Birgitta Birgersdotter

Född:1303
Död:1373-07-23 – Italien (i Rom)

Helgon, Klosterordensstiftare


Band 04 (1924), sida 447.

Meriter

Birgitta Birgersdotter, f. 1303 (eller möjligen 1302), antagligen på Finstad i Uppland, d 23 juli 1373 i Rom. Föräldrar: Upplandslagmannen riksrådet Birger Petersson (se denne) och hans andra hustru Ingeborg Bengtsdotter. Stiftare av S:t Augustin Frälsarorden, vanligen kallad Birgittinerorden, stadfästad första gången av påven Urban V 5 aug. 1370; kanoniserad av Urban VI 7 okt. 1391.

Gift vid 13 års ålder med Ulv Gudmarsson, riddare och (från 1330) lagman i Närke, riksråd (från 1335), d 12 febr. 1344, son till lagmannen i Västergötland Gudmar Magnusson, som i skölden förde ett lejonhuvud, vilket av Ulv sedermera utbyttes mot ett upprättstående lejon i snedstyckad sköld.

Biografi

Vad vi med säkerhet känna om B: s släkt är föga (se Birger Petersson). Sannolikt är, att inom den fostrats några högt uppsatta kyrkans män, och säkert, att fromheten varit tradition. Även en religiöst betydelsefull kvinna har stått i släktskapsförhållande till B: s förfäder, nämligen grundläggarinnan av Skänninge nunnekloster Ingrid Elovsdotter, en syster till Birger Peterssons svärfader i första äktenskapet. Enligt sägnen skulle B: s förfäder i flera släktled hava vallfärdat till Jerusalem; med visshet veta vi, att fadern vallfärdade till S: t Jakobs föregivna grav i Compostela. Även barnens namn tyda på kristliga intressen. B. har, med en försvenskning i anslutning till faderns namn, troligen uppkallats efter det irländska helgonet Brigida, som icke var obekant i Sverige; systern Katarina har också ett helgonnamn. Och fastän brodern Israel kanske närmast uppkallats efter någon äldre medlem av släkten, troligen farfadern, är ju även detta namn bibliskt. Om denne broder finnas berättelser, som tyda på svärmisk fromhet, särskilt att han före sin död låtit bära sig upp i templet, där han fäste en guldring på bilden av jungfru Maria och så vigde sig till hennes brudgum. Att B: s religiösa anlag givit sig tidigt till känna, såsom legenden framhåller, finnes därför intet skäl att betvivla, särskilt i ljuset av hennes senare utveckling.

B:s födelseår kan ej säkert fastställas. Dottern Katarina uppgav i sitt vittnesmål vid kanonisationsprocessen (1378), att modern vid sin död var »sjuttio år eller däromkring», och en möjlighet är, att hon kan ha varit något litet äldre men knappast yngre. När hon var tolv år gammal, hade hon redan förlorat sin moder, och denna dog i sept. 1314. Till sitt yttre skall hon hava varit liten och späd, såsom flerstädes vittnas, och sent utvecklad. Efter moderns frånfälle skickades hon till en moster i Ydre för att uppfostras. Denna var gift med en av rikets mäktigaste män, Knut Jonsson lagman i Östergötland (se Aspenäsätten). Vistelsen där blev ej långvarig, ty redan i sept. 1316 blev hon vid 13 års ålder bortgift med den adertonårige Ulv Gudmarsson, medan samtidigt hennes syster trolovades med Ulvs broder Magnus. Om B:s man kunna vi ur hennes skrifter och andra källor bilda oss en ganska pålitlig föreställning. Han var en »god och ärlig man», kallas på ett ställe »simplex» (om ej »enfaldig» så åtminstone »obildad»). B. har haft arbete med att få honom att lära den lag, som han skulle tillämpa. Han har sålunda ej varit någon betydande person, varför B. tvivelsutan var den ledande i äktenskapet. De bosatte sig, ovisst när, i Östergötland på den egendom vid Borens strand, som sannolikt efter mannen bär namnet Ulvåsa. I äktenskapet föddes åtta barn, bland dem dottern Katarina, Vadstena klosters första föreståndarinna och även hon räknad bland helgonen. Om B:s liv såsom husfru heter det i kanonisationsbullan: »Hon gav akt på sitt hus och åt aldrig sitt bröd med lättja. Hon utsträckte sin hand till de fattiga och eländiga och visade en outtömlig barmhärtighet mot alla behövande, sjuka och föraktade människor. Redan under den tid, då hennes make ännu var i livet, brukade hon varje dag bespisa tolv fattiga vid sitt bord, varvid hon själv betjänade dem. Av sina enskilda tillgångar lät hon i åtskilliga delar av sitt fädernesland iståndsätta förfallna sjuk- och fattighus och besökte och vårdade dess fattiga och sjuka med största omsorg.» Redan under mannens livstid har B. haft rykte för helighet, och man kan ur hennes skrifter utläsa, att hon redan då framträtt även såsom helbrägdagörerska. Som lärare för barnen anställdes (enligt Diarium Vazstenense) den unge Nils Hermansson (Nicolaus Hermanni), som slutligen blev biskop över Linköpings stift (d 1391). Under hans ledning skall B. själv samtidigt med barnen hava börjat lära sig latin, varmed hon längre fram fortsatte i Italien, så att hon slutligen kunde läsa och även någorlunda tala språket. Hänsyftningar härpå finnas i hennes uppenbarelser.

B:s fromhet visade sig också genom de sedvanliga vallfärderna. Att hon besökt de svenska helgonens gravar och där förrättat andakt är självklart och omnämnes för övrigt i hennes skrifter. Hon skall också hava företagit en pilgrimsfärd till S:t Olavs grav i Trondhjem. När denna skett, känna vi icke, men den kan hava ägt rum omkring år 1336; något bättre äro vi underrättade om en vallfärd, som B. tillsammans med sin make företog till S:t Jakob i Compostela; denna kunna vi med någorlunda stor säkerhet bestämma till senare hälften av 1341 och därpå följande år, men om resan känna vi föga. På återvägen insjuknade Ulv i den nordfranska staden Arras så svårt, att fara för livet förelåg. Vid detta tillfälle skall B., enligt vittnesbörd i hennes skrifter, hava fått en uppenbarelse, att hennes man ej skulle dö. Efter återkomsten till Sverige var emellertid hans hälsa bruten, och han dog 12 febr. 1344. Han begrovs i Alvastra kloster, där hans grav omkring femtio år efteråt försågs med en gravsten med enkel inskrift, numera förvarad i statens historiska museum i Stockholm.

