Johan Creutz

Född:1651-04-07 – Finland (i Åbo)
Död:1726-09-16 – Finland (i Åbo)

Arméofficer, Sjöofficer, Lagman, Landshövding, Riksråd, Lantmarskalk


Band 09 (1931), sida 115.

Meriter

4. Johan Creutz, den föregåendes broder, f. 7 apr. 1651 i Åbo, d. 16 sept. 1726 därstädes. Student i Uppsala 1 okt. 1663; reste utrikes 1667; inskriven vid Strassburgs universitet 1 aug. 1670. Anställd i engelsk örlogstjänst 1671; överlöjtnant vid engelska amiralitetet 12 sept. 1672; kapten därstädes 1674; kapten i svenska flottan 15 juni 1674; major vid amiralitetet 22 dec. 1674; schoutbynacht 15 juni 1676; erhöll avsked från flottan 15 juni 1676; överstelöjtnant vid finska lantdragonerna 15 juni 1676; bevistade riksdagarna 1680, 1697, 1713—14 och 1719 och var därunder bl. a. ledamot av särskilt utskott över besvären 1680, lantmarskalk vid ständermötet 1713—14, förordnad att granska bankens tillstånd 1713 samt ledamot av sekreta utskottet 1713 och 1719; lagman i Karelens lagsaga 1680; ledamot av reduktionskommissionen för Finlands södra län 18 apr. 1683; v. landshövding i Viborgs län dec. 1687—24 juli 1689; v. landshövding i Nylands och Tavastehus län 20 apr. 1703; landshövding därstädes 26 dec. 1703; riksråd 9 maj 1719; president i Åbo hovrätt 18 juni 1719; greve 31 dec. 1719.

Gift 1) 10 juni 1677 med friherrinnan Anna Johanna Sparre, f. 1657, d. 1712, dotter till riksrådet och presidenten friherre Erik Larsson Sparre; 2) 1713 med Gertrud Sofia von Treiden av en livländsk adlig släkt, d. 1736 (ringning 20 okt. i Jakobs kyrka i Stockholm), förut gift med överstelöjtnanten friherre Fabian Karlsson Wrede.

Biografi

C. erhöll tillsammans med sin ett år äldre broder Gustav en omsorgsfull uppfostran, förlagd till det uppsaliensiska universitetet och avslutad med en längre utländsk resa. Under brödernas Uppsalatid inrättades där den för de unga adelsmännens utbildning avsedda s. k. exercitiestaten, till vars första lärjungegrupp de hörde. Efter egen utsago tillbragte C. sedan sex år i främmande land, därav en tid vid det då mycket guterade och av många ynglingar ur den svenska högadeln besökta universitetet i Strassburg. Vid tjugu års ålder tog han så tjänst i den engelska örlogsflottan, där han stannade tre år; han deltog härunder i trenne sjödrabbningar mot holländarna och erhöll, då han återvände till Sverige, de amplaste lovord och en äreskänk av engelske konungen.

Vid hemkomsten inträdde C. i den svenska flottan, där han, sannolikt på grund av faderns inflytelserika ställning, redan efter några månader befordrades till major. Vid krigsutbrottet 1675 sändes han med örlogsskeppet Hanö och några mindre fartyg på kryssning till södra Östersjön för att uppbringa fientliga handelsfartyg och fick sedan, då flottan i aug. seglade ut för att möta fienden, befälet på ett av de större skeppen, Jupiter, i Nils Brahes eskader. Kort därefter kolliderade C: z' fartyg med ett annat örlogsskepp, därför att ingendera befälhavaren velat väja för den andre, och han förflyttades då från det självständiga befälsskapet till posten som Brahes närmaste man på amiralsskeppet. När C: z' fader följande år erhöll högsta befälet över hela flottan, fick C. åter ett eget fartyg, Merkurius i Klas Ugglas eskader, men visade ej heller nu prov på någon större fallenhet för yrket och fick efter det förlorade slaget vid Ölands ostkust i juni 1676, där fadern omkom, jämte många andra lämna flottans tjänst. Följande år erhöll han befälet över ett nyupprättat regemente finska lantdragoner, med vilket han deltog i fältmarskalken Henrik Horns misslyckade försök att österifrån angripa Brandenburg 1678—79.

