Meriter

Dahlbergh, Erik Jönsson, f. 10 okt. 1625 i Stockholm, d. 16 jan. 1703 därstädes. Föräldrar: landsbokhållaren Jöns Eriksson (Dahlberg) och Dorotea (Dordi) Matsdotter. Åtnjöt undervisning hos kyrkoherden i Simtuna Johannes Marci Simtelius 1630–31; gick i skola i Västerås 1631, i Uppsala 1632–34, i Norrköping 1635–36 och i Söderköping 1637–maj 1638; elev vid Nikolaus Detris skriv- och räkneskola i Hamburg 2 juli 1638–1 mars 1640. Skrivare hos generalkamreraren i Pommern Gert Rehnskiöld 1641; kammarskrivare vid pommerska staten maj 1646; kom i krigstjänst hos generalkvartermästaren Konrad von Mardefelt i Demmin 14 mars 1647; konduktör vid de pommerska fästningarna 2 juni 1647; agent under ministerresidenten Georg von Snoilsky i Frankfurt am Main sept. 1650; informator för baronerna Mårten och Henrik Cronstierna under studieresor i Tyskland och Italien 1653–56; generalkvartermästarelöjtnant vid huvudarmén i Polen 24 sept. 1656—30 aug. 1660; generaladjutant 1657; tjf. generalkvartermästare vid armén i Karl X:s första krig mot Danmark från 29 jan. 1658; erhöll en donation, som räntade 200 dlr smt, och löfte om adelskap 16 apr. 1658; tjf. generalkvartermästare i andra kriget mot Danmark från 11 aug. 1658; tillika kommendant på Kronborg sept. 1658–1660; överstelöjtnant vid Södermanlands regemente 1660; adlad 9 nov. 1660; bevistade riksdagarna 1660 (i Stockholm), 1664, 1675, 1682–83, 1686 och 1689 och var därunder bl. a. ledamot av utskott angående riksmarskvalet 1664 och av sekreta utskottet 1686 och 1689; reste i Holland, Frankrike och England 1667–68; kommendant i Malmö 14 juli 1669 (tillträdde 6 aug. 1669; erhöll, konfirmation 28 febr. 1670)–27 nov. 1674; generalkvartermästare med chefskap över fortifikationsstaten 9 sept. 1674; överste 19 sept. 1674; generalkvartermästare i fält från 1675; krigsråd 2 febr. 1677; kommendant i Kristianstad 6 nov. 1678 och i Landskrona 2 dec. 1679–4 okt. 1680; ledamot av kommissorialrätten angående tvisten mellan generalguvernören O. V. Königsmarck och staden Stralsund 13 sept. 1681 men synes icke ha deltagit i rättens arbete; generalmajor och landshövding i Jönköpings län 4 aug. 1687; friherre 24 dec. 1687; ledamot av kommissionen i Jönköpings och Kronobergs län angående allmogens besvär, särskilt över sekreteraren i Göta hovrätt J. Tellers utpressningar vid utskrivningar 1681–83 m. m. 6 sept. 1688, men befriades sedermera från uppdraget; ordförande i den av konungen av Danmark begärda gränskommissionen för reglering av gränsen mellan Härjedalen och Trondhjems län 20 juni 1690; generalfälttygmästare 5 nov. 1692; K. råd, generalguvernör i Bremen och, Verden samt greve 11 mars 1693; fältmarskalk 12 juli 1693; ledamot av kommissionen angående de lifländska lantrådens m. fl; s förgripelser 29 mars 1694; generalguvernör i Lifland och kansler för akademien i Dorpat (sedermera Pernau) med bibehållande av direktionen över fortifikationsstaten 16 jan. 1696; ledamot av kommissionen över pommerska myntväsendet 12 febr.–8 apr. 1698; erhöll avsked från generalguvernörsbefattningen 7 apr. 1702.

Gift 16 aug. 1666 på Stjärnholm, Nicolai församling, med Maria Eleonora Drakenhielm, f. 3 aug. 1650 i Stockholm, f 13 sept. 1680 i Landskrona, dotter till generaltullförvaltaren Vilhelm Böös, adlad Drakenhielm, och Elsa von Brandt.

Biografi

Det har antagits, att D:s fader, landsbokhållaren (landskamreraren) i Västmanland, Dalarna och Värmland Jöns Eriksson (Dahlberg) härstammat från någon bergsmans- eller bondesläkt i Västmanlands-Dala bergslag. Mödernesläkten var från Ångermanland och räknade bland sina medlemmar storbönder, underlagmän och präster. D:s föräldrar ägde och bebodde åtminstone tidvis skattehemmanet Hanevad vid Sagån i Simtuna i Västmanland. Vid tidpunkten för äldste sonen Eriks födelse vistades de i Stockholm, där fadern tidtals brukade uppehålla sig i tjänsteärenden. Redan, vid fyra års ålder förlorade D. eller Erik Jönsson, som han i regel kallas, sin fader. Modern bodde efter mannens död kvar i Hanevad och gifte där om sig med löjtnanten vid Västmanlands regemente Peder Gråå. Sex år efter fadern dog även modern. Den tioårige gossen vistades då hos sin styvfaders släktingar i Söderköping som elev i stadens pedagogi. Sin skolgång i hemlandet avslutade han vid tolv års ålder med den examen, som hölls i maj 1638 vid nämnda skola. Därefter begav han sig till Stockholm, varest farbrodern och förmyndaren Erik Eriksson (Svanfelt) bestämde, att den unge brorsonen skulle genomgå Nicolaus Detris skriv- och räkneskola i Hamburg, ett beslut, som genast sattes i verket.

