Löwenhielm, släkt

Löwenhielm (Löwenhjelm), släkt, härstammande från Gudmund (d omkr 1564), som åtminstone sedan 1538 ägde det ena av de båda skattehemmanen i Dragaryd, Kanna, Kron. Det skövlades av danskarna 1564, varvid änkan miste alla sina ägodelar (Smålands landskapshandl 1565:5:2). Om honom föreligger i litteraturen vissa overifierade uppgifter, dels en, som tidigast kunnat beläggas på 1700-talet (X 17; Genealogica 109; Fryxell; Carl Axel L), att han skulle ha varit vallon och tornbyggare, dels en uppgift, som först kunnat beläggas på 1800-talet (Kullgren), att han skulle ha stupat under deltagande i ett "strövtåg mot Skåne 1555" (!). Att en person med det nordiska förnamnet Gudmund skulle ha kunnat vara vallon förefaller i varje fall otroligt, särskilt som han levde långt före den vallonska immigrationen till Sverige i början av 1600-talet.

Hans son kontraktsprosten Erlandus Gudmundi (1554–1630) i Nor, Värml, som uppges ha varit riksdagsman 1597, var – i äktenskap med en syster till superintendenten Matthias Marcis i Mariestad hustru – far till prosten Matthias Norenius (1605–80) i Nor, vars söner kallade sig Noren. Dennes sonsons son protokollssekreteraren, sedermera revisionssekreteraren Johan Noreen (1727–1806) adlades med namnet Nordenfalk. Från en äldre bror till honom härstammade professorerna Adolf och Erik Noreen.

Matthias Norenius' yngre bror kontraktsprosten magister Gudmund Norenius (1607–75) i Gillberga, Värml, uppges ha varit riksdagsman 1652 och var på förslag till superintendent i Karlstad 1673. Han var i äktenskap med en dotter till Peter Flygge (bd 16, s 227 f) far till kontraktsprosten Petrus Nordberg (d 1727) i Frändefors, Älvsb, som var riksdagsman 1697 och var på förslag till superintendent i Karlstad 1722. Dennes son major Johan Henrik Nordberg (1686–1739) adlades med namnet Nordenborg. Han dog barnlös, och hans änka gifte om sig med hans kusin L 1.

Johan Henrik Nordenborgs farbror Gudmund Nordberg (1656–1739) på Ström i Kila, Värml, var 1702–16 häradshövding i Norrvikens domsaga i Bohuslän och 1706–11 borgmästare i Strömstad. Han blev 1716 assessor i Göta hovrätt samt var 1718–19 lagman i Kristinehamns läns lagsaga och 1728–32 hovrättsråd i Göta hovrätt. Han adlades 1725 med namnet L. I äktenskap med en syster till presidenten friherre Germund Cederhielm och riksrådet friherre Josias Cederhielm (bd 8) var han far till kanslipresidenten Carl Gustaf L (L 1), som blev friherre 1747 och greve 1762.

Denne var morfar till diplomaten Carl Gustaf Adlerberg (bd 1) och far till Carl Gustaf L (1732–88). Han blev 1770 överste i armén och 1772 chef för Södra skånska kavalleriregementet, som han emellertid redan 1773 måste avstå till hertig Karl (sedermera Karl XIII). L drog sig då tillbaka till Värmland, där fadern 1756 på honom överlåtit sina egendomar, och där såväl hans mödernesläkt Kolthoff (bd 21) som hans hustru Sara Cajsa Linroth (bd 23, s 731) var besuttna. Han bodde först på Katrineberg i Nedre Ullerud och sedan på Apertin i Stora Kil men dog i Karlstad, där han låtit bygga den s k Grevgården. Den samtida värmlandsskildraren Erik Fernow (bd 15) påpekade, att L var den förste greve som för längre tid bosatte sig i Värmland. Han har av sin sonson L 4 skildrats som en person, som var varken ekonomisk, äregirig eller arbetsam och endast tänkte på sina nöjen men var godhjartad, hederlig och gladlynt. Mot slutet av sitt liv kom han i betalningssvårigheter. Hans son Carl Gustaf L (1759–1839) blev kapten 1781 men var bland dem som tog avsked 1789 på grund av missnöje med Gustav III. Han bodde länge på Long i Grums, Värml, som hans mormor Brita Catharina Stedt (bd 23, s 730) 1796 gjort till fideikommiss för honom och hans avkomlingar, och där bodde han även sedan han 1809 blivit disponent vid Storfors järnbruk i Kroppa, Värml, där hans mor ärvt eller köpt de flesta andelarna. Hans son L 4 har skildrat honom som sin fars motsats, en ambitiös, snål, sträng och småaktig pedant, som tidvis var nästan sinnessjuk och slutligen svalt ihjäl för att han inbillade sig vara utfattig, ehuru han var en av Sveriges rikaste män (Lindahl) med en i bouppteckningen angiven förmögenhet på mer än 700 000 rdr bko. Esaias Tegnér uppger, att han ansågs vara "den dummaste karl i Värmland". Jämte sonen, landshövdingen och generallöjtnanten Carl Gustaf L (L 4), hade han flera döttrar, av vilka en var gift med generalmajor Carl Cederström (bd 8).

