Meriter

5. Samuel (Sam) Clason, den föregåendes kusin, son till C. 3, f. 23 juni 1867 i Uppsala, d 19 dec. 1925 i Stockholm. Elev vid Uppsala h. allmänna läroverk ht. 1877; avlade mogenhetsexamen därstädes 9 juni 1884; fil. kand. 28 jan. 1887; fil. lic. 31 jan. 1893; disp. 28 maj 1895; fil. doktor 31 maj 1895; företog, delvis med offentligt understöd, upprepade utländska forskningsresor, bl. a. till Finland, Östersjöprovinserna och Ryssland maj— juli 1899, till Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, Schweiz och Tyrolen aug.—okt. 1900, till Belgien och Tyskland hösten 1905, till S:t Petersburg sommaren 1910 samt sommaren 1912, till Kiel hösten 1910 och vintern 1911, till Karlsruhe, Paris och London sommaren 1911, till Tyskland och Österrike sommaren 1925 och till Ryssland nov.—dec. 1925. Notarie hos riksdagens andra kammare 1888—92 och reviderande notarie därstädes maj 1892—1898; e. o. amanuens i riksarkivet 6 juni 1895; docent i historia vid Uppsala universitet 10 juni 1895; e. o. amanuens i kammarkollegiet 5 juli 1895—1898 med tjänstgöring som amanuens och biträdande arkivarie i kammararkivet; notarie hos den av K. M:t 13 nov. 1895 tillförordnade unionskommittén; tf. slottsarkivarie fem veckor sommaren 1896; av kammarkollegiet uppförd å tredje förslagsrummet till kammararkivariebefattningen 8 okt. 1897; notarie hos 1898 års kyrkomöte; sekreterare hos konstitutionsutskottet riksdagarna 1899—1900; stenograf hos Stockholms stadsfullmäktige 1899—1904; arvodist i riksarkivet 1 okt. 1899; ledamot av Kungsholms församlings i Stockholm kyrkoråd 1900 —04; tf. arkivarie vid landsarkivet i Vadstena tre kvarts månad 1900; förste notarie hos riksdagens första kammare under riksdagarna 1901—04; tf. e. o. professor i historia vid Uppsala universitet 23 sept. 1901—31 maj 1903; tf. arkivarie vid landsarkivet i Uppsala en halv månad 1903; uppförd å andra förslagsrummet till e. o. professuren i historia vid Uppsala universitet 1 apr. 1903; amanuens i riksarkivet 12 aug. 1903; verkställde på uppdrag av chefen för sjöförsvarsdepartementet utredning angående kronans vattenrätt vid Skepps- och Kastellholmarna i Stockholm 30 apr. —okt. 1904; professor i historia vid Lunds universitet 8 juli 1904; sekreterare i kommittén angående ordnande av huvudstadens arkivväsen 1904—1905 (bet. 7 jan.); ledamot av styrelsen för Lunds fullständiga läroverk för flickor 1905—11 samt inspektor för samma läroanstalt 1911—16; sekreterare hos särskilda utskottet vid båda urtima riksdagarna 1905; ledamot av Svenska historiska föreningens styrelse från 17 mars 1906 (ordförande från 1920); ledamot av riksdagens första kammare för Västmanlands län 1907—1919 lagt., för Göteborgs stad 1919 urt.—1921 samt för Stockholms stad 1922—25 och var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1908—25 (v. ordförande 1914 B—1917 och 1919 lagt.—1921 samt ordförande 1922—23), kanslideputerad 1912—23 och 1925, valman vid ombudsmannavalen 1915—16, ledamot av hemliga utskottet 1917—1919 lagt., ledamot av styrelsen för riksdagsbiblioteket 1918 lagt.—1921 och 1925, ledamot av tredje särskilda utskottet (ang. kommunala rösträtten) 1918 urt., av första särskilda utskottet (ang. författningsrevisionen) 1919 lagt. och av första särskilda utskottet (ang. Sveriges anslutning till nationernas förbund) 1920, suppleant i utrikesnämnden 1921—23 och 1925, i första särskilda utskottet (ang. avtalet med Sovjet-Ryssland) 1922 samt i första särskilda utskottet (ang. försvarsväsendet) 1925; censor vid avgångsexamina i Malmöhus läns småskollärarinneseminarium i Lund 1907—09 och 1911—13; kyrkovärd i Lunds stadsförsamling 1908—11 samt ledamot av kyrkorådet därstädes 1913—16; ledamot av styrelsen (från 1921 överstyrelsen) för Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet från dess stiftande 3 dec. 1908; sakkunnig angående samarbete mellan universitetets i Lund historiska museum och kulturhistoriska museet därstädes 8 juli—nov. 1912; riksarkivarie 30 juni 1916; ledamot av kommittén angående beredande av lättnad i riksdagens arbete 13 okt.—18 dec. 1916; sakkunnig angående de under kammarkollegiet lydande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet m. m. 17 febr. 1917—10 juni 1919; ordförande i Svenska stadsförbundets stadshistoriska nämnd från 1919; ledamot av styrelsen för Svenska kyrkans diakonistyrelse 1918; vårdare av Bernadotteska familjearkivet från 1919; sakkunnig att inom utrikesdepartementet biträda med vissa historiska utredningar 3 juli—1 aug. och 23 nov.—7 dec. 1920; ledamot av kommittén för utredning rörande folkomröstningsinstitutionens verkningar i främmande länder 24 aug. 1920 men entledigades på egen begäran 12 nov. 1920; sakkunnig för revision av gällande arkivförfattningar 24 mars—30 dec. 1922; statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet 19 apr. 1923—18 okt. 1924. LSkS 1897; RNO 1905; hedersledamot av Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige 1916; KVO2kl 1917; LHA 1918; LVS 1919; LLHS 1919; KVO1kl 1920; LVA 1922; KNO1kl 1924; innehade dessutom utländska ordnar.