Yttre förhållanden hade från början fört C. in på en bana, där han ej hörde hemma och där han på grund av sån börd fått en ställning, som han ej var vuxen. Då hans regemente efter fredsslutet indrogs, utnämndes han emellertid till lagman i Karelens lagsaga och kom därmed på sin rätta plats. Från fadern hade C. ärvt en betydande administrativ förmåga och förenade därmed stark rättskänsla och omutlig stränghet. Vid sidan av sin egentliga domargärning, som förskaffade honom ett synnerligen gott namn, togs han nu tidigt i anspråk för uppgifter inom den civila förvaltningen. I sin egenskap av lagman blev han sålunda medlem av reduktionskommissionen för Finlands södra län och bidrog där kraftigt till reduktionens snabba genomförande. Mot slutet av 1680-talet styrde han under någon tid som vice landshövding Viborgs län och nedlade där ett betydande arbete, icke minst på att söka övervinna de inre stridigheter, som länge förlamat det offentliga livet i staden Viborg. Han fick här också tillfälle att framträda som kulturbefräm-jare, då han 1688 genom sitt personliga ingripande lyckades utverka konungens tillstånd att upprätta ett tryckeri i Viborg, det tredje i hela Finland.

Då C. år 1703 utnämndes till landshövding i Nylands och Tavastehus län, hade han sålunda redan förvärvat sig anseende som en av Finlands driftigaste ämbetsmän. Hans verksamhet som landshövding präglades helt av de onormala förhållanden, som inträtt med det stora nordiska krigets utbrott och krigsrörelsernas stegvisa närmande. Bevarade ämbetsskrivelser och privatbrev av C: z' hand giva en rätt god bild av de växlainde arbetsuppgifter, som härvid föllo på hans lott. De mest krävande torde ha varit uppgifterna att sörja för provianttransporten till de svenska trupperna å ömse sidor Finska viken och att omhänderha skatteuppbörderna och de ofta återkommande utskrivningarna inom det stora länet. Liksom övriga landshövdingar i Finland strävade han också att organisera lantvärnet och kunde uppbåda betydande skaror, organiserade i regementen med officerare, fanor och trummor. Då det gällde allvar, svek det oövade folket emellertid alldeles de förhoppningar, man ställt därpå (1712). När ryssarna efter 1710 började intränga i Finland, sökte C. i det längsta sörja för länet och residensstaden Helsingfors men såg sig till sist tvungen att i ett krigsråd på våren 1713 tillstyrka, att den då hårt ansatta staden utrymdes och uppbrändes för att ej bli en stödjepunkt för fienden, ett förslag som också omedelbart realiserades. C. följde nu en tid den svenska hären på dess återtåg norrut men lämnade i okt. 1713 Finland och begav sig till Stockholm, då hela hans län fallit i fiendens händer.