L 4:s farfars halvbror Fredric Adolph L (1743–1810), som var systerson till riksrådet Carl Rudenschöld, studerade i Uppsala 1757–63 (Grape) och blev 1764 hovjunkare, 1765 eo kanslijunkare, 1766 kommissionssekreterare i Paris och 1769 kammarherre hos kronprinsen. Fredric L friade 1769 förgäves till Axel Fersen d ä:s brorsdotter Ulla (Erdmann, s 88) och gifte sig 1770 med hennes 16-åriga syster Augusta Fersen (bd 15, s 684), liksom Ulla en av de av Kellgren besjungna "tre gracerna". Med henne bosatte han sig på det av honom 1768 köpta säteriet Rånäs i Fasta (nu Fasterna), Sth. Redan några veckor efter bröllopet blev emellertid L intresserad av en ung kammarjungfru (Ristell), och kort efter det att makarnas son sedermera envoyén och generalen Gustaf Carl Fredrik L (L 2) fötts 1771, blev Augusta Fersen hertig Karls (sedermera Karl XIII) älskarinna. Hertigen var far (Ericsbergsarkivet: Carl XIII:s saml; Thomasson) till hennes son sedermera statsrådet och generallöjtnanten Carl Axel L (L 3). Fredric L, som 1772 sålde Rånäs, ägde 1772–77 Axmars järnbruk i Hamrånge, Gävl, och blev 1773 sv envoyé i Dresden. Inför hertig Karls förestående giftermål uppges Gustav III ha ställt som villkor för L:s utnämning, att hustrun skulle följa honom till Dresden. Genom henne, som påverkats av sin farbror Axel Fersen, hade hertigen övertalats till äktenskapet. Kungen bröt nu löftet till sin bror att kvarhålla henne vid hovet (F A v Fersen). Efter att i Dresden 1774 och 1776 ha fått två tidigt avlidna barn återvände hon emellertid 1776 till Sverige, där hon 1777 blev statsfru hos drottningen. Sedan den återupptagna förbindelsen med hertig Karl upphört, blev hon hovstallmästaren, sedermera riksmarskalken Hans Henric von Essens (bd 14) älskarinna. L skall (Ristell) aldrig ha sett henne efter hennes återvändande till Sverige. Själv säges han "ständigt vara derangerad, i behov, giva scener med sina sekreterare, skriva confusa och granna brev och lika fullt bära namn av en bland Hans M:ts habilaste ministrar" (Ehrensvärd 1779). Han förflyttades 1781 till Madrid och 1783 till Berlin. Vid underhandlingarna om penningersättning till prinsessan Sophia Albertina från konungen av Preussen för att hon skulle avstå sin rätt till abbedissevärdigheten i Quedlinburg till dennes dotter 1787, ansåg Gustav III, att L betett sig klumpigt (jfr bd 7, s 314). L förflyttades till Hamburg, vilket föranledde hans hustrus svåger Emanuel de Geer (bd 10) att begära avsked från sitt riksrådsämbete. L måste hålla till godo med förflyttningen, "emedan han redan förstört och slösat bort sin betydliga förmögenhet och nu behövde tjänsten för att hava något att leva utav" (Carl Axel L). 1789 förflyttades han till Haag, där han 1789–90 var verksam vid underhandlingar rörande den sv statens penninglån från holländska handelshus (Dahlström). 1797 och 1800 förhandlade han förgäves med den franske ministern i Haag om återknytande av de genom revolutionen avbrutna diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Frankrike. Hustruns kusin Axel Fersen d y hade i sin dagbok 1795 kallat L "jakobin". Sommaren 1805 fick L hovkanslers n h o v, och på hösten så – tydligen i samband med Gustav IV Adolfs krigsförklaring mot Frankrike – beordrades han efter en längre tids vistelse i Tyskland att ej återvända till Haag utan inställa sig hos konungen i Stralsund. L 3 uppger, att L "till följe av Hollands erövring av Napoleon måste nedlägga sin ministerpost i Haag", och att han därefter bodde i Kassel, där han dog. Han har skildrats som "en man av kvickhet och kunskaper men utan karaktär och conduite", "ganska ful" och med "en elak uppsyn" (I 1 33). En nedvärderande gravskrift, inbunden bland uppgifter om släkten L i I 1 33, har ansetts åsyfta L (Klemming, s 14), men avser annan person (jfr Carlsson). 18 av hans 24 brev på franska 1767–70 till Clas Julius Ekeblad (bd 12) i KB är i sv översättning publicerade av Erdmann. Den siste manlige representanten på grevliga sidan som bar namnet L var L 3. På spinnsidan fortlevde den grevliga grenen med en av L 4:s döttrar ända till 1933.

