Daniel Ekström

Född:1711 – Härads församling, Södermanlands län (i Eksåg)
Död:1755-06-30 – Klara församling, Stockholms län

Instrumentmakare


Band 13 (1950), sida 182.

Meriter

Ekström, Daniel, dp 12 nov. 1711 i Eksåg, Härads sn (Söd.), d. 30 juni 1755 i Stockholm (Klara). Föräldrar: knipsmeden, arrendatorn Daniel Hansson och Brita Larsdotter. Lärling hos instrumentmakare Rosenberg i Stockholm och Jönköping; anställd vid Lantmäterikontoret i Stockholm; elev hos Th. Fuchs i Uppsala 1733–35; Lantmäterikontorets instrumentmakare med verkstad i Stockholm 1736; företog med offentligt anslag en studieresa till London och Paris 1739–41; etablerade egen instrumentmakareverkstad i Stockholm 1741; direktör över matematiska instrumentmakeriet i riket 16 dec. 1751. LVA 1742 (preses 1. kvart. 1750). – Ogift.

Biografi

E. utgick från ett fattigt hem, där modern dog, medan han var barn. Han kom då till en moster, gift med en trädgårdsmästare i Stockholm, och fick i detta hem en omsorgsfull uppfostran. Den ende instrumentmakare, som man på 1720-talets slut räknade med i Stockholm, hette Rosenberg, och hos honom inträdde E. som lärling. När Rosenberg flyttade till Jönköping som rustmästare för kronans gevärsfaktori där, följde E. med men började sakna de kunskaper, som erfordrades för att komma vidare i yrket. Försedd med Rosenbergs rekommendation till lantmäteriöverdirektören J. Nordencreutz samt Jacob Faggot begav sig E. därför tillbaka till Stockholm. Han fick en liten lön vid Lantmäterikontoret där. Faggot, som undervisade honom, sände honom emellertid snart till den av A. G. Duhre (se denne) i Uppsala grundade skola, vid vilken "räknemästaren" Thomas Fuchs undervisade i tillverkning och användning av matematiska instrument m. m. Under åren 1733–35 utbildade sig E. här så väl, att han själv bidrog till att ge Fuchs' verkstad stort anseende. Samtidigt fick E. i akademistaden många för framtiden nyttiga förbindelser. Sålunda bodde han tillsammans med Pehr Elvius d. y., den blivande sekreteraren i Vetenskapsakademien. När E. ansåg sig böra sluta hos Fuchs, vars skola förföll efter E:s avgång, började han i stället som Lantmäterikontorets instrumentmakare med verkstad i Stockholm 1736. Vetgirig som han var, önskade han dock även att få vidare utbilda sig utrikes. I professor Anders Celsius, som hemkommit från utlandet och organiserat observatoriet i Uppsala, fick E. en gynnare, också av utlandsplanerna. I Vetenskapssocieteten i Uppsala hade Samuel Klingenstierna vid ett sammanträde i oktober 1738 berömt E., och societeten rekommenderade hos K. M:t att lämna reseanslag. Jacob Faggot synes också ha befordrat E:s sak, och han fick s. å. ett offentligt reseunderstöd, som togs av ett till Lantmäterikontoret lämnat anslag. Hösten 1739 begav han sig åstad till London. Celsius, som förstod, att om E. uppträdde som instrumentmakare skulle han ej få se mycket, skrev till sina engelska vänner och utgav honom som en kommissionär, som skulle skaffa instrument till Uppsalaobservatoriet. Tillika styrkte Celsius detta genom att hos den i facket berömde George Graham i London beställa ett instrument. Listen lyckades, E. blev väl mottagen samt fick se och lära mångahanda inom sitt fack. Han besökte flitigt observatoriet i Greenwich, åhörde professor J. T. Desauguliers' föreläsningar i experimentalfysik och förblev i England nära ett år. I brev till överdirektör Nordencreutz (4 mars) 1740 skildrade E. ett planetarium ("orrery"), som han sett. Sedan han även under några månader besökt Paris, återvände han hem och satte nu upp egen instrumentverkstad i Stockholm 1741. Han fick undan för undan förskott av allmänna medel (19 okt. 1741: 1 500 dlr kmt; 22 dec. 1744: 6 000 dlr kmt), men skulderna avskrevos 1748 (Sekreta utskottets resol. 26 nov. 1747, Manufakturkontorets beslut 13 april och avskrivningsbevis 21 nov. 1748) mot att E. åtog sig att meddela undervisning i sitt yrke. Hans rykte steg, och 1751 fick han av K. M :t på rekommendation av Manufakturkontoret (k. brev dat. 4 mars 1751, kontorets utlåtande 4 maj s. å.) dels årlig lön av 6 000 dir kmt (k. brev 16 juli s. å.), dels ställning som direktör över matematiska instrumentmakeriet i riket (k. brev 16 dec. s. å.). E:s tillverkningar började observeras även utrikes. Spanjoren don Antonio Ulloa, som besökte Stockholm och hade erfarenheter från gradmätningarna i Peru, beställde sålunda hos E. instrument till observatoriet i Cadiz. Även till Danmark, Tyskland och ryska vetenskapsakademien i S:t Petersburg levererade E. instrument. I Lärda tidningar 1746 omnämnes, att den berömde de L'Isle tänkte resa till Sverige och beställa instrument hos E.