Efter avslutad kurs i Hamburg tillträdde den femtonårige D. en anställning i Stettin som skrivare hos generalkamreraren i Pommern Gert Rehnskiöld och kvarstannade sex år (1641—47) i dennes tjänst. Rehnskiöld var en sträng men god husbonde, som menade väl med sin skyddsling. Han hade tidigt iakttagit dennes fallenhet för matematik och utomordentliga anlag för teckning. På grund härav rekommenderade han den unge kammarskrivaren hos översten och generalkvartermästaren i Pommern m. fl. provinser Konrad von Mardefelt i Demmin för att utbildas till fortifikationsofficer. Redan efter några månaders tjänstgöring blev D. 1647 utnämnd till konduktör vid de pommerska fästningarna men stannade blott tre år i denna befattning. Ett vackert minne av hans verksamhet i Pommern utgör en samling plan- och avritningar av pommerska, mecklenburgska, bremiska och holsteinska fästningar och skansar samt ritningar av belägringar och fältläger, som D. på Mardefelts order utförde 1648 och som efter egendomliga öden hamnat i fortifikationens arkiv (Ericsson och Vennberg, s. 179). På rekommendation av Rehnskiöld och Mardefelt anställdes han 1650 som agent i Frankfurt am Main för att biträda den svenske ministerresidenten Georg von Snoilsky vid indrivandet av den kontanta gottgörelse, som i westfaliska freden tillerkänts Sverige.

Frankfurt var vid denna tid ett av de förnämsta centra för den europeiska kulturen, och D. fick alltså ett utmärkt tillfälle att för skickliga lärare fullborda sina studier i matematik, fortifikation och perspektivlära, utveckla sina rika konstnärliga anlag, förkovra sina språkkunskaper och förbättra sina färdigheter i ridning, fäktning och musik. Bland hans lärare märkas arkitekten Georg Andreas Böckler och konstnären M. Merian d. y. Under samvaron med bildade och högt uppsatta personer förvärvade han även ett belevat umgängessätt. År 1653 fick D. följa Snoilsky till kröningsriksdagen i Regensburg och tillbragte efter ett kort besök i Sverige de närmaste åren på studieresor i Tyskland och Italien, nu i egenskap av mentor för tvenne unga baroner Cronstierna. Vid tyska och italienska mästarskolor och akademier utbildade han sig därunder vidare i civil och militär arkitektur samt teckning efter modeller och torde hava varit den förste infödde svensk, som verkligen tillägnat sig den italienska arkitekturen. Men ännu längre sträckte sig D:s reslust. Han ville se och studera orienten. Icke mindre än tre gånger var han på väg mot Jerusalem, men varje gång tvingades han av vidriga förhållanden att vända om utan att hava nått sin svärmiska längtans mål.

Mitt under sina lugna konstnärsstudier nåddes D. sommaren 1656 i Rom av brev från sin forne chef Mardefelt och fältmarskalken Arvid Wittenberg med uppmaning att lämna Italien och inställa sig vid svenska armén i Polen under löfte om rekommendationer hos konungen. Dagen före det stora tredagarsslaget vid Warschau inträffade D. (17 juli) i det svenska högkvarteret. Två månader därefter fick han konungens fullmakt att vara generalkvartermästarelöjtnant (överstelöjtnants rang) vid huvudarmén. Under det fälttåg, som begynte på nyåret 1657, tjänstgjorde han direkt under konungen och gjorde sig snart lika bemärkt för kunskaper och mod som för rådighet och förslagenhet. De sistnämnda egenskaperna framträdde särskilt under de gemensamma operationerna med den siebenbürgiske fursten Rákóczi och vid intagandet av fästningen Brest-Litowsk.

Sommaren 1657 flyttades huvudkrigsskådeplatsen från Polen. Särskilt de tvenne vinterfälttågen hade varit en hård men nyttig skola för Karl X Gustavs armé och för D., som därunder härdats för de lysande uppgifter, som väntade i danska kriget. Den 10 juli 1657 mönstrade konungen i Demmin den armé, som han ärnade föra mot Danmark. Med denna armé följde såväl generalkvartermästaren Gorries von Gorgas som generalkvartermästarelöjtnanten D. Tillsammans ledde de ingenjörsarbetena vid Fredriksoddes belägring. Vid den slutliga stormningen bidrog D. genom sitt modiga uppträdande i hög grad till Wrangels lysande framgång.

När de trupper samlades, som voro avsedda att utföra det dristiga företag, vi känna under benämningen »tåget över Bält», beordrades även D. att möta konungen, medan Gorgas fick kvarstanna i Holstein. Den 29 jan. 1658 inträffade Karl Gustav i den jutländska byn Heilse. Från denna dag var D. operationsarméns tjf. generalkvartermästare och som sådan direkt underställd konungen eller i dennes frånvaro Wrangel, arméns generallöjtnant. D:s första uppdrag gällde att undersöka isen vid Middelfart. Tidigt på morgonen den 30 var han efter en nattlig ritt på 95 kilometer tillbaka med rapport att isen bar på detta ställe. Emellertid passerade Karl Gustav samma dag Lilla Bält vid Brandsö och slog vid Iversnäs udde danskarnas på Fyen samlade styrka. Redan denna dags afton avsändes D. under betäckning av ett kompani Östgöta ryttare att fortsätta isundersökningarna för arméns planerade övergång till Själland. Tisdagen den 2 febr. verkställde han, biträdd av fyrtio utvalda ryttare, sin berömda isrekognoscering mellan Langeland och Laaland av det här tretton kilometer breda Stora Bält och avgav på aftonen den 4 rapport härom till konungen i Dalums kloster nära Odense. Den 6 överskredo konungen och kavalleriet Stora Bält med D. som vägvisare.

