Carl J Bonde

Född:1757-07-22 – Sorunda församling, Stockholms län (på Fituna)
Död:1840-10-24 – Bälinge församling (D-län), Södermanlands län (på Nynäs)

Diplomat, Arméofficer, En av rikets herrar, Överstekammarjunkare


Band 05 (1925), sida 384.

Meriter

12. Carl Jöran Bonde, f. 22 juli 1757 på Fituna, d 24 okt. 1840 på Nynäs. Föräldrar: kaptenen Jöns Alexander Bonde och Ulrika Eleonora Rosenhane. Student i Uppsala 13 juni 1769; underkonduktör vid fortifikationen 1773; fänrik vid livgardet 5 apr. 1775; en av faddrarna vid kronprinsens dop 1778; löjtnant 8 febr. 1779; uppvaktande kavaljer hos kronprinsen 24 jan. 1782— 89; stabskapten 31 mars 1786; erhöll kaptens lön 12 juli 1787 och kompani 18 jan. 1788; inställde sig i okt. s. å. på konungens befallning i Göteborg och avsändes därifrån till hertig Karl i Finland; överadjutant hos densamme s. å.; åtföljde hertigen till Karlskrona; generaladjutant hos hertigen febr. 1789; överstelöjtnant vid storamiralens regemente 23 maj s. å.; erhöll avsked ur krigstjänsten 15 apr. 1790; överste och generaladjutant hos konungen 15 maj 1792; överstekammarjunkare 28 juli s. å.; ledamot av riddarhusdirektionen s. å.—1818; ledamot i general tulldirektionen 8 aug. 1792—1802 och av rikets allmänna beredning 8 aug. 1792; erhöll ånyo avsked ur krigstjänsten 19 dec. 1796; avsänd i hemlig beskickning till hoven i Berlin, Dresden och Paris 7 maj 1801—maj 1802; ledamot i adliga jungfrustiftsdirektionén 1801—14 och i dykerikompaniet 1802; chef för drottningens hovstat 1802; åtföljde konungen och drottningen på resa genom Finland 9 juni —15 aug. s. å. och tjänstgjorde som uppvaktande hos drottningen under besök hos ryska kejsarinnan i Aborrfors 30 juli—-2 aug. s. å.; friherre 9 dec. 1802 (adopterad å utdöda friherrliga ätten Bondes nummer); tf. minister i Petersburg 12 dec. s. å.—juli 1803; utsedd att deltaga i ombesörjandet av subskriptionen för Södertälje kanal-och slussverksbolag 15 mars 1806; revisor vid samma bolag s. å.; erhöll avsked från sina hovsysslor sept. 1810; en av rikets herrar 11 maj 1818. Förvaltade en tid å egna och barnens vägnar det Hilde-brandska godskomplexet; ägde Fituna i Stockholms län och Nynäs i Södermanlands län. RSO 1794; KNO 1799; RCXIII:sO 1811; RoKavKMO 1822; LSkS s. å.

Gift 22 okt. 1784 med Agneta Sofia Hildebrand, f. 8 jan 1764, d 7 nov. 1789 på Håtunaholm, dotter till ryttmästaren David Henrik Hildebrand.

Biografi

B. föddes och växte upp på fädernegodset Fituna, vilket genom hans farfarsmor kommit i släktens ägo från ätten Fleming. Hans farfarsfarfar, hovrättsassessorn Jöns B., var yngre broder till riksrådet friherre Karl Bonde till Laihela. Det förefaller, som; om den yngre adliga ättegrenen gjort anspråk på att åtnjuta den äldres högre värdighet, ty såväl B:s fader, kaptenen Jöns Alexander Bonde, som han själv förde som regel barontiteln redan före 1803, då formlig adoption på den sedan 1712 utdöda friherrliga grenens ättenummer ägde rum. Under ledning av informatorer, med vilka han tillbragte flera vintrar i Uppsala, fick B. en vårdad uppfostran; vid sexton års ålder började han därjämte sin militärtjänst. Enligt hans egna uppgifter var hemmet på Fituna gammaldags religiöst, varför han redan från tidigaste år insöp en allvarlig livsåskådning, som följde honom livet ut. När kronprinsen Gustav Adolfs fostran år 1781 lades helt i manliga händer under hovkanslern friherre Fredrik Sparres ledning, blev B. — som vid riksdagen 1778 varit en av adelns faddrar vid prinsens dop — för några år en av de uppvaktande kavaljererna, i vilken ställning han förstod att genom sitt vänliga och pålitliga väsen tillvinna sig den egensinnige unge furstens tillgivenhet och förtroende. Hans yttre ställning undergick dessa år en mycket förmånlig förändring, då han 1784 som maka hemförde Agneta Sofia Hildebrand, en av Sveriges rikaste arvtagerskor. Genom denna förbindelse blevo deras barn med tiden innehavare av de Hildebrandska fideikommissen Eriksberg med Gimmersta, Bysta och Fållnäs. Den husliga lyckan blev emellertid kortvarig, ty redan efter fem åis äktenskap miste B. sin maka.

