Sven G Svenson TT Bildarkiv

Sven Gudmar Svenson

Född:1919-09-29 – Eskilstuna församling, Södermanlands län
Död:1997-02-25 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Historiker, Bankledare


Band 34, sida 635.
Se pdf av tryck.

Meriter

Svenson, Sven Gudmar, f 29 sept 1919 i Eskilstuna, d 25 feb 1997 i Uppsala, Domk. Föräldrar: folkskoleläraren Gustaf Adolf S o Anna Lovisa Zetterman. Studentex vid Eskilstuna h a l 12 juni 37, inskr vid UU 2 sept 38, fil kand 30 okt 41, fil lic 31 okt 47, VD i Sparfrämjandets förlags ab 1 jan 51–61, red för Sparfrämjaren 51–juni 61, disp vid UU 18 okt 52, fil dr där 30 maj 53, recensent i GHT under 50- o tidigt 60-tal, led av styr för Svenska annonsörers fören 57–mars 60, v VD för Sv sparbanksfören 61, VD där 1 jan 63–79, led av kreditinst:utredn aug 62–dec 67, VD för Sv Sparbanksfören:s serviceab jan 63–åtm 71, ordf i skolstyr i Djursholm, led av nämnden för bankkontorsetablering 68, av kreditupplysn:utredn april 69–sept 73, av styr för Sparfrämjandets förlags ab juni 70, ordf där, led av styr för Esselte studium ab 72, av styr för Dagens Nyheters ab (från 86 Tidnings ab Marieberg) 72, 1:e v ordf där 89–5 dec 91, led av banklagsutredn juni 76–sept 80, ordf i styr för Sveriges turistråd 1 jan 79–84, led av styr för ab Kvällstidningen Expressen 87–5 dec 91. – LIVA 74, LGAA 75 (preses där 90–94), hederspresident i OD 79–88.

G 26 juli 1947 i Nyköping, Allhelgona, m fil mag Kerstin Margareta Carlsten, f 14 maj 1923 i Danderyd, Sth, d 4 nov 2006 i Uppsala, Helga Tref, dotter till Nanny Johanna Lindqvist, adoptivdotter till disponenten Josef Sigfrid C o Märtha Regina Olsson.

Biografi

Sven G S – som alltid skrev sig med mellannamnsinitial – växte upp i Eskilstuna, och kom 1938 till Uppsala, där han valde att studera humaniora. Han kom att stanna i tolv år och hann även disputera i historia med en avhandling om tidigmodern svensk utrikespolitik, Gattjinatraktaten 1799: studier i Gustaf IV Adolfs utrikespolitik 1796–1800 (1952). Då hade han emellertid redan hunnit bli direktör inom sparbanksrörelsen, som han under sina närmare trettio år i ledande befattningar skulle vara med om att modernisera och göra konkurrenskraftig i förhållande till affärsbankerna.

Tiden i Uppsala upplevde S, liksom många andra studenter, som en avgörande period i livet. Tillvaron utspelade sig till stor del i kvarteren kring studentnationen, universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och Engelska parken. Samtidigt rasade andra världskriget, och S menade att hans akademiska erfarenhet kännetecknades av ett mått av eskapism, då kriget bidrog till en känsla av isolering. S hade ändå ett intensivt umgängesliv. Han ingick i ett matlag på Södermanland-Närkes nation och var aktiv i spex- och studentföreningssammanhang. Tillvaron i Uppsala präglades inte bara av studentikosa muntrationer utan också av mycket flit och studier, men det var i sällskapslivet som S gjorde sig särskilt bemärkt. Storväxt och en historieberättare av rang, ägde han en självklar förmåga att ta ett rum i besittning och fånga allas uppmärksamhet, som inte minst kom till användning i Juvenalorden, där han gick under namnet ”Stor-Sven” alternativt ”Sven den store” och blev stormästare. De kontakter S knöt som juvenal skulle han ha stor nytta av även under sin karriär i bankvärlden. Likaså behöll han smeknamnet ”Stor-Sven”.

