Carl G Ekman Fotografi

Carl Gustaf Ekman

Född:1872-10-06 – Munktorps församling, Västmanlands län
Död:1945-06-15 – Gustav Vasa församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, Tidningsredaktör, Statsminister, Finansminister, Försvarsminister


Band 13 (1950), sida 14.

Meriter

Ekman, Carl Gustaf, f. 6 (ej 5) okt. 1872 i Munktorps sn (Västm.), d. 15 juni 1945 i Stockholm (Gustav Vasa). Föräldrar: lantbrukaren, grundläggaren och soldaten Carl Erik Ekman-Kraft och Josefina Fredrika Säfström. Genomgick enskild skola i hemtrakten; arbete som dräng; lärling som grundläggare i Köping 1887; studier vid handelsskola där 1891; chef för Västmanland-Närkes distrikt av Templarorden 1893; elev vid Kristinehamns praktiska skola 1894–95; redaktör av Malmköpings Tidning 1 juni–1 okt. 1896; redaktionssekr. i Bärgslagsbladet 1 okt. 1896–1 juli 1897; huvudkassör i Nykterhetsvännernas sjuk- och begravningskassa i Eskilstuna och redaktör av Sjukkassebladet 1 juni 1897–1 april 1908; revisor i Templarorden 1897; chef för Templarorden 1899–1909, skattmästare där 1909—22; stadsfullmäktig i Eskilstuna 1902–13 (led. av beredningsutskottet från 1905, stadsfullmäktiges v. ordf. från 1910); led. av Frisinnade landsfören: s förtroenderåd 1902, av dess arbetsutskott 1907; led. av Södermanlands läns landsting 1907–13; redaktör av Eskilstuna Kuriren 1 april 1908–1 juli 1913; v. ordf. i Södermanlands stadshypoteksfören. 1908–14; led. av riksdagens första kammare 1911–28 och av andra kammaren 1929–32 (led. av statsutskottet 1912–26 och ordf. för dess 3:e avd., led. av särskilda utskottet nr 2 1912 och 1917, av särskilda utskottet 1913 och 1924, av särskilda utskottet nr 3 urtima riksdagen 1919; led. av utrikesnämnden 1923–26, 1929 och 1930, ordf. i första särskilda utskottet 1925 och i andra särskilda utskottet 1926, i särskilda utskottet 1930); led. av första kammarens liberala partis förtroenderåd 1913; redaktör av Aftontidningen 1 juli 1913–1 maj 1918; statsrevisor 1916–18; suppl. för fullmäktige i riksgäldskontoret 17 april 1918–24 maj 1923, fullmäktig 24 maj 1923–27 maj 1925 och 15 mars 1929–7 juni 1930, tillika andre deputerad under olika perioder juni 1929–februari 1930; överrevisor vid Statens järnvägar 1919–25; chef för Nationaltemplarorden 1922–26; ordf. för Frisinnade folkpartiet 1923; revisor i konungariket Sveriges stadshypotekskassa 1925; riksbanksfullmäktig 1925–26; statsminister 7 juni 1926–2 okt. 1928, chef för Finansdep. 7 juni–30 sept. 1926;. överrevisor i Vattenfallsstyr. 1928; ordf. i Sv. bostadskreditkassan 1929; revisor i Sveriges allm. hypoteksbank 1929–30; statsminister 7 juni 1930–6 aug. 1932, chef för Försvarsdep. 7 juni 1930–19 juni 1931; led. av Folkpartiets förtroenderåd aug. 1934. – Led. av kommittén angående statens, kommunernas, landstingens och hushållningssällskapens frigörande från ekonomiskt beroende av rusdrycksmedlen 28 aug. 1909–jan. 1912, av nykterhetskommittén 17 nov. 1911–5 aug. 1920, av sakkunniga för utredning i fråga om med sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden m. m. 6 juni 1912–30 maj 1918, av sakkunniga för utredning rörande statsanstalter för vård av alkoholister m. m. 19 sept. 1913–23 nov. 1914, av sakkunniga för verkställande av utredning beträffande månadslönarnas vid marinen anställande, avlöning och pensionering 28 nov. 1917–8 mars 1920, av sakkunniga för utredning om ersättning till olika yrkesgrenar med anledning av den nya rusdryckslagstiftningen 31 dec. 1917–1919; från 1918 led. av löneregleringskommittén 3 okt. 1902–29 juni 1923; ordf. i kommunikationsverkens lönekommitté 28 juni 1918–31 mars 1923; led. av kommissionen för begränsning av de militära utgifterna 18 dec. 1918–12 nov. 1919, av försvarsrevisionen 12 nov. 1919–15 mars 1923; ordf. bland sakkunniga för utredning beträffande vissa allmänna föreskrifter i anledning av för tjänstemän vid domänverket utfärdat avlöningsreglemente m. m. 22 juni–10 dec. 1920; led. av postsparbankssakkunniga 16 juli 1920–31 maj 1922; ordf. i lönekommittén 29 juni 1921–12 okt. 1923, i byggnadsstyrelsesakkunniga 29 juni 1923–1925, i sakkunniga för behandling av frågan om justitierådens och regeringsrådens ställning i löne- och pensionsavseende 18 juni–11 sept. 1925; ordf. i flottkommittén 18 juni 1925–7 juni 1926; ordf. bland sakkunniga angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas ställning i avlönings- och pensionshänseende 27 nov. 1925–16 jan. 1926; ordf. bland sakkunniga för behandling av frågan angående hovrätternas löneförhållanden m. m. 26 febr.–7 juni 1926; led. av statens sjukvårdskommitté 12 mars 1929–17 maj 1934; biträde vid behandling av uppkommande spörsmål av speciell ekonomisk natur hos sakkunniga för biträde åt lantmäteristyrelsen vid utredning rörande lantmäteriundervisningens ordnande 27 april 1929–3 juli 1930.

G. 18 okt. 1900 i Dunkers sn (Söd.) m. Laura Maria Widlund, f. 20 aug. 1879 där, dotter av lantbrukaren och läraren i Dunker Carl Eric Widlund och barnmorskan Sara Birgitta Nilsson.