Under vistelsen vid hovet trädde B. i nära beröring med hertig Karl (sedermera Karl XIII), hörde jämte J. G. Oxenstierna, E. Ruuth, M. Stenbock o. a. till de i hertigens ordensmysterier mest invigda och knöt så även intim vänskap med G. A. Reuterholm, vilken genom sin energi och sin verkliga eller påstådda djupa kunskap i det hemliga ordensväsendet genast förvärvade starkt inflytande inom kretsen. Förbindelsen med Reuterholm kostade honom Gustav III: s ynnest. Konungen, som ursprungligen hyste förtroende för B: s redbara person, uppmanades hösten 1788 ivrigt av Hedvig Charlotta att sända B. till hertigen i Finland, för att denne under den vanskliga befälföringen där skulle i sin närhet hava en pålitlig vän och rådgivare. Det uppdrag att resa till Finland, som B. också erhöll, innehar dock egentligen blott ett överbringande av konungens befallning till hertigen att återföra stora flottan till Karlskrona, vilken befallning kort efteråt ännu uttryckligare förnyades genom J. F. Aminoff. Då det högre befälet trots detta bearbetade hertigen att låta flottan övervintra i Sveaborg, begagnade sig flaggkaptenen Otto Henrik Nordenskjöld, som ensam energiskt påfordrade hemfärden, av B: s inflytande hos Karl för att övertyga denne, vilket också lyckades. På seglatsen till Karlskrona 20—27 nov. åtföljde B. hertigen såsom dennes adjutant. Den så stärkta personliga förbindelsen fortsatte under den stormiga riksdagen 1789. B., som väl vid krigets början sett ganska pessimistiskt på stämningen inom landet men under det hotfulla läget yttrat sig bestämt lojalt mot konungen, undgick nu ej att taga intryck av sina ståndsbröders vredgade opposition, av Reuterholms hatfulla bearbetningar och av hertiginnans impulsiva ovilja. Jämte Reuterholm sökte han ehuru med föga framgång stålsätta hertigen till motstånd mot konungens åtgärder. När han sommarkampanjen s. å. med fullmakt som överstelöjtnant vid storamiralens regemente åtföljde hertigen, synes han utan avsiktliga bearbetningar genom det intima umgänget verkat i samma riktning. Då konungen, för vilken detta icke blev obekant, före begynnandet av 1790 års kampanj fordrade, att B. liksom andra officerare skulle avlägga ed på förenings- och säkerhetsakten, föredrog B. att i apr. s. å. ansöka om avsked ur krigstjänsten, vilket genast beviljades. Han drog sig nu tillbaka till lantlivet, följde därifrån med gramsna ögon konungens åtgärder och sände till Reuterholm halvt mystifierade brev, som förrådde åtskillig sympati med den ursinniga opposition, vilken ledde till konungamordet.

Omedelbart efter Gustav III: s död kallade hertig Karl som riksförmyndare B. åter till huvudstaden, gjorde honom till generaladjutant i armén, överstekammarjunkare, ledamot i generaltulldirektionen och av rikets allmänna ärenders beredning. Jämte Reuterholm och den från Frankrike hemkomne f. ambassadören friherre E. M. Staël v. Holstein bildade nu B. den s. k. ligan kring hertigen, vilken ansågs helt dirigera denne. I denna grupp var B. otvivelaktigt den redbaraste och mest oegennyttige. Hos hertigen, som förstod att värdera dessa egenskaper, kom han dock till korta mot Reuterholms äregiriga maktlystnad och arbetsintensitet och såg därför snart nog sitt inflytande förminskas. Som han var fri från den allsmäktige gunstlingens löjeväckande fåfänga och framfusiga maner, tillvann han sig likväl genom sitt rättframma praktiska förstånd och sin förmåga att vinna och bevara förtroende allmän aktning, vilken tryggade honom oförändrad ställning, även sedan, Gustav IV Adolf som myndig övertagit regeringen. Härtill bidrog nog en viss personlig tillgivenhet hos konungen för hans forne kavaljer, vilken känsla denne uppriktigt återgäldade. Så nyttjade Gustav Adolf honom under riksdagen i Norrköping 1800 att bearbeta adeln efter sin vilja, en ömtålig uppgift, som dock knappast låg för B: s begåvning.