Mannens död hade avgörande betydelse för B. Enligt vittnesbörd av hennes dotter Katarina skulle hon under sin barndom hava önskat sluta sig inom klostrets murar, och tydligt är, att hon av hela sin själ trängtat efter en omfattande andlig verksamhet. Att hon redan före mannens död umgåtts med tanken på en klosterstiftelse, bevisas av den donation, som Ulv gjorde till en sådan. Detta behöver dock ännu icke betyda tanken på en ny orden; denna plan uppstod senare såsom följd av en vision. B: s visionära förmåga har växt fram så småningom. Redan som barn har hon enligt legenderna haft »uppenbarelser» i form av drömmar. Uppgifterna om den tid, då hennes visioner i vaket tillstånd började, äro obestämda och motsägande; säkert är endast, att de efter mannens död blevo klarare och talrikare. Då hon nu genom makens frånfälle bereddes möjlighet att fylla, vad hon betraktade som sin uppgift i livet, kom det stora undret. Enligt intyg i skriftefädernas levernesbeskrivning (se nedan), jämförd med uppenbarelserna (Revelationes extravagantes 47 och bok 1:1—2) hörde hon i en vision Guds röst säga: »Du skall vara min brud och mitt språkrör» (»sponsa mea et canale meum»). Enligt B:s egen framställning fruktade hon ett djävulens bländverk och hänvände sig till sin skriftefader, kaniken i Linköping magister Mattias (d 1350), en from och lärd man, som blev hennes troende anhängare och medhjälpare i hennes nu börjande strävanden. Hon bosatte sig i ett hus, som tillhörde Alvastra klosters byggnadskomplex, där hon hade tillfälle till andligt umgänge med klosterbröderna, vilket dock hos några av dem väckte anstöt. Här fann hon också det litterära biträde, hon behövde. Underpriorn i klostret Peter Olovsson (Petrus Olavi) förmåddes att bliva B: s sekreterare, och han förblev sedan hennes trogne följeslagare och medhjälpare under hela hennes liv. Längre fram avlöstes han någon gång av en annan Peter Olovsson, föreståndare för Helgeandshuset i Skänninge med titeln »magister». Denne magister Peter blev B: s själasörjare efter magister Mattias och likaledes en ståndaktig deltagare i hennes arbeten och mödor.

Vistelsen i Alvastra varade omkring fyra år men med betydande avbrott. Det gällde framför allt att för planen om den nya ordensstiftelsen vinna anhängare bland de mäktiga i landet och främst konungen själv. B. begav sig därför till hovet och tyckes en tid hava följt det på dess resor i landet, med all sannolikhet under förra hälften av år 1346. Det var ej första gången, hon trädde i närmare förbindelse med konung Magnus. I hennes skrifter uppgives (dock ej av henne själv: Revelationes extravagantes 59), att hon en tid varit hovmästarinna för den unga drottningen Blanche av Namur, vilket bör hava inträffat år 1336 (alltså samma år som hon möjligen i hovets sällskap besökt Trondhjem), och åtminstone en av hennes bevarade skrivelser till konungen bör dateras till tiden före 1344. Men några egentliga bevis för denna hennes första närmare beröring med hovet finnas ej. Däremot äro vittnesbörden om hennes förbindelser med konung Magnus efter 1346 många och pålitliga. För undersökning av äktheten av B:s uppenbarelser tillsattes en kommission med ärkebiskop Hemming Nilsson såsom huvudman, och denna har kommit till ett för B. gynnsamt resultat, ehuru full enighet troligen icke nåtts. Men konungen blev vunnen. Och så gjorde han den storartade donationen av 1 maj 1346, vari en mängd gods i Östergötland och Västergötland, däribland Vadstena kungsgård, som B. i följd av en uppenbarelse utsett till plats för den blivande stiftelsen, skänktes till denna. Konungen har sedermera återkallat donationen, men sonen Håkan bekräftade (1362) gåvan av kungsgården, som sålunda var det enda av den ursprungliga stora gåvan, som verkligen tillföll klostret. Emellertid måste naturligtvis påvens tillstånd till grundande av en ny orden inhämtas, och såsom sändebud till Klemens VI i Avignon avsändes biskop Hemming i Åbo och prior Peter. Deras ärende uppgives hava varit att uppmana påven att stifta fred i det pågående hundraårskriget mellan England och Frankrike, men skäl finnas för antagandet, att det egentliga ärendet varit det här nämnda. Det var emellertid fråga ej blott om ett nytt kloster eller en ny kongregation, utan B. ville bliva lagstiftare för en ny regel, varigenom hon skulle framstå vid sidan av de fyra stora regelstiftarna i kyrkan (Basilius, Benedictus, Augustinus och Franciskus). Men konciliet i Lyon (1274) hade förbjudit bildandet av nya ordnar under annan regel än de redan befintliga. Det framgår av uppenbarelserna, att B. börjat sin klosterstiftelse i Vadstena utan att hava avvaktat påvens bekräftelse, om vilken hon naturligtvis varit på förhand övertygad. Men då denna vägrats, har företaget omöjliggjorts. Konungen drog sig tillbaka, och klosterfolket har bortdrivits med våld (se härom närmare Steffen, s. XV och 304 o. följ.). B: s besvikelse och förbittring var stor, och hon gav våldsamma uttryck däråt. Klemens VI utmålas på det förskräckligaste sätt (Uppenbarelser 1:32), och även till konungen och de flesta av de svenska biskoparna kom hon på spänd fot. Emellertid har hon ej alldeles brutit med konung Magnus, och särskilt intresserade hon sig för hans tillämnade ryska fälttåg, som konungen var angelägen att ge ett sken av korståg, medan B. ville hava det till ett verkligt sådant.