Biografi

Carl E. växte upp i ringa omständigheter och kom redan som tolvåring ut i förvärvsarbete. Några år var han dräng i hemsocknen. Under denna tid undervisades E. två dagar i veckan av baptistpredikanten fil. kand. E. Nykvist (sedan utflyttad till U. S. A.), vilken utövade stort inflytande även på E:s livsåskådning. År 1887 flyttade han till Köping, där han, samtidigt som han försörjde sig som lärling i faderns yrke, genomgick en handelsskolekurs. I Köping stiftade han bekantskap med nykterhetsrörelsen och fick den första kontakten med den politiska liberalismen. Han anslöt sig där 1888 till templet 45 Venus av Templarorden, det 1883 bildade svensk-amerikanska nykterhetssällskap, som 1884 införts i Sverige och där verkade för liknande mål som den 1879 i Sverige introducerade Godtemplarorden (jfr bd 12, s. 748 ff. och nedan s. 20). E. blev redan efter fem år (1893) och vid 21 års ålder chef för Templarordens Västmanland–Närkedistrikt. Efter att ha genomgått Kristinehamns praktiska skola 1894–95 lämnade han sitt yrke som grundläggare och anställdes av den liberale tidnings- och nykterhetsmannen Alfred Stärner som redaktör för Malmköpings tidning. Betydelsefullt för E:s senare utveckling blev hans inträde 1896 som redaktionssekreterare i Stärners tidning Bärgslagsbladet, där han fick den nödvändiga inblicken i de tidningstekniska problemen. Men dessa erfarenheter kom han icke omedelbart att utnyttja, enär arbetet i nykterhetsrörelsens tjänst kom att kräva honom helt. År 1897 blev han kassör i nykterhetsvännernas allmänna sjukkassa, vilket föranledde hans flyttning till Eskilstuna. Genom ett kraftfullt och skickligt ingripande i en förskingringshistoria inom orden lyckades E. ytterligare bredda grunden för det förtroende han åtnjöt och 1899 – vid 26 års ålder – valdes han till Templarordens högste chef i Sverige.

Denna starka position bland nykterhetsfolket underlättade E:s inträde också på den politiska banan. Mer än lokal berömmelse hade han vunnit redan genom sin insats i »kampen om Eskilstuna» år 1897, då han i en rad debatter mot den sedermera så berömde socialdemokraten F. V. Thorsson förgäves sökte vinna Eskilstuna för liberalismen. I kommunalpolitiken inträdde han 1902, då han invaldes i Eskilstuna stadsfullmäktige. Samma år deltog han i grundandet av Frisinnade landsföreningen. Vid konstitueringsmötet i Stockholm blev han insatt i det utskott, som skulle upprätta förslag till förtroenderåd och granska förslaget till program och stadgar. I likhet med de flesta medlemmarna av detta utskott, bl. a. Karl Staaff, Daniel Persson i Tällberg, grosshandlare E. Röing i Göteborg, bleckslagarmästare H. Kvarnzelius, borgmästare C. Lindhagen och hemmansägaren Per Olsson i Fläsbro, invaldes E. i förtroenderådet. Hans första mera betydelsefulla handling där var att tillsammans med Stärner i maj 1902 yrka på omredigering av det av Staaff och David Bergström utarbetade förslaget till valprogram för höstvalen till andra kammaren. Den Ekman-Stärnerska linjen innebar ett betonande av kravet på allmän rösträtt utan de inskränkningar, som liberala samlingspartiet hade gått med på i riksdagen. Det blev också denna linje, som accepterades av förtroenderådet och kom till uttryck i valprogrammet.

Överhuvud spelade E. en förhållandevis viktig roll i Frisinnade landsföreningens arbete i rösträttsfrågan, och den redaktionskommitté, som hade att upprätta förslag till landsföreningens valprogram 1905, bestod av David Bergström, Staaff, E., Stärner och partisekreteraren Arvid Grundel. År 1906 invaldes E. i förtroenderådets s. k. delegation och året därpå i landsföreningens arbetsutskott. Ungefär samtidigt började också hans speciella erfarenheter att utnyttjas i det statliga utredningsarbetet, till en början i sjukkassefrågor och senare i sjuksköterskekommittén.

E. utsågs 1908 till redaktör för Eskilstuna Kuriren. Lika litet som tidigare visade han här någon utpräglad journalistisk talang, men hans något tunga stil var ett gott uttryck för den sakliga tyngd och det konsekventa omdöme, som brukade prägla hans inlägg i olika frågor. Han frångick icke sin radikala hållning i vare sig rösträtts- eller nykterhetsfrågor, men betonade den icke på ett sätt, som omöjliggjorde samarbete med andra åsiktsriktningar. År 1911 inträdde han som representant för Gävleborgs län i första kammaren. Hans jungfrutal för det lokala vetot beträffande detaljhandeln med brännvin ger ett gott exempel på hans läggning som politisk debattör. Han förenade styrka i den sakliga argumenteringen med utpräglad förmåga att koncentrera sitt angrepp på motståndarens svaga punkter och att själv nå fram till användbara alternativ.

Genom sitt arbete i riksdagen skaffade sig E. nu på kort tid en bred och djup kunskap också på områden, som lågo utanför det nykterhetspolitiska fältet. Redan 1912 blev han ordinarie ledamot av statsutskottet och 1913 invald i Första kammarens liberala partis förtroenderåd. Han deltog i riksdagsdebatterna med inlägg i försvars-, finans-, löne-, skatte-, undervisnings- och kommunikationsfrågor samt då det gällde att hävda de liberala frihetskraven. Genom att ofta komma med någonting nytt i sak lyckades han så gott som alltid vinna intresse för sina inlägg, men han tillhörde icke dem, som man väntade de verkligt stora insatserna av. Därför var det naturligt, att E. ej invaldes i det femmannaråd, bestående av Daniel Persson i Tällberg, Nils Edén, Raoul Hamilton, Kvarnzelius och A. Petersson i Påboda, som efter Staaffs död 1915 kom att utgöra partiets ledning.

