Carl Gustaf Bielke

Född:1683-07-12 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1754-02-11 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Landshövding, Kavalleriofficer, General, Statskontorspresident


Band 04 (1924), sida 257.

Meriter

26. Carl Gustaf Bielke, den föregåendes son, f. 12 juli 1683 i Stockholm, d 11 febr. 1754 därstädes. Student vid universiteten i Angers 1698, Oxford 1701 och Leiden 13 aug. 1702; volontär i holsteinsk tjänst 1703; kapten vid hertig Karl Fredriks livregemente i Holstein 1705; erhöll på egen begäran avsked härifrån 18/29 aug. 1708; kapten vid livgardet 18 okt. 1709; generaladjutant hos konung Stanislaus av Polen 14 apr. 1711; överstelöjtnant vid Smålands tremännings infanteriregemente 5 febr. 1712 (erhöll konfirm. 30 apr. s. å.); överstelöjtnant vid Smålands kavalleriregemente 16 aug. s. å. (erhöll konfirm. 26 nov. 1714); överste för Upplands tremännings kavalleriregemente 6 dec. 1716; erhöll avsked från överstebeställningen 30 sept. 1719, då regementet upplöstes; e. o. envoyé vid franska hovet 19 okt. s. å.; generalmajor av kavalleriet 3 dec. s. å.; rapellerad 27 febr. 1721; landshövding i Västernorrlands län 28 aug. 1727; ledamot av kommissionen för undersökning av vissa oriktigheter i uppbördsväsendet i Västernorrlands län 26 jan. 1736; president i statskontoret 29 maj 1739; ledamot av ekonomikommissionen 1749 och kommissionen angående de pommerska och wismarska deputerades framställning om privilegiernas konfirmation m. m. 4 nov. 1751. KSO 1748; RoKavKMO 1748.

Gift 25 apr. 1705 med Brita Sofia Horn (av Marienborg), d 2 dec. 1728, dotter till amiralitetsrådet friherre Gustaf Horn.

Biografi

Efter fem och ett halvt års resor genom Frankrike, England och Holland uppsökte B. på våren 1703 sin nära frände, generallöjtnanten och geheimerådet i Holstein Johan Gabriel Banér, som hos änkehertiginnan Hedvig Sofia stod i hög gunst. Denne, som själv haft sin kusins, Nils Bielkes, protektion att tacka för sin framgång i livet, tog sig an B., och efter att hava under generalmajor T. von der Noth bevistat 1704 års kampanj i Brabant blev B. kapten i holsteinsk tjänst. Endast några år kvarstod han i denna och övergick efter ett tillfälligt sammanträffande i Stralsund 1710 med konung Stanislaus i dennes tjänst såsom generaladjutant och förblev här, även sedan han erhållit fullmakt som överstelöjtnant i svensk tjänst. Först i dec. 1712 började han sin svenska tjänstgöring som befälhavare vid den till Pommern och Stenbockska arméns förstärkande destinerade transporten, vilken på grund av stormar och danskarnas anfall skingrad och illa medfaren måste återvända till de svenska hamnarna. Under de närmast följande åren spelade B. som militär befälhavare icke någon särskilt betydelsefull roll och låg mestadels, i Smålands- resp. Upplandsregementets hemorter sysselsatt med rekryteringsbestyr. Vid det ryska infallet på sommaren 1719 utgjorde emellertid B: s regemente huvudparten av den under Urbanowitz' befäl stående styrka, som hade att skydda trakterna söder om Stockholm, och B, synes här ha inlagt verkliga förtjänster vid det krävande försvaret. Den befattning som e. o. envoyé i Paris, vilken B. efter Cronströms död 1719 erhöll, var i sig själv betydelsefull nog, men då samtidigt Erik Sparre utsändes till de europeiska hoven på sin bekanta rundresa för åstadkommande av den eftertraktade »cohcerten» mot tsaren och därvid särskilt länge kom att uppehålla sig i Paris, blev B:s verksamhet i huvudsak inskränkt till att gå denne tillhanda; efter Sparres avresa med oförrättat ärende hade B. blott att rapportera om fransk benägenhet och välvilja för Sverige, men tillika om olust eller oförmåga att uträtta något reellt. I känslan av sin onyttighet begärde han snart sin rappell.

Några år efter sin återkomst till Sverige förordnades B. till landshövding i Västernorrlands län, då omfattande icke blott det nuvarande länet med samma namn utan även de vidsträckta områden, som nu utgöra Gävleborgs och Jämtlands län. Som landshövding synes B. ha varit bland de mera nitiska. Häri verkade för landsvägarnas förbättring och påbörjade vägdelning m. m. Med synbar stolthet anför han i sin riksdagsrelation 1739, att under hans landshövdingetid, som blott sträckte sig över något mer än ett decennium, antalet av dem, som betalte mantalspengar, ökats från c: a 38,000 till 45,500. I befolkningspolitiskt hänseende förde han i anslutning till den äldre politik, som sökte bevara en tillräcklig besuttenhet hos bondgårdarna och tvinga landsbygdens överskottsbefolkning att söka sig stadigvarande tjänst, en ivrig kamp mot de i Norrlandsbyama talrikt förekommande backstugorna. Anmärkningsvärt är emellertid, att han under tydlig påverkan av modernare tankegångar, som snart skulle segra kritiserade det i 1734 års skogsordning i överensstämmelse med nyss antydda äldre uppfattning intagna förbudet mot upptagande av nybyggen, så framt dessa ej kunde upparbetas till den legala besuttenhetsgränsen, dvs. skattläggas till minst ett fjärdedels mantal. För Norrlands del påpekade han, att härigenom många både till åker och äng tjänliga lägenheter bleve obrukade, som kunde göra kronan en nyttig tillökning i årliga räntan. Vid tillämpningen av den nya, för de speciellt norrländska förhållandena i mycket främmande skogsordhingen synes han i övrigt ha konceh: trerat sig på ett par frågor av större betydelse, nämligen reglerandet av svedjandet och genomförandet av avyttringen, utan att dock i sistnämnda hänseende mer än andra kunna nå några verkliga resultat i strid mot bebyggelseformerna och utan stödet av ett verkligt ekonomiskt behov. Att han på ett välgörande sätt var fri från all doktrinarism framgår emellertid därav att han, då han hördes av besvärsdeputationens särskilda utskott över skogsordningen, understödde Norrlandsallmogens klagomål över dennas med den norrländska boskapsskötselns säregna behov oförenliga bestämmelser och därigenom bidrog till tillkomsten av 1739 års betydelsefulla förklaring över densamma.