Gustav Adolfs stora förtroende för B. vållade, att denne inom kort togs i anspråk för viktiga diplomatiska affärer av hemlig natur. Konungen, som i hög grad fasthängd e vid faderns planer att från Danmark vinna Norge, hade redan nyåret 1800 beordrat friherre Göran Silfverhielm, vilken i diplomatiskt uppdrag vistades i London, att resa hem över Norge och därunder i detta land studera folklynne och tänkesätt, styrelsegrundsatser, ekonomi och militärförfattning, allt som material »vid författandet av en säker tablå om detta rikes nuvarande beskaffenhet». De tankar, som här bakom skymtade, återhöllos, så länge Danmark var förenat med Sverige, Preussen och Ryssland i det i dec. 1800 avslutade väpnade neutralitetsförbundet, men sedan detta sprängts genom mordet på kejsar Paul 24 mars 1801 samt sjöslaget på Köpenhamns redd 2 apr. s. å., syntes tiden inne att allvarligt upptaga dem. B. beordrades nu att med Silfverhielm, vilken skulle återvända till London, såsom sakkunnig rådgivare besöka Berlin och Paris samt med konung Fredrik Vilhelm III av Preussen och med den franska republikens förste konsul Napoleon Bonaparte förtroligt avhandla om en politisk sammanslutning mellan deras länder och Sverige, varav Norges förvärv borde följa. I detta syfte utfärdade konungen från Karlskrona 7 maj 1801 för B. en vidlyftig instruktion, vilken liksom allt detta uppdrag vidkommande åtminstone till en början var en djup hemlighet mellan konungen, kabinettssekreteraren Gustav Lagerbjelke, B. och Silfverhielm men däremot synes undanhållits för kanslipresidenten F. V. von Ehrenheim. B. avreste från Ystad 12 maj, färdades som förnäm enskild resenär och tog därför från Berlin vägen över Dresden, Leipzig, Weimar, Frankfurt, Köln, Aachen och Bruxelles till Paris, dit han anlände 11 sept. Denna tidsutdräkt var icke förmånlig för planer, som byggde på en tillfällig situation och syftade till en snabb kupp. I Berlin fann han ganska välvilligt mottagande, men i Paris, där de avgörande avtalen borde träffas, var man just under förberedelserna till den fred med England, som i mars 1802 undertecknades i Amiens. Den sammanslutning till skydd för havens frihet mot engelska övergrepp, vilken skulle utgjort det egentliga lockbetet för Frankrike, hade sålunda i hög grad mistat sin aktualitet, och mot Danmark, som ivrigt sökt Frankrikes vänskap, var Napoleon ej hågad för någon fientlighet, även om han ej förbisåg förmånen att anknyta till den franska politiska traditionen att stödja Sverige mot Ryssland. B: s ställning försvårades även genom mindre gott förhållande till svenske envoyén i Paris friherre K. A. Ehrensvärd, vilken stod alldeles utanför hemligheten; dessutom hade hans aristokratiska åskådning föga sympati med de revolutionära maktägarna — om Talleyrand skrev han sålunda, att »karaktären av dess yttre utseende och åtbörder är sådan, att endast Eders Kungl. Maj: ts tjänst kan tillräckligen förbinda mig att söka dess bekantskap», och han bedömde lika skarpt som träffande den anda av hänsynslös korruption, vilken överallt innästlat sig. Trots detta synes han skapat sig godia förbindelser och berömde sig åtminstone på gamla dagar av att hava varit mycket väl sedd hos m: me Josephine (Bonaparte's maka) samt att han hos henne »ehuru utlänning införde flera av den gamla fransyska adelns mest oböjliga fruar».

