Meriter

2 Rinman, Erik Benjamin, sonsons sonson till R 1, f 2 maj 1870 i Gålsjö, Vnl, d 29 jan 1932 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: sjökaptenen o assuransdirektören Sven Engelbert R o Nanny Elisabeth Johanna Bratt. Mogenhetsex vid Gbgs h latinlärov 29 maj 89, inskr vid UU 12 sept 89, kansliex där 30 maj 96, e o amanuens i Fångvårdsstyr 96–98, medarb i SvD 1 mars 97–1 okt 06, ordf i PK 05,11 o 22–23, medred o politisk red i Stockholms-Tidningen (S-T) 1 okt 06, huvudred o utg 14 april 11–31 dec 30, chef för politiska avd från 20 nov 31, allt i S-T, v ordf i Centralförb för socialt arbete (CSA) 13, ordf där från 21, led av Sociala rådet från 13, av Pressens opinionsnämnd 16–20, av stadsfullm i Sthlm från 24, av delegationen för det internat socialpolit samarbetet från 27, av sjukhusstadgesakk febr 29–dec 31.

G 20 jan 1904 i Skövde m frih Anna Julia Ulrika Elisabet v Essen, f 21 dec 1869 i Ljunghem, Skar, d 3 mars 1937 i Lidingö (enl db för Sthlm, Engelbr), dtr till godsägaren frih Reinhold Jacob v E (bd 14, s 563) o Anna Charlotta Catharina Henrika Malling.

Biografi

Fostrad i en konservativ familjetradition med starka religiösa drag blev Erik R under sina juridikstudier i Uppsala medlem av studenthögern i föreningen Heimdal. Påverkad av Harald Hjärnes program Reformer och försvar och av brittisk debatt greps han av intresse för tidens sociala frågor. Han genomgick vad som betecknats som en socialpolitisk väckelse och kan därefter karakteriseras som liberal i sociala frågor, konservativ i övriga. Han kom också att nöja sig med den lägre kansliexamen och inträdde därefter som amanuens i Fångvårdsstyrelsen, en befattning som han dock redan efter ett år lämnade för ett erbjudande från det nyrekonstruerade SvD. Där lyckades R till skillnad från flera bemärkta föregångare – Gustaf Steffen, Simon Brandell, Erik Thyselius – förverkliga tidningens principprogram också på det politiska fältet. Hans linje under nio år som ledaravdelningens ideolog innebar bl a nationell, men fredlig, politik i syfte att rädda unionen med Norge, trosfrihet och objektiv religionsundervisning i skuggan av Dreyfusaffären, utvidgad rösträtt och aktiv socialpolitik innefattande bl a arbetstidsförkortning och arbetareförsäkring. R var dock motståndare till socialdemokratins och fackföreningsrörelsens anspråk på att ensamma företräda arbetarnas intressen.

R deltog 1903 i bildandet av CSA, ett huvudsakligen av vänsterintellektuella skapat organ för upplysning, utbildning och praktiskt arbete på det sociala området, ett svenskt Fabian Society. Han var senare under långa perioder först CSA:s vice ordförande och sedan dess ordförande. Parallellt var R ledamot av Socialdepartementets Sociala råd. Han anförtroddes vidare en rad andra både offentliga och privata uppdrag på det sociala och kyrkliga området.

Ett mått på det renommé för moderation och sans R som tidningsman tillvunnit sig var att han under den akuta unionskrisen 1905 inbjöds att spela en framträdande roll i regeringens strävan att inför utlandet manifestera Sveriges intressen. R författade bl a en på engelska i utlandet spridd broschyr, där unionsbrottet karakteriserades som en norsk revolution och där "fakta" parallellställdes med vad som betecknades som norska påhitt och osanningar. Som PK:s ordförande sände han efter propå av statsminister Christian Lundeberg (bd 24) ut ett konfidentiellt cirkulär till de sv tidningarna med vädjan om återhållsamhet och moderation. När 1906 ett först med privata, senare även med statliga medel finansierat permanent presskonsortium bildades i syfte att i utlandet "bevaka och främja Sveriges intressen av politisk, kulturell samt ekonomisk innebörd" blev R under två år dess sekreterare. I samarbete med utrikesministern och kabinettsekreteraren skötte han därefter kontakterna med de utsedda agenterna i Berlin, London och Paris. I sin egen journalistiska gärning kom R att även under kommande år samverka med och rådfråga UD; också med företrädare för försvarsmakten fick han tidigt goda kontakter.

