Carl Gustaf Nordin

Född:1749-01-02 – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län
Död:1812-03-14 – Härnösands domkyrkoförsamling, Västernorrlands län

Riksdagsledamot, Historiker, Biskop, Teolog, Lingvist


Band 27 (1990-1991), sida 371.

Meriter

2 Nordin, Carl Gustaf, bror till N 1, f 2 jan 1749 i Sthlm, Svea livg:s norra bat, d 14 mars 1812 i Härnösand. Inskr vid UU 20 sept 63, disp pro gradu 26 maj 73, mag där 17 juni 73, amanuens vid UUB 18 okt 73, doc vid fil fak vid UU 19 okt 74, eloquentiae et poeseos lektor vid gymn i Härnösand 13 juni 75, kh i survivance i Skellefteå 1 juni 80, ventilerade i Härnösands konsistorium en avh som förklarades gälla i stället för både präst- o pastoralex dec 81, kh i Skellefteå 7 sept 84, erhöll pastoratet som prebende 5 april 85, prästv i Sthlm 29 april 86 (Löthner), led av ecklesiastika beredn 1 nov 86-juli 92, deltog i riksdagarna 86, 89, 92, 00, 0910 o 10 (led av bl a KU 09-10 o 10), Serafimerordens historiograf 28 april 87nov 97, revisor i riksbanken 88 o 03, i riksgäldskontoret sept 03, prost i Västerbottens andra kontrakt 89, led av riksbanksfullm 23 febr 92, av rikets ärenders allm beredn 10 mars20 juli 92, förste teol lektor i Härnösand 2 juni 97, kh i Nora, Vnl, 21 aug 98 (tilltr 00), utn TD 14 juni 00, prom TD vid UU 1 nov 00, biskop i Härnösands stift från 1 mars 05. LSA 86, LVHAA 86.

G 1) 1776 i Sthlm (Marks v Würtenberg) m Anna Catharina Högström, f 18 nov 1751 i Skellefteå, Vb (Wikmark), d 31 mars 1787 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till prosten kh Pehr H (bd 19) o Catharina Fjellström; 2) 25 nov 1788 i Sthlm, Klara, m Anna Sophia Nenzén, f 3 dec 1766 där, Fransk-lutherska, d 3 maj (Marks v W), begr 8 maj 1794 i Härnösand, dtr till kh Pehr N o Hedvig Margareta Sjöberg; 3) 10 juli 1795 i Graninge, Vnl, m Margareta Elisabet Clason, f 16 maj 1777 där, d 28 sept 1828 i Ytterlännäs, Vnl, dtr till brukspatron Jakob Ephraim C (bd 8, s 557 f) o Catharina Helena Wallensten.

Biografi

Sina tidigare barndomsår tillbringade N i föräldrahemmet i Sthlm. 1760 flyttade familjen till Bygdeå, där fadern utnämnts till kyrkoherde. Under 1770-talets förra hälft försvarade N vid UU tre avhandlingar. Den första gällde naturrätten, medan de två följande behandlade ämnen i äldre nordisk historia. Det senare var N:s speciella intresseområde. För vinnande av den filosofiska graden framlade han sålunda under J Ihres (bd 20) presidium en avhandling, där han sökte insätta den medeltida skriften Konunga- och hövdingastyrelse i dess rätta historiska sammanhang. Resultatet av hans med analytisk skärpa utförda undersökning visar överensstämmelser med moderna forskningsrön. I den tredje dissertationen stämplade han en föregiven forntida runskrift, Hjalmars och Rhamers saga, som en sentida förfalskning.

N hade i sina studier inspirerats av Ihre, vars kritiska forskningsmetod var en nyhet. Lönen för N:s mödor blev en docentur i götisk litteratur och nordiska antikviteter. Aren i Uppsala blev av betydelse för hans karriär även genom hans kontakter utanför universitetet. Han blev medlem av det tämligen nybildade vitterhetssällskapet Apollini sacra, där han höll ett minnestal över kung Adolf Fredrik. I sällskapet märktes flera av dem som senare skulle uppstiga på de gustavianska samhällshöj derna, en del av dem som N:s nära vänner, bl a Schröderheim, v Rosenstein och Adlerbeth. Med G J Adlerbeth (bd 1) knöt han en livslång vänskap.