Gift 31 juli 1895 med Elin Sebardt, f. 9 febr. 1872, dotter till hovapotekaren i Stockholm Karl Vilhelm Sebardt.

Biografi

För C:s livsgärning ha släktanlag och tradition spelat en påtaglig roll. Medlemmar av hans släkt hade alltsedan 1700-talet gjort bemärkta insatser i det ekonomiska och politiska livet, från vilka han säkerligen hämtat impulser för sitt politiska intresse, och från sin fader, banbrytaren för modern anatomisk forskning vid Uppsala universitet, tog han i arv en intensiv forskarhåg av utpräglad empirisk läggning. C. brukade själv gärna tala om de impulser till historiskt tänkande, han på gymnasiet erhållit av S. J. Boëthius' undervisning. Som student mottog han inom Västmanlands-Dala nation starka intryck av den historiska tradition, som främst bars upp av nationsinspektorn Oskar Alin, och till denne trädde han i ett lärjunge- och vänskapsförhållande, som torde betytt mer än någonting annat för utvecklingen av hans personlighet och åskådning i de mottagliga ungdomsåren. Sin vetenskapliga skolning fick han dock främst genom Harald Hjärne, och han tog del i det befruktande kamratumgänge mellan unga idkare av den historiska vetenskapen, som i Hjärne hade sin inspirationskälla. På samma gång fick han redan under studentåren såsom notarie hos riksdagens andra kammare (från 1888) tillfälle att på nära håll följa de politiska realiteterna.

C:s historiska intresse var också från början företrädesvis inriktat på statslivet och statsinstitutionerna. Redan under studentåren publicerade han i Historisk tidskrift ett par undersökningar, »Unionstraktaten i Oslo 1319» (1889) och »Om uppkomsten af bestämda perioder för den svenska riksdagens sammanträde» (1892); med den senare hade han gjort sin första insats på det forskningsfält, som skulle bli hans främsta vetenskapliga domän, Sveriges inre historia. Det var ett centralt och dittills föga bearbetat problem inom denna, reduktionsverkets förutsättningar och historia, han tog till sin uppgift att utreda; och i sin gradualavhandling »Till reduktionens förhistoria. Gods- och ränteafsöndringarna och de förbudna orterna» (1895) gav han en på omfattande detaljforskning grundad, med skarpsinne och sakinsikt utförd teckning av donationsväsendets utveckling och betydelse för Sverige under storhetstiden. Arbetet, som med allt skäl erkänts som grundläggande på sitt område, belönades med Geijerska priset och föranledde hans kallelse till docentur i historia. Sin avsikt att fullfölja undersökningarna av själva reduktionen, för vilken han genom gradualavhandlingen skapat en nödvändig utgångspunkt, kom han emellertid icke att förverkliga, ehuru han samlat ett betydande arkivmaterial därtill; det parti därav, som han behandlat i sitt prov för licentiatexamen, »Reduktionsfrågans behandling på 1655 års riksdag», förblev en begynnelse, som han icke befordrade till tryck. Till närliggande uppgifter återkom han dock sedermera några gånger, t. ex. i sitt föredrag vid Svenska historiska föreningens årsmöte 1917 om »De gustavianska arvegodsen». För svensk historisk forskning fingo dessa studier sin stora betydelse, även genom den förtrogenhet, C. därunder vann med kammararkivets rika skatter och ej minst med den vanvård, varunder de då befunno sig. Att åstadkomma en ändring härutinnan blev också för honom en uppgift, som han skulle fullfölja till slutlig seger.

Såsom docent deltog C. i den akademiska undervisningen såsom biträdande lärare vid det historiska seminariet och proseminariet. Men därjämte tjänstgjorde han alltifrån promotionsåret såsom e. o. amanuens vid riksarkivet och i olika förordnanden tidtals vid kammararkivet. Även i arkivarbetet blev C:s intresse för den inre historien fruktbärande. Han togs i anspråk för många och växlande uppgifter, men främst ägnade han sig åt de alldeles oordnade bestånd av kamerala handlingar, som tidigare överförts från kammararkivet till riksarkivet. Han hann emellertid endast påbörja arbetet med ordnandet av det omfattande materialet, som rymmer viktiga bidrag till Sveriges och dess främmande provinsers historia på de mest skiftande områden. C. användes jämväl i det arbete för ordnandet av det allmänna arkivväsendet, som vid denna tid upptogs av riksarkivet. Under den i sammanhang därmed igångsatta inventeringen av arkiven i Stockholm 1901—02 undersökte-han Stockholms rådhusrätts, och kammarrättens arkiv. Över det förstnämnda av dessa arkiv upprättade han en mycket god översikt och deltog även sedermera som sekreterare i utarbetandet av 1904—05 års viktiga kommittébetänkande angående ordnandet av huvudstadens arkivväsen. Till fullständigande av bilden av C: s mångsidiga arkivmannaverksamhet under dessa år må nämnas, att han biträdde vid ordnandet av utrikesdepartementets arkiv (aug. 1899—juni 1901) samt planlade och deltog i ordnandet av riddarhusets arkiv (8 juli 1902—1908), av järnkontorets arkiv (1904—08) samt av kammarrättens arkiv.

