Meriter

3 Tamm, Hugo Petrus Percival, kusin till T 2, f 29 juni 1840 i Foss, V Göt, d 4 okt 1907 i Löt, Upps. Föräldrar: löjtnanten Carl Sebastian T o Sofia Vilhelmina Amalia Lamberg. Studentex vt 59, inskr vid UU ht 59, jur prel:ex där vt 65, led av styr för Husqvarna vapenfabriksab från 67, av Trögds häradsallmänning, ordf där 68–75, led av Uppsala läns landsting 69–70 o 83–84, av Trögds härads hushållsnämnd, ordf där 72–02, led av Uppsala läns hushålln:sällsk, hedersled där 97, led av styr för ab Österby bruk från 76, av styr för Sthlms dagblads ab 78–04, av FK från 85 (led av statsutsk 86, ordf där 01 o från 04, led av tillf utsk 89 o 93, ordf i särsk utsk 03 o led där 1:a urt– 2:a urt 05), av komm ang revision av statens järnvägstaxa sept 87–okt 88, av komm ang tillverkn o försäljn av margarin 88, av styr för Ultuna lantbruksinst 88–89, av komm ang civilstatens pensionsinrättn aug 89–febr 91, ordf i Federationen för upphävande av prostitutionens reglementering 90, lekmannaombud vid kyrkomötena 93 o 03, led av skogskomm okt 96–sept 99, av styr för Uppsala jaktvårdsfören, av 1901 års bangårdskomm mars 01–sept 05, av järnvägsrådet 01–07, ordf i dir för Högre lärarinnesem i Sthlm 02–04, i Sv nationalkomm för bekämpande av den vita slavhandeln 02, i den av Federationen initierade fören Vaksamhet från 04, led av komm ang smittsamma könssjukdomar från april 04, av komm ang riksdagens arbete från sept 07. – LLA 87, hedersled där 00.

G 1) 12 feb 1868 i Forsmark, Upps, m friherrinnan Terese Antoinette Lizinka af Ugglas, f 2 nov 1844 i Sthlm, Klara, d 7 jan 1881 i Sthlm (db Löt, Upps), dotter till översten och greven Carl Fredrik Ludvig af U o friherrinnan Charlotta Antoinetta von Düben; 2) 20 jan 1884 i Löt, m Maria Charlotta Unonius, f 16 feb 1852 i Chicago, Illinois, USA, d 12 april 1935 i Sthlm, Osc, dotter till amerikanske episkopalpastorn o tullförvaltaren Gustaf Elias Marius U o Charlotta Margareta Öhrströmer.

Biografi

Hugo T, sonson till Pehr Adolf T (T 1) som utvecklade Österbybruk, föddes i bohuslänska Torreby i en handels- och köpmannafamilj. Morfadern var delägare i D Carnegie & co i Göteborg och mormodern kom från en herrnhutisk familj präglad av sparsamhet och enkla levnadsvanor. Sammantaget ärvde T såväl företagsamhet och brukstradition som en skötsam och kristlig livssyn.

När T bara var två år avled fadern och modern blev änka endast 21 år gammal. Livsavgörande för T var att den blivande historieprofessorn och specialisten på frihetstiden, Carl Gustaf Malmström (bd 25), anställdes som informator för den då sexårige gossen. I uppgiften ingick att ansvara för hans karaktärsutveckling. Malmström lyckades med sin sträva personlighet och berättarglädje att vinna T:s förtroende och efter de åtta åren som informator övergick relationen i mentorskap och senare i nära vänskap. Det ömsesidiga förtroendet framgår inte minst i deras femtioåriga brevväxling. Utmärkande för Malmström var ”rättrådigheten, den starka pliktkänslan, den djupa religiositeten och den varma känslan för fosterlandet” (Nilzén, s 178).