1914 års händelser hade emellertid försvagat stads- och kulturliberalernas position i landsföreningen, medan de nykterhetsradikala stärkt sin ställning. Vid uppgörelsen i försvarsfrågan aug. s. å. meddelade Staaff i brev till Hj. Hammarskjöld, att medverkan för regeringens förslag kunde påräknas från Liberala samlingspartiet, icke därför att man ändrat åsikt i sakfrågan utan på grund av tidsläget. Flera liberala tidningar opponerade dock mot denna »kapitulation», några i den skarpa formen, att det sades »Skilsmässans stund är inne» – dit hörde E:s organ Aftontidningen (9 aug.). Sedan försvarsfrågan för de närmaste åren förts åt sidan, riktades alltmera intresset på nykterhetsfrågan, där motsättningarna inom landsföreningen voro störst. Vid 1914 års landsmöte hade ett förslag i förbudsvänlig riktning framförts av E. och samlat ett 50-tal röster och allmänt ansåg man, att landsföreningen vid den programrevision, som skulle äga rum vid landsmötet 1915, skulle inta en bestämd förbudsståndpunkt. I ett tal i Immanuelskyrkan i Stockholm 9 juli 1913 hade Staaff uttryckligen markerat sin anslutning till förbudsståndpunkten (Rönblom) och föreföll beredd att i sitt programförslag till landsmötet 1915 upptaga totalförbudet. Genom Staaffs död uppsköts visserligen utvecklingen, men förbudsvännerna hävdade sin mening från talarstolar och i skrift. E., som 1913 blivit redaktör för Aftontidningen i Stockholm, stod därvid i främsta ledet. I en stor nykterhetsdebatt i riksdagen 1917 gick han så långt, att han yrkade avslag även på mycket nykterhetsvänliga alternativ till förbudet under motivering, att dessa blott voro skenlösningar. Tydligast kom denna uppfattning till uttryck i en mycket uppmärksammad diskussion med Ivan Bratt 1918.

E. framförde givetvis förbudsfrågan även inom Frisinnade landsföreningen. Belysande är hans ståndpunkt vid utarbetandet av 1917 års valprogram. Edén, som nu blivit ende partiledare, framlade inom verkställande utskottet ett förslag till formulering i nykterhetsfrågan, som på förbudsvänligt håll icke ansågs tillräckligt bindande. E. framlade ett motförslag, som innebar, att rusdryckshanteringen fullständigt måste tillbakaträngas och restriktionslagstiftningen bibehållas, tills totalförbud införts. Då E. icke ansåg sig kunna jämka på sitt förslag, begärde han omedelbar votering men varnades av Schotte för att driva sin ståndpunkt för långt, då det vore oklokt att vid denna tidpunkt låta en brytning inom partiet inträffa. På detta svarade E., att man måste låta meningsskiljaktigheterna komma till synes och icke gå fram med »en hoplappad enighet, som ej håller». I den följande voteringen segrade Edéns förslag, sedan det omarbetats i tydlig nykterhetsvänlig riktning – dock utan att förbudstanken kom till uttryck.

Det är emellertid omöjligt att avgöra, om E. redan vid denna tidpunkt ville införa förbudslinjen i Frisinnade latidsföreningens program även till priset av partiets sprängning. Personligen ville han i varje fall ej bli ansvarig för en brytning. Vid de följande landsmötena gav han ständigt sina förslag i nykterhetsfrågan en karaktär av mellanlinje mellan den extrema förbudslinjen och Edens och stadsliberalernas ståndpunkt, och intog en utjämnande hållning mellan »norrlandsfrisinnet» och »professorsliberalismen». I viss mån kan man säga, att E. redan på de frisinnade landsmötena började tillämpa den taktik, som man beträffande hans senare partiledarskap i riksdagen kallat vågmästarpolitik. De extrema förbudsvännerna utgjorde enligt en ungefärlig beräkning 40 % av representationen vid landsmötena under åren kring 1920, och förbudsmotståndarna voro ungefär lika många. De resterande 20 % tillhörde den grupp av förbudsvänner, för vilka E. var ledaren. Med hjälp av dessa 20 % blev hans inflytande på besluten avgörande. Men klyftan inom partiet blev trots allt bredare. Signifikativ blev utbrytningen av Stockholms nykterhetsvänliga medborgarförening ur Stockholms frisinnade valmansförening i januari 1921.

Jämsides med motsättningarna i nykterhetsfrågan funnos andra sådana inom det liberala partiet. När detta senhösten 1918 accepterat det socialdemokratiska kravet på utskyldsstreckets slopande vid kommunala val, betydde det en radikalisering av det liberala programmet i rösträttsfrågan och vållade åsiktsbrytningar inom partiet. Bl. a. skall E., som ju satt i förtroenderådet, ha motsatt sig regeringens planer på denna punkt, troligen vid partisammanträde den 14 nov. 1918 (Andrén, Gerdner). Även eljest visade sig E. icke hågad för samarbete med socialdemokraterna. Då regeringen Edén sålunda gjort förslag 14 okt. 1919 till fortsatt samverkan mellan de båda partierna, mötte detta starkt motstånd från några stadsrepresentanter ur det förbudsfrisinnade lägret, nämligen E., Felix Hamrin och Gustav Rosén. Enligt vad V. Rydén meddelat den Socialdemokratiska partistyrelsen, önskade dessa och den grupp de ledde »till varje pris» få slut på samarbetet. Edén drev emellertid motståndet tillbaka och vid den votering om samverkan, som slutligen ägde rum, fick regeringsledningen ett 70-tal röster mot 9 eller 10, till vilka senare E. hörde.

På det nykterhetspolitiska fältet föll ett avgörande hösten 1922, då en folkomröstning ägde rum för utrönande av om opinionen i landet var för ett rusdrycksförbud. E. var nu chef för Nationaltemplarorden, som bildats genom sammanslagning av Templarorden och National Good Templarorden, och han blev den ledande organisatören av agitationen för förbud. Omröstningens resultat blev en bitter besvikelse för honom. Förbudsviljan i landet var ej så stark (49 %), att ett rusdrycksförbud kunde genomföras; det måste ställas på framtiden. Tänkbart är därför, att förbudsvännerna skulle avstått från att genomdriva ett uttalande i förbudsvänlig riktning, om icke i frågan om landsföreningens ställningstagande i nykterhetsfrågan blandat sig önskemål från deras sida om ett skifte i partiets ledning. Det hade småningom blivit allt klarare, att E. bättre än någon annan verkligen representerade landsmötets flertal med dess starka förankring i landsbygdsintressen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen – detta trots att E. själv icke var frikyrkoman. E. hade även – särskilt via statsutskottet, där han avancerat till ordförande på tredje avdelningen – vunnit stort inflytande i riksdagen och kommit att framstå som en av de ledande politikerna i landet. Även ur denna synpunkt hade han en stark ställning som kandidat till partiledarposten.