I slutet av 1775 bröt N upp från Uppsala för att tillträda en tjänst som lektor i latinsk poesi och vältalighet vid Härnösands gymnasium. Han fick tjänsten efter en långdragen besvärsprocedur, där en skäligen fördomsfri inställning till valet av medel och ett skickligt utnyttjande av personliga för- bindelser röjde egenskaper, som skulle utmärka den blivande politikern. Det stod dock snart klart, att N:s nya verksamhetsfält inte erbjöd ett handlingsutrymme, som kunde tillfredsställa hans intellektuella ambitioner. Inte ens på skolärendena kunde han utöva nämnvärt inflytande. De handlades i konsistoriet, där även lektorer hade säte, men endast om de prästvigts, och N kom därför att stå utanför. I en sådan ordning, i detta och vissa andra avseenden unik för Härnösands stift, ville N inte finna sig. Med honom som drivande kraft gick lektorerna i staden till aktion för åstadkommande av ändringar i konsistoriets organisation, bl a innebärande rätt till ledamotskap även för inte prästvigda lektorer. Ärendet avgjordes 1779 av K M:t genom en cirkulärskrivelse till rikets konsistorier med beaktande av de från Härnösand framförda önskemålen. Tack vare N hade därmed genomförts en ordning rörande konsistoriernas sammansättning som kom att bli bestående.

N:s upptagande i kretsen av stiftets styrelse öppnade ett vidsträckt fält för hans sjudande verksamhetsiver. Vintern 1781 företog han tillsammans med länets hövding en tjänsteresa till Västerbotten. Vid uppehåll, bl a i Bygdeå, dryftades med allmogen uppförandet av kapellbyggnader, inrättandet av prästerliga tjänster och andra från kyrklig synpunkt angelägna åtgärder. Senare s å företog han i liknande syfte en resa till Jämtland. Även gymnasiet blev föremål för hans omsorger, framför allt dess bibliotek. N:s viktigare insatser för stiftet tillhör emellertid ett senare skede i hans liv.

I befordringsfrågor tog N mycket aktiv del och sökte gärna styra besluten i en riktning, som bäst kunde gagna kungens intressen. Sin undersåtliga vördnad inför tronen betygade han bl a i samband med de festligheter som 1778 anordnades i staden med anledning av kronprins Gustav Adolfs födelse. N höll där ett av rojalistisk hänförelse uppburet anförande, som också speglade hans samhällssyn. I en historisk återblick gjorde han en skarp vidräkning med frihetstidens statsskick, samtidigt som han i motsvarande grad förhärligade kungamaktens renässans under Gustav III. Talet utgavs av trycket och kom sannolikt under kungens ögon. N trivdes inte i Härnösand, och han kände leda vid skolarbetet. Hans heta traktan var en förflyttning till Sthlm, och ivrigt undersökte han möjligheten att där kunna få en passande syssla. Av särskild betydelse blev därvid hans förbindelser med ett par av den lärda världens förgrundsgestalter, E M Fant (bd 15) och C C Gjörwell (bd 17). De hade stora planer på att utge en sv motsvarighet till Langebeks Scriptores rerum Danicarum. Av Gjörwell hade N utpekats som lämplig att utföra arbetet.

I slutet av 1770-talet anhöll N hos K M:t om anslag för insamling och publicering av historiska aktstycken för ett "corpus diplomaticum". Att göra medeltida material lättare tillgängligt för forskningen var en av huvudpunkterna på N:s program. En sådan vetenskaplig insats förutsatte emellertid att han vistades i Sthlm. Efter att ha övertygats om det projekterade verkets stora värde för hävdaforskningen beviljade kungen 1781 N den eftertraktade tjänstledigheten från lektoratet och tillträde till de k samlingarna, såväl bibliotek som arkiv. Aret innan hade N erhållit löfte att bli sin svärfars efterträdare som kyrkoherde i Skellefteå.

Vid ingången av 1782 lämnade N Härnösand efter att kort dessförinnan ha avlagt teologiskt disputationsprov. Ett par år senare, medan han som bäst var sysselsatt med sitt arbete i Sthlm, avled hans svärfar. N ville emellertid fortsätta sina historiska forskningar. Hans oro för att nödgas lämna Sthlm och därmed också sitt vetenskapliga uppdrag skingrades genom en k resolution 5 april 1785. Enligt den fick N rätt att som prebende inneha Skellefteå pastorat och dessutom behålla sitt lektorat, allt under fortsatt tjänstledighet.

Genom Gustav III:s välvilja hade N således satts i stånd att i ostörd ro ägna sig åt sina lärda mödor. Takten i det arbetet gav dock anledning till dystra betraktelser. "Prosten Nordins diplomatiska arbeten komma väl för någon tid att stanna", skrev A Schönberg till Gjörwell i slutet av 1786. Han beklagade den skada den sv historieskrivningen därigenom skulle lida. Vid den tiden hade N kastats in i rikspolitiken, där han som en av Gustav III:s ivrigaste vapendragare skulle göra sina ryktbaraste insatser. Planerna på ett "corpus diplomaticum" kom aldrig att fullföljas.