Sin plan på en ordensstiftelse, som skulle bliva ett medel till människosläktets frälsning, hade hon ej uppgivit. Hon ville övertala konungen till en pilgrimsfärd till påven för att förmå denne till den önskade stadfästelsen. Då även detta misslyckades, får hon en uppenbarelse att begiva sig till Rom för att där avvakta påvens återvändande från Avignon till kyrkans huvudsäte, varvid samtidigt bekräftelse på ordensregeln skulle givas. Dessa två stora mål satte hon sålunda i samband med varandra: påvens återförande till Rom från den nesliga babyloniska fångenskapen i Avignon och stadfästelsen av hennes ordensregel. Hon hoppades, att detta skulle inträffa redan under det s. k. jubelåret 1350, då alla som besökte apostlarnas kyrkor i Rom fingo löfte om en utomordentlig syndaförlåtelse. Hon lämnade sålunda Sverige år 1349 och skildes från sina barn och övriga anförvanter. Hennes äldsta dotter Märta, som blivit gift med den grymme Sigvid Ribbing på Falkenbergshus, av B. kallad »rövaren», var nu änka och blev sedermera omgift samt utsågs slutligen till hovmästarinna för den unga drottning Margareta; äldste sonen Karl hade blivit lagman efter fadern och bodde på Ulvåsa; andre sonen Birger, som var en religiöst anlagd natur, vistades vid hovet eller hos morbrodern Israel, som nu var lagman i Uppland; andra dottern Katarina var gift med den unge riddaren Eghart Lydersson van Kyren, av invandrad tysk släkt; dottern Ingeborg var nunna i Riseberga kloster, dottern Cecilia uppfostrades i klostret i Skänninge men togs sedermera därifrån; två söner voro döda.

Vägen till Rom gick över Stralsund (Revelationes extravagantes 67); enligt sägnen skall B. sedan kommit genom Schwaben, där hon gjort uppehåll i Mayingen; sedermera har hon färdats över Alperna och någon kortare tid uppehållit sig i Milano, där kyrkofadern Ambrosius varit biskop. Om vistelsen i Milano finnas säkra vittnesbörd i Uppenbarelserna. Sägnen berättar vidare, att hon kommit till Genua, antagligen för att färdas sjövägen till Ostia vid Tiberns mynning. Hon reste i stort sällskap; bland dem som följde henne, märkes särskilt skriftefädern Peter Olovsson från Skänninge, som även blev hennes husföreståndare i Rom. Åsynen av lidande och död hade mött pilgrimerna överallt; det var härjningar av digerdöden, som framträdde, och eländet var stort,, icke minst i Rom, där fullständig anarki rådde. Högsta andliga myndigheten var påvlige vikarien ärkebiskop Ponzio Perotti, och snart anlände såsom extraordinär påvlig legat under jubelåret kardinal Annibaldo Ceccano. Flera av B: s uppenbarelser handla om eller äro ställda till dessa två höga prelater. Något vidare inflytande hos dem lyckades hon icke vinna, men hon hade dock ådragit sig ett allmännare intresse såväl från de andligas som från aristokratiens och menighetens sida. Hon fick tillåtelse att bosätta sig i ett gammalt palats, som tillhörde kardinalkollegiet,. och bodde där i fem år. Sedermera upplåts åt henne av en romersk dam, Francesca Papazuri, ett litet hus nära nuvarande Campo di Fiori, varest hon tillbragte sina återstående dagar med undantag av de tider, då hon var borta på vallfärder. Här avled hon även.

Till B: s sällskap anslöt sig redan under jubelåret hennes dotter Katarina, som gripits av längtan efter modern och jubelårets välsignelser, lämnat sin make och under en manlig frändes skydd företagit den långa och farliga resan till Rom. Sedan Eghart inom kort avlidit och underrättelsen därom kommit till Rom, stannade Katarina hos modern för dennas återstående liv. Till B:s krets hörde ock merendels prior Peter Olovsson, vars vistelse i Italien likväl en och annan gång avbröts av resor till hemlandet. Jubelåret hade icke medfört förverkligandet av B: s förhoppningar, och hon måste nu stanna i Rom för att i enlighet med Guds befallning i uppenbarelsen verka för kristenhetens sak och påvens återvändande. Det blev en lång väntan. Klemens VI dog och efterträddes av Innocentius VI, och denne fick en efterföljare i Urban V. Hos B. väcktes nya förhoppningar, men icke heller denne påve syntes benägen för någon återflyttning. Under åren 1365—66 (Steffen, s. 310 o. följ.) företog B. en längre vallfärd till en del platser i södra Italien (konungariket Neapel), vid vilka traditionen knutit apostlars och helgons namn. I huvudstaden Neapel hade hon förbindelser bland de allra högsta kretsarna, bl. a. med en syster till drottningens hovmästare (Uppenbarelser IV: 7—8) samt med Nicolaus Orsini, greve av Nola, som ställde sitt palats i Neapel till hennes förfogande, vilket erbjudande hon dock skall hava avböjt. Hon kom också i beröring med drottning Johanna själv, som väl hyste någon vidskeplig fruktan för den stränga sierskan från Norden men ej lät på något varaktigt sätt påverka sig.

Möjligen redan under vistelsen i Neapel 1366 har B. mottagit den stora underrättelsen om att Urban V ämnade återvända till Rom. Den 16 okt. 1367 var dagen för påvens intåg, vilket ägde rum under storartade högtidligheter. B. ansträngde sig nu till det yttersta för att få sin ordensregel stadfästad. Till kejsar Karl IV, som kommit till Italien under sommaren 1368, sände hon skrivelser i detta syfte. Hon förmådde även sina två söner Karl och Birger att komma till Rom för att verka för henne och lyckades också tillsammans med dem få en audiens hos påven, varom en mycket målande berättelse finnes (Margareta Klausdotters krönika). Men alla hennes försök tycktes fruktlösa, och på våren 1370 lämnade påven Rom. Rykten började gå, att han ämnade återvända till Avignon. Tillsvidare uppehöll han sig i slottet Montefiascone vid Bolsenasjön. Här uppsökte honom B., som medförde en i våldsamt hotande ton avfattad uppenbarelse (IV: 135), vilken hon överlämnade i en audiens, varvid hennes vän Nicolaus Orsini var närvarande. På påvens beslut att lämna Italien kunde hon visserligen ej inverka, men däremot fick hon nu en bekräftelse på sin orden, om också ej i den form hon önskat. Hon måste nöja sig med att få anlägga ett manligt och ett kvinnligt kloster i Vadstena och att hennes orden blev en av de många (bl. a. Dominikanorden), som inrymts under den s. k. Augustinus' regel. Den 5 aug, 1370 utfärdades en bulla härom. Den definitiva stadfästelsen av »S: t Augustini Frälsarorden», som är den förkortade officiella benämningen, utfärdades först efter B: s död av Urban VII.

