Meriter

2 Herlenius, August, son till H 1, f 22 dec 1861 i Nor (Värml), d 28 febr 1930 i Sthlm (Engelbr). Mogenhetsex i Karlstad 80, off:ex 81, underlöjtn vid Göta art:reg 30 dec 81, ex från art- o ingenjörshögsk 87, e elev vid KTH:s avd för bergsmekanik 88—89, löjtn 1 febr 89, kontrollofficer vid Finspång 89, vid Bofors 90—93, disp för Storfors bruksab 94—10, kapten 28 sept 95, led av Värmlands läns landsting från 95, kabinettskammarh 08, egendomsdisp vid Uddeholms ab 11—14, verkst dir vid Uddeholms ab o därtill hörande bolag 14—28, Jernkontorets ordf 28—30, verkst dir där 29—30. — Ordf i styr för Gruve ab Långban 96—28, för ab Träkol 96—28, revisor o senare ordf i styr för ab Karlstads mek verkstad 00—30, verkst dir för Tuolluvara gruvab 01—30 (ordf i styr 11—30), led av Vattenfallsstyr 08—30, av styr för Sveriges industriförb 10—15, verkst dir för Nordmark—Klarälvens järnvägsab 11 —28, för Karlstad—Munkfors järnvägsab 14 —22 (ordf i styr där 14—20), led av styr för Järnbruksförb 14—30 (v ordf där 17— 24, ordf 25—30), för Sv trävaruexportfören 15—30, ordf där 17—30, verkst dir för Karlstad-Skoghalls järnvägsab 18—22, led av Järnvägsrådet 18—30, av styr för Gbgs bank 28—30.

G 19 nov 89 i Karlstad (enl Garnisonsförs i Gbg vb) m Alice Lilliehöök, f 1 aug 64 i Eskilsäter (Värml), d 21 maj 39 i Sthlm (Osc), dtr till översten Axel Fredrik L o Hilda Christina Evers.

Biografi

H:s militära utbildning kompletterades av studier vid Tekniska högskolans avdelning för bergsmekanik 1888—89; hans tjänstgöring som kontrollofficer ökade hans förtrogenhet med tekniska problem. Som löjtnant utsågs H till faderns efterträdare som disponent i Storfors (»kaptenen» kallades han där sedan 1895 av de anställda); han tillträdde befattningen 1 januari 1894. Företagets skuldbörda uppgick då till över 3 miljoner, och beroendet av förlagsmännen var stort. H införde genast behövlig sträng kontroll över penningmedlen, men främst behövdes det en ny uppläggning av företagets produktion för att bringa det på fötter. Den nya tillverkning som valdes var stålrör, som spelade en ökande roll i tidens industri. Patent på Stiefels amerikanska metod för tillverkning av sömlösa rör erbjöds Storfors genom L G Bratt, och beslut att inköpa det fattades omedelbart (1896); metoden var enligt H »av allra största betydelse för bolaget». Ett rörverk uppfördes omedelbart i Storfors och första leveransen kunde ske redan året därpå. Ett nytt Stiefelpatent inköptes genom Bratt 1898 och fabriken utvidgades. En ny bolagsordning (1897) möjliggjorde aktiekapitalets ökning intill 5,4 miljoner kr. Nya rörverk byggdes, och 1904 förvärvades ytterligare patenträtt till en förbättring av den Stiefelska metoden. Även andra metoder kom till användning.

Parallellt härmed arbetade H på att övervinna kraftbristen. Gammelkroppa hytta väster om Nykroppa inköptes 1897, varmed följde viktiga vattenrätter; Asphytte hyttelags vattenrätter förvärvades 1900. Detta avhjälpte den svåra bristen, och viss drift kunde även elektrifieras. Genom kanalbyggen öka- des vattentillgången. Med förvärven följde även andra äldre bruk, vilkas skogsmark kom väl till pass, samt andelar i Persbergs gruvor, så att Storfors vid sekelskiftet innehade ungefär tredjedelen av aktierna i dessa. H spelade även en framträdande roll vid gruvdriftens modernisering. På hans initiativ förvärvades i början av 1900-talet en del av Tuolluvara gruvab i Lappland. Under 1900-talets första år utfördes nya kanaliseringsarbeten för en tänkt fördubbling av rörverkets krafttillgång, och Nykroppa martinverk förnyades. Avsättning för rörtillverkningen vanns bl a i Ryssland för dess marin. Men samtidigt steg kapitalbehovet för rörverkets utbyggnad; nya lån på omkring 3 1/2 miljoner kr krävdes (1905). H:s ledning av det gamla företaget hade verkligen varit dynamisk, och alla anläggningar befann sig i erkänt gott skick, men utdelningen var låg och skuldbördan steg till över 7,7 miljoner kr (1908). Att framtidsmöjligheterna var goda stod dock klart.