D:s rapport hade varit avgörande för Karl Gustavs beslut. De undersökningar av isens beskaffenhet mellan Nyborg och Korsör, som under tiden utförts på uppdrag av Wrangel, hade givit till resultat, att en övergång där vore alltför riskabel. Ingendera av de utskickade officerspatrullerna hade lyckats framtränga till Själland. D. var den förste, som med sina ryttare hade gått över Stora Bält. Ensam och mot Wrangels bestämda avrådan vågade han tillstyrka genomförandet av konungens plan att över isarna uppnå Köpenhamn. Tre veckor därefter slöts freden i Roskilde, sedan den lilla svenska hären över de danska öarna framryckt de tjugu mil, som skilde den från Danmarks nästan värnlösa huvudstad. Den utslagsgivande betydelse, som tillerkänts D:s insatser i dessa skickelsedigra händelser, har bestritts. De skäl, som förebragts, verka dock ej övertygande, utan den traditionella uppfattningen torde alltjämt bevara sin giltighet.

När Karl Gustavs beslut att bryta Roskildefreden på sommaren 1658 mognat, var D. en av de första, konungen invigde i sina planer. Han avsändes att i hemlighet utforska beskaffenheten av Köpenhamns befästningar. Den 11 aug. samma år stod åter en svensk här framför stadens vallar. På grund av sin kännedom om befästningarnas förfallna tillstånd föreslog D. mot Wrangels och de flesta generalernas mening omedelbar stormning, men denna gång följde konungen icke sin tjf. generalkvartermästares i fält råd. Den därpå följande belägringen öppnades under D:s tekniska ledning. Samtidigt övertog han belägringsarbetena vid Kronborg, tills denna fästning 6 sept. föll i Wrangels händer. D. blev därefter kommendant på Kronborg och ledde i denna egenskap fästningens strid vid den holländska flottans genombrott i Öresund. Efter denna ödesdigra tilldragelse drogs belägringsarmén vid Köpenhamn tillbaka till byn Bröndshöj, varest under D:s ledning ett befäst läger uppväxte. Det misslyckade stormningsförsöket mot den danska huvudstaden, som omsider följde natten till 11 febr. 1659, medförde för D. nya arbetsuppgifter, huvudsakligen på Kronborg. Här mottog han också underrättelsen om konungens 13 febr. 1660 timade död. Freden i Köpenhamn samma år hade till följd indragandet av ett stort antal officersbeställningar i svenska armén, däribland D:s. Han umgicks därefter någon tid med tanken att gå i utländsk tjänst och erhöll också ett sådant anbud från — danske konungen, vilket dock avslogs. Ett brev från Karl XI:s förmyndarregering till »avdankningskommissarierna» föranledde i stället D:s utnämning till överstelöjtnant vid Södermanlands regemente. Denna befordran har ansetts icke motsvara D:s förtjänster. Man har trott sig kunna göra gällande, att den högaristokratiska förmyndarregeringen icke varit tillräckligt angelägen att tillvarataga hans eminenta militära förmåga, och även D. själv synes med tiden ha blivit mindre nöjd med sin lott. Å andra sidan har det framhållits, att befordringsmöjligheterna inom den på fredsfot ställda armén voro små och att därför icke någon annan förklaringsgrund till D:s tröga avancemang behöver uppletas (Steckzén).

Obetingad uppmuntran synas i varje fall D:s konstnärliga intressen ha rönt, ej minst från rikskansleren Magnus Gabriel Dela Gardies sida. Den 28 mars 1661 fick han privilegium på utgivandet av ett planerat stort topografiskt arbete över Sverige, det berömda verket »Suecia antiqua et hodierna» — illustrerat med kopparstick efter av D. utförda teckningar. Samtidigt erhöll Uppsalaprofessorn Johannes Loccenius i uppdrag att avfatta en beskrivande text på latin. Efter detta fortsatte D. med större flit under sina många resor i Sverige på 1660-talet att avteckna märkliga städer, kyrkor, slott och herrgårdar m. m., börjande med Stockholm och landskapen Uppland och Södermanland. Jämte den topografiska bildserien hade D. skapat även en historisk dylik av stor betydelse. Redan under Karl Gustavs fälttåg hade han nämligen, därtill uppmuntrad av konungen, börjat avbilda viktigare händelser och så grundlagt en teckningssamling, vilken utökats med ritningar, som han själv senare utfört eller övertagit från andra fortifikationsofficerare. Denna samling inlöstes enligt K. brev 5 juni 1663 av staten för att framdeles användas som illustrationsmaterial för en ifrågasatt Karl Gustavs historia. Sedan förmyndarregeringen beviljat respengar, företog D. sommaren 1667 en resa över Holland till Paris med ändamål att skaffa skickliga kopparstickare för reproduktionen av sina då färdiga teckningar såväl till Karl X Gustavs historia som till Suecia. De mest betydande av de gravörer, som anlitades, voro Jean Lepautre, Adam Perelle och Jean Marot. Bilderna till historien ansågos böra komma i första rummet. Ett år stannade D. i Ludvig XIV:s huvudstad. På hemvägen besökte han även England. Där blev han till sin stora överraskning av Karl II erbjuden anställning som ingenjörofficer i dennes tjänst. Efter hemkomsten ledde D. graveringsarbetet i Paris per korrespondens med sitt ombud där Samuel Agriconius (Åkerhielm).