Klarast visade sig E: s betydelse vid behandlingen av den kungliga propositionen 1923 om ändrade direktiv till arbetslöshetskommissionen. Denna proposition behandlades av statsutskottets tredje och fjärde avdelningar med E. som ordförande, och utskottet föreslog till skillnad från propositionen regler, som regeringen icke ansåg sig kunna acceptera. Första kammaren följde utskottets förslag, medan propositionen vann majoritet i andra kammaren. Statsutskottet utarbetade då under E:s ledning ett sammanjämkningsförslag, som accepterades av andra kammaren. Vid debatten i första kammaren visade sig emellertid, att E. ändrat ståndpunkt. Han yttrade, att hans anslutning till sammanjämkningsförslaget lämnats under förutsättning, att arbetslöshetskommissionen icke skulle förändras, men att, med de omplaceringar som skett inom kommissionen, denna förutsättning fallit bort. På E:s förslag avslogs sammanjämkningsförslaget i första kammaren. Detta medförde gemensam omröstning, och i denna segrade första kammaren, d. v. s. E:s och statsutskottets ursprungliga förslag. E:s hållning ledde till den andra ministären Brantings fall.

Den av E. redovisade anledningen till att han lämnat sammanjämkningsförslaget måste ses i ljuset av att han själv erbjudits ordförandeposten i arbetslöshetskommissionen men tackat nej med motivering, att han – då han ej mottagit erbjudandet som privat riksdagsman utan som representant för de frisinnade – icke kunde anta den utan att först ha underhandlat med sitt parti. Innan riksdagen ännu tagit ställning till frågan om direktiven, utpekades ryktesvis E. som den blivande finansministern i den regering, som man på sina håll väntade, att Edén skulle bilda efter regeringen Brantings eventuella demission. Om E. verkligen varit beredd att acceptera denna roll vet man ej, eftersom icke Eden utan högerledaren Trygger fick uppdraget att bilda ny regering. I den Tryggerska regeringen var E. erbjuden en plats men avböjde.

Den 27 maj 1923 började ett extra landsmöte, som delvis framtvingats av förbudsvännerna. Mötet hade föregåtts av en behandling av programmets nykterhetspunkt i förtroenderådet, vilket överlämnade till en delegation inom sig att söka framkomma med ett medlingsförslag mellan ståndpunkterna. I delegationen placerades Edén och redaktör E. Alkman från förbudsmotståndarhåll, E. och redaktör Elof Ljunggren från förbudssidan samt tre representanter för en mellanståndpunkt, David Bergström, E. A. Nilson och Elisabeth Tamm. Trots ett ivrigt arbete av framför allt David Bergström för att få fram en kompromiss kunde man blott enas om en ingress, som innebar, att partiet ville arbeta för folknykterhet i folksed och allmän opinion, stödja upplysningsarbetet i nykterhetsfrågan, bekämpa lönnbränneri och smuggling samt arbeta för statens oberoende av rusdrycksinkomsterna. Till denna ingress föreslogo E. och Ljunggren följande fortsättning: »I den mån utvecklingen skapar förutsättningar för en lagstiftning i förbudsriktning, känner det frisinnade partiet sig av sin demokratiska, socialreformatoriska grundsyn förpliktat att jämväl i nämnda avseende realisera folkets önskemål och främja dess bästa.» Eden och Alkman åter refererade till den nyss skedda förbudsomröstningen och avförde därefter frågan om förbud som »ett för närvarande icke aktuellt lagstiftningsspörsmål». Helt avvisande till förbudet ställde man sig dock icke. Fortsättningen löd nämligen: »Skulle denna fråga under det fortsatta nykterhetsarbetet ånyo träda i förgrunden, bör den underställas förnyad folkomröstning och avgörandet därefter bero på om tillräckligt stark majoritet uttalar sig för förbudet samt i övrigt garantier vinnas för möjligheten av dess upprätthållande».

Det är nödvändigt att hålla i minnet, att båda sidorna sträckt sig så långt i medgivanden, som man ansett sig kunna och att i följd därav intet av förslagen väckte odelat gillande hos vare sig förbudsvännerna eller förbudsmotståndarna. Efter långvarig debatt gingo de extrema förbudsvännerna med på det Ekman–Ljunggrenska förslaget, och efter starka meningsbrytningar antogs detta av landsmötet. Därmed var brytningen inom landsföreningen ett faktum. Eden och hans meningsfränder utträdde ur landsföreningen, och E. valdes till ordförande i förtroenderåd och verkställande utskott. Också i riksdagen fick brytningen inom Frisinnade landsföreningen sina självfallna återverkningar. Av Liberala samlingspartiets 77 riksdagsmän bildade 50 under E:s ledning ett parti, Frisinnade folkpartiet, medan huvuddelen av de övriga konstituerade sig under namn av Liberala riksdagsgruppen med Eliel Löfgren som ordförande.

De följande årens praktiska politik kom icke att visa några större motsättningar i nykterhetsfrågan mellan det liberala och det frisinnade partiet, trots att partisprängningen ägt rum på denna fråga. Däremot visade sig motsättning i försvarsfrågan. De frisinnade ivrade där i vida högre grad än liberalerna för nedrustning. E. blev 1925 ordförande i det särskilda utskott, som tillsattes för att behandla den Sandlerska regeringens försvarsproposition (Branting hade dött jan. 1925). Försvarsministern, Per Albin Hansson, hade i denna nära anslutit sig till ett sammanjämkningsförslag, som vid 1924 års riksdag framkommit från frisinnat håll som en kompromiss mellan högerns och socialdemokraternas ståndpunkter. Efter hetsiga debatter, i vilka E. spelade en mycket framträdande roll, antog riksdagen en försvarsordning, som i huvudsaklig anslutning till propositionen föreslagits av det särskilda utskottet. Enligt den nya försvarsordningen indrogos 17 regementen eller kårer, och organiserades armén på fyra i stället för sex fördelningar. Å andra sidan upprättades emellertid ett särskilt flygvapen.