Till den riksdag som våren 1786 samlades i Sthlm, invaldes N i prästeståndet som fullmäktig för Härnösands stift. Hans inträde i det politiska livet ägde rum i en tid, då fientliga stämningar mot kungen och hans politik fått starkt fäste i landet, särskilt inom adeln. Kungen stod dock inte utan inflytelserika anhängare, i prästeståndet främst N och domprosten, senare biskopen O Wallquist. Trots samstämmigheten i samhällsfrågor kunde dessa båda inte dra jämnt, och deras fiendskap trotsade alla försök till försoning. Wallquists animositet mot N synes ha bottnat i en instinktiv motvilja mot dennes person, en inställning som han inte var ensam om.

En av huvudfrågorna vid riksdagen gällde avskaffandet av brännvinsregalet, utåt synligt i kronobrännerier och krogställen. N vände sig mot det rådande systemet i ett stort anförande där de fiskaliska synpunkterna kom i skymundan för de sociala. Framför allt är dock N:s namn förbundet med den fråga som vid 1786 års riksdag från prästerskapets synpunkt var den viktigaste av alla: den sk pastoratshandeln, där E Schröderheim var själen. Den hade givit upphov till ett jäsande missnöje, ytterst riktat mot den k regimen. Bakom ståndets krav på en reform ställde sig Wallquist, medan det slutliga avgörandet lades i N:s hand. Det var N som efter riksdagens slut stod bakom det av kungen utfärdade cirkulärbrevet till rikets konsistorier 21 aug 1786, vilket i detalj reglerade de prästerliga befordrings-ärendena. Genom cirkuläret stärktes konsistoriernas inflytande, och tyngdpunkten lades på de sökandes lärdomsmeriter. N:s erfarenheter som domkapitelsledamot och lektor avspeglas i skrivelsen.

Upprensningen i principlösheten kring pastoratshandeln är ett verk av N. Han hade därmed förlikat prästeståndet med Gustav III, som tacksamt uppskattade hans insats. Mellan N och Schröderheim inträdde däremot en brytning. Den accentuerades än mera genom tillkomsten av den s k ecklesiastika beredningen, bestående av N och två andra ledamöter. N blev den ledande i den nya förvaltningen med en maktställning som betecknats som ett slags kyrkominister. Schröderheim hade därmed som handlag- gare av kyrkliga ärenden helt skjutits åt sidan.

Över huvud taget framstår 1786 som en av höjdpunkterna i N:s liv. Han nådde höga äreställen i det sv kulturlivet genom inval i VHAA och i den av Gustav III nyinrättade SA. N:s inträde i kretsen kring kungen gav honom tidvis stort inflytande. Hans väg dit hade jämnats av att Schröderheim påtagit sig rollen som hans introduktör hos kungen.

För Gustav III hyste N en uppriktig beundran. "Salig konungen var", skrev han i sin dagbok strax efter dennes död, "en av de största människor jag känt" (HH 6, s 226; jfr Tr arb nedan). Det var desto lättare för N att samarbeta med Gustav III som han i en stark kungamakt såg den enda garantin för ett samhälles bestånd. Skillnaden i grundåskådning mellan den av upplysningstidens idéer präglade Gustav III och den inför de rationalistiska strömningarna skäligen oförstående N uteslöt dock inte ett i stort sett friktionsfritt samarbete; för kungen var det av stor vikt att stå på god fot med sitt prästerskap. Med sin hemvist i det ortodoxa lägret och med sin aldrig svikande kungatrohet drog emellertid N mycken ovilja på sig. J H Kellgren (bd 21) var från början hans vän men betraktade honom senare med avsky såsom reaktionär och en "mörksens ande".

N:s namn är även förbundet med den kuppartade riksdagen 1789, där Gustav III brutalt och utan konstitutionellt hänsynstagande drev igenom förenings- och säkerhetsakten. Mot kungens planer på ett nytt maktinstrument stod ett nära nog enigt riddarhus. Opinionen hos de ofrälse var inte alldeles entydig, men prästeståndet var till övervägande delen kungavänligt. För Gustav III var det värdefullt att ståndets ledargestalter, N och Wallquist, helt stod på hans sida. N kom dock inte att spela den aktiva roll han tydligen från början tänkt sig, vilket sammanhängde med att hans dåliga förhållande till Wallquist ytterligare försämrats. Denne hade vid sin ankomst till Sthlm funnit sig misstänkliggjord för bristande lojalitet mot kungen, och som förtalets upphovsman utpekades N. Wallquist vann emellertid fullständig upprättelse och utsågs av kungen till ledare för rojalisterna i sitt stånd. I prästeståndet fanns det för övrigt flera, som inte kunde förlika sig med N:s person; en av dem var biskop J Wingård, som betecknat honom som "en liten smidig trapplöpare". N ansågs gå alltför långt i sitt rojalistiska nit, och det väckte anstöt att han siktade mot ledarskap i en församling, där det också satt biskopar.