Bredvid den egentliga arkivtjänstgöringen deltog C. i utgivningen av den stora Oxenstiernska publikationen och redigerade det 1900 utkomna tredje bandet i första avdelningen, omfattande Axel Oxenstiernas brev 1625—1627, ett mönstergillt prov på den moderna aktutgivningens konst; även publicerandet av fjärde bandet (1628—29) begynte han. Den ingående kännedom om det svenska arkivväsendet, som han genom forskningsarbete och tjänstgöring vunnit, kompletterades genom en resa för arkivtekniska studier i utlandet 1900, vars resultat han sammanfattade i avhandlingen »Studier i utlandets arkivväsen» (1902), en för såväl arkivtjänstemän som historiska forskare värdefull överblick över arkivorganisationen i Frankrike, Belgien, Holland och Preussen. Bland det stora antal mindre uppsatser eller avhandlingar, som under dessa år flöto ur hans penna och ingingo i Historisk tidskrift eller andra publikationer, torde »Studier i 1600-talets svenska statsrätt. Johannes Loccenius och hans lära om rikets fundamentallagar» (1901) vara viktigast; C. gav därigenom ett värdefullt bidrag till klargörandet av 1600-talets politiska teorier och statsvetenskapliga åskådning. Skarp blick för problem, värda att undersökas, skarpsinne i uppletande och bedömande av källor, skarp kritik vid genomarbetandet av materialet, klarhet och precision vid framställningen av resultaten kännetecknade hans forskning. Hans säkra spårsinne ledde honom 1902 under den nyssnämnda undersökningen av Stockholms rådhusrättsarkiv till ett av senare tiders mera betydelsefulla fynd, i det han återfann ett stort antal av Stockholms räkenskaps- och tänkeböcker från medeltiden; i avhandlingen »Stockholms återfunna stadsböcker från medeltiden» (Historisk tidskr. 1903) redogjorde han för fyndet och underkastade det stora materialet en första bearbetning, där han också ådagalade en grundlig kännedom om de utländska, framför allt de tyska städernas utveckling under medeltiden och påvisade de inflytanden, de svenska städernas organisation mottagit från detta håll.

Under tiden hade C:s beröring med det aktuella politiska livet blivit än intimare. Hans förbindelse med riksdagskretsar och särskilt med Alin föranledde, att han förordnades till svensk notarie vid den hösten 1895 tillsatta unionskommittén. På dess uppdrag verkställde han utredningen »Historisk redogörelse för unionsfrågans tidigare skeden» (tr. 1898) — närmast en sammanställning av materialet till de unionella inrättningarnas historia och således en blott refererande översikt utan kritiskt skärskådande av de särskilda faktas innebörd, men gjord med klarhet, överskådlighet och ingående kännedom om litteraturen och de otryckta källorna. Den nämnda förbindelsen medförde, att han vid riksdagarna 1899 och 1900 kallades till sekreterare i konstitutionsutskottet och vid 1901—1904 års riksdagar tjänstgjorde som förste notarie i riksdagens första kammare. Det oaktat var han i stånd att under ett par läsår uppehålla e. o. professuren i historia i Uppsala. Efter att 1903 ha uppförts å andra förslagsrummet till denna tjänst och samma år ha blivit ordinarie amanuens vid riksarkivet erhöll han 1904 historieprofessuren i Lund.

C:s lärarverksamhet i Lund blev i hög grad fruktbärande, oaktat den ej räckte synnerligen länge och dessutom kom att starkt inkräktas av offentliga uppdrag. Det väckande och sporrande i hans undervisning låg icke närmast i hans föreläsningar; han ägde icke den muntliga framställningens konst, hans föredrag var tungt och onyanserat, saknade flykt och medryckande kraft, och han var i mångt och mycket en motsats mot sin företrädare, Martin Weibull, med dennes inspirerande och tändande personlighet. Men i stället ägde C. i ovanlig grad den i modern kritisk metod skolade forskarens och den allsidigt utbildade arkivmannens förutsättningar för att giva sina lärjungar väckelse och ledning till självständig forskning. De av honom ledda seminarieövningarna blevo också en utmärkt skola för de studerandes införande i historievetenskapens primära källarbete; för de fortsatta studiernas inriktning gav han uppslag och anvisning på forskningsämnen, och det ej minst värdefulla momentet i hans undervisning voro de råd och upplysningar, han gav för arkivstudierna. Med varmt och främjande intresse omfattade han sina lärjungar, oberoende av skiftande politiska och andra åsikter. Ehuru från början främmande för de speciellt lundensiska traditionerna, slog han snart rötter i den nya miljön. Av konsistorium och fakultet blev han en verksam och inflytelserik medlem, och även åt studentkårens angelägenheter ägnade han ett personligt intresserat deltagande. Det var honom icke lätt att träda i personligt omedelbar förbindelse med människor; det något sträva och oviga i hans sätt att vara, i ord och åthävor, stod i vägen och lät honom för dem, som ej närmare kände honom, framstå som hård och otillgänglig. I verkligheten hade han ett stort behov att ge och åtnjuta vänlighet. Och för dem, som kommo honom nära, blev det uppenbart, att under kärvheten i det yttre gömde sig en hjärtats godhet, som var den innersta kärnan i hans väsen. Han vann också många vänner bland både äldre och yngre, och i deras krets kunde det bundna och inkapslade hos honom lösas i förtrolig friskhet och naturlig glättighet. Han förstod skämtets berättigande likaväl som det plikttrogna arbetets betydelse. Konservativ till hela sin åskådning och icke väjande för strid, blev han högt uppburen av sina meningsfränder, men hans manligt redbara och flärdfria sinne och hans strävan efter saklighet tillvunno honom också meningsmotståndares aktning och uppskattning.

