Gustaf Henric Ekman

Född:1774-11-24 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län
Död:1847-01-15 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län

Riksdagsledamot, Kommunalpolitiker, Grosshandlare


Band 13 (1950), sida 68.

Meriter

5. Gustaf Henric Ekman, den föregåendes bror, f. 24 (ej 23) nov. 1774 i Göteborg (Domkyrkoförs.), d. 15 jan. 1847 där (ibid.). Elev i Christiansfeld (Sönderjylland) 1782; student vid Lunds univ. 26 mars 1791; jur. ex. där 25 maj s. å.; medlem av Handelssocieteten i Göteborg 1801; burskap som handlande där 17 dec. 1802; grosshandlare 1802–42; grundade 1802 handelsfirman Ekman & Co., delägare däri till 1842; revisor i Göteborgs fattigförsörjningsdirektion 1803; led. av borgerskapets äldste i Göteborg 1805–16, ordf. 1809–15; led. av styr. för Willinska fattigfriskolan 1807–45; led. av borgarståndet vid riksdagen 1810 (led. av statsutskottet); kommerseråds titel s. å.; direktör i Göta kanaldiskonten 1810–18; led. av kommittén för skjuts- och åkeriinrättningens ordnande 1811; led. av K. kommissionen för utarbetande av ny sjötullstadga 1812–15; stiftande led. av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap 4 mars 1814; led. av karantänskommissionen i Göteborg 1814–20; led. i Trollhätte kanalbolags direktion 1818—38, ordf. vid bolagsstämmorna fr. o. m. 1822; led. av k. direktionen för segelsjöfartens förbättrande mellan Vänern och havet 1824–38; led. av kommittén för utarbetande av byggnads- och brandordning i Göteborg 1825. LVVS 1808; innehade Göta kanalbolags guldmedalj över dem som verksamt bidragit till havens förening.

G. 6 sept. 1803 på Åsby, Bergs sn (Vm.) m. Gustava Törngren, f. 11 jan. 1786 på Trångfors bruk, Kolbäcks sn (Vm.), d. 29 (ej 28) april 1851 i Göteborg (Domkyrkoförs.), dotter av brukspatron Isaac Törngren och Maria Bellenden.

Biografi

Kommerserådet Gustaf E:s föräldrar synas ha tillhört den under 1700-talets senare del mycket livaktiga herrnhutiska brödraförsamlingen i Göteborg. E. sändes jämte sin bror till den herrnhutiska internatskolan i Christiansfeld, där han skall ha vistats i sju år. Efter återkomsten till föräldrahemmet undervisades han av linnélärjungen och förre lundadocenten Engelbrekt Jörlin och torde en tid ha övervägt att gå den lärda vägen liksom sin äldre bror, läkaren Johan Jacob E. (E. 4). Gustaf E:s akademiska karriär kom emellertid att inskränka sig till en juridisk examen ett halvt år efter inskrivningen vid Lunds universitet, och senast 1795 gick han definitivt över på köpmannabanan. Strax efter äktade han Gustava Törngren, en kusin till den berömda Martina von Schwerin, född Törngren.

Åren kring 1810 inneburo för Göteborg en lysande högkonjunktur med stigande priser och kraftigt ökad varuomsättning. Denna högkonjunktur, som främst betingades av att det napoleonska kontinentalsystemet försvårade de direkta handelsförbindelserna mellan kontinenten och de brittiska öarna, möjliggjorde avsevärda handelsvinster och snabba personliga karriärer för en talrik skara affärsmän. Bland dessa finner man åtskilliga utlänningar, som lockades till Göteborg av konjunkturutvecklingen och vilkas vistelse där i de flesta fall blev ganska kortvarig, men även medlemmar av den unga generationen inom en rad av stadens gamla köpmannasläkter.

Inom den sistnämnda kategorin kom E. att inta en av de mest bemärkta platserna. Efter att under några år ha praktiserat på sin faders kontor, grundade han 1802 tillsammans med Gustaf Rudolf Prytz den ännu bestående handelsfirman Ekman & Co. När Peter P. Ekman vid mitten av 1800-talets första årtionde drog sig tillbaka från affärslivet, övertog firman även dennes rörelse. Vid faderns död 1807 utlöste E. med en ansenlig summa sina syskon från delägarskapet i de av fadern anlagda salterierna (se E. 3), vilket höll på att ruinera honom, då sillfisket s. å. började starkt avtaga och året därpå upphörde. Eljest var Ekman & Co:s verksamhet redan från början huvudsakligen inriktad på export av järn och trä från Värmland och Dalsland. Järnet kom snart att spela en helt dominerande roll i rörelsen. År 1810 stod firman som det elfte i storleksordning av de göteborgska affärshusen. År 1813 inköptes Lesjöfors bruk i Värmland för 105 000 rdr riksgälds.