Vid riksdagen gjorde N ett uppmärksammat utspel i de viktiga finanspolitiska diskussionerna genom sitt anonymt framlagda sk silverprojekt. Det gick ut på att allmänheten såsom lån skulle ställa sitt silver till kronans förfogande. Projektet nedgjordes emellertid av Wallquist och förkastades därpå till N:s stora förtrytelse och växjöbiskopens däremot svarande skadeglädje. Ovänskapen mellan de ledande i prästeståndet bestod således, och i det kungatrogna lägret var man bekymrad. Även om N vid riksdagen fått finna sig i en gentemot Wallquist underordnad roll, hade han tillfälle att yttra sig i alla huvudfrågor vid informella överläggningar med kungen. Frågan är i vilken utsträckning han därigenom påverkat händelseförloppet. Samtiden hyste ingen tvekan om N:s delaktighet i Gustav III:s hårda framfart mot adeln. Han utmålades som en adelshatare, som sökte påverka kungen att med hårda medel betvinga oppositionen på riddarhuset; han sågs nära nog som en kungens onda genius. Långt i sitt fördömande av N som politiker gick Axel v Fersen (bd 15) som ansåg att han lagt "första grunden till allt det onda" som 1789 gick ut över rådet, adeln och konstitutionen. Gustav III lät inte tala med sig, då fråga uppkom att intaga en försonligare hållning mot adeln; enligt Wallquist styrktes han i sin omedgörlighet av N.

En helt annan bild av N:s känslor gentemot adeln ger hans dagboksanteckningar. Han kommenterade där kungens uppträdande mot rikets första stånd såsom beklagligtvis ägnat att "öka elden på riddarhuset". Över huvud taget framstår han i dagboken som förespråkare av lugn och besinning inför kungen. Han menar också att adeln fyller en nödvändig samhällsfunktion, ej minst som motvikt mot en allför långt driven kungamakt. Visserligen är viss tveksamhet befogad beträffande dagbokens källvärde. Det är dock ovedersägligt att försiktighet och motvilja mot förändringar av det bestående var ett med hans väsen, och det finns så till vida inget skäl att betvivla uppgifternas sanningshalt. Vid konferenser på slottet lät kungen även framlägga förenings- och säkerhetsaktens bestämmelser till preliminär diskussion i närvaro av bla N. På det hela taget skänkte denne akten sitt gillande men tillrådde på vissa punkter ändringar i modererande riktning; sådana verkställdes också.

Efter riksdagen rådde en kylig atmosfär mellan N och Gustav III. Men allteftersom riksdagen i Gävle närmade sig steg hans stjärna för att under själva riksdagen nå sin högsta höjd. Denna gång hade N ledningen i prästeståndet. "Biskop Wallquist är genom Nordin skild från konungens förtroende" (Hochschild). Kungen hade sett till, att "de hätskaste, de mest förhatade personer av det rojalistiska systemet" utsetts att leda de ofrälse stånden (Adlerbeth, Hist anteckn: ar). En av dem var således N; de övriga med G M Armfelt i spetsen var lagman A Håkansson (bd 19) och bondeståndets sekreterare P Z Ahlman (bd 1); tillsammans utgjorde de en väl sammansvetsad påtryckargrupp och var intima rådgivare åt Gustav III.

Liksom eljest lade sig N vinn om att vid riksdagen bevaka kungens intressen. Sin ambition i det fallet fick han tillfälle att visa vid handläggningen av en av Wallquist väckt fråga om avlöning av de tjänstgörande i ecklesiastika expeditionen. För att inte utgiften skulle belasta statskassan föreslog Wallquist att tjänstemännen skulle ersättas genom ett sammanskott av prästerskapet. Kungen var för sin del beredd att godkänna den föreslagna löneutgiften under förutsättning att kronan stod för kostnaden. Beslut fattades i enlighet därmed. Detta innebar, att kungen garderade sig mot risken att expeditionen skulle komma i ett lösligare beroende av honom, om dess verksamhet finansierades av prästerna själva. På Gustav III:s ståndpunkt ställde sig N. Han gav därmed företräde åt en lösning av frågan, som mera gagnade kungens än hans eget stånds intressen. Över huvud taget stod kungen och N nära varandra vid denna riksdag. Om det förtroende N ändå åtnjöt inom sitt stånd vittnar att han utsågs till en av dess repre- sentanter i bankofullmäktige. Kungen knöt honom närmare till sig genom att ge honom säte i beredningen av rikets allmänna ärenden och i finanskonseljen. N hade därmed nått höjdpunkten i sin politiska karriär.