Olika omständigheter, icke minst de aktuella politiska problemens återverkan, gåvo ungefär samtidigt med C:s utnämning till professor en ny vändning åt hans historiska forskning och produktion. I unionsfrågan, där han ivrigt förfäktade den Alinska ståndpunkten, hade han tagit till orda bl. a. i anonymt utgivna broschyrer; hans anställning vid unionskommittén och unionsfrågans alltmer tillspetsade läge riktade hans forskningsintresse in på det tidigare 1800-talets historia, och i all synnerhet trängde sig hundraårsminnet av 1808—1809 års händelser på honom och drev honom att upptaga till kritisk prövning deras förlopp, innebörd och betydelse för Sveriges historia. I studien »Vårt hundraårsminne: krisen 1808—1809» (ursprungligen ett föredrag vid Svenska historiska föreningens årsmöte i Stockholm 23 mars 1908 och vid sommarkursernas avslutning i Lund i aug. s. å.) angav han sina allmänna synpunkter på problemen, vilka inneburo en ganska långt gående omvärdering i uppfattningen både av orsakerna till krisårens olyckor och av statsvälvningens förlopp, 1809 års män och deras insatser. Resultatet av sina detaljforskningar nedlade han i den intressanta serien dagboks- och memoaranteckningar, som han utgav under titeln »För hundra år sen» (1—2, 1909—1910; del 1 utgiven tillsammans med K. af Petersens) och »Den kunglige fången på Gripsholm» (1911) samt framför allt i de uppsatser, som han samlade under titeln »Gustaf IV Adolf och den europeiska krisen under Napoleon» (1913). De resultat, till vilka han kommit, och den syn på de handlande personerna och händelsernas inre sammanhang, som han utvecklar, ha i åtskilligt mött motsägelse, och möjligen har C. i sina försök att förklara Gustav IV Adolfs skarpt kritiserade politik gått för långt i apologetisk riktning. Men fast står, att han genom sin med skarp kritik genomförda granskning av den opålitliga och tendentiöst färgade traditionen, i huvudsak härstammande från revolutionsmännen själva, och genom framdragande av nytt värdefullt källmaterial har skapat väsentligt säkrare förutsättningar för detta skedes bedömande och skildring än man förut haft. I viss mån utgjorde de nämnda arbetena förstudier och biprodukter till den teckning av tiden 1809—1844, som ingick i den av E. Hildebrand utgivna »Sveriges historia intill tjugonde seklet» (1:a uppl. 1910, 2:a. 1923). Arbetet är byggt på omfattande forskningar och är rikt på nya synpunkter; skildringen av Karl Johans regering, som tronföljare och konung, är gjord med stark sympati och framhäver den svenska statens förnyelse och lyftning genom honom ur sitt förfall, »den kanske djupaste olycksdal, dit Sveriges folk någonsin dittills sjunkit», ehuru författaren ingalunda sticker under stol med konungens fel och brister. I detta arbete ådagalägger C. också en förmåga av konkret tidsskildring och personlig karaktärsanalys, som hans tidigare produktion — delvis åtminstone på grund av ämnesvalen — knappast givit prov på, och hans framställningssätt, som eljest verkat något torrt och färglöst, har fått fyllighet och uttrycksfullhet. Arbetet torde också intaga en plats bland de förnämligaste utslagen av modern svensk historieskrivning. Till samma forskningsområde hör också det band »Handlingar till kronprins Carl Augusts historia», som C. först 1925 färdigredigerade och tryckte. Vidare ansluta sig hit ett antal mindre studier och uppsatser av hans egen hand och en rad värdefulla avhandlingar av hans lärjungar, till vilka han givit uppslagen. Sina egna forskningar flyttade han allt närmare vår egen tid. Femtioårsminnet av den dansk-tyska krisen 1863—1864 föranledde honom att i en undervisningskurs vid universitetet upptaga källmaterialet för Sveriges hållning under denna strid till kritisk behandling, och i undersökningen »Skodsborgsmötet och Ulriksdalskonferensen» (Historisk tidskrift 1914) ställde han ett viktigt moment därav i en ny belysning, på samma gång som han gäv ansatsen till det närmare studium av den svenska politiken' vid denna tid, vilket möjliggjordes i och genom att det diplomatiska aktmaterialet på området blev tillgängligt för forskningen.