T var elev i en s k Lancasterskola i Österby, därefter i Uppsala katedralskola. 1857 företog han en engelsk studieresa, ledd av Knut Styffe (bd 34), överdirektör vid Tekniska institutet (senare högskolan) i Stockholm. Senare besökte T också Frankrike och Italien. Förutom Styffe fanns i hans krets under ungdomsåren akademiker och ledande män i samhället såsom F F Carlson (bd 7), Carl Fredrik Bergstedt (bd 3) och Herman Rydin (bd 31). Mer jämnåriga var, förutom hans kusiner Gustaf (T 2) och Carl August, Claes Annerstedt (bd 2) och Erik Gustaf Boström (bd 5). T:s första hustru kom från en släkt som liksom hans egen innehade brukstillgångar och höga positioner i tidens politiska liv. Efter hennes tidiga död gifte han om sig med dottern till en framstående svenskamerikan. I bägge äktenskapen föddes många barn.

Arbetet inom släktens brukstillgångar inleddes efter T:s universitetsexamen och varade livet ut. Intensiteten varierade dock. Han var egentligen mer intresserad av att utveckla det egna godset, Fånö, till en modern mönstergård. Sociala inrättningar och skola med bibliotek var viktiga delar i hans modell. Statarsystemet ersattes med torpare och egnahemsägandet uppmuntrades.

Som delägare till Österby och andra bruksegendomar deltog han i skötseln, inte minst som styrelseordförande för Österby bruk. Huvudansvaret för den dagliga verksamheten hade dock kusinen Gustaf som var en mer driven företagartyp än den försiktige och främst förvaltande T. Kusinernas motstridiga viljor skapade en ovänskap som aldrig läktes.

Iggesunds bruk blev T:s huvudverk, eller lika gärna huvudvärk. Inköpet av företaget skedde på Gustafs initiativ medan T var skeptisk till järntillverkningens framtida lönsamhet. Mer säker var försäljning av skog som bruken hade stora tillgångar av. 1876 blev bruket aktiebolag men bara några år senare var Iggesund i gungning och T själv än mer. Ledande handelshus ställde p g a rådande depression in betalningarna medan järnvägsbolag och banker var nära att falla. Sundsvallsstrejken 1879 blev i svallvågorna av krisen landets första större strejk, då 5 000 arbetare lade ner arbetet. Också vid Iggesund utbröt en strejk, om än kortvarig. T var själv nära konkurs som borgenär för Iggesunds skulder, med stora lån för Fånö och även omfattande utlåning till vänkretsen. Till Malmström skrev han dystert i april 1878: ”Iggesund, denna olyckliga grav för vår förmögenhet.” T hade under tio år gått från en ganska bekymmersfri tillvaro med gedigen förmögenhet och en ljus framtid till att stå vid randen av konkurs (Winquist, s 71 ff ).

Genom framgångsrikt arbete av Iggesunds VD Achates Lindman (bd 23, s 502), förbättrades affärerna även om bruket också i fortsättningen var lite av ett sorgebarn. I början av det nya seklet såldes det till Hudiksvalls trävaru ab. Strömbacka och Hedvigsfors med skog och gruvor blev dock kvar. Husqvarna, ursprungligen en vapenfabrik men omvandlad till lyckosam tillverkare av symaskiner och senare motorcyklar, utvecklades väl med Lindman i ledningen och T som huvudägare. Lindmans son Arvid (bd 23), den blivande högerledaren och statsministern, kom också att framgångsrikt verka i Iggesund.

T kan knappast ses som ett redskap för aktieägarna. Trogen sitt synsätt om ägandets karaktär av långsiktig förvaltning motarbetade han vidlyftig aktieutdelning som urgröpte företagets ställning. Vinsten var inte huvudmålet, utan nyttan för företaget och dess omgivningar samt landet i stort. Spekulation och riskabla investeringar var honom främmande. Rikedom var inte till för självisk njutning utan medförde ett ansvar från Gud att förvalta.

T har i sin roll som företagare kallats ”den motvillige industrialisten” (Winquist), vilket väl speglar hans personlighet. Hans distans till företagsamhetens hårda värld ska samtidigt inte överdrivas. Biskop Gottfrid Billing (bd 4) ansåg T vara en märklig man, med drag som tycktes strida mot varandra: ”Han var en hjärtemänniska med känsligt, lättrört sinne, men på samma gång också en väl beräknande affärsman” (Billing, s 48).