L 1:s äldste till vuxen ålder levande bror, kapten Johan L (1698–1778) på Agnhammar i Grums, Värml, var far till Carl Gustaf L (1735–1803) på Hammarsten i Grums, som deltog i pommerska kriget och först efter tvekan anslöt sig till Gustav III vid 1772 års statsvälvning. Han var överste i armén 1780–1789.

Johan L:s och L 1:s bror ryttmästaren i hessisk tjänst Crispin L (1705–66) torde ha fått sitt ovanliga förnamn efter sin farmors bror Crispin Flygge (bd 16, s 228). Han kom genom sitt äktenskap i besittning av säteriet Björnö i Gillberga, Värml. Hans son hovjunkaren Crispin L (1739–1809) på Björnö köpte 1772 järnbruken Arvicanderström och Reinholdsdam i Gunnarskog, Värml, vilka 1774 fick sina namn förändrade till Sälboda och Nordsjö (Bergskoll:s arkiv A I: 163), och 1774 Fredrosverken i samma socken. 1779 fick han bergskollegiets tillstånd att på grund av vattenbrist flytta anläggningen vid Nordsjö till Rexed i samma socken, och 1785 sålde han sina bruk till det från Norge landsflyktiga justitierådet Jacob Juel (bd 20, s 445). 1772 skall L ha sökt uppvigla norrmännen mot Danmark (bl a HH 3 o prins Carl av Hessen). Hans son Fredric L (1776–1857) på Björnö var 1805–09 kronofogde i Läckö fögderi, Skar, och fick 1808 assessors titel. Sonson till honom var Per Ernst Fredrik Alexander L (1850–1907). Ernst L blev 1890 rådman i Sthlm och var ledamot av dess stadsfullmäktige 1898–1903. Son till honom var expeditionschefen i ED Carl Axel L (1890–1957). En syssling till Ernst L var far till VD i ab Smålands Taberg bergsingenjör Carl Gustaf Halvar L (1887–1960).