Gustav III:s död innebar en drastisk förändring i N:s situation, även om den inte skedde genast. Med G A Reuterholms ankomst till Sthlm sommaren 1792 och uppstigande till makten som hertig Karls förtrogne skedde dock ändringar. Anstalter vidtogs för att avlägsna Armfelt och de honom politiskt närstående från Sthlm. N befalldes att bege sig till Härnösand för att ägna sig åt sin lektorstjänst och sköta sitt pastorat. Då han ändå dröjde fick han kort därefter av polismästare H Liljensparre (bd 23) i skarpa ordalag en förnyad påstötning om vad han hade att rätta sig efter.

N:s förvisning från Sthlm, där han efter kungens död hunnit göra sig ytterst impopulär, innebar att han nödgades frånträda alla sina där innehavda uppdrag med åtföljande inkomster. Hans avresa till Härnösand betydde dock inte att han gled ur sina politiska motståndares synkrets. Det fick han ett påtagligt bevis på, då han 1793 av regeringen vägrades bevista jubelfesten med anledning av 200-årsminnet av Uppsala möte. Vid den tiden hade även visat sig andra tecken på att han var en av regimen illa tåld person. I aug 1792 hade regeringen låtit utgå en rundskrivelse till rikets domkapitel för att utröna deras inställning till den ecklesiastika expeditionens fortbestånd. Expeditionen var N:s skötebarn, och mycket riktigt betonades i Härnösands stifts svars-skrivelse, uppsatt av N, angelägenheten av dess bibehållande. I skrivelsen fanns dock formuleringar, som på högsta ort tolkades som bristande respekt för grundlagarna och beskyllningar mot kungamakten för kränkning av dessa lagar. Konsistoriet ställdes under åtal, ledamöterna dömdes till böter och till att offentligen utsättas för ett strafftal av landshövdingen. Närvarande när domens senare del verkställdes var även N, säkerligen den som den reuterholmska regimen framför allt velat förödmjuka.

N:s påtvingade avflyttning till Härnösand 1792 betydde inte att han lämnat rikspolitiken för gott. Förtroendet för honom ute i stiftet förblev oförminskat. Han deltog i riksdagen i Norrköping 1800 och i de hän-delsespäckade riksdagarna 180910 i Sthlm och 1810 i Örebro. Hemliga utskottet tillhörde han vid alla tre tillfällena, vid de två sista riksdagarna dessutom KU, en administrativ nyhet.

Vid den 1809 inledda riksdagen kom N som ledamot av KU att konfronteras med prästeståndet om utformningen av den så antagna regeringsformen. Han samarbetade väl med ståndets andra representanter i utskottet, även den liberale professorn S Wijkman. Som gustavian hade N dock helst önskat en återgång till statsskicket på Gustav III:s tid. Men realistisk och troligen också opportunistisk till sin läggning var han klok nog att acceptera förändringarna i tiden, även om de i grunden stod i strid med hans politiska övertygelse. Gustav IV Adolfs öde berörde honom djupt liksom sonens utestängande från succession.

En intressant fråga är, hur långt N rycktes med av de idéer som 180910 omfattades av det gustavianska partiet, vars målsättning var att sätta den nya regeringsformen ur spel och ordna tronföljden på den gamla dynastins grund. I dessa sammanhang skymtar visserligen N:s namn men i otydliga konturer, och att han skulle umgåtts med planer på att kasta över ända den regeringsform han själv varit med om att skapa, förefaller inte rimligt.

Förutom sin politiska verksamhet gjorde N även kulturella insatser. I egenskap av hävdaforskare har han fått namn om sig som en kritiker in absurdum, och med förkärlek ställde han vedertagna sanningar på huvudet. Så menade han, att Sverige ursprungligen var befolkat av lappar, och att deras språk och kultur härskade i landet ännu vid forntidens slut. Ansgars och Rimberts levernesbeskrivningar avfärdade han som falsifikat, och i samma kategori placerade han t ex Saxos skrifter. Produktiv som forskare var N dock inte. Efter studietiden i Uppsala begränsades hans skrifter i huvudsak till levnadsbeskrivningar, som han utarbetade på uppdrag av SA. I sitt panegyriska utförande anses de dock sakna högre värde från personhistorisk synpunkt. Även i övrigt engagerade sig N i SA:s aktiviteter. Jämte N v Rosenstein och Adlerbeth tillhörde han den ledande kretsen såväl där som i VHAA. För dessa tre medförde ledamotskapet i SA pekuniära fördelar genom att utgivandet av Post- och Inrikes tidningar 1792 utarrenderades till dem.