Sedan D. 1674 utnämnts till generalkvartermästare, avstannade arbetet på Sueciaverket nästan fullständigt under de närmaste tio åren. Kriget och efter dettas slut det rastlösa arbetet med organisationen av fortifikationsstaten och ombyggandet av rikets många förfallna fästningar togo generalkvartermästarens alla krafter i anspråk. När arbetsbördan omsider lättade, kunde han åter upptaga sin käraste sysselsättning, tecknandet. Den 17 juli 1684 fattade K. M:t det i Sueciaverkets historia viktiga beslutet att själv förlägga och utgiva verket. Från denna tid kommo till Sverige inkallade huvudsakligen holländska gravörer till användning. En av dem, Padt-Brügge, anställdes 1686 på fortifikationens stat som kopparstickare »till svenska topografiens», dvs. Suecias, »förfärdigande». Andra holländska kopparstickare voro Willem Swidde och Johan van den Aveelen. Den sistnämnde var två gånger uppförd på fortifikationens stat, sista gången efter Sueciaverkets utgivande. D. utförde icke själv alla teckningarna. Bland sina fortifikationsofficerare fann han de senare åren villiga och dugliga medarbetare i kaptenerna Schmoll, Gerdes och Ehrenschantz samt löjtnanterna Läw och Möller. Direkta lärjungar av D. i teckningskonsten voro löjtnanten Johan Lithen och den utmärkte perspektivikern, ingenjörofficeren, drabanten och slutligen översten Kornelius Loos.

Med beskrivningen till Suecia arbetade efter Loccenius' död den lärde sekreteraren Klas Arrhenius-Örnhiälm samt professorerna Petrus Lagerlöf i Uppsala och Olof Hermelin i Dorpat, biträdda av amanuenser. Som redogörare tjänstgjorde bl. a. ingenjören i fortifikationskontoret och arkitekten Mathias Spihler samt fortifikationskamreraren Jöran Blåman. Småningom växte Sueciaföretaget ut nästan till ett ämbetsverk. År 1700 meddelade D., att teckningarna till tre delar voro färdiga och att allt hängde på kopparstickaren och auktor. Några år på 1690-talet hade 2,000 dlr smt varit anslagna till Suecia, varjämte kopparstickaren avlönades av fortifikationsmedel. D. själv hade — enligt sin egen utsago — »icke så mycket som ett halvt öre» för all sin möda. Efter Swiddes död tog van den Aveelen vid som kopparstickare och graverade ej mindre än 144 blad. I sjutton år arbetade han härmed, understödd sedan 1708 av sekreteraren Elias Brenner, som av K. M:t fått i uppdrag att övervaka arbetet. Dessa män bragte planschverket till fullbordan. D. fick sålunda själv ej se sitt stora verk offentliggjort. Den planerade texten utkom aldrig. Planscherna åter utgåvos första gången 1716 och ha sedan upplevat flera upplagor. Den senaste trycktes 1920–24 på Wahlström & Widstrands förlag och innehåller jämväl en översikt över verkets historia av utgivaren E. Vennberg.

Idén till sitt stora topografiska arbete hade D. fått redan i Frankfurt genom sina förbindelser med Merian. Avsikten med verket var att göra Sverige mera känt i Europa, eller uttryckt med hans egna ord: »att illustrera fäderneslandet och visa, att bortom bergen bor ock folk». Verket är utan jämförelse det mest betydande i sitt slag, som någonsin utgivits i Sverige. Det innehåller mer än 350 avbildningar från de nuvarande svenska landskapen och Finland.

Snabbare än »Suecia»-verket nådde bilderna till Karl X Gustavs historia offentlighet. De användes nämligen som illustrationsmaterial till Samuel von Pufendorfs Karl X Gustavs historia, som utkom i Nürnberg 1696. Bilderna i detta arbete äro till antalet 130. Av dem äro 48 signerade av D., men troligen äro flera av hans hand. Därjämte har han utfört en mängd teckningar till Karl XI:s och några till Karl XII:s historia, vilka finnas bevarade men med få undantag aldrig blivit offentliggjorda. Slutligen må i anslutning till redogörelsen för D:s konstnärliga verksamhet nämnas, att han ledde och troligen tagit initiativet till Olof Hoffmans arbete med avmålandet av troféer, fanor och standar.

Som tecknare intager D. en rangplats. Särskilt är perspektivet utmärkt och linjeföringen skicklig, men han ådagalade även vid laveringen en god uppfattning av skuggors och dagrars valörer. Detaljerna äro utarbetade med stor omsorg.

Icke blott som tecknare har D. med framgång arbetat vid sidan av sitt egentliga yrke. Under sin vistelse i Italien hade han i likhet med Jean de la Vallée och Nikodemus Tessin d. ä. rönt starkt inflytande av arkitekten Andrea Palladio. Som civilarkitekt skulle han visserligen icke nå samma berömmelse som dessa sina landsmän, men hans insatser äro likväl betydande. På 1660-talet blev han under sina många teckningsresor ofta anlitad i byggnadsfrågor av de högadliga ägarna till de gårdar, han besökte. Som herrgårdsarkitekt har D. i synnerhet dokumenterat sig vid uppförandet av Gustav Sparres Sävstaholm och Gustav Banérs Tuna. Dessutom utförde han ritningarna till det Kaggska gravkoret vid Flöda kyrka och det Soopska vid Askersunds landsförsamlings kyrka, till vars torn och tak han även varit arkitekt. Senare (1685) ritade och byggde han med hjälp av Spihler sitt eget gravkor vid Turinge kyrka. Sedan han 1687 blivit landshövding i Jönköping, uppgjorde han ritningar till rådhuset i denna stad, till skolhus och till det vackra västra kapellet på slottsförsamlingens kyrkogård. Vid samma tid lämnade han på begäran ritningar till kyrka i Karlshamn, vars stadsplan han förut uppgjort. Han utförde även (1687) normalritningar till boställshus för indelta arméns befäl, utgående från de enkla svenska allmogehemmen som förebild. Som framstående stadsplanearkitekt har D. dokumenterat sig framför allt genom sin medverkan vid utarbetandet av Karlskrona stadsplan, där möjligheterna att skapa planteringar och att ordna monumentala byggnader omkring torget skickligt tillvaratogos. Han biträdde också Tessin vid uppgörandet av ritningarna till dessa.