T:s insats inom politiken kan också betraktas utifrån denna dubbelhet. Han ivrade för reformer som gynnade gemene man, men kunde också utgjuta sig över de lägre klassernas obildning. När T vid 1880-talets mitt tvekade om han skulle acceptera en plats i första kammaren, fanns i vågskålen dystra erfarenheter av politik på lokal nivå, främst orsakade av stridslystna bönder. Han vände sig till Malmström för vägledning och fick utifrån dennes hållning till ansvar och plikt ett entydigt svar: ”Jag tror därför knappast, att du har rätt att undandraga dig tjänstgöring i riksdagen, även om den förefaller dig motbjudande” (Husberg, s 161).

Därmed inleddes tjugotvå år av politiskt arbete i första kammaren. T åtog sig många sysslor, ofta mer av plikt än av intresse. Riksdagsåren innehöll flera betydelsefulla stridsfrågor som bidrog till formandet av det moderna Sverige. Tullstriden hade inletts när T tog sin plats i förstakammarsalen, då ännu inrymd i det gamla riksdagshuset på Riddarholmen. Han var frihandlare och motståndare till den växande gruppen av protektionister i båda kamrarna. Vid 1891 års riksdag var ett hundratal av kammarens män protektionister, frihandelsvännerna drygt 30. T var en ledande kraft inom minoriteten i första kammaren, de moderata, som beteckningen senare blev.

Tullarna förlorade dock alltmer rollen som partigrundande fråga – rösträtten och i viss mån unionsfrågan tog över. T ingick under hela sin riksdagstid i det mäktiga statsutskottet, där alla frågor knutna till statsbudgeten behandlades, anslag såväl som skatter. En tid verkade T som ordförande. Enligt Billing, bundsförvant i första kammaren och i statsutskottet, hade T sin styrka i detaljer, i omständliga uträkningar, ”men han var föga skicklig i att upptaga och göra propositioner å gjorda yrkanden” (Billing, s 37).

T ingick också i det särskilda utskott som valdes vid unionskrisen sommaren 1905. Även om han inte tillhörde de hökaktiga fienderna till den norska sidan var han starkt emot de radikala strömningar som där fanns, likaväl som han avskydde socialismen. T:s antisocialism innebar dock inte en negativ syn på utvidgad rösträtt, snarare tvärtom. Med utsträckt rösträtt, kombinerad med proportionella val till båda kamrarna skulle garantier skapas för en lugn utveckling, utan radikala excesser. Proportionalismen ansågs vara något för alla intressen. Medan radikalerna och högern betraktade den som en maktfråga såg T och hans vänner den som en rättsfråga (Runestam). Det var först efter att T avlidit som hans hållning blev verklighet i och med den rösträttsreform som Arvid Lindmans regering genomförde 1907–09.

T hade också haft ett finger med i spelet när de konservativa av olika snitt 1904 bildade ett parti, för många något nödvändigt ont. Vänstersidan – liberaler och socialdemokrater – växte med sina partiorganisationer ute i samhället. Bara riksdagspolitik var inte längre tillräckligt. Problemet för de konservativa var de politiska motsättningarna. Här fanns tidigare tullvänner och motståndare till allmän rösträtt som Christian Lundeberg (bd 24), T:s kanske främste politiske motståndare, och på motsatta sidan T:s grupp. De mer konservativa ville utforma partiet som en front mot socialismen. Frågan om rösträtt förbigicks. Mot detta protesterade många tidningsredaktörer och moderatkonservativa. T:s insats var viktig, han var en ”portalfigur bland de moderata i första kammaren” (Hall, s 173).

Med det efter långa diskussioner skapade Allmänna valmansförbundet och Lindmans rösträttsreform i hamn samma år som T avled fick högern en mer moderat karaktär än den tidigare hårdföra majoriteten i första kammaren hade önskat, men till stor del i T:s smak. Vid sidan om de stora frågorna i riksdagen engagerade sig T inte bara i hushållningssällskap, direktioner och statliga kommittéer utan också i fria opinionsrörelser. En djupt känd fråga var kampen mot prostitutionen. Såväl hans religiösa som sociala hållning medverkade till ett outtröttligt arbete för saken, inspirerad av liknande rörelser i England. T var ordförande i Federationen för bekämpandet av prostitutionen och i andra sammanslutningar kopplade till denna vilka strävade efter att avskaffa den statliga reglementering som könshandeln omfattades av samt motarbeta osedligheten bland befolkningen. T betonade männens särskilda ansvar, eller snarare skuld. Att bara se problemet som orsakat av ”fallna kvinnor”, accepterade han inte. Även om hans ”predikande” ibland förlöjligades eller sågs som fanatism, kom synsättet att långt senare slå igenom i samhället.

