Jöns Svanberg. Kopia efter målning av O J Södermark. SPA

Jöns Svanberg

Född:1771-07-06 – Nederkalix församling, Norrbottens län
Död:1851-01-15 – (Uppsala) (Alunda församling, Uppsala län)

Präst, Matematiker, Geodet, Astronom, Universitetsrektor


Band 34, sida 357.

Meriter

1 Svanberg, Jöns, f 6 juli 1771 i Nederkalix, Nb, d 15 jan 1851 i Uppsala (enl db för Alunda, Upps). Föräldrar: bonden Nils Nilsson o Maria Jönsdtr. Inskr vid UU 23 nov 87, amanuens vid astronomiska observatoriet 89, disp pro exercitio 89, FK 5 dec 92, disp pro gradu 16 maj 94, mag 16 juni 94, doc i geometri 95, allt vid UU, grundare av Upsala simsällsk 96, direktor där från 11, v sekr i VA 26 okt 96, sekr där 30 maj 03–1 sept 11, ensam sekr från 09, ledde gradmätn i Lappland 01–03, VA:s astronom 03–11, prof vid Fältmätn:kåren 5 maj 06, i matematik vid UU 13 dec 11–6 dec 41, univ:s rektor vt 12, ht 19, ht 26 o vt 34, sekr i Uppsala läns hushålln:sällsk 14–19, prebendekh i Alunda o Morkarla förs:ar, Upps, 28 maj 19 (tilltr 20), prästv 26 okt 19, ord led av Uppsala domkapitel 12 maj 24, prost 9 juni 24, TD 10 nov 30, prom 14 juni 31. – LVS 98 (sekr 29–43), LVA 98 (preses 13), LKrVA 00, LLA 15.

   G 19 juni 1803 i Torneå, Nb, m Margaretha Elisabeth Merckell, f 28 sept 1782 där, d 26 juni 1850 i Alunda, dtr till kommissionslantmätaren Adolf Fredrik M o Margareta Asplund.

Biografi

Den centrala händelsen i S:s vetenskapliga karriär var den geodetiska s k gradmätning som han drygt trettioårig ledde i Tornedalen. S:s mentor, VA:s sekreterare Daniel Melanderhielm (bd 25), hade sett till att få projektet finansierat och utsett S till vetenskaplig ledare. Mätningen av en meridiangrad i norra Sverige/Finland skulle vara till nytta för kartografin. Men Melanderhielm framhävde också, inte minst inför utländska forskarkolleger, att mätningen var av omvälvande vetenskaplig betydelse eftersom den skulle korrigera en liknande mätning gjord av franska forskare på 1730-talet och därmed slutgiltigt lösa frågan om formen på jorden, som antogs vara något avplattad mot polerna. Denna fråga hade viss teoretisk betydelse på grund av att Newton och andra beräknat olika värden på jordavplattningen vilka nu alltså skulle, ansåg de svenska forskarna, antingen bekräftas eller falsifieras.

S kom själv från Tornetrakten, vilket var en anledning till att han ansågs lämplig som expeditionsledare. Han var också en utpräglad matematisk begåvning. Detta var skälet till att den likaledes matematiskt orienterade astronomen Melanderhielm gjort honom till påläggskalv inom VA där han 1796, efter studier och matematikdocentur i Uppsala, tillsammans med Carl Gustaf Sjöstén blivit utsedd till vice sekreterare. En internationellt uppmärksammad geodetisk mätning var, hoppades man, den typ av projekt som skulle kunna bidra till att vända en sedan länge nedåtgående trend inom de matematiska vetenskaperna i Sverige. S tycktes vara som klippt och skuren att leda inte bara mätningen utan även den framtida vetenskapliga utvecklingen i landet.

Rekognosceringar skedde 1799 och två år senare påbörjdes själva mätarbetet. Vid mätningen användes ett hypermodernt vinkelmätningsinstrument, en s k bordacirkel, som under 1790-talet utprovats i samband med de geodetiska arbeten som utfördes i Frankrike för att bestämma meterns längd. Melanderhielm och S stod båda i kontakt med metermätningarnas ledare Jean-Baptiste-Joseph Delambre, tidens främste geodet. Denne gav både moraliskt och vetenskapligt stöd; de svenska mätningarna skulle bli användbara som ett led i att förbättra den allmänna geodesin och de var strålande reklam för fransk vetenskap och mätteknik, också för att S som en av de första utanför Frankrike konsekvent använde metersystemet. Den bok där resultaten 1805 redovisades var också författad på franska, och 1806 belönades S med Franska institutets astronomiska guldmedalj.

Internationellt kom samtidigt ganska skarp kritik, också från Delambre. Tanken att bevisa det ena eller andra om jordens form med hjälp av en enstaka mätning var föråldrad, likaså idén att jorden har en matematiskt exakt form. S hade, påpekade flera, använt för mycket energi på att behandla mätningarna matematiskt och inte varit tillräckligt noggrann tekniskt. Samtidigt var den matematiska behandlingen av resultaten något av en pionjärinsats inom den tidiga matematiska felanalysen.