D. verkade också som civilingenjör. Redan under sin överstelöjtnantstid på Södermanlands regemente kommenderades han med en bataljon av regementet och uppbådad allmoge, att upprensa »Tälge grav» för att hindra skadegörelse vid den starka vårfloden 1661. Senare (1689) fick han utföra undersökningar rörande möjligheten att ordna en flottled i Nissan, en plan, som dock då liksom även senare befanns omöjlig att verkställa med äldre tiders vattenbyggnadsteknik. Vidare må erinras om hans insats vid samma tidpunkt för anläggandet av ett gevärsfaktori i Huskvarna med utnyttjande av vattenfallen där.

Jämväl som kartograf var D. framstående. Redan under Karl X Gustavs krig ritade han tvenne utmärkta operationskartor, en över Polen och en över Danmark. Kartan över det samtida Sverige i Suecia visar betydande framsteg från Bureus' 1626 författade karta över Sverige. Genom ett K. brev 1695 fick D. tillstånd att i lantmäterikontoret låna generalkartorna över provinserna. Av dessa sammanställde han en volym om ett trettiotal kartor, vilka med en dedikation 1698 överlämnades till Karl XII (nu i krigsarkivet).

År 1669 hade det ifrågasatts, att D. skulle rycka in i fortifikationens ledning som biträde åt den åldrande generalkvartermästaren Johan Wärnschöld. Men han var själv föga tilltalad av en dylik mellanställning, och han återbördades i stället till sitt ursprungliga vapen på så sätt, att han (1669) som kommendant i Malmö fick övertaga ledningen av befästningsarbetena i Skåne med en självständighet, vilken han sedan med en viss ömtålighet värnade. Efter den gamle generalkvartermästarens död 1674 tillföll chefskapet först en äldre medtävlare, men denne kallades snart till andra värv, och D. inträdde då på hösten 1674 som chef. Han tog genast med sin sällsynta yrkesskicklighet, sin energi och sin initiativlust itu med arbetet och lyckades hastigt skaffa sitt vapen en vida självständigare ställning i krigskollegiet och den militära förvaltningen, än det tidigare ägt. Fortifikationsvapnets begynnande emancipation kunde tack vare D:s smidighet och skicklighet genomföras utan friktioner med krigskollegiet, som tills vidare behöll ett högsta överinseende över hans ämbetsförvaltning. Däremot stördes samarbetet genom segslitna rangtvister med de civila krigsråden, som vägrade att taga säte efter D. i kollegiet trots dennes överstevärdighet.

Bakgrunden till D:s framgångar i de organisatoriska frågorna utgöres av nödvändigheten att spänna krafterna för det danska kriget. Redan på grund av sin fullmakt var han självskriven som generalkvartermästare i fält. Utan att svikta bar han de bördor, som pålades honom under det svåra kriget. Hans arbetsfält var hela riket, men hans huvudsakliga verksamhet var förlagd till armén, i Skåne. Sitt viktigaste uppdrag utförde han på sommaren 1676, då han tillsammans med riksrådet Johan Gyllenstierna ordnade de från norra Sverige och Finland anryckande reservernas marsch genom Småland och deras samling vid Hamneda, som, säger en författare, skedde »med samma punktlighet som vid en nutida mobilisering». Med dessa truppers hjälp vann Karl XI segern vid Lund. I slaget deltog D. vid konungens sida med stor utmärkelse liksom senare vid återtagandet av Kristianstad, varest han därefter en tid tjänstgjorde som kommendant.

Kort efter freden i Lund 26 sept. 1679 tog Karl XI avsked av sina trupper på Ylles hed nära Landskrona. Regementena hemförlovades, och även fortifikationsfältstaten upplöstes. I det rastlösa organisationsarbete, som efter freden vidtog, framträder D. som en förgrundsgestalt. Hans uppgifter voro ordnandet av rikets fasta försvar och fortifikationsstatens omorganisation. D:s närmaste åtgärder gällde återuppbyggandet av de genom förmyndarregeringens försumlighet och krigets framfart förfallna fästningarna. Dessa arbetens storlek kan man föreställa sig, när man vet, att de drogo en sammanlagd kostnad av mer än 8,000,000 dlr smt, trots att den strängaste sparsamhet iakttogs. Men så funnos också vid 1600-talets slut över hundra fästningar, fästen, slott och skansar inom rikets gränser. De mest betydande arbetena utfördes vid Göteborg, Wismar, Narva och Riga, vilka fästningar ombyggdes, samt Karlskrona, som nybyggdes. Även Bohus, Marstrand, Malmö, Kalmar, Reval, Stralsund och Stettin m. fl. om- och tillbyggdes. D. behövde för att kunna utföra alla dessa arbeten ökad befogenhet och rörelsefrihet, och han fick dem. Den 19 mars 1681 drog Karl XI den slutliga konsekvensen av den föregående utvecklingen, i det han resolverade, att D. som fortifikationens chef skulle dependera omedelbart av konungen, dvs. ej vara underordnad krigskollegiet. Fästningsbyggnaderna befordrades även därigenom, att D. åtnjöt Karl XI:s odelade förtroende. Endast i fråga om de anslagna medlens fördelning rådde stundom delade meningar. Konungen ivrade för sjöfästningamas snara fullbordan, medan D. framhöll vikten av det fasta försvarets stärkande i Östersjöprovinserna. Tidigare och klarare än många andra såg han nämligen det annalkande ovädret från öster.