Mest anlitad blev E. givetvis i hemlandet. Sålunda levererade han på beställning av Celsius till dennes observatorium 1743 ett transitinstrument, en tub om 5 fots längd, förfärdigat "så noga som det någonsin kan göras i London"; den kostade 1 492 dlr kmt. Kort före sin död beställde Celsius en muralkvadrant, men beställningen annullerades genom hans bortgång. Hans efterträdare som astronomiprofessor Mårten Strömer återupptog emellertid frågan på yrkande av observatör O. Hiorter. Konsistoriet beslöt beställningen (27 jan.) 1747, och kontrakt slöts (8 jan.) 1748. Emellertid ändrade man sig igen, men en större kvadrant av mässing skulle E. dock göra. Först i sept. 1751 blev den färdig. Samtidigt förfärdigade E. många andra instrument åt observatoriet, t. ex. mässingssolvisare, kompass, m. m. Strömer tog E. till hjälp även i sitt vetenskapliga arbete, bl. a. då den förre i Vetenskapsakademiens handlingar 1745 tryckte en studie "Om den ändring som af varma och kiöld förorsakas uti barometerns stigande och fallande efter luftens tryckning".

En särskild roll kom E. att spela för termometerns utveckling. Anders Celsius' egen termometer hade som bekant noll vid kokpunkten och 100° vid fryspunkten. Vad som nu går under namn av Celsius' termometer är resultatet av ett samarbete mellan E. och Strömer. År 1747 uppdyker nämligen en ny termometer, "Ekströms termometer", med nollpunkten vid vattnets fryspunkt och 100° vid kokpunkten. S. å. namnes "Strömers termometer" med samma skala och sålunda tydligen utförd efter E:s. Det torde därför vara E. och Strömer, som gjort ömvändningen av Celsius' termometer och först använde den nu brukliga 100-gradiga skalan (Nordenmark). Från dem har sedan Linné övertagit termometern med samma skala.

Redan 1742 invaldes E. i Vetenskapsakademien, där han blev en trägen deltagare i sammanträdena och var preses ett kvartal 1750; hans presidietal behandlade "järnförädlingens nytta och vårdande". Då E. i litteraturen ofta kallas Vetenskapsakademiens instrumentmakare, är detta icke fullt riktigt, ty E. var ej anställd hos akademien. Först vid hans död övertog akademien instrumentmakerierna (jfr nedan). Däremot hade E. givetvis mycket att göra med ledamöter av akademien, i vilken hans vän Elvius 1744–49 var sekreterare, och från 1750 börjar han direkt nämnas i olika frågor i protokollen, bl. a. på tal om geografiska instrument (prot. 31 mars 1750). Samtidigt intresserade sig akademien för E:s undervisning av instrumentmakare och hade rätten att pröva dessa (prot. 27 april 1751). Än närmare blev samarbetet, sedan P. Wargentin såsom akademiens sekreterare fått till stånd Stockholms observatorium, invigt 20 sept. 1753. Vid invigningen besåg konung Adolf Fredrik E:s instrumentmakeri, nu beläget i Observatoriets källarvåning. I protokollen för 1754 omnämnas beställningar av instrument hos E. till observatoriet, kontrakt därom, o. s. v. (8 febr., 23 mars, 27 juli, 19 okt, 23 nov. s. å.). E. var också föreståndare för akademiens modellkammare (16 febr. s. å.).