Det främsta vetenskapliga ändamålet med gradmätningen var nog, som kritikerna menade, förfelat. Resultatet blev ändå på flera sätt lyckat. Man uppnådde syftet att ge svensk vetenskap en välbehövlig internationell propagandaframgång. S:s bok utgjorde ett intressant bidrag till felanalysen. Dessutom bidrog mätningen till att modern geodetisk teknik överfördes till Sverige. Detta hade omedelbara praktiska konsekvenser i och med att S 1806 blev anställd som professor vid Fältmätningskåren, den nya militärkartografiska organisation som bildats året innan och som skulle få ansvar för all topografisk kartläggning i Sverige. Inom denna organisation ledde han under fem år avancerade mätningar och undervisade blivande kartografer i geodesins grunder.

S kombinerade detta arbete med tjänsten som astronom vid VA, som han innehade från 1803. Samtidigt hade han, jämte Sjöstén, valts till ordinarie sekreterare i akademin. Ensam sekreterare där 1809 avsade sig S, som egentligen var en utpräglad teoretiker, två år senare sina uppdrag i VA för att övergå till en matematikprofessur i Uppsala.

S hade gjort sin främsta vetenskapliga insats i och med gradmätningen och dess teoretiska efterbehandling, men han var fortsatt en av få kompetenta forskare och lärare på svenska universitet inom de exakta naturvetenskaperna. Han gjorde här en viktig insats genom att introducera avancerad matematisk analys i universitetsundervisningen, även om det brukar påpekas att han skrämde bort fler studenter än han lockade till sig med sina svårtillgängliga föreläsningar och en excentrisk stil som inte uppskattades av alla. Det sägs att han ibland kallade in några av sina matematikkunniga döttrar för att svara på frågor som de manliga studenterna inte klarade.

S:s expertis blev tagen i anspråk för en rad uppdrag av metrologisk karaktär, bl a bestämde han tillsammans med astronomen Simon Anders Cronstrand (bd 9) och fysikern Fredrik Rudberg (bd 30) de vetenskapliga grunderna för det svenska måttsystemet, en uppgift som var både maktpåliggande och tekniskt komplicerad. S var 1818 matematiklärare åt prins Oscar. Följande år prästvigdes han och tilldelades det personliga prebendet Alunda och Morkarla, vilket kan ses som en ekonomisk belöning för både vetenskapliga insatser och prinsundervisning. S hade i ungdomen varit fritänkare, men det religiösa intresset kanske växte med åren och 1830 utnämndes han till teologie doktor.

S deltog i den rörelse för att uppvärdera vetenskapens filosofiska sanningsanspråk som förknippas med romantiken. Gradmätningen, det militärkartografiska arbetet och de metrologiska undersökningarna var alla nyttoinriktade. Men den matematiska analysen beskrevs av S i närmast religiösa vändningar. Forskning innebar enligt honom att man utvecklade ”en enda allenarådande idé”; vetenskapen borde uppfyllas av ”den matematiska analysens levande ande”. Sådant språkbruk leder tankarna i naturfilosofisk riktning men S var närmast kantian och hade bara förakt till övers för Friedrich Wilhelm Joseph Schelling och dennes efterföljare. Han tycks under alla år i Uppsala ha drivit en envis kampanj mot de hemvävda romantikerna. Officiellt gick han till generalangrepp mot den romantiska rörelsen i ett uppmärksammat tal i VA 1814. Biografin över S, som trycktes i akademins handlingar, antyder att han på grund av sin oförsonliga inställning till fosforism och annan romantik blev ganska isolerad. Men mot seklets mitt, när den intellektuella vinden vänt, fann S ”sina åsikter mer hyllade än förut”.

S:s äktenskap med Margaretha Elisabeth Merckell var av allt att döma lyckligt. De fick tolv barn som nådde vuxen ålder och två av sönerna blev professorer i naturvetenskapliga ämnen vid UU: kemisten Lars S (S 2) och fysikern Adolf S. S, som själv saknat akademisk bakgrund när han kom till Uppsala, grundlade alltså vad som närmast kan betecknas som en vetenskaplig dynasti.

Sonen Adolf Ferdinand S (1806–57) var i likhet med sin far matematiskt orienterad. Hans vetenskapliga insats var dock inte lika betydande som dennes, och vid 48 års ålder bröts hans vetenskapliga bana av ett slaganfall. Adolf S blev magister vid UU 1827 och docent i matematik där följande år, efter att ha meriterat sig med en uppsats om ytors krökning. Han utnämndes till lärare i matematik och mekanik vid högre artilleriläroverket på Marieberg i Stockholm 1835 och till professor i fysik och mekanik vid UU 1841. Liksom sin far kom S således till professuren i Uppsala via en tjänst som lärare för militäringenjörer. Far och son var i dessa avseenden tidstypiska. S invaldes i VA 1831.