Till de flesta av de fästningar, som om- eller tillbyggdes, liksom till Karlskronas befästningar, uppgjordes ritningarna under D:s personliga ledning. Hans främsta »desseiner» äro de till Karlskrona (1683) och Göteborg (1690). I början tillämpade han i sina konstruktioner det allenarådande bastionssystemet, sådant det framträdde hos de stora samtida fästningsingenjörerna Coehoorn i Holland och Vauban i Frankrike. Men småningom övergick han till friare former i syfte att åt försvarsartilleriet bereda större användning och skydd genom att uppställa det i försvarskasematter. De Dahlberghska torn- och donjonbyggnaderna studerades av den franske militärskriftställaren Montalembert under en resa i Sverige 1758 och gåvo honom idén till en ny fästningstyp efter det s. k. kaponjärsystemet, vars upphovsman Montalembert anses hava varit. De ännu bevarade tornen Göta Lejon och Kronan invid Göteborg samt donjonen Drottningsskärs kastell vid huvudinloppet till Karlskrona, konstruerade och byggda av D., hava alltså tjänat som förebilder till den befästningskonst, som efter Napoleonstiden allmänt tillämpades i Europa. Utan överdrift kan därför sägas, att det Dahlberghska skedet är det ärofullaste i svenska fästningsbyggnadskonstens historia.

Då D. tillträdde chefskapet över fortifikationsstaten, var denna en oansenlig och obemärkt kår med omkring femtio medlemmar, av vilka blott femton i det egentliga Sverige. Endast dessa senare lydde direkt under generalkvartermästaren. Fortifikationsstaterna i Östersjöprovinserna och de tyska besittningarna voro underordnade generalguvernörerna. Den personalstat, som upptogs i »1696 års fasta riksstat», räknade 376 personer, därav 98 officerare. Då hade alla fortifikationsstaterna sedan 1683 varit sammanslagna under D:s omedelbara befäl. Men även kvalitativt fortskred utvecklingen jämsides med personalökningen. D. insåg till fullo, att goda kunskaper voro det första villkoret för officerskårens duglighet och anseende. Han inrättade därför genom anställandet av skickliga lärare, informationskaptener, desseinörer etc, vid fortifikationskontoret (1683) ett informationsverk, som blev den första och länge den enda högre militära läroanstalten i Sverige. De unga officerarnas och volontärernas bildningssträvanden understöddes för övrigt med råd och anvisningar och med stipendier för utrikes studieresor. Där särskilt goda anlag röjdes, tog generalkvartermästaren i enskilda fall dem »under sin egen hand». Av flera skäl hade han anledning till missnöje med de utlänningar, de flesta av tysk härkomst, som vunnit anställning vid kåren, och sökte bliva dem kvitt. Endast med svenskfödda män ville han rekrytera sin officerskår. För denna strävan visade K. M:t förståelse och befallde (1691), att helst endast svenskar borde anställas vid fortifikationsstaten.

På K. M:ts uppdrag utarbetade D. en ny fortifikationsordning, som fastställdes 1695 och som i likhet med det mesta av vad D. uträttat fick bestående värde. Den förblev gällande för tjänstgöringen i mer än hundra år, eller så länge den gamla fortifikationsstaten ägde bestånd, och har aldrig blivit upphävd. Energiskt och målmedvetet genomförde D. sitt organisationsarbete och var i synnerhet i början av sitt chefskap mycket fordrande. Uppfostrad i försakelse och strängt arbete var han emellertid själv det bästa föredöme. Han förstod som endast få att hos sina underlydande framkalla arbetsglädje och pliktkänsla. Den av D. fostrade ingenjörofficerskår, som följde Karl XII i fält, var måhända sin tids förnämsta. Sitt generalkvartermästareämbete bibehöll D. ändå till sin död, även sedan han erhållit avsked från de övriga höga förtroendeplatser, han vid sidan därav beklätt.

I sin ålders höst kallades D., efter att redan förut ha tagits i anspråk för den civila administrationen såsom landshövding i Jönköpings län, av konungen till de högsta administrativa poster i riket, till generalguvernör först i Bremen-Verden och kort därpå (1696), hälsad av befolkningens glada förhoppningar, i Sveriges rikaste provins, Lifland. Där sökte han arbeta i en försonande anda, mildra reduktionens verkningar och förbättra de olyckliga livegna böndernas ställning. Tack vare D:s vaksamhet räddades Riga vid konung Augusts av Sachsen-Polen lömska överfall 1700. Genom långt i förväg vidtagna åtgärder bidrog han också till det lyckosamma utförandet av den djärva Dünaövergången följande år. Den kraft och energi, han ådagalade vid Rigas försvar, torde få anses vara sällsynta hos en man vid hans ålder. På alla de höga förtroendeposter, där han ställts, hade han visat prov på stor förmåga som organisatör och administratör. Att han var medveten om sin överlägsenhet är icke att betvivla, men han kände även sin begränsning. Så undanbad han sig (12 nov. 1696) i blygsamma men bestämda ordalag det hedrande uppdraget att vara medlare vid de fredsunderhandlingar, söm följande år ledde till freden i Rijswijk: Han var, förklarade han icke någon diplomat utan blott en simpel soldat och ingenting annat. Betecknande för hans karaktär äro även slutorden i hans avskedsansökan till Karl XII 1701: »Jag begär varken förläning, gåva eller underhåll. Jag anhåller endast att få vila min uttröttade kropp och att ostörd få vända mina tankar till Gud, min Frälsare.»

