Nicolaus (Niclas) Sahlgren

Född:1701-03-18 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län
Död:1776-03-10 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län

Affärsman, Donator


Band 31 (2000-2002), sida 241.

Meriter

2 Sahlgren, Nicolaus (Niclas), bror till S 1, f 18 mars 1701 i Gbg (g st; På ... NS Graf ... [1776]), d 10 mars 1776 där, Domk. Handelsutbildn hos Tietzen & Schröder i Amsterdam, studieresor i England, Frankrike, Sverige o Tyskland, dir i Västindiska komp 29, burskap i Gbg 11 nov 33, dir i Ostindiska komp 33-68. - LVA o LPS 73.

G 1) 25 april 1745 i Ramnäs, Vm, m Anna Margareta Wittmack, dp juli 1723 i Sthlm, Nik, d 18 sept 1746 (inskrift på kista, Tölö kyrkogård, Hall), dtr till handelsmannen Claes W o Anna Margareta v Walcker; 2) 28 juni 1747 i Sthlm, Nik, m Catharina Christina Grubb, f 30 mars 1723 där, ibid, d 3 april 1772 i Gbg, Domk, dtr till handelsmannen Wilhelm G (bd 17) o Maria Catharina Eckman.

Biografi

Vid 16 års ålder sändes S till Holland där han lärde sig språk och fick en gedigen handelsutbildning hos handelshuset Tietzen & Schröder i Amsterdam. Under Jonas Alströms (Alströmer; bd 1) entusiastiska ledning och efter brodern Peter Sahl-grens exempel ägnade han sig åt omfattande resor på kontinenten och studerade ingående ekonomiska förhållanden och teknologiska framsteg. 1724-25 reste S runt i Sverige tillsammans med Alström och intresserade sig särskilt för järnhanteringen i Bergslagen men besökte också Sthlm. I sällskap med sedermera presidenten i Kommerskollegium Edvard Carleson (bd 7) fullbordade han 1726-28 sina utlandsresor. Färden gick till England och över Calais till Frankrike, där den slutligen avbröts i och med att S efter moderns död måste återvända till Gbg. Den mångåriga utlandsvistelsen gav honom ovärderliga insikter i den internationella handelns villkor samt personliga kontakter med ledande finansiella kretsar i Nederländerna.

Det var ett ansenligt arv som S kunde ta del av vid hemkomsten och det satte honom i stånd att omedelbart engagera sig i flera större handelsprojekt. Ambitiösa planer höll vid denna tidpunkt på att ta form hos en grupp storköpmän. Det gällde två vittsyftande handelsexpeditioner, den ena till Ostindien och den andra till Västindien. Ett tiotal intressenter var representerade i båda projekten, och bland dessa framträdde förutom S och brodern Jacob även Jonas Alström och sthlmsköpmannen Henrich König (bd 21, s 767). Arbetet med de båda projekten löpte delvis parallellt. Sedan König 14 juni 1731 hade lyckats utverka privilegium för sig och sina medintressenter för ett ostindiskt kompani, anhöll man om nederlagsfrihet för införda varor för avsättning i Västindien och Guyana, och ett skepp avsändes dit för att undersöka möjligheterna att anlägga en sv koloni för bl a sockerodling i Barima vid Orinocos mynning. Innan skeppet hade hunnit återvända ansökte S på medintressenternas vägnar om privilegium för ett västindiskt kompani, vilket också beviljades. Efter skeppets återkomst i aug 1732 fann man emellertid att en kolonisation av Barima inte skulle kunna äga rum utan militärt stöd och större ekonomiska resurser än som stod till buds för ett enskilt företag. I övrigt var det enda påtagliga resultatet av expeditionen införseln av ett parti västindiskt socker till det Sahlgrenska raffinaderiet. Trots Kommerskollegiums intresse för projektet önskade därför intressenterna inte fortsätta försöken utan ville i stället snarast möjligt frigöra kapitalet, som de fann kunde användas bättre i den asiatiska handeln.