1906 övergick R, efter en schism med huvudredaktören Carl Gustaf Tengwall om hållningen på ledarsidan och om lönen, till den liberala S-T – då Sveriges i särklass största tidning med moderatliberal hållning och med en läsekrets av huvudsakligen småfolk. Ett erbjudande från SvD följande år att återkomma avvisades. Signifikativt nog medverkade R parallellt och sporadiskt med inlägg i sociala frågor i Adrian Molins (bd 25) 1907 grundade politiska tidskrift Det nya Sverige, ansedd som unghögerns organ. Ett närmande till det liberala partiet under Karl Staaff skedde dock gradvis, och R deltog i sin egenskap av styrelseledamot i Vänsterpressföreningen i diskussioner i partiets förtroenderåd men förbehöll sig en oberoende ställning. I hans kontrakt med S-T, vars huvudredaktör han var i två decennier, stod att han skulle redigera ledaravdelningen "uteslutande efter egen övertygelse". Förslag om regelbundna möten mellan partiledaren och de liberala huvudredaktörerna i Sthlm förverkligades aldrig. Under storstrejken skärptes R:s antisocialistiska syn, vilket särskilt framgår av bevarade brev till hustrun under strejkveckorna. Hans mening var att medan socialdemokraterna vid en kollision mellan samhälls-och klassolidaritet ansåg att den förra måste vika, innebar den liberala åsikten det motsatta. R hade också sett med sympati på det lindmanska rösträttsförslaget och motsatt sig kravet på högerregeringens avgång efter kommunalvalen 1908.

Vid den staaffska regeringens tillträde 1911 blev ett av R:s huvudintressen, försvaret, dominerande i sv inrikespolitik. R beklagade att det liberala valmanifestet inte var tydligare i frågan och motsatte sig inskränkningar av övningstiden. Han togs visserligen till råds av Staaff under regeringsbildningen, särskilt vad gällde valet av civila försvarsministrar, men motsatte sig den verkställda upplösningen och nyvalet även av FK. Under de följande åren kritiserade R den liberala regeringen i skilda frågor, och avståndet till statsministern ökade. Skälet var dels bristande information från regeringen i skilda frågor, dels – och framför allt – utvecklingen i försvarsfrågan. Av principiell natur var R:s kritik mot samverkan i riksdagen med socialdemokraterna. Han misstrodde särskilt möjligheten att hos dem vinna stöd för en acceptabel uppgörelse om försvaret. Han varnade därför för en bindning till andra-kammarparlamentarismen och förordade majoritetsuppgörelser i sakfrågor där sådana stod att finna. S-T stödde vidare pansarbåtsinsamlingen och införde – dock med strykningar i partier R ogillade – Sven Hedins Ett varningsord. R hade via förbindelser med såväl liberala ledamöter som militära experter, särskilt överstelöjtnanten Jochum Åkerman, god insyn i de av regeringen tillsatta fyra försvarsberedningarnas arbete. Hans försvarsiver och militära förbindelser ansågs ge hans tidning en särställning. Hösten 1913 påtalade han i en serie ledare vad han betraktade som försök från regeringens sida att påverka de liberala ledamöterna i försvarsberedningarna. Efter Staaffs programtal i Karlskrona i dec s å kritiserade R det föreslagna uppskovet i fråga om övningstiden och ansåg att statsministern därmed erkänt att 1911 års liberala politik i frågan varit fel. I pardets interna diskussioner fronderade han mot Staaffs uppfattning och talade för vinterlinjen och mot den av majoriteten förordade sommarlinjen.

Efter borggårdskrisen och regeringens avgång 1914 fick den av militär och högerfolk organiserade kampanjen mot Staaffs person och borggårdstalets manifestation av kunglig maktutövning R att, trots me-ningsskiljaktigheter i andra avseenden, stödja det genom splittring försvagade liberala partiet i valrörelsen. Han uppsattes på den liberala riksdagslistan i Sthlm, utan att bli invald. Vid Hjalmar Hammarskjölds (bd 18) ministärbildning inbjöds bl a R vid två tillfällen till samtal om förståelse för den nya regeringens politik och dess önskan om kontakter också vänsterut i politiken. De två liberala katastrofvalen s å följdes av en serie anonyma artiklar av R där han upprepade den tidigare framförda åsikten att "dogmen om vänstersamverkan" gjort tillräcklig skada. I praktiken innebar hans förslag om borgfred efter första världskrigets utbrott och om en landsregering som kunde samverka med högern om försvaret och med socialdemokraterna i sociala frågor en viss uppslutning bakom borggårdsregeringen som han annars såg som inkonstitutionellt tillsatt.