Som kulturperson har emellertid N blivit mest känd som handskriftssamlare. Den i UUB förvarade Nordinska handskriftssamlingen är med sina mer än 2 000 volymer institutionens största enskilda samling. Till mycket stor del innehåller den avskrifter. I övrigt ingår originalhandlingar av skiftande proveniens, utbrutna ur såväl offentliga som privata arkiv, manuskriptsamlingar m m. Materialet täcker de mest skilda ämnen. Där finns även N:s anteckningar och en mindre del handlingar ur hans eget arkiv. Insamlingsarbetet torde ha börjat redan 1770. Det pågick särskilt under N:s vistelse i Sthlm för att sannolikt mer eller mindre upphöra i och med hans flyttning till Härnösand. Dit överfördes också samlingen sjövägen, inte utan vattenskador, för att förvaras i gymnasiebiblioteket. Den inköptes 1814 av kronprins Karl Johan, som skänkte den till UUB. Sin samlarhåg inriktade N även på förvärv till sitt bibliotek, "det största enskilda bibliotek uti svenska historien nu för tiden" (P Tham).

En betydelsefull kulturgärning utförde N även på sina olika poster och särskilt som biskop. Han arbetade för ungdomens utbildning och fostran, vilket framgår bl a av hans visitationer i sitt vidsträckta stift. Han intresserade sig för lappmissionen, och ett uttryck härför var att han lät översätta bibeln till lapska (1811). Utgåvan trycktes i Härnösand, där N 1800 anlagt stiftets första tryckeri. På hans initiativ tillkom bl a ett hem för skolungdom i Härnösand och en trivialskola i Umeå pastorat; han låg även bakom gymnasiebibliotekets kraftiga tillväxt (från 280 vol 1784 till mer än 3 000 1814). Han ledde aktivt den kyrkliga verksamheten i stiftet, och prästerna fick bl a erfara att han lade noga vikt vid kyrkobokföringen. Av olika skäl ägnade han däremot inte något större intresse åt sitt prebende Skellefteå, som han tycks ha uppfattat som en börda. Därför var det en lättnad för honom, när han i stället 1798 i utbyte kunde tillträda det låt vara betydligt mindre Nora pastorat som personligt prebende.

Efter återkomsten till Härnösand verkade N även som företagare. Han köpte in sig i en rad järnbruk med underliggande hemman i Medelpad och Ångermanland. Genom giftet blev han intressent i ett mässingsbruk i Nyköping, och han sysslade även med sågverksdrift. Dåliga konjunkturer för avsättning av järn vållade honom tidvis stora svårigheter, särskilt mot slutet av hans levnad. Framtidstro och optimism präglade hans verksamhet som företagare, och han hade visioner av Norrland som en landsdel, där en blomstrande industri skulle växa upp.

Omdömena om N växlar allteftersom minnestecknarna stått honom politiskt nära eller agerat på motståndarsidan. Av sina belackare beskrivs han gärna som maktlysten och intrigant. Rabiat i sina utfall mot honom är Hedvig Elisabet Charlotta: "En mäkta lärd man men gruvligt elak." Hon ser N och underståthållaren Ahlman som "intriganta uppkomlingar" och "vinningslystna blodiglar", vilka till egen fördel missbrukat Gustav III:s förtroende. Dessa tillvitelser har väl främst sitt intresse som bevis på oförsonligheten i tidens maktkamp. Av en prästeståndsledamot har N fått ett eftermäle belysande för hur han uppfattades av ståndets ledamöter. Det heter bla efter några mycket erkännande ord om hans lärda meriter: "För övrigt var han en slipad riksdagsman, ville gärna, att yxan skulle gå, men aktade sig för att hålla i skaftet. Han ansågs av flera såsom irreligionarius, till vilken tanka anledning gavs därigenom, att han sällan gick i kyrkan, tog aldrig någon befattning med prästerliga göromål såsom pastor" (Wåhlin, s 128).