S var förmodligen tidigt underrättad om de föreliggande ostindiska planerna och om skotten Colin Campbells (bd 7) erbjudande att utrusta ett fartyg från Gbg till Ostindien. I maj 1730 nämndes S av König som en av de möjliga direktörerna i det planerade kompaniet. Han var intressent i det oktrojerade Ostindiska kompaniets första expedition, men först 1733 blev han direktör vid sidan av König, Campbell och f d superkargören i Ostende-kompaniet Charles Pike. Arbetsuppgifterna blev många och kvalificerade. Det Ostindiska kompaniet ställde helt nya krav på finansiering och organisation. Kapital – till en betydande del från utlandet – måste anskaffas inför varje expedition intill dess en fast fond inrättades 1753. Tidpunkten var gynnsam eftersom Ostendekompaniets privilegier just upphävts och riskvilligt kapital fanns tillgängligt, särskilt i Antwerpen. S etablerade där fasta finansiella förbindelser, och via kredit- och växeltransaktioner ordnade han bl a uppköp av silver att skeppas från Cadiz till Asien som betalningsmedel i handeln med Kina, som blev målet för de flesta expeditionerna. Varuhanteringen och de stora auktionerna på de hemkomna lasterna av te, kryddor, medicinalväxter, porslin, sidenvävnader och lack- och rottingarbeten måste också organiseras och den vidare transporten av de inropade varorna ombesörjas såväl utrikes som inom landet.

Under direktörernas kompetenta ledning lät kompaniets vinster inte vänta på sig, men samtidigt väckte dess monopolställning avund hos skeppsbroadeln i Sthlm och missnöje hos kramhandlare och andra näringsidkare som fann sin verksamhet hotad av mängden av nya importvaror. Inför utgången av den första oktrojperioden 1746 riktades kraftiga angrepp mot kompaniet både från grosshandlarna i Sthlm och från representanter för borgerskapet i Gbg och Sthlm. I konkurrensen med det mäktiga handelshuset Arfwedson & Söner om den nya oktrojen gick ledarna för två andra sthlmsföretag, Grills och Anders Plomgren -Plomgren hade fått sin handelspraktik i det Sahlgrenska handelshuset-jämte Carl Broman samman med direktionen i Gbg, vilken förstärkt på detta sätt erhöll förnyade privilegier för 20 år.

Vid slutet av den andra oktrojen uppstod nya problem för direktionen, där S sedan Campbells död 1757 var den ende kvarvarande av grundarna och bar huvudbördan av den direkta ledningen. Redan under pommerska kriget 1757–62 hade direktionen ståndaktigt avvisat önskemål om ett lån på 1 milj dlr smt till kronan. Avgörande då den nya oktrojen denna gång tilldelades generalmajoren Fabian Löwen (bd 24) och grosshandlaren i Sthlm Robert Finlay (bd 16) var deras löfte om att försträcka kronan 3 milj dir smt, ett belopp som den gamla direktionen var obenägen att ens överväga. För denna återstod bara den omständliga processen att avveckla rörelsen, sälja fartygen och återbetala den fasta fonden till lottägarna.

Kompaniets ekonomiska resultat under S:s tid som direktör var lysande. Från 1731 till räkenskapernas avslutande 1768 utdelades en vinst på drygt 1 900 procent, vilket jämnt fördelat över perioden skulle ge en årlig avkastning på 50 procent. För S tillkom förutom utdelningen på de stora summor som han satsade i expeditionerna, varav en del dock kan ha skett för utländska investorers räkning, hans provision som direktör och förtjänsten på reexporten av de varor, först och främst te, som inropats på auktionerna. Det råder inget tvivel om att vinsterna från kompanihandeln utgjorde S:s största inkomstkälla. Han betraktades av många som Sveriges rikaste man och efterlämnade en förmögenhet på mer än 4 milj dlr smt.