Det ena av sina två stora livsmål hade B. sålunda, om också ofullständigt, uppnått; det andra: påvens återförande till Rom, fick hon ej uppleva, Urban lämnade Italien, och före årets slut var han död. B. ansågs hava förutsagt detta dödsfall, vilket ökade hennes anseende i Italien. Till hans efterträdare Gregorius XI satte B. stora förhoppningar. Kardinal de Beaufort, som han hette förut hade hört till hennes personliga bekantskaper i Italien, han hade stått på hennes sida, och hans fromhet var allmänt känd och obestridd. Hon sände honom också den ena uppenbarelsen efter den andra; en sådan (IV: 139, latinsk text) framfördes till Avignon av Latino Orsini, huvudmannen för familjen Orsini i Rom, en annan (IV: 140, latinsk text) av den förut nämnde Nicolaus Orsini. Båda uppenbarelserna voro översatta till latin och egenhändigt nedskrivna av den spanske biskopen Alfons av Jaén, som vid denna tid avsagt sig biskopsämbetet och slutit sig till B. i Italien.

B. hade länge väntat att i en uppenbarelse få Guds befallning att göra en pilgrimsfärd till det heliga landet. Denna kom också i maj månad 1371. Färden kom emellertid ej till stånd förrän i början av år 1372. Anledningen till dröjsmålet var B: s önskan att få sina båda söner med. Dessa hade efter 1369 återvänt till Sverige men kommo nu åter till Italien och slöto sig till pilgrimsskaran, till vilken hörde dottern Katarina, de två skriftefäderna Peter Olovsson, riddaren Magnus Persson av Eka, som länge tillhört B: s krets i Rom (sedermera Vadstena klosters förste general-konfessor efter magister Peter Olovsson), biskop Alfons m. fl. Vägen gick över Neapel, där B. mottogs av drottning Johanna med stora hedersbetygelser. B. fick nu föreställa sina söner för drottningen. Om huru härvid tillgick berättas av Margareta Klausdotter en ofta anförd historia, som kanske har någon grund i verkligheten. Medan Birger på höviskt sätt kysste drottningens fot, kysste Karl henne även på munnen. Följden skall hava blivit en häftig kärlek hos drottningen till främlingen från Norden, syftande till äktenskap, trots att Karl var gift och även Johannas tredje man troligen också var i livet. Emellertid blev Karl sjuk och dog i Neapel, och B. hade en uppenbarelse om hans tillstånd efter döden (VII: 13). Resan fortsattes, och nära en månads uppehåll gjordes på Cypern, ett självständigt rike, som då regerades av en drottning Eleonora av Aragonien, vilken mottog B. som ett himmelens sändebud till hennes hjälp. I början av maj anlände pilgrimerna till det heliga landet. Man landade i Joppe, där fartyget led skeppsbrott i själva hamnen, varvid en stor del av de medförda effekterna gingo förlorade. Till Jerusalem anlände man i mitten av maj, och där dubbades Birger till riddare av den heliga graven (enligt Margareta Klausdotter och Diarium Vazstenense). Även andra orter i det heliga landet besöktes, bl. a. Betlehem. Men resans vedermödor och högsommarens hetta tyckas slutligen hava brutit B: s krafter, så att hon insjuknade i feber. Väl hämtade hon sig något, så att hemresan efter fyra och en halv månaders vistelse i Palestina kunde företagas. Hemfärden gick ånyo över Cypern och Neapel, där man befann sig i början av år 1373. Härifrån sände hon påven ännu en skrivelse, med vilken Alfons avreste till Avignon. Vistelsen i Neapel förlängdes något av brist på medel för avresa därifrån. B. erhöll då av drottning Johanna en betydande penningsumma, som hon efter någon tvekan mottog. I mars månad voro pilgrimerna åter i Rom efter något mer än ett års frånvaro. Och här började B. igen sitt vanliga div med kyrkobesök och andaktsövningar. Hon mottog sändebud från Gregorius, som nu verkligen hyste planer på överflyttning till Rom, och sände honom ännu en sista skrivelse.

Men B: s hälsa var bruten, och det led mot slutet. Hon dog 23 juli 1373 i närvaro av sonen Birger och dottern Katarina. Begravningen ägde rum under stora högtidligheter, och kistan nedsattes tillsvidare i en kyrka, till dess lägenhet gavs att frakta den till Vadstena, där en klosterkyrka börjat uppföras 1369. Innan överförandet skedde, skulle, såsom övligt var med helgons kvarlevor, benen genom en särskild procedur befrias från köttet. Enligt den katolska legenden skulle detta emellertid ej varit behövligt, enär allt köttet redan var förtärt, vilket naturligtvis var ett underverk. Vänstra armen och några benskärvor behöllos i Rom såsom reliker. I slutet av 1373 skedde färden till Sverige, Man tog landsvägen till Ancona, for därifrån sjöledes till Triest och vidare genom Österrike, Mähren, Polen och Preussen till Danzig, där man inskeppade sig till Söderköping, varefter man över Linköping färdades till Vadstena. Intåget där skedde 5 juli 1374, Överallt hade liktåget mottagits av processioner med sjungande präster och munkar, och folkskarorna strömmade samman för att bli delaktiga, av de nådegåvor och krafter, som borde utströmma från den berömda kvinnans ben. Huru långt klosterbyggnadema med tillhörande kyrka framskridit vid denna tid, är ej bekant, men att de ej varit på långt när färdiga är säkert. Medel härför samlades långt efteråt. Först år 1381 omtalar klostrets diarium en första begravning i Vadstena »ecclesia sev capella», ty, då jordades där B: s dotter Katarina, medan det däremot ej nämnes något sådant om generalkonfessorn magister Petrus, som dog 1378. Officiell invigning av munkar, och nunnor ägde rum 1384, då nunnornas antal var 46, munkarnas 9, vartill kommo 7 lekbröder. Samtidigt ägde en högtidlig translation rum av B: s ben, som då troligen fått sin bestämda plats i kyrkan. Katarina hade emellertid inträtt såsom klosterstiftelsens föreståndarinna utan att hava formellt beklätts med .värdigheten av abbedissa. Hon stannade icke heller i Vadstena utan reste redan 1374 tillbaka till Rom, där hon under fem år bebodde B: s forna lägenhet. Hela sitt återstående liv ägnade hon åt ivrig verksamhet för moderns helgonförklaring. Omedelbart efter B: s frånfälle hade undersökningar igångsatts om hennes levnadslopp, intyg och urkunder samlats från olika håll. En särskilt viktig ställning intager den av de båda skriftefäderna Peter Olovsson författade levnadsbeskrivning, vilken förelåg färdig kort efter B:s död och finnes inryckt i en av biskop Galhardus av Spoleto 14 dec. 1373 avgiven berättelse om de undersökningar rörande B. tillskrivna underverk, som han i närvaro av sonen Birger kort efter hennes död företagit. Själva kanonisationsprocessen började 15 dec. 1378, då påven tillsatte en kommitté av fyra kardinaler för att granska de samlade urkunderna och leda nya undersökningar. Dessa avslutades i aug. 1380. De sålunda samlade aktstyckena finnas bevarade i en handskrift, som jämte Birgittas skrifter och ovannämnda levnadsbeskrivning utgöra huvudkällorna för vår kännedom om det svenska helgonet. Men någon helgonförklaring fick Katarina ej uppleva. Denna kom till stånd först efter energiska påtryckningar från Norden, där nu drottning Margareta härskade över de tre förenade rikena. Skrivelser från drottningen egenhändigt, från riksråd och biskopar avfärdades, och efter en år 1391 förnyad undersökning kom äntligen kanonisationen till stånd 7 okt. 1391.