Endast några få år fick C. mer odelat ägna sig åt sin undervisningsverksamhet och sin vetenskapliga forskning och produktion. Hans livliga politiska intresse och hans redan tidigare grundlagda förbindelser, till vilka nu bl. a. kommit ett förtroligt vänskapsförhållande till Gottfrid Billing, gjorde, att han alltmer togs i anspråk för det offentliga livet. Under de båda unionsupplösningsriksdagarna 1905 kallades han till sekreterare i de särskilda utskotten. Hösten 1906 invaldes han i riksdagens första kammare av Västmanlands läns landsting och förblev medlem därav till sin död, t. o. m. 1919 års lagtima riksdag representerande nämnda län, från urtima riksdagen 1919 till 1921 Göteborgs stad, från 1922 Stockholm. På grund av lynne, tradition och studier konservativ, blev han inom riksdagen en stridbar kämpe för den konservativa åskådningen och kom att intaga en ganska inflytelserik ställning inom högerpartiet, vars förtroenderåd han tillhörde sedan 1916. Inom utskottsarbetet kunde hans solida egenskaper göra sig gällande vida mer än i riksdagsdebatterna, där hans brist på naturlig talarebegåvning nog berövade hans sakrika och väl genomtänkta anföranden en del av deras verkan. Ett ytterligt samvetsgrant arbete nedlade han i konstitutionsutskottet, där han inträdde redan 1908 och avancerade till vice ordförande och ordförande. I dechargedebatterna och även eljest blev det ofta han, som främst klädde skott för de konservativa författningsprinciperna, och många av hans inlägg utgöra viktiga bidrag till den politiska principdiskussionen. Hans auktoritet på detta område beredde honom också plats i kommunallagsutskottet vid urtima riksdagen 1918 och författningsutskottet 1919. Det förtroende, han åtnjöt hos sitt parti, visade sig också i en mångfald andra utskottsuppdrag under årens lopp. Bl. a. deltog han under och efter världskriget i de utrikespolitiska frågornas behandling som ledamot av hemliga utskottet (1917—1919) och utskotten angående Sveriges anslutning till nationernas förbund 1920 samt som suppleant i utrikesnämnden (1921—23 och 1925). Hans konservatism bars upp av en glödande fosterlandskärlek. Förövad han ansåg vara fosterlandets intresse fingo alla andra hänsyn vika, och när det syntes honom bliva åsidosatt, kunde han ge starka uttryck åt sin sorg och sin indignation. Försvarsfrågan var för honom en hjärteangelägenhet. Som student hade han agiterat för försvarsreformen vid 1892 års urtima riksdag; 1914 arbetade han ivrigt för regeringsförslaget; det var hans hopp att vid 1924 års riksdag, som medlem av regeringen, få medverka till försvarsfrågans bringande i hamn. Att detta icke lyckades, gick honom hårt till sinnes, enligt vad han i förtroliga yttranden röjde. Från motlägrets sida framställdes han ofta som företrädaren för en negativ, doktrinärt kritisk hållning mot alla nya uppslag och strävanden, men den ärlighet och äkthet, som präglade hans politiska handlande, och den vederhäftighet och det mod, han ådagalade, kunde ej undgå att tillvinna honom också motståndares respekt. Brast han i smidighet och stundom även i blick för de nybildande och uppbyggande krafterna i tiden, så lade han desto mer samvete in i sin politik. Det var hans uppfattning av Sveriges plikt och Sveriges intresse, som drev honom att 1918 energiskt arbeta för det lagtrogna Finlands understödjande med vapen, ammunition och frivilliga och för Ålands anslutning till Sverige liksom att 1920 motarbeta Sveriges anslutning till nationernas förbund. Hans intresse omfattade visserligen främst de stora statsfrågorna, men han saknade ingalunda sinne för tidens sociala krav. Och för vårt folks moraliska och fysiska sundhet nitälskade han. Därom vittnar bland mycket annat hans initiativ och arbete för sådant som lagen mot kvinnors nattarbete (1909), införande av biografcensur (1909), lag mot sedlighetssårande skrifter och målningar (1911). Och han försummade icke att, så ofta det bjöds tillfälle därtill, slå ett slag för främjande av sin egen vetenskap.

Efter E. Hildebrands avgång 1916 fick C. återvända till riksarkivet som dess chef. På denna post kom han att göra insatser av stor betydelse. Genom det mångsidiga arkivarbete, som ovan berörts, såväl som genom sina ihärdiga forskningar hade han blivit en av de främsta kännarna av landets arkivskatter. Hans utbildning till arkivman hade infallit under det fruktbärande skede, då den moderna proveniensprincipen bröt igenom i vårt offentliga arkivväsen. Själv hörde han till dem, som verksammast bidragit till de nya principernas seger, särskilt genom sina i det föregående berörda studier i de ledande utländska arkiven, vilka vid denna tid arbetade med samma problem som det svenska riksarkivet. Från övergångsåren bibehöll emellertid C:s arkivaliska åskådning en viss schematiserande rationalism, vilken ej alltid väl förlikte sig med den för proveniensprincipen säregna respekten för det historiskt givna. Som riksarkivets chef sökte C. sina uppgifter främst i organisationens utveckling. Genom den ständigt ökade befattningen med det allmänna arkivväsendet hade verket åsamkats en allt orimligare arbetsbörda. Man gick tydligen mot en tid, då de yttre administrativa uppgifterna ej skulle kunna tillgodoses utan tillbakasättande av det ej mindre viktiga inre arbetet. Redan länge hade det därför stått klart, att lösningen, måste sökas på sådant sätt, att särskilda arbetskrafter ställdes till förfogande för de administrativa uppgifterna. Det blev C., som tack vare sina goda förbindelser i politiskt ledande kretsar realiserade detta program. År 1920 lyckades han vinna regering och riksdag för en omorganisation av riksarkivet, varigenom denna institution tack vare de tvenne nu inrättade arkivrådsbefattningarna utbildades till en verklig arkivstyrelse. Som en konsekvens härav utfärdades 1924 nya arkivförfattningar, vilka sammanfattade och ytterligare fullföljde den tidigare centraliserande utvecklingen inom förvaltningsområdet. Sitt nit för det allmänna arkivväsendet ådagalade C. jämväl genom talrika inspektioner av arkiv i landsorten. Riksarkivets viktigaste önskemål för den lokala arkivvården, utsträckandet av landsarkivorganisationen till hela riket, var det emellertid ej heller honom förunnat att realisera. Däremot vann han en annan framgång, som kanske mer än någon annan personligen tillfredsställde honom, då han lyckades föra kammararkivfrågan i hamn. Han hade varit djupt invigd i 1890-talets strävanden att reformera vården av detta arkiv, hans första motion som riksdagsman (1908) gällde dess ställning, och en av hans första åtgärder som riksarkivarie blev att utverka tillkallandet av sakkunniga »för beredande av frågan om de under kammarkollegium ställda arkivens ställning inom arkivväsendet». Betänkandet, som framlades 1919, åtföljdes av en värdefull översikt över kammararkivets historia och innehåll, utarbetad av C. och de sakkunnigas sekreterare Erik Naumann. Majoriteten bland de sakkunniga anslöt sig till C:s program för den komplicerade frågans lösning, och den viktigaste delen av detta program realiserades, då det år 1921 bestämdes, att riksarkivet från och med det följande året skulle övertaga vården av kammararkivet. Med ställningen som riksarkivarie följde även, att C. av utrikesdepartementet anlitades för utredningar i aktuella frågor delvis av ömtålig natur. Som en av den svenska historieforskningens ledande personligheter intog C. under sin riksarkivarietid en framskjuten ställning inom Svenska historiska föreningen, Svenska stadsförbundets historiska nämnd och Vitterhetsakademien, i vars arbeten han aktivt deltog såsom ledamot av förvaltningsutskottet och historiska nämnden.