Vid 1926 års riksdag blev E. ordförande i det särskilda utskott, som behandlade regeringens proposition om ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Utskottet gjorde viktiga modifikationer i det av regeringen framlagda programmet, och dessa försvarades av E. i första kammaren. Även i andra frågor höll han bemärkta anföranden. Dessa överskuggades emellertid helt av hans inlägg vid riksdagens slut.

Enligt gällande direktiv för arbetslöshetshjälpen skulle vid konflikter i ett fack i konflikten icke indragna arbetslösa arbetare i viss utsträckning, olika för olika fall, avstängas från arbetslöshetshjälp. Direktiven gåvo däremot icke någon uttrycklig föreskrift, huruvida dessutom arbetslösa arbetare, som icke voro invecklade i konflikten och icke utan vidare skulle avstängas, skulle kunna hänvisas till den arbetsplats, vid vilken rådde konflikt, vid äventyr att mista sin arbetslöshetshjälp, om de ej antogo detta arbete. Vid Stripa gruvfält hade utbrutit en av syndikalister ledd strejk, och till arbetsplatsen hänvisade arbetslöshetskommissionen på våren 1926 vissa arbetslösa. Efter överklagande upphävdes kommissionens beslut av Kungl. Maj:t. Kort därefter avgav statsutskottet utlåtande över propositionen om anslag till lindrande av arbetslösheten. I utlåtandet behandlades Stripafallet, och utskottet föreslog – mot reservation av utskottets socialdemokratiska ledamöter — ett positivt uttalande från riksdagens sida, att i vissa fall hänvisning av arbetslösa skulle kunna äga rum till arbetsplats, å vilken rådde arbetskonflikt. Innan frågan togs upp inom utskottet i dess helhet, hade den behandlats på utskottets tredje avdelning, där E. som ordförande haft ledningen vid utlåtandets utarbetande. I den följande riksdagsdebatten höll han ett mycket uppmärksammat anförande. Debatten fick en utpräglat juridisk läggning – från borgerligt håll angavs utlåtandet vara ett förtydligande, från regeringens och från socialdemokratisk sida hävdades, att det innebar en skärpning av de gällande direktiven. Härmed må vara hur som helst; utlåtandet innebar i varje fall ett underkännande av regeringens ståndpunkt. Debatten slutade med att utskottets utlåtande godtogs av båda kamrarna, och följande dag inlämnade regeringen Sandler sin avskedsansökan.

E:s tid var nu kommen. Han erhöll omedelbart uppdrag att bilda den nya ministären, som utnämndes den 7 juni 1926.1 regeringen ingingo givetvis Frisinnade folkpartiets främsta krafter. E. själv blev stats- och finansminister, och de frisinnade riksdagsmännen G. Rosén, F. Hamrin och N. J. F. Almkvist blevo respektive försvars-, handels- och ecklesiastikministrar. E. hade även lyckats förvärva framstående medarbetare från det liberala partiet; Eliel Löfgren blev utrikesminister, borgmästare Jacob Pettersson i Södertälje socialminister och rådmannen Ernst Lyberg till en början konsultativt statsråd och därefter i september chef för Finansdepartementet. Av de övriga ministrarna märktes professor Johan Thyrén, som just lämnat sitt rektorat vid Lunds universitet och nu blev justitieminister.

Den Ekmanska regeringen hade till underlag i andra kammaren endast 33 röster (28 frisinnade och 5 liberala) och även i första kammaren var dess bas smal. Den måste därför lita på stöd antingen från socialdemokraterna, vilka skildes från majoritetsställning i andra kammaren av endast ett fåtal röster, eller från högern och bondeförbundet. »Vågmästaren» lyckades emellertid; regeringens förslag vunno i allmänhet riksdagens bifall. Vid landstingsmannavalen 1926 praktiserades borgerlig samverkan för första gången i större utsträckning. Riksdagen 1927 utmärktes framför allt av det förslag till reform av den högre skolundervisningen, som ecklesiastikministern J. Almkvist framlade; E. själv var starkt intresserad av skolfrågorna. Förslaget blev synnerligen omstritt och omarbetades i betydande mån i statsutskottet men föranledde positiva beslut i kamrarna (1927 års läroverksreform). Vid 1928 års riksdag framlade socialministern förslag till lagstiftning om kollektivavtal och i samband därmed till upprättande av en arbetsdomstol. Även om detta förslag rådde hård strid, vilken nu utkämpades mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Regeringen segrade i kamrarna, och lagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol utfärdades. Samma år antogs den ännu gällande kommunalskattelagen, sedan året förut ett regeringsförslag fällts med 110 röster mot 109 i andra kammaren. Trots de framgångar regeringen haft blev den emellertid icke långlivad.

Vid valen till andra kammaren på hösten 1928 gjorde de borgerliga en framryckning på socialdemokraternas bekostnad, men det borgerliga parti, som vann mandat, var högern, icke de frisinnade, vilka fingo samma numerär i andra kammaren som förut. Dessutom tillstötte en svår komplikation. E., som önskade flytta över från första till andra kammaren, blev visserligen vald i Stockholm, men Löfgren, som icke erhöll plats på liberalernas lista utan ställdes upp som sprängkandidat, stannade utanför. Löfgren inlämnade då sin avskedsansökan, vilken följdes av hela ministärens. I den situation, som uppstod, gav konungen konteramiral Lindman i uppdrag att bilda den nya regeringen. Sedan Lindman först försökt bilda en borgerlig koalitionsregering, utnämndes den 2 oktober en högerregering med Lindman som statsminister.

I själva verket voro emellertid de frisinnade efter 1928 års val ännu mer utpräglat än förr tungan på vågen i andra kammaren. Genom högerpartiets framryckning hade socialdemokraterna å ena, högern och bondeförbundet å andra sidan kommit att bilda två jämnstora styrkor, mellan vilka de frisinnade rösterna stodo som utslagsgivande. E: s maktställning var därför i realiteten starkare än förr. Den Lindmanska regeringen led åtskilliga nederlag i riksdagen, utan att den dock ansåg sig böra avgå. På våren 1930 tog emellertid E. ledningen i fråga om behandlingen av en politisk fråga av avgörande vikt. Jordbrukets ställning hade blivit katastrofal på grund av det starka prisfallet på spannmål i Amerika och den i följd därav starka konkurrensen med utländskt, prisbilligt vete. Regeringen framlade i detta läge en proposition om förhöjning av tullsatserna på vete och bestämmelse om tvång till inblandning (inmalning) av svenskt vete, då utländskt vete maldes. I det särskilda utskottet, som behandlade regeringsförslaget och i vilket E. var ordförande, segrade emellertid en annan linje. Höjningen av tullsatserna avstyrktes men inmalningsreglerna skärptes. Denna utgång konfirmerades av kamrarna. Riksdagens beslut följdes omedelbart av regeringens avgång och den 7 juni 1930 utnämndes en ny regering Ekman.