B. betraktade sig såsom ett Guds utkorade redskap bland människorna för deras frälsning alltifrån den tid, då det stora undret hände, att hon blev tagen till Kristi brud och »språkrör». Den stämma, som talade i hennes inre, satte hon oförfärat över alla världsliga och kyrkliga auktoriteter. Om de yttre omständigheterna vid hennes uppenbarelser äro vi noga underrättade såväl genom hennes egna som genom andras yttranden. Hon råkade sålunda stundom i extas, ett slags kroppslig vanmakt, då den yttre världen försvann för henne, då hon hörde röster och såg syner, som för henne och hela hennes omgivning voro himmelska verkligheter. Tid och rum försvunno för henne, så att hon på en kort stund kunde uppleva en otrolig mängd saker. Icke blott på synens område utan även på hörselns, smakens och luktens kunde hon ha hallucinationer. Men de flesta av hennes uppenbarelser hava icke tillkommit på detta sätt, och dylika visioner, de s. k. »kroppsliga», voro ej heller av kyrkan särskilt uppskattade. Högre sattes de rent »andliga» och »intellektuella», som utgöra frukten av en Guds upplysning av människans förstånd. Gång på gång betonas också i B:s uppenbarelser, att hon hörde Guds röst »vakande och icke sovande». Inspirationerna konrmo ofta såsom svar på böner, och vad hon då förnam, det nedskrev hon sedan, ofta med egen hand, såsom uppenbarelser. Översättningen till latin har med få undantag verkställts av prior Peter, någon gång av magister Peter, undantagsvis av biskop Alfons, åt vilken hon slutligen överlämnade det definitiva ordnandet av sina skrifter. Denne har verkställt indelningen av uppenbarelserna, varvid han troligen låtit en ursprunglig anordning i sju böcker bestå samt därtill lagt en åttonde, som utgöres dels av uppenbarelser, som redan förut voro upptagna i de föregående sju böckerna, dels av andra, som ej finnas däri. Härtill kommo senare s. k. »revelationes extravagantes», bifogade uppenbarelser, som samlats av prior Peter men som ej intagits i den av Alfons auktoriserade urkodexen. Någon genomförd plan vid kodifieringen har ej blivit följd. Delvis har ordnandet skett efter innehållet, delvis spåras tidsföljden i ganska betydande delar. Följande grunddrag kunna utstakas: första och andra böckerna äro författade i Sverige, troligen helt och hållet. Tredje boken innehåller uppenbarelser ställda till prästerskapet; sådana finnas dock även i andra böcker. Fjärde boken är till största delen skriven i Italien. Femte boken, »frågornas bok», innehåller B:s syn om en tvivelsjuk munks disputation med Gud, m. a. o. B: s system. Sjätte boken innehåller uppenbarelser från alla perioder av B:s liv, den är ett slags officiell efterskörd. Sjunde boken innehåller alla de uppenbarelser, som erhöllos under pilgrimsfärden till Jerusalem, kronologiskt ordnade. Åttonde boken utgöres av skrivelser till konungar och furstar, alltså av kyrkligt politiskt innehåll. B:s första stora författarperiod omfattar Alvastratiden. och de första två eller tre åren i Italien. Den andra inträffar under den stora vallfärden i Neapel och sträcker sig till livets slut. Under båda dessa skeden var hennes liv fyllt av stora och rika intryck. Att vid ordnandet av uppenbarelserna intet gjorts för att sprida klarhet över deras innehåll, är tydligt, snarare har man med avsikt sökt göra det dunklare, för att de personliga hänsyftningar, varav uppenbarelserna överflöda, skulle bliva mindre genomskinliga.

B:s uppenbarelser kunna nämligen betraktas nästan som en fortgående självbiografi, sträckande sig från den tid då hon började sin frälsningsverksamhet ända till hennes död. Och då hon i vissa avseenden stått i världshändelsernas centrum, så lämna hennes skrifter, jämförda med vad vi för övrigt veta om hennes liv, ej så obetydliga bidrag till belysning av tidens historia och kultur. Med all sin svärmiska religiositet är B. en person med starkt verklighetssinne. Det är alltid verkliga personer och händelser, som föranleda hennes fantasier. Det är tilldragelserna i världen, familjeförhållandena, upplevelserna, politiken, som jämte kyrkan och det religiösa livet sätta hennes själ i rörelse. Särskilt anmärkningsvärda äro bl. a. de uppenbarelser, som handla om avlidna människors tillstånd efter döden, vari B. ser dem stå inför Guds domstol för att ansvara för sina gärningar i världen. Dessa scener hava en påfallande processuell prägel, som kommer oss att tänka på B: s härstamning från en lagmanssläkt. Hennes stil är visserligen stundom abstrakt, men även ofta utmärkt för stark fantasi och stor bildrikedom. Från naturens och människolivets alla områden har hon hämtat materialet till sina bilder, som ibland vidga sig till hela målningar.

B: s uppenbarelser föreligga i både svensk och latinsk redaktion. Man har ansett, att den svenska texten endast skulle vara en återöversättning från den latinska versionen. Om också detta i stort sett skulle vara riktigt, så är dock förhållandet mellan texterna ej så enkelt. I regel överensstämma de mycket noga. Men stundom är den latinska texten riktigare, stundom den svenska. Tydliga latinska felöversättningar finnas av riktiga svenska uttryck. Två smärre autografer på svenska av B. äro bevarade, och en av dessa är inarbetad i den svenska redaktionen. Att sådant kunnat ske även annorstädes, låter sig naturligtvis ej förneka. I allmänhet kan påstås, att den fornsvenska texten måste stå B: s original i vissa avseenden närmare än latinet, liksom också att svenskan i kraft och uttrycksfullhet vida höjer sig över detta.