Vid den Tryggerska regeringens bildande i apr. 1923 ingick C. däri som chef för ecklesiastikdepartementet. Med samma outtröttliga och samvetsgranna intresse, som han ådagalagt i sina andra tjänster och uppdrag, ägnade han sig åt statsrådsämbetets administrativa likaväl som dess politiska uppgifter. De två för vårt folk viktigaste frågor, som den Tryggerska regeringen hade att handlägga, försvarsfrågan och skolreformen, bragte den icke till lösning; den senare förde emellertid C. framåt genom den förnyade utredning, han igångsatte rörande skolfrågan. Vid regeringens avgång i okt. 1924 återinträdde C. i utövandet av riksarkivarieämbetet, men hans tid blev ej lång. Hans hälsa var redan förut bräcklig, och en studieresa, som han i nov. 1925 företog till ryska arkiv för att undersöka möjligheterna av svenska forskningar därstädes, överansträngde hans krafter. Efter hemkomsten utlovade han ett föredrag om resultatet av sina undersökningar för K. Samfundets för utgivande av handskrifter sammanträde den 21 dec, men två dagar dessförinnan ändade en hastigt påkommen hjärtsvaghet hans verksamhetsfyllda liv.

C. var en särpräglad människa, en fast och helgjuten personlighet. Hans intressesfär var vid, och man skulle glömma bort en viktig sida därav, om hans djupa religiösa intressen lämnades onämnda. Till hans utmärkande drag hörde en ihärdighet, som ej gärna släppte ett tag, en gång fattat. Mångfalden av uppgifter och ett starkt behov att personligen gå till botten med varje sak kunde emellertid stundom låta honom synas långsam i verkställigheten av åtagna uppdrag och dröjande i beslut. Sin största betydelse har han som historieforskare och arkivman; på båda dessa områden har han satt djupa spår. Som historiker var C. i främsta rummet en representant för den moderna specialforskningen med dess krav på uttömmande och kritisk behandling av källmaterialet. Men med detaljundersökningens kritiska skärpa förenade han historieskrivarens blick för de större sammanhangen och översikten över den nationella historiska utvecklingen. Hans författarskap vittnar slutligen också om en djup reflexion över det historiska stoffet, som utmynnar i ett starkt betonande av historiens samband med nutidens politiska liv. C: s rika historiska produktion ger dock blott en ofullständig föreställning om omfattningen av hans forskningsarbete, i det han själv icke på långt när hunnit bearbeta de stora materialsamlingar, han sammanbragt. Vad som för honom själv underlättade detta samlingsarbete — att han från den tidiga ungdomen utbildat sig till en skicklig stenograf och begagnade sig av stenografien för sina avskrifter — försvårar likväl deras utnyttjande för forskningen. Detsamma gäller om de anteckningar, som han fört under sin långa politiska verksamhet och som torde utgöra en värdefull källa för samtidshistorien.