Bytet av livsbana från akademiker till bankman lär ha skett mer eller mindre av en slump. Något år innan S disputerade hade han ett ärende till universitetsbiblioteket för att prata med chefen för Carolina Redivivas handskriftsavdelning, Jonas L:son Samzelius, som också var juvenal. Då S anlände stod Samzelius upptagen i ett telefonsamtal om att hitta ersättare för den dynamiske chefen för Svenska sparbanksföreningens dotterbolag Sparfrämjandet, Erik Elinder, som nu var på väg att lämna sin post för nya utmaningar i reklambranschen. Vid åsynen av S utbrast Samzelius i telefonluren: ”det kommer in en här just nu, men honom kan du inte få, han vet ju inte ens hur en växel ser ut” (Hedlund 1986). Men repliken avskräckte inte, S kallades till intervju och anställdes kort efteråt.

Som VD för Sparfrämjandet fick S ansvar för sparbankernas gemensamma upplysnings- och reklamverksamhet. Inte minst drev man en livaktig förlagsrörelse och gav ut flera tidningar, från personaltidningen Sparfrämjaren, i vilken S skrev ledare, till Lyckoslanten, vilken delades ut i skolorna för att lära barnen att spara. S propagerade för att inte lägga moraliska perspektiv på sparandet, utan att se det som ett rationellt ekonomiskt agerande. Trots sin okonventionella bakgrund som humanist, kom S att nå den högsta toppen inom sparbanksrörelsen. 1961 utnämndes han till vice VD för Svenska sparbanksföreningen för att avlasta den sjuklige VD:n Olof Sahlin (bd 31, s 260) och två år senare tog han definitivt över ledningen som VD, en post han behöll till sin pensionering 1979.

S hade under hela sin tid på Sparfrämjandet varit värd för en årlig konferens i Saltsjöbaden som samlade yngre sparbankschefer för samtal om framtiden. Konferenserna där gav S goda möjligheter att påverka en ny generation bankmän och att driva framtidsfrågor. Från att till en början mest handla om marknadsföring utvecklades de alltmer till viktiga fora för att diskutera hur sparbankernas verksamhet skulle omformas för att möta de krav som efterkrigstidens samhälle ställde på bankväsendet. Finanssektorn i Sverige hade moderniserats kraftigt sedan 1900-talets början, men den informella lånemarknaden förblev länge större och mer utbredd bland vanliga låntagare. En anledning till detta var att allmänheten saknade förtroende för banksektorn, något som inte direkt ökade efter 20- och 30-talens bankkriser.

Sparbankerna hade genom sin lokala förankring och inriktning på mindre kunders sparande dock haft en till viss del gynnsammare utveckling, men under 50-talet började affärsbankerna alltmer konkurrera med dem om småspararnas pengar. Samtidigt pågick en omvandling inom sparbanksrörelsen, där man slog samman flera av de mindre bankerna för att skapa enheter som kunde konkurrera med affärsbankerna. Denna utveckling skedde under ett visst motstånd från gräsrötterna, och S:s företrädare Olof Sahlin hade valt att inte lägga sig i de enskilda sparbankernas affärer och att inte heller driva på i strukturfrågan. Det blev därför S:s sak att som ny VD genomföra strukturrationaliseringen fullt ut. Viktigt för att lyckas med detta var att S under sina år vid Sparfrämjandet lärt känna sparbanksfolk ute i landet på ett helt annat vis än sin företrädare. Dessutom hade han gott stöd av de tjänstemän han tog med sig från Sparfrämjandet liksom av socialdemokraten och landshövdingen Per Eckerberg, som 1961 blivit Svenska sparbanksföreningens ordförande och förblev på posten under S:s hela tid som VD.