Ehuru C. deltagit i ett par av den karolinska tidens riksdagar och där haft säte i åtskilliga av de deputationer, som då spelade en betydande roll för ståndens förbindelser med varandra och regeringen, hade han hittills icke aktivt deltagit i det politiska livet. Av försiktiga brevuttalanden liksom av hela hans senare uppträdande framgår emellertid klart, att han redan nu var en bestämd motståndare till det karolinska enväldet. Så tidigt som 1710 talar han i ett brev om att landet genom konungens politik »syns nu luta till ruin och undergång». Då rådet i den svåra situationen 1713 på eget bevåg sammankallade ständerna, utsågs C. på Arvid Horns förslag till lantmarskalk. Officiellt motiverades detta med att han var den äldste och skickligaste bland landshövdingarna, men det verkliga skälet, som redan samtiden anade, torde ha varit Horns förhoppning att genom valet av en i det politiska livet tämligen obevandrad man själv kunna leda ständerna. Det visade sig emellertid snart, att han missräknat sig i detta hänseende. Stämningen vid riksdagen var betydligt mer oppositionell än rådet väntat, och där framställdes förslag om inledande av fredsunderhandlingar och om prinsessan Ulrika Eleonoras övertagande av regeringen, förslag som förebådade en ny tid i den svenska riksdagens historia. Som diskuterandet av dylika spörsmål i adelsståndet och framför allt i sekreta utskottet var beroende av lantmarskalkens samtycke, blev det av stor betydelse, att C. från början öppet framträdde som anhängare av oppositionen. Utan fruktan för det ansvar, han därigenom ådrog sig, uttalade C. på riddarhuset, vad alla tänkte, att »det för oss omöjligt är med kriget längre att kunna uthärda», och överlämnade till rådet ständernas beslut om fredsunderhandlingar. För att förekomma ett minskande av ständernas auktoritet försökte han också mot riksdagens slut förhindra, att alltför många riksdagsmän lämnade Stockholm.

Rykten om konungens förestående hemkomst och hans under tiden ankomna förbud mot riksdagens hållande väckte emellertid till sist rådsherrarnas ängslan, varför de beslöto stäcka oppositionen, innan det blev för sent. I mitten på mars 1714 uppkallades därför C. jämte de ledande i sekreta utskottet till rådet, där de fingo del av konungens förbud och genom Horn fingo emottaga allvarliga tillrättavisningar. Han vände sig därvid särskilt mot C, som menades ha överskridit sin befogenhet, då han tillåtit diskussion av andra ämnen än dem, som förelagts ständerna. Dessutom klandrades han för att han uraktlåtit att stå i ständig kontakt med rådet och leda överläggningarna efter dess önskan, ett tydligt bevis för att han icke, som det i regeln uppgivits, endast varit ett redskap för Horns planer. C. försvarade sig mot anklagelserna med att han hela tiden haft rikets bästa för ögonen och att han »aldrig tänkt gripa kungen an i sin höghet». Så stark var likväl ännu den kungliga auktoriteten, att ständerna nu föllo undan och inom kort skildes åt, utan att något resultat vunnits. Situationen var också sådan, att varken C. eller någon annan kunde taga ansvaret för ett fortsatt självständigt uppträdande från ständernas sida mot konungen och rådet. C:z' uppträdande som lantmarskalk blev därför blott ett förebud till den nya tid, då ständerna skulle taga landets öden i sina händer.

Helt naturligt ådrog sig C. genom sitt handlingssätt Karl XII: s misshag, och han anhöll sedan upprepade gånger förgäves om ett nytt ämbete som ersättning för sitt av fienden ockuperade län. Berövad inkomsterna från detta liksom från sina finska egendomar levde han nu en följd av år i Stockholm, enligt egen uppgift i alldeles utblottat tillstånd. Efter konungens död erhöll han emellertid en lysande upprättelse. Vid 1719 års riksdag fick han säte i sekreta utskottet och deltog i utformandet av frihetstidens nya statsskick. Samtidigt uppfördes han av ständerna på förslag till ett av de lediga riksrådsämbetena och fick i maj detta år inträda i riksrådet, där han vid rådets uppdelning på två avdelningar kom att tillhöra den division, som hade rikets inre styrelse om hand. Hans verksamhet här blev likväl ganska kortvarig, då han vid krigets slut återflyttade till Finland och sedan icke synes ha deltagit i rådets sammanträden.