D:s familjeliv var, såvitt man kan döma, lyckligt. Djupa sorger fördystrade dock de senare åren av hans liv. Efter fjorton års äktenskap dog hustrun (1680) i Landskrona. Den äldste, förhoppningsfulle sonen, Vilhelm, avled blott tjugutvå år gammal. År 1697 förlorade D. också den ende då kvarlevande sonen, Karl Gustav, och kort därefter yngsta dottern. Sonen Erik och en dotter, hade avlidit i späd ålder. Endast de två äldsta, gifta döttrarna överlevde fadern. På sin sätesgård Skenäs i Västra Vingåker hade D. haft sitt första hem, men efter svärfaderns död flyttade han med sina barn på hösten 1681 till dennes gård Ströppsta i Turinge. Efter de sista, stora familjesorgerna blev arbetet den gamles enda egentliga intresse. Några lediga dagar, särskilt vid julen, brukade han dock gärna tillbringa i familjekretsen på det kära Ströppsta. En annan egendom, som innehades av honom, var Siggesta på Värmdön. D. var uppfostrad i torftighet, och hans ekonomiska villkor förblevo större delen av hans liv ringa och även efter uppstigandet till samhällets höjder blygsamma. Han var en oegennyttig och redbar man.

Karl XI har karakteriserat D. såsom en man, som »består av sig själv». Mer än många andra stormaktstidens framstående män hade han den egna förtjänsten att tacka för framgången. Vid de avgörande tillfällena i sitt liv stod han ensam och hade endast det egna omdömet att lita till. Detta ingav honom en stark självkänsla men medförde också den måtta och besinning i ord och handling, som voro utmärkande för honom. Vid firandet av trehundraårsminnet av D:s födelse blev han kallad ett »hävdernas solskensbarn». En ädel och harmonisk människa var han, som tålt historiens fulla ljus. Grunddraget i hans karaktär var djupt religiöst allvar, men i det enskilda, förtroliga umgänget framträdde hans naturliga glättighet och humor. Hans liv var i ungdomen försakelse, i mannaåldern bragd, i de sena åren arbete och möda med fosterlandets välfärd och ära som mål.

Författare

Ernst Ericsson.

Arkivuppgifter

D. samlade under hela sitt liv ivrigt brev, koncept och andra handlingar av såväl mera enskild som offentlig natur. Huvuddepån för dessa samlingar var Ströppsta. Efter hans frånfälle framtvungos ganska omfattande leveranser av offentliga handlingar till riksarkivet och fortifikationen. Återstoden gick oblida öden till mötes, men betydande rester av de vanvårdade skatterna ha dock på olika vägar räddats till offentliga samlingar, främst riksarkivet samt krigsarkivet, K. biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek m. fl. I dessa institutioner finnas ock brev från D. till olika personer. Betydande samlingar av Dahlberghska papper innehades på sin tid av den bekante M. J. Crusenstolpe (se denne). Av dessa såldes en del till riksarkivet 1858. Andra ha kommit till Eriksberg. På Skenäs förvaras alltjämt handlingar rörande egendomen från D:s tid. En mindre, del av hans papper ha genom arv kommit till det Oxenstiernska fideikommisset Värnberg. Uppsala universitetsbibliotek äger jämväl ett fragment av D: s arkiv, som införlivats med Cronstedtska samlingen, antagligen genom arv från hans måg assessor Samuel Adlerberg. Ritningar och kartor i fortifikationens arkiv och krigsarkivet.

