Albert Ulrik Bååth

Född:1853-07-13 – Malmö stad, Skåne län
Död:1912-08-02 – Onsala församling, Hallands län (På Gottskär)

Folkhögskolelärare


Band 07 (1927), sida 57.

Meriter

2. Albert Ulrik Bååth, den föregåendes kusins son, f. 13 juli 1853 i Malmö, d. 2 aug. 1912 å Gottskär i Onsala socken. Föräldrar: slottspastorn i Malmö, sedermera kyrkoherden i Hammarlöv. och Västra Vemmerlöv Lars (Lorentz) Andreas Bååth och Alfhilda Lundblad. Elev vid h. allmänna läroverket i Malmö ht. 1862; avlade mogenhetsexamen därstädes 27 maj 1871; student vid Lunds universitet ht. 1871; fil, kand. 31 jan. 1877; studerade vid. Köpenhamns universitet som Öhlenschläger-Tegnérsk stipendiat 1877—78 samt ånyo 1880—81, 1883 och 1885; fil. lic. 30 maj 1884; disp. 14 dec. 1885; fil. doktor 31 maj 1886; företog med understöd av von Beskows resestipendium en studieresa till Tyskland, Österrike-Ungern, Belgien och Holland sommaren och hösten 1891. E. lärare vid Hvilans folkhögskola 1875; andre lärare därstädes 1876—79; höll på uppdrag av Göteborgs undervisningsfond föreläsningar ht. 1888—89; föreläsare vid Göteborgs arbetarinstitut vt. 1889—vt. 1892; föreläste dessutom på skilda orter inom landet; docent i fornnordisk litteratur vid Göteborgs högskola 2 dec. 1891—7 juni 1911; tillika intendent vid Göteborgs museum 14 dec. 1891; medlem av Göteborgs museums historiska nämnd från 1892. Erhöll Tegnérstiftelsens premium 1879, av Svenska akademien anslag för vittra författare 1880—82, 1884, 1886—92 samt av Vetenskapsakademien Letterstedtska priset 1889; LVVS 1889; ledamot av Sällskapet Gnistans nämnd 1891—92; RNO 1902; innehade från 1908 anslag ur de medel, som av riksdagen beviljats till fasta understöd åt »författare av utmärkt förtjänst» (se K. brev 21 febr. 1908).

Gift 30 sept. 1894 med Emma Charlotta (Lulli) Ahlberg, f. 2 apr. 1864, dotter till fabrikören Karl Gustav Ahlberg.

Biografi

B:s barndom förflöt i ett skånskt prästhem, och han förblev hela sitt liv rotad i den skånska jorden och förtrogen med skånskt folkliv. I 1870-talets universitetsliv med dess sympati för en ny nordisk renässans i folklighetens och folkhögskolans tecken blev han därför också lätt hemmastadd och ägnade sig själv vid sidan av de akademiska studierna med intresse och framgång åt folkhögskolelärarens värv. Hans studier övergingo under intrycket av tidsriktningen från de klassiska språken till de nordiska och vände sig särskilt till Islands språk och litteratur. Det anses ock, att hans stil röjer intryck av den isländska diktens och sagans kärva, korthuggna uttryckssätt, även om hans naturell icke lät sig ombildas efter det heroiska draget hos de gamle. I studentvärlden gjorde han sig snart bemärkt genom sin poetiska begåvning, och han blev i det dåtida Lund den akademiska festpoeten framför andra, vars högtidsdikter för de samtida studenterna städse bevarade »något av den omedelbara tjusning och hänförelse, som fyllde dem, då de för första gången nådde deras öra» (kväden vid universitetets nordiska fester, den berömda sången till Skåne, föredragen vid Skånska nationens fest 1899 m. fl.).

B: s egentliga egendomlighet, som bestämde hans plats i svensk litteratur, ligger dock i den realistiska, skånskt eller socialt betonade genrelyrik, varmed hans debutbok »Dikter» (1879) gjorde en insats. Det var onekligen en ny sorts vers. Hos de vanliga versskrivarna hade vid denna tid det tegnérska och romantiska skedets poetiska uttryckssätt förtunnats till helt och hållet stereotypa bilder och vändningar och fått ett urblekt och abstrakt, ej sällan falskt retoriskt tycke, varemot, redan 1860-talets Uppsala-»signaturer», E. D. Björck, Karl Snoilsky m. fl. medvetet opponerat. Dessas egen realism hade dock varit moderat och ej släppt sammanhanget med traditionen. Då det icke låg för B. att som hans mera betydande samtida, Viktor Rydberg, Snoilsky, Karl David af Wirsén, dock egentligen fortsätta med personliga insatser i den stora idealistiska traditionen, vände han sig resolut till ett litet men eget område, som föll inom hans omedelbara erfarenhet. Till vår »stora» och klassiska diktning förhåller sig B: s ungefär som holländskt måleri med vardagens genremotiv och realistiska stämnings- och naturbilder förhåller sig till storstilad och skönlinig italiensk renässanskonst.