Författare

Carl-Fredrik Corin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Om N:ska handskr.saml, UUB, se ovan o Ågren nedan. I denna ingår även N:s dagboks- (utg i HH 6) o almanacksanteckn:ar, ms till tal, föreläsmar, vetenskapl arbeten, ett mindre antal brev, anteck-n:ar i sv historia, biografi, topografi o andra ämnen, handhar rör N:s verksamhet som riksdagsman m m. Konc o förarbeten till minnes-tecknar m m i N:s saml, Sjöholms-arkivet, RA. Brev från N i KB (bl a till C C Gjörwell), RA (bl a ca 570 st till J M af N) o i UUB (bl a till J H Liden o många till N v Rosenstein).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertatio academica de usu juris naturalis in vita civili ... [Akad avh, preses J PSleincour.] Upsaliae [1771]. 4:o. 20 s. Monu-menta Suiogothica vetustioris aevi falso meritoque suspecta. [Akad avh, (1:) presesj Ihre, (2:) Conti-nuatio 1: resp EJ Dillner.] Upsaliae [1773-74]. (8), 52 s. Lineamenta doctrinae de illuminatione hominis irrege-niti. [Konsistorieavh Härnösand 1781.] U o o å. 13 s. Tal, öfver Hans kongl. höghets kron--prinsen Gustaf Adolphs födelse. Hållit i Hernösands gymnasium d 12 nov 1778. Sthlm u å. 44 s. [Anon.] Inträdes-tal (Handlingar rörande Svenska academiens instiftelse, Sthlm 1786, 4: o, [2.] G M Armfelt o C G N, Inträdes-tal hållne uti Svenska academien den 13. Maji 1786, s 1836; omtr i SAH ifrån årl786,dl[1786],Sthlml801, s 99114). Handlingar til uplysning af svenska krigs-historien. St 1-2. Sthlm 1787-88. 122, 126 s. [Anon.] Landshöfdingen m. m. friherre Pehr A. Örnskölds styrelse öfver Vester-Norrland. [Rubr; omsl: Hörer till skådepenningen öfver landshöfdingen ... Örnsköld. (Ej utförd.)] Hernösand 1808. 32 s. [Anon.] Minnen öfver namnkunniga svenska män ... Uppläste i Svenska akademien, på dess högtidsdagar, åren 17871811. Bd 12. Sthlm 1818. 254, 391 s. [Ur SAH ifrån år 1786, d 1 [1786], 1801: E Dahlberg s 301327, 2 [178788], 1802: C C:son Horn s 215237, P J Coyet s 327346, 3 [1789-90], 1803: N G:son Stjernsköld s 6591, R v Ascheberg s 431460, 4 [179193], 1809: G Stjernhjelm s 197216, S Grundel Helmfelt s 255286, H Spegel s 311325, 5 [179495], 1813: S Klingenstierna s 257276, SAH ifrån år 1796, 2 [179699], 1802: N Tessin s 6182, O v Dalin s 171192, A L Lewenhaupt s 251268, 3 [1800-03], 1807: E H:son Soop s 720, C Fleming s 2949, A Celsius s 127146, G Horn s 248-270,4 [1804-06], 1809: H Wachtmeister s 944, H Wrede s 99111, C Polhem s 121149, 5 [180710], 1813: H C v Königsmark s 9 -39, D Klökerv. Ehrenstrahl s 133-150, P Brahe d y s 229256, B Oxenstierna s 359384, 6 [181113], 1817: J Ihre s 171191.] Dagboksanteckningar för åren 17861792. Sthlm 1868. 324 s. (HH, d 6.)

Utgivit: Post- och inrikes tidningar. 17921812. (Tills med N v Rosenstein o G G Adlerbeth.) Konung Carl den XI:tes dag-bok. Hernösand 1808. (8), 436 s. [Föret.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Svea hovrätts arkiv, Huvudarkivet E IX b: 191, nr 53 (bouppt efter N), RA. Mtl 1790, Klara nedre, s 124, SSA.