Nu fick en tidigare plan på fusion mellan Storfors och Uddeholm åter aktualitet; de båda företagen hade en tid samverkat i fråga om rörtillverkning. Förutsättningen var å ena sidan Storfors efter varje utvidgning åter kännbara kraftbrist och dess tyngande skuld, å andra sidan dess betydande gruvinnehav och dess skogstillgångar, som i sig var otillräckliga men som i kombination med Uddeholms massaindustri skulle kunna utnyttjas bättre. I den fusion, som man mars— aug 1909 enades om, spelade H en avgörande roll, jämte Uddeholms affärsdisponent Carl Danielsson. Storfors förblev ett självständigt företag, tills vidare under H: ledning.

På många håll hade uppmärksamheten under de senare åren fästs vid FLs initiativrika kamp för Storfors förnyelse, och inte minst inom Uddeholm hade man kommit att uppskatta hans uppslagsrikedom och handlingskraft. Det var därför naturligt att han med 1911 efterträdde Uddeholms egendomsdisponent Reinhold Geijer. I nära samarbete med Carl Danielsson kom H nu att ta ställning till de stora nydaningsplanerna inom Uddeholm. Där fullbordades det första elektriska kraftverket vid Forshult i Klarälven i början av 1912, och samtidigt stod elektriska hyttor i Hagfors färdiga för järnframställning enligt en ny metod som utexperimenterats i Trollhättan. I en övertygande PM framlade H inför Uddeholms styrelse det nya projektet 28 juni 1912, och beslut fattades omedelbart. Under de följande åren omdanades Uddeholms järnindustri enligt de av H sammanfattade linjerna, och flera elektriska hyttor uppfördes.

Detta var emellertid endast den ena delen av Uddeholms planerade omläggning. Den andra gällde träindustrin, hittills splittrad på flera smärre produktionsenheter från Uvån och Munkfors till Klarälvens utlopp vid Skoghall. H var till sin utbildning inte träindustriman, men han satte sig snabbt in i dessa frågor. Omfattande utredningar hade gjorts om driftskoncentration till Skoghall, varvid bl a Trollhätte kanals pågående utvidgning och den ökning av kraftutbygget som man räknade med hade spelat en stor roll. Många deltog i förberedelserna för den nya planen: inom företaget kan främst nämnas skogschefen Henrik Peterson och även massafabrikernas chefer Chr Aug Geijer och Sven Lindberg. En storsåg byggdes i Skoghall enligt beslut 1912; även härvid spelade H en roll som ansvarstagande.

Snart fick H även en position som motsvarade hans insatser. Då Carl Danielsson drog sig tillbaka som affärsdisponent med 1913, blev H hans efterträdare; de båda disponenttjänsterna slogs nu tillsammans i en befattning som verkställande direktör. H skulle bo på Uddeholms herrgård, som restaurerades de följande åren, och mittemot gården på andra sidan Uvån uppfördes ett nytt kontor; företagets organisation moderniserades.

De närmaste nio åren av H:s verksamhet präglas av hela träindustrins framflyttning till Skoghall. Sågen stod färdig 1914 jämte en vidsträckt brädgård; kommunikationerna ordnades genom att Nordmark—Klarälvens järnväg framfördes från Karlstad till Skoghall. Då sulfitfabriken i Årås brann sommaren 1914, beslöts omedelbart uppförande av en ny sulfitfabrik i Skoghall efter en som vanligt klar och effektfull föredragning av H 27 sept så; fabriken var färdig 1917. Redan i oktober 1916 kunde H därefter framlägga utredning om sulfatindustrins förflyttning från Stjärnsfors nära Uddeholm till Skoghall. Sedan denna förflyttning kommit till stånd, yttrade H, kan Uddeholm förädla samtliga sina skogsprodukter — timmer, sulfat- och sulfitved — vid egna fabriker. Kraften skulle utvinnas vid egna kraftverk och flottningen ske från övre Klarälvssystemet direkt till mynningen. Arbetet med sulfatfabriken i Skoghall tog sin början 1917 och var avslutat 1919. Slutligen framlade H förslag om den tämligen nystartade elektrokemiska industrins förflyttning från Stjärnsfors till samma plats som cellulosafabrikerna, i sig självklar, eftersom den förstnämnda fabrikationens dåvarande huvudprodukter utgjordes av blekningsmedel för sulfattillverkningen; härtill kom att överskottet av produktionen lätt kunde sändas sjövägen till köpare vid Vänern och Klarälven samt att råvarorna (koksalt och kalk) kunde föras med båt direkt till Skoghalls hamn. Den nya fabriken anlades på Anholmen vid Skoghall och färdigställdes så skyndsamt, att den kunde köra i gång redan i aug 1918. Skoghalls hela utbyggnad var sålunda fullbordad 1919 i enlighet med den plan som H tagit ansvaret för. Med hans allmänna inställning överensstämde även, att forskningslaboratorier tillkom i Hagfors och Skoghall. Ytterligare hade de olika bolag, som konstituerade Nordmark—Klarälvens järnväg från Filipstad till Skoghall, samlats till en enhet och elektrifierats till Karlstad (färdigt 1920); härtill kom fortsatta inköp av gruvaktier, så att Uddeholm 1920 ägde drygt 6 000 aktier i Persberg; härmed fullföljde H en linje från sin Storforstid.