De många helgonbilderna av B. sakna givetvis allt porträttvärde. De bevarade relikerna bekräfta, att hon varit späd och finlemmad. Ansiktsuttrycket var själfullt och tilltalande, och även genom sitt yttre gjorde hon intryck på dem, med vilka hon kom i beröring. Om dottern Katarina veta vi säkert, att hon var en strålande nordisk skönhet, och även sonen Karl torde haft ett fördelaktigt utseende.

B. är den första svenska personlighet, som fäst världens uppmärksamhet vid sig och sitt land. Hennes namn har gått vidare än någon annan enskild svensk mans eller kvinnas. Hennes ryktbarhet tävlar än i dag med eller t. o. m. överträffar våra största konungars, varom de ständigt utkommande biografierna på olika språk vittna. Hennes uppenbarelser hava, åtminstone i utdrag, översatts på alla kulturspråk, däribland arabiska. Legendsamlingar finnas om henne i snart sagt oöverskådlig mängd, bl. a. på kinesiska. För den andliga bildningen i vårt land under medeltidens sista skede blev hennes ordensstiftelse av stor betydelse. Vadstena kloster och dess dotterstiftelse Nådendal i Finland voro då huvudplatserna för det religiösa litterära livet i Norden.

Författare

R. Steffen.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

För Birgittas bibliografi hänvisas till de utförliga förteckningarna i G. E. Klemming, Birgitta-literatur (i, Kongl. bibliotekets handlingar, 6, 1883; även i den av Klemmingi ut- givna textupplagan av Hel. Birgittas uppenbarelser, Bd 5, 1883 —84; se nedan); R. Geete, Fornsvensk bibliografi (1903) jämte supplement (1919; bägge i Samlingar utg. af Svenska fornskrift-sällskapet); I. Collijn, Birgitta-litteratur (Biblioteksbladet, 1918), Jämför även sistnämnde förf: s Handskrifter, urkunder och böcker rörande Birgitta och Vadstena (i, Birgittautställningen 1918) samt nedan angivna avhandlingar av T. Höjer och K. B. Westman.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Latinska editioner: [Revelationes Sancte Birgitte.] Lübeck, B. Gothan, 1492. Fol. 432 bl. Utgivningen besörjd av Vadstenamunken Petrus Ingemari och lekbrodern tysken Gerhardus, vilken senare sannolikt skurit de i uppl. ingående träsnitten. Upplaga 800 ex. på papper samt 16 ex. (med några få smärre avvikelser) på pergament; av ide förra äro nu ett 50-tal kända i offentliga samlingar, därav 11 i Sverige, av de senare återstå endast 4 (Skoklosters bibliotek, frih. P. Hierta på Främmestad, Bodleian library i Oxford samt greve Tarnowskis bibliotek i Dzików, Galizien) jämte ett antal lösa blad. Utom de åtta böckerna uppenbarelser innehåller Lübeck-uppl. följande skrifter av Birgitta: Regula Salvatoris (klioster regeln), Sermo angelicus (Ängelns lovsång om jungfru Maria), Quattuo.r orationes (fyra böner) och Revelationes extravagantes (bifogade uppenbarelser); därjämte inledning, 'upptagande bl. a. kanonisationsbrevet, samt Nic. Hermannis Vita abbreviata S. Birgitte och ett utförligt register.

— Senare upplagor: Nürnberg, A. Koberger 1500, fol.: med träsnitt kopierade1 på Lubeckupplagans illustrationer och tillskrivna en Albr. Durer närstående anonym mästare, »der Birgittenmeister»; Niirnberg, F. Peypus 1517, fol.; Rom, »in asdibus diuas Birgitta; viduae» 1557, fol.: utg. av den landsflyktige svenske titulärärkebiskopen Olaus Magnus, vilken även året förut låtit trycka ett särskilt prospekt därtill; Rom 1606, fol.; Antwerpen 1611, fol.; Köln 1628, fol.; 'Rom 1628, fol. (2 delar); München 1680, fol. Jämte dessa 9 fullständiga upplagor utgåvos även smärre utdrag ur revelationerna, kända under titlarna Onus mundi: Rom 1485, och Opusculum vite et passionis Christi: Antwerpen 1489, '1491, Speyer 1491, m. fl.; den sista förkortade latinska uppl. är den i Köln år 1851 tryckta: Revelationes selecta; S. Birgitta;, ed. A. Heuser.

Fornsvensk edition: Heliga Birgittas uppenbarelser. Efter gamla handskrifter utg. af G. E. Klemming. Bd 1—5. Sthm 1857—84. 408 s.; 344 s.; 485, (1) s.; 532 s.; (3), 275 s. (Samlingar utg. af Sv. fornskr.-sällsk., 14.) Texten i huvudsak av samma innehåll som i de latinska uppl., härtill i Bd 5 (Bihang) en del Mosterstadgar, brev av B. till sonen Birger, handskriftsbeskrivning samt Birgitta-bibliografi (se ovan).

Översättningar från den latinska texten: a) till tyska: Das puch der Himlischen offenbarung der heiligen wittiben Birgitte von dem künigreich Sweden. Niirnberg, A. Koberger 1502. Fol. 348 bl. (I det närmaste överensstämmande med den latinska upplagan av 1500.) Senare uppl.: Köln 1664> 4: o (2 delar; utg. av birgittinpatern Andreas Megerle); Regensburg 1856, 8: o (4 bd; utg. av W. G. W. Volk under pseud. L. Clarus). Därjämte mindre utdrag äv revelationerna under titeln Die Burde der Weltf [= Onus mundi] Nürnberg 1481 samt Augsburg 1482, 1502, 1504, 1510 och 1522. På plattyska finnas utom fragmenter av en hos Lucas Brandis i Liibeck i liten fol. tryckt uppl., vilken förmodligen aldrig avslutats, två tidiga upplagor: en uppl. i 8: o, tr. i Lübeck omkr. 1485, och en i 4: o, Lübeck 1496.

— b) till holländska: endast en del kapitel i utdrag finnas översatta, den äldsta uppl. Antwerpen 1491, 16: o. (En översättn. från nysvenskan se nedan.) — c) till engelska: endast fyra av B: s uppenbarelser ha överflyttats till detta språk, tryckta tills, med en epistel av den hel. Bernhard i två uppl. i London omkr. åren 1532—35. Den äldsta av dessa uppl. utg. i facsimile av I. Collijn i Facsimileupplagor af äldre svenska tryck, 2, Sthm 1916. — d) till franska: Les revelations celestes-et divines de S: cte Brigitte de Svede. .. Trad. par M:e Jacqves Ferraige. Paris 1624. 4: o 1004 s. Nya uppl. Lyon 1649, 4: o (även med ärt. 1650, 1651 o. 1652 på tit.-bl.) samt Avignon 1850, 12: o (4 delar; nya tit.-uppl. 1853 o. 1859). Därjämte ett flertal utdrag ur revelationerna. — e) till italienska: endast förkortade uppl., den äldsta Mondovi 1518, 4: o. — f) till spanska: Vida de-Santa Brigida. San Sebastian 1676, 4: o; huvudinnehållet i detta arbete utgöres av utdrag ur revelationerna. — g) till polska: en fullständig uppl. av B:s samlade uppenbarelser tryckt på polska Zamósé 1698. — Även till arabiska har B. översatts.