Men efter alla schablonmässigt korrekta jamber och trokéer utan personligt liv var detta åter levande vers, låt vara knaggliga och oavslipade. B: s omusikaliska form bör icke uteslutande bedömas som en brist. Den hörde ihop med kynnet i hans poesi, där motiv med kraftigt vardagliga detaljer ej lämpa sig för violinmusik. Hans poesi har likvisst en stämningssida, som dock i främsta rummet ges med måleriska men visserligen även med rytmiska medel: hans skånska landskapspoesi, som på 1870-talet och senare verkade ny. Det är väl icke sant, att romantiken aldrig bjudit konkret landskapspoesi, men hos småpoeterna utan egendomlighet hade landskapet alltmer förtunnats till stående personifikationer eller andra klichéer i fadd stilisering utan respekt, för verkligheten — ett falskt retoriskt landskap i renaste allmänhet. B. gav däremot undantagslöst en bestämd landskaplig situation med sammanhängande detaljer och levande staffage, där det mest vardagliga ingick likaväl som det högtidligare. »Sydskånsk sommarkväll» heter en typisk genrebild i denna »holländska» stil; den och dess gelikar ha sin fylliga stämningsskönhet med en provinsiellt skånsk »jordlukt», som ej förut funnits. B. ger ej den tidigare poesiens höga lyftning, han är robust och bastant i sitt uttryckssätt, fastän också ibland med skånsk jovialitet i botten, och han intager med bunden värme, med äkthet och intimitet.

B: s lyrik invarslade sålunda det litterära s. k. 1880-talet från en av dess lyckligare sidor, den som estetiskt och tekniskt medförde nytt blod. Också ur en annan synpunkt var B: s dikt tids-betecknande: genom sin sociala tendens. Arbetarrörelsens, socialdemokratiens uppmarsch lade oväderstämning och dunkelt hot i luften, och det är betecknande, att några bland dikterna av detta slag ingivits i storstaden Köpenhamn.

B: s debutbok gav redan det väsentliga av hans diktning och överträffades ej sedan, om också den ursprungliga knaggligheten i form något lindrades. Poeten fortgår på samma vägar i »Nya dikter» (1881) och »Vid allfarväg» (1884). Där finnas skånska landskap, där finns karaktärsfull människoskildring (t. ex. »Modern»,» gumman som snålat och sparat för att sonen-studenten skall komma fram), och allt oftare dikter med social betoning — än av världssituationens allmänna hot (»Ett socialistmöte»), än gisslande frasen och skenarbetet hos de akademiskt bildade gentemot dem, som arbeta tungt i tysthet (t. ex. »Syskon» — studenten, som sjunger om »sanning och ljus i livets vårar» men ej vill hälsa på sin syster tjänstflickan). Överhuvud är denna poesi sympatiskt stämd mot småfolket, de förbisedda, och lyckas ej sällan ge varmt mänskligt uttryck däråt. Också i senare lyriska samlingar, »På gröna stigar» (1889) och »Svenska toner» (1893), behöll B. sina egendomliga ämnen och sitt uttryckssätt. Ett patriotiskt inslag hade från början funnits i B: s diktning, men han hyllade ej den krigiska bragden utan troheten i det fredliga arbetets enahanda möda. Symboliskt och vackert gav han uttryck åt denna stämning i »Gustav Vasas krona» (Svenska toner). Han gjorde även försök att forma historiska ämnen till episka romanser: »Marit Vallkulla» (1887) från häxprocessernas tid i Dalarna, »Kärlekssagan på Björkeberga» (1892), som förtäljde om äventyrarpoeten Lars Wivallius' bekanta bedrägeri mot Gertrud Grip, samt »Ungmön från Antwerpen» (1900), en episod från Nederländernas frihetsstrid. Dessa diktcyklar sakna dock betydelse; epiker var B. icke.

B:s konkret lyriska stil var väl ej alldeles utan föregångare (A. T. Gellerstedt) men i stort sett hans egen insats och har i sin ordning påverkat senare poeter, särskilt hans skånske landsman Ola Hansson. Stor poesi voro hans små genrebilder ej, nära bundna till motiven som de voro, men tryggt vederhäftiga; och det valhänta och korthuggna i behandlingssättet tillhör dock deras egendomlighet.