Under världskriget kom R att ha en speciell relation till regeringen som delvis hade sin grund i de gamla förbindelserna med UD. Då sv press i sina ibland spekulativa uttalanden om de krigförande hotade att överskrida neutralitetens gräns eller då frågor – t ex rörande handel och sjöfart – berördes, som enligt regeringens åsikt borde omges av sekretess, hörde R och kollegan Verner Söderberg i Sthlms Dagblad till dem som försågs med upplysningar avsedda att lugna och lägga till rätta. Även när vid några tillfällen Hammarskjölds person hamnade i skottgluggen, uppkallades de båda till hans försvar. R:s sympatier låg på ententens sida – hans förkärlek för engelsk litteratur och kultur blev livslång – men han ansåg neutraliteten vara den rätta linjen för Sverige. Därför kunde han t ex gå till skarpt angrepp mot Hjalmar Branting i anledning av dennes ententevänliga artiklar i Social-Demokraten trots att han torde ha varit av samma mening. I en översikt över huvudstadspressen betecknades R av tyske stockholmsministern Lucius som en försiktig man som rigoröst bemödade sig om att vara opartisk och i viktiga frågor var ett språkrör för statsministern.

Från slutskedet av världskriget blev R, delvis som en följd av stridigheter bland de liberala med rot i försvars- och nykterhetsfrågorna, mer involverad i partiets inre angelägenheter. Särskilt aktiv var han vid de ofta förekommande ministärbildningarna i minoritetsparlamentarismens inledningsskede i början av 1920-talet. Han bekämpade den frisinnade radikala nykterhetsfalangens krav på totalt rusdrycksförbud och avvisade även framförda kompromissförslag. Han företrädde partiets inflytelserika stockholmsavdelnings åsikt, när han hävdade att förbudskravet var ett för högt pris för partiets sammanhållning. Liksom i försvarsfrågan var R mer benägen för samverkan med högern än för bevarad sammanhållning inom partiet. Då förbudskravets bibehållande aktualiserade risken för massflykt från den liberala falangen förordade han ändå skilsmässa och ansågs genom sin nära relation till partiledaren Nils Edén (bd 12) ha bidragit till dennes ovilja att kompromissa med de frisinnade för att bevara enigheten. När partisprängningen 1923 blev ett faktum tog R aktiv del vid tillkomsten av det nya liberala partiets program. Han förnekade senare bestämt den vitt spridda meningen att han medverkat till att Eden förbigicks vid partiledarvalet. S å invaldes R i Sthlms stadsfullmäktige där han bl a gjorde insatser för de offentliganställdas avtals- och förhandlingsrätt.

Till den nye partiledaren Eliel Löfgren (bd 24) blev förhållandet snart spänt. R motverkade efter förmåga den nedrustning av försvaret som manifesterades i 1925 års försvarsbeslut. I samband därmed anklagade han Löfgren för att vid avgörandet i riksdagen mest ha vistats i England i privata affärer. Han ogillade att Löfgren året därpå förde partiet till regeringssamverkan med de frisinnade under C G Ekman (bd 13) och ansåg att det liberala partiets roll i den uppgörelse som ledde fram till den stora skolreformen 1927 misskötts av partiledaren. R hörde därefter såväl i S-T som inom partiet till de aktivaste i det händelseförlopp som ledde fram till att Löfgren dels följande år inte uppsattes på liberalernas officiella kandidatlista, dels senare lämnade partiledarposten.