De ledamöter av den nya regeringen, vilka voro riksdagsmän, tillhörde samtliga Frisinnade folkpartiet. E. blev nu stats- och försvarsminister, Hamrin finansminister, Bo von Stockenström och David Hansén från första och Ola Jeppsson från andra kammaren jordbruks-, handels- och kommunikationsministrar. Av dem hade von Stockenström såsom jordbruksminister redan tillhört den första Ekmanska regeringen. I övrigt bestod regeringen av ämbetsmän av frisinnad eller liberal läggning. Landshövdingen i Malmöhus län frih. Fr. Ramel blev utrikesminister, justitierådet N. Gärde, som varit konsultativt statsråd i den första Ekmanska regeringen, justitieminister, biskopen i Strängnäs Sam Stadener ecklesiastikminister och byråchefen Sam Larsson socialminister.

Den andra Ekmanska regeringen satte till en början i verket de beslut för stödjande av jordbruket, vilka riksdagen fattat. En grundlig omprövning av försvarsfrågan hade alltmera visat sig önsklig, och i oktober 1930 tillsattes en försvarskommission med Per Albin Hansson som ordförande. Vid 1931 års riksdag lyckades det för socialministern, till E:s särskilda tillfredsställelse, att i riksdagen genomföra en reform av sjukkasseförsäkringen, varigenom denna, som fortfarande skulle ha frivillig karaktär, skulle ge de försäkrade vida större förmåner än förut. År 1932 fick ecklesiastikministern Stadener igenom nya regler rörande förvaltningen av kyrklig jord (ny ecklesiastik boställsordning m. m.). I detta spörsmål hade rått stark meningsskiljaktighet inom regeringen, och den kungliga propositionen var försedd med reservation av finansministern. Trots att ministären hade framgångar i riksdagen, blev emellertid dess tid en av de mest stormiga någon svensk regering haft under fredstid.

Kristi himmelsfärdsdag 1931 besköts en demonstrerande folkmassa i Ådalen av utkommenderad militär för att hindra, att den skulle söka sig ner till ett fartyg med strejkbrytare. Flera personer dödades. Händelsen föranledde starka demonstrationer i hela landet och hårda riksdagsdebatter. E. höll därvid ett stort anförande i andra kammaren, i vilket han hävdade nödvändigheten att upprätthålla ordningen i landet. Däri låg emellertid icke ett gillande av åtgärderna vid Ådalstragedien. En kommission tillsattes för att undersöka hur händelserna utvecklat sig i Ådalen. Samtidigt gjorde regeringen förändringar beträffande länsstyrelsen i Västernorrlands län; bland annat utnämndes ny landshövding. Genom proposition till riksdagen föreslog socialministern inrättandet av en särskild statspolis, så att militär icke skulle behöva utkommenderas till upprätthållande av ordning, vartill den icke fått utbildning. Detta förslag mötte starkt motstånd men drevs igenom, och statspolisen har alltjämt bestått och betydligt vidgats.

Den pågående ekonomiska krisen förvärrades. En vecka efter det England lämnat guldmyntfoten i sept. 1931 upphävdes riksbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld. Arbetslösheten växte, och stora medel gingo åt till dess bekämpande. Lördagen den 12 mars 1932 sköt sig Ivar Kreuger. Man fruktade, att hans fall skulle medföra katastrof för landets ekonomi. Några veckor dessförinnan hade det blivit klart, att a.-b. Kreuger & Tolls och Svenska tändsticksaktiebolagets ställning var undergrävd. På kvällen samma dag som Kreuger dog, fick riksdagen förslag om viss moratorielagstiftning och om stöd för Skandinaviska kreditaktiebolaget till över 100 millioner kronor. Förslagen antogos av riksdagen natten mellan söndagen och måndagen samt stadfästes omedelbart i konselj, så att då bankerna öppnades på måndagen en likviditetskris kunde undvikas.