Under 1810-talets senare del utsattes Ekman & Co. för svåra påfrestningar i samband med konjunkturomslaget efter napoleonkrigens slut. Företaget undgick att dragas med i den långa rad av fallissemang, som den vikande konjunkturen förde med sig, men Prytz utträdde ur bolaget 1817, vilket torde böra sättas i samband med efterkrigskrisen. Under 1820-talet synas förhållandena snart åter ha stabiliserats. Lesjöfors drevs av båda bolagsmännen gemensamt till 1833, då E. inköpte även Prytz' andel och placerade sin äldste son, den sedermera berömde metallurgen Gustaf E. (E. 9), som brukets förvaltare. År 1837 upptog E. sin son Johan (Janne) Jacob E. (E. 10) som bolagsman i firman, och fem år senare, vid sextioåtta års ålder, överlämnade han chefskapet till denne. Firman hade då utvecklats till ett av landets ledande järnexportföretag och verkade vid 1800-talets mitt som förlagsgivare åt ett tiotal järnbruk, däribland Lesjöfors, Hällefors och Finspång.

E. var svåger till Baltzar v. Platen, som äktat hans syster Hedvig, och blev tidigt intresserad av dennes planer på en kanalförbindelse mellan Vänern och Östersjön. Det har förmodats, att E. tillsammans med Bernt Harder Santesson stod bakom den opinionsyttring från Göteborg, vilken 1808 gav impulsen till en officiell granskning av kanalplanerna och därmed till att v. Platen två år senare fick statens uppdrag att utföra sitt projekt. En mycket stor del av aktieteckningen i det för kanalbygget bildade bolaget ägde rum på Ekman & Co:s kontor, och E. lät själv genom sin firma teckna ett av de största enskilda beloppen: 110 000 rdr bko. E. ingick även i direktionen för den diskontinrättning, som bildades för alt bidraga till kanalföretagets finansiering.

Som storexportör av järn från Värmland och Dal var E. speciellt intresserad av Trollhätte kanal, som hade öppnats för trafik redan vid sekelskiftet, men som i samband med tillkomsten av Göta kanal borde utvidgas för att få dimensioner motsvarande den senares. Som medlem av k. direktionen över segelsjöfarten mellan Vänern och havet och särskilt som mångårig ordförande vid Trollhätte kanalbolags stämmor verkade han energiskt för detta syfte, och uträttade därmed ett betydelsefullt förarbete till den utbyggnad av kanalen, som senare kom till stånd under Nils Ericsons ledning. I sin avhandling om Trollhätte kanal uttalar Bring om E., att denne »med kraftig vilja och framstående talang ledde bolagets öden och inlade stora förtjänster om dess styrelse, varom han vid flera tillfällen fick av aktieägarna mottaga de amplaste vitsord.»

E:s engagemang inom kommunalpolitiken började ungefär samtidigt med att han etablerade sig som självständig företagare. År 1809 avancerade han till ordförande i borgerskapets äldste, och följande år insattes han på en av Göteborgs tre platser i borgarståndet vid valriksdagen i Örebro. Han var där bl. a. ledamot av statsutskottet och av nämnden för val av tronföljare. E:s karriär inom borgerskapets äldste inföll under ett avgörande skede av Göteborgs kommunalpolitiska utveckling. Under större delen av 1700-talet hade stadsförvaltningen där liksom i Stockholm lidit av en segsliten maktkamp mellan magistrat och borgerskap. År 1810 lyckades E. bringa denna konflikt till en lösning genom att åstadkomma en klar fixering av de olika styrelseorganens maktbefogenheter. Denna överenskommelse innebar en avgörande framgång för borgerskapet, och det blev i fortsättningen E: s uppgift att dra konsekvenserna av det starkt ökade inflytande särskilt över stadens finanser, som de äldste därigenom hade erhållit.

När det gäller att bedöma E:s snabba framgångar som affärsman, är det givetvis nödvändigt att ta hänsyn till den dynamiska utvecklingen på det kommersiella området under 1800-talets första årtionden. Det är ur den synpunkten mindre anmärkningsvärt att den Ekmanska firman under åren kring 1810 gjorde en serie snabba vinster – på sådana finns det många exempel vid denna tid – än att den relativt väl lyckades rädda frukterna av dessa framgångar igenom den svårartade efterkrigskrisen under det följande årtiondet. Så länge Ekman & Co:s historia i stort sett är outforskad, är det svårt att ange någon säker förklaringsgrund till denna påfallande starka motståndskraft. Mycket lyder dock på att E:s personliga egenskaper spelade en avsevärd roll härvidlag. Han synes ha hållit huvudet kallt även under den mest svindlande högkonjunkturen och avhöll sig från de alltför vidlyftiga ekonomiska engagemang, på vilka åtskilliga av Göteborgs storköpmän stupade efter det följande konjunkturomslaget. Samma lugna framsynthet går igen i hans energiska strävan inom Trollhätte kanalbolag att genomföra taxehöjningar och andra åtgärder, som på kort sikt måste medföra avbräck framför allt för järnexportörerna, bland vilka han själv var en av de ledande, men som skulle kunna finansiera en i längden fördelaktig utbyggnad av kanalen.