Som tidningsman utmärkte sig R främst genom sin strävan att efter bästa förmåga och med rot i en stark känsla för rättvisa finna sakliga lösningar på tidsproblemen. Hans integritet och höga moral var allmänt erkända. Han var ingen lysande stilist, kunde inte briljera och bravera, och strävade i första hand efter hänsyn, takt och varsam framfart i kampen om och utnyttjandet av "sensationer". Detta ledde inom S-T till strikta regler beträffande t ex innehållet i annonser och tillåten nakenhet på bilder även av idrottsutövare. En tidning skulle efter hans mening vägleda och upplysa och vara en på uppriktig övertygelse grundad opinionsbildare. R karakteriseras av flera bedömare som en hedersman och "pressens förste gentleman". Han anförtroddes också en rad uppdrag inom pressen och dess organisationer; bl a var han i omgångar ordförande i PK. Han månade om sina medarbetare, till vilka han dock höll distans, men var ointresserad av nyheter i fråga om tidningens redigering, vilket anses ha bidragit till att upplagan stagnerade. Man skall i tidningskretsar ha skämtat om att R väntade med att skriva ledare tills konkurrenterna sagt sin mening varefter han formulerade sin åsikt som en medelproportional. Medan konkurrenterna DN och AB och även andra stockholmstidningar växte kraftigt stod S-T under mellankrigstiden kvar på samma upplagenivå. Många av de arbetare och jordbrukare som av tradition läst S-T valde annat husorgan och ersättningen i form av tillströmmande borgerlighet – som attraherades av hållningen i bl a kyrkliga frågor och av ledarsidans grundton av rättrådighet och redbarhet – kunde bara nätt och jämnt fylla luckan. Med undantag för övergången till sjudagarstidning 1913 och en nyrekrytering av medarbetare åren kring 1920 blev det mest vid det gamla. Mot den bakgrunden blev den affär som 1930 officiellt gjorde Erik Åkerlund till tidningens ägare – i kulisserna fanns i inte helt klarlagda relationer Axel Wenner-Gren samt bröderna Ivar och Torsten Kreuger (bd 21) – en personlig katastrof för R. Han avgick kort därpå.

Utåt angavs skälet till R:s avgång vara en konflikt mellan honom och Åkerlund i en aktuell sakfråga, men initierade bedömare anger skälet till konflikten vara Åkerlunds missnöje med R:s sätt att sköta tidningen. Bidragande orsak var sannolikt att djupgående olikheter i deras personligheter omöjliggjorde samarbete. Sedan efterträdaren gjort fiasko accepterade dock R lojalt att återkomma, nu som chef för inrikesavdelningen. Det blev hans uppgift att skriva den första ledaren i den nya tidning som i nov 1931 skapades genom sammanslagningen av S-T och Sthlms Dagblad. Två månader senare avled R. – Ett mått på R:s politiska inflytande är att hans frånfälle bedömdes ha underlättat den liberal-frisinnade återföreningen genom folkpartiets bildande 1934.