På sommaren 1932 syntes den ekonomiska depressionen börja lätta, och regeringens prestige torde ha vuxit, kanske särskilt genom det snabba ingripande, som skett vid Kreugerkraschen. Då kom emellertid en avgörande personlig kris rörande E. själv. Förloppet vid denna kris var enligt den s. k. Ekmansnämndens utlåtande (se nedan) följande. I september 1932 skulle val till andra kammaren äga rum. Efter Kreugers självmord uppkom i samband med utredningen om hans affärer ett rykte att E. skulle av Kreuger mottagit vissa penningbelopp för partiets valrörelse. Saken var mycket ömtålig bland annat därför att Kreuger erhållit stora krediter i riksbanken, varvid E. i viss utsträckning medverkat. E. tillfrågades och medgav omedelbart, att han i oktober 1931 av Kreuger fått 50 000 kr för partiändamål. Då urarvakonkursboet efter Kreuger framställde anspråk på återvinning av gåvan, blev beloppet återbetalat. E. förnekade emellertid, bl. a. i ett offentligt tal, att han mottagit mera än dessa 50 000 kr. Förvaltarna i konkursen kommo dock i besittning av bevis om att E. mottagit en andra gåva av Kreuger för valändamål i februari 1932, likaledes å 50 000 kr. Då E. ställdes inför frågan huru därmed hängde samman, förnekade han, att han mottagit någon andra gåva. Konfronterad med bevisningen, omfattande bland annat den check, genom vilken gåvan överlämnats, sträckte han sig så långt att han förnekade sin namnteckning under checken. Hans avgång var nu given, och den 6 augusti beviljades hans avskedsansökan från statsministerämbetet. Hamrin utnämndes till statsminister med bibehållande av Finansdepartementet, och regeringen kompletterades med ett konsultativt statsråd. Vid valen i september uppställdes E. icke som kandidat, och han lämnade alltså även riksdagen. I januari 1933 försökte han återtaga ordförandeposten i Frisinnade landsföreningens verkställande utskott, vilken han icke definitivt avsagt sig. I samband därmed uppkom en ny fråga. Även den andra Kreugergåvan hade E. varit nödsakad att betala tillbaka till konkursboet. Härvid lät E. förstå att han gjort detta med egna medel och icke med frisinnade landsföreningens. Sedan det blivit offentliggjort, att E. skulle återinträda såsom ordförande, började i pressen framkomma antydningar om att E. – samtidigt som han gjort återbetalningen med egna medel och därigenom erhållit en fordran å föreningen – innehaft lika stort belopp i medel, insamlade för föreningens räkning, vilka han före återbetalningen av andra Kreugergåvan icke redovisat till föreningen och vilka han även därefter hemlighållit, intill dess redovisning framtvingats av att det blivit allmänt känt, att han innehaft medlen. Med anledning därav och då vidare från E:s och hans vänners sida gjordes gällande, att E. tvingats avgå ur regeringen genom användande av alltför bryska medel, beslöt Frisinnade landsföreningen att låta en särskild nämnd (»Ekmansnämnden») med presidenten frih. E. Marks von Würtemberg såsom ordförande göra en opartisk undersökning av alla omständigheterna i samband med E:s avgång från statsministerämbetet. Nämndens utlåtande, avgivet den 17 mars 1933, gick helt E. emot, och han måste nu lämna det politiska livet. Han bosatte sig på Aspnäs egendom i Uppland, vilken han inköpt, men flyttade efter ett år tillbaka till huvudstaden. Då folkpartiet bildades i augusti 1934 genom sammanslagning av de frisinnade och liberala partierna, invaldes han i förtroenderådet men icke i verkställande utskottet och kom då icke att spela någon politisk roll. Sina sista år ägnade han åt bl. a. fastighetsförvaltning och Nationaltemplarordens försäkringsverksamhet. Något nytt försök att återvända till politiken gjorde han icke, men hans politiska intresse var så starkt att han fortfarande – dock utan att framträda utåt – var livligt verksam inom Stockholms frisinnade medborgarförening.

E:s politiska bana präglas av fasthet och konsekvens. Han fick sina livsbestämmande intryck på 1880- och 1890-talen, när rusdryckerna hade ett större folkfördärvande inflytande än nu. Det är mot den bakgrunden hans kamp för förbudet bör ses. I striden för ett demokratiskt styrelsesätt var han med från sin ungdom, och han omfattade alltjämt samma ideal. Däremot var han ständigt avgjord motståndare till alla klart socialistiska tendenser. Hans ställning i försvarsfrågan torde under de sista åren av hans politiska verksamhet delvis ha blivit en annan än 1925. För statsfinansernas sundhet ivrade E. städse. Som regeringschef var han synnerligen skicklig. Hans målmedvetna, starka vilja, arbetsförmåga, energi och klara intellekt samt hans utomordentliga kännedom om statslivets detaljer satte honom i tillfälle att hålla tyglarna i sin hand. Det politiska spelet behärskade han suveränt. Därigenom och genom den nyckelposition de frisinnade ägde var han från 1923 landets mäktigaste politiker, och detta vare sig han stod i regeringsställning eller i opposition. När han som oppositionens ledare »vände tummen nedåt», föll regeringen. Det är givet, att E:s minoritetsparlamentarism ej var särskilt populär. Vad angår E. personligen, så visade han, som haft en hård ungdom och under sin bana helt fått lita till egen styrka, ett utpräglat förvärvsbegär och hade en viss strävhet i sitt väsen. Som statsminister bar E. en otrolig arbetsbörda (S. Svensson, s. 313). Politikerns naturliga benägenhet för makten tillsammans med hans personliga strävhet orsakade för honom en isolering, som han satte sig över, i varje fall till det yttre, obekymrad om angrepp och fiender. Rörande de omständigheter, som ledde till att E. för alltid kom att lämna det politiska livet, hänvisas till ovan lämnade redogörelse.