Efter sin överflyttning till Göteborg fortsatte B. sina studier i den fornnordiska litteraturen och bidrog alltjämt genom sina översättningar och bearbetningar i ej ringa grad till att göra en bredare allmänhet förtrogen särskilt med de isländska sagorna och den värld, som återspeglas i dem. Till samma mål syftade ofta den energiska verksamhet som populär föreläsare, varåt han ägnade sig. Icke minst hans arbete för den fornnordiska litteraturens popularisering inbringade honom upprepade gånger anslag av de statsmedel, Svenska akademien fördelar. Hans skånskt joviala väsen och omfattande intressen gjorde honom i Göteborg omtyckt både i intelligenskretsar och andra, och han fullföljde, vid sidan av sin ovan karakteriserade lyriska och episka diktning, även en tradition från studentåren, då han ej ogärna strängade sin lyra vid högtidliga tillfällen (Linnéfesten 1907, högskolans nya byggnads invigning samma år, Karl X Gustavsfesten 1910 m. fl.).

Ett nytt verksamhetsområde öppnade sig för B., då han 1891 fästes vid Göteborgs museum som intendent. G. Brusewitz (se denne) hade genom sitt samlarnit riktat museets historiska och etnografiska samlingar, med en mångfald nyförvärv, vilka både genom sin omfattning och sin delvis heterogena beskaffenhet gjorde en uppdelning av den av honom förvaltade avdelningen önskvärd. En sådan kom också till stånd, då Brusewitz år 1891 drog sig tillbaka, och därvid skapades en konstindustrien och etnografisk avdelning, vars chef B. vid sitt inträde i museets tjänst blev. Då det genom tillkomsten av Röhsska konstslöjdmuseet på ett mera storslaget sätt sörjdes för en av de uppgifter, som tillämnäts B:s avdelning, förvandlades denna 1903 till en kulturhistorisk-etnografisk avdelning, men ej heller denna organisation blev länge bestående. Sedan museet förvärvat läroverksadjunkten i Skara Anders Nilssons ansenliga samlingar, ombildades år 1905 avdelningen med avskiljande av samtliga kulturhistoriska föremål från de högre klassernas liv till en etnografisk avdelning, avsedd att omfatta allmogeföremål samt utländska etnografika. Båda grupperna tillväxte under B: s tid starkt. De utländska etnografiska samlingarna, som riktades genom förvärv av flera betydande kollektioner, ordnades av B. i nya lokaler (1906 och 1910) och populariserades av honom genom årliga föreläsningar för arbetarinstitutets publik. De svenska allmogeföremålens antal var vid B:s tillträde ej stort, men även denna grupp tillväxte och utvecklades under hans tid till en särskilt för Bohuslän, Västergötland och Halland representativ samling, vilken 1905 kunde ordnas i nya lokaler.

Författare

P. Vetterlund.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nyårshälsning till svenska folkhögskolan (Göteb. handels- och sjöfartstidn. 11 jan. 1875). — Dikter: Sthm. 1879. (5), 192 s. — Vid Lunds akademiska förenings halfsekelfest d. 1 dec. 1880. Lund 1880. 4: o (4) s. — Nya dikter. Sthm 1881. (5), '207 s. — Vid allfarväg,' Dikter. Sthm 1884. 134, (2) s. — Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor. Lund 1885, VI, 160 s. (Gradualavh.) — Marit Vallkulla. Dikt från Dalarne på 1600-talet. Sthm'1887. 4: o (6), 124 s. — På gröna stigar. Dikter. Sthm' 1889. (4), 173, (2) s. — Nordiskt forntidslif. Sthm 1890. 241 s. 2: a genoms, uppl. Sthm 1912. VI, 216 s. — Några ord om etnografiska museer. Gtbg 1891. 27 s. — Kärlekssagan på Björkeberga sommaren 1629. 'Diktcykel. Sthm 1892. 4: o 158 s. — Svenska toner. Dikter. Sthm 1893. (4), 186 s. — Några forntidsbilder från de norska kolonierna i Västerhafvet (Nord. tidskri, 1895, s. 1222—238). — Nordmannaskämt. Efter medeltida källor. Sthm 1895. (7), 183 s. — Ett och annat om ön Hisingen och Göteborgs skärgård i de fornnordiska sagorna^ (Göteb. turistfören. årsskr., 1897, s. 28—44). — Nordmannamystik. Bilder från Nordens forntid. Sthm 1898. 222 s. — Julen för hundra år sedan, samt seder och bruk på julkvällen i Norden ända från 15- och 1600-talen. Gtbg 1899. Fol. (4) s.. — Ungmön från Antwerpen och andra dikter. Sthm 1900. (6), 202 s. — Kung Waldemar och bisp Absalon i fejd med venderna. Efter Saxos Historia danica. Lund 1902. VIII, 148 s. — Wagners sagor. 1. Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg. Sthm 1903. (6), 58 s. 2. Lohengrin. Sthm 1904. (8). 84 s. 3. Mästersångarne i Niirnberg. Sthm 1905. (8), 113 s. 4. Paisifal. Sthm 1908. (4), 227 s. 5. Nibelungens ring. Sthm 1909. (4), 121 s. 6. Den flygande holländaren. Rienzi. Sthm 1912. (6), 150 s. — Bilder från trettioåriga kriget. Sthm 1905. 47 s. (Nord. öresbiblioteket, N:o 9—10.) — Kantat vid invigningen af Göteborgs högskolas nya-byggnad d. 18 sept.'1907. Gtbg 1907. 4: o 10 s. (Även i Invigningen af Göteborgs hög- skolas byggnad, Gtbg 1907.) — Dikter i urval. Sthm. 1910. 198 s. — Från faren tid. Kulturbilder. Sthm 1910. (4), 331 s. — Dikter vid festliga tillfällen; talrika dikter, uppsatser och recensioner i tidskrifter, kalendrar och tidningar (särsk. i Göteb. handels- och sjöfartstidn.); redogörelser för Göteborgs museums etnografiska avdelning i Göteborgs museum, en festskrift (1896) och Göteborgs museum 1861—1911 (1911) samt årliga berättelser i Göteb. stadsfullmäktiges handl. (från 1893) och i Göteb. museums årstryck (från 1906); m. m.