Författare

Jarl Torbacke

Arkivuppgifter

R:s arkiv (12 vol: ms, korrespondens, ämnesordn handkar, klipp mm) i KB. – Brev från R i GUB (till T Segerstedt), KB (bl a till D Fallström o H Berger), LUB (bl a till H Sköld), RA (bl a till C Hallendorff) o UUB (bl a till E Linderholm o K Staaff).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kyrkomötes-profiler af master Humphrey. Sthlm 1903. 53 s. [Pseud.] – Fiction and fact about the Scandinavian crisis. Sthlm 1905. 19 s. – Soziale Verhältnisse und Bestrebungen / Unterrichts-wesen und Volksbildung (Schweden, ein kurzer Führer ... hrsg vom Verein zur Förderung des Fremden-verkehrs (Turisttrafikförbundet) Stockholm, Sthlm 1906, s 66–85, 1 pl; annan utg: Sweden, a short handbook in Sweden's history ... ed by the Swedish tourist trafic society Sthlm 1906, s 72–94, 1 pl: Social conditions and social aims / Education and populär instruction). – Städerna som arbetsgifvare. Sthlm 1907. 32 s. (Centralförbundet för socialt arbete n:o 14.) – Arbetsaftal och kollektivaftal. Sdilm 1907. 29 s. (Ibid 15.) – Soziale Verhältnisse und Bestrebungen (Die Budapester-Ausstellung des Vereins fur Arbeiterwohlfahrt (Föreningen för arbetareskydd) in Stockholm 1907, Sthlm 1907, s 3–17). – En ny arbetsrätt (Det nya Sverige, årg 1, 1907, Sthlm, s 57–71). – Arbetstvisters behandling vid de svenska järnvägarna. Sthlm 1908. 8 s. [UrSocial tidskrså.] – Arbetsavtal (Social handbok ... utg av Centralförbundet för socialt arbete... av C. H. von Koch, Sthlm 1908, s 32–35). – Arbeitsverträge und Tarifverträge (Schweden, historisch-staustisches Handbuch 2. Aufl, deutsche Ausg, T 1, Sthlm 1913, s 716-721; andra uppl: Sweden, historical and statistical handbook 2. ed, engl issue, p 1, Sthlm 1914, s 636–660: Labour contracts and Trade (Collective) agreements; Sveriges land och folk, historisk-statistisk handbok... utg af J. Guinchard, 2. uppl, sv ed, d 1, Sthlm 1915, s 617–621). – P. M. angående pressen och författarerätten. Enl uppdr av Publicistklubbens styrelse utarb. [Rubr.] Sthlm [1919?]. (4) s. – Industriell demokrad (Social handbok [2. helt omarb utg] Sthlm 1925, s 117–127; även sep, 1926, 11 s). -Fredsvän – försvarsvän. [Rubr.] [Sthlm, tr] Lindesberg 1928. 8 s. (Riksförbundet för Sveriges försvar, Skriftserie, 1928, n:o 4.) - Medv i Nordisk familjebok, Ny ... uppl, bd 3–38, Sthlm 1905–26; bidr i bl a Social tidskrift, 1906-08,1912-13,1916, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: I Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); dens, SvD:s hist, 1, 1884–1940 (1960); dens, Åsyna vittne (1968); R Andersson, SvD o det politiska livet 1897–1918 (1952); A Brusewitz, Kungamakt, herremakt, folkmakt. Författn:kampen i Sverige 1906–1918 (1951); T Burgman, Sv opinion o diplomati under rysk-japanska kriget 1904–1905 (1965); W M Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967); E Carlsson, Dramatik kring S-T o andra tidmminnen (1966); N Elvander, Harald Hjärne o konservatismen (1961); E R (H8D 26 mars 1922); L Furhoff o H Hederberg, Dagspressen i Sverige (1965); G Gerdner, Det sv regeringsproblemet 1917–1920 (1946); dens, Parlamentarismens kris i Sverige vid 1920-talets början (1954); T Gihl, 1914–1919 (Den sv utrikespolitikens hist, 4, 1951); S Haglund, E B R (Dödsrunor utg av Sancte Örjens gille, 1, 1926–32); H Hamilton, Dagböcker 1911–1916, ed G Gerdner (1955); T Hammar, Sverige åt svenskarna. Invandringspolitik, utlänningskontroll o asylrätt 1900–1932 (1964); S Hedin, Försvarsstriden 1912–1914 (1951); G Johanson, Liberal splittring, skilsmässa – o återförening 1917–1934 (1980); L Kihlberg, DN o demokratins genombrott, 1-2 (1960); dens, Karl Staaff, 2 (1963); S Kilander, Censur o propaganda. Sv informationspolitik under 1900-talets första decennier (1981); G Kuhlmann, Die Stockholmer Tagespresse (1938); Y Larsson, Mitt liv i stadshuset, 1 (1977); I Ljungquist, Kampen om läsarna (Ur DN:s hist, 2, 1953); R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet (1977); O Nyman, Högern o kungamakten (1957); B Ohlin, Memoarer, 1 (1972); S U Palme, På Karl Staaffs dd (1964); E Palmstierna, Åtskilliga egenheter. Karaktärsstudier o silhuettklipp (1950); dens, Ett brytningsskede (1951); dens, Orosdd, 1–2 (1952–53); PK:s porträttmatr 1936, ed W v Sydow (1935); O Rabenius, Mellan Sthlms strömdrag (1943); H-K Rönblom, Frisinnade landsfåren 1902–1927 (1929); SMoK; V Spångberg, Duktigt folk (1930); dens, När tiden byter skinn (1932); dens, Från Arvid Posse till Per Albin Hansson (1936); G Sundell, Ord o öden i ett tidn:hus. Ur S-T;s hist 1889–1959 (1959); I Sundvik, 100 år för ordets frihet (1974); J Torbacke, Journalistik på osäkra villkor (1966); dens, DN o demokratins kris, 1 (1972);J Widén, Dagboksanteckn:ar 1901–1913 (SkSH 10, 1984); H Wieslander, I nedrustn:ens tecken. Intressen o aktiviteter kring försvarsfrågan 1918–1925 (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik B Rinman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6764, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jarl Torbacke), hämtad 2024-11-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6764
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik B Rinman, urn:sbl:6764, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jarl Torbacke), hämtad 2024-11-12.