Författare

Hans T. Floden.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: öfver land och nr led (Julgranen, 1902, s. 9–17; sign. C. E-n.). – Julgranens porträtt (ibid., 1903, s. 15–19; sign. C. E-n.). – Hvad vi vunnit (Templarordens studiebibliotek, Årg. 1, 1906, s. 131–134). – Vår ställning (ibid., Årg. 2, 1907, s. 131–133). – Ordens unga medlemmar och självhjälpsverksamheten (ibid., Årg. 6, 1911, s. 61–63). – Hågkomster och förhoppningar (30 år. Minnesskrift till hugfästande av Templarordens 30-åriga tillvaro, Stbm 1914, s. 23–25). – Restriktioner eller totalförbud. Tal.. .1919. Sthni 1919.. 19 s. 4:e uppl. 1922. – Ett system i spillror. Stenografiskt referat av meningsskiftet Ekman—Bratt å Auditorium i Stockholm den 6 december 1919. Sthm (tr. i 'Sala) 1920. 40 s. – Riksdagen och kvinnofrågorna. Huvudinnehållet i denna broschyr utgöres av eller är baserat på ett föredrag 1921 av... Carl Ekman. iSthm 1921. 16 s. (= Frisinnade landsfören:s småskr., n:o 5, 1921.) – Arbetslöshetsfrågan, vid 1922 års riksdag. Sthm 1922. 12 s. (= Frisinnade landsfören:s småskr., n:o 2, 1922.) – En viljeakt och dess motiv (C. Ekman & I. Bratt, För och emot förbudet, Sthm 1922, s. 5–2S). – Frisinnade landsföreningens 27-maj-beslut. (Några brottstycken ur det anförande, varmed lir C. G. Ekman motiverade det förslag, som godkändes av Eandsföreningen.) Sthm 1923. 16 s. (= Frisinnade lands-förems småskr., n:o 2, 1923.) – Samhällsarbete eller samhällskamp? Det politiska läget ur frisinnad synpunkt. Föredrag ... 1926. Sthm 1926. 8 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 1, 1926.) — De senaste socialist- och högerregeringarna i verklighetens ljus. (Tal... 1928.) Sthm 1928. 8 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 2, 1928.) – Tal... i Sunds tingshus, Östergötland... 1928. Sthm 1928. 8 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 3, 1928.) – Tal... i Örebro, Lindesberg och Sköllersta... 1928. 'Sthm 1928. 8 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 4, 1928.) — Tullar och egendomsutjämning. Tal... 1928. Sthm 1928. 10 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 5, 1928.) — Valmetoder, sociallagstiftning och regeringsansvar. Tal... 1928. Sthm 1928. 12 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 6, 1928.) – Jordbrukspolitik, kommunalskattelagen och arbetsfredslagstiftningen. Tal... 1928. Sthm 1928. 9 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 7, 1928.) – Jordbrukslagstiftning, skuldsättning, nykterhetsprinciper. Tal... 1928. Sthm 192S. 10 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o S, 1928.) – Penningvälde, klassvälde, medborgarvälde. Tal... 1928. Sthm 1928. 9 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 9, 1928.) – Skrämma, locka eller övertyga? Tal... 1928. Sthm 1928. 9 s. (=Politiska dagsfrågor, n:o 10, 1928.) – Valstriden och regeringskrisen. Tal... 1928. Sthm 1928. 7 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 11, 1928.) – Den »nya kursen». Erinringar och möjligheter ställda I verklighetens ljus inför Det parlamentariska läget. Tre föredrag sommaren 1929. 30 s. (= Politiska dagsfrågor, ir.0 2, 1929.) – Skiljelinjer och förbindelseled i svensk politik (Politiska dagsfrågor, n:o 3, 1929, s. 5—14). – Från ord till gärning. Föredrag vid Nationaltemplarordens ^redsmöten, utsatta att hållas omkring den 11 nov. 1929. [Sthm 1929.] 7 s. – Politiska tal... under valkampanjen 1930. Sthm 1930. 83 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 10, 1930.) – Soldatdotterns son (Vårt hem, n:o 20, 1931, s. 8–9; ¦omtr. i: Med två tomma händer, Sthm 1932, s. 5–9). – Ungdomen inför med-borgaruppgifterna. Umeå 1931. 11 s. – Jordbrukskrisen åren 1930–1932. Fri-.sinnad jordbrukspolitik under samma tid. Sthm 1932. 16 s. (Anon.) – Repliker. Kriser. Tal... 1932. Sthm 1932. 19 s. (= Politiska dagsfrågor, n:o 8, 1932.) – Förre statsminister C. G. Ekmans försvarsskrift inför utredningsnämnden. •Örebro 1933. 24 s. – Dessutom riksdagsmotioner och -anföranden, årsrapporter som chef för Templarorden samt talrika smärre artiklar i Sjukkassebladet, Julgranen, Väst-Sverige m. fl. tidskrifter samt i dagspressen. Har som kommittéledamot även medundertecknat ett antal betänkanden av komittéer, angivna ovan i meritlistan s. 15 f.

Utgivit (eller redigerat): Malmköpings tidning. Eskilstuna 1/6–30/9 1S96. – Sjukkassebladet. Nykterhetsvännernas allmänna sjuk- och begrafnings-kassas officiella organ. Eskilstuna 1/1 1899–30/5 1911. – Julgranen. Templar-ordens jultidning. 1900—1908 (?). – Eskilstuna-Kuriren. Eskilstuna 1/4 1908–30/6 1913. – Aftontidningen. Sthm 1/7 1913—30/4 1918.

Källor och litteratur

Källor: Gustav Vasa förs:s i Stockholm inflyttningslängd 1938 och dödbok 1945, födelsebok för Dunkers sn 1879 och lrusförhörslängder där; Frisinnade .landsföreningens protokoll (i Folkpartiets arkiv och i UB). – E: s tryckta skrifter. – Riksdagstryck; Utlåtande i anledning av undersökning rörande omständigheter, som stå i samband med herr C. G. Ekmans avgång från statsministerämbetet i augusti 1932 avgivet av den nämnd, som för ändamålet tillsatts på föranstaltande av Frisinnade landsföreningens verkställande utskott [E. Marks von Wiirtemberg, A. Lindhagen, N. Berlin] (1933). — G. Andrén, Tvåkammarsystemets tillkomst och utveckling (1937) ; S. Björkblom, Södermanlands läns landsting (Skrifter utg. av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala, 14, 1942) ; Hj. Blomgren, Godtemplarminnen från Stockholm (1908) ; Carl Ekman ... på femtio-årsdagen 5/10 1922 (1922) ; G. Gerdner, Det svenska regeringsproblemet 1917–1920 (1946) ; K. Hildebrand, Gustaf V som människa och regent, 2 (1948) ; Hilding Johansson, Den svenska godtemplarrörelsen och samhället (1947) ; Mia Leche-Löfgren, Så var det då (1941) ; Minnesskrift till National-templarordens 25-årsjubileum 1947; Minnesskrift vid Stockholms distriktsloges av N. T. O. 50-årsjubileum år 1938, red. av C. A. Dahlqvist (1938) ; Nykterhetsrörelsens banerförare. Biografier af nutida svenska nykterhetskämpar, utg. af W. Skarstedt (1903), s. 159 ff.; O. Nyman, Svensk parlamentarism 1932–1936 (1947) ; Publieistklubbens porträttmatrikel 1936, utg. av W. von Sydow (1936) ; H.-K. Rönblom, Frisinnade landsföreningen 1902–1927 (1929) ; V. Spångberg, Från Arvid Posse till Per Albin Hansson. Svenska statsministrar, riksdagsmän och publicister (1936) ; Sv. folkrörelser, 1 (1936); Sven Svensson, Från De Geer till Per Albin. De svenska statsministrarna (1945) ; Sveriges historia genom tiderna, 5 (1948) ; Å. Thulstrup, Reformer och försvar. Konturerna av Sveriges historia 1920–1937 (1938) ; I. Vennerström, F. V. Thorsson (1926), s. 165–171, 287; F. Wernstedt, Fullmäktige i Riksgäldskontoret 1789–1939 (1939) ; O. von Zweigbergk, Svensk politik 1905–1929 (1929). – Tidningar; meddel. av bl. a. presidenten A. Lindhagen, fd. justitierådet N. Gärde och professor Å. Holmbäck.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15855, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans T. Floden.), hämtad 2018-11-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15855
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Ekman, urn:sbl:15855, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans T. Floden.), hämtad 2018-11-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se