Som ovan nämnts, fanns det omkr. 1810 åtminstone ett tiotal handelshus i Göteborg med större rörelse än det Ekmanska. E:s val till ordförande i borgerskapets äldste vid denna för den kommunalpolitiska utvecklingen kritiska tidpunkt kan alltså inte förklaras enbart genom hans ställning som storköpmän. Han måste dessutom ha åtnjutit ett stort anseende inom borgerskapet för rent personliga egenskaper, och det ligger nära till hands att även i det sammanhanget betona hans lugna omdömesgillhet och klara blick för de stora utvecklingslinjerna. Även om borgerskapets ökade inflytande över stadens styrelse i och för sig var ett tidstecken, betydde E:s på en gång sansade och kraftfulla ledning av de äldste under de avgörande åren utan tvivel mycket för den smidiga anpassningen till den ändrade kommunalpolitiska maktfördelningen.

Det genomgående draget i E:s politiska verksamhet var hans konsekventa liberala övertygelse. Som ledamot av 1812 års tullkommitté förfäktade han djärvt denna ståndpunkt i strid mot kommitténs majoritet. Den liberala inställningen kan även ofta spåras i hans meningsyttringar i privata frågor. Särskilt när det gällde att hävda denna grundsyn, lade han i dagen en bitande, men alltid kultiverad kvickhet, som man även tycker sig skönja i båda de porträtt – en pennteckning av Maria Röhl och en oljemålning av Per Krafft d. y. – som ha bevarat hans drag till eftervärlden. Markant är även E:s religiositet, som bar spår av hans herrnhutiska barndoms- och ungdomsmiljö. I förening med den skolning i upplysningstidens idéer, som Jörlins undervisning och universitetsstudierna hade medfört, utvecklades den herrnhutiska fromheten hos E. till en filantropisk och framstegsvänlig livssyn. Denna tog sig bl. a. uttryck i ett levande intresse för folkundervisningen, framför allt koncentrerat till den av Peter P. Ekman grundade Willinska fattigfriskölan, som länge var Göteborgs enda folkskola. Personligen var E. en man av enkla seder, i hög grad arbetsam och uthållig. – Papper efter E. finnas i Ekman & Co:s arkiv i Landsarkivet, Göteborg. I K. biblioteket finnas brev från E. och i Vetenskapsakademiens bibliotek 29 st. från honom till P. F. Wahlberg.

Författare

J. M. Fahlström.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Yttranden i Borgarståndets protokoll vid 1810 års urtima riksdag samt som kommittéledamot undertecknat betänkande.

Källor och litteratur

Källor: Göteborgs domkyrkoförs:s födélsebok 1774 samt dödbok 1847 och 1851, Göteborgs magistrats och rådhusrätts arkiv m. m., firman Ekman & Co:s arkiv, Landsarkivet i Göteborg. – Göteborgssläkter under 1700-talets senare del, utg. av C. G. Weibull (1915); Göteborgs stads borgarelängd 1621–1864, utg. af E. Långström (Skrifter utg. af Personhist. fören. äldre göteborgssläkter, 1926). – Förteckning över studenter som före 1813 vid Lunds universitet avlagt de i kungl. förordningen den 10 mars 1749 angivna akademiska kunskapsproven för inträde i rättegångsverken, utg. av J. E. Almquist (1939); G. Bodman, Göteborgs industrihistoria i siffror 1747–1920 (VVS:s handl., 32, 1926) ; S. E. Bring, Trollhätte kanals historia till 1844 (1911); H. Fröding, Göteborgs donatorer, 4 (1925); dens., Berättelser ur Göteborgs historia under nyare tiden (1924); O. Mannström, Oscar Ekman 1812–1907 (1922); G. Retzius, Biografiska anteckningar och minnen, 1 (1933); The royal Bachelor's club 1769–1944 (1947) ; G. Sanne, Göteborgs och Bohusläns kungl. ihushållningssällskåps historia 1814–1914 (1917); C. Sjöström, Göteborgs nation i Lund 1669–1906 (1907); C. A. Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden. Perioden 1808–1810 (1935); [V. Örnberg], Sv. ättartal, 12, 1898 (1898), s. 40 f



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Henric Ekman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15864, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. M. Fahlström.), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15864
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Henric Ekman, urn:sbl:15864, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. M. Fahlström.), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se