Utan att hava nått fram till sin förhandlings innersta syfte återkallades B. våren 1802 hem för att som chef för drottningens hovstat följa Gustav Adolf och hans gemål på deras finska resa samma sommar, varunder drottning Fredrika i Aborrfors besökte sin syster, kejsarinnan Elisabet av Ryssland. Detta sammanträffande gav anledning till det bekanta grälet mellan svenskar och ryssar om bron över Kymmeneälvs mindre (västliga) arm. När denna strid, där rätten otvivelaktigt var på Sveriges sida, tillspetsades, hade K. von Stedingk just erhållit permission från ambassaden i Petersburg; i hans ställe sändes B. dit, och det föll sålunda på dennes lott att sköta förhandlingarna. Inom Ryssland rådde då mot Sverige en ganska utpräglad krigsstämning, vilken hade en tillskyndare i rikskanslern greve Alexander Vorontsov liksom i dennes broder, den mångårige ambassadören i London Semen Vorontsov. Underhandlingen blev därför besvärlig, B. möttes med betydande högmod och sände hem mycket pessimistiska skildringar av opinionen i Petersburg. Först och sist var greve Vorontsov besvärlig. Från en konferens berättar B. (depesch 22 mars/3 apr. 1803): »Comme le chancelier etoit selon son ordinaire de tres mauvaise humeur et montroit beaucoup de morgue dans cette conference, il disoit aussi une fois avec vehemence: 'Monsieur, L'Empereur met Son honneur dans cette affaire du pont'; k quoi je repondoit avec beaucoup de tranquilité: 'Le Roi de Suéde n'y a jamais porté d'autre attention, que celle qui etoit necessaire pour un arrange- ment simplement oeconomique, mais tout etonné qu'il sera sans doute, d'apprendre la haute importance de la-quelle 1'Empereur veut bien honorer un objet de si pen de valeur, je suis persnadé que le Roi fera avec le plus grand plaisir ä cet egard tout ce que Sa dignité et Ses droits veulent permettre.' Gette reponse lui fut inattendue; et sa contenance sembloit frappé comme d'un épi-gramme, ce qui n'etoit pas cependant le cas, la reponse ayant été donné de ma part avec la plus grande douceur.» — Att det icke kom till formlig brytning, torde mest berott på kejsar Alexanders fredliga tänkesätt. Hans personliga vän furst Adam Czartoryski var då som rikskanslerns närmaste man den verkliga själen i ryska utrikeskabinettet och bemödade sig att mildra det stötande i chefens hållning. Långt senare, när B. 1838 genom sonsonen, som vistades i Paris, fick hälsningar från den då landsflyktige Czartoryski, skrev han till svar: »aldrig har jag förgätit den förekommande vänlighet, som han visade mig under mitt vistande i S:t Petersburg, vilket något lindrade de oangenäma förhållanden emellan cancelleren Woronsoff och mig». Emellertid kunde uppgörelsen under dylika omständigheter ej gå fort, och ännu när Stedingk återkom till Petersburg och B. i aug. 1803 hemreste, var den tvistiga frågan olöst.

Efter hemkomsten användes B. fortfarande av konungen i åtskilliga förtroendeuppdrag, men den förändring, hans och hans barns förmögenhetsställning undergick genom svågern David Gotthard Hildebrands 1808 timade död, torde dragit honom alltmera till privataffärerna. Vid underrättelsen om 1809 års revolution skrev han från Bysta till J. G. Oxenstierna (17 mars): »Tidningarna från Stockholm förskräcka mig, men jag vet ingen reda på händelserna och deras ordning. Vilka tider! Beatus ille qui procul a negotiis osv.» I ett brev till magen August Anckarsvärd 1838 (8 maj) beklagar han i likhet med Crusenstolpe, att det gamla riksrådet ej återupplivades vid revolutionen, samt fortsätter: »detta var endast en avdelning av det system, jag hade uppgjort för mig »Denna uppgift bör sammanställas med det från B. själv stammande meddelandet hos H. G. Trolle-Wachtmeister, att under veckorna, närmast efter 13 mars Erik Ruuth och J. G. De la Gardie samt. G. M. Armfelt och B. varit ämnade att bilda hertig Karls egentliga konselj. Genom Karl Henrik Anckarsvärd hade B. visserligen en kanal till de egentliga revolutionärerna, men å andra sidan var han personligen för nära förbunden med den störtade konungen för att bliva deras man. Så kom han att stanna utanför ledningen och synes med ringa sympati sett Adlersparres politik; särskilt fyllde honom myndigheternas hållning vid Fersenska mordet med ovilja. Då rikets allmänna ärenders beredning i och med den nya regeringsformen upphört, hade hans förvaltningsuppdrag utslocknat — han kvarstod blott som revisor i Södertälje kanalbolag — och i sept. 1810 tog han avsked från hovet för att ägna sig åt sina egendomars skötsel och åt de bokstudier, för vilka han städse haft utpräglad böjelse. Huruvida avskedstagandet så nära efter det nya tronföljarvalet bör fattas som opposition mot detta får lämnas därhän men synes ej osannolikt.