Samtidigt med riksrådsutnämningen hade C. också utsetts till president i Åbo hovrätt, och det arbete, han här nedlade på återupprättandet av ordning och rätt, förskaffade honom snart ställningen som en av de främsta i dåtidens Finland. I hovrättens historia har hans verksamhet blivit särskild minnesvärd därför att han tack vare ospard möda lyckades skaffa medel till byggande av ett nytt hovrättshus i stället för det under kriget uppbrunna. — Liksom brodern Lorens förblev C. trots reduktionstidens efterräkningar en stor jorddrott. Hans huvudegendom var Abborfors med många underlydande i Pyttis socken, där han också innehade ett annat säteri, Petjärvi. Båda egendomarna indrogos till kronan men återställdes som berustade säterier till den förre innehavaren. På Petjärvi anlade C. 1698 Strömfors bruk. Bland övriga egendomar, som innehades av C, märkes främst Sippola i Veckelaks socken.

C. var ingen statsman av större mått men en mycket skicklig ämbetsman med betydande organisatorisk talang. I detta hänseende liksom till hela sin politiska åskådning kan han betraktas som en föregångare till frihetstidens många ämbetsmannapolitici. Det utmärkande draget i hans karaktär synes ha varit den självständighet och oräddhet, som särskilt präglade hans uppträdande som länt- marskalk. Enligt en anteckning från mitten av 1700-talet skall han ha varit »en äkta finne» och åtskilligt envis; av bevarade brev att döma synes han också ha varit rätt kärv till sin läggning.

Författare

Herbert Lundh.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Åtskilliga ämbetsskrivelser från C. förvaras i riksarkivet och ett antal privatbrev av hans hand till skilda personer finnas i Uppsala universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten


Källor och litteratur

Källor: C:z' ämbetsskrivelser, biographica, rådsprot. 1713—14, 1719, sekreta utskottets prot. 1713, 1719, allt i RA; brev från C. till G. Wattrang och D. Patkull, sign. N. 208, UB. — Handl. rör. Skandinaviens historia, 7 (1819); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot., 17 (1902); Sveriges riddersk. och adels riksdags-prot. fr. o. m. år 1719, 1 (1875). — A. Allardt, Strömfors socken (1923), s. 30; F. Boye, Riksdagshistorien ifr. 1627 t. o. m. 1823, 2 (1825); E. Ehrström, Helsingfors stads historia från 1640 till stora ofreden (Skrifter utg. af Sv. lit.-sällsk. i Finland, 15, 1890); A. I. Hipping, Beskrif-ning öfwer Perno socken i Finland (1817); H. Hultin, Pyttis socken. En skildring (1926); W. G. Lagus, Abo hofrätts historia intill d. 12 nov. 1823 (1834); dens., Undersökning om karelska lagsagans uppkomst (Acta societ. scient. Fenn., 3, 1852); W. G. Lagus [d. y.], Nya upplysningar om gymnasii boktryckeriet i Viborg (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 28, 1894); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 1 (1893); J. W. Ruuth, Viborgs stads historia, 1 (1906); M. G. Schybergson, Bidrag till Finlands inre historia åren 1721—1731 (1875); A. A. von Stiernman, Sv. landtmarskalkars historia (Det sv. biblioteket, utg. af C. C. Gjörwell, 5, Bih., 1762); Sveriges riddarhus, red. av C. Hallendorff (1926); H. E. Uddgren, Kriget i Finland år 1713 (1906); A. W. Westerlund, Åbo hofrätts presidenter, ledamöter och tjänstemän 1623— 1923, 1 !(1923); N. Wimarson, Sveriges krig i Tyskland 1675—1679, 3 (1912); A. Zettersten, Sv. flottans historia åren 1635—1680 (1903). — Se i övrigt: Herrgårdar i Finland. Nyland, 1 (1920—28): Stor-Abborfors av A. Hästesko, Strömfors bruk av A. Allardt.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Creutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15659, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-10-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15659
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Creutz, urn:sbl:15659, Svenskt biografiskt lexikon (art av Herbert Lundh.), hämtad 2019-10-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se