Översättning från den fornsvenska texten: Den heliga Birgittas uppenbarelser i urval och öfversättning. Med inledning, anmärkningar och förklaringar af R. Steffen. Sthm 1909. XLII, 336 s. Övers, av detta arbete till holländska: Uit de Geschriften der Heilige Birgitta van Zweden. Door D Logeman van der Willigen. Bussum 1914. XI, 273, (2) s., 2 pl.

Handskrifter: Två autografer av B. på papper, utgörande utkast till Uppenbar. IV: 49 och VIII: 56 samt IV: 141, fornsvensk text, KB. Utg. av G. E. Klemming dels (med 'facs.) i Ett bref ... till L. F. Rääf, Sthm 1854, dels i Hel. Birgittas uppenbarelser, Bd '4. (Enda nu bevarade blad av B:,s egna uppteckningar.) — Perg.-handskr., 4: o, från mitten av 1400-talet; sign. A. 33, KB. Innehåller bl. a. uppenbarelsernas svenska text bok 1—3 (avtr. i Klemmings ovan anf. uppl.). — Perg.-handskr., fol., från första fjärdedelen av 11400-talet, sign. A 5. a, KB. Innehåller bl. a. uppenbarelsernas svenska text bok 1—8 (varav bok 4—8 avtr. i Klemmings uppl.). — Perg.-handskr., Skoklostersaml., 1, Fol. N:o 136, RA. Innehåller uppenbarelsernas svenska text bok 1—8 (begagnad i Klemmings uppl. på två ställen för att utfylla i A 33 befintliga luckor). — Perg.-handskr., 4: o, mscr. germ. n:o 726, fol., Preuss. Staatsbibliothek, Berlin. Skriven i Vadstena av nunnan Kristina Hansdotter Brask åren 1487—96; innehåller bl. a. Regula Salvatoris, svensk text, samt revelationes extravagantes, svensk text (avtr. i Klemmings uppl.), — Perg.-handskr., 8: o, sign. A. 36, KB. Innehåller bl. a. fyra böner (avtr. i Klemmings uppl.). — Cod. Oxenstiernianus, KB. Skriven 1385 av »Jordanus»; innehåller bl. a. ängelns diktamen till Birgitta (avtr. i Klemmings uppl.) samt nio kapitel ur' uppenbarelserna (utg. av R. Geete, Sthm 1901). — Ang. övriga Birgittahäridskrifter med fornsvensk text, se hand-skriftsbesk-rivningen i Klemmings upplaga, Bd, 5, samt Geetes ovan anf, arbeten.

Latinska handskrifter av uppenbarelserna finnas i de flesta större bibliotek i Europa, bl. a. i-, Vatikanbiblioteket i Rom, Neapel, Prag, Miinchen, Köln, Berlin och London. Särskilt märkes Cod. Harleianus 612 i British museum, en för .klostret Syons räkning förfärdigad perg.-handskr., som innehåller en stolr samling birgittinskrifter, ordnade i 14 böcker (utonv revelationerna och kanonisationsprocessen legenderna om Katarina, magister Petrus Olavi de Skeningia, biskop Nicolaus Hermanni m. m.). (Om denna handskr. se H. Schück, Två svenska biografier från medeltiden, Antiqv. tidskr., 5:4, 1895.) Även i J. P. Morgans bibliotek i New York finnes en. latinsk Birgittahandsk|r. från mitten av 1400-talet. Av i svenska bibliotek befintliga handskrifterna" kunna särskilt nämnas en perg.-handskr., sign. A 22, och tva pappershandskrifter, samtliga från förra hälften av 1400 talet, i KB., en perg.-handskr. (n:o 21) i LB och en perg.-handskr. i Kalmar läroverksbiblioték. — Om de latinska handskrifterna se närmare K. B. Westman, Birgitta-studier, 1 (1911), Exkurs A, och samme förf:s Två handskrifter af Birgittas revelationer (Kyrkohist. årsskr., 1913.).

Källor och litteratur

Källor: B:s skrifter i ovannämnda upplagor. — Acta et processus, canonizationis S. Birgitta;. Cod. Holm. A '14. Med inledning af 1, Collijn. Sthm 1910. (Faks.-uppl.) Med den i handskriften inryckta Tevernesbeskriv-ningen av de båda skriftefäderna Petrus Olavi de Alvastra ocli mag. Petrus-Olavi de Skenningia. (Skriftefädernas Vita även särskilt utg. i Scriptores-rerum Svecicarum, 111:2, 1871.) Bland vittnesmålen i kanonisationsproces-sen märkas särskilt de, som avgåvos av dottern Katerina, biskop Alfons av Jaen, prior Petrus i 'Alvastra och sedermera generalkonfessorn i Vadstena Magnus Petri; dessa och några andra vittnesmål jämte urval av Birgittas- mirakler tryckta i Scriptores rer. Svecic., 111:2. — Margareta Clausdotters' krönika [Marg. Clausdotter, abbedissa i Vadstena, f 1486], perg.-handskr. 39: fol., Link. stiftsbibi., pappershandskr. AM 191 fol., KB Köpenh., in. fl., utg. efter olika codices av J. G. Örnewinge 1647 (se nedan), E, Benzelius 1710, J. E. Rietz 1844 samt av C. Annerstedt i Scriptores rer. Svecic, 111:2, 1871, och R, Geete i "Sv. fornskr.-sällsk. saml., 34, 1902. — Diarium Vazstenense ab anno 1344 ad annum 1545, utg. av E, Benzelius, Upps. 1721, och av E. M. Fant i Scriptores rer. Suecic, I: 1, 1818. — J. Vastovius, Vitis aquilbnia, Köln 1623; ny uppl. utg. av E. Benzelius. Upps. 1708. — J. G. Örnewinge, Genealogia Brahaea, Sthm 1647. — Lars Romare, Berättelse om den hel. Birgittas kanonisering, utg. av K. H. Karlsson (Samlaren 1901). [Förf. var en Vadstenabroder, som var åsyna vittne till kanonisationen.]