Utom astronomiska, fysiska och geografiska instrument gjorde E. optiska sådana. Man har icke direkta belägg för glasögon från E:s verkstad, men hans lärjunge Anders Wahlbom gjorde sådana, liksom andra E:s lärjungar, J. Z. Steinholtz och C. H. Westberg, gjorde mikroskop.

E. intresserade sig även för instrument på agrikulturens område. Carl Hårleman uppmanade 1749 E. att förfärdiga en spannmålsprovare, med vilken vikten av säden per tunna skulle efter svensk räkning kunna beräknas på ett bekvämt sätt. E. konstruerade en dylik spannmålsprovare och beskrev den i akademiens handlingar 1753. Den skänktes till Hårleman och hans maka, kom sedan till Bogesund och 1939 till Nordiska museet. E:s förebilder till spannmålsprovaren voro holländska. Kammar- och Kommerskollegierna lämnade E. tillstånd att i kronomagasinet i Stockholm göra försök i stor stil med sin apparat, varvid han fann den tillförlitlig. Även akademien följde med intresse saken och betecknade provaren som "bra" (prot. 12 febr., 10 dec. 1757). För den Ekströmska spannmålsprovarens roll i det rationella jordbrukets i Sverige historia hänvisas till Gösta Bergs studie i ämnet 1942.

E. dog ung, sommaren 1755, ännu ej 44 år. Han hade haft personliga sorger 1751, då han led förluster vid den stora branden i Klarakvarteren (akad:s prot. 8 juni s. å.). Vid sin död var han förlovad med vännen Pehr Elvius d. y.s syster, Anna Maria Elvia. Hon tycks ej ha varit någon skönhet och även eljest haft sina sidor, enligt G. G. Reuterholms kritiska omdöme. Att hon, jämte förmögenhet, även hade förtjänster, t. ex. lärdom, framgår av tidens handlingar. Också blev hon efter E:s död i stället gift 1757 med hans vän professor Mårten Strömer i Uppsala. När E. avlidit och frågan kommit upp i Vetenskapsakademien om åminnelsetal (vem akademien "en så värdig och berömlig ledamots minne" ville anförtro), lät A. J. von Höpken begära E:s biographica, i tanke att möjligen hålla talet. Det blev visserligen ej han, men Gjörwell påpekar, att det bör "i vår historia aldrig förglömmas, att rikets premiärminister velat parentera över en hantverksman".

Instrumentverkstadens framtida öde låg E. varmt om hjärtat. Han hann under sin sista sjukdom göra muntligt testamente till akademien av verkstaden, varvid han i första hand utsåg till sina efterföljare lärjungarna Johan Ahl och Zacharias Steinholtz (akad:s prot. 5 juli 1755). Det blev emellertid tvist med E:s arvingar (kusiner å fädernet) om verkstaden, men förlikning ingicks s. å. (prot. 11 okt.), varvid Manufakturkontoret inlöste verkstaden och uppdrog dess vård åt akademien, som skulle utnämna dess föreståndare. Genom k. brev 27 april 1756 meddelades akademien, att ständerna beviljat ett årligt belopp av 6 000 dir kmt (motsvarande E:s tidigare lön) till instrumentmakeriernas upphjälpande, vilket belopp skulle disponeras av akademien och till hälften komma det optiska instrumentmakeriet (under C. Lehnberg) till godo. Vad E:s andra efterföljare angår, så rymde Ahl 1762 till Danmark, Steinholtz fick lämna landet 1764 men återkom 1773–76; instrumentmakaren C. H. Westberg var likaledes anställd 1756–63. E. har således äran av att ha grundlagt en av den svenska naturforskningens och även medicinens mest oumbärliga hjälpinstitutioner. När åminnelsetalet hölls av Wargentin 1758, fick E. också ett ampelt erkännande, och akademien slog samtidigt medalj över honom. Ett ex. av E:s bouppteckning 16–23 juli 1755 finns bland handlingarna rörande instrumentverkstäderna i Vetenskapsakademiens sekreterararkiv (kapsel 40); förteckningen över hans ej ringa bibliotek visar, att E. hade även humanistiska, bl. a. historiska intressen.