Vid sidan av direktörskapet i Ostindiska kompaniet drev S handel med traditionella sv exportvaror som järn, även stål och kanoner, och i viss mån trävaror. Efter hemkomsten till Gbg efter studieresorna hade han i sterbhusets namn fortsatt moderns handelsverksamhet tills han 1733 själv sökte burskap. Som järnuppköpare förväntades S – liksom hans far och bror före honom – ställa förlagslån till bruksägarna för det kommande årets smide. Dessa förskott liksom andra former för bruksfinansiering utgjorde en betydelsefull sida av S:s järnhandel. Hans export av järn varierade kraftigt från år till år men höll sig som regel under tio procent av stadens järnexport. S:s totala järnhandel var emellertid mer omfattande, eftersom en del av hans försäljning skedde redan på järnvågen i Gbg bl a till brittiska handelsexpediter, vilka inte hade rätt att upphandla järn i Bergslagen. Även solida bruk som Uddeholm hade tidvis behov av förskott och andra former av lån såsom var fallet vid B G Geijers (bd 17) utvidgning av bruket, trots att denne var synnerligen angelägen om att minska avhängigheten av det Sahlgrenska handelshuset. Efter Geijers död 1746 fortsatte handels- och lånetransaktionerna med åtskilliga av hans många barn och blev efterhand tämligen belastande för S, som på detta sätt band avsevärda belopp. Belysande för S:s roll som kapitalförmedlare är även hans transaktioner med en annan stor bruksfinansiär, systerns svärson grosshandlaren Christian Arfwidsson (bd 2), som på grund av "allmänt tryckande penningbrist" tvingades överföra intecknade fordringar på S, som vid sin död hade en fordran på Arfwidsson på drygt 360 000 dir smt. För egen räkning förvärvade S inga järnbruk, fastän det tidvis hände att han tvingades övertaga administrationen av vissa bruk vid bristande leveranser. Kreditgivningen till bruken var ingalunda riskfri men skedde så vitt möjligt med S:s omdömesgilla försiktighet. Lagstadgad ränta för långfristiga lån var sex procent, för förlag dock åtta - vilket S normalt inte synes ha tagit ut - plus två procent i provision. Därtill kom att för förlagsjärn betalades lägre pris än för icke förskotteratjärn.

Med de växande vinsterna från Ostindiska kompaniet riktade S på 1750-talet blicken mot nya investeringsobjekt. 1750 anhöll han under hänvisning till sina odlingsförsök på landeriet Kristinedal i Gamlestaden om rätt att köpa och besitta något lämpligt frälsesäteri med rymligare fält för fortsatta jordbruksexperiment. Detta beviljades genom ett k brev 19 juni s å och utvidgades likaså genom ett k brev 3 mars 1757 till generell rätt att besitta säterier och frälseegendomar. S förvärvade därefter en lång rad säterier: Gåsevadholm (1754) och Dal i Halland, Koberg (1757) jämte Livered, Hede, Velanda och Stora Alvhems kungsgård i Älvsborgs län liksom Östad (1768 överfört på S av August Alströmer), dessutom Råbäck i Skaraborgs län och i Skåne Bollerup (1763) och Örebyborg, i allt 63 mantal ypperligt frälse och 268 mantal allmänt frälse. Med dessa gods var S landets störste ofrälse jordägare. Förutom att utgöra en säker och prestigefylld kapitalplacering gav godsen sammanlagt en ansenlig avkastning i frälseräntor. För bröstarvingarna sörjde S genom att 1761 göra Koberg med Stora Alvhem, Hede, Velanda och Livered respektive Gåsevadholm jämte Dal till fideikommiss.

S:s exceptionellt stora godsförvärv motiverades till dels också av en önskan, uppmuntrad av Jonas Alströmers experiment på Höjentorp, Skar, och Nolhaga, Alvsb, att aktivt bidraga till det sv lantbrukets utveckling i överensstämmelse med vad han själv hade upplevt i England och på kontinenten. Han specificerade sina ambitioner i ett brev till VA 6 mars 1773 där han donerade 50 000 dlr smt för premier till uppmuntran av reformer inom lanthushållningen. På de egna egendomarna lät han utföra dräneringar och jordförbättringar, och växelbruk med skilda växtslag infördes liksom potatisodling. Beteshagar lades ut för kreatursavel och skog planterades för olika ändamål. Även om S:s försök till jordbruksreformer var enastående i sin omfattning var han inte den ende som tog agrara initiativ i Göteborgstrakten. Enligt den vittbereste Anders Gustaf Barchaeus (bd 2) hade de nya metoderna – med hjälp av de penningar som den ostindiska handeln dragit in – spritt sig till landerier och säterier vida omkring staden.