Tryckta arbeten

Suecia antiqua et hodierna. P. 1—3. U. o. o. å. [Paris, Sthm 1667—1716; (reg, Sthm 1720?).] Fol. 150, 76, 127 pl.+reg. 4: o 13s.[Av den av P. Lagerlöf (och O. Hermelin) härtill utarbetade texten trycktes åren 1696—1701 ett parti (fol. 112 s.) men utgavs aldrig; den tidigare av C. Örnhjelm författade beskrivningen: 'Descriptio regni Sveciae' är tryckt av C. Net-telbla i Greinir or peim gaumlu saugum, laugum og iprotter, Fl. 3, Sthm 1765, s. 173—296.] Ny uppl. P. 1—3 [Sthm 1856.] Tv.-fol. 150, 76, 127 pl. Ett särskilt 'Index figurarum senearum ad Sueciam antiquam et hodiernam perti-nentium' utk. Sthm 1837. 4: o 13 s. — Facsimileupplagor: Suecia antiqua et hodierna. [Med text av C.F.Lindström:] Beskrifning öfver städer, egendomar, minnesmärken, m. m. upptagne uti E. Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna. P. 1—3. Sthm 1856. Tv.-fol. (4), 92 s, 150, 74, 112 pl. (Till denna uppl. utgavs även s. å. ett supplement: Prospecter af åtskillige märkvärdige byggnader... uti Skåne... år 1680 af tagne ... af ingenieur-capitain Burman... Tv.-fol. 14 s, 25 pl.) — Suecia antiqua et hodierna [utförd i litografi af P. H. Mandel]. [Tit.-bl. till texten:] Kortfattad text till afbildningarne uti E. Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna. Sthm 1865—66. Tv.-fol. 57 s., 147, 78, 135 pl. (En restupplaga med nytryckt text utg. 1869.) — Erici Dahlbergii Suecia antiqua & hodierna. Opus celeberrimum dirigente Hans Hildebrand ... denuo ediderunt Wahlstroem & Widstrand... Sthm 1898—1900. Tv.-fol. (5), 84, (9) s, 150, 76, 127 pl. [Som särtr. härur utgavs: Holmia antiqua & hodierna. Stockholm och dess omgifningar, ur Svecia antiqua & hodierna. Sthm 1899. Tv.-fol. 61 pl.] — Svecia antiqua et hodierna. Sverige i forntid och nutid. Nationaluppl. med kort beskrifvande text af Aron Rydfors. Sthm 1910. St. 4: o (4), 303, (9)-s., 2 pl. Ny uppl. Sthm 1924. 4: o (3),' 303, (7) s.-, 2 pl. — Svecia antiqua et hodierna. [Utg. med en översikt av Sveciaverkets historia av Erik Vennberg.] Sthm [1920—]1924. Tv.-fol. (4), 150, 76, 127 pl, (1), 150 s. — Teckningar till Carl X Gustafs historia (i Sam Pufendorf, De rebus a Carolo Gustavo Svecise rege gestis commentariorum libri septem, Nürnberg 1696 och senare uppl, nytt tryck av orig.-uppl. Nürnberg 1729, på tyska och på franska Nürnberg 1697, samt i svensk övers. Sthm 1913—15). — En kort och sanfärdig berättelse öfwer grefwe Eric Dahlbergs lefwerneslopp, wandring och fortgång i denna werlden; ifrån dess späda ungdom till denna stunden, den 24 maij a: o 1694... (Det sw. bibliotheket, utg. af C. C. Gjörwell, D. 1, Sthm 1757, s. 80—99; på tyska i A. L. Schlözer, Schwed. Biographie, Bd 1, Altona & Lübeck 1760, s. 524—540). — General-qwartermästaren ... gr. Dalbergs bref och relation om slaget wid Lund, til fältmarskalken baron Gustaf Baner: framkommit in januar. 1675 (Handl. til. kon. Carl XI: tes historia, utg. af S. Loenbom, Saml. 1, Sthm 1763, s. 92—108). — Batailles de Charles X Gustave, roi de Suéde. Gravées d'aprés les desseins du comte de Dahlberg et les tableaux de Loembke, et publ. par A. F. Skjöldebrand. Sthm 1806. Tv.-fol. Tit.-bl. 4-12 pl. — Kongl. rådets, generalguvernörens, fältmarskalkens m. m. grefve Erik Dahlbergs egenhändigt författade dag-bok. [Utg. af Sv. Lundblad.] Sthm 1823. III, 330 s. — General-qvartermästaren E. Dahlbergs memorial till Kongl. Maj: t om rikets fästningsverk; dat. den 24 nov. 1679 (Handl. rör. Skandinaviens historia, D. 35, Sthm 1854, s. 447—453; K. M:'ts resolution. därå, av 28 nov. 1679, ibid, s. 453—458). — Allerunderdånigst memorial till Hans Kongl. Maij: tt angående Landzcronas nya desseing och fortification [1680] (ibid, s. 459—463). — Erik Dahlbergs dagbok (1625— 1699). För första gången fullständigt efter de... bevarade originalmanuskripten utg. med inledning af Herm. Lundström. Upps. 1912. St. 8: o XXIV, 286, XLI s, 1 portr, 9 pl. [Även utg. i fransk övers.:] Notes autographes du comte Erik Dahlbergh (1625—1699). Publ.... par Herm. Lundström. Upps. 1913. St. 8: o XLI I, 286, XXXVII, (2) s, 1 portr. (Inledningen särsk. utg. såsom: Apercu de la vie du comte Erik Dahlbergh, de Herm. Lundström. Upps. 1913. St. 8: o 32 s, 1 portr.) — Erik Dahlbergs bataljplaner till Karl XI :s och Karl XII:s historia. Med förklarande text av B. Steckzén & N. Wimarson. Sthm 1922. Tv.-fol. 23 textbl, 39 pl. — De svenska härarnas marschruter under 'Karl X Gustavs fälttåg. Erik Dahlberghs diarium 1655— 1660 ¦ (Meddelanden fr. K. krigsarkivet, 3, Sthm 1923, s. 65—158). — En Stockholmsbeskrivning av Erik Dahlberg från omkring år 1662, utg. av G. Bolin & E. Vennberg (Samf. S:t Eriks årsbok, 1925, s. 1—36). [Inneh. delsen översättn. till nutida svenska av D: s tyska manuskript, dels (som bilaga) D: s tyska orig.-text och Joh. Loccenii latinska beskrivning över Stockholm med anmärkningar av D:s hand.] — Därjämte officiella aktstycken, plakat o. d.; särskilt kan erinras om, att innehållet, väsentligen väl även formuleringen i den år 1695 utfärdade nya fortifikationsordningen härrör,från D. —- Enstaka brev av D. finnas tryckta i G. de Lamberty, Mémoires pour servir å 1'histoire du 18: e siécle, T. 1 (1724), Handl. rör. Skandinaviens historia, D. 6 (1818), Personhist. tidskr., Årg. 10 (1908; den äldsta skrivelsen av D:s hand i riksarkivet), o. flerst.

Källor och litteratur

Erik Dahlberghs dagbok (1625—1/699), utg. af H. Lundström (1912); E. Ericsson & E. Vennberg, Erik Dahlbergh, hans levnad och verksamhet (192.4); S. Karling, Trädgårdskonstens historia i Sverige intill Le Nôtrestilens genombrott (1931)^[1];G. E. Klemming, Ur en antecknares samlingar (1880—82); dens.. Ur en samlares anteckningar (1883—86); L. W:son Munthe, Kungl. fortifikationens historia, 3:1—2 (1906—11); W. Nisser, Bataljmålningarna i Carl X Gustafs.och Carl XI: s gallerier på Drottningholm (1929); I.Simonsson, Erik Dahlbergs arkiv (Meddelanden fr. Sv. riksarkivet, N. F., 1:6, 1924); B. Steckzén, Krigskollegii historia, 1 (1930); E. Vennberg, Sveciaverkets historia (i den av V. utgivna upplagan av Svecia antiqua et hodierna, 1924); N. Östman, Förteckning över Stockholmsbilder, 3 (Samf. S: t Eriks årsbok, 1919—20). — Se i övrigt: R. Björkman, Jönköpings historia,.2—4 (1918 —21),; J. Bromé, Karlskrona stads historia, 1 (1930); H. Rosengren, Karls- hamns historia, 1 (1918).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik J Dahlbergh, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15793, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Ericsson.), hämtad 2024-11-07.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15793
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik J Dahlbergh, urn:sbl:15793, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ernst Ericsson.), hämtad 2024-11-07.