Författare

R. Holm, med bidrag av B. Boëthius

Arkivuppgifter

Av hans skriftliga kvarlåtenskap har en del överlämnats till riksarkivet, återstoden bevaras hos familjen.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bidrag till stenografiens historia i Sverge (Hermes, Arg. 6, 7, 9, 1887, 1888, 1890; även sep. Upps. 1890. 40 s.). — Unionstraktaten i Oslo 1319 (Hist. tidskr., Arg. 9, 1889, s. 53—66). — Läse- och skrif-öfningar i Arends' stenografi. Upps. 1889. 30 s. 3:e omarb. uppl. Upps. 1891. 30 s. 8:e uppl. Sthm 1902. 30 s. — Stenografien såsom undervisningsämne (Verdandi, Årg. 8, 1890, s. 140—155). — Stenografiens användning i skilda tider. Föredrag. Upps. 1891. 7 s. — Om ministeriela ärendens behandlingr Räfst med »Aftonbladets» grundlagsändringar d. 4 nov. 1891. Sthm 1891. 22 s. (I unionsfrågan, 1.) (Anon.) — Om uppkomsten af bestämda perioder för den svenska riksdagens sammanträde (Hist. tidskr., Årg. 12, 1892, s. 147—157). — Vägen utför från 1814 till 1892. Sthm 1892. 24 s. (I unionsfrågan, 6.) 2: a omarb. uppl. under titel: Ur eftergifternas historia från 1814 till 1893. Upps. 1893. 36 s. (Skrifter, utg. af förbundet Sveriges rätt, 1.) (Anon.) — Till reduktionens förhistoria. Gods- och ränteafsöndringarna och de förbudna orterna. Sthm 1895. VIII, 279, 72, (2) s. (Gradualavh., Upps., belönad med Geijerska priset.) [Mot denna avhandl. senare i sakkunnigeutlåtande framställda anmärkningar har C. utförligt bemött i: Anmärkningar med anledn. af sakkunnigeutlåtandena ang. e. o. professuren i historia vid Upsala universitet, Upps. 1903. (2), 53, (1) s.] — Några anmärkningar rörande riksdagen i Norrköping år 1800 (Hist. tidskr., Arg. 17, 1897, s. 1—30). — Johannes Olai Dalecarlus, adl. Stiernhöök (Minnesblad från Dalarne, Hedemora 1897, s. 63—65). — Historisk redogörelse för unionsfrågans tidigare skeden. Sthm 1898. VIII, 281, 72, V s. — Förhållandet till Polen och Petrus Petrejus' sändning till Danzig 1615 (Hist. tidskr., Årg. 20, 1900, s. 177—194). — Ett par notiser om Paine Eriksson (Rosenstråle) (ibid., Årg. 21, 1901, s. 154—187). ¦— Studier i 1600-talets svenska statsrätt. Johannes Loccenius och hans lära om rikets »fundamentallagar». 1—2 (Statsvet. tidskr., Årg. 4, 1901, s. 109—128, 176—197). — En öfverdomstol för Småland 1563 (Hist. tidskr., Årg. 22, 1902, s. 62—69). — Hvad gäller rösträttsfrågan ? Statistik och anmärkningar af Svensk. Sthm 1902. 48 s. (Anon.) — Studier öfver arkivväsendet i utlandet. Sthm 1902. IV, 167 s. (Meddel. fr. Sv. riksarkivet, N. F., II: 1.) — Stockholms återfunna stadsböcker från medeltiden (Hist. tidskr.,. Årg. 23, 1903,- s. 25—60, 97—154). — En hofapotekares uppköp från utlandet 1580 (Sv. farmaceut, tidskr., Årg. 7, 1903, N: o 22—24; även sep. Sthm 1903. 18 s.; tills, med C. G. Santesson). — Det så kallade finanskontoret eller finansdepartementet 1787—1793 (Meddel. fr. Sv. riksarkivet, N. F., 1:9—11, 1905, s. 312—319). — En befolkningsstatistisk fråga: dödligheten i 1808— 1809 års krig (Statsvet. tidskr., Årg. 9, 1906, s. 320—322; härpå följde svar av O. Örström med ytterligare svar och genmälen av C. och Ö. ibid., Arg. 10, 1907, s. 128—133, 178—179, 328—336). — Hvad innehöll aftalet i Kongs-vinger mars 1809? (Hist. studier, tillägn. H. Hjärne, Upps. 1908, s. 559— 584). — Förteckning öfver ridderskapets och adelns riksdagsarkiv. Sthm 1908. 75 s. (Meddel. ang. riddarhusets kassor och fonder, 4.) (Anon.) — Vårt hundraårsminne. Krisen 1808—1809 (Hist. tidskr., Årg. 29, 1909, s. 1—49; även sep. med några smärre ändringar. Sthm 1909. 49 s.). — För fosterlandet. Tal å Skansen d. 13 juni 1909 ... Sthm 1909. 7 s. — Stenbocksminnet och hvad det gifvit oss (Ord o. bild, Arg. 19, 1910, s. 211—224). — Gustaf Adolfsminnet. Tal... d. 6 nov. 1906 (Vår lösen, Arg. 1, 1910, s. 325—336). — Sveriges historia 1809—1859. Sthm 1910. II, 373 s., 2 facs.; 152 s. (Sveriges historia intill tjugonde seklet, Afd. 9; tills, med E. Hildebrand.) — Återfunna delar af ett svenskt kungaarkiv (Hist. tidskr., Årg. 31, 1911, s. 205—213). — Gustaf IV Adolf och general Moore (ibid., Årg. 32, 1912, s. 1—52, 233—295; även sep. Sthm 1913. 115 s.). — Stenografiska rådsprotokoll från 1600-talet (Meddel. fr. Sv. riksarkivet, N. F., 1:28—30, 1912, s. 347—354). — Europas hundraårsminne och vårt (Svensk tidskr., Årg. 3, 1913, s. 335—346). — Gustaf IV Adolf och den europeiska krisen under Napoleon. Hist. uppsatser. Sthm 1913. VII, 248 s. 2: a uppl. Sthm 1913. VII, 248 s. — Skodsborgsmötet och Ulriksdalskonferensen (Hist. tidskr., Arg. 34, 1914, s. 61—107). — Fälttågsplanen från Trachenberg. Föredrag ... (Karl Johans förb. handl. för åren 1911—1914, Upps. 1914, s. 43—87; även sep. Upps. 1914. 45 s.). — En likpredikan i diplomatiens tjänst. Episod ur en Östgötahertigs historia (En bok om Östergötland, Link. 1915, s. 266—274). — Statsrådsmedlemmar såsom kommittéledamöter under tiden efter 1809 (Festskr. till Pontus Fahlbeck d. 15 okt. 1915, Lund 1915, s. 150—156). — Gustaf II Adolf. Tal... d. 6 nov. 1916. Upps. 1916. 28 s. — Några huvuddrag av Jernkontorets historia (Minnesskrift med anledn. av Jernkontorets annalers 100-åriga tillvaro, Sthm 1917, s. 1—-61). — Anteckningar rörande kammararkivets historia och nuvarande innehåll (Betänkande rör. frågan om ordnande av de under kammarkollegium lydande arkivens ställning inom det offentliga arkivväsendet, Sthm 1919, s. 104—153; tills, med E. Naumann). — Emil Hildebrand. [Nekrolog] (Nord. tidskr. för bok- o. bibl.-väsen, Arg. 6, 1919, s. 234—242). — Abo och dess pånyttfödda akademi (Svensk tidskr., Årg. 9, 1919, s. 418—433). — Talmans-tafflar och ståndsklubbar. En kulturbild från 1809 (ibid., Årg. 12, 1922, s. 480—489). — Karl XIII och Karl XIV Johan. Sthm 1923. VIII, 488 s., 6 portr. (Sveriges historia till våra dagar, D. 11.) [Ny uppl. av det 1910 i Sveriges historia... utg. arbetet.] — Artiklar i Sv. ättartal, Nord. familjebok m. fl. publikationer samt artiklar och recensioner i Hist. tidskr., Nord. tidskr., Sv. dagbladet, Dagens nyheter, Stockholms dagblad, Aftonbladet, Sydsvenska dagbladet Snällposten, Norddeutsche allg. Zeitung m. fl. tidskrifter och tidningar. — Befordringsskrifter, sakkunnigutlåtanden m. fl. utlåtanden i akademiska ärenden; politiska broschyrer, m. m.