Vad beträffar S:s kapitalplaceringar i industriföretag dominerades de av det stora belopp som han hade stående i det föga framgångsrika alströmerska manufakturverket i Alingsås. I detta speciella fall motiverades investeringen av S:s nära vänskap med Jonas Alströmer, vars söner August och Claes gifte sig med hans båda döttrar, Anna Margareta och Sara Catharina, och blev upptagna i firman Sahlgren & Alströmer. Vid bouppteckningen upptogs under firman, förutom en icke obetydlig aktiepost i Ostindiska kompaniet, lotter i det Grubbska sockerbruket i Sthlm  ärvda efter hans andra hustru  andelar i Grönländska valkompaniet och aktier i Trollhätte slussverk och Sv assecurance companiet. Förmögenheten bestod i övrigt till ca 30 procent av egendomar med åbyggna-der och lösören, medan ca 30 procent utgjordes av fordringar för lån och förlag till järnbruk och ca 25 procent av fordringar hos handlande och fabrikörer. Några av de största handelshusen, inte minst Christian Arfwidsson, erhöll betydande lån och blev därigenom i stånd att utvidga sina verksamheter, bl a sillhanteringen under den lysande sillfiskeperioden. Av den Sahlgrenska firmans balanskonto för 1775 framgår att en viss kapitalrörelse ägde rum till firman från utlandet, vilken dock endast utgjorde en mindre del av den kapitalrörelse som ägde rum från firman till dess sv handelsförbindelser. Med hänsyn till den stora andel av tillgångarna som var bunden i järnhanteringen fann S det lämpligt att i viss utsträckning öka likviditeten med billig utländsk kredit i Nederländerna, främst Antwerpen. Att just likviditeten var en svag punkt i tidens handelsrörelser visade sig bl a då det vä-lanskrivna handelshuset under Claes och Patrik Alströmers ledning tvingades gå i likvidation 1785. Med tanke på den outvecklade sv kapitalmarknaden gjorde S en synnerligen betydelsefull insats särskilt på det finansiella området, där han tack vare sin solida verksamhet  efter noggrann och klarsynt bedömning  kunde uppmuntra och ställa kapital till förfogande, då han ansåg att det förelåg utvecklingsmöjligheter.

Genom flera stora donationer önskade S att hans förmögenhet också skulle komma till allmänt gagn. Särskilt kan nämnas inrättandet av ett barnhem på Ostad med lantbruksundervisning och en därtill avsatt fond på 100 000 dlr smt samt donationen av hans strögods i Halland (inlösta av Claes Alströmer för 150 000 dir smt) till en "nyttig inrättning", efterhand förverkligad i form av Sahlgrenska sjukhuset.

Privat föredrog S att leva tillbakadraget med sin familj i det påkostade paläet vid Norra hamnen, på Kristinedal med dess lustgård något utanför staden eller på Gåsevadholm, där det inte sparats något på den vackra och eleganta inredningen med kinesiska sidentapeter och ostindiskt porslin. Han hade ett välförsett bibliotek, utvidgat med en del av C Campbells boksamling, där bla upplysningslitteratur inom skilda fält var väl representerad, i synnerhet i fråga om lanthushållning.

Förutom i VA, som S med sin uppriktiga önskan att bidra till landets ekonomiska utveckling fann det angeläget att stödja, hade han en given plats i PS, som gav ut en medalj till hans minne. S levde i hög grad upp till sitt valspråk  Idogt och försiktigt. Enligt en minnesteckning över honom måste angelägna sysslor, "efter Holländska viset", gå före allt, och hans arbetsamhet var outtröttlig (Lilliestråle). I övrigt var S rättrådig, eftertänksam och principfast. Han var ingen vän av flärd men gästfri, generös och hjälpsam mot sina vänner.

Vid S:s död tillföll fideikommisset Gåsevadholm dottern Sara Catharina och hennes make Claes Alströmer medan Kobergs fideikommiss övergick till dotterdottern Anna Margareta och hennes make, friherre Nils Silfverschiöld.

