riksarkivet-och ett tjugutal brev till åtskilliga samtida i Uppsala universitetsbibliotek.

Författare

B. LlEDGREN.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: a) akad. avhandl. och program: se G. Marklin, Cata-logus disputationum Lidenianus continuatus, 1 (1820) och E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1701—1854 (1908). — b) övriga skrifter: Då Hans Excellence Kongl. Maj: ts och Swea rikes råd, president uti Kongl. Cancellie collegio .. . högwälborne grefwe, herr Gustaf Philip Creutz, emottog cancel-lariatet wid Kongl. academien i Upsala, den 5 aug. 1783 (Stockholms posten 9 jan. 1784; anon.). — .Öfver freden imellan Sverige och Ryssland, som af slutades den 19 aug. 1790. Tal inför Kongl. academien i Upsala, hållet den 5 oct. Upps. [1790]. 4: o 17 s. — Till minne af framledne professoren. . . herr magister Carl Aurivillius; tal. ... hållet inför Vestgötha landskap å Academien i Upsala d. 8 mars 1790. Upps. 1793. 40 s. — Grammatica latina. Latinska språkläran. Upps. 1796. (1), 279 s. (Anon.) 2: a uppl. [Utg, med förord, af Jonas Svedbom.] Härnösand 1816. (10), 258 s, 1 bl. (Anon.) 3:e uppl. [med utsatt förf .-namn]: Christopher Dahls Latinska språklära,... med ett förord om wärdet af lärda scholor . . . af Jonas Svedbom. Sthm 1831. X, 258 s, 1 bl. (Svedboms förord är detsamma som ingick redan i 2: a uppl.) — Parentalia. .. ecclesia; Sviogothicae archiepiscopo ... Unoni von Troil . .. dicta Upsalire die xxx nov. mdccciv. Upps. 1806. 4: o (1), 135 s, 1 portr. — Psalmer. Kongl. ecclesiastique committeen den 12 jun. 1796 före-dragne. Upps. 1807. (6), 152, (2) s. (Inneh. 79 psalmer, av vilka något över 30 senare upptogos i 1814 års Förslag till förbättrade kyrko-sånger och ett 20-tal i 1819 års Psalmbok.) — Chrestomathia grasca. Grekisk läsbok. Upps. 1808..(8), 248 s. 4-grav. tit.-bl. 2: a uppl. Örebro 1814. (1), 248 s. 4-grav. tit.-bl. (En senare uppl. utgavs även Åbo 1827, vilken dock på ett ex. när blev förstörd vid Åbo stads brand s. å.) — Grammatica graeca. Grekiska språkläran. [Jämte:] Lexicon chrestomathia; graecae. Ordbok för grekiska chrestomathien. Upps. 1809. XXX, (1), 390, 162 s. 4- grav. tit.-bl. 2: a-uppl. Örebro 1814. (1), XXX, 390, 162 s. 4-grav. tit.-bl. — Inträdes-tal [om grekiska uppfostrings-läran] i Kongl. Vitterhets- historie- och antiquitets- academien den 15 aug. 1804 (HA Handl, D. 9, Sthm 1811, s. 306—362; med sekreterarens svar ibid, s. 363—364). — Tio Guds bud förklarade. [Med företal af J. O. Wallin.] Sthm 1822. (6), 193 s.

Handskrifter: Öfversättning af Ciceros Catilinariska tal (prisbel. av. Sv. akad. 1789; övers, ej bevarad i akad:s arkiv). — Memorial [ang. författandet av en grekisk chrestomati och en grekisk grammatik] (Bil. till kanslersgillets protokoll 30 apr. 1807, RA).

Källor och litteratur

Källor: Uppsala univ.-kanslers skrivelse till K. M:t 20 okt. 1790 (meritförteckn.), RA. — A. A. Afzelius, Minnen (1901); B. von Beskow, Lefnads-minnen (1870; ny uppl. 1928); Prosten Matthias Floderus' teckning af Uppsalaprofessorerna 1809 (Personhist. tidskr., 1922); Sv. akademiens dagbok 1786 —1789, utg. af H. Schiick (1916); S. Ödmann, Skrifter och brev, utg. av H. Wijkmark, 2 (1925). — Cl. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3: 1—2 (1913—14); J. W. Beckman, Den nya sw. psalmboken... (1845—75); N. F. Biberg, Lefvernes beskrifning öfver... doctor Chr. Dahl (HA Handl., 11, 1822); Biogr. lexicon öfver namnkunnige svenska män, 4 (1838); J. E. Fant & A. Th. Låstbom, Upsala ärkestifts herdaminne, 2 (1843); A. Hildebrand, Sv. kyrkans psalmbokskomitéer. .. (1884); N. Jacobsson, Från en forskningsresa till Herrnhut (Kyrkohist. årsskr., 1903); dens., Den sv. herrnhutis-mens uppkomst (1908); E. Liedgren, J. O. Wallins ungdomsutveckling (Kyrkohist. årsskr., 1910); dens., Wallins läroår som psalmdiktare (1916); dens., Svensk psalm och andlig visa (1926); G. Ljunggren, Sv. akademiens historia, 1 (1886); B. W. Lundstedt, Bidrag till kännedomen om grekiska språkets studium vid de sv. läroverken (1875); Edv. Rodhe, Kyrka och skola i Sverige under 1800-talet, 1 (1908); O. Th. L. Sjöfors, Kanslärsgillet och 1807 års skolordning (1919); R. Sundelin, Swedenborgianismens historia i Sverige under förra århundradet (1886); J. O. Wallin, Företal till Tio Guds bud förklarade af Chr. Dahl (1822); J. W. Warholm, Skara stifts herdaminne, 1—2 (1871—74); H. Wiikmark, Studier till den Wallinska psalmbokens fram- komst, 1 (Kungsholmens realskolas årsredogörelse 1905/06).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christopher Dahl, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15771, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. LlEDGREN.), hämtad 2019-01-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15771
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christopher Dahl, urn:sbl:15771, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. LlEDGREN.), hämtad 2019-01-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se