I B:s tillbakadragna levnadssätt som stor oberoende jorddrott skedde knappast någon verklig förändring därigenom, att han efter tronskiftet 1818 mottog en del höga sociala utmärkelser utan tjänsteplikt. Karl XIV Johan ville till sin dynastis stöd och yttre glans samla kring sig så mycket som möjligt av den gamla lysande adeln, och han torde lagt åtskillig vikt på att i sin omgivning se en ädling, som stått det gamla kungahuset så nära. B. å sin sida var som klok ekonom icke blind för de förmåner, hans anhöriga kunde vänta av förbindelser med hovet, och efterkom sålunda konungens önskningar. Emellertid höll han sig helt utanför den begynnande partistriden: med sina utpräglade aristokratiska instinkter synes han alltid stått något främmande för Karl Johans person men kunde ännu mindre sympatisera med de frambrytande demokratiska riktningarna. Det enda tillfälle av mera allmän betydelse, då han framträdde, var väl, när han fungerade som ordförande i det Grekvännernas sällskap, som efter ett den nyfödde arvfurstens (sedermera Karl XV) födelsedag d. 3 maj 1826 publicerat upprop konstituerades och de närmaste åren insamlade ganska betydande medel till understöd åt den grekiska frihetskampen.

Godsförvaltningen tog alltmera B. i anspråk. Denna gällde dels fädernegården Fituna, vilken han ärvde efter faderns död 1799, dels de stora Hildebrandska besittningarna, för vilkas huvudpart var gällande en av B:s svärföräldrar David Hildebrand och Agneta Sofia Schönström gjord och 1 nov. 1778 daterad fideikommisstiftelse. Efter svärföräldrarnas död hade B. innehaft och för sina barn med Agneta Hildebrand disponerat Håtunaholm. När så svågern David Gotthard Hildebrand avlidit 22 nov. 1808 (ej 22 sept.) utan andra närmare arvingar än de tre nämnda ' systerbarnen (Karl Karlson Bonde, Sofia Ulrika Bonde och Charlotte Bonde), tillkom det genom hans särskilda förordnande B. att enligt den avlidnes uttryckta önskningar samt jämlikt fideikommisstiftelsens föreskrifter ordna och fördela kvarlåtenskapen. Det upprättade arvskiftesinstrumentet av aug. 1809 utvisar, att den avlidne dels stiftat Gimmersta till särskilt fideikommiss för systersonen, dels också tilldelat denne som gåva under full äganderätt Nynäs, dels slutligen överlåtit äganderätten till Håtunaholm åt svågern B., varför ingen av dessa possessioner kom med i skiftet. Vad angår de äldre Hildebrandska fideikommissen, hade Fållnäs, som ursprungligen avsetts för B:s äldste son, Knut Henrik, efter dennes tidiga döjd genom lottning 1804 inför Svea hovrätt tillfallit B:s yngsta dotter (Charlotte Bonde, senare gift med Karl Henrik Anckarsvärd). Under sådana omständigheter »samt i likhet med den framlidnes utnämningar i fråga om Eriksberg och Bysta fideikommisser» tilldelades nu Eriksberg och fideikommissfastigheten i Stockholm, värderade jämte lösegendom till 85,000 rdr b: ko, B: s son (Karl Karlson Bonde) samt Bysta, värderat till 35,000 rdr b: ko, den äldre dottern (Sofia Ulrika, senare gift med August Anckarsvärd). Övriga fastigheter, särskilt Sikfors bruk samt säterier i Finland, och lösegendom skiftades mellan de tre arvingarna.