Författare

Torbjörn Nilsson

Arkivuppgifter

Handl:ar efter T (biographica, stort antal brev till o från honom) i Tammska familjearkivet; fotoalbum i Kart- o bildsaml, båda i UUB. – Brev från T i GUB (till Karolina Widerström i KvinnSam), KB (bl a till H Forssell o många till W Walldén), LUB, RA (bl a till I Afzelius, E G Boström, A Lindman, F v Otter).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): [Omslag:] Bemötande af dr Edv. Welanders belysning i prostitutionsfrågan. Sthlm 1889. (Centraltr). 16 s. [Följdskrift till: E Welander, [Omslag:] Till belysning i prostitutionsfrågan. Föredrag hållet i Svenska läkaresällskapet den 19 febr. 1889. Sthlm 1889. 45 s. {Särtryck ur: Hygiea, bd 51, 1889, s [133]–177.}] – Historiens nemesis. Föredrag hållet i K. F. U. M. den 10 april 1890. Sthlm: A V Carlson (i distribution), 1890. 15 s. – [Omslag:] Mot osedligheten. Motion i första kammaren vid lagtima riksdagen år 1893. [Förord:] Sthlm: Stockholms Kristna Sedlighetsförening, 1893. ([Omslag:] Sthlm: Hemlandsvännens tryckeri). 18 s. – Notice sur les habitations ouvrières en Suède présentée au Congrès international des ”habitations à bon marché” tenu à Bruxelles en 1897. Sthlm 1897. (Kungl. boktr). 37 s. – Internationela kongresserna i Bryssel 1897, rörande: 1. Billiga bostäder (Congrès international des habitations à bon marché); 2. Söndagshvila (Congrès international du repos du dimanche). Redogörelser aflemnade af H T. Sthlm 1898. (K L Beckmans boktr). 71 s. (Kongl. Civildepartementet, 28). – Om Sveriges inre politik. Uppsala: Almqvist & Wiksells boktr (i distribution), 1905. 17 s. (Svensk politik. Föreningen Heimdals föreläsningar, läsåret 1905–1906, [bd 1, nr] 2). [2. uppl 1906.] – Gatans osedlighet. Ett inlägg i den sexuella frågan. Sthlm: Norstedt, 1907. 16 s. – Vårt land och vårt folk. Föredrag vid svenska gymnasist- och studentmötet med kristligt program, på Fånöö 2–7 juli 1907. Sthlm 1908. (V Petterssons boktr). 16 s. [Ny utgåva: Vårt land och vårt folk. Uppsala: Sveriges kristliga studentrörelses förlag; Norblads bokhandel (i distribution), 1916. 16 s. ([Omslag:] Sveriges kristliga studentrörelses folkskrifter, 29).] – Minnes- och tänkebok. Utdrag ur Hugo Tamms och Carl Gustaf Malmströms brev 1857–1912. Utgivna av M. v. R. [Maria von Rosen]. Sthlm 1916. (K. boktr). [9], 113 s.

Källor och litteratur

I Anderson, Arvid Lindman och hans tid (1956); G Billing, Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893–1906 (1928); Ett levande vallonbruk – Österby bruk förr och nu (2022); B G Hall, Perspektiv på patron (2010); K S Husberg, Hugo Tamm såsom personlighet (HT 1926, nr 2); L Kihlberg, Den svenska ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem (1922); T Nilsson, Mellan arv och utopi: moderata vägval under 100 år, 1904–2004 (2004); G Nilzén, Carl Gustaf Malmström: historiker, statsråd och riksarkivarie (2010); S Runestam, Förstakammarhögern och rösträttsfrågan 1900– 1907 (1966); SMoK; P Sondén, Hugo Tamm till Fånöö: hans liv och livsåskådning (1925); Statskal; G Winqvist, Hugo Tamm – den motvillige industrialisten (2019).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hugo Petrus Percival Tamm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35328, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35328
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hugo Petrus Percival Tamm, urn:sbl:35328, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torbjörn Nilsson