Vid nydaningens början hade H uttalat, att mot utbyggnaden endast kunde anföras, att den nu blev väsentligt dyrare än om man inväntade billigare tider, »men när komma dessa?». Den allmänna ekonomiska utvecklingen under krigsåren och därefter medförde, att kostnaderna för varje år steg långt utöver det beräknade, ja, i allmänhet fördubblades. Det nya Skoghall angavs 1920 ha kostat nära 34 miljoner kr. Det hade fordrats mod att ta ansvaret för ett företag med sådana konsekvenser. Samtidigt hade Hagfors och Munkfors utvidgats och en rad kraftverk vid Uvån och Klarälven kommit till, nödvändiga för Skoghalls kraftförsörjning; kostnaden för de senare var nära 18 miljoner. 1921 stod det klart att Uddeholms skuldbelastning var svår, och för framtiden rekommenderades att inskränka nyanläggningarna till ett minimum. Härtill kom ef-terkrigsdepressionen. Det saknades inte kritik mot H men utan 1910-talets storstilade utbyggnad under hans ledning hade Uddeholm varit ett annat företag än det blev.

Under krisens slut fick H vid sin sida som biträdande disponent Einar P:son Troili (sedan 1 juli 1922) med uppgift att svara för den återhållsamhet och försiktighet som då ansågs nödvändig. Från 1923 började läget bli bättre, och Uddeholm kunde besluta om en utdelning av 3 %, medan de föregående åren ingen sådan hade förekommit. Uppgången fortsatte. Nya produktionsgrenar upptogs: ferromangan — i samband därmed förvärvade Uddeholm så gott som hela Långban — och papperstillverkning i Skoghall, där plats reserverats för en dylik fabrik. Vidare utbyggdes rörverket i Storfors som hade helt införlivats med Uddeholm 1918; H hade tillfredsställelsen att se, att kraft till hans gamla verk numera kunde levereras från Uddeholm. Den elektrokemiska fabriken i Skoghall utvidgades och upptog nya tillverkningar. Även i Hagfors vidtogs fortsatta moderniseringar, särskilt med hänsyn till avsättningen i Amerika. H:s idéer hade visat sin livskraft. H avgick som verkställande direktör 30 juni 1928 och hyllades då med rätta som det moderna Uddeholms skapare. Han hade 1926 fått Jernkontorets stora guldmedalj; i samband med hans avsked målades hans porträtt av Bernhard Österman (1928). Efter frånträdet av Uddeholmsbefattningen blev H ordförande i Jernkontorets fullmäktige och fungerade 1929—30 som dess verkställande direktör.

H:s utpräglade sinne för väsentligheter, hans djärva handlingskraft och beslutsamhet, hans förmåga att se de stora sammanhangen och att tillgodogöra sig sina medarbetares uppslag och ta ansvar för dem har haft avgörande betydelse för Uddeholm. Dessa hans egenskaper bidrog också att framkalla krisen omkring 1920, men den betingades i främsta rummet av omständigheter som var omöjliga att förutse. Framtiden gav H rätt. Hans ovanliga förmåga att på ett betvingande sätt argumentera för sina — och sina medarbetares — tankar framträder i hans bevarade promemorior och utredningar.

Karl Wistrand, som kände honom väl, har gett en levande teckning av hans personlighet. »Av ståtligt yttre», skriver han, »gladlynt, vänlig och trots sin höga hovcharge flärdfri och tillgänglig, besatt han en sällsynt förmåga att vinna människor. Sina beslut fattade han raskt, någon gång tom oövertänkt, men han kunde också ändra dem, om han fann dem förhastade.» Wistrand framhåller också hans frihet »från varje art av prestigesjuka», hans munterhet och förmåga av snabba repliker. Mindre sinne än för de stora expansionslinjerna hade han, som Wistrand antyder, för de påträngande sociala problemen. Mot arbetarnas krav var han ofta stridsberedd, men en av deras talesmän yttrade vid hans avgång: »Ni har velat att alla skall ha det bra.» — En herm av honom (av Eric Rafael-Rådberg) restes i Skoghall 1952.

Författare

Ingvar Andersson

Arkivuppgifter

Brev från H till bl a Eli Heckscher i KB.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

PM från H:s föredragn:ar inför styr, styr:prot o korresp, Uddeholms arkiv.

I Andersson, Uddeholms hist, 1 (1960); dens, Uddeholms herrgård under tre sekler (1968); K G Brunnberg, Persbergs1 Gruve Aktiebolag ... (1921); T Gervin, art i Vi Uddeholmare, 1947: 6; N Danielsen art i Uddeholmaren, 1952: 7; G Ekman, Ur Storforsverkens hist (1921); K Göta art:reg, 2 (1962); V Kugelberg, Minnen (1965); K Wistrand, De gamle herrarne (i S Olsson, Järnbruksförb 1906—1956, 1958). — Nekr över H i TKA 1930.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
August Herlenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12898, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingvar Andersson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12898
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
August Herlenius, urn:sbl:12898, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ingvar Andersson), hämtad 2024-04-18.