Översatt: Nials saga. Från fornisländskan. Med ett tillägg: Darrads-sången. Sthm 1879. VIII, 356 s. (Isländska sagor i svensk bearbetn. för allm. läsning, 1.) 2: a genoms, uppl. Sthm 1909. 240 s. (Isländska fornsagor i svensk tolkning, 1.) — Egil Skalle-Grimssons saga. Från fornisländskan. Sthm 1883. VIII, 253 s. — Fornnordiska sagor i svensk bearbetning. Sthm 1886. 196 s. 2: a genoms, uppl. under titel: Sagan om Gunnlög Ormtunga och andra sagor. Sthm. 19i0. 114 s. (Isländska fornsagor i svensk tolkning, 2.)

— Från vikingatiden. Ny följd fornnordiska sagor i svensk bearbetning. Sthm 1888. 192, (1) s. — Kärlek i hedna dagar. Skalden Kormaks saga, från fornisländskan tolkad. Gtbg 1895. 83, (1) s. — Kvädet om Skide och andra dikter från Nordens medeltid, fritt tolkade. Sthm 1896. (6), 81, (1) s.

— Walthe.r von der Vogelweide, Valda sånger. Från medeltyskan tolkade. Gtbg 1897. 16 s. (Göteb. högskolas årsskr., Bd 3, 1897.) — Sighvat Tordssons dikt »Fria ord». [Bersgglis visur.j Gtbg 1898. 11 s. (Göteb. högskolas årsskr., Bd 4, 1898.) — Sagan om Gudrun. Tolkad från fornisländskan. Gtbg 1900. VII, 191 s. — Sagan om Grette den starke. Tolkad från fornisländskan. Lund 1901. VIII, 281 s. — Vagantsånger, från latinet tolkade. Gtbg 1906. 116, (4) s. — Isländska sagor. Ånyo utg. av E. Olson. Sthm 1925. 442 s. (Världslitteraturen, [11].) (Ur B:s Fornnordiska sagor och Från vikingatiden.) — Tolkningar från forn- och medelhögtyskan i Världslitteraturen i urval och öfversättning, red. af H. Schiick, Ser. 2, Sthm 1902, s. 395—460.

Redigerat: Gnistan. Utg. af sällskapet Gnistan. Gtbg 1891.

Källor och litteratur

Källor: A. U. Bååth, Hur min första diktbok kom till (När vi började, 1902); F. Böök, Sveriges moderna litteratur (1923,); dens., Från åttiotalet (1926); [U. von Feilitzen], Realister och idealister, af Robinson, 3 (1885): N. Flensburg, Lundensiskt studentliv på 1870-talet (Under Lundagårds kronor, [1], 1918); K. Fredlund, A. U. Bååths diktning (Ord o. bild, 1912);

G. af Geijerstam, Ur samtiden (1883); Ola Hansson, Literära silhouetter (1885); H. E. Larsson, A. U. Bååth (Ord o. bild, 1901); dens., Ett och annat ur mina minnen från studenttiden och mitt samliv med Bååth (Under Lundagårds kronor, [1], 1918); J. Paulson, Tal till minne af A. U. Bååth (1912):

H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 2: a uppl., 4: 2 (1916); D. Sprengel, De nya poeterna (1902); F. Vetterlund, Svensk nutidslyrib (Tilskueren, 1907). Göteborgs högskolas matrikel 1891—1916, utg. af L. Wåhlin & J. V. Johansson (1916). — Se i övrigt: Emma Bendz, A. U. Bååth och hans krets (10261.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Albert Ulrik Bååth, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/16252, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Vetterlund.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:16252
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Albert Ulrik Bååth, urn:sbl:16252, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Vetterlund.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se