B. deltog i riksdagsarbetet alltifrån 1719 och användes ganska flitigt i utskotten; så var han ledamot av sekreta utskottet och kontributionsdeputationen 1719, av instruktionsdeputationen 1723, av sekreta deputationen 1726, av sekreta utskottet och statsdeputationen 1734 samt av urskillnings-, kammar- och ekonomideputationerna 1738. Efter sin förflyttning till Stockholm som president i statskontoret och det Hornska partiets fall vid riksdagen 1738—39 kom han att spela en viss om ock underordnad politisk roll. I likhet med de flesta av sin släkt var han ivrig anhängare av det besegrade mösspartiet och deltog som en av de ledande i de hemligaste partiöverläggningarna vid 1742—43 års riksdag, satt såväl vid denna riksdag som 1751—52 i sekreta utskottet och var vid riksrådsvalen i dec. 1746 och på hösten 1751 påtänkt som kandidat men undanbad sig förslag.

Det som framför allt bevarat B:s namn åt eftervärlden är emellertid varken hans ämbetsmannagärning eller politiska roll, utan hans i stora mått och med verkligt intresse och sakkunskap bedrivna verksamhet som boksamlare. På det fäderneärvda Salsta hopbragte han sålunda utom samlingar av annat slag ett av de dyrbaraste och rikhaltigaste bibliotek vår 1700-talskultur har att uppvisa; särskilt betydelsefullt har det varit, att han köpte upp vad han kunnat överkomma i handskriftsväg och därjämte i stor utsträckning lät verkställa avskrifter av såväl enstaka handlingar till belysning av samtidens historia som ock större manuskript av Värde. Tack vare de anteckningar, B. egenhändigt brukade införa i volymerna om tiden för förvärvet, pris och inbindning, kan proveniensen ur, hans samling lätt konstateras. B. ägde ett betydande antal manuskript av historiskt innehåll, däribland Ericus Olais samt Olaus och Laurentius Petris krönikor, Erik Göransson Tegels, Egidius Girs', Arnold Messenius' och Erik Benzelius d. y:s historiska arbeten, J. Meursius »Historia Danica» och en 1500-talskrönika rörande tyska orden, avskrifter av historiskt viktiga källskrifter, bl. a. från den för hans egen släkt så betydelsefulla brytningen mellan Sigismund och Karl osv. Även juridiska och statsrättsliga manuskript av värde ingingo i samlingen. Nämnas böra ock en journal för livgardet 1716—18 och en mycket omfattande samling avskrifter av likpredikningar, däribland även otryckta (20 vol.).

Författare

G. Carlquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

År 1753 skänkte B. med varm hand sin bok- och manuskriptsamling till sin enda överlevande dotters, änkefriherrinnan Eva Sacks måg greve Erik Brahe; den kom därigenom att uppgå i de Braheska samlingarna på Skokloster, som sluppit att dela öde med så många andra av våra skingrade herrgårdsarkiv och bibliotek. Biblioteket förvaras alltjämt på Skokloster; i riks-arkivet har deponerats manuskriptsamlingen, däribland ett stort antal av de i första katalogbandet förtecknade manuskripten, såsom de ovannämnda avskrifterna av likpredikningarna (sign. Skokloster, I, Folio, 74), samt Skoklostersamlingens för forskaren välbekanta Miscellanea 1—29. B. efterlämnade en ansenlig förmögenhet, Salsta, Vattholma med järnbruk, Krusenberg m. fl. gårdar. Sedan den ende till vuxen ålder komne sonen, Nils, övergått till katolicismen och förverkat sin arvsrätt, var B: s enda arvinge änkefriherrinnan Sack; hans privata papper ha härigenom kommit till Bergshammars arkiv.

Källor och litteratur

Källor: Egenhändig levernesbeskrivning bland serafimerriddarnes insända autobiografier (sign. F. 465), UB; Gallica, utskottshandlingar 1738—39 N:o 23 och 43 samt arvshandlingar i Rydboholmssamlingen, allt i RA; meddelanden av förste arkivarien E. Naumann angående B: s verksamhet vid riksdagarna samt hans samlingar och av förste arkivarien B. Boéthius angående B:s skogs- och befolkningspolitiska åsikter. — C. M. Carlander, Sv. bibliotek och exlibris, 2 (1904); A. Lewenhaupt, Karl XII: s officerare, 1 (1920); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1—4 (1893—99); J. Schröder, Begrafnings-tal wid... Carl Gustaf Bielkes jordefärd... d. 18 febr. 1754 (1754).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18160, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18160
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Bielke, urn:sbl:18160, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se