S ledde arbetet med att skapa en koncernstruktur som kunde hjälpa de enskilda sparbankerna att ge kunderna service och tillgång till olika finansiella tjänster. Det var ingen liten verksamhet som skulle ändras – då S började som VD hanterade sparbanksrörelsen runt 16 miljarder kronor. Den var också mycket fragmentiserad och heterogen: runt om i landet fanns omkring 420 sparbanker, varav den minsta hade en inlåning på omkring en miljon kronor från allmänheten och den största en inlåning på mer än en miljard. Men S tog sig an uppgiften med stor entusiasm, inte minst då han tyckte om att resa runt och träffa den vitt förgrenade sparbanksrörelsens representanter, vilket tog honom till flertalet städer och kommuner i landet.

Som ett led i att göra den federativt uppbyggda sparbanksrörelsen mer konkurrenskraftig lät S tillsätta en rad kommittéer med uppdrag att lägga upp program för framtiden. De fick bl a utreda struktur-, inlånings-, kredit-, utbildnings- och kontorsrationaliseringsfrågor. Själv var S ledamot av den statliga utredning som resulterade i 1969 års samordnade banklagstiftning, varigenom sparbankerna fick samma möjligheter som andra banker att agera på marknaden. En tidigare försiktig sparbanksrörelse kunde nu på allvar börja konkurrera med affärsbankerna och blev en innovativ kraft på kreditmarknaden.

Under S:s tid skapades den första sparbanksägda aktiefonden, Sparinvest, vilket bidrog till att ge aktiesparandet en folklig förankring. Vidare introducerades ett nära samarbete med försäkringsbolag, framför allt Folksam, ett strategiskt drag som till konkurrenternas uppenbara förtret gav sparbankerna en ingång till fackföreningsrörelsen. Dessutom startades fastighetsförmedling i bankens regi och de första uttagsautomaterna dök upp. I tilltagande grad vände sig sparbankerna också till företag och kommuner. Många av satsningarna skedde i form av nya dotterbolag till Svenska sparbanksföreningen: Sparbankernas datacentraler ab (Spadab) tillkom 1962, senare följde bl a Sparbankernas revisionsbyrå (Sparev) och Svenska sparbankernas fastighetsbyrå ab (Spafab).

S uppfattades som en entusiastisk och inspirerande chef, som kunde sätta fokus på det viktiga och sedan övertyga resten om att sluta upp och genomföra hans idéer. S gav medarbetarna stor frihet i arbetet, men krävde också mycket och var alltsedan studentåren van att få sin vilja igenom. Han hade en tydligt patriarkal sida. Rådet till nyanställda vid Svenska sparbanksföreningen var att aldrig begära löneförhöjning. Tids nog, när man gjort sig förtjänt, höjde S på eget initiativ lönen.

För moderna ledningsformer hade S, så mycket han var med om att stöpa om sparbanksvärlden, inte mycket sinne. Han ledde sin växande organisation företrädesvis genom informella sammanträden, viktiga var kaffemötena varje förmiddag. Under dessa tog han del av utvecklingen på olika fronter och skvallrade själv om sparbanksdirektörerna ute i landet eller berättade någon av de många historier han hade på lager.

För dumhet och schabbel hade S inget tålamod och kunde då öppet förlöjliga eller skälla ut den försumlige. Han ”slog personligt rekord i ilska” vid det närmast farsartade tillfälle då Sparbanksföreningens kurscenter på Skeppsholmen skulle invigas och den prominente talaren, Harry Martinson, blivit utelåst i hällregnet och taket dessutom gav vika under tyngden av allt vatten som översköljde gästerna. Ofta visade han dock ett glatt humör och kunde med sin espri som få andra lätta upp en tryckt stämning. När det vid en stor middag med bankmän på Operakällaren bjöds på underhållning av en grupp långhåriga och jeansklädda jazzmusiker, som under spelningen beordrade middagsgästerna att ställa sig upp och göra gymnastiska rörelser efter sångarens kommandon, fann sig S snabbt och teaterviskade när genansen var som störst: ”Slutar dom nu, dubblar jag gaget” (Tysta Mari). S spred också glädje omkring sig genom musikaliska upptåg. I Sparbanksföreningen grundade han en kör, till att börja med en kvartett som sedan byggdes ut till en septett. S skrev fyndiga libretton till kända musikstycken som kören framträdde med vid styrelsens julmiddagar men det hände även att man överraskade bankkunderna med ambitiösa konserter. En bakgrund som studentsångare smällde högt när S valde nya medarbetare och när han var på jakt efter den fjärde körmedlemmen lät han annonsera i Handelshögskolans elevtidning: ”Förstetenor, helst civilekonom, får anställning på Svenska sparbanksföreningen” (Ringmar). Den som anställdes, Jan Rydh, blev sedermera VD efter S.