Carl Axel L:s farfars fars kusin Severin L (1778–1826) blev i Uppsala magister 1800, borgströmsk adjunkt i praktisk ekonomi 1806, teol kand 1811, teol lic 1814, teol adjunkt 1815, prost 1818 och ledamot av domkapitlet 1824. Han var en av E G Geijers närmaste vänner, och hans första hustru, Anna Elisabet af Geijerstam (1797–1820), var syssling till denne. Deras son Carl Gustaf L (1820–1906) var sekreterare i Örebro läns hushållningssällskap 1867–99 och en tid även stadskamrer i Nora; några anteckningsböcker av honom finns i VA och hans zoologiska korrespondens 1842–78 hos L:ska släktföreningen. Severin L:s andra hustru, Elisabet (Betty) Charlotta L, f Ehrencrona (1801–88), kom genom sin svåger August von Hartmansdorffs (bd 18) inflytande att som änka bli Wallinska skolans i Sthlm första föreståndarinna 1831–36. Hon var också verksam som översättare. Tre brev till henne från E G Geijer finns i UUB. Hennes son Gustaf (Gösta) Samuel L (1823–1906) blev magister i Uppsala 1845 och lärare i franska och engelska språken vid Nya elementarskolan i Sthlm 1846 samt var lektor där 1858–92. Därjämte var Gösta L ledamot av styrelsen för Evangeliska fosterlandsstiftelsen från 1858 och ansvarig utgivare av dess Missions-Tidning från 1868 samt ledamot av Sthlms stadsmissions styrelse 1867–82 (v ordf 1867–74, ordf 1875–82) och av Blasieholmskyrkostiftelsens styrelse från 1868 (v ordf 1899–1902). Han publicerade läroböcker i engelska och franska, som utkom i flera upplagor, och översättningar av andlig litteratur, framför allt tillsammans med P M Elmblad (bd 13) och A P Falk (bd 15) den s k lektorernas översättning av Nya testamentet (11 upphör 1863–96). Hans farbror Carl Gustaf L (1782–1854), som blev inspektor vid Österby bruk i Film, Upps, 1807 och avgick som förvaltare där först 1850, var farfars far till lagmannen i Svea hovrätt Stig Gustaf Hugo L (1906–73). En annan farbror, major Fredric Adolph L (1785—1859), var far till häradshövdingen i Östersysslet, Värml, Severin L (1823–86), som var riksdagsman i AK 1876–81. En bror till honom var farfar till rektorn för kommunala flickskolan i Härnösand Brita L (1904–63), som var ledamot av stadsfullmäktige i denna stad från 1948 och av Västernorrlands läns landsting 1950–58 samt riksdagsman i AK 1955–56 (folkpartiet). Bror till henne var VD för ab Lindholmens varv i Gbg civilingenjör Gustav Fredrik Crispinsson L (1905–83).

Johan L:s, L 1:s och Crispin L dä:s yngste bror, hovrättsrådet i Göta hovrätt Gudmund Eric L (1706–59), ärvde Ström efter fadern. Hans son Gustaf Adolph L (1745–1823) blev akademisekreterare i Lund 1772, fick lagmans titel 1788 och var akademikamrerare där 1789–91. Dennes sonson Gustaf Adolf Löwenhjelm (1842–1929) blev 1883 kammarherre hos kronprinsen och var 1895–1904 överste för Norrlands dragonregemente. Gustaf Löwenhjelm var i äktenskap med en dotter till med dr Charles Dickson (bd 11) far till överläkaren vid Södermanlands läns sanatorium i Löt vid Strängnäs med hedersdr Carl Fredrik Löwenhjelm (1881–1967) och till författarinnan Harriet Augusta Dorotea Löwenhjelm (L 5). Deras bror överstelöjtnant Wilhelm Gudmund Löwenhjelm (1883–1975) var far till generalmajoren och ceremonimästaren Fredrik L (f 1916).

Utan samband med den ovan behandlade släkten var den danske översten Hans Schrøder (1627–99), som 1669 adlades med namnet von Løwenhielm och är känd från kriget mot svenskarna på 1670-talet samt blev generallöjtnant 1684. Denna släkt utdog redan med hans döttrar, men hans dotterson sedermera generalmajoren Hans Brockenhuus (1679–1734) fick 1697 k tillstånd att upptaga sin morfars namn och vapen och blev stamfar för släkten Brockenhuus von Løwenhielm.

Rester av bl a lagmannen Gustaf Adolph L:s och översten Gustaf Adolf Löwenhjelms arkiv hos generalmajor Fredrik L, Sthlm.