Utgivit: Ur konung Gustaf II Adolfs skrifter. Upps. 1898. 64 s. (Fören. Heimdals folkskrifter, N:o 60.) — Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling. Afd. I: Bd 3. [A. 0:s] Bref 1625—1627. Sthm 1900. XXI, 818 s. (Även för den följande delen: Afd. I: Bd 4. Bref 1628—1629, Sthm 1909, har C. förberedelsevis ordnat materialet; s. 1—128 jämväl utredigerade av honom.) — Ett principbetänkande om bergshandtering från midten af 1600-talet (Bihang till Jernkontorets annaler, Årg. 2, 1901, s. 1—24; även sep. Sthm 1901. 24 s.). — Den svensk-norska unionen. Uppsatser och aktstycken, utg. af O. Alin. 2. Frågan om norska grundlagens »normalexemplar». Ny uppl. med fotolitografiska grundlagsavtryck, utg. efter förf:s död. Upps. (tr. Sthm) 1901. Fol. 9, (2) s. + 72 s. litogr. tr. — Två kritiska betänkanden af Gustaf Löwenhielm (Hist. tidskr., Årg. 25, 1905, s. 238—260). — Historiska betraktelser af Karl IX (ibid., Årg. 26, 1906, s. 127—152). — För hundra år sen. Skildringar och bref från revolutionsåren 1809—1810. Sami. [1]—2. Sthm 1909—10. XVI, 272 s.; VIII, 194 s. (Sami. 1 tills, med C. af Petersens.) [Sami. 3 med särskild titel, se nedan.] — En resa i Blekinge och Skåne 1817. Bref af Carl Henric Anckarsvärd (Hist. tidskr. för Skåneland; Bd 4, 1910, s. 68—83). — Den kunglige fången på Gripsholm. Journal öfver Gustaf IV Adolfs fängelsetid och bref ur hans enskilda brefvexling. Sthm 1911. VII, 180 s. (För hundra år sen, Sami. 3.) — Ur Henning Hamiltons papper (Svensk tidskr., Årg. 4, 1914, s. 102—116). — Handlingar till kronprins Carl Augusts historia. Sthm 1925. IX, 333 s. (Hist. handl., D. 27, N:o 2.) — Meddelanden från Svenska riksarkivet. Ny följd. I: 42—62 och II: 6. Sthm 1917—25. — C. har dessutom redigerat den litterära bilagan till Hermes, organ för den Arendska stenografien i Sverige, Årg. 1888—1891, samt tidningens huvudnummer, Årg. 1893—1897.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 18 dec. 1903 och 8 juli 1904 (meritförteckn.), promemorior och arbetsrapporter i RA ämbetsarkiv, RA. — Handl. ang. lediga e. o. professuren i historia vid Upsala universitet (1903); C:s ovannämnda anmärkningar... (1903); Handl. rör. tillsättandet af professuren i historia vid Lunds universitet, 1—3 (1904); riksdagens prot. o. handl.; nekrologer av C. Hallendorff i Hist. tidskr. 1926 och av E. Naumann i Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen 1926; brev samt personliga meddelanden.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
S (Sam) Clason, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14876, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm, med bidrag av B. Boëthius), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14876
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
S (Sam) Clason, urn:sbl:14876, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm, med bidrag av B. Boëthius), hämtad 2024-04-19.