Efter trettiotalet år i banksektorn gick S i pension och valde då att åter knyta an till tillvaron som historiker och flyttade tillbaka till sin gamla lärdomsstad, Uppsala, som han till stora delar fann oförändrad. Han bosatte sig nära Carolina Rediviva och lade mycket av sin tid på att källforska där, vilket resulterade i ett antal historiska biografier. S skrev om visdiktaren och visforskaren Ulf Peder Olrog (bd 28), diktaren och politikern Gunnar Wennerberg, historikern Erland Hjärne (bd 19) och även en bok som skildrade tre framstående personers levnadsöden: skalden Johan Nybom (bd 27), landshövding Curry Treffenberg och tonsättaren Hugo Alfvén (bd 1).

Det är värt att notera att det fanns en del personliga kopplingar till dem vilkas livsöden han valde att skildra. S hade varit matlagskamrat med Olrog, som ung student träffat Alfvén i dennes hem i Leksand och stött på Hjärne under sin tid som student och doktorand. Just Alfvén menade han var en symbol för 1800-talets människa, med sin starka nationalistiska patriotism. Nyboms liv ansåg S kännetecknas av ett personligt lidande som bottnade i att denne var skald, alkoholist och sjuk i syfilis. Treffenberg, mest känd i efterhand för att som landshövding ha slagit ned Sundsvallsstrejken 1879, tecknades av S som en sträng moralist. S menade att Treffenbergs inblandning i strejken förtjänade ett bättre eftermäle än många gett honom, då han undvek att sätta in trupper och på så sätt förhindrade en våldsam konflikt. S hade stor sympati för Erland Hjärne, enligt honom en skygg person med prestationsångest som levde i skuggan av sin kände far, historikern Harald Hjärne (bd 19), och hade återkommande depressioner. Trots dessa svårigheter gjorde Erland Hjärne enligt S stora insatser för historieämnet.

I en vidare kontext intresserade S sig också för 1800-talet som historisk period, som han påpekade lätt kunde romantiseras som en stilla borgerlig idyll med studentikosa inslag. Detta skymde dock att samhället under seklet genomgick stora förändringar både politiskt, ekonomiskt och socialt, och att detta skedde under en hel del turbulens. S menade att studenterna var viktiga i denna utveckling och att de medan samhället omdanades alltmer lämnade punschromantiken för att delta i landets framåtskridande. Enligt S illustrerade Gunnar Wennerbergs livsöde denna förskjutning, från livet som studentdiktare bakom Gluntarne till en position som landshövding i Kronobergs län. Samtidigt poängterade S att man skulle akta sig för att klistra nutida värderingar och sinnelag på 1800-talets människa.

I det akademiska Uppsala rörde sig S hemtamt. Han blev hederspresident i Orphei drängar och preses i Gustaf Adolfsakademien, en ställning som gav honom tillfälle att utveckla sin vältalighet när avlidna ledamöter skulle parenteras. S:s insikter i universitetsmiljön kom också väl till pass i detektivromanen Mord och lärda mödor, som fick ett hedersomnämnande i Bonniers tävling om den bästa detektivromanen 1966 och gavs ut följande år. Handlingen kretsar kring en disputationsakt och en tillspetsad professorskonkurrens där en docent i historia med flera drag gemensamma med Sven Ulric Palme (bd 28) utsätts för ett mordförsök. Under den följande utredningen visar sig många akademikerkolleger ha haft skäl att gå över lik. Berättarstilen är uppsluppen och skildringen av småskurna akademiker illusionslös.