Författare

Bengt Hildebrand.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Beskrifning på et vattupass eller afvägningsinstrument, läinpadt til en diopterlineal (VA Handl., 1743, s. 189–196). – Beskrifning på et nyt geographiskt instrument (ibid., 1750, s. 26—^1, tab. 2). – Tal, om järn-förädlingens nytta och vårdande. [Presidietal i VA.] Sthm 1750. 1 bl., 44 s. [Variantex. finnes.] 2:a gången tr. 1769. – Beskrifning på en spanmåls-profvare, inrättad efter svänskt mål och vigt (VA Handl., 1753, s. 224—241, tab. 6). – De tre avhandlingarna i VA Handl. äro övers, till tyska i Der Königl. schwed. Akad. der Wissensehaften Abhandlungen ... Bd 5, 12, 15, 1751–56, presidietalet i Schwed. Magazin öder gesammlete Schriften der grössten Gelehrten in Schweden . . . übers. von J. C. Weber, Bd 2, 1770.

Källor och litteratur

Källor: Vetenskapsakad:s protokoll och räkenskaper till 1758, handlingar rörande instrumentverkstäderna (jfr ovan), VA; Vetenskapssocietetens protokoll 4–6 okt. 1738, VS:s arkiv, Uppsala; Härads sockens dopbok 1711, Landsarkivet, Uppsala; Klara förs:s dödbok 174S–59, SSA. – O. C. Gjörwell, Anteckningar ... 1731–1757 (Saml. utg. för De skånska landskapens hist. och arkeol. förening af M. Weibull, 3 (1875, tr. 1874), s. 125; Bref och skrifvelser af och till Carl von Linné, 1:2,1:4 (1908,1910) ; Lärda tidningar 1751, s. 49,1755, s. 200, 343; S. Schröderstierna, Berättelser över de finare järn-, stål- och metallfabrikerna i Sverige åren 1754–1759, utg. av G. Malmborg, 1–2 (1925); Svenska vetenskapsakademiens protokoll för åren 1739, 1740 och 1741, utg. av E. W. Dahlgren, 1–2 (1918); Sveriges ridderskaps och adels riksdags protokoll från ooh med år 1719, 17 (1906), s. 188. – O. Ahlström, Synverktyg från äldre tider (1943), s. 50 f f.; C. Annerstedt, Upsala universitets historia, 3:1–2 (1913–14); Gösta Berg, Carl Hårlemans spannmålsprovare (Fataburen 1942); E. W. Dahlgren, Kungl. svenska vetenskapsakademien. Personförteckningar 1739–1915 (1915); C. M. Fürst, Ett svenskt mikroskop från sjuttonhundratalet och dess tillverkare (Fataburen 1915); dens., Mikroskop av svensk tillverkning och om äldre mikroskop i vetenskapliga institutioner och museer i Sverige (ibid. 1923) ; A. Grape, Något om Anders Gabriel Duhre och en honom ägnad latinsk dikt (Personhist. tidskr. 47, 1949) ; P. Hebbe, Anders Gabriel Duhres "Laboratorium mathematico-oeconomicum" (LA Handl. och tidskr. 1933); B. Hildebrand, Kungl. svenska vetenskapsakademien. Förhistoria, grundläggning och första organisation (1939) ; N. V. E. Nordenmark, Anders Celsius (1936); dens., Pehr Wilhelm Wargentin (1939); dens., Olof Hiorter (VA Levnadsteckningar, 7, 1939–48); dens., Mårten Strömer (ibid.) ; dens., Fredrik Mallet och Daniel Melanderhjelm (1946); P. Wargentin, Åminnelse-tal öfver ... Daniel Ekström... den 14 juni år 1758 (VA Åminnelsetal 17581.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Daniel Ekström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15915, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-06-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15915
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Daniel Ekström, urn:sbl:15915, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2019-06-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se