Författare

Elsa-Britta Grage



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till S i firman Sahlgren o Alströmers arkiv i UUB; S:s godsarkiv (7 vol) i GLA. - Brev från S i RA (bl a till C G Tessin) o i UUB (bl a till P Alströmer).

Källor och litteratur

Källor o litt: Skrivier till K M:t från dir över Ostindiska komp; Handel o sjöfart, vol 52-54 o 86; Hollan-dica, Brev till J F Preis från C Campbell o Ostindiska komp; Kommerskoll, Huvudarkivet: skriv:er från dir för Ostindiska komp o kapten L Branders reseberättelse från Barima 1731-32; allt i RA. M 229, E Carl(e)s(s)ons reseanteckmar 1726-27, KB. Kobergs fideikommissarkiv: handkar rör Sahlgren &xAlströ-mers konkursmassa, extract av balanskonto för 1775; Ostadsarkivet A 152: vol 35 (förteckn över S:s bibi 1773), vol 50 (Handkar rör Sahlgren & Alströmers konkurs), vol 51-56 (Handl rör Ostindiska komp), vol 66 (Handkar rör Krontorp); allt i GLA. H 22 Sv Ostindiska komp: förteckn över kompaniets skepp under första o andra oktrojerna, Aktiebok för tredje oktrojen 1766-87, GUB. Alströmerska brevsaml: Brev till Patrik Alströmer från August Alströmer 1748-56, d:o till Sahlgren & Alströmer 1768-85; Anders Gustaf Bar-chasus' resa i Sverige 1773; allt i UUB.

J A Almquist, Uddeholmsverken (1899); B Andersson, Gbgs handlande borgerskap 1750-1805 (Rapporter från Gbgsprojektet vid GU 1988); dens, Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820 (Gbgs hist, 1, 1996); L'abbe Du Val Pyrau, Eloge de N S, Commen-deur de 1'ordre de Wasa et Directeur de la Compag-nie des Indes ... (1777); H Fröding, Gbgs donatorer från äldre tid intill våra dagar, 1 (1912); dens, Berättelser ur Gbgs hist under frihetstiden (1919), d:o under gustavianska tiden (1922); KJ Gezelius, Släkten S från Gbg: en personhist utredn (1941); E-B Grage, Capital Supply in Gothenburg's Foreign Trade 1765-1810 (Scandinavian Economic History Review, vol 29: 2, 1981); dens, N S o kapitalets krokiga vägar (Ostindiska compagniet: affärer o föremål, utg av Gbgs stadsmuseum, 2000); E F Heckscher, Sveriges framgångsrikaste företag: Ostindiska komp (dens, Histori-euppfattn, materialistisk o annan, 1944); J A C Hell-stenius, Bidr till Sv Ost-indiska compagniets hist 1731-1766 (1860); E Hildebrand (sign Ehd), Den sv legenden i Guiana (HT 1899); S T Kjellberg, Sv Ostindiska compagnierna 1731-1813 (1974); C Koninckx, The First and Second Charters of the Swedish East India Company 1731-1766 (1980); dens, Les Com-pagnies des Indes orientales, vecteurs dans les circuits et placements d'argent belgo-suédois au XVIIIéme siécle (A special Brew... Essays in Honour of Kristof Glamann, 1993); J W Lilliestråle, Åminnelsetal öfver Herr N S hållit för VA den 25 febr 1777 (1777); M Metcalf, Goods, Ideas and Values: The East Indies' Trade as an Agent of Change in Eighteenth Century Sweden (TheJames Ford Bell Lectures, 25,1988);J F Nyström, De sv ostindiska kompanierna: Hist-statistisk framställn (WSH 18: 2, 1883); E Olån, Ostindiska Compagniets saga: historien om Sveriges märkligaste handelsföretag (1923); B Paulin, Oeconomisk be-skrifn på fabrikerne i Gbg (1761); G H Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); CTersmeden, Memoarer, ed NErdman,4 (1917).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus (Niclas) Sahlgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6312, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2018-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6312
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus (Niclas) Sahlgren, urn:sbl:6312, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2018-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se