Äldre levernesbeskrivningar (samtliga grundade på skriftefädernas Vita och på kanonisationsprooessen, möjligen med ett eller annat mindre tillägg, av lokaltraditioner): Birgerus Gregorii [ärkebiskop i Uppsala], Vita S. Birgittas (Acta sanctorum, Oct. T. 4, Brux. 1780, omtr. 1856 och 1866). — Vita metrica S. Birgittas, utg. af J. Kruse (Lund 1892; Meddel. från det lit.-hist. seminariet, 1, LUÅ). — Vita abbreviata prasdilectas sponsae Christi S. Birgitta?, tr. i alla uppl. av Revelationes (möjligen förf. av biskop Nic. Hermanni, i vars Birgitta-officium »Rosa rörans» det bildar lektierna). Övers, på fornsv., trol. i slutet av 1300-talet, tr. i Vadstena klosterregler (Sv. fornskr.-sällsk. saml., 4, 1845). — Bertholdus [birgittinmunk, förra hälften av 1400-talet], Vita S. Birgittas (Acta sanctorum, Oct. T. 4, 1780, omtr. 1856 och 1866). — J. Buaeus, De S. Birgitta vidua Romas commentarius (ibid., Oct. T. 4, 1780, omtr. 1856 och 1866).

Senare biogr. litteratur: J. G. L. Bergström, Sancta Birgitta (1898); G. Binder, Die heilige Birgitta von Schweden und ihr Klosterorden (1891); A. Brinkmann, Den heilige Birgitta (1893); Comtesse de Flavigny, Sainte Brigitte de Suéde, sa vie, ses révélations et son oeuvre (1892; 3: e éd. 1910); Emilia Fogelkloii, Birgitta (1919); A. Forsblom, Sancta Birgitta såsom bärare af den medeltida mystikens praktiska grundtankar (Hfors 1911); Ellen Fries, Den heliga Birgitta (iförf:s Svenska qvinnor, 1891; 2: a omarb. uppl. av Sigrid Björklund, 1919); Sv. M. Gronberger, St. Bridget of Sweden (Wash. 1917); Fr. Hammerich, Den heilige Birgitta og Kirken i Norden (1863); H. Hildebrand, Minne af heliga Birgitta (Sv. akad. handl., 19, 1906); Ann Margrét Holmgren, Heliga Birgitta (1922); Karin Häggström, Birgitta ' (1912); K. Krogh-Tonriing, Die heilige Birgitta von Schweden (1907); H. Levin, Birgitta och hennes klosterstiftelse (Ur kyrkohistoriens1 källor, 1908); G. Marconi, Fordna svenska helgonet S. Britas lefverne (1830; ny uppl, 1899; övers, fr, ital.; ital. orig. utg. 1789); Maria Bernhardina [abbedissa i Mainz], Leben der -heil. Birgitta von Schweden (1875); C. M. Palmgren, Sveriges märkligaste kvinna Birgitta Birgersdotter (1914); Bettina Ringseis;, Leben der heiligen Birgitta von Schweden (1890); H. Schiick, Rosa rörans, ett Birgitta-officium af Nicolaus Hermanni (1893; Meddel. fr. det lit.-hist. -seminariet i Lund, 2, LUÅ); dens., Några anmärkningar om Birgittas revelationer (1901; VHAA Handl., 33); C, Silfverstolpe, Om kyrkans' angrepp mot Revelationes" S. Birgittas (1895; VHAA Handl., 32); Johanne Skovgaaid, Den heilige Birgitta og Maribo kloster (1914); R. .Steffen, Den heliga Birgittas uppenbarelser (1909); N. Söderblom, Birgitta och reformationen (1916); Lydia Wahlström, Den heliga Birgitta (1905); densj, Den hel. Birgitta i nyare belysning (i förf:,s Katolskt och protestantiskt, 1919); K. B,. Westman, Birgitta-studier, 1 (1911); dens, Två handskrifter af Birgittas revelationer (Kyrkohist. årsskr., ¦1913).

Reliklitteratur, ikonografi: C. Bildt, Birgittas reliker i Rom (VHAA Månadsblad, 22, 1893; övers, på tyska, med några rättelser, av G. Binder, Augsburger Postzeitung, 1897, Beil. 14, 16); dens., Svenska minnen och märken i Rom (1900); Birgittautställningen 1918. Beskrifv. förteckn. red, af I. Collijn och A. Lindblom (med uppsatser bl. a. av utg: ne samt av C. M. Furst, Birgittas reliker); F. Bock, Die Werke des Mathias Griinewald (1904; illustrationerna till Niirnberguppl. 1500); I. Collijn, Ett kopparstick af mästaren G. M. ... (En bok om Östergötland-, 1915); dens., Iconographia Birgittina typographica. Birgitta & Katherina i medeltida bildtryck (1915, 18); E. Hildebrand, Birgittas porträtt (Hist. tidskr., 1883); P. Kylander, Berättelse om S. Birgitta och' S. Catharina samt derasi, under och efter påfvedömet, i Wadstena förvarade ben (1806; bil. 1. till C. C. Gjörwells brefväxlingp Bd 4); A. Lindblom, Den heliga Birgitta i Vadstena (En bok om Östergötland', 1915); dens., Den heliga Birgittas uppenbarelser illustr. £ medeltidskonsten (Ord o. bild, 1915); P. Riant, Un prétendu porträit de S: te Brigitte de Suéde et de S:te Catherine,, sa fille (Bull. de la Soc. nat. des antiquaires de France1, 1882); A. Romdahl, Bilder af Albrecht Durer till Birgittas uppenbarelser (Nord. tidskrj, 1904); F. U. Wrangel, Den heliga Birgittas reliker i Courson-les-Carriéres (Ur arkivens gömmor, af W. Legran, 1912).

För birgittinordens historia hänvisas till T. Höjer, Studier i Vadstena klosters och birgittinordens historia intill midten af 1400-talet (1905) och där anförd litteratur (särskilt C. Silfverstolpe, Klosterfolket i Vadstena, 1—2, 1898, 99, och Vadstena klosters jordebok 1500, utg. af C. Silfverstolpe, Hist. handl., 16:1, 1897—98) samt samme förf:s Till kännedomen om Vadstena klosters ställning såsom religiös institution (Hist. studier tillägn. Harald Hjäme, 1908).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birgitta Birgersdotter, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18245, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Steffen.), hämtad 2018-12-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18245
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birgitta Birgersdotter, urn:sbl:18245, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Steffen.), hämtad 2018-12-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se