År 1811 övertog sonen själv skötseln av Eriksberg och Gimmersta. Följande år bortbytte B. Håtunaholm mot Nynäs (i Bälinge socken, nära Nyköping), vilket framgent blev hans huvudvistelseort, och åt detta samt åt Fituna ägnade han mest sina omsorger. »Hans böjelser, heter det i biografiska anteckningar från någon av hans närmaste, »överensstämde mest med en lugn enslighet på landet, där han, omgiven av sina trotjänare och ägnande en stor del av dagen åt litterära sysselsättningar, passerade en lugn ålderdom». Hans bevarade korrespondens visar honom som en gammaldags nitisk godsherre, vilken med största noggrannhet följde alla förändringar samt genom sträng men ej knusslig sparsamhet samlade en växande förmögenhet. Sina gods försåg han med en värdig utrustning, men blott på det bibliotek, han bildade på Nynäs, och vilket vid hans död uppgick till 4,500 volymer, nedlade han några större kostnader. För den mera spekulativa affärsverksamhet, som inbröt efter den allmänna fredens återställande, var han helt främmande, och det gjorde honom stora bekymmer, när den mera djärvt anlagde sonen kastade sig i vittutseende företag. 1828, då sonens affärsställning blivit i hög grad tilltrasslad, övertog B. jämte de båda magarna Anckarsvärd för någon tid administrationen av hans bo och bragte med sin vanliga noggrannhet åter reda, mest vill det synas genom ett större lån på Gimmersta, vars fideikommisskaraktär samtidigt upphävdes. När B. efter en helt kort sjukdom avlidit 1840, visade hans bouppteckning en behållning av 214,000 rdr b:ko. Trots sina täta klagomål över tilltagande ålderdomskrämpor var B. till det sista en flitig brevskrivare. Hans brevstil har, utan att egentligen vara elegant, alltid rokokons kulturfernissa. Som diplomatisk rapportör var han en nykter och vaken iakttagare samt god berättare. Under sina resor knöt han gärna litterära förbindelser — särskilt nämner han från Paristiden sin vänskap med mystikern S:t Martin — men följde också under sitt senare mera tillbakadragna liv dagens företeelser med uppmärksamhet. Så anbefallde han (1836) livligt åt sonsonen Karl Jedvard Bonde att i Uppsala söka förbindelse med E. G. Geijer, »som är efter min åsikt en av tidevarvets stora och märkvärdiga män... Naturen framkallar och bereder sällan stora män, därföre ber jag dig att noga begagna detta tillfälle — hör och lär!» Breven till sonsonen äro vackra prov av den gamle mannens intresse för ättlingens framtid samt låta också skymta en viss ängslan för tidens nyheter. Med prinsessan Sofia Albertina underhöll han åren 1818—25 en ganska livlig korrespondens, varvid han fungerade som prinsessans finansielle rådgivare. Hedvig Charlotta visade honom synnerligt förtroende genom att i hans vård överlämna kistan med den märkliga journal, som hon alltsedan år 1775 fört; nyckeln till kistan fanns efter drottningens död i ett till greve Ruuth och B. adresserat konvolut, och i en till dessa hennes gamla vänner ställd skrivelse hade hon överlåtit åt dem att bevara hennes litterära kvarlåten-skap. Journalen kom efter B:s död till Eriksberg. Det av B. samlade biblioteket förvaras alltjämt på Nynäs.

Författare

C. Hallendorff.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Korrespondenser, Ericsbergs arkiv; diplomatiska korrespondenser, samt Svea hovrätts civilprot. 1809 och bouppteckningar s. å., allt i RA. — B:s brev till Gustav IV Adolf från en beskickning till Napoleon 1801—1802 (Hist. tidskr., 5, 1885); G. G. Adlerbeth, Hist. anteckningar, 1—2 (1892—93); Hedvig Elisabeth Charlotta, Dagbok, öfvers o. utg. af C. C: son Bonde & Cecilia af Klercker, 1—5 (1902—23); B. von Schinkel & C. W. Bergman, Minnen ur Sveriges nyare historia, 1—5 (1852—54); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen, i urval utg. af E. Tegnér, 1—2 (1889) jämte andra samtida memoarer och uppteckningar. — C. Hallendorff, Nyckeln till drottning Charlottas brevkista (Sv. dagbladet, 29 mars 1924); C. Lagergren, Mitt livs minnen, 1 (1922); J. W. Nilsson, De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike under Gustaf IV Adolf (1899); M. Nylund, G. A. Reuterholm under förmyndaretiden 1792—1796 (1917).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl J Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17920, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2019-07-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17920
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl J Bonde, urn:sbl:17920, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2019-07-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se