G Adlerbeth, Lefvernes-beskrifn öfver framlidne biskopen i Hernösands stift C G N (VHAAH 10, 1816); dens, Hist anteckn:ar, 1–2 (Från Tredje Gustafs dagar, 2, 1892-93); N Ahnlund, C G N som kritiker o hyperkritiker (Archivistica et mediaevistica Ernesto Nygren oblata, 1956); F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772–89 (1940); J A Almquist, Riksdagen i Gefle 1792 (1895); S Andgren, Konung o ständer 18091812... (1933); A Blanck, C G N om Geijers "Sten Sture" (HT 1951); B Broomé, Nils Stiernsköld (1950); dens, Handskriftssamlarna o de sv arkiven 1700–1950 (1977); A Brusewitz, Den gustavianska oppositionens grundlagsförslag vid 1809 - 1810 års riksdag (HT 1911); dens, Till frågan om Gustaf III:s sista författn:planer (HT 1912); dens, Representationsfrågan vid 1809–1810 års riksdag (1913); dens, Studier över 1809 års författn:kris (Skrifter utg av HVU, 18:5, 1917); G Bucht, Härnösands hist, 2 (1945); Carlander; S Carlsson, Sv hist, 2 (1961); H E Charlotta, Dagbok, 3-5 (190723), 8 (1939); S Clason, Karl XIII o Karl XIV Johan (Sveriges hist till våra dagar, 11, 1923); F A v Fersen, Hist skrifter, 7 (1871); A Forssell, Ministerier o kollegier. Studier i departementalreformens förhist till 1812 (1918); dens, Kansliet 1720–1789 (K M:ts kanslis hist, 1, 1935); N Gidlund, C G N:s kyrkl o polit verksamhet 17861812 (KA 1951); A Grape, Ihreska handskr.saml i UUB, 1 (1949), s 183-187; Gustavianska brev, ed H Schück (1918); G Göthe, Hist öfversigt af de vittra samfunden i Sverige före SA:s stiftelse (1875); C Hallendorff, Bankens öden från mössväldet till den andra realisationen 17661803 (Sveriges riksbank 1668–1918,3:2, 1920);J A Hammargren, Karl G N..., 1, 1749–1795 (1923); G Hasselberg, Till förenings- o säkerhetsaktens genesis (SSLF 294, 1943); C A Hessler, Stat o religion i upplysmtidens Sverige (1956); K G Hjelmérus, C G N o de kyrkliga organisationsproblemen i Härnösands stift (Forum theologicum, 16, 1959); dens, Biskop C G N som brukspatron (Från ådalar o fjäll 1961); dens, Biskop C G N o Frösö trivialskola (Jämten 1962); dens, C G N:s pedagogiska åsikter o verksamhet (ÅSU 108, 1962); dens, Biskop C G N o församlingsorganisationen samt de ekon förhållandena under biskopstiden i Härnösands stift 1805–1812 (StvT 1963); R F Hochschild, Memoarer, 1 (1908); J Holmgren, Norrlandsläseriet... till år 1830 (1948); Härnösands hm; A Kjellén, Några anteckn:ar om den polit bakgrunden till "Ljusets fiender" (SSLF 271= Festskr tillägn Gunnar Castrén den 27 dec 1938, 1938); K Kumlien o F W Morén, Gustavianska tiden (Sv folkets hist, 5, 1932–42); G Landberg, Riksdagen under den gustavianska tiden (Sveriges riksdag, 1932); P-A Lange, Anders Håkansson som politiker o ämbetsman 1789–1800 (1940); A Larson, Samman-svärjn mot Gustav III (duplic; 1959); R Liljedahl, Kansliet från 1789 intill departementalreformen (K M:ts kanslis hist, 1, 1935); T Linder, Biskop Olof Wallquists polit verksamhet t o m riksdagen 1789 (1960); S Lindroth, Sv lärdomshist, Gustavianska tiden (1981); G Ljunggren, Sv vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död, 3 (1881); E Lönnroth, Den stora rollen (1986); L Löthner, Ordensbiskopsämb (KA 1960); Minnen ur Sveriges nyare hist, 1, ed B v Schinkel o C W Bergman (1852); C F Palmstierna, Bröderna N o den gustavianska oppositionens grundlagsförslag vid 1809-10 års riksdag (HT 1929); PrRP 25, 1786 (1987); E Schröderheim, Skrifter till konung Gustaf IIIs hist (Från Tredje Gustafs dagar, 1, 1892); H Schiick, VHAA, 1 (1932); dens, SA:s hist, 1 (1935); dens, Elis Schröderheim (1942); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776-1850 (1950); L Stavenow, Den gustavianska tiden 1772–1809 (Sveriges hist till våra dagar, 10, 1925); H Stormyr, Övre Norrlands hist under Gustavianska tiden (Övre Norrlands hist, 4, 1974); E Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1–3 (Från Tredje Gustafs dagar, 3, 189394); P Tham, Anteckn.ar under o i anledn af en resa ifrån Westergöthland til Sthlm, gjord åren 1796 o 1797 (1797); W Tham, Konung Gustaf III o rikets ständer vid 1789 års riksdag (1866); L Thanner, C G N om Engelbrekt (HT 1955); S M Waller, Bidr till kän-ned om 1809–1810 års riksdags förhist o första skede (HT 1953); O Wallqvist, Berättelse om riksdagen 1789 (Handharang 1789 års riksdag = HH 5, 1866); G Wikmark, Pehr Högström – en storman i Norrlands kulturliv (1979); C Wåhlin, An-teckmar om riksdagarna 1809–10, 1812, 1815 (HH 25:2, 1916); S Ågren, Den N:ska handskr: saml i UUB (UUB:s minnesskr 1621–1921, 1921).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Nordin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8291, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Fredrik Corin), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8291
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Nordin, urn:sbl:8291, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Fredrik Corin), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se