S skrev även en längre tid recensioner för GHT samt gjorde några folkbildande radio- och tv-program.

Författare

Michael Funke



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s släktutredning (Läsning för barnbarn, otryckt ms) i Inst för språk- o folkminnen, Uppsala. – Brev från S i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Gattjinatraktaten 1799. Studier i Gustaf IV Adolfs utrikespolitik 1796–1800. [Akad avh UU.] Sthlm: Almqvist & Wiksell, 1952. 394 s. – Mord och lärda mödor. [Omslag:] Detektivroman. Sthlm: Bonnier, 1967. 179, [2] s. – Hata inflationen – spara mera. Sthlm: Sparfrämjandet, [1971]. 30 s, ill. [Ej granskad. Enligt SvB 1971/75 var S medförfattare till skriften.] – Ulf Peder Olrog i Uppsala. Några minnen. Uppsala: Carmina, 1982. 50, [6] s, ill, fotogr, musiknoter. – Gunnar Wennerberg. En biografi. Sthlm: Norstedt, 1986. 471, [3] s, [32] pl-s, ill. [Ny utgåva 1987: Sthlm … (Norstedts faktapocket).] – Tre porträtt. Skalden Nybom, Curry Treffenberg – en moralist, Hugo Alfvén, i kamp mot ålderdomen. Sthlm: Norstedt, 1989. 281, [2] s, ill. [Boken består av tre skilda biografier med egna titelblad. Dessa har titlarna Skalden Nybom etc.] – Erland Hjärne. En historikers livsöde. Sthlm: Natur och kultur, 1994. 167, [1] s, [8] pl-s. ([Förtitel:] Vitterhetsakademiens serie Svenska lärde).

Tryckta arbeten (bidrag): S:s bidrag har ej efterforskats. Ett längre bidrag av honom noteras under redigerat nedan. Se också anmärkningen till Sparfrämjaren nedan.

Redigerat: Upsalastudenten genom tiderna. En skildring utgiven i anledning av Upsala studentkårs hundraårsminne. Uppsala: Lundequistska bokhandeln, 1950. 490 s, ill. [Bokens redaktion utgjordes enligt förordet (s [5]) av en kommitté tillsatt av studentkåren. Denna bestod av J L:son Samzelius, S Lindroth, E Haglund, L Hartmann, S och A H Uggla. S författade även bokens längsta bidrag, Studentens klang- och jubeltid. Från Juntan till skandinavismen (s 73–194).] – Sparfrämjaren. Intern tidning för Sveriges sparbanker. Årg 10 (1951)–20(1961):4/5. Sthlm: Sparfrämjandet, 1951–1961. [S var redaktör och ansvarig utgivare under den angivna perioden. Han bidrog även regelbundet med artiklar under sin tid som redaktör, främst ledare och annat redaktionellt material.]

Källor och litteratur

O Hedlund, Stor-Sven mitt i vårens yra (DN 27 april 1986); dens, Trio från 1800-talet går igen (SvD 8 jan 1990); T Hessling, Att spara eller inte spara – vilken fråga! (1990); I Körberg, Förnyelsen: sparbankernas historia 1945–1980 (2006); T Petersson, När banken lämnade byn (Lokal ekonomi för hållbar tillväxt, 2006); R Ringmar, Sven G Svenson: vägvisare: visionär: vän (1997), s 6; Tysta Mari, Direktörsstelheten (DN 7 mars 1971); Väd. – Nekr över S i SvD 3 mars 1997.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Gudmar Svenson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/34886, Svenskt biografiskt lexikon (art av Michael Funke), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:34886
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Gudmar Svenson, urn:sbl:34886, Svenskt biografiskt lexikon (art av Michael Funke), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se