För eftervärlden är S främst ihågkommen för att ha utvecklat ett precisionsinstrument för mätning av strålande värme, den s k bolometern. Sin matematiska inriktning till trots tvingades alltså S – i likhet med både sin far och avsevärt mer kända utländska kolleger som matematikern Carl Friedrich Gauss eller astronomen Friedrich Wilhelm Bessel – att ägna en stor del av sitt yrkesliv åt att utveckla precisionsmätningsteknik. Sådan teknik ansågs central för det vetenskapliga framåtskridandet, men en viktig anledning till att tidens forskare ägnade den så mycket uppmärksamhet var också det politiska intresse som fanns för frågor kring mått och vikt eller militärteknik.

Författare

Sven Widmalm



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (62 vol: ms, handskr, föreläsn:ar, korrespondens m m) i UUB. Handl:ar efter S även i Centrum för vetenskapshist, VA. – Brev från S i LUB, UUB, VA (bl a till J J Berzelius) o NordM.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Tal, öfver begrepet af natur-philosophie, och dess förhållande till experimental-physik; hållit vid præsidii nedläggande uti Kongl. Vetenskaps-academien den 9 februarii 1814 … Sthlm 1814. (J P Lindh). [1], 36 s. 8:o. [Följdskrift: Secreterarens svar (s 35–36).] – Berättelse öfver försök till bestämmande af secundpendelns längd och vattnets tyngd (1825). Se under bidrag nedan. – Nouvelles considérations sur la résolution des équations algébriques (1834). Se under bidrag nedan (1832). – Berättelse öfver de år 1833, på Stockholms observatorium verkställda pendel-försök (1835). Se under bidrag nedan (1834). – 2 akad avh vid UU som respondent, 1789 (preses I Nordmark) samt 1794 (preses F Mallet), se Marklin, 1820, 1, s 142 och 160. 113 akad avh vid UU som preses 1794–1839, se Marklin, 1820, 1, s, 188–191 och 1856, 1, s 134–137. 6 akad progr vid UU 1812, 19, 21, 26 och 34, se Meyer, 1701–1854 (1908), s 91, 96, 99 och 106.

Tryckta arbeten (bidrag): S publicerade 13 bidrag i VA:s handlingar (1797, 99, 1801, 04, 11, 12, 21, 25, 31, 32 och 34) samt fyra bidrag i Nova acta Regiæ Societatis scientiarum Upsaliensis (1799, 1827, 32 och 39). Av dessa kan följande längre bidrag nämnas: Berättelse öfver försök till bestämmande af secundpendelns längd och vatnets tyngd (VAH, 1825, s [1]–116, tab). [Även utgivet som särtryck s å.] – Disquisitiones in theoriam refractionum astronomicarum. Pars [1]–2 (Nova acta Regiæ Societatis scientiarum Upsaliensis, vol 9, Upsaliæ 1827, s 89–136, tab II (vikt); 11, 1839, s [29]–204). – Nouvelles considérations sur la résolution des équations algébriques (Ibid, 10, Upsaliæ 1832, s 289–408). [Även utgivet som särtryck av S 1834: [1], 120 s.] – Berättelse öfver de år 1833, på Stockholms observatorium, verkställda pendel-försök (VAH, 1834, Sthlm 1835, s [184]–317, tab). [Även utgivet som särtryck 1835.] – S:s bidrag i övrigt har ej eftersökts.

Redigerat: Exposition des opérations faites en Lapponie, pour la détermination d’un arc du méridien, en 1801, 1802 et 1803; par messieurs Öfverbom, Svanberg, Holmquist et Palander. Redigée par J S et publiée par par l’Académie des sciences. Sthlm 1805. (J P Lindh). [2], xvi, xxxi, [1], 196 s; [4] pl-bl (vikta), ill, tab. 4:o. – S svarade i egenskap av VA:s astronom 1803–11 (från 1809 tillsammans med S A Cronstrand) för manuskripten till Almanach för [skott-]året efter frälsarens Christi födelse.

Källor och litteratur

Källor o litt: Norrlands nations arkiv, vol U 1600a, UUB.

Biogr öfver J S (VAH 1850:2, 1851), s 511–525; S Lindroth, VA:s hist 1739–1818, 2 (1967); SMoK; S Widmalm, Mellan kartan o verkligheten: geodesi o kartläggn 1695–1860 (1990). – Adolf Ferdinand S: E Edlund, A F S (Lefnadsteckn:ar öfver VA:s efter år 1854 aflidna led:er, 1, 1869–73); L Gårding, Matematik o matematiker: matematiken i Sverige före 1950 (1994); SMoK; Sv biogr lex, N F, 10 (1890–92).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jöns Svanberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34767, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Widmalm), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34767
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jöns Svanberg, urn:sbl:34767, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Widmalm), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se